av Acko Ankarberg Johansson (KD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Coronakommissionen lämnade sitt första delbetänkande den 15 december 2020 där den övergripande slutsatsen var att den allmänna smittspridningen i samhället sannolikt var den enskilt viktigaste faktorn bakom den stora smittspridningen och de höga dödstalen i äldreomsorgen. Kommissionen konstaterade vidare: ”Det som, utöver den allmänna smittspridningen i samhället, har haft störst inverkan på antalet sjuka och avlidna i svensk äldreomsorg är sedan länge välkända strukturella brister. Dessa brister gjorde att äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad att hantera en pandemi.”
Coronakommissionens första rapport visar med all tydlighet det vi kristdemokrater under lång tid hävdat, nämligen att äldreomsorgen är resursmässigt eftersatt och att yrkeskåren är undervärderad. Det medicinska innehållet behöver stärkas och personalförbättrande åtgärder genomföras uthålligt. Ansvarsgränserna mellan regioner och kommuner för också med sig betydande strukturella problem.
Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) tillsatte 2014 en äldreutredning (S 2014:02), med uppdraget att föreslå åtgärder för att främja äldres hälsa, trygghet och självbestämmande. Utredningens direktiv adresserade tydligt de betydande utmaningar som svensk vård och omsorg står inför de närmsta decennierna. Utredarnas preliminära slutsatser om de problem som behövde åtgärdas låg i mycket hög grad helt i linje med de problem som Coronakommissionen tydligt pekat på.
För sex år sedan lade den nuvarande regeringen ned utredningen, och arbetet avbröts.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Varför lades utredningen (S 2014:02) ned, och vilken analys låg till grund för regeringens beslut?