av Carina Ståhl Herrstedt (SD)
till Statsrådet Åsa Lindhagen (MP)
Socialstyrelsen poängterar barn som rättighetsbärare och att barns rättigheter är en del av de mänskliga rättigheter som fastställs genom svensk rätt och internationella överenskommelser. Vidare poängteras att lagstiftningen stärkts på senare år för att lyfta fram barnrättsperspektivet. Barnets bästa ska utgöra en självklar del i arbetet som rör barn.
Det är viktiga saker som poängteras, men på flera sätt visar det sig att barnrätten inte fungerar i praktiken då många barn far illa och känner att de inte tas på allvar eller lyssnas på.
Det finns instanser inom kommuner som utvecklar nya metoder för att stärka barnens rätt, vilket är positivt. Tyvärr görs det inte överallt, då prioriteringar, resurser och kunskap varierar.
Denna fråga lyftes nyligen på konferensen "Tillsammans för barnens bästa", som arrangerades av Myndigheten för föräldrarätt och föräldraskapsstöd.
På konferensen framhölls att det är negativt att metodutveckling inte sker på flera håll. Det leder till att variationerna i allt högre grad kommer att innebära ojämlika förhållanden för barnen. Den utredning som nyligen publicerades om barnkonventionens överensstämmelse med svensk rätt visade tyvärr på att det brister på många plan i tillämpningen av barnrätten. Det gäller bland annat resurser, samordning, vana av och kunskap om att prata med barn samt metodstöd. Det får förstås katastrofala följder för barnen. Fall som Lilla hjärtat är ett konkret exempel på att alla barn inte har, får eller ges rätt i praktiken. Det är ett tragiskt exempel på att barnens bästa inte alltid står i centrum.
Kritiken om att det ser så pass olika ut i landet är såklart oroväckande och skapar inte några jämlika förhållanden. Bostadsorten ska inte vara avgörande för vilken typ av stöd som ges till barnen.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet Åsa Lindhagen: