av Mikael Eskilandersson (SD)
till Statsrådet Åsa Lindhagen (MP)
Jämlikhet är en utgångspunkt i den svenska lagstiftningen, och den stadgas i grundlagen. I de svenska normerna och värderingarna och i välfärdssystemet ska demokrati, jämställdhet, fri- och rättigheter utgöra en viktig bas. Detta måste även gälla för barn. Barnens rättigheter behöver garanteras – en barndomsgaranti är på sin plats.
På flera sätt visar det sig att barnrätten inte fungerar i praktiken och att många barn far illa, inte tas på allvar och inte lyssnas på. Det visar sig också att inte alla instanser arbetar för en stark barnrätt. Det finns instanser inom kommuner som utvecklar nya metoder för en stärkt konkret barnrätt, vilket är positivt. Detta uteblir dock på andra håll. Prioriteringar, resurser och kunskap varierar.
Att metodik utvecklas togs upp av föredragshållare på en konferens på temat Tillsammans för barnens bästa, som nyligen arrangerades av Myndigheten för föräldrarätt och föräldraskapsstöd. Men det är negativt att det inte sker på flera håll och innebär därigenom att variationerna kommer att i allt högre grad innebära ojämlika förhållanden för barnen.
Den utredning som nyligen publicerades om barnkonventionens överensstämmelse med svensk rätt visade vid sidan av att inkorporeringen var onödig att det brister konkret på många håll i tillämpningen av barnrätten. Detta får svenska barn lida av. Barns egna berättelser samt rapporterade fall visar också att det inte bara brister i barnrättens tillämpning, utan att det förekommer avgörande brister. Det gäller bland annat resurser, samordning, kunskap i att prata med barn och metodstöd. Detta får förstås katastrofala följder för barnen.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Åsa Lindhagen:
Anser statsrådet att det föreligger ett behov av en stärkt konkret barnrätt, och vilka åtgärder avser regeringen i så fall att vidta för att alla barn i Sverige ska få ta del av en likvärdig och välfungerande barnrätt, på lika villkor, i alla landets kommuner?