av Tobias Andersson (SD)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Näringslivet har drabbats hårt som en konsekvens av pandemin. Svenska bolag som är beroende av globala värdekedjor såg initialt en brist på insatsvaror, men hårdast drabbad har besöksnäringen varit. Detta dels till följd av de åtgärder som vidtagits för att begränsa smittspridningen, dels de generella förändringarna i rörelsemönster och beteende.
Efter en del om och men lyckades oppositionen i riksdagen pressa fram en rad stödåtgärder från regeringen, och därefter har flertalet av åtgärderna förlängts. Dessa har naturligtvis varit välbehövda, och Sverigedemokraterna har stått bakom samtliga. Samtidigt kan det konstateras att regeringens stödåtgärder har varit både senfärdiga och snåla i relation till de mer generösa stödåtgärder som snabbt kom på plats i en rad andra jämförbara länder.
Efter en tillfällig och begränsad återhämtning inom handeln och besöksnäringen tilltog smittspridningen på nytt och ännu hårdare restriktioner infördes. Att begränsa sällskap till högst åtta personer och att sätta stopp för alkoholförsäljning efter klockan 22 – produkten med högst vinstmarginal i branschen – slog naturligtvis stenhårt mot restaurangnäringen. För många näringsidkare kommer det sannolikt att vara spiken i kistan, detta trots att de innan pandemin var både livsdugliga och hade som vana att spara i ladorna.
Dessa åtgärder vidtogs naturligtvis inte för att sätta käppar i hjulet för en enskild näring utan för att begränsa den tilltagandande smittspridningen. Samtidigt skulle den cyniska kunna påstå att det kanske åtminstone delvis syftade till att regeringen önskade visa handlingskraft och att det egentligen var symboliska åtgärder. Detta mot bakgrund av att det ännu en gång var besöksnäringen som drabbades av begränsningar medan andra delar av samhället fortlöper som vanligt. Kritiken mot åtgärderna hade dock sannolikt uteblivit ifall de ackompanjerats av rigorösa stödåtgärder som kompensation för de uteblivna intäkterna.
Mitt i denna kris för branschen fortsätter regeringen med implementeringen av den kritiserade punktskatten på plastartiklar (SOU 2020:48). Förslaget är nu ute på remiss, men skulle det bli verklighet skulle thaimatlådor, take away-kaffemuggar, plasttallrikar med mera beläggas med punktskatter i intervallet tre till sju kronor. Förutom att utgöra ännu en symbolskatt utan märkbar förbättring för miljön ter sig skatten djupt feltajmad mot bakgrund av pågående pandemi.
I en tid då restaurangnäringen går på knäna och gör sitt yttersta för att ställa om genom att erbjuda take away i alla dess former – allt från klassisk take away-lunch till matpåsar för konsumenten att färdigställa i hemmet – skulle dessa punktskatter utgöra ett ytterligare slag i ansiktet.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson: