av Eric Westroth (SD)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Regeringen har infört en skatt på avfallsförbränning, vagt motiverad med klimathänsyn och strävan efter nollutsläpp år 2045. Tidsplanen är att trappa upp skatten till 125 kronor per ton avfall år 2022. Sverigedemokraterna motsätter sig införandet av en skatt på avfallsförbränning, främst eftersom den inte utgör ett styrmedel mot bättre avfallshantering utan i första hand leder till överföring av pengar till staten.
Enligt SOU 2009:12, föreslogs att den dåvarande ”… skatten på förbränning av hushållsavfall avskaffas utan att ersättas med någon annan skatt eller något annat styrmedel. Motiveringen är att skatten inte styr mot de mål som motiverade dess införande”. Men i SOU 2017:83, kan man tvärtom läsa: ”En grundregel för miljöpolitisk styrning är att styrmedel bör sättas in så nära problemkällan som möjligt. En skatt på förbränning av avfall innebär att en skatt införs i slutet av avfallsströmmen, långt ifrån de aktörer som skapar problemen, dvs. de som tillför farliga kemikalier som riskerar att hamna i naturen och som bidrar till förbrukningen av naturresurser.
En skatt på förbränning av avfall skulle därför inte påverka beslut om produktdesign eller materialval för att underlätta materialåtervinning, ansträngningar för att sortera ut vissa material etc. Ett annat problem är att allt avfall skulle beskattas lika hårt oavsett avfallets miljöpåverkan och möjlighet till annan behandling än förbränning där det är lämpligare.”
Nettoresultatet av regeringens avfallsförbränningsskatt blir en omfördelning av pengar från kommunalt ägda eller kommunalt upphandlade verksamheter till statens kassa, vilket knappast är i samklang med strävan att stödja kommunerna.
Med anledning av detta vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson: