av Alexandra Anstrell (M)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
FN:s säkerhetsråds agenda för kvinnor, fred och säkerhet handlar om att förebygga och stoppa krig samt bygga fred.
Den 31 oktober år 2000 antogs resolution 1325 av FN:s säkerhetsråd. Denna resolution är ett juridiskt bindande dokument som behandlar frågan om hur krig påverkar kvinnor samt kvinnors deltagande i konfliktlösning och i arbetet med att uppnå långsiktigt hållbar fred. Representationen av kvinnor i fredsprocesser ska öka, fredsfrämjande insatser ska präglas av ett genusperspektiv, specifika behov för kvinnor i flyktingläger ska tillgodoses och åtgärder som stöttar kvinnors lokala fredsinitiativ ska främjas. Genom antagandet av resolutionen blev kopplingen mellan jämställdhet, internationell fred och säkerhet och hållbar utveckling officiellt erkänd.
Det centrala är att FN och medlemsstaterna är skyldiga att arbeta för att öka kvinnors deltagande i konfliktförebyggande, fredsbyggande och återuppbyggnadsarbete och att stärka arbetet för kvinnors säkerhet i väpnade konflikter.
Kvinnor utsätts för oproportionerligt mycket våld under krig, både sett till civila dödstal och till våld som används som en krigsstrategi för att nå olika mål. Exempelvis våldtäkter används av militärer och väpnade grupper för att splittra samhällen, fördriva människor och visa makt.
En viktig del i arbetet med resolutionen är att öka kvinnors makt och politiska deltagande. I Sveriges nationella handlingsplan för genomförande av FN:s säkerhetsrådsresolutioner om kvinnor, fred och säkerhet 2016–2020 skriver regeringen att Sverige ska ha ett tydligt politiskt ledarskap i att driva på agendan för kvinnor, fred och säkerhet.
I våras kom UD:s andra rapport om Sveriges arbete med den tredje nationella handlingsplanen för genomförande av FN:s säkerhetsrådsresolutioner för kvinnor, fred och säkerhet. Där kan vi läsa att handlingsplanens fokus på ledarskap, ägarskap och integrering av frågorna i ordinarie verksamhet har gett resultat.
Samtidigt är en av de avslutande rekommendationerna att det är viktigt att utveckla tydliga resultatmål kopplade till handlingsplanens tematiska prioriteringar och fokusländer och se till att dessa är synkroniserade med andra processer och ramverk för jämställdhet och jämställdhetsintegrering. Vidare kan vi läsa att för att effektivisera implementeringen av handlingsplanen är det viktigt att det finns en tydlig och samlad vision för vart myndigheten är på väg.
Nu är det snart dags att ta nya beslut om internationella insatser i Mali, Irak och Afghanistan. I den förra propositionen gällande Mali kunde vi läsa följande om ett av de nationella målen med insatsen: ”Genom den feministiska utrikespolitiken arbetar Sverige för att stärka kvinnors och flickors inflytande och egenmakt samt åtnjutande av de mänskliga rättigheterna”, och vidare att ”Sverige ska som deltagare i insatsen stödja och påskynda ansträngningarna att genomföra FN:s säkerhetsrådsresolution 1325.”
I den nya propositionen som ska beslutas före jul rapporterar regeringen att kvinnors deltagande i genomförandet av fredsavtalet har varit högst begränsat. Det står att en av de nationella målsättningarna är att ”Sverige ska som deltagare i insatsen stödja och påskynda ansträngningarna att genomföra FN:s säkerhetsråds resolution1325 (2000) om kvinnor fred och säkerhet, inklusive efterföljande resolutioner”.
Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde: