av Mikael Eskilandersson (SD)
till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
År 2006 genomfördes det en reform av föräldrabalken med målet att stärka barnperspektivet och att minska antalet vårdnadstvister. Efter reformen har antalet vårdnadstvister dock i stället fördubblats, vilket också har uppmärksammats tidigare. Före reformen var det cirka 3 000 vårdnadstvister per år i tingsrätterna, och nu är den siffran snarare 6 000 per år, så utvecklingen i antal är definitivt inte som tänkt.
Att fler barn dras in i långa vårdnadstvister där de kan bli en förälders verktyg mot den andra är givetvis negativt för barnets utveckling. Till det ska läggas att barn påverkas av den ena föräldern att ta avstånd från den andra föräldern i vårdnadstvisterna, eftersom det är gynnsamt att vara den förälder som barnet säger sig vilja bo hos. Barnen är som vanligt de största förlorarna när tvister uppstår. Det är också en stor belastning för hela samhället på både kort och lång sikt när barn far illa och föräldrar träter.
Erfarenheten visar att barn som tvingas genomlida vårdnadstvister drabbas av flera negativa effekter och löper stor risk att få problem i skolan. De drabbas också i större utsträckning av bristande självkänsla, depressioner, relationsproblem, psykisk ohälsa, tillitsproblem och drogmissbruk.
I utredningsbetänkandet SOU 2017:6 Se barnet! som lämnades till regeringen redan i februari 2017 finns flera förslag på lösningar. Men sedan dess har tyvärr ingenting hänt i frågan och förslagen har aldrig omvandlats till skarpa lagförslag. För ett år sedan sa Morgan Johansson att regeringen skulle återkomma, vilket fortfarande inte skett.
Jag vill därför fråga justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:
Varför dröjer ministern med att genomföra förslagen från betänkandet av 2014 års vårdnadsutredning och när kommer dessa att vara genomförda?