Centret mot våldsbejakande extremism (CVE) har nyligen publicerat en sammanställning av fakta kring djurrättsaktivism. De arbetar huvudsakligen med de tre extremistmiljöer som Säkerhetspolisen klassar men har själva upplevt att behovet av kunskap om denna organiserade brottslighet är stort från kommuner och lokalpolisområden i hela landet. Huruvida djurrättsaktivism ska klassas som en extremistmiljö tar de inte ställning till, men de ser likheter. De skriver också att ”all verksamhet som använder sig av djur eller animaliska produkter, såväl kommersiellt som i forskningssyfte, kan komma att bli föremål för våldsbejakande djurrättsaktivisters aktioner.”
I en granskning som Göteborgs-Posten publicerade i januari 2019 framkom att Säkerhetspolisen (Säpo) har lagt ner sin kartläggning av djurrättsaktivister. I artikelserien förklarade en talesperson från Säpo att detta berodde på en skrivelse från Justitiedepartementet, där man säger att ”djurrättsrörelsen inte riktar sina brott mot någon av demokratins grundläggande funktioner”. CVE:s studie motsäger dock det. De framhåller att den aktivism som våldsbejakande djurrättsaktivister ägnar sig åt anser att våld är ett legitimt politiskt medel. Vissa av organisationerna ingår dessutom i det internationella nätverket Animal Liberation Front (AFL) som är terrorstämplat såväl i USA som i Storbritannien.
Antalet brott som djurrättsaktivister genomför fortsätter. Genom media kan vi ta del av deras aktiviteter som riktas mot jägare, pälsdjursuppfödare, forskare, djurhållande lantbrukare, slakterier med flera. Lägg därtill hot och trakasserier som verkställs via olika sociala medier, stalkning eller på annat sätt. Detta måste få ett slut.
Enligt en undersökning som Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) presenterade under våren har antalet lantbrukare som utsatts för brott av djurrättsaktivister fördubblats sedan 2018 från två till fyra procent. Ökningen gällde framför allt brottet olaga intrång, vilket regeringen tidigare har lovat att utreda. Näst vanligast är hot via olika kanaler. Samtidigt svarar var fjärde bonde att de inte vågar berätta för andra vad de jobbar med av rädsla för våldsbejakande djurrättsaktivister. Vi har dessutom personligen talat med flera djurbönder som till och med låter bli att anmäla händelser, då de har tröttnat på att polisen nedprioriterar ärendena. Detta är inte acceptabelt och måste åtgärdas snarast. Djurrättsaktivister som angriper och hotar djurägare och deras närstående till livet eller som förstör andras ägodelar för att uppnå sina politiska syften måste utredas.
Vissa hävdar att polisen nedprioriterar denna typ av brott av resursskäl, då bemanningen på landsbygden är alltför låg, medan andra menar att det beror på att det saknas samlad statistik om omfattningen av denna typ av brott. Oavsett vad som är skälet till att så få djurrättsaktivister lagförs måste detta åtgärdas så att tryggheten för djurhållande lantbrukare, forskare med flera ökar. Vi är därför tacksamma över utskottets tillkännagivande från det förra året där vårt förslag om egen brottskod bifölls.
Med hänvisning till ovan måste åtgärder snarast vidtas för att lantbrukare, forskare, restaurangägare med flera framdeles ska slippa uppleva oro för hot och våld på grund av sitt jobb. Den utvecklingen måste brytas. Vi menar vidare att Säkerhetspolisen ska återfå sitt uppdrag att kartlägga våldsbejakande djurrättsaktivister samt att den nya kunskapen från CVE bör föranleda riksdagen att klassa våldsbejakande djurrättsorganisationer som en extremistmiljö som därmed ska hanteras i enlighet med gängse rutiner för det. Detta måtte riksdagen ge regeringen till känna.
|
Betty Malmberg (M) |
Marléne Lund Kopparklint (M) |