Människor som drabbats av brott ska få all den hjälp de behöver för att kunna återgå till ett normalt liv. En viktig aspekt är den ekonomiska. Det är principiellt viktigt att förövaren gottgör brottsoffret ekonomiskt för det lidande och den förlust som åsamkats.
Av olika skäl blir brottsoffret idag ofta utan det skadestånd som har utdömts eller får nöja sig med ett lägre belopp.
Färre än vart tredje brottsoffer fick 2018 sitt skadestånd utbetalat av gärningspersonen, efter att det lämnats till Kronofogden för indrivning. Resten får fortsätta att driva en process som länge kritiserats för att lägga ett för stort ansvar på den brottsutsatta.
Grundprincipen är att gärningspersonen ska betala ut skadeståndet, men eftersom den dömda oftast inte har några tillgångar måste den brottsutsatta inte sällan se sig om efter andra alternativ. Under 2018 fick exempelvis Kronofogden in 13 239 mål där den brottsutsatta behövde hjälp att driva in sitt skadestånd och bara 3 963 betalades in, det vill säga knappt 30 procent.
Ibland krävs en lång byråkratisk process med polisanmälan, rättegång, Kronofogden, försäkringsbolag och Brottsoffermyndigheten för att brottsoffret ska få sitt skadestånd utbetalat. För flertalet brottsoffer upplevs detta, att återigen behöva förklara vad som har hänt och dessutom motivera varför de ska ha ut de pengar som domstolen redan har tilldömt dem, som ett ifrågasättande av deras trovärdighet, vilket i sin tur bidrar till en fortsatt känsla av att vara utsatt. Därför bör regeringen låta utreda en ordning där skadestånd betalas ut direkt från staten till brottsoffret när en dom vunnit laga kraft. Det är sedan statens uppgift att kräva in pengarna från den dömde. Detta bör ges regeringen tillkänna.
|
Roland Utbult (KD) |
|