En viktig faktor för att allmänhetens stöd för offentligfinansierat stöd till det civila samhället ska kunna upprätthållas är att detta stöd fördelas på ett ansvarsfullt sätt. Mottagare av sådant stöd ska uppfylla vissa minimikrav på kvalitet och samhällsnyttigt innehåll. Allt annat är att visa bristande respekt för demokratin och skattebetalarnas pengar.
Det är ett återkommande problem i Sverige att organisationer erhåller offentligfinansierat stöd trots att dessa haft exempelvis våldsbejakande eller islamistiska tendenser. Detta har skett trots att det har förekommit att organisationer av nämnda slag uppmanar till lagbrott, inte ställer sig bakom demokratiska grundprinciper såsom yttrande- och mötesfrihet, inte ställer sig bakom mäns och kvinnors lika värde etcetera. Även om regeringen Löfven under mandatperioden 2014–2018 började adressera denna problematik något, så behövs det gå mer kraftfullt fram. Sverigedemokraterna vill därför att regeringen ska ta fram förslag kring hur regelverk och tillsyn ska kunna skärpas ytterligare så att våldsbejakande och icke-demokratiska organisationer inte ska kunna erhålla offentligfinansierat stöd.
Tanken bakom Center mot våldsbejakande extremism och dess verksamhet är bra. Centrets viktiga arbete med att stärka och utveckla det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism är en utveckling som Sverigedemokraterna avser att noga följa. Att skärpa tillsyn och regelverk så att dessa försvårar för våldsbejakande och icke-demokratiska organisationer att verka i landet är avgörande. Sverigedemokraterna vill att polisen och övriga berörda myndigheter får ökade resurser och bättre metoder för att kunna samverka och implementera det arbetet. Vi vill särskilt understryka behovet av att grundligt se över vilka organisationer som får offentligfinansierat stöd. Våldsbejakande och icke-demokratiska organisationer ska inte kunna komma undan med att erhålla offentligfinansierat stöd genom att signalera en viss värdegrund utåt samtidigt som den egentliga agendan är skild från denna uttalade värdegrund.
I det svenska civilsamhället återfinns aktörer som kopplas samman med det islamistiska Muslimska brödraskapet (MB). Brödraskapets framfart i Sverige är av särskild betydelse att adressera politiskt. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har i närtid uppmärksammat MB i studier – en granskning som är efterlängtad och välbehövlig. MB har funnits i Sverige sedan 1970-talet och organisationen är dessvärre i stabil tillväxt. Organisationen är inte bara aktiv i det svenska samhället, utan i Europa i stort, där den främst etablerat sig genom olika organisationer som går under andra namn men som kan kopplas samman med MB. Det finns tecken på att även politiska företrädare i europeiska länder kan kopplas samman med MB. Organisationens mål i Europa baseras huvudsakligen på att tilltala muslimer som grupp snarare än majoritetssamhället, som är fallet i MB-aktivisternas ursprungsländer. Man strävar på lång sikt efter att bygga en islamisk stat, en utveckling som sker gradvis och delvis genom en viss form av anpassning till det europeiska värdsamhället.
Flera europeiska länder granskar och bevakar MB och dess europeiska gren. Ett exempel är en rapport som premiärminister David Cameron beställde 2014 för att öka den brittiska regeringens förståelse av MB och dess sammankoppling med extremism.[1] MB:s svenska gren är dock inte lika väldokumenterad. Att förstå hur rörelsen arbetar utan tillräcklig kunskap är särskilt svårt på grund av att MB har en dold struktur för utomstående. MB kan beskrivas som ett andligt brödraskap med ett globalt nätverk snarare än en renodlad organisation. Detta har medfört en låg kunskapsnivå i ämnet, vilket också inneburit att MB:s olika grenar har lyckats etablera sig väl i Sverige. Tydligaste tecknet på dess etablering i Sverige var möjligen när föreningen Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS), som har sitt säte i Stockholms moské vid Medborgarplatsen, etablerades i mitten av 1990-talet. IFiS koppling till MB framgår bland annat av att IFiS i sina stadgar och policydokument anger en direkt koppling till Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), en organisation som forskare som studerar MB i Europa kopplar till MB:s övergripande organisatoriska struktur på makronivå.[2] IFiS verkar vidare efter samma grundläggande mönster som MB i Egypten har gjort under flera år, enligt Aje Carlbom, docent vid Malmö universitet.[3] Eftersom MB:s etablering i Sverige är relativt okänd, bör regeringen utreda MB:s etablering i landet.
Statliga aktörer som Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), Folkbildningsrådet, Sida och Allmänna arvsfonden har på olika sätt bidragit med ekonomiskt stöd till organisationer inom MB:s nätverk, men även kommuner är skyldiga till detsamma. Särskilt två organisationer inom MB:s nätverk, biståndsorganisationen Islamic Relief (IR) och studieförbundet Ibn Rushd (SIR) har varit betydande bidragstagare, men även Sveriges Unga Muslimer (SUM) är en organisation värd att notera.
Det finns tydliga kopplingar mellan organisationer inom MB:s nätverk i Sverige och än mer extrema islamistgrupper såväl inom som utanför Sveriges gränser. Inte minst SUM har visat sig innefatta föreningar som har en salafistisk tolkning av islam, där ett antal medlemmar till och med deltagit i jihad efter att ha anslutit sig till terrorklassade organisationer. SUM är idag direkt eller indirekt påverkade av MB:s ideologi och blir i likhet med övriga organisationer inom MB:s nätverk i Sverige ofta tillfrågade i media när det gäller frågor som rör muslimer i Sverige. MUCF har tidigare fattat beslut om att avslå ansökningar om statsbidrag som SUM inlämnat med hänvisning till en rad kopplingar till våldsbejakande islamistiska miljöer. Det har likaså visat sig att pengar som donerats till MB sedan hamnat hos terrororganisationer i andra länder, bland annat genom IR. Flera av MB:s olika grenar är terrorklassade av ett antal länder. Det råder inget tvivel om att rörelsen sedan länge har suspekta inslag, men för att tydligare se dessa samband bör regeringen tillsätta en opartisk och professionell granskning av MB:s kopplingar till terrorism. MB-kopplade SIR driver en lång rad olika studiecirklar i lokaler knutna till diverse olika muslimska organisationer i Sverige. På detta sätt lyckas de få bidrag för studieverksamhet som ofta rör utbildning i islam eller islamofobi. SIR arbetar på detta sätt aktivt med att öka MB:s inflytande i samhället samtidigt som man försvårar insyn i den egna verksamheten.
Utan att många förstår allvaret bidrar Sverige med offentligfinansierat stöd till MB:s huvudsakliga mål att bygga en parallell islamisk sektor i Sverige som grundar sig på en form av islamistisk identitetspolitik. De önskar skapa ett parallellt muslimskt civilsamhälle med en etablering av olika institutioner som skolor, vårdinrättningar, kulturcentra eller moskéer. Nätverket ägnar mycket tid åt att förhindra att muslimer i Sverige exponeras för mycket för västerländska normer och värderingar, varför de gynnas av en viss form av segregation i samhället. Detta är naturligtvis ingenting som gynnar svenska skattebetalare, varför regeringen snarast bör agera för att stoppa offentligfinansierat stöd till grupper som ingår i MB:s nätverk samt säkerställa att inte heller kommuner finansierar MB:s verksamhet. Regeringen bör även utreda konsekvenserna av att organisationer som ingår i nätverket kring Muslimska brödraskapet redan har fått ta del av offentligfinansierat stöd.
I Sverige finns en inkonsekvens sett till de bedömningar som görs av olika statliga aktörer som beslutar om vilka organisationer som tilldelas statsbidrag. Jämförs Folkbildningsrådets utdelning av statsbidrag med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågors (MUCF), så framgår den nämnda inkonsekvensen med tydlighet.
Under 2018 beslutade MUCF att avslå ansökan om statsbidrag från organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM) för att organisationen på olika sätt bedriver en verksamhet i strid med demokratins idéer. MUCF har dessutom återkrävt bidrag som har betalats ut till SUM. MUCF har därefter i en domstolsprocess fått rätt mot SUM i den aktuella frågan, och även kammarrätten i Stockholm kom fram till att SUM:s verksamhet inte sker i enlighet med demokratins idéer. Samtidigt är SUM medlemsorganisation i det muslimska studieförbundet Ibn Rushd (SIR) som i sin tur erhåller mångmiljonbelopp i statsbidrag varje år via Folkbildningsrådet. Folkbildningsrådet menar att SIR lever upp till statens syfte med statsbidrag att stärka och utveckla demokratin, trots studieförbundets väl belagda kopplingar till det islamistiska Muslimska brödraskapet, och trots att SIR har SUM som medlemsorganisation. Det ska tilläggas att SUM efter kammarrättsdomen har begärt utträde som medlemsorganisation i SIR, men ett sådant utträde kan beviljas först 2021 vid SIR:s förbundsstämma, varför SUM fortsatt består som medlemsorganisation i SIR.
Det är inte rimligt att en organisation med myndighetsuppdrag likt Folkbildningsrådet utbetalar statsbidrag till en organisation som har medlemsorganisationer som av en annan myndighet och av domstol har bedömts bedriva verksamhet som inte är förenlig med demokratins idéer. Regeringen behöver återkomma med förslag till riksdagen för att denna inkonsekvens och dubbelhet ska kunna motverkas.
Under juni 2019 överlämnade Demokrativillkorsutredningen betänkandet Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället (SOU 2019:35) till regeringen. Betänkandet innehåller en rad förslag som exempelvis skulle kunna bidra till att skapa en mer konsekvent och enhetlig politik i Sverige gällande utdelning av statsbidrag. Utredningens betänkande är omfattande och innehåller många skarpa förslag. Det är av stor vikt för legitimiteten och trovärdigheten för den svenska civilsamhällespolitiken att utdelningen av statsbidrag blir mer konsekvent än i dagsläget.
I den svenska civilsamhällespolitiken förekommer det att offentligfinansierat stöd delas ut till organisationer som medvetet gynnar illegala invandrares vistelse i Sverige. Det är inte rimligt att staten å ena sidan har myndigheter som ska verka för att utlänningar utan rätt att vistas i Sverige, ska lämna landet, samtidigt som staten å andra sidan har andra myndigheter som finansierar civilsamhällesorganisationer som skapar incitament för och underlättar illegala invandrares uppehälle i landet. Det är av samma skäl inte heller rimligt att stöd från kommunal och regional nivå utgår till denna typ av organisationer. En sådan bakvänd politik underminerar polisens och andra myndigheters verksamhet, det är att stötta myndighetstrots, vilket Sverigedemokraterna ser som helt oacceptabelt.
Frågan om statligt stöd till den aktuella typen av organisationer blev omdebatterad exempelvis under maj 2020. Regeringen kommunicerade då ut i samband med en presskonferens att man ville satsa mångmiljonbelopp på civilsamhället för att hjälpa människor under coronakrisen, varav man hade illegala invandrare som en uttalad målgrupp för satsningen. Riksdagen bör verka för att civilsamhällesorganisationer som skapar incitament för och underlättar illegala invandrares vistelse i Sverige, inte ska kunna erhålla offentligfinansierat stöd.
I det svenska civilsamhället återfinns en rad organisationer med ett slags öppen vänsterradikal agenda som fokuserar på ”vithet”, men som mottar bidrag från staten genom svenska myndigheter. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) är exempel på en myndighet som har i uppdrag att arbeta mot rasism och diskriminering, men som ändå delar ut bidrag till organisationer som intensivt framhärdar saker som att grupper av viss härkomst per definition är privilegierade och inte ens kan drabbas av rasism.
Ett exempel på en organisation som under åratal har erhållit stöd från olika statliga aktörer, inklusive MUCF, är Teskedsorden. Organisationen har en vänsterradikal agenda som fokuserar mycket på vithet, vilket man är öppen med på sina olika plattformar. Organisationen framhäver olika teorier kring vitt privilegium, vit skörhet, att rasism mot vita människor inte finns i Sverige samt att man som vit människa blir bemött bättre i alla delar av samhället i jämförelse med en icke-vit person. Viktigt att påpeka är att det även finns andra organisationer med liknande inriktning som erhåller bidrag och som kan tas som exempel i sammanhanget, så problemet rör inte bara en enskild organisation.
Att det ser ut på det här sättet trots berörda myndigheters arbete mot rasism och diskriminering, ger en bild av att det aktuella arbetet inte omfattar personer och grupper av viss härkomst. Detta faktum riskerar att underminera sammanhållningen mellan olika grupper i samhället, när myndigheter delar ut bidrag till organisationer för att de intensivt ska propagera för att vissa personer i kraft av sin härkomst inte kan utsättas för rasism och för att dessa är privilegierade på bekostnad av personer av annan härkomst. Organisationer med denna typ av skuldbeläggande av människor baserat på härkomst hade knappast fått statliga bidrag om de inte hade haft en sådan politisk inriktning som är fallet. Sverigedemokraterna anser att alla olika former av rasism och diskriminering måste behandlas likvärdigt i statliga myndigheters ögon, och för att uppnå det behöver riksdagen agera.
|
Jonas Andersson i Linköping (SD) |
|
|
Aron Emilsson (SD) |
Angelika Bengtsson (SD) |
|
Cassandra Sundin (SD) |
|
[1] https://www.gov.uk/government/publications/muslim-brotherhood-review-main-findings.
[2] https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/28456.pdf.
[3] https://www.svd.se/kontroversiell-islamism-sprids-i-sverige.