När ett barn utsatts för brott är barnets egen berättelse om vad som har hänt viktig för rättegångsprocessen. Många gånger är barnets berättelse det som rätten har att fatta beslut utifrån. Rättens uppgift blir att bedöma berättelsens trovärdighet och tillförlitlighet.
Att brott mot barn är särskilt svåra att utreda är såväl poliser och åklagare som domare överens om. Barn uttrycker sig inte alltid som vi är vuxna uttrycker oss. Barn har till exempel mycket svårt för tidsangivelse, det vill säga att ange när i tiden saker har hänt, vilken dag, månad eller årstid. Detta gäller särskilt om ett brott har begåtts långt tillbaka i tiden. I den bästa av världar borde barn därför alltid få berätta vad som har hänt i nära anslutning till händelsen, men tyvärr blir det ofta inte så. Det är sällan en anmälan går så snabbt. När barnet väl förhörs får det svårt att berätta om det som hänt på ett trovärdigt och tillförlitligt sätt. Risken är då att domstolen anser att barnets vittnesmål är för vagt.
Forskare menar att många nivåer i rättsapparaten behöver öka sin kunskap om hur barn fungerar, tänker och berättar, för att kunna ge barn en rättssäker prövning. Det är oerhört viktigt att barn som är brottsoffer inte hamnar i underläge på grund av sin ålder.
|
Hans Hoff (S) |
|