Turkiet är idag en instabil och auktoritär stat som fängslar flest journalister i världen, förtrycker den inhemska demokratiska oppositionen och leds av en uttalad islamist.
Mot bakgrund av den politiska utvecklingen har medlemskapsförhandlingarna med det landet i praktiken avstannat. I EU-nämnden den 18 oktober 2017 uttryckte sig statsministern såhär angående Turkiets EU-anslutning: ”Medlemskapsförhandlingarna har de facto avstannat sedan länge, och det är också rimligt med tanke på utvecklingen. Då är det också rimligt att förmedlemskapsstödet till Turkiet påverkas. Det är samtidigt viktigt att dialogen med Turkiet fortsätter, inte minst med oppositionen.” Vi håller i stort med statsministern och förvånas över att anslutningsstödet fortsätter att flöda.
Anslutningsstödet till Turkiet går via IPAII som genomförs mellan 2014 och 2020. Totalt mellan 2015 och 2020 omfattar stödet till Turkiet nästan 40 miljarder kronor, mest av alla länder som får stöd genom programmet varav ungefär 20 miljarder är avsatta för åren 2018–2020.
Det ser med andra ord ut som om den del av EU som ansvarar för anslutningen och den del som ansvarar för anslutningsstödet har helt olika uppfattningar i frågan. Europaparlamentets utrikesutskott har också röstat för att helt avsluta medlemskapsförhandlingarna.
Vi anser att Europa bör vara berett att markera när den turkiska oppositionens kontor sprängs i småbitar, deras företrädare sätts i fängelse och val ogiltigförklaras. Därför anser vi att regeringen inom rådet bör driva på för att förmedlemskapsstödet till Turkiet inte ska förnyas efter 2020 och att medlemskapsförhandlingarna formellt ska avslutas.
EU har som ambition att aktivt motarbeta korruption som på olika nivåer utgjort ett betydande problem inom flera av medlemsstaternas politiska styrning. Denna hedervärda ambition kommer till uttryck både i fördragen och genom unionens myndigheter, men trots dessa explicit uttalade ambitioner har EU inte gjort tillräckligt för att tackla problemet.
2010 bad rådet kommissionen att inkomma med en övergripande antikorruptionspolicy. Kommissionen har fortfarande inte inkommit med någon sådan policy. Istället publicerade kommissionen 2014 en särskild rapport med syftet att undersöka hur allvarligt problemet var och vilka åtgärder medlemsstaterna vidtagit för att hantera problemet.
Rapporten beskriver situationen i flera medlemsstater som mycket allvarlig. Detta tycker Sverigedemokraterna är oroväckande. I samband med rapportpubliceringen meddelade kommissionen att man planerade att genomföra en uppföljning två år senare i syfte att kunna mäta vilka resultat som uppnåtts.
I januari 2017 valde kommissionär Frans Timmermans att skrota den uppdaterade rapporten. Detta eftersom kommissionären nu ansåg att det inte behövdes någon uppdatering, trots att det samtidigt till exempel pågick enorma gatuprotester mot just korruption i det socialdemokratiskt styrda Rumänien.
Enligt Transparency Internationals vedertagna korruptionsindex har EU-ländernas genomsnitt varit nära oförändrat sedan man började mäta år 2012. Under medelvärdet på 65 poäng av en 100-poängsskala ligger så många som 16 av EU:s 28 medlemsländer. För ett land som Sverige, som är en av unionens största finansiärer, borde denna utveckling oroa och kunna motivera kritik mot EU:s otillräckliga korruptionsåtgärder.
Sverigedemokraterna föreslår ett par konkreta åtgärder som EU skulle kunna vidta för att återfå trovärdigheten i arbetet mot korruption. Vi vill därför att regeringen i rådet driver frågan om att:
|
Markus Wiechel (SD) |
|
|
Björn Söder (SD) |
Mats Nordberg (SD) |
|
Sara Gille (SD) |
|