Den förra alliansregeringen beslutade 2013 att en särskild utredare skulle analysera behovet av nya ekonomiska styrmedel på kemikalieområdet. Den rödgröna regeringen arbetade sedermera vidare med frågan och i mars 2015 presenterades en SOU som föreslog en punktskatt på vissa konsumentvaror. En lång rad remissinstanser avstyrkte förslaget och menade att det skulle bli kostsamt samt innebära en ökad administrativ börda för såväl företag som myndigheter.
Från och med den 1 juli 2017 infördes en skatt på elektronikprodukter under namnet kemikalieskatt. Skatten baseras på vikt utifrån så kallade KN-nummer och tar liten eller ingen hänsyn till de faktiska omständigheter som skulle kunna leda fram till en exponering för kemikalier. Sverige är vidare ett alldeles för litet land för att på egen hand påverka de globala elektronikjättarnas användning av olika kemikalier för t.ex. brandsäkerhet. Skatten ger heller inte incitament att använda bättre alternativ. Allt detta till trots valde regeringen att höja skatten i vårbudgeten 2019 och i januariöverenskommelsen föreslås det att den utökas till skor och textilier – vilket utreds år 2020. Både höjningen och breddningen av skatten är negativa åtgärder.
Den faktiska målbilden, att minska exponeringen för vissa kemikalier, blir i bästa fall marginell. I stället innebär kemikalieskatten en ökad administrativ börda för såväl myndigheter som näringsliv. Vidare innebär den en försämrad konkurrenskraft för svenska handels- och industriföretag samt starka incitament att lägga om bolagsstrukturer för ökad internethandel där man helt sonika – helt i enlighet med lagen – kringgår skatten.
När kemikalieskatten infördes var Sverigedemokraterna ensamt parti om att avstyrka införandet. I en motion till riksdagen lades då fram följande: ”Lagstiftningen innebär att Sverige går miste om arbetstillfällen, arbetsgivaravgifter, inkomstskatt, moms och bolagsskatt, vilket enligt allt sunt förnuft kommer göra Sverige fattigare. Regeringen tror sig kunna få in ca 2 mdkr per år på denna skatt, men det måste ses som en mycket kortsiktig vinst med tanke på de mycket starka incitamenten att kringgå skatten genom att flytta ut verksamhet från Sverige.”
Detta har inträffat och riskerar att förstärkas. Införandet av den initiala skatten har enligt en rapport från handelsanalysbolaget HUI Research lett till högre priser i Sverige relativt i andra länder. HUI Research pekar på att skattens effekter på utlandshandeln ser ut att ha underskattats av regeringen som räknade med att skatten skulle ge statskassan 2,4 miljarder kronor per år. Skatten har dock inledningsvis dragit in en miljard kronor mindre enligt HUI Researchs rapport, samtidigt som den leder till lägre marginaler för svenska företag och förlorade arbetstillfällen i branschen. Hur hårt höjningen och den annonserade utökningen slår återstår att se.
Skatten borde aldrig ha instiftats och regeringen bör snarast göra ett omtag i frågan innan vi skadar svenskt näringsliv på ett sådant sätt att det blir svårt att återställa. Regeringen bör i stället återkomma med en ny strategi för hur arbetet mot potentiellt skadliga kemikalier ska ske. Generellt är detta frågeställningar som bör hanteras i samarbete med andra länder, precis som redan sker inom ramarna för EU:s Reachförordning, vilken innehåller bestämmelser om registrering, utvärdering, tillstånd och begränsningar av kemiska ämnen.
|
Tobias Andersson (SD) |
|
|
Mattias Bäckström Johansson (SD) |
Eric Palmqvist (SD) |
|
Josef Fransson (SD) |
|