Barns trygghet och säkerhet är något som varje samhälle bör sträva efter att garantera. Det är dock i slutändan de närstående som har det största ansvaret för detta, vilket gör det synnerligen klandervärt när det är deras agerande som inskränker barns trygghet. Det föreslagna brottet barnfridsbrott är ett angeläget sådant, dels för att markera allvaret, dels för att skapa förutsättningar att övriga delar av regelverket kan användas på bästa vis.
Som en av anledningarna till barnfridsbrottets införande anför regeringen att den nu gällande särskilda rätten till brottsskadeersättning inte är tillräcklig.[1] Sverigedemokraterna delar den uppfattningen. Det bör dock anses förhastat att, liksom regeringen föreslår, upphäva den särskilda rätten till brottsskadeersättning vid införandet av barnfridsbrottet. Regeringen anför att den särskilda rätten inte längre behövs.[2] Det finns dock remissinstanser som är tveksamma till regeringens bedömning i denna fråga, bl.a. Uppsala tingsrätt och Åklagarmyndigheten. De anför att den nuvarande möjligheten bör behållas som en säkerhetsventil, för att garantera att möjligheten till ersättning inte försämras. En sådan ordning torde vara lämpligare, i vart fall till dess att det är säkerställt att den nya ordningen inte lämnar några sådana luckor. Att avslå regeringens förslag i denna del bör anses rimligt, då brottskadeersättningen är subsidiär till annan form av ersättning som den som drabbats av ett brott kan ha rätt till. På detta vis införs barnfridsbrottet och möjlighet till skadestånd med anledning av sådana brott, men säkerhetsventilen med den särskilda brottsskadeersättningen kvarstår.
Det bör dock utvärderas huruvida säkerhetsventilen nyttjas eller fyller ett syfte när övriga ändringar genomförts och tillämpats under en period.
|
Adam Marttinen (SD) |
|
|
Katja Nyberg (SD) |
Bo Broman (SD) |
|
Ebba Hermansson (SD) |
|
[1] Prop. 2020/21:170 s. 16
[2] Prop. 2020/21:170 s. 35 f.