Riksrevisionen beskriver i sin rapport Vägen till arbete efter nekad sjukpenning (RiR 2020:12) allvarliga brister i det offentliga stödet till människor som har varit borta från arbetet på grund av ohälsa.
Av rapporten framgår bl.a. att av dem som blivit nekade sjukpenning efter 180 dagar, dvs. med anmodan att söka ett nytt jobb på den ordinarie arbetsmarknaden, så återgår majoriteten i stället till sitt gamla arbete. Vid uppföljning ett år senare har en stor andel av dessa återfallit i sjukskrivning på hel- eller deltid. Några har tagit tjänstledigt eller gått ned i anställningsgrad för att rehabilitera sig på egen hand, utan sjukpenning.
Det framgår därtill att Försäkringskassan inte informerar de sjukskrivna i rimlig tid samt att det i alldeles för få fall genomförs ett omställningsmöte tillsammans med Arbetsförmedlingen.
Allt detta är exempel på allvarliga brister i tillämpningen av rehabiliteringskedjan som undergräver såväl dess funktion som allmänhetens förtroende för densamma. Här krävs åtgärder för att säkerställa kvalitet i statens arbete att ge människor det stöd de behöver för att komma tillbaka. Riksrevisionen pekar ut ett antal förslag till åtgärder, och regeringen instämmer i dessa och gör utfästelser om att verkställa dem. Detta kommer att behöva följas upp av riksdagen.
En uppgift i rapporten som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar är det faktum att de statliga arbetsgivarna i studien inte levde upp till kraven på att upprätta en plan för den anställdes återgång i arbete.
Detta är en skyldighet som har ifrågasatts och som har skapat mycket oro bland mindre företag på grund av de otydliga förutsättningarna. Frågan har väckts av Centerpartiet i bl.a. frågor och interpellationer till ansvariga statsråd men har hela tiden avfärdats.
De arbetsgivare som omfattas av Riksrevisionens rapport är inga små företagare, det rör sig om stora statliga myndigheter med stora HR-avdelningar som aldrig behöver oroa sig för sin finansiering i det korta loppet. Detta är anmärkningsvärt på många sätt.
Dels väcker det frågor kring regeringens myndighetsstyrning. Regeringspartierna är ofta snabba att kritisera privata arbetsgivare för att sätta kortsiktiga ekonomiska intressen före omsorgen om sina anställda. Bortsett från det orimliga och felaktiga i en sådan verklighetsbeskrivning borde man kunna förvänta sig att regeringen säkerställer att de egna arbetsgivarna föregår med gott exempel. Regeringen bör därför snarast se över styrningen av statliga arbetsgivare så att dessa uppfyller de krav som ställs på samtliga arbetsgivare.
Samtidigt understryker detta de underliggande problem som finns i förutsättningarna för arbetsgivare att göra rätt. Kraven är uppenbart för otydligt definierade och för omfattande för att kunna efterlevas av alltför många arbetsgivare, även inom stora organisationer. En tydlig framgångsfaktor för en lyckad sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocess är att såväl arbetsgivaren som den sjukskrivne och det offentliga är engagerade och närvarande i processen. Det är viktigt att alla parter vet och förstår sin roll och sitt ansvar. Regeringen bör därför se över hur kraven och instruktionerna till arbetsgivare kan förbättras för att underlätta för arbetsgivarna att ge det bästa stödet till sina medarbetare.
|
Solveig Zander (C) |
|
|
Martina Johansson (C) |
Jonny Cato (C) |