Svensk straffrätt präglas i dag av flertalet rabatter, vare sig de är i form av förmildrande omständigheter, billighetsskäl, ungdomsreduktion, tillämpning av asperationsprincipen eller villkorlig frigivning. Straffmätningsvärdet motsvarar således sällan det allmänna rättsmedvetandet. Befolkningens förståelse för de olika instituten varierar, och acceptansen av de praktiska effekterna av den samlade straffmätningen är ringa. Även om Sverigedemokraterna på andra håll förespråkar en övergripande straffrättsreform så finns i detta ärende skäl att beröra just den villkorliga frigivningen.
Regeringen föreslår genom propositionen vissa förändringar gällande den i dag automatiska villkorliga frigivningen efter två tredjedelar av avtjänat straff. Den föreslagna ordningen innebär att det i vissa fall, då intagna ej deltar i rehabiliteringsverksamheten eller vid allvarlig misskötsel, möjliggörs att skjuta upp den villkorliga frigivningen.
En sådan ordning torde anses som omvänd, då presumtionen alltjämt är att villkorlig frigivning ska ske efter två tredjedelar av avtjänat straff. Utgångspunkten för villkorlig frigivning bör snarare vara att en sådan inte ska ske, utan snarare utgöra ett incitament för gott beteende och styrkt rehabilitering under fängelsetiden. När det gäller återfallsförbrytare eller dem som har begått synnerligen allvarlig brottslighet bör dock villkorlig frigivning aldrig tillämpas.
|
Adam Marttinen (SD) |
|
|
Katja Nyberg (SD) |
Bo Broman (SD) |