Fram till hösten 2015 förnekade såväl borgerliga som rödgröna partier att asyl- och anhöriginvandring innebär en ekonomisk uppoffring för Sverige – detta trots att många experter, som exempelvis professor Jan Ekberg, professor Bo Södersten, professor Kjetil Storesletten och docent Jan Tullberg, sedan länge kommit fram till att denna invandring kostar det svenska samhället stora summor varje år. Efter Sverigedemokraternas riksdagsinträde i valet i september år 2010 har ytterligare omfattande beräkningar gjorts, bland annat av riksdagens utredningstjänst. Resultatet av dessa utredningar och beräkningar pekar i samma riktning som ovan nämnda experters beräkningar. Trots att all expertis pekar i samma riktning, och trots att Sverigedemokraterna hänvisat till denna, har övriga riksdagspartier ifrågasatt de beräkningar som Sverigedemokraterna hänvisar till.
Idag kan regeringspartierna inte längre dölja att masstillströmningen av utlänningar innebär enorma påfrestningar för vårt samhälle. Sedan valet 2018 har de flesta partier, motsvarande en överväldigande majoritet av riksdagens ledamöter, justerat sin retorik avsevärt och därmed kapitulerat inför verkligheten. Det räcker dock inte med en förändrad retorik, det behövs även en ny politik.
Ansvarslösheten har varit enorm. Dessutom har varje regering hittills försökt osynliggöra de ekonomiska konsekvenserna av den förda politiken, bland annat genom att ingen statistik får föras gällande inföddas respektive invandrades nyttjande av svensk välfärd. Därigenom har utvärdering av den fulla konsekvensen av politiken försvårats. Jag menar att svenska väljare måste få veta hur mycket av skattebetalarnas pengar som gått åt till asyl- och invandringspolitiken och att regeringen är skyldig att grundligt utreda och redovisa detta, inte minst för att svenska skattebetalare ska få klart för sig hur stor vanskötseln är.
Ett sätt att komma tillrätta med kostnaderna för migrationspolitiken är att reducera icke-medborgares tillgång till de svenska välfärdssystemen. En sådan åtgärd skulle sannolikt uppfattas som rättvis eftersom nyanlända, till skillnad från exempelvis svenska fattigpensionärer, inte bidragit till dagens svenska välfärdssystem. De som kommit hit som ekonomiska migranter, uteslutande i syfte att höja sin levnadsstandard, får därmed incitament att återvända till sina hemländer. Det ovan anförda bör ges regeringen tillkänna.
|
David Lång (SD) |
|