Sverige har ett milt straffrättssystem och i debatten har det ofta låtit som att den som begår brott är offer för olyckliga omständigheter som lett honom eller henne in på brottets bana. Brottsofferperspektivet har också många gånger lyst med sin frånvaro och brottsoffers rätt till upprättelse har varit svag i diskussionen om straff. Alltför länge har också debatten kring brott och straff präglats av påståendet att längre straff inte fungerar. Polisen vittnar dock om att de ofta griper samma personer om och om igen för brott. Skulle straffen vara längre så skulle samma personer inte kunna fortsätta terrorisera hela områden. Den som sitter i fängelse kan inte begå nya brott.
Skärpta straff är inte enskilt en reform som kommer lösa dagens stora samhällsproblem med grov kriminalitet, men det är en viktig pusselbit. Eftersom Sverige har en hög andel återfallsförbrytare skulle längre straff minska brottsligheten och öka tryggheten.
Självklart ska målsättningen vara att den som begått brott efter avtjänat fängelsestraff inte ska återfalla i brott och välja en annan väg i livet. Många gånger är straffen dock så korta att behandling för exempelvis sexualbrottslingar inte ens hinner påbörjas.
Särskilt behöver påföljden för yngre brottslingar ses över. Är skillnaden i påföljd mellan en 17-årig brottsling och en 18-årig brottsling för stor skapas incitament för kriminella gäng att rekrytera allt yngre personer för att begå grova brott. Det incitamentet behöver tas bort.
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen tillkännagett till regeringen att man bör skärpa flertalet straff och den straffrättsliga påföljden behöver skärpas vid fler brott. Regeringen behöver dock ta ett helhetsgrepp kring påföljderna för att straffen för olika brott ska vara proportionerliga i förhållande till varandra och lämna en genomgripande straffrättsreform med höjda och mer rättvisa straff till riksdagen. Utöver skärpta straff behöver både ungdoms- och mängdrabatt helt tas bort.
|
Magdalena Schröder (M) |
|