För mer än hundra år sedan, framför allt under utvandrarvågorna mellan 1890 och 1910, emigrerade flera tusen svenskar till Sydamerika, företrädesvis till Brasilien. I och med svåra förhållanden och umbäranden blev många offer för sjukdomar, epidemier och fattigdom, medan några hundra återvände till Sverige. Något tusental, emellertid, drog söderut in i Argentina där man fann bördigare jord och bättre levnadsförhållanden.
Denna utvandrarkategori är nästan helt okänd för gemene man i Sverige, men faktum är att det bara är några år sedan det fortfarande fanns ättlingar kvar i provinsen Misiones som talade fäderneärvd svenska. Deras föräldrar, far- eller morföräldrar grundade kolonin Villa Svea eller Oberá som staden idag heter. Här bildade man också en församling med egen kyrkogård. Kyrkan ”Olaus Petri” och skolan ”Instituto Carlos Linneo” vittnar om arvet, liksom svenskklingande namn, firande av svenska högtider, traditioner och maträtter. Om detta finns ingenting i den svenska skolundervisningen. Prins Wilhelm av Sverige skrev 1948 ”Röda jordens svenskar”, vilket i stort är det som skrivits om våra argentinska svenskättlingar i den svenska litteraturen.
Liksom för dagens invandrargrupper i Sverige betyder självklart rötterna och traditionerna mycket för dessa svenskättlingar. Jag föreslår att Institutet för språk och folkminnen ska få ett uttalat uppdrag att bevara, levandegöra och samla kunskap om Argentinasvenskarnas dialekter och kulturer.
Det minsta regeringen kan göra är att på något sätt uppmärksamma våra medborgare om den stora grupp av svenskättlingar som slog sig ned i Misionesprovinsen i Argentina och samtidigt se över hur man skulle kunna upplysa allmänheten om deras historia och på något sätt celebrera våra ättlingar.
|
Runar Filper (SD) |
|