Liberalers främsta uppdrag är att öka människors friheter och möjligheter. En trygg boendesituation är ett grundläggande behov som behöver tillgodoses för att individen ska kunna ha kontroll över sitt eget liv. En fungerande bostadsmarknad gör att människors valmöjligheter ökar. Att kunna flytta hemifrån, flytta ihop eller flytta till studier eller jobb möjliggör livsavgörande val. Vi vill att fler ska ha makten att kunna ta dessa beslut om sina egna liv. Därför är bostadspolitiken viktig för oss.
Inkluderande och öppna samhällen där människor kan göra klassresor och staka ut sin egen väg blir också rikare samhällen. En fungerande bostadsmarknad gör det lättare för företag att etablera sig på nya platser. När det finns tillgängliga bostäder kan också företag och organisationer anställa den nyckelkompetens som de behöver för att utvecklas. En fungerande bostadsmarknad behövs för att få en fungerande kompetensförsörjning. Tyvärr finns det många hinder som vi måste övervinna för att svensk bostadsmarknad ska vara flexibel, inkluderande samt kapabel att tillgodose och matcha bostäder på ett effektivt sätt. Handläggningstiderna för tillstånd, planer och bygglov är alldeles för osäkra och för långa. Hyresmarknaden är alldeles för ofri och skapar ett bestående underskott av bostäder. Det saknas en kraftfull politik för de som är svagast på bostadsmarknaden – och situationen i våra utsatta bostadsområden är ofta otrygg.
Den svenska bostadsmarknaden är delad mellan insiders och outsiders. Unga, nya svenskar, äldre och de som flyttar inom Sverige har ofta en svag ställning på bostadsmarknaden.
För att komma in på bostadsmarknaden krävs tid, kontakter och pengar. För den som saknar detta är porten ofta stängd. Allt detta fördjupar samhällsklyftorna mellan människor som har många möjligheter och människor som saknar möjligheter.
Förstagångsköpare får det allt svårare att köpa sin första bostad. Sedan 2012 har lönen som behövs för få ett lån till en första bostad ökat med nästan 6 000 kronor i månaden för unga, och med mer än 10 000 kronor i månaden för årsrika i Stockholm enligt beräkningar från Finansinspektionen. 2010 tog det 6 till 8 år att spara ihop till en kontantinsats om man sparade 1 500 kronor i månaden, 2018 beräknades det ta 10 till 13 år. De som bor i våra utsatta områden har det speciellt svårt att flytta till sitt första egna boende. Som resultat av detta har utsatta områden i Stockholm en andel hushåll med hemmaboende barn över 20 år som är 18 procent högre än i övriga Stockholm. En huvuduppgift inför framtiden är att ge den svenska bostadsmarknaden en ökad dynamik. Det behövs breda systemreformer i liberal riktning. Hindren för att komma in på bostadsmarknaden måste rivas. Utanförskapet ska brytas. Det bör vara ett politiskt mål att fler svenskar har möjlighet att äga sitt boende, särskilt för dem med lägre inkomster. Fyra av fem svenskar vill helst äga sitt boende. Det är inte märkligt. Att äga sin bostad ger både trygghet och frihet. På längre sikt är ett eget ägt boende också ett billigare alternativ än att hyra. För samhället är det en möjlighet att sluta klyftor. I alldeles för många utanförskapsområden finns det för få ägda bostäder. De som vill äga sitt eget hem tvingas ofta flytta ifrån de utsatta områdena.
Genom januariavtalet förverkligas nu viktiga liberala systemreformer på den svenska bostadsmarknaden. Hyresmodellen reformeras i grunden: fri hyressättning vid nybyggnation införs, och i det befintliga beståndet ska lägenheternas kvalitet och läge få större genomslag. Flyttskatten avskaffas genom att räntebeläggningen på uppskovsbeloppet tas bort, och taket för uppskovsbeloppet höjs permanent. Omfattande regelförenklingar genomförs, samtidigt som klimatambitionerna för byggandet ska höjas.
Liberalerna är beredda att fortsatt medverka till breda och långsiktiga reformer för en ny svensk bostadsmarknad. I denna motion redovisar vi huvudinriktningen i vår politik under fyra huvudrubriker: Bryt utanförskapet, fler bostäder och mer marknad, hållbart byggande, samt en friare plan- och markpolitik.
Varje människa, oavsett bakgrund, ska vara fri att själv få forma sitt eget liv. En förutsättning för att alla ska ha reella möjligheter att bestämma över sina liv är att samhället de växer upp i är säkert och har fungerande samhällsfunktioner. Polis, skola, rättsväsende, sjukvård och socialtjänst måste kunna utföra sitt arbete med att garantera att alla får en god skolgång och att människors rättigheter försvaras. Därför har Liberalerna satt upp ett ambitiöst mål om att inget område ska vara utsatt till 2030. För att nå upp till det målet måste också bostadspolitiken ta människors utsatthet på större allvar och hitta lösningar på problemen.
Fler än 550 000 människor lever i dag i områden som är starkt präglade av utanförskap och har varit det under lång tid. Det är områden där arbetslösheten och otryggheten bitit sig fast. Hyresrätten dominerar och de som vill äga sitt boende tvingas flytta till ett annat bostadsområde. Dessa områden kännetecknas av att de som etablerar sig på arbetsmarknaden och får råd att köpa en bättre bostad ofta flyttar därifrån.
Att lyfta de allra mest utsatta områdena på riktigt, och skapa förutsättningar för att vända situationen och skapa en långsiktigt positiv utveckling, ser vi som en politisk huvuduppgift.
Situationen i de utsatta områdena bygger i stor grad på misslyckad stadsplanering och bostadspolitik. De områden som idag är utsatta skapades från en dröm om att skapa något modernt och storskaligt. Storskaliga drömmar från sociala ingenjörer skapade tyvärr områden som inte fungerade i verkligheten som på pappret. De flesta utsatta områden är nu otrygga områden som är avskärmade från kringområdena och har ensidig bebyggelse. Levande och väl fungerande områden som människor trivs i och älskar växer inte fram på ritbordet. De växer fram organiskt genom fria marknader som bildar en spontan ordning över tid.
Vi ska lära från historien och se till att framtida områden växer fram med blandade boendeformer, blandade funktioner och en god tillgång till butiks-, förenings- och samhällslokaler. Kultur och sociala värden behöver få en större plats i nuvarande och framtida stadsdelar. I de sämre fungerande områden som vi fått ärva ska vi komplettera med det som saknas, riva det som inte fungerar och skapa blandning där det idag finns få valmöjligheter. Så skapar vi förutsättningar för en bostads-, bygg- och planeringspolitik som ger goda möjligheter för alla att leva ett fritt liv.
Det behövs en bred politik för att öka sysselsättningen, stärka tryggheten och lyfta skolresultaten i de allra mest utsatta områdena. Men även själva bostadssegregationen måste ses som det samhällsproblem det är, och då måste dominansen av hyresrätter i vissa områden, och den totala dominansen av bostadsrätter i andra områden, förändras.
Hyresrätter är en viktig boendeform, men vi vill också att det ska finnas bättre valmöjligheter mellan att äga och att hyra sin bostad – även i de utsatta områdena. Därför behövs en särskild strategi för omvandlingar i hyresrättsdominerade områden för att främja att personer som vill äga sin bostad stannar kvar där. Både hyresrätter, bostadsrätter och ägarlägenheter behövs, och bostadsområden med en blandning av upplåtelseformer skapar bäst möjligheter för de boende att välja en boendeform som passar. Därför bör målsättningen vara att andelen ägda bostäder ska öka till minst hälften i de områden som idag är utsatta.
Att ombilda i områden som är socioekonomiskt svaga har särskilda utmaningar. Ofta är det svårt för tillräckligt många i en fastighet att få lån för ombildning. Därför behöver vi se över de hinder som finns för ombildningar i utsatta områden och hitta lösningar som gör att fler får möjlighet att äga sitt boende. Det handlar dels om att förändra vilka som måste rösta för en ombildning. Idag är det alla som är folkbokförda i en fastighet, vilket ofta är missvisande. Vi föreslår att villkoret ändras till alla som står på hyreskontraktet. De kommunala bostadsbolagen som ombildar behöver också vara ett större stöd. De kan exempelvis erbjuda interna, frivilliga, byteslister så att de som vill ombilda kan byta till samma fastighet. Det måste också vara möjligt att dela en fastighet om hyresgästerna i en huskropp vill ombilda, men inte i en annan.
För att bidra till ett mer varierat bestånd bör även nya boendeformer prövas, som hyrköpslägenheter. Många av våra grannländer har väl fungerande system där den som hyr en hyrköpsbostad har möjlighet att spara ihop till att köpa ut lägenheten, under tiden som den hyr bostaden. Ett svenskt system för hyrköp skulle öka flexibiliteten på bostadsmarknaden och öka möjligheten för ombildningar i områden där få har tillräckligt med kapital för att betala insatsen vid ombildning. Hyrköp i utsatta områden skulle ge fler människor möjligheten att äga sitt boende och långsiktigt stärka sin ekonomiska ställning. Hyrköp ger även unga större möjlighet att efterfråga nyproducerade bostäder då insatsen och lånebehovet är lägre så att fler klarar bankernas krav vid utlåning.
Vi vill också underlätta fler ägarlägenheter. Genom ägarlägenhetsreformen har bostadsmarknaden tillförts ytterligare en boendeform för flerbostadshus. Det bidrar till mångfald i boendet samt en ökad valfrihet för den som har möjlighet att finansiera ett förvärv av en ägarlägenhet. Än så länge har förhållandevis få ägarlägenheter bildats. Det kan delvis förklaras med en viss osäkerhet bland marknadens aktörer kring den nya fastighetsformen. Samma långsamma utveckling skedde när bostadsrätten infördes. Inom bostadsbranschen finns det emellertid en tilltro till ägarlägenheten som boendeform, och allt fler nybyggnationer planeras.
En omständighet som har begränsat ägarlägenhetsreformens genomslag är att ägarlägenheter enbart får bildas i samband med nyproduktion. Detta har uppmärksammats av riksdagen, som genom ett tillkännagivande 2015/16 uppmanat regeringen att återkomma med förslag som gör det möjligt att omvandla hyreslägenheter i flerbostadshus till ägarlägenheter. Det var ett viktigt beslut som skyndsamt behöver verkställas. Vi vill gå längre och öppna möjligheten att omvandla även bostadsrätter till ägarlägenheter.
Även andra och kompletterande lagändringar behövs för att underlätta fler ägarlägenheter. Till exempel behöver anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter (LFS) anpassas så att det skapas rättvisa och rimliga villkor även i en situation där exempelvis en gemensamhetsanläggning berör både ägarlägenheter och hyresfastigheter. Dagens huvudregel att varje röstberättigad medlem har en röst innebär i sådana lägen att ägarlägenhetsinnehavarna tillsammans ofta kommer att vara i majoritet trots att de har en minoritet av lägenheterna, något som kan avskräcka från skapande av ägarlägenheter eftersom förvaltningen av gemensamhetsanläggningar då inte blir ändamålsenlig.
Liberalerna vill göra det lättare att spara ihop pengar till kontantinsatsen till den första egna bostaden. Därför vill vi införa ett skattebefriat bosparande för förstagångsköpare. Det skulle betyda mycket för att minska klyftorna på bostadsmarknaden och göra att fler har råd att köpa en bostad, både unga och andra.
Skattegynnat bosparande finns i många andra länder. I Norge ges en skatterabatt på 20 procent av det sparade beloppet upp till 25 000 kronor per år. Maximalt sparbelopp är 300 000 kr och sparformen är öppen för personer som inte fyllt 34 år.
Liberalerna anser att en liknande modell bör införas i Sverige, dock med den viktiga ändringen att sparformen ska vara öppen för alla oavsett ålder som vill spara till sin första ägda bostad. Detta är centralt för att ett skattegynnat bosparande ska öka den sociala rörligheten i alla åldersgrupper. Även nyanlända ska ha möjlighet att spara ihop till grundplåten till en bostad, liksom den som länge bott i hyresrätt och senare i livet vill gå över till en ägd bostad. Därför förslår vi att regeringen tillsätter en utredning för att se hur vi kan införa ett kostnadseffektivt system för skattebefriat bosparande i Sverige.
I nuläget finns det en möjlighet för kommuner att fördela en mindre andel av bostäderna till särskilda grupper genom en social förtur. 2019 saknades det dock helt sociala förturer i 75 kommuner. Dessa förtursbostäder går idag främst till nyanlända, de i behov av skyddat boende och personer som har medicinska eller sociala behov. Hemlöshet, fattigdom och trångboddhet är ovanliga orsaker till att få en lägenhet genom en social förtur. Rådande lagstiftning behöver förändras om det ska gå att använda sociala förturer till fler människor med olika särskilda behov.
I många kommuner ser vi att merparten av sökande får avslag till social förtur, och att kommunerna inte fritt kan utöka den sociala förturen om de har en rak hyreskö. Vi föreslår att lagstiftningen ändras så att fler socialt utsatta ska kunna tillgodoses en bostad genom social förtur i de kommunala bostadsköerna.
Många asylsökande väljer eget boende, det som kallas EBO. EBO ger den asylsökande ökade möjligheter att välja sin bostad och bo nära släkt och vänner. Vidare ligger de flesta av de stora EBO-kommunerna i storstadsregioner, där tillgången till arbete och nätverk är bättre. Vi anser inte att EBO-systemet ska avskaffas och den som försörjer sig själv ska självklart kunna flytta vart den vill. Vi måste dock utveckla hur nyanlända mottages i Sverige för att se till att det är hållbart, fungerar för kommunerna och ger bästa möjliga stöd för den som kommer hit att bli självförsörjande och skaffa ett socialt sammanhang. En mycket hög koncentration av EBO i ett område kan få negativa sociala konsekvenser i form av trångboddhet och segregation. Vi vill skapa ett jämnare fördelat mottagande av flyktingar och skyddsbehövande genom att begränsa möjligheten för att välja eget boende, bättre möjligheter att bekämpa falsk folkbokföring och svarthandel med hyreskontrakt, en avlastning av de utsatta områdena och i förlängningen ett mottagande system som ger de som kommer till Sverige en bättre chans att integreras. Liberalerna har inom ramen för januariavtalet medverkat till att möjligheterna till EBO begränsas.
Hemlöshet är en av de mest extrema formerna av social utsatthet. Ett starkt välfärdsland som Sverige är starkt nog att se till att ingen människa ska behöva sova på gatan. Hemlöshetspolitiken har varit underprioriterad alldeles för länge. Det är dags för en nationell hemlöshetsstrategi som samordnar arbetet med ett skyddsnät för samhällets svagaste.
Bakom samlingsbegreppet hemlösa finns människor i många olika situationer, allt från den som befinner sig i akut hemlöshet – där personen riskerar att behöva sova utomhus eller i trappuppgångar – till den som bor tillfälligt och kontraktslöst hos bekanta eller rör sig mellan kortvariga andrahandskontrakt. För att motverka utestängningen från bostadsmarknaden behövs därför en mångfald av åtgärder. När det gäller personer som är på väg att lämna olika institutionsvistelser eller stödboenden (bland annat fängelse, HVB-hem eller boende drivet av Statens institutionsstyrelse) är det centralt att det tidigt görs en god planering av vilka boendelösningar som är möjliga för den enskilde på längre sikt.
Samverkan mellan socialtjänst, andra myndigheter och civilsamhället är också mycket betydelsefullt. Ofta har idéburna organisationer möjlighet att nå ut med insatser till personer som av olika skäl inte är beredda att ta emot stöd från det allmänna.
Vräkningsförebyggande åtgärder är strategiska för att långsiktigt minska hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. Därför är det av största betydelse att socialtjänsten så tidigt som möjligt informeras och agerar när en person riskerar att bli uppsagd från sitt hyreskontrakt, till exempel på grund av hyresskulder.
Särskilt viktigt är det att agera förebyggande för att om möjligt undvika alla situationer där barn under 18 år hamnar i hemlöshet. Ingen ska behöva växa upp som hemlös.
Ytterligare åtgärder behövs också för att lösa boendefrågan för personer med missbruksproblematik och där det inte framstår som realistiskt för personen att i en nära framtid helt bryta med sitt beroende. Modellen med ”Bostad först” har visat sig vara ett framgångsrikt alternativ i sådana situationer. ”Bostad först” är inte en universallösning, men där den har kommit till användning har den visat sig vara ett verksamt sätt att skapa en tryggare boendesituation, något som i sin tur gjort det möjligt för socialtjänsten att sätta in bättre insatser för att också hjälpa med beroendeproblemen. ”Bostad först” är dock ett arbetssätt som är svårt att genomföra i alla kommuner lokalt, särskilt i mindre kommuner. Därför bör ett nationellt program för implementering av ”Bostad först” startas med sikte på att underlätta för kommuner i hela landet att tillämpa metoden.
Det behövs en ambitionshöjning i hemlöshetsbekämpningen. Vi föreslår därför att en nationell hemlöshetsstrategi tas fram som ska se till att kommuner och civilsamhället får de verktyg som de behöver för att garantera att ingen ska behöva sova på gatan.
Kriminella grupperingars verksamhet är ett omfattande problem för samhället. Särskilt påtagligt blir problemen i bostadsområden där de lokala trygghetsproblemen är särskilt stora och där det finns en lokal närvaro av kriminella gäng. I de mest utsatta områdena är gängbrottsligheten en reell maktfaktor som påverkar människors liv och vardag. Lägenheter och förråd utnyttjas som vapengömmor, och bostadslägenheter används som planeringslokaler för kriminell verksamhet eller som mellanlager för narkotika på väg ut på marknaden.
Det finns i dag vissa möjligheter att säga upp hyresgäster vid ett systematiskt nyttjande av en lägenhet för brottslig verksamhet. Kraven är dock högt ställda och bevissvårigheter gör att bestämmelserna kan vara svåra att tillämpa i praktiken. Brottsligheten ska bedrivas affärsmässigt och ta lägenheten i anspråk med uteslutande av andra legala användningssätt, såsom att bo där. Vid sidan av den civilrättsliga lagstiftningen finns det också ett visst straffrättsligt ansvar reglerat för fastighetsägaren, dock i första hand för de situationer där koppleri och prostitution förekommer i en hyresfastighet.
Liberalerna vill se en översyn av lagstiftningen för att öka möjligheten att förverka hyreskontrakt till en bostad eller lokal om den används för kriminell verksamhet. Ämnet är komplext och rättssäkerhetsfrågorna är centrala i sammanhanget. Icke desto mindre är det otillfredsställande att det i dag är alltför svårt att säga upp yrkeskriminella från en lokal eller en lägenhet där det bedrivs grov kriminalitet på ett sätt som allvarligt påverkar de kringboendes trygghet.
Frågan har analyserats av hyresgästutredningen (SOU 2017:33), som i sitt betänkande lämnade vissa förslag om att utöka de administrativa åtgärderna med olika typer av myndighetssamverkan. Till exempel föreslogs Polismyndigheten få ett uppdrag att ge stöd och utarbeta förstärkande åtgärder vid hot och annan otillåten påverkan i förhållande till fastighetsbolag.
Liberalerna har inget emot dessa förslag, men anser att det också behövs en översyn av möjligheterna att förverka hyreskontrakt vid kriminell verksamhet. I översynen bör också analyseras om det finns behov av att ytterligare skärpa reglerna om förverkande för att motverka motsvarande missbruk av ägda bostadslägenheter (bostadsrätter, ägarlägenheter eller småhus). Vid översyn av hyreslagstiftningen måste också utredaren hitta lösningar för att säkerställa att förverkning av hyreskontrakt inte ska drabba barn.
Det är ett utbrett problem att människor anger falska folkbokföringsuppgifter, till exempel för att bedriva bidragsbrott eller för att helt enkelt dölja sin identitet. Bristande kontroll har gjort att varken myndigheter eller fastighetsägare har haft vetskap om vilka som egentligen bott på en viss adress. I vissa fall har det förekommit att 30–40 personer varit skrivna på en och samma lägenhet, men det har också inträffat att en och samma person varit skriven på många olika adresser. I de områden som polisen bedömer vara särskilt utsatta misstänks sex procent av invånarna vara felaktigt folkbokförda.
Liberalerna välkomnar att lagändringar nu har genomförts för att öka kvaliteten i folkbokföringen. Bland annat kan Skatteverket numera avregistrera falska identiteter i folkbokföringen och göra kontrollbesök på personers adresser. Dessutom har folkbokföringsbrottet återinförts, vilket till exempel innebär att personer som medvetet lämnar oriktiga uppgifter till folkbokföringen kan straffas för det.
Bristen på studentlägenheter är mycket stor Att inte hitta en studentlägenhet kan i många fall innebära ett socioekonomiskt hinder att börja studera på annan ort, varpå det är viktigt att hitta lösningar för att försörjningen av studentbostäder blir bättre.
Vi vill utreda om byggande av studentlägenheter kan underlättas genom att införa en ny boendeform i lagstiftningen med lägre funktionskrav. Detta skulle då möjliggöra särskilda regler för dessa bostäder, till exempel vad gäller krav på utrustning eller storlek.
Studentlägenheter finns som både enrums- och flerrumslägenheter, men i dag är det inte möjligt att teckna hyreskontrakt för ett rum i en lägenhet enskilt. Detta leder till att det ofta inträffar att inte alla hyresgäster i större studentlägenheter är studenter, särskilt när studerande som delar lägenhet avslutar sina studier vid olika tidpunkter. För att effektivisera utnyttjandet av studentlägenhetsbeståndet bör möjligheten att hyra ut varje rum separat införas.
Många mindre kommuner är i stort behov av kategoribostäder, men har svårt att bygga dessa då Boverkets regler och krav kan vara svåra och väl rigida. För att underlätta för fler särskilda boenden, studentbostäder och andra kategoribostäder i hela Sverige föreslår vi att Boverket får i uppdrag att se över sina regler för kategoribostäder i syfte att göra dessa enklare, mer flexibla och mer tillåtande.
Vi anser också att kommunerna bör lägga plan- och bygglovsärenden gällande lägenheter för årsrika och studentbostäder i ett snabbspår och att sådana ärenden alltså ska kunna prioriteras i handläggningen.
Det behövs en blandning av både hyresrätter, bostadsrätter, ägarlägenheter och villor i olika lägen och prisklasser. Förutom de breda systemreformer som nu genomförs inom ramen för januariavtalet verkar Liberalerna för fortsatta reformer som gör vägen till det första spadtaget kortare för byggföretagen och vägen till den första, andra eller tredje egna nyckeln kortare för de individer som i dag inte kommer in eller kommer vidare på en bostadsmarknad som inte fungerar.
Krisen på den svenska bostadsmarknaden handlar både om att det byggs för lite och att rörligheten är för låg. Bristen på bostäder är ett stort hinder för människors frihet som också skadar den svenska ekonomin. En uppskattning gör gällande att inlåsningarna på svensk bostadsmarknad gör att den svenska arbetslösheten är 0,3 procentenheter högre än vad den hade varit med en fungerande bostadsmarknad. Det är skillnaden mellan jobb eller arbetslöshet för 16 000 människor.
Förklaringarna till den låga rörligheten är flera. Boverket har konstaterat att den svenska hyressättningsmodellen fungerar allt sämre i takt med att bostadsmarknaden blir allt mer överhettad. De långa köerna till hyresbostäder är ett tydligt tecken på en icke fungerande marknad. För personer som äger sitt boende konstaterar samma myndighet att kostnaderna för att flytta och byta bostad sannolikt är de högsta i hela OECD.
De senaste åren har regeringen strävat efter att öka byggande av hyreslägenheter genom investeringsstöd. Liberalerna har kritiserat detta och vi står fast vid vår principiellt skeptiska hållning till subventioner som bostadspolitiskt instrument. Vi konstaterar samtidigt att det i januariavtalets helhet också ingår att investeringsstöden kvarstår, samtidigt som det har reformerats för att bli mer effektivt och fokuserande. Liberalerna har medverkat till att en större del av investeringsstöden ska gå till hyreslägenheter för socialt utsatta, en grupp som i dag har särskilt svårt att komma in på bostadsmarknaden.
Anledningarna till att det byggs för lite är ännu mer mångfasetterade. Det handlar om det totala utbudet av mark, finansiering av bostäderna och den takt som detaljplanelagd mark bebyggs. Fler detaljplaner måste upprättas och fler bygglov måste vinna laga kraft. Inte minst handlar det om att minska de kostnader som är förknippade med överklaganden och långa ledtider.
Liberalernas bostadspolitik syftar till att få en bostadsmarknad präglad av mer rörlighet och mer byggande. Det är en bostadsmarknad som är just en fungerande marknad, där fler människor kan bo utifrån egna önskemål och förutsättningar. Det är en bostadsmarknad med enklare plan- och byggregler samtidigt som de höga ambitionerna för tillgänglighet upprätthålls.
Den svenska hyresregleringen beskrivs av OECD som en av de striktaste bland organisationens medlemsländer. Vi skiljer därmed ut oss även gentemot våra nordiska grannländer.
I Norge, Finland, Danmark och Island råder marknadshyror på hela eller delar av hyresmarknaden. Den svenska hyresregleringen har fått kritik av EU-kommissionen, OECD, IMF, Världsbanken och Finanspolitiska rådet m.fl. Upprepade gånger har Sverige fått kritik av internationella bedömare som lyft fram problemen på den svenska bostadsmarknaden som en särskild utmaning, och förespråkat bland annat en mer flexibel hyressättning.
Liberalerna har länge arbetat för fri hyressättning vid nyproduktion, och att hyressättningen i det befintliga beståndet framöver i större utsträckning bör avspegla konsumenternas efterfrågan och individuella val. Förändringar i bruksvärdessystemets tillämpning ska kombineras med regler som ger hyresgäster långsiktigt förutsägbara villkor och ett skydd mot plötsliga höjningar av hyran för den befintliga bostaden. Inom bruksvärdessystemet behöver läge få betydligt större genomslag. Det är rimligt att en centralt placerad lägenhet har högre hyra än en mindre centralt placerad lägenhet.
Tack vare januariavtalet pågår nu ett arbete för att reformera hyresmodellen i enlighet med dessa principer. Fri hyressättning vid nybyggnation ska införas, och i det befintliga beståndet ska lägenheternas kvalitet och läge få ett större genomslag i hyressättningen. Detta är en central framgång för liberal politik och något som kommer att möjliggöra att den svenska hyresmarknaden fungerar bättre. Därför lägger vi inget formellt förslag i denna motion, utan vi kommer att noggrant fortsätta bevaka dessa frågor inom ramen för januariavtalet.
Vi vill förbättra hyresgästernas möjligheter att hävda sina intressen. På en marknad med svår bostadsbrist ökar risken för att oseriösa hyresvärdar utnyttjar situationen genom att inte fullgöra sina lagenliga och kontraktsmässiga åtaganden gentemot hyresgästerna. Möjligheten till tvångsförvaltning bör i högre utsträckning användas mot hyresvärdar som inte sköter sin roll som hyresvärd.
Det finns en möjlighet att enligt bostadsförvaltningslagen tvångsförvalta, och enligt expropriationslagstiftningen expropriera, grovt vanvårdade byggnader. I praktiken är dock kraven på eftersatt underhåll så hårda att det istället är för vanligt, både i utanförskapsområden och på landsbygden, att systematiskt misskötta fastigheter förstärker en redan utbredd social problematik. En utredning bör tillsättas för att se över hur hanteringen av misskötta fastigheter ska göras enklare och billigare för kommuner.
För att hyresrätten ska vara en attraktiv boendeform behöver spelreglerna vara långsiktiga och hyresgästen ha möjlighet att påverka sitt boende genom egna val. I dag upplever många hyresgäster att de exempelvis inte ges möjlighet att framföra sina önskemål i samband med ombyggnader och renoveringar. Dagens stelbenta regler om hyressättning fungerar i praktiken som kostnadsdrivande vid ombyggnad och renovering, eftersom sådana åtgärder är ett av få tillfällen där hyresvärden kan verka för mer genomdrivande förändringar av hyrorna.
I samband med hyresgästutredningen (SOU 2017:33) fick Liberalerna, som en del av samarbetet med regeringspartierna och Centerpartiet, igenom några av våra frågor inom detta område. Förbättringarna infattade exempelvis större möjlighet till tillval och frånval vid renovering.
Privatpersoners upplåtelse av den egna bostaden är ett viktigt komplement till den ordinarie bostadsmarknaden. Särskilt i tider av ökande bostadsbrist går det fortare att öka utbudet av boendetillfällen inom denna sektor i stället för att bygga nytt. Andrahandsboenden är särskilt viktiga för unga eller personer som bor en kortare period på annan ort.
I många andra länder är det vanligt att hyra ut ett rum, en stuga eller ett två-, tre-, eller fyrfamiljshus. Det finns få mindre flerfamiljshus i Sverige – men det finns gott om rum, lägenheter, attefallshus och källare som kanske skulle hyras ut om det inte vore för regelkrångel, begränsning av hyran och inskränkt rätt att hyra ut.
Sedan 2013 råder friare regler för hyressättning vid andrahandsuthyrning. Hyrorna är inte fria, utan fortfarande måste det finnas ett tydligt samband mellan de direkta och indirekta kostnaderna för boendet och hyran. Reformen har lett till tydligt fler utannonserade andrahandsboenden. På den största annonsmarknaden har utbudet av andrahandslägenheter i Stockholm ökat med 20 procent eller mer. Vi föreslår i ett ytterligare steg friare hyressättning vid uthyrning av villor, bostadsrätter och ägarlägenheter genom en generösare beräkning av den så kallade skäliga hyran. Är hyran lägre än schablonavdraget ska inte heller den som hyr ut behöva redovisa intäkterna i deklarationen.
Vidare bör bostadsrättshavares rätt gentemot bostadsrättsföreningen att hyra ut sin lägenhet i andra hand förbättras. På så vis kan fler bostadsrätter komma ut på andrahandsmarknaden, vilket ökar bostadsutbudet i en tid av svår bostadsbrist. Utgångspunkten ska vara att någon som har en bostadsrätt ska ha rätt att hyra ut denna om inte bostadsrättsföreningen har särskilda skäl till varför det skulle orsaka skada för föreningen.
En husaffär är för de allra flesta människor det största ekonomiska åtagandet man gör under hela livet. De stora kostnader det innebär att bygga nytt innebär att konsumentskyddet vid småhusentreprenader behöver vara extra starkt.
Fram tills för några år sedan fanns en obligatorisk regel om att den som är byggherre för en småhusentreprenad ska se till att det finns en byggfelsförsäkring som gäller i tio år. Regeln om obligatorisk byggfelsförsäkring togs bort eftersom det visade sig att byggfelsförsäkringen mycket sällan gav konsumenterna någon hjälp. Därför avskaffades obligatoriet den 1 juni 2014, men kravet på färdigställandeskydd behölls.
Brister vid husbygget ska normalt uppmärksammas genom besiktning, men slutbesiktning är inte obligatorisk. Genomförs det en slutbesiktning ska det noteras vilka fel och brister som förekommer i husbygget och vilka åtgärder dessa leder till.
I vissa lägen leder småhusentreprenader till tvister i domstol. Kostnaden för detta är ett påtagligt problem för många. De flesta hemförsäkringar har någon form av rättsskydd som kan bekosta vissa juridiska kostnader, och därutöver finns endast mycket begränsade möjligheter att få allmän rättshjälp via Rättshjälpsnämnden.
Liberalerna anser att det juridiska skyddet för den enskilde vid småhusentreprenader behöver stärkas. Till att börja med bör bevisbördan om vad som avtalats flyttas ytterligare till konsumentens fördel genom ett generellt krav på att avtal om småhusentreprenader ska upprättas i skriftlig form. Skriftlighetskravet innebär med automatik att arbetets omfattning klarläggs.
Vidare bör kravet på slutbesiktning vara obligatoriskt. I dag görs bara slutbesiktning om någon av parterna begär det, vilket orsakar problem eftersom slutbesiktningen ju avgör om entreprenaden är godkänd eller ej. Det bör också övervägas om det behövs lagreglering om vem som ska utse besiktningsman vid slutbesiktning.
Sammanfattningsvis anser Liberalerna att frågan om det juridiska skyddet för den enskilde vid småhusentreprenader behöver bli föremål för en bredare översyn i form av en utredning. Utredningens uppdrag bör då inkludera, men inte avgränsas till, de delfrågor som nämnts här ovan.
Dolda bud, där bostadsaffärer kan avslutas plötsligt med begränsad information bland spekulanterna, leder ofta till konflikter och kan orsaka svårigheter med att slutföra affären. Som lagstiftningen ser ut nu kan inte en mäklare neka dolda bud. På senare år har dolda bud blivit allt vanligare, vilket har ökat problemen som uppstått kring dem. I många av våra grannländer finns det hårdare krav gällande budgivning vid bostadsköp. För att säkerställa att säljaren och spekulanterna skyddas mot mindre transparenta budgivningstaktiker borde lagstiftningen ses över med målsättningen att skapa en tryggare bostadsmarknad.
Den 1 juli 2018 trädde en ny lag om ekonomiska föreningar i kraft. Denna breda reform innebar även vissa konsekvenser för bostadsrättsföreningar. Nästa steg bör nu vara att göra en fördjupad översyn av bostadsrättslagen.
Utredningen om stärkt konsumentskydd på bostadsrättsmarknaden presenterade år 2017 sitt betänkande (SOU 2017:31). Utredningen, som ännu inte har lett till lagförslag på riksdagens bord, tog upp ett antal frågor men hade dock inte till uppgift att göra en bredare analys av bostadsrättslagen i sin helhet. En sådan bör komma till stånd.
Till exempel saknas uttryckliga lagregler för vem som är behörig att ansöka om att försätta en bostadsrättsförening i konkurs, något som kan medföra stora problem av ekonomisk natur för bostadsrättsinnehavarna. Om en bostadsrättsförening felaktigt försätts i konkurs blir samtliga bostadsrättshavares andelar i föreningen värdelösa och lägenheterna betraktas som hyresrätter i konkursboet, med de följder detta får för de boendes privatekonomi.
När kontrollen av bostadsrättsföreningar hamnar hos oseriösa aktörer kan följderna för de enskilda bostadsrättshavarna bli förödande. Uppmärksammade fall finns där styrelserna för föreningar inte på åratal upprättat årsredovisningar eller lämnat in deklarationer, något som lett till att Kronofogden fattat beslut om utmätning.
Vid sidan av beredningen av förslagen från utredningen om stärkt konsumentskydd på bostadsrättsmarknaden, som inte bör försenas, bör det därför göras en fortsatt översyn av bostadsrättslagen i sin helhet för att säkerställa ett ändamålsenligt ramverk för bostadsrättsföreningars skötsel och bostadsrättshavarnas juridiska trygghet gentemot föreningen.
Lagstiftningen om konsumentskydd vid köp av nyproducerade bostadsrätter är i princip oförändrad sedan 1991 trots att marknaden har förändrats mycket. Branschen har själva tagit fram märkningen Trygg BRF för att förstärka konsumentskyddet vilket är bra men det finns fortsatt behov av att se över bostadsrättslagen utifrån perspektivet nyproducerade bostadsrätter och bättre harmonisera lagen med exempelvis de regler som gäller vid köp och tecknande av nyproducerade villor och egnahem.
Det finns inte något centralt register över bostadsrätterna. I stället är det den lokala bostadsrättsföreningens ansvar att föra en förteckning över de lägenheter som är upplåtna med bostadsrätt. Denna förteckning utgör också grunden för uppgifter om pantsättning av bostadsrätten.
Frågan om införande av ett statligt register över bostadsrätterna har varit aktuell under mycket lång tid. År 2007 upprättades en departementspromemoria, Bostadsrättsregister – några modeller för registrering av bostadsrätter (Ds 2007:12). Såväl Svenska Bankföreningen som HSB Riksförbund, Riksbyggen, bostadsrättsorganisationen SBC, Fastighetsmäklarförbundet och Mäklarsamfundet har fortlöpande framfört sina önskemål om att ett statligt register ska inrättas över bostadsrätterna.
Fördelarna med ett statligt centralt register, förslagsvis administrerat av Lantmäteriet, är framför allt tillförlitliga uppgifter om ägare och pantsättningar samt en betydligt snabbare hantering av ägarbyten och pantsättningar. Ett sådant register skulle också avsevärt försvåra de bedrägerier som förekommer främst med pantsättning av en bostadsrätt.
Likheterna mellan en bostadsrätt och en villafastighet är stora när det gäller såväl ägarbyten som pantsättning. Ett register bör därför vara uppbyggt på ungefär samma sätt som dagens inskrivningsregister med lagfart och inteckning. Då det pågår ett arbete på Regeringskansliet med att ta fram ett förslag på ett bostadsrättsregister avstår vi från att yrka på något nytt tillkännagivande från riksdagen, men lyfter att vi förväntar oss att det snart presenteras ett förslag till riksdagen.
Miljöförstöring inkräktar direkt på människors rätt till hälsa och frihet. Därför är miljöpolitiken ett viktigt område för oss. Kampen för klimatet är en av vår tids ödesfrågor. För att vi ska klara tvåprocentsmålet krävs det att utsläpp av växthusgaser minskar kraftigt under kommande år.
Byggande och bostäder är en strategiskt viktig sektor för att klara av omställningen till ett klimat- och miljömässigt hållbart samhälle. Bygg- och fastighetssektorn står för totalt cirka 19 procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser, och att successivt minska och så småningom helt eliminera nettoutsläppen från denna sektor är alltså av avgörande betydelse.
Arbetet med att minska klimatpåverkan från bygg- och fastighetssektorn måste hänga ihop med den övergripande klimatpolitiken. De allra viktigaste åtgärderna är generella och handlar om effektiva ekonomiska styrmedel, efter principen om att utsläpparen betalar. Till detta behöver läggas regelförändringar för att successivt driva på övergången till klimatneutrala lösningar.
Klimatpolitiken ska vara effektiv, långsiktig och rättvis. Genom att alltid lägga klimatskatter på själva utsläppen, inte på en särskild lösning, så håller vi oss teknikneutrala, skapar förutsägbara spelregler och kan själva anpassa ambitionerna i klimatarbetet genom att anpassa skattenivåerna. Offentlig sektor har ett stort ansvar att upphandla klimatsmart och visa att det är möjligt att ställa om utan att det drabbar verksamheten negativt.
Genom januariavtalet pågår nu ett antal åtgärder för att höja klimatambitionerna vid byggande. Bland annat har Boverket getts ett uppdrag att ta fram underlag för klimatdeklarationer för klimatbra byggande, något som ska bli ett krav från 2022. Därför lägger vi inget formellt förslag i denna motion, utan vi kommer att noggrant fortsätta bevaka frågan inom ramen för januariavtalet.
Den stora inflyttningen till städer och tätorter i Sverige ställer krav på en god samhällsplanering i fråga om miljö och hållbar utveckling, kollektivtrafik, bostadsbyggande samt kommunal och kommersiell service. Det är angeläget att de gröna miljöernas betydelse för miljön och folkhälsan uppmärksammas och tillvaratas i stadsplaneringen.
Städer med grönstruktur har ett bättre lokalklimat än städer utan grönska. En grön stad klarar häftiga skyfall bättre och har en större biologisk mångfald. I en stad med parker och trädgårdar integrerade i bebyggelsen har invånarna naturliga mötesplatser utomhus. I sitt vardagsliv får de närkontakt med det biologiska kretsloppet.
Fritidsodling lär vara en av de vanligaste fritidssysselsättningarna och är en värdefull del av många människors liv. Det är därför viktigt att se och inkludera de miljöer som villaträdgårdar och kolonilotter utgör i stadsplaneringen. I framtida stadsplanering bör också vägas in värdet av stadsnära odling och det förhållandet att utebliven fysisk aktivitet har en hög samhällsekonomisk kostnad.
Sammanfattningsvis är det en viktig aspekt på god stadsplanering att beakta behovet av grönytor och platser för lek, rekreation och spontanidrott i tättbebyggda områden.
Efter upprepade tillkännagivanden från riksdagen beslutade regeringen i maj 2017 om ändringar i förordningen (2015:216) om trafikbuller vid bostadsbyggande. Riktvärdena för buller vid en bostadsbyggnads fasad från spår- och vägtrafik för bostäder upp till 35 kvadratmeter är nu 65 dBA i stället för det tidigare 60 dBA. För bostäder större än 35 kvadratmeter är riktvärdet 60 dBA i stället för det tidigare 55 dBA. Kraven för ljudmiljön inomhus ändrades inte.
Liberalerna, som stod bakom de tillkännagivanden som riksdagen gjorde, välkomnar dessa justeringar som skapar bättre möjlighet för bostadsbyggande i tätbebyggd miljö utan att sänka kraven för ljudmiljön inne i bostaden. För att ge mer ändamålsenliga förutsättningar för framtida översyner av bullerregleringen anser Liberalerna att ansvaret för att utfärda regelverk flyttas från regeringen till Boverket.
På senare tid har det uppstått flera konflikter med verksamheter och aktiviteter som blivit förbjudna efter klagomål om buller. Det kan handla om exempelvis lekplatser, fotbollsplaner och kulturscener som i lagstiftningen ofta jämförs med buller som är av en helt annan karaktär. Det är stor skillnad på att utsättas kontinuerligt av ihållande industribuller, och att ibland få höra ungdomar spela fotboll eller bo i en stadskärna med ett rikt kulturliv. Bullerlagstiftningen får inte vara ett hinder som gör det omöjligt för kultur- och idrottsverksamheter att fortleva. Naturvårdsverkets rekommendationer måste säkerställa detta.
Naturvårdsverkets allmänna råd behöver uppdateras efter dagens förutsättningar. Buller från fotbollsplaner, kulturverksamheter och sorl som hör tätorten till kan inte likställas med industribuller.
Som strandskyddsreglerna fungerar i dag hindrar de i alltför hög grad att bostäder byggs i attraktiva lägen, och kommunerna har alltför liten möjlighet att skapa möjlighet till utbyggnad där människor vill bo.
Liberalerna har länge arbetat för att strandskyddet decentraliseras för att möjliggöra bostadsbyggande, samtidigt som ett strikt strandskydd fortfarande tillämpas i områden där exploateringstrycket bedöms som exceptionellt högt eller synnerliga skäl föreligger. Tack vare januariavtalet pågår nu ett utredningsarbete för att reformera strandskyddet i enlighet med dessa principer. Därför lägger vi inget formellt förslag i denna motion, utan vi kommer att noggrant fortsätta bevaka frågan inom ramen för januariavtalet.
Enligt miljöbalkens regler kan naturreservat inrättas för att skydda biologisk mångfald och värdefulla naturmiljöer, eller för att tillgodose friluftslivets behov. I dag finns drygt 5 000 naturreservat i Sverige.
Naturreservat kan skapas genom beslut av staten via länsstyrelserna eller av kommunerna, men rättsverkan blir densamma oavsett vilken instans som fattar beslutet. De flesta naturreservat har inrättats av länsstyrelserna, men på senare år har det blivit allt vanligare med kommunala naturreservat. Antalet kommunala naturreservat ökar ungefär dubbelt så snabbt som antalet statligt inrättade.
När ett område väl har förklarats för naturreservat krävs enligt lagen synnerliga skäl för att upphäva beslutet. Upphävningen ska beslutas av samma instans som inrättade naturreservatet.
Kommunala naturreservat finns i hela landet, men många av dem ligger i storstadsregionerna eller andra områden där det råder stor bostadsbrist. Det finns en risk att kommuner låter sig påverkas av andra hänsyn än naturvårds- och friluftsintressen, till exempel lokala byggkritiska opinioner. Kommunfullmäktige kan då av politiska hänsyn inrätta ett naturreservat för att hindra framtida bostadsbyggande i ett område även om det inte finns objektiva skäl för ett reservat.
Liberalerna anser därför att reglerna om kommunala naturreservat bör reformeras. Vill en kommun att ett område skyddas som naturreservat ska ansökan göras hos länsstyrelsen, som fattar det slutliga beslutet. Kommunala naturreservat bör även tidsbegränsas så att de prövas på nytt efter 15 år.
Liberalerna förespråkar en friare syn på hur en bostad kan utformas och hur en tomt får användas. Utgångspunkten när någon vill bygga ett nytt bostadshus, eller bygga om sin villa, ska vara att den är tillåten att göra det på sin tomt, förutsatt att det inte riskerar att skada någon eller skapar stora problem för andra sakägare. Idag har tyvärr många olika myndigheter som ansvarar för planer och tillstånd vid nybyggnationer stor makt att stoppa byggnader som skulle tillföra ett stort mervärde för många.
För att skapa en friare plan- och markpolitik måste översiktsplaneringen utvecklas, mångfald tillåtas, byggregler förenklas och planprocesserna bli kortare.
Sverige har ett omfattande regelverk för plandokument. Varje kommun ska upprätta en översiktsplan som ska omfatta hela kommunen. Därefter kan till exempel tätorter eller stadsdelar bli föremål för en fördjupad översiktsplan medan ramarna för framtida bygglovsärenden i ett visst område fastställs genom en detaljplan.
Det finns anledning att undersöka om det är möjligt att utveckla instrumentet fördjupade översiktsplaner, vilka då kan överta den roll som detaljplaner har i dag. Särskilda detaljplaner skulle då bara behövas i komplicerade fall.
Vidare bör det undersökas om det bör finnas en möjlighet att tillåta byggprojekt i ett område trots att den antagna planen har överklagats. Detta skulle till exempel kunna gälla om överklagandena enbart riktar sig mot delar av planområdet och det finns ett starkt allmänt intresse av att bostäder byggs.
Äganderätten är central i liberalismens idé om varje människas friheter och självbestämmande. Att det idag finns så många hinder för någon som vill förädla en tomt är både problematiskt ur ett utvecklingsperspektiv och ett frihetsperspektiv. För att ändra på detta måste de regler som styr byggandet reduceras, förenklas och bli mer förutsägbara.
Ett av de områden där det idag finns för stor kontroll är hur inredningen av nya bostäder ser ut. Reglerna kring funktioner, ljusinsläpp och storlek av rum är ibland så rigida att många byggare bara vågar ansöka om standardlösningar som blivit godkända förut. Vi ser inga exempelvis inga hinder att byggaktörer skulle tillåtas sälja tomma lägenheter där den som köper bostads- eller äganderätten själv tillåts bygga exempelvis väggar, kök och garderober efter eget tycke och smak.
Rådande byggregler inskränker inte bara äganderätten utan också mångfalden och möjligheten att utveckla nya lösningar. Ett arbete pågår redan med att utreda modernare byggregler, varpå vi inte kommer att yrka på något tillkännagivande i riksdagen nu. Men vi kommer fortsatt att bevaka den här frågan och arbeta för att friheten att bygga efter sina egna drömmar ska bli större.
Reglerna för att bygga friggebodar och attefallshus har gjort det enklare och lättare att göra smärre tillbyggnader och att bygga mindre komplementhus. Den enskilde tomtägaren har fått en större frihet att själv bestämma vad hen vill bygga. Detta är en i högsta grad positiv utveckling.
Reglerna innebär bland annat att friggebod och attefallshus kan byggas på mark som inte får bebyggas enligt detaljplan och den får även byggas nära tomtgränsen om berörd granne ger sitt tillstånd. Det är däremot inte möjligt att bygga nära tomtgräns om tomten gränsar till en väg eller allmänning.
Det var inledningsvis oklart om kommunen kunde ge dispens för att bygga en friggebod närmare väg eller allmänning. Vissa kommuner beviljade sådan dispens medan andra inte gjorde det. Det finns därför många friggebodar som ligger nära tomtgräns med tillstånd från kommunen.
Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) slog dock fast i en dom 2013 att kommunen inte kan lämna sådana medgivanden. MÖD motiverar detta ställningstagande med att det inte finns någon som kan representera alla som har ett berättigat intresse av att använda en väg eller en gata.
MÖD:s beslut innebär att det ibland inte är möjligt att bygga en friggebod eller ett attefallshus över huvud taget eller att fastighetsägaren tvingas välja en mindre lämplig placering. Byggande av en friggebod nära en väg eller park påverkar knappast möjligheterna att använda vägen eller parken. I de kommuner som beviljade sådana dispenser före MÖD:s ställningstagande har sådana dispenser kunnat ges utan att det har skapat några problem.
Enligt EU:s statistikorgan Eurostat är de svenska byggpriserna med råge de högsta i hela EU. Även i relation till jämförbara länder är de svenska byggpriserna väsentligt högre. Finland har samma klimat och tätortsstruktur som Sverige, men i Finland är kostnaden för att bygga 19 procent lägre. Byggpriserna i Tyskland är 22 procent lägre och i Nederländerna hela 35 procent lägre.
Det mest effektiva sättet för att få fram fler bostäder till rimliga priser är att göra det möjligt att bygga billigare. Liberalerna anser därför att vi behöver fortsätta att se över hur vi kan skapa möjlighet till billigare produktion och kostnadseffektivare processer. Vi vill gå längre än att avskaffa de kommunala särkraven. Vi vill utreda om det är möjligt att hustyper bara en gång behöver prövas mot byggnormen för att sedan vara förhandsgodkända. På så sätt kan byggkostnaderna pressas effektivt och handläggningstiden vid bygglovsärenden kortas.
Typgodkända hustyper som redan är prövade mot byggnormen och gemensamma nordiska och europeiska byggregler bör prövas. Fler smärre åtgärder ska omfattas av enbart bygganmälan. Dessa förslag hanteras nu i samband med arbetet om modernare byggregler och är något som vi kommer att följa under processen.
För att underlätta för fler små lägenheter till rimlig kostnad bör ytterligare regelförenklingar göras för att möjliggöra så kallade mikrobostäder, det vill säga mycket små lägenheter med kompakt planlösning. För små lägenheter bör det inte heller vara nödvändigt att kräva förrådsutrymme.
Den 1 juli 2017 förenklades bygglovsreglerna på vissa punkter. Bland annat slopades det obligatoriska kravet på bygglov för att göra små tillbyggnader i form av balkong, burspråk eller uppstickande byggnadsdel eller att andra byggnader än en- och tvåfamiljshus inom områden med detaljplan byta färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial på en husfasad eller ett tak som vetter mot en kringbyggd gård. Samtidigt infördes dock en möjlighet för kommunerna att återinföra lovplikten i detaljplaner. Liberalerna anser att det bör följas upp hur kommunerna använder sig av denna möjlighet, så att inte onödigt regelkrångel som avskaffats på nationell nivå återinförs i lokala bestämmelser.
Vid samma tidpunkt slopades kravet på bygglov för att uppföra en mindre byggnad på allmän plats där kommunen är markägare. Liberalerna anser att det bör utredas om det tvingande kravet på bygglov i vissa fall även kan slopas för sådana byggnader som uppförs på allmän plats där någon annan än kommunen är markägare.
Ett stort problem är att dagens planprocess för bostadsbyggande och annat byggande tar för lång tid. Det beror dels på en övertung regelbörda kring själva handläggningen, dels på de långa överklagandetiderna. För att korta processen från godkännande till byggstart anser Liberalerna bland annat att kravet på startbesked i plan- och bygglagen bör tas bort.
Planprocessutredningen konstaterade (SOU 2015:109) att många detaljplaner för större bostadsprojekt innehåller mycket långtgående regleringar av smådetaljer i byggnadernas utseende. Detta skapar ofta problem i genomförandet av byggplanen. Utrymmet för nytänkande eller ändrade önskemål blir då mycket litet. Utredningens förslag om att begränsa möjligheten att reglera färg, material och tekniska egenskaper på en ny byggnad bör kunna tas tillvara i ytterligare regelförenklingar. Sammantaget anser Liberalerna att ledtiderna för bostadsbyggandet bör kunna ses över genom en översyn av vilka detaljkrav som kan skrivas in i en detaljplan.
Långa överklagandeprocesser bidrar till att det byggs mindre. Viktiga steg har tagits för att korta ledtiderna i processen, bland annat genom att detaljplaner ska överklagas direkt till mark- och miljödomstolen i stället för som tidigare till länsstyrelsen. För att ytterligare korta processtiderna bör länsstyrelsen helt tas bort vad det gäller överprövningar, dvs. även för de bygglov som följer av en detaljplan. Länsstyrelsen bör istället renodlas till att värna statens intressen och vara rådgivare till kommunerna när det gäller arbetet med översikts- och detaljplaner.
En målsättning för fortsatt utveckling av tillståndsprocessers ledtider bör vara att tillståndsprocessen inte ska vara en trång sektion för byggprojekten. För att läsa mer om våra förslag om effektivare tillståndsgivning hänvisas till vår motion om elnät och elmarknad. Ekonomiska incitament för att se till så att orimliga handlingstider minskar, i likhet med de regler som införts för bygglov, bör utredas även för prövningen i länsstyrelsen.
Vi vill även överväga om det går att begränsa den sakägarkrets som har rätt att överklaga bygglovs- och detaljplanebeslut. Denna krets är i dag i hög grad praxisbunden och bör så förbli för att värna flexibiliteten och rättssäkerheten. Men nya bestämmelser genom lag eller förordning för att strama upp praxis bör övervägas.
En fallstudie från Stockholms län visar att cirka 5 000 bostäder överklagades i länet år 2013 och att de klagande i endast 1,5 promille av fallen fick bifall i sitt överklagande till följd av något skäl som den klagande faktiskt angett i sin överklagan. Länsstyrelsen i Stockholms län har i Boverkets bostadsmarknadsenkät också pekat ut överklaganden av detaljplaner som det av Stockholms kommuner mest frekvent angivna hindret mot bostadsbyggande. Det borde alltså finnas en betydande potential att se över reglerna för överklagande utan att detta leder till inskränkningar av den grundläggande och självklara rätten att överklaga beslut som man verkligen drabbas av.
Likaså bör för- och nackdelar med att ta ut en låg avgift för överklaganden analyseras noggrant. En låg avgift kan fungera avhållande mot överklaganden som inte tillför något nytt i sak, men det är samtidigt viktigt att möjligheten att överklaga inte blir beroende av individens ekonomi.
Bristen på transparens vad gäller markanvisningar är en av de faktorer som försvårar för byggprojekt att förverkligas. Statskontorets rapport 2012:25 belyser frågan om hur byggherrar ser på markanvisningar samt att det ofta är svårt att förutsäga eller ens i efterhand förstå varför och på vilka kriterier den ena byggherren väljs framför den andra för en viss markanvisning, och en slutsats i denna rapport är just att kommunernas arbete med markanvisningar upplevs sakna transparens.
Det finns kommuner som på ett föredömligt sätt offentliggör markanvisningsprogram där de tydligt och i förhand redovisar vilka kriterier som de kommer att utgå ifrån. Andra kommuner saknar detta.
För att underlätta för byggherrar att få tillgång till information om markanvisningar anser vi att lagen om kommunala markanvisningar bör förtydligas. Det bör införas ett krav på att kommunerna offentliggör sitt arbete med kommande markanvisningar och att informationen om detta ska finnas tillgänglig på webben på både svenska och engelska, för att därmed nå ut till fler potentiella byggherrar.
Detaljplanerna bör inte i onödan försvåra förändringar inom befintligt detaljplanelagt område. Byggnader som byggdes enligt då gällande detaljplan ska inte kunna klassas som i planstridigt, även om lagar och detaljplaner ändrats efter att byggnaden uppförts.
Vad gäller områden som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt bör skyddet vara extra starkt. Även här finns det dock utrymme för vissa begränsade regelförenklingar när det gäller kompletterande hus som inte förändrar befintliga byggnader eller inkräktar på utemiljöer som är klassade som särskilt värdefulla. Det kan till exempel handla om en friggebod eller ett attefallshus i anslutning till en kulturskyddad fastighet eller ett äldre bostadsområde som har ett särskilt kulturhistoriskt värde. Om hinder föreligger i detaljplanen kan sådana hus inte byggas. Vi anser att småbyggnader av typen friggebodar, som inte innebär ett permanent ingrepp som inte går att återställa längre fram, borde kunna vara möjliga att pröva. En översyn av lagen bör ske som ger kommunen möjlighet att pröva sådana ärenden från fall till fall genom ett bygglovsförfarande.
Plan- och bygglagen föreskriver att det i en detaljplan ska framgå vilken användning som är tillåten inom all kvartersmark. Fastigheterna inom detaljplanelagt område får då bara utnyttjas för de syften som är föreskrivna i detaljplanen. Det är tillåtet att ange flera användningar för en fastighet, men om t.ex. en viss fastighet i detaljplanen är betecknad som konferenslokal (K, Kontor) kan den inte utan vidare utnyttjas som samlingslokal (C, Centrum). En fastighet för partihandel (U) kan inte användas för detaljhandel (H), och så vidare. Inom ramen för detaljplanens bestämmelser finns ytterligare begränsningar, eftersom en ändrad användning av en fastighet räknas som en ändring i plan- och bygglagens bemärkelse och således kan vara bygglovspliktig.
Liberalerna anser att det finns ett utrymme att förenkla dessa regler så att fler fastigheter kan användas för flera ändamål och snabbt ställas om efter behov. Detta är särskilt angeläget i en tid när byggtakten inte motsvarar efterfrågan och det alltså finns ett stort behov av att utnyttja det befintliga beståndet effektivt.
I äldre områden har många enfamiljshus tillkommit långt före den första plan- och bygglagen. Av olika skäl överensstämmer ett flertal sådana fastigheter inte med den detaljplan som gäller i dag. De är s.k. planstridiga byggnader, något som i sin tur innebär att det finns ytterst begränsat utrymme att alls kunna förändra dem, trots att det i många fall skulle vara möjligt med beaktande av de ändamål som detaljplanen syftar till att tillgodose. Vid den fortsatta förenklingen av plan- och bygglagen behövs därför ett ökat utrymme för att betrakta äldre, lagligen tillkomna byggnader som planenliga. I det sammanhanget bör också övervägas att ha en generalklausul om att byggnader som tillkommit ett visst antal år före bygglovsansökan (till exempel 50 år eller mer) ska betraktas som planenliga även om arkivhandlingar som styrker detta saknas.
Gång- eller cykelväg betraktas inte enligt väglagen som väg. Detta medför att det är svårare att anlägga gång- och cykelstråk än vanliga vägar.
Lantmäteriet föreslog redan 2002 i en rapport att det borde bli möjligt för en kommun att få rätt att anordna gång- och cykelvägar, vandrings- och skoterleder, motionsspår och liknande anläggningar samt att en kommun ska kunna delta i en gemensamhetsanläggning. Båda förslagen tillstyrktes av flera remissinstanser.
En möjlighet att upplåta rätt för kommuner att anordna gång- och cykelvägar har också förordats i betänkandena Ökad och säkrare cykling – en översyn av regler ur ett cyklingsperspektiv (SOU 2012:70) och Fossilfrihet på väg (SOU 2013:84). I det förstnämnda betänkandet anfördes bl.a. att behovet av att anlägga cykelvägar har ökat sedan Lantmäteriet upprättade sin rapport 2002, och att behoven är så tungt vägande ur allmän synpunkt att enskilda bör få tåla intrång i sina markägarintressen. Utredaren gjorde därför bedömningen att Lantmäteriets förslag borde genomföras i vart fall till den del det avser kommuners rätt att anordna cykelvägar och att det borde övervägas att även staten får motsvarande rättighet. I sitt remissvar över betänkandet angav Lantmäteriet att myndigheten inte hade ändrat uppfattning i fråga om behovet av en utvidgad rätt för bl.a. kommuner att anordna gång- och cykelvägar (yttr. 2013-03-06 dnr 102-2012/4779). Det är därför angeläget att revidera anläggningslagen för att möjliggöra upplåtelse av en rätt för en kommun att nyttja en fastighet för att anordna eller använda gång- och cykelvägar samt kommunalt deltagande i en gemensamhetsanläggning.
Lantmäteriets förrättningsprocess har i flera år dragits med problem som löpande förvärrats. Genomförandetiden för förrättningar är för lång, och otillräcklig lokalkännedom gör att förrättningar inte alltid blir gjorda med den kvalitet som förväntas. Dessutom har kritik riktats mot de höga förrättningskostnaderna. Problemen är välkända och flera åtgärder har påbörjats för att komma till rätta med de strukturella brister som ligger bakom.
Långa handläggningstider hos Lantmäteriet försvårar inte bara bostadsbyggande utan skapar bekymmer även i många andra sammanhang. Exempelvis kan förseningar leda till ekonomiska förluster för de jord- och skogsbrukare som behöver göra avstyckningar av befintliga fastigheter. Även vägförrättningar, till exempel frågor om fastställande av andelstal för vägföreningar, försvåras.
För att långsiktigt förbättra förrättningsprocessen är Liberalerna öppna för att göra mer genomgripande reformer. Med en rätt utformad avgiftsmodell för förrättningsprocesser skulle det exempelvis kunna öppnas en möjlighet för fristående aktörer att genomföra det praktiska förrättningsarbetet. Lantmäteriets roll skulle då i högre grad inriktas på själva myndighetsbeslutet att fastställa en ny fastighetsindelning på grundval av vad som redovisats från förrättningen. Det är dock viktigt att avgiftsmodellen utformas så att inte penningstarka aktörer ges utrymme att köpa sig förbi kön genom att betala bättre för lantmätartjänster. Liberalerna anser att en sådan modell, där alltså Lantmäteriet svarar för myndighetsutövningen medan det praktiska förrättningsarbetet kan utföras även av fristående aktörer, bör utredas närmare.
En viktig fråga inom digitaliseringen är införandet av öppna geodata. I dag är Lantmäteriet ålagt att ta ut avgifter från den som vill använda produkter från sortimentet av kartor, geografisk information och fastighetsinformation, det som med ett samlingsnamn kallas för geodata.
Geodata har stor betydelse inom många samhällsområden för både myndigheter, företag och privatpersoner. Avsaknaden av goda geodata kan också få stora konsekvenser, som exempelvis vid skogsbranden i Västmanland 2014 där släckningsarbetet försvårades därför att geodata inte fanns till hands.
För att bättre kunna ta tillvara de samhällsvinster som öppna geodata kan medföra anser Liberalerna att finansieringsmodellen bör ses över för att underlätta allmänhetens och företagens tillgång till öppna geodata. Vår grundsyn är att geodata ska vara tillgängliga avgiftsfritt för både myndigheter och allmänhet. Vi är öppna för att pröva möjligheten att se öppna geodata som en kostnadsfri följd av den myndighetsutövning och avgiftsbelagda verksamhet som ändå sker i verkets regi, och att en omstrukturering av finansieringen inom befintlig budgetram således skulle kunna vara tänkbar. I avvaktan på den översynen bör Lantmäteriet så långt som möjligt fortsätta tillgängliggörandet av geodata.
Utöver att se över finansieringsmodellen behöver vi en standardisering för att få enhetliga geodata. Det skulle kraftigt förbättra såväl samhällsplanering som katastrofinsatser. Arbete med standardisering pågår, men bör intensifieras eftersom det i nuläget innebär ett hinder för att utnyttja potentialen med geodata.
Framtidens tjänsteleverantörer av data och dataspecifikationer behöver enligt vår mening vara gränslösa och därmed så enkla som möjligt att använda. För att uppnå bästa tillgängliga geografiska data är det nödvändigt att harmonisera den offentliga sektorns geografiska data även internationellt.
Det är viktigt att förekomsten av fornminnen beaktas vid bostadsbyggande och andra arbetsföretag som innebär risk för ingrepp i vårt gemensamma arv från det förgångna. Det måste dock erkännas att det finns en målkonflikt mellan detta och intresset av att pressa byggkostnaderna och öka byggandet. Arkeologiska undersökningar är ofta kostsamma och förlänger byggtiden.
Vid bostadsbyggande finns det vissa möjligheter, enligt förordningen (2010:1121) om bidrag till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer, till statsbidrag till arkeologisk undersökning och övriga åtgärder enligt 2 kap. 13 § lagen om kulturminnen. Ett villkor är dock att fornlämningen finns i en äldre stadskärna och berörs av kompletteringsbebyggelse. Om detta villkor inte uppfylls kan inte statsbidrag beviljas. Det finns anledning att göra en översyn av denna bestämmelse och överväga att vidga möjligheten till statsbidrag för arkeologiska undersökningar vid bostadsbyggande till alla tätorter.
|
Robert Hannah (L) |
|
|
Malin Danielsson (L) |
Johan Pehrson (L) |
|
Maria Nilsson (L) |
Gulan Avci (L) |
|
Christer Nylander (L) |
Mats Persson (L) |
|
Allan Widman (L) |
|