I oktober 2018 meddelade miljöförvaltningen i Stockholms stad att man ämnade förbjuda den populära och snabbt växande apptjänsten Tiptapp som förmedlar transport till återvinning och bortskänkning av oönskade objekt och avfall. Motivet som framfördes var att Tiptapp inte var kompatibel med rådande avfallslagstiftning i miljöbalken där kommunen har ensamrätt på hur avfall ska hanteras. Handläggare rekommenderade istället privatpersoner att kontakta Stockholm Vatten och Avfall, och förslag framfördes från politiskt håll om att en offentlig tjänst skulle ersätta Tiptapp.
Vid det laget hade Tiptapp inte bara hunnit hjälpa många tusen Stockholmsbor att bli av med svårhanterade möbler och grovsopor, i synnerhet unga, äldre och barnfamiljer utan tillgång till bil med släp. Tjänsten hade också givit tusentals personer, varav många som haft svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, möjlighet till en första inkomst.
Någon uppenbar miljövinst med förbudet fanns inte, då Stockholms stad hade haft ännu mindre möjlighet att övervaka hur samma objekt förts till återvinning eller sålts vidare av privatpersoner, än om de läggs ut på en plattform där det går att identifiera både den som efterfrågar tjänsterna och det ombud som utför dem samt objektets natur (i regel med bild).
Professionella ombud, bland annat sådana som erbjuder sina tjänster via digitala plattformar, måste ha samma rätt som privatpersoner själva har för sin egen räkning att transportera avfall och oönskade objekt till återvinningscentraler eller att sälja vidare objekt eller skänka dem vidare till annan part.
Detta måste vara självklart i en modern, digitaliserad tjänsteekonomi som den svenska. Lagstiftningen har inte följt med tiden, vilket lett till verklighetsfrämmande myndighetsbeslut som drabbar privatpersoner och människor som fått chansen att ta sig in på arbetsmarknaden och tjäna extra genom extra arbete. I förlängningen drabbas konkurrenskraften i den svenska ekonomin.
I samband med försöket att förbjuda Tiptapp framkom också att kontrollen av beskattning av tjänsterna är relativt summarisk, vilket är fallet på många digitala plattformar. Detta är dock inget argument för att förbjuda en populär tjänst på avfallhanteringsgrunder. Det illustrerar istället hur skattelagstiftningen, och tillämpningen av denna, inte heller följt med sin tid.
I en tid av snabba teknologiska förändringar och digitalisering av samhället måste lagstiftningen och dess tillämpning i högre grad anpassas så att dess syften uppfylls även i en ny teknisk miljö och inte i onödan hindrar utvecklingen. Man bör därför undersöka möjligheterna att inrätta en särskild instans hos det statliga regelrådet, som får till uppgift att löpande granska lagstiftning och myndighetsbeslut som blockerar och försvårar utvecklingen av digitala tjänster och får till uppdrag att rekommendera administrativa åtgärder och lagändringar, om sådana bedöms finnas, för att göra dessa digitala tjänster tillgängliga.
Även beskattningen av plattformstjänster är i stort behov av att uppdateras och beskattningen av digitala plattformsbaserade tjänster kan förenklas. Inom ramen för januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna ska frågan om en kraftig förenkling av beskattningen av mikroföretag utredas, såsom företag som deltar i plattformsbaserade tjänster. En sådan förenkling kan ske genom en enkel, likformig och rimlig schablonbeskattning av alla enklare tjänster som utförs på digitala plattformar upp till ett visst takbelopp.
|
Martin Ådahl (C) |
Niels Paarup-Petersen (C) |