Det fria samhället kräver en fungerande rättsstat. Rättstrygghet är en frihetsfråga.
Tillvaron krymper för den som inte känner trygghet. Att veta att polisen kommer när det verkligen behövs, att känna sig trygg i sitt bostadsområde, att inte känna sig tvungen att avstå från en kvällspromenad – allt detta handlar om frihet i vardagen.
De kriminella miljöerna växer i Sverige, och det dödliga våldet i den kriminella miljön likaså. Jämfört med andra länder är Sverige ett tryggt land, men den grova brottsligheten utvecklas på ett allvarligt sätt och Sverige är unikt bland Europas välfärdsländer vad gäller förekomsten av sprängningar. Allmänhetens upplevda trygghet i samhället har minskat, något som visas av utvecklingen i den nationella trygghetsundersökningen (NTU), en frågeundersökning som sedan 2006 utförs årligen av Brottsförebyggande rådet. Efter många år av ökande trygghet vände kurvorna åt fel håll år 2016, och andelen otrygga har ökat 2018 jämfört med både 2017 och 2016.
Polisen har identifierat 60 områden i Sverige där det finns påtagliga problem med kriminella nätverk, och det finns 22 särskilt utsatta områden där kriminella grupper upprättat parallella maktstrukturer. Våldsbrottsligheten är omfattande, och det grova dödliga våldet kopplat till skjutningar och sprängdåd i samband med gängbrottslighet har eskalerat till ett av våra stora samhällsproblem. Till detta ska fogas bidragsbrott, skattefusk och smuggling av sprit och tobak. I spåren av detta växer otryggheten generellt och brottsligheten ökar i dess spår. Det gäller särskilt de utsatta områdena, där det finns många ungdomar som riskerar att dras in i omfattande kriminalitet i de organiserade gängen.
Sverige förtjänar bättre. Barn och unga ska inte behöva växa upp till att rekryteras in i gängbrottslighet. Alla ska kunna leva i förvissningen om att rättsstaten finns där när det verkligen behövs. Och ingen ska behöva uppleva att makten över det egna bostadsområdet glider över i händerna på kriminella som vill skapa sig zoner där de ostört kan utöva sin brottslighet.
Statens förmåga att garantera tryggheten är fundamental för varje människas frihet. Det handlar om att friheten säkras genom lagen och dess upprätthållande i hela landet – en lagbunden frihet. Den går långt tillbaka i vår rättstradition, till de första landskapslagarna som yttrade att land ska med lag byggas, inte med våldshandlingar. Därför menar vi att en av de allra viktigaste liberala uppgifterna vårt samhälle står inför är att återupprätta rättsstaten. När kriminella klaner eller gäng börjar kontrollera rättsskipning eller begränsa människors frihet så hotas själva samhällskontraktet. Nu menar vi att det är dags för ett omtag av svensk rättspolitik, där fokus ligger på brottsoffret och att förhindra att nya brottsoffer skapas. Det är en liberal rättspolitik som står upp för individens rätt att inte utsättas för våld, övergrepp och annan kriminalitet. Det är ett Sverige som står på brottsoffrens sida. Inför budgetpropositionen för 2021 har Liberalerna varit pådrivande för fortsatta resurstillskott till polisväsendet samt till en rad av rättsväsendets övriga myndigheter. Detta har också blivit verklighet och ingår som en del i den färdiga budgeten. Liberalernas uppfattning är att detta är viktiga steg för den nödvändiga uppbyggnad av rättsväsendet som kommer att behöva fortsätta under ett antal år framöver. Återupprättandet av rättsstaten kommer kräva omfattande reformer utöver det som presenterats i budgeten för 2021. Liberalerna kommer vara pådrivande för att alla som bor i Sverige ska få den grundläggande trygghet och frihet från våld och kriminalitet de har rätt till.
I denna motion presenterar vi Liberalernas övergripande politik gällande polis, åklagare, domstolar och kriminalvård samt brottsförebyggande arbete, brottsofferfrågor, processrätt och skadestånd. Därtill läggs särskilda motioner om unga lagöverträdare, gängbrottslighet och vapenbrott, hedersrelaterat våld och förtryck, våld i nära relationer och sexualbrott samt terroristbrott och våldsbejakande extremism.
Varje dag gör tusentals polisanställda ovärderliga insatser. Men bland poliser finns också en växande frustration över att man inte ges rimliga förutsättningar att sköta sitt jobb. En stor satsning pågår nu för att öka antalet polisanställda med 10 000. Ökningen börjar nu synas på allvar i vardagen och vi bedömer att det högt satta målet är nåbart.
Svensk polis möter samtidigt utmaningar av ett nytt slag. Den organiserade brottsligheten har blivit alltmer sofistikerad, och det finns tecken på att fler personer har kopplingar till organiserade nätverk än vad som hittills antagits. I en aktuell studie från Institutet för framtidsstudier beräknas över 15 000 personer i Sverige ha kopplingar till olika former av organiserad brottslighet och extremism. En annan utmaning är de nya former av brottslighet på nätet som är svårutredda och snabbt växande.
Det behövs omfattande insatser där polisens arbete hänger ihop med vad som görs i skola, socialtjänst och en integrationspolitik för jobb. Kommunerna måste få ett nationellt uppdrag att faktiskt också vara brottsförebyggande och inte bara trygghetsskapande. Men poliserna måste både bli fler och få skarpare verktyg i kampen mot brotten.
Som nämnts ovan pågår nu den kraftiga utbyggnad av polisväsendet som Liberalerna länge har arbetat för. Den är nödvändig för att återupprätta förutsättningarna för rättsstaten att förebygga och ingripa mot brottslighet, på både kort och lång sikt. Det behövs också rejält förbättrade arbetsvillkor som därmed gör polisyrket attraktivare för de allra bästa krafterna. Detta handlar bland annat om väsentligt förbättrade löner. Lönefrågan är central för att hävda polisyrkets attraktionskraft – det behövs ett fortsatt lönelyft för svensk polis. Därtill behövs också åtgärder för förbättrade karriärvägar, stärkt fokus på den yttre och den utredande verksamheten och minskad internbyråkrati.
Genom januariavtalet har Liberalerna kommit överens med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet om en kraftig förstärkning av polisväsendet. Fram till utgången av 2024 ska antalet polisanställda öka med 10 000. Liberalernas bestämda uppfattning är att detta ska ske med bibehållna proportioner mellan poliser och civilanställda, dvs. huvuddelen av personalökningen ska åstadkommas i form av fler poliser i tjänst. För Liberalerna är det också centralt att ökningen får genomslag i hela Sverige – både på landsbygden och i storstädernas utsatta miljöer.
Januariavtalet föreskriver också att attraktiviteten i polisyrket ska förstärkas genom bättre villkor. Av respekt för detta avtal lägger vi inte i denna motion några formella yrkanden vad gäller utbyggnaden av polisväsendet och bättre villkor för poliser, men detta är frågor som Liberalerna fortsätter att bevaka inom samarbetets ram.
Ett viktigt mål med polisorganisationsreformen var att skapa en synligare polis som arbetar närmare medborgarna. Utfallet hittills har inte infriat förväntningarna. Det tog lång tid innan befattningarna som kommunpoliser var i princip färdigbemannade. Vad gäller områdespoliser finns fortfarande mycket att åtgärda. Detta har lett till att polisens förmåga att arbeta med lokala problem tillsammans med lokalsamhället inte stärkts utan snarare minskat. Det är ytterst angeläget att nu fortsätta arbetet för att polisens synlighet i lokalsamhället verkligen ökar.
Enligt uppgifter som offentliggjordes av Polistidningen i september 2020 visade Polismyndighetens interna statistik att antalet poliser med anställning i yttre tjänst minskade från 9 226 i december 2015 till 9 049 i december 2019. Det är oroväckande att denna utveckling kunnat pågå samtidigt som antalet poliser börjat öka.
Arbetet med att få ut fler synliga poliser i yttre tjänst kräver poliser som är besjälade av att arbeta ute bland medborgarna. Inom svensk polis finns många sådana skickliga, engagerade poliser. Tyvärr möter dessa medarbetare alltför ofta en internkultur där det ses som mer prestigefyllt att arbeta i inre tjänst. Arbetsgivaren har också varit alltför dålig på att ge de poliser erkännande som gör en viktig insats i yttre tjänst och som vill stanna kvar där. Därför är det en viktig arbetsgivarfråga att synliggöra och ge erkännande åt det viktiga arbetet i yttre tjänst.
Utbildade poliser ska ägna arbetstiden åt det som kräver polisiär kompetens: att förebygga, utreda och ingripa mot brott. Därför behövs mer civilanställd personal som gör att den polisutbildade personalen kan avlastas andra arbetsuppgifter, till exempel skrivtjänster, vakthållning i arrest eller receptionsbemanning. Likaså behövs fler civila specialistutredare, till exempel inom miljö‑, eko- och it-brott, och förbättrade stödfunktioner i form av bl.a. forensiska utredningar och rättspsykiatrisk verksamhet.
En utbyggnad av poliskårens storlek behöver gå hand i hand med en förstärkning av den civila personalen. De civilanställda i polisen kan vara utredare med specialistkunskaper om brottstyper eller viss teknik, men det kan också handla om administrativ personal som stöder polisen i deras löpande arbete.
Få saker kan vara så integritetskränkande för den enskilde som att utsättas för ett brott. Inbrott i bostäder, förråd och fordon, skadegörelse på personlig egendom och stöld är exempel på så kallade vardagsbrott som bidrar till otrygghet och påverkar människors liv även när det materiella värdet är lågt på det som gått förlorat. Nationellt forensiskt centrum och Rättsmedicinalverket är avgörande för polisens utredningsarbete. I budgetpropositionen för 2021 har Liberalerna drivit på för ökade anslag till Rättsmedicinalverket, vilket nu också blir verklighet. Polisen ska alltid göra utredningsinsatser för att om möjligt säkra teknisk bevisning eller annan information som kan knyta en gärningsman till brottet, även sedan lång tid har gått.
Polisen behöver bli mer tillgänglig för allmänheten. Det kan inte finnas en polisstation överallt, men däremot ska väntetiderna för den som kontaktar polisen kortas. Brott och iakttagelser ska enklare kunna rapporteras via sms, mms och sociala medier. Polisen ska kunna garantera en viss utryckningstid vid allvarliga brott.
Polisen ska finnas och markera närvaro där brotten begås, på de tider brotten begås. Mobila poliskontor gör att polisen lättare kan arbeta flexibelt. Till exempel kan de fylla en viktig funktion på platser i städer där många brott begås kvällstid, eller för att höja närvaron på turistorter under säsong. I utsatta bostadsområden där brottsligheten är särskilt hög är en kontinuerlig polisnärvaro i vardagen av avgörande betydelse för att bryta onda cirklar och ta ifrån gängen makten över det offentliga rummet.
För att stärka allmänhetens insyn och förtroende är det avgörande att medborgarna ges förutsättningar att följa polisens resultat där de bor. Detta är en av de faktorer som ligger bakom New York-polisens framgångar.
Vi vill ge allmänheten större möjlighet att följa polisens arbete på den plats där de bor. Detta förbättrar insynen och motverkar samtidigt vrångbilder och ogrundad ryktesspridning. Polisen har redan i dag väl utvecklade system för registrering och statistikföring av brott. Genom ökad användning av öppna data ska statistik över brottsutvecklingen i stort enkelt kunna presenteras.
Förslagsvis ska det på polisens webbplats finnas en sida per kommun (eller stadsdel i storstäderna) där aktuella data över brottsutvecklingen hämtas och presenteras. På samma sätt ska polisens och kommunernas så kallade medborgarlöften i det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet publiceras. Det bör därför utredas på vilket sätt polisens statistikföring kan utvecklas på ett sätt som underlättar för allmänheten att följa brottsutvecklingen och polisens resultat lokalt.
Polisen och Kriminalvården är bland få centrala samhällsfunktioner som inte har en särskild tillsynsmyndighet. Inom sjukvård och socialtjänst finns Inspektionen för vård och omsorg (Ivo), inom socialförsäkringsområdet Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) och så vidare. En tillsynsmyndighet för polis och kriminalvård skulle förbättra systemtillsynen och möjliggöra en oberoende granskning. Frågan var föremål för utredning i samband med den stora polisorganisationsreformen 2015, och ett konkret förslag till tillsynsmyndighet för polis och kriminalvård togs också fram av Polisorganisationskommittén (SOU 2015:57). Frågan blev dock inte föremål för lagstiftning. Liberalerna anser att det är angeläget att frågan prövas på nytt. En förbättrad extern tillsyn skulle, rätt utformad, bidra såväl till ökad effektivitet som stärkt rättssäkerhet.
Arbetsförhållandena för poliserna måste prioriteras. Det är inte rimligt med dagens situation där polisen hela tiden påförs nya uppdrag utan tillräckliga resurser och utan att andra uppdrag upphör. Polisen måste ges förutsättningar att använda sin arbetstid så effektivt som möjligt. I dag binds tusentals polisarbetstimmar av uppgifter som borde ha utförts av andra eller som alls inte borde ha legat hos polisen.
Det är inte rimligt att utbildade poliser ska ansvara för arbetsuppgifter i arrester m.m. där inte polisiär kompetens krävs. Den kraftfulla utbyggnad av polisväsendet som nu pågår kan frigöra värdefull polisarbetstid genom att fler civilanställda anställs.
Politiken kan bidra till förändring genom att överföra fler uppgifter från polisen till andra myndigheter: tillståndshantering, passhantering, transporttjänster åt andra myndigheter med mera. Det finns också uppgifter som kan avvecklas.
Liberalerna vill flytta vissa tillståndsärenden till kommuner eller avskaffa dem helt. Till exempel är det polisen som i dag ansvarar för tillståndsgivning för försäljning på offentlig plats eller för att sätta upp plakat eller ställa upp byggnadsställningar, byggsäckar, containrar eller liknande på offentlig plats. Detta är typiskt sett uppgifter som kommunerna bättre borde kunna hantera. Med bifall till ett motionsyrkande från Liberalerna gjorde riksdagen ett tillkännagivande med denna innebörd under riksdagsåret 2019/20. Vi väljer därför i år att inte upprepa ett formellt yrkande, utan förväntar oss att regeringen nu snarast fullföljer riksdagens beställning.
Kravet på polistillstånd för danstillställning bör slopas, vilket riksdagen också har tillkännagivit. Så sent som 2019/20 upprepade riksdagen sin mening i ett nytt tillkännagivande och vi förväntar oss nu att regeringen snarast lägger fram förslag till modernare lagstiftning. På samma sätt finns det ingen anledning att kräva polistillstånd av den som vill driva hotell och pensionat. Sådana regler bör helt enkelt slopas.
Riksdagen har redan hösten 2017 gjort ett tillkännagivande om att den tidigare nedlagda utredningen om renodling av polisens arbetsuppgifter borde återupptas senast den 1 mars 2018. Någon sådan utredning har dock inte tillsatts, vilket ledde till att riksdagen 2019/20 med bifall till ett motionsyrkande från Liberalerna förnyade ett tillkännagivande om fortsatt renodling av polisens arbetsuppgifter. Liberalerna anser att det nu brådskar för regeringen att vidta nödvändiga åtgärder för att fortsätta renodlingen av polisens arbetsuppgifter.
Andra samhällsinstitutioner kan avlasta polisen genom att förbättra sina egna insatser. Ett mycket viktigt exempel är psykiatrin. Att möta personer i svår psykisk kris, ofta i situationer där det föreligger hög risk för suicid, är en stor del av polisvardagen. Förbättrad tillgänglighet för psykiatrin är först och främst en vinst i form av minskat mänskligt lidande, men det är också något som påtagligt avlastar polisen arbetsuppgifter. Verksamheten med så kallade psykiatriambulanser som rycker ut till människor i akut psykisk kris är ett konkret exempel på saker som förbättrar hjälpen och samtidigt underlättar i polisens arbetsvardag.
En mycket arbetskrävande uppgift som fortfarande ligger hos polisen är att bistå med handräckning av personer som blir föremål för ingripande enligt lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB). Polis eller ordningsvakt kan fatta beslut om att omhänderta en person som är så berusad eller påverkad att han eller hon inte kan ta hand om sig själv. Lagstiftarens avsikt har ursprungligen varit att dessa personer normalt ska föras till vårdinstans för tillnyktring, men i praktiken förs de flesta till polisens arrestlokaler där det långt ifrån alltid finns speciella tillnyktringsrum.
Arbetet med att skjutsa personer som omhändertagits enligt LOB till sjukhus eller arrest slukar i dag tusentals polisarbetstimmar varje dygn. Om en berusad eller påverkad person är våldsam kan det naturligtvis vara nödvändigt för polis att gripa in, men i många fall är personen samarbetsvillig eller så påverkad att polisens enda uppgift blir att föra in personen i ett fordon och skjutsa honom eller henne till den avsedda adressen. Det kan andra göra.
Vi vill därför göra en översyn av lagstiftningen för att se om ansvaret för att transportera personer som omhändertagits enligt LOB i högre utsträckning kan ligga på andra, till exempel sjukvården eller Kriminalvårdens transporttjänst. Detta ska i så fall gälla de fall då en person inte bedöms våldsam eller på annat sätt farlig för sig själv eller andra. Med bifall till ett motionsyrkande från Liberalerna gjorde riksdagen ett tillkännagivande med denna innebörd under riksdagsåret 2019/20. Vi väljer därför i år att inte upprepa ett formellt yrkande, utan förväntar oss att regeringen nu snarast fullföljer riksdagens beställning.
Det tar tid att utbilda fler poliser och få totalt 10 000 fler polisanställda i tjänst. De kommunalt anställda ordningsvakterna – trygghetsvakterna – utgör därför ett värdefullt komplement till polisens verksamhet. I exempelvis liberalt styrda Landskrona har kommunala trygghetsvakter haft god effekt och bidragit till ökad trygghet. Kommunala trygghetsvakter samverkar med polisen och bidrar till trygghet på gator och torg. Liberalerna vill se en väsentligt utökad roll för de kommunala trygghetsvakterna och anser därför att erfarenheterna från deras verksamhet i dag ska spridas.
Liberalerna har en längre tid arbetat för att det offentliga i högre utsträckning ska använda sig av ordningsvakter som sekundär förstärkning av de trygghetsskapande insatserna, vid sidan av polisen som behåller det primära ansvaret.
Redan i dag förordnar polisen i vissa fall ordningsvakter för att vara polisens förlängda arm och bidra till ordning och trygghet. För att öka tryggheten på utsatta platser, till exempel hotade byggnader eller orosfyllda platser, vill vi att fler ordningsvakter kan bistå under ledning av utbildade poliser. De ordningsvakter som hyrs in av polisen ska tjäna som en komplettering till polisens egna resurser samt de ordningsvakter som anlitas av kommuner eller privata aktörer. Ordningsvakterna kan delta i polisens utsättningar och få del av polisens aktuella information och planerade insatser. Fler ordningsvakter som hyrs in direkt av polisen kan till exempel öka tryggheten vid byggnader som är utsatta för hot (t.ex. flyktingboenden, synagogor eller moskéer) eller bidra till ordningen vid demonstrationer, derbyn och andra tillfällen när det finns risk för ordningsstörningar.
Lagstiftningen om ordningsvakter är i stort behov av modernisering. Bland annat bör det finnas möjlighet att ge ordningsvakter ett förordnande som handlar om ett större geografiskt område än vad som i dag är möjligt. I vissa fall kan det vara lämpligt att förordna ordningsvakter för en hel kommun. Detta handlar inte om att ordningsvakterna ska överta polisens roll i dessa områden, utan om att de ska bidra till ökad trygghet genom närvaro och patrullering på offentliga platser.
Ordningsvakter, skyddsvakter och väktare har en viktig roll för att bidra till ordning och trygghet. Lagstiftningen är dock omodern och i stort behov av reformering. Frågan vilka befogenheter t.ex. en ordningsvakt ska ha hänger nära ihop med lämplighetsprövningen och utbildningskraven för yrket. Vi utesluter inte att ordningsvakter kan ges ökade befogenheter, men en absolut förutsättning är i så fall att utbildningskraven skärps. Likaså behöver kontrollen av aktörerna i dessa branscher, både på individ- och företagsnivå, skärpas så att det finns starkt skydd mot oseriösa eller kriminella krafter. Det måste finnas starka sanktionsmöjligheter mot företag som inte sköter sig. Likaså behöver det uppmärksammas att så kallade entrévärdar bland oseriösa aktörer inom krog- och klubbnäringen används som ett sätt att kringgå det faktum att personer med kriminella kopplingar nekas förordnande som ordningsvakt. Samma personer kan då i stället anställas i det oreglerade yrket entrévärd och i praktiken fungera som informell ordningsvakt.
Vi konstaterar att det arbetar en utredning för att göra en översyn av regelverket för ordningsvakter och se över vissa frågor kring lämplighetsprövningen av personal hos auktoriserade bevakningsföretag (dir. 2019:89). Uppdraget ska redovisas senast den 21 maj 2021. Liberalerna anser att det är viktigt att ny lagstiftning därefter kommer på plats så snart som möjligt.
Det behövs en ny och modern beredskapspolis. Beredskapspolisen var ursprungligen en del av civilförsvaret men flyttades 1986 till en särskild organisation. Efter det kalla krigets slut bantades beredskapspolisen till 1 500 personer, som genomgick en kortare grundutbildning och därefter repetitionsutbildning vartannat år.
Beredskapspolisen kunde hjälpa till med bevakningsuppgifter, transporter, räddningstjänst, tillträdesskydd och bistånd med att upprätthålla ordning vid olyckor, översvämningar, störningar i infrastruktursystemet med mera. Däremot fick beredskapspolisen efter 2009 inte delta i polisverksamhet där det fanns en påtaglig risk att de kunde komma att använda våld mot enskilda. Även om beredskapspolisen sällan kom till användning bedömdes organisationen fungera mycket väl.
År 2012 avvecklades beredskapspolisen. Det var ett felslut. I vissa mycket ansträngda lägen, där hela samhällsorganisationen sätts på prov, måste man kunna kalla in förstärkningar. Även Försvarsberedningen har pekat på behovet av att återskapa en polisreserv att använda vid samhällskriser. Vid t.ex. det mest ansträngda skedet av flyktingkrisen 2015 eller de stora skogsbränderna 2018 hade beredskapspolisen kunnat bidra, men vi vill också att beredskapspolisen fungerar som en flexibel förstärkning även i vardagen. Det kan exempelvis handla om att beredskapspoliser ska kunna hjälpa till att patrullera i bostadsområden eller områden på landsbygd som drabbats av stöld- och inbrottsturnéer.
Liberalerna vill skapa en modern beredskapspolis, som ska kunna kallas in i fler situationer än förut. Tjänstgöringen ska bygga på frivillighet och tidsbegränsade kontrakt för personer som har detta som ett åtagande vid sidan av sitt ordinarie arbete. Beredskapspolis ska stå under befäl av polis.
Polisyrket har en av de mest komplexa yrkesroller som finns. Det handlar om teoretiska kunskaper i juridik, psykologi eller sociologi. Men det handlar också om polisyrkets praktiska sidor: stresstålighet, fysisk och psykisk kondition, initiativförmåga, intresse för människor, inlevelseförmåga och värme.
I takt med att samhället förändras har också polisrollen blivit annorlunda jämfört med förr, och det är självklart att polisutbildningen behöver förändras i takt med detta. Men samtidigt får polisyrkets unika kombination av akademisk teori och praktiskt vardagskunnande inte gå förlorad.
I dag bedrivs polisutbildningen som uppdragsutbildning vid fem av landets lärosäten, något som säkerställer att den bedrivs med nära anknytning till en forskningsmiljö. Det är positivt att de studerande vid flera utbildningsplatser kan tillgodoräkna sig akademiska poäng för de teoretiska utbildningsmomenten och därmed ta ut högskoleexamen. Detta är något som borde kunna ske vid alla utbildningsplatser. Att däremot ytterligare akademisera polisyrket genom att göra om utbildningen till en ren högskoleutbildning skulle riskera att driva på en utveckling där alltför många poliser hamnar bakom skrivbord i stället för att synas ute i människors vardag.
Liberalerna anser att både det inre och det yttre polisarbetet behöver värdesättas. Båda är absolut nödvändiga för att polisen ska kunna fullgöra sin vitala samhällsuppgift: att förebygga och ingripa mot brott och bidra till medborgarnas trygghet. Sveriges poliser förtjänar en polisutbildning som har god akademisk anknytning men även ger större möjligheter än i dag att träna sig för det praktiska arbetet.
Liberalerna är positiva till att det utvecklats en så kallad funktionsinriktad polisutbildning, som fungerar som ett snabbspår för den som har en akademisk examen i botten och vill vidareutbilda sig till polis. En viktig målgrupp för denna utbildning är civilanställda inom myndigheten. Ytterligare åtgärder behövs för att denna funktionsinriktade utbildning får större genomslag. Det finns även behov av en bredare palett av kompletteringsutbildningar för personer som återkommer till polisyrket efter en längre period i andra verksamheter och som behöver uppdatera sina kunskaper. Ytterligare varianter i polisutbildningen kan övervägas, till exempel utbildningsgrenar med särskild inriktning mot yrkets praktiska respektive teoretiska aspekter.
För att fler ska söka sig till polisyrket behövs också en bättre övergång från utbildningsperioden till yrket som polis, till exempel genom tidigare besked om tjänstgöringsort. Det behövs åtgärder som kan underlätta för polisaspiranter att placeras nära familj och bekanta om det går. Även frågan om lokal/regional rekrytering måste underlättas för att inte tappa kompetens på mindre orter.
Polisutbildningarna är en högskoleanknuten uppdragsverksamhet. Det behövs en löpande extern tillsyn och utvärdering av polisutbildningarnas kvalitet, vid sidan av de uppföljningar som Polismyndigheten gör i rollen som beställare.
Poliser behöver också bättre förutsättningar att vidareutbilda sig och växa i sin yrkesroll. Då kommer fler att vilja stanna i yrket. I en Novusundersökning genomförd för Polisförbundets räkning svarade 55 procent av de tillfrågade poliserna att de inte fått någon vidareutbildning alls det senaste året. 92 procent vill utvecklas i sin yrkesroll. 61 procent säger att arbetsgivaren inte tar tillvara deras kompetens på bästa sätt. Liberalerna anser att poliser ska ges bättre möjligheter till kompetensutveckling och kvalificerad vidareutbildning.
Det brottsförebyggande arbetet behöver långsiktighet och förankring i den lokala miljön där arbetet bedrivs. Därför har kommunerna och andra lokala aktörer en nyckelroll i det brottsförebyggande arbetet.
Polisens samarbete med andra aktörer på lokalplanet behöver utvecklas, och både polis och kommuner behöver öka sitt samarbete med civilsamhället. Brottsförebyggande arbete och stöd till brottsoffer är områden där frivilligkrafter gör ovärderliga insatser. Alla kommuner ska ha samarbete med en lokal brottsofferjour, vare sig den finns inom kommunen eller i närområdet. Polisen ska bygga upp mer samarbete med volontärkrafter, både föreningar och enskilda. Kommunen ska samarbeta med föreningslivet, församlingar och samfälligheter i det brottsförebyggande arbetet, oavsett om detta sker inom ramen för ett lokalt brottsförebyggande råd eller på annat sätt.
Lagen behöver förtydligas så att kommunerna får en uttalad uppgift att arbeta brottsförebyggande inom sina ansvarsområden. I dag finns det bestämmelser i socialtjänstlagen som belyser ansvaret för stöd till brottsoffer, och kommunen har också ett särskilt ansvar för unga. Däremot finns det skilda uppfattningar inom kommunsektorn om hur långt kommunernas ansvar sträcker sig för de brottsförebyggande insatserna i stort.
För att skapa och upprätthålla tryggheten lokalt måste det finnas en samverkan där både kommun och polis deltar. Polismyndighetens arbete med lokala samverkansavtal och medborgarlöften m.m. bör kompletteras med att kommunernas roll i det brottsförebyggande arbetet får en tydligare reglering i lag. Liberalerna har därför arbetat i flera år för att kommunernas ansvar för att bidra i det brottsförebyggande arbetet, inom ramen för sina ansvarsområden, förtydligas i lagen. Frågan har nu blivit föremål för en statlig utredning (dir. 2019:94), som getts i uppdrag att ta fram förslag om hur kommunerna kan få ett lagstadgat ansvar för brottsförebyggande arbete. Uppdraget ska redovisas senast den 15 juni 2021. Liberalerna ser positivt på detta och anser det vara mycket angeläget att regeringen sedan inte lägger frågan i långbänk, utan att ny lagstiftning kommer på plats så snart som möjligt.
Rätt utformad kan kamerabevakning på särskilda platser vara en viktig trygghetsskapande åtgärd. Detta är särskilt viktigt för att öka tryggheten i svårt brottsutsatta bostadsområden och andra miljöer där människor rör sig, till exempel stationsområden.
Liberalernas hållning är att kamerabevakning i sig inte löser alla problem, men där brottsligheten är särskilt allvarlig fyller den en viktig funktion. Detta är särskilt viktigt för att öka tryggheten i svårt brottsutsatta bostadsområden och andra miljöer där människor rör sig. Därför behöver lagen ändras för att underlätta kamerabevakning på brottsutsatta platser. Det behövs också en väl fungerande tillsyn och skarpa konsekvenser för den som missbrukar kamerabevakningsmaterial till fel ändamål.
På senare år har lagstiftningen om kamerabevakning moderniserats i flera steg. Den 1 januari 2020 slopades tillståndskravet för Kustbevakningen, polisen, Säkerhetspolisen och Tullverket. För att upprätthålla integritetsskyddet ska myndigheterna även fortsättningsvis bara få kamerabevaka om intresset väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. Sedan den 1 augusti 2020 gäller inte längre något tillståndskrav för kamerabevakning i kollektivtrafiken, på flygplatser och vid bevakning av vissa spårområden, om syftet med kameraövervakningen är att bekämpa brott, förhindra olyckor eller upprätthålla ordningen, samt på apotek om syftet är att bekämpa brott.
Dessa förändringar har gått i rätt riktning, men fortfarande svarar inte regelverket mot de behov som finns. En stor del av trygghetsproblemen i offentliga miljöer finns till exempel i direkt anslutning till skolor, där kriminella gäng kan uppehålla sig eller droghandel kan förekomma, eller vid akutmottagningar och andra sjukvårdsinrättningar där personal utsätts för hot. Vi anser att det generella tillståndskravet för kameror för området direkt utanför skolor och sjukvårdsinrättningar bör tas bort.
I samband med att kommunernas brottsförebyggande ansvar lagstadgas bör det också övervägas att kommuner och regioner ges samma generella befogenhet som polis att sätta upp kameror på allmän plats utan tillstånd, om trygghetsproblem på platsen gör detta befogat. En integritetsavvägning ska göras på samma sätt som i dag och tillsyn ske av verksamheten, som ska upphöra när otrygghetsproblemen på platsen.
Polismyndigheten behöver ha tillgång till effektiva verktyg i gränsnära områden för att kontrollera misstänkta fordon och bekämpa brott. Bland annat behöver polisen få ökade möjligheter att använda sig av automatisk kamerabevakning för att identifiera fordon i gränsnära områden. Detta är ett viktigt instrument för att motverka stöldligor och andra former av gränsöverskridande organiserad brottslighet, något som vi också uppmärksammade i de rättspolitiska samtalen hösten 2019. Regeringen har därefter tillsatt en särskild utredare för att se över lagstiftningen (dir. 2020:23). Uppdraget ska redovisas senast den 20 september 2021. Liberalerna anser att regeringen därefter utan onödigt dröjsmål ska återkomma till riksdagen med förslag till moderniserad lagstiftning.
Vi vill ge trygghetsfrågorna en starkare ställning i stadsplaneringen. Därför behöver plan- och bygglagen ändras så att det uttryckligen framgår att den fysiska planeringen ska ha ett brottsförebyggande perspektiv. Det konkreta genomförandet beror givetvis på de lokala förhållandena och avgörs i kommunernas eget planarbete.
I städer och större samhällen bör blandade bebyggelsemiljöer eftersträvas med fler butiker i bottenvåningar av hus eller i närheten av bostadsbebyggelse. Kvällsstängda butikscentrum eller andra folktomma miljöer ska undvikas. God belysning, röjning av buskage och genomtänkt förläggning av gångvägar är andra åtgärder som förebygger brott och ökar tryggheten.
Särskilt i brottsutsatta bostadsområden är det av största vikt att öka samarbetet mellan fastighetsägare och ge det tydligare ramar. I vår integrationsmotion lägger vi fram förslaget om en svensk lagstiftning för så kallade BID (Business Improvement Districts). Bildas ett BID i ett visst område innebär det att en gemensam plan tas fram för att lyfta området långsiktigt och att det blir obligatoriskt för fastighetsägarna att medverka i detta. Vårt formella yrkande om detta återfinns i integrationsmotionen och upprepas därför inte här.
Trygghetsfrågorna i lokalsamhället handlar inte bara om trygghet på gator och torg eller i kollektivtrafik. Brott och ordningsstörningar i affärer är ett stort problem för många butiksinnehavare, samtidigt som denna typ av brottslighet är lågt prioriterad hos polisen. Att gång på gång upptäcka samma butikstjuv utan att kunna hindra personen från att komma tillbaka till butiken måste upplevas som mycket frustrerande.
Även på bibliotek och i simhallar är ordningsstörningar ett stort problem. Brottsförebyggande rådet har i en rapport (2020:10) kartlagt förekomsten och konstaterar att brott och ordningsstörningar förekommer i någon form på i stort sett alla simhallar som myndigheten kontaktat. På strax under hälften av simhallarna har det förekommit våld mot antingen personal eller besökare. Närmare 80 procent av företrädarna för simhallarna bedömde att det helt eller delvis är samma personer, i huvudsak män eller pojkar, som återkommande står för de brott och ordningsstörningar som äger rum på simhallen. Förövarna bedöms i huvudsak vara straffmyndiga.
Alla bibliotek som Brå kontaktat har varit utsatta för brott och ordningsstörningar under de senaste tolv månaderna. Någon form av bråk har förekommit på nästan alla bibliotek. Även hot och trakasserier är vanligt förekommande. Cirka en tredjedel av biblioteken uppger att det förekommit våld och sexuella trakasserier under perioden.
Även bibliotekens företrädare uppskattar att det i första hand är straffmyndiga personer som ligger bakom händelserna samt att det i huvudsak handlar om män eller pojkar.
Detta är en orimlig situation. Politiken behöver ge bättre förutsättningar till trygga miljöer i affärer och andra småföretag liksom på offentliga mötesplatser som bibliotek och simhallar.
Vi vill därför att åklagare ska ha möjlighet att fatta beslut om att förbjuda en person att gå in i en viss affär. Det beslutet ska tas om det finns risk för att personen kommer att begå fortsatta brott mot butiksinnehavaren. Förbudet ska gälla under en begränsad tid och ska kunna överklagas till domstol. Likaså behöver det finnas möjlighet att besluta om tillträdesförbud till bibliotek och simhallar.
Riksdagen har redan tidigare gjort ett tillkännagivande om detta med bifall till ett motionsyrkande från Liberalerna. Frågan har därefter studerats i en departementspromemoria (Ds 2019:1), vars lagförslag har remissbehandlats. Att problemet kvarstår visas med all kraft av Brås aktuella rapport.
Den lagrådsremiss som regeringen presenterade den 25 september 2020 gör det möjligt att besluta om tillträdesförbud till butiker. Liberalerna stöder förslaget. Nästa steg bör vara att regeringen snarast återkommer till riksdagen med lagförslag som möjliggör beslut om tillträdesförbud även till bibliotek och simhallar.
Den grova brottsligheten agerar på olika samhällsarenor och inriktar sig mot den typ av kriminalitet där möjligheterna till ekonomisk vinning, men också makt, ter sig bäst. För att pressa tillbaka brottsligheten måste berörda myndigheter samverka så att alla möjligheter utnyttjas att komma åt de kriminella.
Upprinnelsen till den nuvarande myndighetssamverkan mot organiserad brottslighet finns i det initiativ mot den grova organiserade brottsligheten som alliansregeringen tog 2007. Det första uppdraget till myndigheter beslutades 2008 och samverkan har därefter successivt breddats och fler myndigheter har inkluderats.
Det finns stora möjligheter att ytterligare vidareutveckla arbetet. Som Riksrevisionen konstaterar i rapporten Myndighetsgemensamt arbete mot organiserad brottslighet – brister i styrning och uppföljning (RiR 2019:11) har regeringens styrning varit otydlig och utan samordning. Brister i uppföljningen gör dessutom att insatsernas effekter inte går att utvärdera. Riksdagen har därför gett regeringen till känna att regeringen dels på ett tydligare sätt bör säkerställa att styrningen av det myndighetsgemensamma arbetet samordnas regelbundet, dels regelbundet bör följa upp den myndighetsgemensamma verksamheten (bet. 2019/20:JuU12). Eftersom detta tillkännagivande har beslutats så pass nyligen väljer vi att inte här göra något formellt yrkande, men vi förväntar oss att regeringen agerar i enlighet med riksdagens uppmaning.
I juni 2020 har ett pilotprojekt startat inom ramen för myndighetssamverkan för att komma åt felaktig folkbokföring kopplad till organiserad brottslighet. Pilotprojektet ska bedrivas i sådana bostadsområden där myndigheterna bedömer att sådan brottslighet är eller kan antas vara särskilt förekommande. Pilotprojektet ska redovisas till regeringen senast den 1 oktober 2021. Liberalerna konstaterar att detta bara ska ses som första steget och att mycket mer måste göras för att komma åt den brottslighet som är kopplad till felaktig folkbokföring. Vi har i andra motioner pekat på vikten av att också gå vidare med en ny nationell folkräkning.
Dagens myndighetssamverkan har kommit en bit på vägen, men den behöver ges mycket bättre förutsättningar. Två systemreformer är då strategiska.
För det första behöver sekretessreglerna ses över så att myndigheter inte hindras att ge nödvändiga uppgifter till varandra. Lagen (2016:774) om uppgiftsskyldighet vid samverkan mot viss organiserad brottslighet ger myndigheter en generell befogenhet att trots sekretess lämna över uppgifter till annan myndighet om det behövs för den mottagande myndighetens deltagande i särskilt beslutad samverkan för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Sådan uppgiftsöverlåtelse får bara ske om brottsligheten är av allvarlig eller omfattande karaktär, och om den bedrivs i organiserad form eller systematiskt av en grupp individer. Det finns anledning att analysera om denna generalklausul behöver förstärkas ytterligare. För att komma åt organiserad brottslighet eller systematisk brottslighet som begås av en grupp individer kan det t.ex. vara angeläget att myndigheter ges möjlighet att utbyta uppgifter om all slags brottslighet som begås av grupperingen eller nätverket i fråga. Vi är också öppna för att utbytet av uppgifter ska kunna ske mellan fler myndigheter än i dag, något som regeringen äger makt att avgöra.
Utredningen lämnar dock inga förslag om huruvida även utbetalningar från kommuner och regioner ska kunna samordnas via samma transaktionskonto. Det är angeläget att även detta utreds, eftersom det enligt utredningens bedömning inte finns något som tyder på att den kommunala välfärden skulle vara drabbad av felaktiga utbetalningar i mindre utsträckning än den statliga välfärden. På kommunal nivå handlar det bland annat om bidragsbrott gällande ekonomiskt bistånd och om medvetet fusk gällande personlig assistans. I båda dessa fall handlar det om brottslighet som dels är allvarlig i sig, dels drabbar trygghetssystem som är till för att ge stöd och ökade möjligheter till individer som är i stort behov av det allmännas stöd. Att komma åt fusk i dessa system är alltså en viktig socialliberal uppgift. Liberalerna anser således att frågan om samordnad utbetalning av alla transfereringar till enskilda från stat, region och kommun snarast behöver utredas och lagförslag tas fram.
Tullens arbete är av stor betydelse i arbetet mot gränsöverskridande internationell brottslighet. Samtidigt är Tullverkets befogenheter att ingripa vid misstänkt utförsel av stöldgods begränsade. Enligt den s.k. inregränslagen, lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, kan tullen varken beslagta misstänkt stöldgods eller frihetsberöva personer som misstänks vara på väg att föra stöldgods ut ur landet. I stället ska polis tillkallas för att genomföra ingripandet, men på grund av den mycket ansträngda situationen inom Polismyndigheten är det ofta som tullare tvingas släppa igenom det misstänkta stöldgodset.
När Tullverkets befogenheter begränsades i samband med EU-inträdet var avsikten att detta skulle kompenseras med motsvarande insatser från polisen samt stärkt internationellt brottsbekämpande samarbete. Även om det internationella brottsbekämpande samarbetet har utvecklats dramatiskt sedan dess är det helt otillfredsställande att tullare tvingas släppa misstänkt stöldgods till t.ex. Sveriges grannländer i hopp om att polis i det andra landet ska ingripa. En översyn av lagstiftningen bör göras för att ge Tullverket bättre befogenheter att ingripa mot den gränsöverskridande internationella brottsligheten.
Med bifall till bl.a. ett motionsyrkande från Liberalerna gav riksdagen våren 2020 regeringen till känna att Tullverket bör få ökade befogenheter att stoppa och kvarhålla gods och personer i väntan på överlämnande till polis. Den möjlighet till kvarhållande som finns i dag är för restriktiv. Riksdagen uttalade därför att en utredning som svarar mot detta skyndsamt bör genomföras (bet. 2019/20:JuU25). Vi väljer därför i år att inte formellt lägga ett yrkande, men vi förväntar oss att ett lagförslag läggs på riksdagens bord i en nära framtid.
Ungefär sju av tio fall av illegal införsel i landet av vapen sker via det vanliga flödet av post- eller kurirförsändelser. Det är viktigt att tullen har de resurser som krävs för att möjliggöra kontroll av misstänkt smuggling, till exempel via hundsök.
Enligt Europol finns det 3 600 olika nätverk av organiserad brottslighet som är aktiva i EU. Deras verksamhet är ofta diversifierad, med många olika kriminella verksamheter samlade i koncernliknande strukturer. Deras organisationer blir alltmer flexibla och alltmer gränsöverskridande och deras verksamhet alltmer diversifierad. Inkomster från en typ av brott används för att investera i andra. De utnyttjar EU:s öppna gränser, den utvecklade transportinfrastrukturen och internets och mobiltelefonins möjligheter. De spelar skickligt ut olika rättssystem mot varandra.
Ungefär en tredjedel av de organiserade kriminella nätverken i EU ägnar sig åt produktion eller distribution av narkotika. Konkurrensen på narkotikamarknaderna är hög, smugglingsvägarna förändras och ligorna är innovativa och flexibla. Även människohandel och illegal vapenhantering är stora och lönsamma branscher. Den organiserade brottsligheten verkar dock inom många olika verksamhetsfält, där också miljöbrott, illegala spel, piratkopior, barnpornografi eller handel med utrotningshotade arter kan nämnas som exempel.
Gemensamma europeiska lösningar är nödvändiga för att komma åt kärnan av problemet. När illegala varor införskaffas i ett land och säljs i ett annat och pengarna göms i ett tredje blir det allt svårare att få fast brottslingarna och verkligen veta var de ska ställas inför rätta.
Med en effektiv gränsöverskridande bevisning samt en samlad polisiär kompetens ökar möjligheten att identifiera transnationella kriminella trender och mönster. Detta är ofta helt avgörande för att se den helhet som nationella myndigheter kan missa.
EU:s brottsbekämpande samarbete har stärkts på senare år. Tack vare Lissabonfördraget är rättsliga och inrikes frågor nu en del av EU:s ordinarie lagstiftningsförfarande, där Europaparlamentet har stort inflytande. Europol har förvandlats från ett reaktivt mellanstatligt organ till en proaktiv undersökande EU-myndighet.
Men Europol har till skillnad mot FBI i USA inte rätt att driva egna förundersökningar eller bedriva operativt arbete runt om i medlemsländerna. Uppgiften är i stället att bistå de nationella polismyndigheterna med information och specialistkompetens samt underlätta samarbete mellan de nationella myndigheterna.
Byrån har själv påpekat att det krävs ett operativt mandat för att på allvar kunna bekämpa den organiserade brottsligheten på ett effektivt sätt. Att ge Europol egna operativa befogenheter kräver dock en fördragsändring. Liberalerna förespråkar detta i samband med nästa fördragsöversyn.
Ett Europol med operativt mandat handlar för det första om att stärka samarbetet mellan de nationella poliserna, för det andra om att se till att Europol kan anställa svenska poliser för att tillsammans med kollegor runt om i Europa, inklusive den svenska polisen, bekämpa den grova och organiserade brottsligheten.
Ett tänkbart förslag vore att Europol skulle kunna ges möjligheten att runt om i medlemsstaterna anställa nationellt behöriga poliser för tjänst i Europolkontor runt om i medlemsländerna. Det skulle innebära att man exempelvis kunde skapa ett Europolkontor i Sverige där de som bedriver den operativa polisverksamheten skulle vara behöriga svenska poliser med samma krav som i den svenska polisen och följa samma regelverk. Skillnaden vore att dessa poliser skulle vara underställda Europols ledning i Haag i stället för Polismyndigheten i Sverige.
På detta vis skulle man säkra att det är svenska poliser med goda kunskaper i exempelvis svenska språket och det svenska rättssystemet som skulle få rätt att ägna sig åt operativt polisarbete i Sverige. Samtidigt skulle dessa personer enbart arbeta mot den grova, gränsöverskridande och organiserade brottsligheten i en organisation som vore genuint europeisk. Självklart skulle de också behöva arbeta i nära samverkan med den svenska polisen.
Liberalerna välkomnar att lagändringar nu genomförts för att utländska tjänstemän ska kunna få polisiära befogenheter i Sverige både vid gemensamma insatser enligt Prümrådsbeslutet och vid operationer med särskilda insatsgrupper enligt Atlasrådsbeslutet. Steget därifrån till att skapa en operativ styrka hos Europol som också kan användas vid gemensamma insatser är inte alltför långt.
En av de viktigaste åtgärderna är att stärka den analytiska kapaciteten hos Europol. Hos Europol finns också spetskompetens kring kreditkortsförfalskning, förfalskning av eurosedlar och produktion av syntetiska droger. Men analysfunktionen bör utökas väsentligt. Här ska några av EU:s främsta experter på till exempel människohandel samt barnpornografi finnas.
Eurojust, det straffrättsliga samarbetet mellan åklagare i EU-länderna, har i likhet med Europol inte någon möjlighet att bedriva någon egen brottsutredande verksamhet utan arbetar för att främja och förbättra samordningen mellan medlemsstaterna när det handlar om grov gränsöverskridande brottslighet, genom att till exempel samordna åtal i flera medlemsstater samtidigt.
Lissabonfördraget gör det möjligt att ge Eurojust rätt att bedriva förundersökningar och beordra spaning och tillslag i flera länder samtidigt. Det skulle vara en viktig förstärkning av det europeiska samarbetet mot grov och gränsöverskridande brottslighet.
Sverige är ett av få EU-länder som ännu inte har anslutit sig till Europeiska åklagarmyndigheten (ofta kallad Eppo efter den engelskspråkiga beteckningen European Public Prosecutor’s Office). Den nya åklagarmyndigheten kommer att vara fullt fungerande i alla deltagande medlemsstater i slutet av 2020 och kommer att spela en central roll i kampen mot brott som påverkar EU-budgeten. Av de EU-länder som deltar helt i EU:s rättsliga samarbete är det bara Polen, Ungern och Sverige som inte deltar. Effektivitetsförlusten och det politiska priset för att stå utanför är betydande. Liberalerna har hela tiden förespråkat att Sverige ska ansluta sig till den europeiska åklagarmyndigheten, och våra argument har fått ökad tyngd i takt med att allt fler av våra EU-grannar nu deltar. Att den svenska regeringen först helt nyligen har bytt fot och nu börjat förbereda en svensk anslutning gör att mycket tid gått förlorad helt i onödan. Det är nu hög tid att Sverige blir medlem.
För att ett brott ska kunna utredas av Europol eller för att EU ska kunna lagstifta om gemensamma regler för strafflängd måste brottet vara definierat i EU:s fördrag. I dag är terrorism, människohandel, narkotikahandel, vapenhandel, penningtvätt, korruption, förfalskning av pengar och it-brott med på listan över sådan brottslighet. Men den grova gränsöverskridande brottsligheten är mer diversifierad än så. Momsbedrägerier är ett stort och i högsta grad gränsöverskridande problem, då ligorna utnyttjar att länder har olika regler och inte alltid utbyter information. Ett annat allvarligt problem är miljöbrott. Liberalerna vill därför att listan över EU-brott utvidgas, så att även miljöbrott, skattebrott och andra områden där grov organiserad brottslighet opererar kan utredas av Europol.
Ett ökat samarbete med EU:s grannländer är av stor betydelse för insatserna mot grov organiserad brottslighet. Liberalerna ser positivt på att Sverige på senare tid har ingått avtal om samarbete om bekämpning av grov brottslighet med bl.a. Moldavien, Georgien och Serbien. Fler liknande samarbetsavtal, särskilt med länder som har siktet inställt på ett framtida EU-medlemskap, skulle ytterligare förbättra möjligheterna att bekämpa grov och gränsöverskridande brottslighet. En förutsättning för sådana samarbeten är att rättssäkerheten upprätthålls och att de utformas på ett sätt som fullt ut är förenligt med respekten för de individuella fri- och rättigheterna.
Sverige har jämfört med andra länder en mycket sträng tillämpning av omedelbarhetsprincipen och muntlighetsprincipen, som sammantaget innebär att all tyngd i processen läggs på huvudförhandlingen medan tidiga förhör tillmäts ett begränsat värde. Sverige har också återkommande fått hård internationell kritik för långa häktningstider med restriktioner. Dessa två saker hänger samman.
Utredningen om processrätt och stora brottmål gjorde en omfattande översyn av de processrättsliga reglerna och föreslog i delbetänkandet Tidiga förhör – nya bevisregler i brottmål (SOU 2017:98) en anpassning av omedelbarhetsprincipen och muntlighetsprincipen till dagens förhållanden. Hittills har dock inte detta lett till lagstiftning.
Omedelbarhetsprincipen är en processrättslig princip som innebär att rättens dom endast får grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen. Detta medför bl.a. att parterna normalt inte får spela eller läsa upp förhör som har hållits under förundersökningen. Endast om uppgifterna som lämnas i rätten avviker från tidigare förhör får dessa läsas upp.
Denna ordning för med sig ett flertal problem. För det första kolliderar omedelbarhetsprincipen ofta med principen om bästa bevismedlet. I relationsvåldsärenden är det inte ovanligt att ingripande polispatrull genomför ett videofilmat förhör med målsäganden direkt när de kommer till platsen. Dessa inspelningar visar inte sällan en målsägande som hysteriskt gråtande berättar om vad hen har utsatts för samtidigt som hen pekar på olika skador och berättar hur dessa har uppstått. När målsäganden flera månader senare på ett samlat sätt försöker återge sin minnesbild av händelsen i rätten blir intrycket ofta ett helt annat.
Omedelbarhetsprincipen riskerar också att bidra till den tystnadskultur som numera är mer regel än undantag i mål gällande grov organiserad brottslighet. Som brottsmisstänkt har man alltid rätt att vara tyst i förhör. En växande trend bland grovt kriminella är att utnyttja denna rätt under förundersökningen. Vid huvudförhandlingen, under förhöret som ska ligga till grund för rättens bedömning, är det dock få som utnyttjar denna rätt. Även om åklagaren alltid har bevisbördan är det ofta till den misstänktes nackdel att vara helt tyst om åklagaren presenterar ett gediget bevismaterial i skuldfrågan. Att lämna en alternativ förklaring till den av åklagaren åberopade bevisningen kan sänka dess styrka och framkalla tillräckligt mycket tvivel hos domstolen för att leda till en friande dom. Att fler och fler brottslingar använder denna taktik – som deras försvarare också ofta rekommenderar – är fullt begripligt.
När förundersökningen är avslutad har den misstänkte rätt att ta del av utredningen i dess helhet. Den misstänkte som avser att lämna en osann alternativ förklaring till ett av åklagaren påstått händelseförlopp har allt att vinna på att tiga fram till denna tidpunkt så att berättelsen kan anpassas till alla delar av åklagarens bevisning, såsom dna-spår, mobiluppkopplingar, krutstänksanalyser, vittnesmål och medmisstänktas eventuella uppgifter.
I de flesta andra länder finns en rättsordning där förhör under förundersökningen kan användas som processmaterial. En senare tillrättalagd berättelse i rätten hade då haft ett betydligt lägre bevisvärde än den har idag. Vidare hade åklagaren haft möjlighet att redan under förundersökningen anpassa bevisinhämtningen till den förklaring misstänkt lämnar, vilket hade lett till betydligt kortare förundersökningar och i sin tur kortare häktningstider.
Givetvis måste en reform av rättegångsbalken ske med bevarade höga krav på rättssäkerhet. De flesta andra länder tillåter i varierande grad att förhör från förundersökningen läggs fram under huvudförhandlingen, men det måste i så fall ställas höga formkrav på dessa förhör av rättssäkerhetsskäl. I Danmark har man exempelvis löst det genom en möjlighet att hålla ett så kallat grundlagsförhör inför en domare där den misstänkte, i närvaro av sin försvarare, redan tidigt under förundersökningen hörs ingående om brottsmisstanken.
Liberalerna anser att det finns starka skäl att se över dagens utformning av omedelbarhetsprincipen och muntlighetsprincipen. En grundläggande förutsättning är att detta sker på ett sätt som inte undergräver den misstänktes möjligheter att försvara sina intressen under pågående förundersökning.
Svensk polis och tull har möjlighet att vidta så kallade provokativa åtgärder. Förenklat brukar gällande rätt beskrivas som att brottsprovokation är olaglig medan bevisprovokation är tillåten. Med brottsprovokation menas då att polisen förmår någon att begå en brottslig handling, medan ordet bevisprovokation syftar på att polisen förmår någon att göra eller säga något som kan användas som bevisning kring ett redan begånget brott.
Teoretiskt sett är denna gränsdragning tydlig, men i praktiken har den varit mycket svår att tillämpa. Det finns inte heller någon lagstiftning om provokativa åtgärder i svensk rätt, vilket i sig är en brist eftersom det försvårar förutsägbarheten.
Provokativa åtgärder har framför allt använts vid misstanke om grova narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling och har riktat sig mot den grova organiserade brottsligheten. I dessa fall har provokativa åtgärder i många fall lett till stora beslag. Andra situationer där det förekommit provokativa åtgärder är i samband med stora konststölder, t.ex. rånet mot Nationalmuseum 2000 där målningar av Renoir och Rembrandt tillgreps. De provokativa åtgärderna ledde i det fallet till att målningar värda hundratals miljoner kronor kunde återställas till Nationalmuseum.
Provokativa åtgärder förekommer regelmässigt också i andra länder, och det finns en utvecklad praxis i Europadomstolen.
Liberalerna anser att de brottsbekämpande myndigheterna behöver få ett tydligare författningsstöd för att effektivt kunna använda provokativa åtgärder i sin verksamhet. Det vore inte önskvärt att tillåta ren brottsprovokation i bemärkelsen att rättsväsendet skulle locka personer att begå brott och sedan lagföra dem för just detta brott. Men det finns andra former av provokativa åtgärder som är förenliga med rättsstatliga principer, till exempel att locka en narkotikalangare att försäga sig när det gäller sin verksamhet och därmed få fram bevisning kring en pågående langning. Därför behövs en reglering i lag av polisens möjlighet att använda provokativa åtgärder – inte minst för rättssäkerhetens skull.
För tio år sedan lade Polismetodutredningen fram förslag (SOU 2010:103) som gick ut på att införa en generell lagreglering av i vilka fall en provokativ åtgärd är tillåten och hur den i så fall ska beslutas, samt en generell straffrihetsregel för dessa fall. Den föreslagna regleringen strävade alltså efter att lösa det svåra gränsdragningsproblemet mellan brotts- och bevisprovokation genom att i stället slå fast att ingen ska kunna lagföras för de handlingar som hen har förmåtts att begå genom en särskild provokativ åtgärd. Utredningens förslag ledde i denna del inte till lagstiftning.
För att förbättra förutsägbarheten och ge de brottsbekämpande myndigheterna ett tydligare stöd för att använda provokativa åtgärder i fler situationer anser Liberalerna att frågan bör bli föremål för lagstiftning.
En dom i Högsta domstolen (NJA 2019 s. 294) visar att det inte nödvändigtvis är att betrakta som brottet skyddande av brottsling att ge falskt alibi åt en person, om lögnen inte hjälper den misstänkte att undgå lagföring. Det är djupt otillfredsställande om lögner i polisförhör inte motverkas effektivt. Lagen behöver ses över i denna del. Frågan utreds nu inom ramen för Utredningen om en stärkt rättsprocess och en ökad lagföring (dir. 2019:85), som ska lämna sina förslag senast den 21 maj 2021. Liberalerna förväntar sig att regeringen snarast möjligt därefter fullföljer lagstiftningsarbetet och återkommer till riksdagen med nödvändiga lagändringar.
Att målsägande eller vittnen hotas till tystnad är ett växande problem. Det förekommer också i alla åldrar, från grovt kriminella vuxna till unga lagöverträdare som skrämmer och hotar sina jämnåriga till att ta tillbaka sina berättelser och avstå från att vittna. Barn som är brottsoffer eller vittnen är extra utsatta, inte bara på grund av sin ålder utan också för att den misstänkte förövaren ofta finns i deras eget bostadsområde eller går på deras egen skola. Ofta kan det också vara den misstänktes gängmedlemmar som står för hoten.
För att stärka målsägandes och vittnens trygghet anser Liberalerna att fler kontaktförbud mot misstänkta i brottmål behöver utfärdas. Kontaktförbud ska där så krävs även kunna meddelas personer i den brottsmisstänktes närhet, vilket till exempel kan handla om gängmedlemmar.
Lagstiftningen om kontaktförbud är just nu föremål för utredning (dir. 2019:43) inom ramen för januarisamarbetet. Av respekt för detta avstår Liberalerna från att lägga något formellt yrkande, utan ser fram emot att efter avslutad utredning återkomma snarast möjligt tillsammans med övriga januaripartier med förslag till skärpt lagstiftning.
Det behovs en anpassning av beslagsreglerna till dagens teknik. Sverige har fortfarande samma beslagsregler som innan internet och andra digitala kommunikationsmedel fanns, där bevismaterialet är själva meddelandet och inte det fysiska föremålet. Idag utgör mobiltelefoner och datorer ofta de viktigaste pusselbitarna i brottsutredningar. Eftersom beslagsreglerna inte är anpassade till att användas på denna typ av föremål stöter brottsbekämpande myndigheter ofta på lagtekniska problem när de vill undersöka dessa. Ett särskilt problem är dock förbudet mot beslag i det så kallade närståendefallet, som innebär att det är förbjudet att beslagta vissa meddelanden mellan närstående. Endast om det handlar om vissa samhällsfarliga brott eller ett brott med ett minimistraff på två års fängelse kan sådana meddelanden tas i beslag. Rättegångsbalkens regler om detta tillkom i en tid utan digitala kommunikationsmedel men tillämpas analogiskt på sms och annan elektroniskt lagrad kommunikation som sms.
För några år sedan föreslog Beslagsutredningen ny och modernare lagstiftning, som bland annat skulle innebära att förbudet mot beslag i närståendefallet skulle avskaffas. Liberalerna delar den uppfattningen. Regeringen bör utan vidare dröjsmål fullfölja beredningen av Beslagsutredningens förslag och lägga fram förslag till färdig lagstiftning på riksdagens bord.
Reglerna för att göra husrannsakan i bostad är strikta och ska vara det, eftersom husrannsakan är ett tvångsmedel som innebär stora ingrepp i den enskildes privata sfär. Det finns dock anledning att överväga reglerna om husrannsakan vad avser möjligheten att motverka skjutningar eller sprängningar med koppling till organiserad brottslighet eller motverka risken för hämndaktioner när sådana har inträffat.
Det finns en möjlighet i 28 kap. 3 § rättegångsbalken att göra husrannsakan i en lokal som brukar användas gemensamt av personer som kan antas ägna sig åt brottslig verksamhet, om det förekommer anledning att anta att brott har förövats för vilket det är föreskrivet fängelse mer än ett år i straffskalan. Denna möjlighet får dock inte komma i fråga för en lokal som för den berörda personen huvudsakligen utgör bostad. Det bör analyseras huruvida denna bestämmelse borde kunna få utökad tillämpning i situationer där det finns konkret underrättelse- eller spaningsinformation som pekar på att det finns vapen eller sprängmedel i en bostad där den boende har kopplingar till organiserad brottslighet och redan tidigare är dömd för grova våldsbrott, narkotikabrott, vapenbrott eller liknande brott. I översynen måste ingå en noggrann rättssäkerhetsanalys och överväganden av konsekvenserna för skyddet av den personliga integriteten av eventuella lagändringar på denna punkt.
Liberalerna har i flera år pekat på behovet av en översyn, och regeringen har nu gett en utredare i uppdrag att se över polisens utrymme för husrannsakan utanför förundersökningar och lämna förslag som förbättrar polisens möjligheter att söka efter vapen och andra farliga föremål (Ju2019/04129/LP). Förslagen ska lämnas senast den 31 oktober 2020. Vi förväntar oss att regeringen därefter utan onödigt dröjsmål bereder förslagen vidare och återkommer till riksdagen med sina förslag.
Hemliga tvångsmedel bör kunna komma till användning i större utsträckning än i dag i de fall det används för att komma åt grov organiserad brottslighet. I dag krävs en misstanke om ett konkret brott vars straffvärde överstiger två års fängelse för att hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation samt hemlig kameraövervakning ska få användas. Fyra års straffvärde krävs för att buggning ska få användas.
Det finns all anledning att slå vakt om att de hemliga tvångsmedlen endast ska få användas vid misstanke om särskilt allvarlig brottslighet, men dagens gränser är inte satta med full hänsyn tagen till att grov organiserad brottslighet ofta handlar om en kontinuerligt pågående brottsverksamhet där varje enskilt brott inte nödvändigtvis når upp till straffvärdegränsen för hemliga tvångsmedel. Det finns olika sätt att förändra lagstiftningen för att sänka gränserna för hemliga tvångsmedel vad avser grov organiserad brottslighet. Liberalerna anser att det är angeläget att en utredning om detta kommer till stånd.
Likaså anser vi att tillståndsgivning vid beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation bör knytas till person och inte till ett visst telefonnummer eller en viss adress eller elektronisk kommunikationsutrustning. Detta skulle minska tidsutdräkten för att få tillstånd till att t.ex. avlyssna samtal när den misstänkte med täta mellanrum byter mobil och skaffar nya anonyma kontantkort.
Det bör också utredas om åklagare ska ges möjlighet att interimistiskt fatta beslut om hemlig rumsavlyssning om situationen är synnerligen brådskande och domstolens beslut inte kan inväntas utan allvarligt men för förundersökningen. Sådana interimistiska beslut ska alltid efterhandsprövas, och för att möjligheten inte ska överutnyttjas bör det också finnas någon form av sanktionsåtgärd när den interimistiska åtgärden tydligt visat sig obefogad.
Vi vill utreda ett system med kronvittnen, dvs. att en person får strafflindring om han eller hon lämnar uppgifter som underlättar utredningen av andras brott. Strafflindringen ska gälla den som lämnar uppgifter om teknisk bevisning som gör att allvarliga brott kan klaras upp.
Sedan den 1 april 2015 gäller att en brottskyldig ska kunna få kortare straff om han eller hon bidrar till utredningen av det egna brottet. Det gäller bara om personen lämnar information som är betydelsefull för brottsutredningen. En lagstiftning om kronvittnen innebär att samma strafflindring ges till den som lämnar uppgifter om andras brott.
Vi är medvetna om att ett system med kronvittnen har både för- och nackdelar. Ett argument emot är att den som blir kronvittne kan ”köpa sig fri” från en del av sitt eget straff genom att bidra till att andra personer kan lagföras. Detta kan kritiseras utifrån principen att lika brott ska bestraffas lika. Det bör dock vägas in att det alltså redan i dag är möjligt att få strafflindring för den som medverkar i utredningen av det egna brottet.
Rättsväsendet står inför mycket stora utmaningar när det gäller att utreda och lagföra den grova brottsligheten, särskilt inom organiserad brottslighet. Om kronvittnen kan ge information som blir avgörande för att klara upp ett grovt brott – till exempel avslöja platsen där ett mordvapen har dumpats – skulle det kunna göra att fler grovt kriminella kan dömas. Kronvittnen förekommer bl.a. i Storbritannien och USA och det bör utredas om Sverige ska införa samma system.
Frågan utreds nu inom ramen för Utredningen om en stärkt rättsprocess och en ökad lagföring (dir. 2019:85), som ska lämna sina förslag senast den 21 maj 2021. Liberalerna förväntar sig att regeringen snarast möjligt därefter fullföljer lagstiftningsarbetet och återkommer till riksdagen med nödvändiga lagändringar.
Varje människa har rätt att känna sig trygg i sin egen vardag, och varje människa ska också kunna känna sig säker på att rättsstaten gör allt i sin makt för att klara upp brottet om det grova våldet slår till. Om brottsbekämpningen inte fungerar är det inte bara ett svek mot brottsoffret. Det undergräver dessutom tilliten i hela samhället.
Antalet mord och dråp (inklusive försök) med skjutvapen inblandade har ökat mycket kraftigt. En stor del av detta dödliga våld har koppling till organiserad brottslighet.
Samtidigt skräms vittnen till tystnad. Både gängmedlemmar och vanliga medborgare tiger inför polisen, därför att de inser att de löper stor fara för sin egen säkerhet om de vittnar i en rättegång. Följden blir att den organiserade brottsligheten får ökat spelrum och att striderna mellan rivaliserande grupper kan fortsätta ännu ett varv. Denna dödliga spiral måste brytas.
Liberalerna vill göra en bred översyn av skyddet för vittnen. Skyddet för vittnen behöver förbättras tydligt och vittnesskyddsprogrammet behöver byggas ut och även omsättas på europeisk nivå med tanke på att den som vittnar mot organiserad brottslighet kan behöva skydd i annat land.
Vidare vill vi utreda om personer i undantagsfall ska få vittna med anonymitetsskydd. Även om personskyddet för vittnen har förbättrats är det ett hot mot rättstryggheten och rättssäkerheten att människor inte vågar vittna.
I dag är det inte tillåtet med anonyma vittnen i svensk rätt. Dock innehåller inte Europakonventionen något absolut förbud mot anonyma vittnen, och därför har Europadomstolen i några avgöranden godtagit anonyma vittnen. Det har då varit fråga om fall där det har funnits ett konstaterat behov av skydd för vittnet och där dessutom försvaret har getts tillfälle att ställa frågor till vittnet. I vissa länder – bland annat Norge, Danmark och Nederländerna – har det därför införts lagstiftning som tillåter anonyma vittnen under vissa villkor.
Om anonyma vittnen införs ska det vara när det finns en uppenbar fara för vittnets liv eller frihet. Anonymiteten ska gälla gentemot den misstänkte. Däremot ska alltså inte vittnet vara anonymt för domstolen.
Våra nordiska grannländer är lika välfungerande rättsstater som Sverige, och där har man hittat modeller för anonyma vittnesmål som fungerar och lever upp till Europakonventionens krav. Sverige bör lära av deras erfarenheter.
Med bifall till motionsyrkanden från Liberalerna gjorde riksdagen ett tillkännagivande om stärkt vittnesskydd och anonyma vittnen våren 2019 (bet. 2018/19:JuU12). Båda frågorna utreds nu inom ramen för Utredningen om en stärkt rättsprocess och en ökad lagföring (dir. 2019:85), som ska lämna sina förslag senast den 21 maj 2021. Liberalerna förväntar sig att regeringen snarast möjligt därefter fullföljer lagstiftningsarbetet och återkommer till riksdagen med nödvändiga förslag och lagändringar.
Domstolarna behöver anpassa sina lokaler så att vittnen och målsägande aldrig ska behöva möta den åtalade eller dennes medföljande gäng utanför rättssalen. Det behövs också bättre möjligheter till förhör via länk för den som känner sig hotad.
Det svenska systemet med lekmannadomare – nämndemän – spelar en viktig roll i domstolsväsendet. Systemet bör dock reformeras och nämndemännens villkor förbättras.
Däremot ska uppdraget som nämndemän inte politiseras. Tyvärr förekommer det att nämndemän ser sin roll som partipolitisk. Naturligtvis ska även partipolitiskt aktiva kunna tjänstgöra som nämndemän, men uppdraget har inte med partipolitik att göra. För att tydliggöra rågången mellan politik och rättsväsende vill vi göra en översyn av nämndemannasystemet för att minska det politiska inflytandet.
Vi vill också tydliggöra nämndemännens funktion genom att de ska finnas i första instans, det vill säga tingsrätt och förvaltningsdomstol. Däremot bör målen i högre instans avgöras av lagfarna domare. Den kostnadsbesparing som det innebär att successivt avveckla nämndemännen i hovrätt och kammarrätt ska användas till att förbättra den ekonomiska ersättningen till nämndemän i första instans.
Det viktigaste för att straffrättsligt få bukt med brottsligheten är att förbättra brottsuppklaringen. Högre risk för upptäckt och lagföring betyder allra mest för att avskräcka från brottslig verksamhet. Men även straffskalorna behöver i olika avseenden justeras därför att lagstiftningen inte har hängt med i brottsutvecklingen. Det har varit för lite fokus på brottsoffret och den individualpreventiva effekten av att en brottsaktiv person inkapaciteras genom att dömas till påföljd.
Därför behöver straffrätten reformeras och vissa straff även skärpas. Förutom det som nämns här nedan finns även förslag bl.a. i vår motion om unga lagöverträdare och gängbrott.
Efter att bland annat Liberalerna i flera år verkat för skärpt lagstiftning har skyddet för så kallad blåljuspersonal stärkts. Från den 1 januari 2020 har det införts ett nytt brott, sabotage mot blåljusverksamhet, och straffskalan för grovt våld mot tjänsteman har skärpts från mellan sex månaders och fyra års fängelse till mellan ett och sex års fängelse. Det som omfattas av det nya brottet är att angripa eller på annat sätt störa polis, räddningstjänst eller ambulanssjukvård, om gärningen är ägnad att allvarligt försvåra eller hindra utryckningsverksamhet eller brottsbekämpande verksamhet.
Den nya lagstiftningen är välkommen, men långt ifrån tillräcklig. Därför har Liberalerna ställt sig bakom de tillkännagivanden som riksdagen gjorde i november 2019 om samma straffrättsliga skydd för personal hos Tullverket och Kustbevakningen som för poliser, ett utvidgat straffrättsligt skydd för samhällsviktiga yrkesfunktioner, en särskild straffskärpningsgrund för angrepp mot viktiga samhällsfunktioner, en egen brottsrubricering för våld mot tjänsteman där straffet ska vara minst sex månaders fängelse, en utvidgad rätt till kränkningsersättning för poliser samt en översyn av vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att öka säkerheten på sjukhus (bet. 2019/20:JuU8).
Frågan om kränkningsersättning är just nu föremål för överväganden inom ramen för den utredning som ser över vissa regler som gäller brottsoffers rätt till skadestånd (dir. 2019:104), som ska vara färdig senast den 30 juni 2021. De övriga delarna analyseras nu av utredningen Ett förstärkt straffrättsligt skydd för vissa samhällsnyttiga funktioner och några andra straffrättsliga frågor (dir. 2020:54), som ska vara färdig senast den 12 november 2021.
Med tanke på att riksdagen så nyligen gjort sina tillkännagivanden väljer vi i år att inte upprepa några formella yrkanden i dessa delar. Vi förväntar oss att regeringen snarast möjligt återkommer till riksdagen med sina förslag.
Vid den fortsatta reformeringen av regelverket bör också en annan sak uppmärksammas, nämligen minimistraffet för grovt våld mot tjänsteman. När regeringen, efter påtryckningar från riksdagen, år 2016 tillsatte den så kallade Blåljusutredningen låg minimistraffet för grov misshandel på ett års fängelse. De ovan beskrivna lagändringarna innebär att minimistraffet för grovt våld mot tjänsteman har höjts till denna nivå, men parallellt har i en annan lagstiftningsprocess minimistraffet för grov misshandel från den 1 juli 2017 höjts till ett års och sex månaders fängelse. Diskrepansen i minimistraff kvarstår alltså, men på en högre nivå. Att ha lägre straffvärde för grovt våld mot tjänsteman än för grov misshandel undergräver värdet i den särskilda straffrättsliga regleringen av vissa samhällsviktiga yrken. Minimistraffet för grovt våld mot tjänsteman och grov misshandel bör vara detsamma.
Trots att riksdagen gjort upprepade tillkännagivanden har regeringen varit saktfärdig med att ta fram lagstiftning som innebär en särskild brottsrubricering och straffskala för inbrottsstöld, för att markera brottets allvar och den kränkning det innebär för den målsägande. Riksdagen har även gjort tillkännagivanden om skärpt straff för grov stöld av samma skäl.
Den 25 september 2020 har regeringen slutligen lagt fram en lagrådsremiss med en ny straffbestämmelse om inbrottsstöld. Brottet omfattar stöld som har skett efter intrång i bostad eller annat liknande boende. Straffet är fängelse i lägst ett och högst sex år. I lagrådsremissen föreslås också en ny kvalifikationsgrund i straffbestämmelserna om grov stöld och grovt häleri. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt.
Eftersom lagrådsremissen nu presenterats väljer Liberalerna att avstå från att lägga ett formellt yrkande, utan vi förväntar oss en proposition på riksdagens bord i en nära framtid. Om så inte sker är vi öppna för att väcka frågan på nytt genom ett utskottsinitiativ.
I samband med reformen bör minimistraffet för grov stöld skärpas från sex månaders fängelse till ett års fängelse.
Vidare bör det noteras att lagrådsremissen inte innehåller någon reformering av bestämmelsen om ringa stöld, det som förut betecknades som snatteri. I dag är försök till ringa stöld lagligt. Det gör att den som till exempel stoppar på sig varor inne i en butik i avsikt att stjäla dem endast kan ställas till ansvar om brottet fullbordas genom att personen lämnar butiken, men då är det å andra sidan lättare för personen att komma undan. För de butiksägare som både vill hindra stölder och ställa gärningspersonerna inför ansvar skapar detta en icke önskvärd målkonflikt. En översyn av lagstiftningen bör ske med inriktningen att kriminalisera försök till ringa stöld.
Med bifall till ett motionsyrkande från Liberalerna gjorde riksdagen ett tillkännagivande om skärpta straff för övergrepp i rättssak under riksdagsåret 2019/20. Frågan utreds nu inom ramen för Utredningen om en stärkt rättsprocess och en ökad lagföring (dir. 2019:85), som ska lämna sina förslag senast den 21 maj 2021. Liberalerna förväntar sig att regeringen snarast möjligt därefter fullföljer lagstiftningsarbetet och återkommer till riksdagen med nödvändiga lagändringar. Av hänsyn till att riksdagen nyligen gjort ett tillkännagivande väljer vi i år att inte lägga ett formellt yrkande.
Antalet rån mot banker, butiker och värdetransporter har minskat påtagligt på senare år, på grund av minskad kontanthantering och förbättrad säkerhet. Vad som däremot har ökat kraftigt är personrånen, både med och utan skjutvapen. Det totala antalet anmälda personrån har ökat från 5 800 år 2015 till 7 700 år 2019. Så gott som hela ökningen ligger i antalet rån mot barn och unga under 18 år, som har mer än fördubblats från 1 100 år 2015 till 2 500 år 2019. Inte sällan kombineras dessa rån mot unga med hot om våld eller hot om repressalier om offret berättar om vad som hänt. Det har också begåtts ett antal rån med inslag av tydlig förnedring som ytterligare spär på det lidande och det trauma som rånet leder till.
Minimistraffet för rån är ett års fängelse. Med tanke på brottslighetens förändrade karaktär bör det höjas till samma straff som gäller för grov misshandel, det vill säga ett år och sex månaders fängelse.
Straffskalan för rån är just nu föremål för översyn i en statlig utredning (dir. 2020:62). Uppdraget ska redovisas senast den 11 juni 2021. Liberalerna anser att regeringen därefter snarast bör återkomma med förslag till lagstiftning om skärpta minimistraff för rån.
Ett allvarligt fenomen är när personer drivs av sin omgivning till att ta sitt liv, så kallad suicidhets. Det handlar oftast om personer som är i en mycket utsatt situation på grund av svår depression eller annan svår psykisk ohälsa.
Att hetsa någon i en utsatt situation till att ta sitt liv är ett allvarligt övergrepp. En översyn av lagen bör ske i syfte att göra suicidhets straffbart. I de fall den som hetsar själv lider av psykisk ohälsa och lever med egen suicidrisk ska påföljden inte vara straff, utan personen bör då få kontraktsvård.
Nolltolerans ska råda mot narkotika i alla led av hanteringen. För att avhålla från narkotikadebut ska användning vara kriminaliserad. De brottsbekämpande insatserna ska koncentreras särskilt mot de kriminella som profiterar på missbruket genom tillverkning, smuggling och försäljning. Därför behöver straffen för överlåtelse av narkotika skärpas.
Påföljden för ringa narkotikabrott, såsom eget bruk, bör i normalfallet vara beroendevård.
En särskild utredare fick i juni 2020 i uppdrag att lämna förslag till lagändringar som innebär skärpta straff mot narkotikaförsäljning (dir. 2020:62). Uppdraget ska redovisas senast den 11 juni 2021. Liberalerna ser det som centralt att regeringen snarast möjligt därefter fullföljer lagstiftningsarbetet och återkommer till riksdagen med färdiga lagförslag.
Den organiserade brottslighetens yttersta drivkraft är rikedom och makt. Med alla medel som ryms inom rättsstatens ram måste det allmänna alltså göra sitt yttersta för att hindra att någon berikar sig på brott. Lagstiftningen om så kallat förverkande, som gör att samhället kan beslagta brottsvinster från kriminella, har reformerats i flera steg men behöver anpassas ytterligare.
Till exempel måste brottsvinster även från mindre allvarliga brott kunna förverkas, och det oavsett om brottet i fråga ligger inom brottsbalken eller i någon specialstraffrättslig bestämmelse. Det är oförsvarligt att den som t.ex. berikar sig på dumpning av miljöfarligt avfall eller svarttaxiverksamhet inte omfattas av samma regler om förverkande som den som rånar och stjäl.
Likaså bör möjligheten stärkas till så kallat utvidgat förverkande, som innebär förverkande av vinster och andra utbyten från annan inte närmare preciserad brottslighet än den som personen döms för. Vid utvidgat förverkande krävs inte att den som döms för det förverkandeutlösande brottet själv har varit delaktig i eller ens haft kännedom om den brottsliga verksamheten. Sambandet mellan egendomen och ett brott behöver inte heller styrkas fullt ut. I stället är det tillräckligt att det framstår som klart mera sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Bestämmelser om förverkande utan samband med fällande brottmålsdom blir allt vanligare internationellt och finns även i t.ex. Förenta nationernas konvention mot korruption. Lagstiftningen bör reformeras så att utvidgat förverkande kan komma i fråga vid fler situationer än i dag. Inte minst är detta angeläget eftersom andra jämförbara länder har mer långtgående förverkandelagstiftning än Sverige. Alla reformer ska ske med full respekt för grundläggande rättsstatliga principer.
Efter ett tillkännagivande från riksdagen har regeringen nu tillsatt en utredning för att se över reglerna om förverkande (dir. 2020:66). Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 17 december 2021. Med hänsyn till riksdagens tidigare tillkännagivande väljer Liberalerna att i år inte lägga något formellt yrkande.
Likaså behöver arbetet mot penningtvätt stärkas genom förbättrat informationsutbyte mellan banker och myndigheter, både brottsbekämpande myndigheter och tillsynsmyndigheter. Det finns all anledning att i detta sammanhang också se över de enskilda myndigheternas ansvarsområden och inbördes arbetsfördelning, liksom behovet av eventuell kapacitetsförstärkning. Också här har riksdagen genom ett tillkännagivande uppmanat regeringen att se över lagstiftningen (bet. 2018/19:FiU42), och ett utredningsarbete påbörjades i november 2019 (dir. 2019:80). Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2020.
I båda dessa utredningar är det angeläget att regeringen efter utredningens avslutande skyndsamt påbörjar remissbehandling och fortsatt beredning, så att ny lagstiftning utan onödigt dröjsmål kan komma på plats.
En angränsande fråga är formerna för försäljning av beslagtagna föremål som tillfaller staten, till exempel genom att de förverkas på grund av brott. I dag säljer Kronofogden sådana föremål på auktion även om det handlar om föremål som typiskt sett har koppling till brottslig verksamhet. Det kan inte vara statens uppgift att bidra till att sådan utrustning på nytt kommer i omlopp. Kronofogden bör ges i uppgift att göra en översyn av sina riktlinjer för försäljning av gods som blivit utmätt eller beslagtaget.
Under coronapandemin har en ny typ av brottslighet dykt upp, där kriminella på ett cyniskt sätt drar nytta av en pågående samhällskris för att begå brott. Det kan till exempel handla om bedrägerier i form av försäljning av värdelös utrustning till vårdinrättningar, stöldturnéer i hus som stått obevakade på grund av pandemin och liknande.
Under en samhällskris är både myndigheter, företag och enskilda särskilt sårbara för brott, eftersom situationen är svårförutsägbar och beslut ofta måste fattas snabbt. Den särskilda sårbarheten behöver avspeglas i en skärpt straffvärdebedömning vid sådana brott. Straffskärpningsreglerna i 29 kap. brottsbalken bör därför kompletteras med en regel som möjliggör skärpta straff för brott där gärningsmannen dragit nytta av samhällskris, svår olycka eller liknande omständighet.
Den som döms för flera brott döms normalt sett till en samlad påföljd för dessa brott. Det gör att det sammanvägda straffet blir lägre än straffen för vart och ett av brotten. Visserligen behövs någon form av jämkningsregel för att undvika orimliga påföljder där en som begår många bagatellartade brott skulle straffas mycket hårdare än en som begått t.ex. ett synnerligen grovt sexualbrott, men dagens utformning av reglerna är inte försvarbar ur ett brottsofferperspektiv. Dagens så kallade mängdrabatt bör alltså avskaffas och ersättas med ett nytt sätt att beräkna en samlad påföljd.
Redan riksdagsåret 2014/15 riktade riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om ändringar i strafflagstiftningen i syfte att åstadkomma en skärpt straffmätning vid flerfaldig brottslighet (bet. 2014/15:JuU14). Riksdagen har därefter upprepat sin ståndpunkt genom att markera att detta tillkännagivande ännu inte är slutbehandlat (bet. 2016/17:KU21). Trots detta har regeringen inte återkommit till riksdagen med lagförslag. Liberalerna upprepar därför kravet på ett avskaffande av dagens mängdrabatt till förmån för ett mer ändamålsenligt system.
Det är också viktigt att det finns en tydlig progressivitet i straffvärdesmätning vid återfall i brott. Det har nu gått flera år sedan den nya lagstiftning som innebär att reglerna om gemensam straffmätning i 34 kap. brottsbalken inte längre skulle tillämpas när det rör sig om återfall (prop. 2015/16:151). Det finns nu skäl att utvärdera genomslaget av lagstiftningen och vid behov göra justeringar.
De svenska reglerna för preskription av brott har i stora drag varit oförändrade sedan 1920-talet. Sedan dess har de tekniska framstegen, inte minst genom dna-analyser, gjort att det finns helt andra möjligheter i dag att få fram bevisning som håller för fällande dom även om mycket lång tid förflutit sedan brottet begicks. Brottsofferfrågorna har också kommit i fokus på ett helt annat sätt. För den som utsatts för ett allvarligt brott kan det vara av mycket stor vikt att få gärningsmannen ställd inför rätta även långt i efterhand.
Det är rimligt att det finns preskriptionstider, men synen på preskription behöver förändras. Preskription har redan avskaffats för de allvarligaste brotten, som mord och grova sexualbrott mot barn, och lagstiftning är på gång som gör att detta även blir tillämpligt på unga vuxna i åldern 18–20 år som begår sådana brott. Vidare har reglerna för brott mot barn ändrats så att preskriptionstiden börjar löpa från den dag då barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år.
Vi anser att det behövs en generell förlängning av preskriptionstiderna. I stället för att tillföra lagstiftningen ytterligare specialregler kring enstaka brott bör lagstiftaren vårda principen att preskriptionstidens längd hänger ihop med straffskalan. Hur långa själva preskriptionstiderna ska vara är dock en fråga för sig. Liberalerna anser att dagens dna-teknik gör det motiverat med en generell förlängning för de grova brotten. Till exempel bör preskriptionstiden för brott med upp till åtta års fängelse vara längre än dagens tio år.
I september 2020 tillsattes en utredning om översyn av straffrättslig preskription (dir. 2020:91). Utredningen ska redovisa sina förslag senast den 10 september 2021. Liberalerna anser att regeringen därefter snarast ska återkomma med förslag till nya regler för preskription i enlighet med ovanstående.
I de sällsynta fall när personer med psykisk sjukdom begår brott behövs en lagstiftning som är väl utformad både när det gäller bedömning av ansvarighet och när det gäller möjligheten att skydda samhället i stort. Vi anser att dagens ordning behöver reformeras.
Som systemet ser ut i dag får en person som begår ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. I stället döms personen till påföljden rättspsykiatrisk vård. Sverige är ett av mycket få västländer som fortfarande dömer otillräkneliga människor i straffrättsliga mål i domstol.
Vi vill reformera dagens system av flera olika skäl. En liberal grundtanke, som också återspeglas i vårt straffrättsliga system, är att man är personligt ansvarig för vad man gör så länge man är medveten om det. Att allvarligt psykiskt sjuka människor som inte var tillräkneliga när de begick den brottsliga handlingen ändå ska dömas i domstol till straffrättsligt ansvar strider mot dessa grundprinciper. Dessa människor behöver omhändertas men i så fall enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård.
Om en person döms till rättspsykiatrisk vård kan den vara villkorad med särskild utskrivningsprövning. Det sker när den psykiska störningen hos personen anses innebära en risk för återfall i brott. Förvaltningsdomstolen bestämmer om utskrivning, trots att rättspsykiatrisk vård alltså är en straffrättslig påföljd.
Vid millenniets början bedrevs ett grundligt utredningsarbete i syfte att reformera regelverket kring rättspsykiatrisk vård. Vi beklagar att detta arbete aldrig ledde till lagstiftning. Frågan bör nu bli föremål för förnyad utredning.
I samband med detta bör också frågan om samhällsskydd vid farlighetsbedömning av personer som begått mord eller andra mycket grova våldsbrott utredas. I Norge saknas möjligheten att döma till tidsobegränsat livstidsstraff, utan i stället kan en person dömas till så kallad förvaring, vilket innebär att domstolen prövar frågan om frigivning mot en farlighetsbedömning. I Sverige finns livstidsstraff i påföljdsskalan, men efter att ett livstidsstraff i domstol omvandlats till tidsbegränsat straff finns inte möjlighet att ytterligare förlänga strafftiden även om den dömde fortfarande bedöms farlig. Vi anser att för- och nackdelar med förvaring som påföljd bör bli föremål för en utredning. Eftersom denna fråga hänger samman med farlighetsbedömningen av psykiskt sjuka lagöverträdare bör det lämpligen ske i ett sammanhang med en översyn av påföljdssystemet för personer som begår brott under inflytande av psykisk störning. En utgångspunkt för översynen ska vara att livstidsstraffet ska finnas kvar också i fortsättningen.
Personer utan svenskt medborgarskap som begår allvarliga brott kan i vissa fall dömas till utvisning efter avtjänat straff. Liberalerna anser att reglerna för utvisning på grund av brott ska skärpas, och ett större ansvar måste läggas på den enskilde att förstå att följden av ett grovt brott kan bli utvisning.
Liberalerna anser att utvisning alltid ska prövas vid hedersrelaterade brott och hatbrott. Också grova vålds- och sexualbrott samt våld i nära relationer är exempel på brottslighet som signalerar en form av hot både mot offret och mot andra människor i samma situation, vilket gör att utvisning oftare bör vara aktuellt.
Vår ståndpunkt är vidare att domstolen alltid ska pröva frågan om utvisning om straffvärdet är minst sex månaders fängelse, till skillnad från dagens praxis som ligger på minst ett års fängelse. Det innebär att utvisning alltid övervägs för den som döms för till exempel grovt olaga tvång och grovt olaga hot.
Vid sidan av brottets allvar ska domstolen också väga in brottslingens personliga omständigheter, till exempel hur länge personen har bott i Sverige och om han eller hon har familj här. De allra flesta fall av utvisning gäller personer som är här på tillfälligt besök, till exempel kringresande inbrottstjuvar, hälare eller smugglare. Det är betydligt mer sällan som utvisning sker av en person som är fast bosatt här.
Vi menar att det är dags att ompröva detta. Liberalerna vill ha en stramare lagstiftning så att fler personer som lever kriminellt ska kunna utvisas, även om de bott länge i Sverige. Naturligtvis finns det många brott och förseelser som är så ringa att det inte vore rimligt att diskutera utvisning. Men mellan sådana brott och de grova brott som i dag leder till utvisning finns en gråzon som är alldeles för stor. Om en person som är medborgare i ett annat land år efter år lever kriminellt i Sverige, eller begår ett allvarligt våldsbrott, ska inte bosättningstiden i sig räknas personen tillgodo vid prövningen av utvisning.
Antalet utvisningar som ställs in på grund av så kallade verkställighetshinder behöver minska. Verkställighetshinder uppstår när en dömd person inte kan utvisas på grund av omständigheter i hemlandet, t.ex. att den dömde riskerar förföljelse eller att landet vägrar ta emot honom eller henne. Sverige bör i sina kontakter med andra länder sätta ökat tryck på att varje stat tar ansvar för sina medborgare i de fall de har dömts till utvisning på grund av brott i detta land. Förväntningar om detta behöver också ingå i principerna för Sveriges utvecklingsbistånd. Sveriges åtaganden enligt internationella konventioner ska följas. Fara för den enskilde för förföljelse, tortyr eller dödsstraff i hemlandet ska också fortsättningsvis anses vara verkställighetshinder.
Genom januariavtalet har Liberalerna fått igenom att det nu pågår en bred översyn av regelverket kring utvisning på grund av brott (dir. 2020:44). Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2021. Av respekt för detta arbete lägger vi inte något formellt yrkande i denna motion, utan ser fram emot att ta fram förslag till tydligare lagstiftning inom ramen för januarisamarbetet.
Sedan tidigt 1970-tal har Sverige haft lagstiftning som gör det möjligt att i särskilda fall utvisa personer som inte är svenska medborgare därför att de bedöms ha kopplingar till terroristverksamhet. Den nuvarande lagen om särskild utlänningskontroll (LSU) infördes 1991 och ger utrymme för att utvisa en person som inte är svensk medborgare om det är särskilt påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller om det av särskilda skäl kan befaras att personen kommer att begå eller medverka till terroristbrott. Det krävs inte att personen i fråga tillhör en viss organisation för att lagen om särskild utlänningskontroll ska kunna tillämpas. Lagen kan tillämpas även vid befarad brottslig gärning i en främmande stat.
Beslut om utvisning enligt lagen meddelas på ansökan av Säkerhetspolisen. Liberalerna välkomnar att Säkerhetspolisen sedan den 1 juli 2020, i enlighet med sexpartiöverenskommelsen mot terrorism, har fått direktåtkomst till sådana uppgifter hos Migrationsverket som Säkerhetspolisen behöver i sin brottsbekämpande verksamhet.
År 2018 tillsatte regeringen en utredning för att göra en samlad översyn av LSU. Den så kallade Utredningen om utlänningsärenden med säkerhetsaspekter lämnade sitt betänkande i början av 2020 (SOU 2020:16). Utredningsdirektiven var dock så pass begränsande att riksdagen i maj 2020, med bifall till bland annat en motion från Liberalerna, gjorde ett tillkännagivande om en ny utredning som ska se över vilka ytterligare åtgärder som behöver vidtas för att samhället ska kunna skydda sig mot personer som anses utgöra ett säkerhetshot.
Utredningen föreslår en helt ny lag som ger möjlighet till utvisning om en person kan antas komma att begå eller medverka till terroristbrott eller på annat sätt kan utgöra ett allvarligt hot mot Sveriges säkerhet. Med det sistnämnda avses till exempel spioneri (inklusive företagsspionage), däremot inte grov brottslighet i allmänhet.
Utredningen föreslår också att en person vars utvisning inte kan verkställas ska kunna hållas i förvar i högst tre år. Möjligheten till övervakning på annat sätt utökas, dock inte övervakning med elektronisk fotboja.
Liberalerna anser att frågan om ett bredare tillämpningsområde för LSU bör övervägas i det fortsatta beredningsarbetet. Dock ska det även fortsättningsvis endast vara Säkerhetspolisen som initierar ärenden om utvisning enligt denna lag. Likaså bör det i den fortsatta beredningen övervägas hur möjligheten kan öka att hålla personer som bedöms utgöra ett säkerhetshot i förvar inom ramen för de internationella konventioner som gäller, samt förstärka möjligheterna till övervakning i de fall utvisning inte kan verkställas. Som Liberalerna tidigare framfört behöver även påföljderna för överträdelser av beslutad anmälningsplikt och andra begränsningar i sådana situationer skärpas.
Alkohol och droger är en av de absolut viktigaste orsakerna till olyckor i trafiken, ofta med allvarliga skador eller dödsfall som resultat. Att identifiera påverkade förare och få dem ur trafik handlar inte bara om brottsbekämpning utan också om att rädda liv i trafiken.
Straffskalan för grovt rattfylleri sträcker sig till fängelse i högst två år. För rattfylleri av normalgraden är straffskalan däremot böter eller fängelse i högst sex månader, även vid återfallsbrott. Detta innebär att reglerna om häktning inte kan tillämpas eftersom häktning förutsätter att ett års fängelse ingår i straffskalan. En vanemissbrukare som inte är grovt rattfull kan därför gripas gång efter gång för rattfylleri utan att för den skull riskera att frihetsberövas i väntan på rättegång.
Rattfylleri leder så gott som alltid till att körkortet återkallas. Den som fortsätter att köra bil efter att körkortet dragits in gör sig skyldig till brottet olovlig körning, men även detta brott har en straffskala som även vid grova brott inte sträcker sig högre än till sex månaders fängelse. Inte heller här är alltså häktning möjlig. Detta är inte acceptabelt.
Med bifall till en motion från Liberalerna gjorde riksdagen i april 2018 ett tillkännagivande om en översyn av lagstiftningen om rattfylleri och olovlig körning m.m. Därefter har en departementspromemoria tagits fram (Ds 2019:22) som föreslår att maximistraffet för grov olovlig körning och rattfylleri höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år och att maximistraffet för grovt rattfylleri höjs från fängelse i två år till fängelse i tre år.
Utredaren föreslår också att en ny straffbestämmelse införs om grov trafikbrottslighet som ska träffa den som på ett särskilt hänsynslöst sätt gör sig skyldig till upprepade trafikbrott, såsom exempelvis olovlig körning, rattfylleri eller vårdslöshet i trafik. Straffet för grov trafikbrottslighet föreslås vara fängelse i lägst sex månader och högst fem år. Lagförslagen har remissbehandlats och Liberalerna förväntar sig att regeringen snarast lägger fram förslag om skärpt lagstiftning.
Det är inte ovanligt att en rattfull person efter en trafikolycka hävdar att hen har druckit alkoholen efter olyckan och inte innan. Det ska inte vara möjligt att med svepskäl av detta slag slippa undan ansvar för rattfylleribrott. Vi vill därför att s.k. eftersupning ska förbjudas så att det blir olagligt att dricka alkohol eller inta narkotiska preparat efter en trafikolycka, exempelvis under fem timmar. I Norge har ett lagreglerat förbud mot eftersupning gällt i många år och har enligt polisen där varit till stor hjälp.
Polisen får i dag inte slumpmässigt testa bilförare, så kallade sållningsprov, för andra droger än alkohol utan föregående misstanke. Regeringen har gett en utredare i uppdrag att se över om sållningsprov i fråga om narkotika ska införas (dir. 2019:51). Uppdraget ska i denna del redovisas senast den 1 mars 2021. Vi avstår därför från att här lägga ett formellt yrkande, utan förväntar oss att regeringen därefter snarast återkommer till riksdagen med sina slutsatser och eventuella förslag.
Olagliga fordon är ett av många allvarliga problem med koppling till annan brottslighet. Fordonen används som flyktbilar, murbräckor eller gömmor för narkotika och stöldgods. Genom att bilarna registreras på så kallade målvakter blir det svårare att komma åt dem som egentligen begagnar sig av fordonet.
Den 1 juli 2016 trädde lagändringar i kraft för att motverka problemet med fordonsmålvakter. Kronofogden fick rätt att ta i utmätning ett fordon om parkeringsavgift, fordonsskatt och trängselskatt över ett visst belopp inte betalats. Vidare gavs staten och kommunerna möjlighet att i vissa fall flytta och omhänderta ett fordon om fordonet är parkerat i strid mot gällande föreskrifter och den registrerade ägaren har obetalda felparkeringsavgifter som överstiger ett visst belopp och som har lämnats för indrivning.
Tyvärr visar det sig dock att lagändringarna har haft mycket begränsad effekt. Orsakerna till detta är flera, bland annat att kommunerna inte får flytta bilar som är korrekt parkerade. Flertalet bilar är dessutom i så dåligt skick att de inte är utmätningsbara.
Våren 2020 har riksdagen beslutat om ny lagstiftning som gör det förbjudet att använda ett fordon med stora obetalda felparkeringsavgifter. En polisman eller en bilinspektör ska ta hand om fordonets registreringsskyltar om användningsförbudet överträds. Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 2021.
Detta är ett steg i rätt riktning, men mer behöver göras. Liberalerna har tidigare uttalat att det också behövs en bred översyn av hela lagstiftningen om flyttning av fordon. Uppdraget om en sådan översyn beslutades i september 2019 (I 2019:C) men har i skrivande stund ännu inte redovisats.
Liberalerna anser att det brådskar med att modernisera lagstiftningen för att ytterligare komma åt problemet med bilmålvakter och systematiskt parkeringsfusk. Regeringen bör därför skyndsamt fortsätta beredningsarbetet och återkomma med förslag som bland annat innebär att ett fordon bör kunna beslagtas eller förverkas om det framförs trots att det är avställt, falskskyltat eller belagt med körförbud, att myndigheter och markägare ges bättre förutsättningar att forsla bort övergivna bilar samt att bortforsling av övergivna bilar som huvudregel ska bekostas av fordonsägaren. Polisen måste alltid ha möjlighet att stoppa bilar under färd om det finns grundad anledning att misstänka att det handlar om en fordonsmålvakt. Regelverket måste också ändras när det gäller hur lång tid myndigheterna ska vara tvingade att invänta ägaren till en beslagtagen bil innan den förverkas. Som en ytterligare åtgärd kan också övervägas att en person med omfattande fordonsrelaterade skulder inte ska kunna godkännas som registrerad ägare till nya fordon innan de gamla skulderna åtgärdats.
Ett stort problem på ett antal orter i Sverige är att allvarliga ordningsstörningar begås från fordon utan att polisen kan ställa någon enskild person till svars. Ett typexempel är att bilar nattetid kör på låg fart genom tättbebyggda områden och spelar musik på extremt hög nivå. Eftersom det vanligen finns flera personer i bilen vid sådana tillfällen måste polisen i princip kunna leda i bevis vilken person som skötte bilens musikanläggning, något som naturligtvis i de flesta fall inte är möjligt.
När det gäller vissa trafikbrott finns det ett straffrättsligt föraransvar så att det föreligger en presumtion för att bilens förare ligger bakom brottet. Vi anser att en lagöversyn bör ske så att det straffrättsliga föraransvaret breddas. Om ett fordon används för ofredande eller förargelseväckande beteende mot omgivningen, till exempel genom spelande av extremt hög musik, ska föraren kunna ställas till ansvar om omständigheterna gör det skäligt att anta att föraren varit införstådd. Låt oss kalla denna reform för ”lex nattsömn”.
Brottsofferperspektivet behöver finnas med i hela rättsprocessen, från anmälan och förundersökning till rättegång och kriminalvård. Det behövs ett systematiskt stöd från polis och åklagare till brottsoffer, och samarbetet mellan polis, socialtjänst och civilsamhälle såsom brottsofferjourer behöver fördjupas.
En fråga av särskild betydelse är att vittnes- och brottsofferstödet integreras på ett naturligt sätt i polisens lokala operativa arbete. Personal i yttre tjänst behöver ha del av underrättelseinformation som gör att de kan stötta vittnen eller brottsoffer i sitt arbete. Det kan till exempel handla om att en potentiellt hotfull grupp personer samlas utanför en adress där ett vittne eller ett brottsoffer bor. I dessa lägen behöver poliser i yttre tjänst ha information om vittnets eller brottsoffrets situation och agera till stöd för honom eller henne.
Det är av största vikt att brottsoffret alltid får veta om den dömde flyttas till en annan anstalt, beviljas permission eller friges och om han eller hon rymmer, fritas eller uteblir från permission. I vissa fall kan det vara nödvändigt med fysiskt skydd för brottsoffret i sådana situationer.
Reglerna om skadestånd ska ändras för att korta väntetiderna för brottsoffren. Brottsoffer ska snabbare få ut det skadestånd som utdömts i domstol, till exempel genom bättre juridiskt stöd för att driva in beloppet eller genom att staten utbetalar beloppet och sedan kräver det av den dömde eller dennes försäkringsbolag. En översyn av reglerna bör därför göras för att lägga grunden för en framtida reform av reglerna.
Det förekommer att Brottsoffermyndigheten väljer att avstå från att aktivt driva in fordringar från dömda. Det kan då handla om situationer där gärningspersonerna vägrar att medverka till att betala beloppet, och att myndigheten för att utverka exekutionstitlar skulle behöva väcka en civilrättslig process i domstol där brottsoffren skulle kunna tvingas att medverka aktivt, med den återtraumatisering detta skulle kunna innebära. Liberalerna vill se en översyn av regelverket för att möjliggöra att Brottsoffermyndigheten ges bättre möjligheter att aktivt driva in fordringar från redan dömda gärningspersoner utan att brottsoffren ska tvingas att medverka aktivt.
Kriminalvårdens roll är dubbel. Dels ska den dömde avtjäna sitt straff, dels ska den som begått brott ges möjligheter och hjälp att komma tillbaka till en vanlig tillvaro utan kriminalitet. En väl fungerande kriminalvård stärker människors möjlighet att utveckla sina egna resurser och skapa ett laglydigt liv. Att få människor att bryta med en kriminell livsstil är därför en av de viktigaste brottsförebyggande uppgifterna.
Kriminalvården står i dag inför stora utmaningar, inte minst på grund av svår platsbrist. När polisen byggs ut och fler brottslingar kan dömas kommer behovet av anstaltsplatser att fortsätta öka. Det får inte accepteras att personer som dömts till fängelse får vänta lång tid på att avtjäna sitt straff helt enkelt för att det saknas möjlighet att ta emot dem. Budgetpropositionen för 2021 innehåller stora satsningar som möjliggör att fler anstalter kan byggas och cementblandarna börja komma i gång. Enligt Liberalernas mening är det viktigt att ytterligare positiva besked om utbyggnader kan lämnas i en nära framtid, till exempel vad gäller en modernisering av Tidaholmsanstalten.
Det behöver finnas stöd för den som vill lämna det kriminella livet. Kriminalvårdens generella insatser är av stor betydelse, men till detta bör också läggas den särskilda så kallade avhopparverksamhet som riktar sig till den som vill lämna en kriminell livsstil. Den som under lång tid varit aktiv i grov organiserad brottslighet löper ofta en betydande risk som avhoppare. Samtidigt som den kriminelle ska ta ansvar för sina gärningar och avtjäna straff för dem behöver det därför finnas en individuell hotbildsanalys och bedömning av vilka insatser som kan bidra till att personen bryter med en kriminell livsstil och håller sig borta från fortsatt brottslighet. Avhopparverksamheterna behöver fortsätta utvecklas och ett nationellt exitprogram för personer som vill lämna kriminaliteten bakom sig behöver införas.
I december 2019 fick Kriminalvården, Polismyndigheten, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen uppdraget att ta fram ett gemensamt nationellt avhopparprogram som ska bidra till att förstärka samhällets stöd till individer som vill lämna kriminella och våldsbejakande extremistiska miljöer och grupperingar (Ju2019/02027/KRIM). Uppdraget ska redovisas senast den 1 mars 2021 (Ju2020/02903/KRIM). Liberalerna förväntar sig att regeringen i sin myndighetsstyrning följer upp att avhopparprogrammet snarast kommer på plats i enlighet med uppdraget.
Nästan alla som döms till fängelse blir villkorligt frigivna efter två tredjedelar av strafftiden. Det är inte rimligt att den som döms till sex års fängelse ska kunna räkna med att bara sitta fyra år.
Med bifall till ett motionsyrkande från Liberalerna gjorde riksdagen ett tillkännagivande om skärpta regler för villkorlig frigivning våren 2019 (bet. 2018/19:JuU25). Regeringen har därefter tagit fram en lagrådsremiss under sommaren 2020 om tydligare koppling mellan villkorlig frigivning och deltagande i återfallsförebyggande åtgärder. I lagrådsremissen föreslås att den villkorliga frigivningen ska kunna skjutas upp i större utsträckning än i dag för den som under anstaltstiden inte deltar i eller missköter återfallsförebyggande åtgärder eller andra åtgärder som kan hjälpa den dömde att anpassa sig i samhället. Vidare föreslås utökade möjligheter att skjuta upp den villkorliga frigivningen även vid annan misskötsamhet under verkställighetstiden.
Detta är ett steg i rätt riktning, men ändå inte tillräckligt. Liberalerna anser att det behövs en genomgripande reform av reglerna om villkorlig frigivning.
Vi vill behålla den villkorliga frigivningen som en möjlighet för den som skött sig bra, men den ska inte som i dag vara näst intill en rättighet. Regeln om näst intill automatisk frigivning efter två tredjedelar ska därför avskaffas.
I Sverige avviker varje år ett antal dömda personer som avtjänar ett fängelsestraff från anstalt. I dag är det inget brott att rymma från en kriminalvårdsanstalt, vid transport eller under en permission. De sanktioner som i dag står till buds när någon rymmer är begränsade, och innefattar till exempel att tidpunkten för villkorlig frigivning senareläggs. Konsekvenserna för den enskilde blir därför små, särskilt när den som rymmer redan har avtjänat större delen av sin strafftid.
I andra situationer där enskilda angriper själva kärnan i rättskipningen eller trotsar ordningsmakten är principen att det bör betraktas som allvarligt. Bland annat därför är mened och övergrepp i rättssak så kallade artbrott. Samma principiella synsätt bör gälla om någon väljer att rymma från anstalt eller avvika från en permission. Regeringen bör därför återkomma med ett förslag där rymning och försök till rymning från kriminalvårdsanstalt och avvikelse från permission beläggs med ett fängelsestraff.
Kriminalvården ska ges bättre förutsättningar att hjälpa den dömde att bryta med en kriminell livsstil. Det behövs mer resurser till behandlingsprogram för att hantera aggressionsmönster eller bryta med missbruk och bättre möjligheter att lära sig ett yrke eller läsa in grundskole- eller gymnasiekompetens i fängelset.
Den som inte bor i Sverige ska i första hand avtjäna sitt straff i hemlandet, även om brottet begåtts här. För att personen lättare ska kunna anpassas till ett liv utan kriminalitet är det bättre att fängelsetiden tillbringas där han eller hon bor. Sverige har redan avtal med ett stort antal länder genom överförandekonventionen. Många av de länder som inte är anslutna till konventionen har stora problem med såväl korruption som undermåliga fängelseförhållanden, varför det inte är aktuellt att ingå separata avtal med dessa länder. Det finns likafullt skäl att öka ansträngningarna för att i högre grad överföra straffverkställighet till andra länder där detta är möjligt och lämpligt. Särskild prioritet ska ges åt länder vars medborgare är överrepresenterade på svenska anstalter. Ett sådant samarbete bygger på att vi vet att fången kommer att få en human behandling och att inte korruptionsproblem i ursprungslandet innebär påtaglig risk att fången kan muta sig fri från ett långt fängelsestraff.
Sverige har ett brett internationellt utvecklingsbistånd för att bidra till att skapa en fungerande, rättssäker och human kriminalvård i länder som i dag saknar det. Detta utvecklingssamarbete kan därmed långsiktigt möjliggöra fler fungerande samarbeten med Sverige om utlämning av dömda brottslingar i enlighet med de förutsättningar som beskrivs ovan, vilket också bör vara den uttalade ambitionen. Sveriges internationella konventionsrättsliga åtaganden till skydd för enskildas fri- och rättigheter ska följas.
Inför frigivningen behövs nära kontakter mellan Kriminalvården och socialtjänsten, till exempel för att säkerställa att den frigivne om möjligt har någon bostad till och ge honom eller henne råd om försörjning och ekonomi. Stödorganisationer där före detta kriminella hjälper andra att bryta med kriminalitet fyller en mycket viktig funktion.
Frivården har en central roll i att minska brottsligheten och öka tryggheten. Den har en något undanskymd roll inom kriminalvården. I debatten om kriminalvården finns det ett kraftigt fokus på de slutna anstalterna, men frivården hanterar dubbelt så många klienter med mindre personal. Det finns anledning att se över säkerheten för medarbetarna inom kriminalvården. Det är rimligt att klienterna inom även frivården alltid underkastas en inpasseringskontroll.
Personer som är dömda för brott har ofta mycket svårt att hitta en vanlig försörjning. Det finns ofrånkomligen en stark misstro mot att anställa någon som kanske har flera fängelsedomar i livsbagaget. Vi vill undersöka fler sätt att hitta vägar tillbaka till jobb för personer som brutit med kriminalitet. En möjlighet är att inom frivårdens ramar möjliggöra tidsbegränsade anställningar så att före detta kriminella får normala yrkeserfarenheter och meriter att hänvisa till. Detta gör det också lättare för dem att fortsätta ut på den ordinarie arbetsmarknaden. Sådana anställningar behöver förenas med noggrann uppföljning för att säkerställa att personen inte återfaller i kriminalitet.
|
Johan Pehrson (L) |
|
|
Maria Nilsson (L) |
Lina Nordquist (L) |
|
Gulan Avci (L) |
Christer Nylander (L) |
|
Mats Persson (L) |
Allan Widman (L) |