Sverige bygger sitt välstånd och sina höga ambitioner när det gäller samhällsutveckling på att vi är konkurrenskraftiga, inte minst i fråga om kunskap och kompetens. Vi är en avancerad forskningsnation, i flera avseenden nära eller i den absoluta världstoppen. De åtta åren med alliansregering 2006 till 2014 innebar att stora belopp tillfördes FoU-området – det vill säga forskning och utveckling. Politiken hade också en tydlig inriktning mot kvalitet och excellens. När en ny regering tog vid har dessvärre ambitionerna för den svenska forskningspolitiken fått stå tillbaka. Tillskotten blev betydligt mindre och kvalitetsprofilen försvagades, bland annat genom att systemet med kvalitetskriterier för fördelning av anslag till universitet och högskolor inte nyttjas. Det finns tecken på att svensk forskning nu tappar mark i viktiga avseenden.
Sverige låg länge högst i Europa i fråga om statliga forskningsanslag per capita men nu har Schweiz och Danmark gått om. Noterbart är att båda de länderna, som vi har all anledning att jämföra oss med, framgångsrikt kombinerat expansion med hög kvalitet. Med de traditionella kvalitetsmåtten, antal publiceringar och citeringar, ligger båda dessa länder före Sverige på flera områden. Slutsatsen är att Sverige inte har råd med medioker forskning utan fokus måste alltid vara på kvalitet, oavsett forskningsområde.
Även om det finns stora förväntningar på resultat från forskningen är det en viktig sanning att högkvalitativ forskning inte kan stampas fram ur jorden utan förutsätter en mångårig process. Det börjar med en god grundutbildning där flera av de bästa studenterna vill söka sig till forskning, det fortsätter med sådant som goda villkor för doktorander, internationella samarbeten, tillgång till den bästa forskningsinfrastrukturen och naturligtvis möjligheter att bygga excellenta forskningsmiljöer. Forskningssystemet kan inte absorbera hur stora anslagsökningar som helst.
Det viktigaste skälet att satsa på forskning är att vi behöver den för att klara de utmaningar mänskligheten står inför. Det handlar om att hålla tillbaka temperaturhöjningen i atmosfären, utrota fattigdom, bekämpa pandemier och andra sjukdomar och på andra sätt främja en utveckling som ger fred, frihet och välstånd.
De senaste åren har regeringens anslag i statsbudgeten uppgått till maximalt 0,75 procent av BNP. Liberalerna har höga ambitioner för svensk forskning. I syfte att utveckla Sverige till en ledande forskningsnation har Liberalerna en ambition om att på sikt höja de statliga anslagen till svensk forskning till 1,0 procent av BNP, dvs. ett så kallat enprocentsmål.
Tanken på volymmål för ländernas forskningssatsningar fanns redan i den så kallade Lissabonstrategin som gällde inom EU åren 2000–2010. Resultatet blev dessvärre inte tillfredsställande, även om Sverige utgjorde ett positivt undantag. Sedan dess har EU förnyat och preciserat målet ytterligare. Det har haft viss effekt, även om Europa som helhet ligger långt efter USA och ett antal asiatiska länder (Sydkorea, Kina, Japan, Singapore och Taiwan för att nämna de viktigaste) i fråga om forskningsinvesteringar.
Liberalerna bedömer att det av EU rekommenderade enprocentsmålet för forskningsanslagen har en viktig roll att spela framöver. Vi ser självfallet att ett sådant mål behöver utformas på ett sätt som förhindrar att exempelvis anslagen sänks ett år då BNP sjunker, vilket exempelvis kan bli aktuellt 2020. Liberalerna menar dock att det finns flera områden där stärkt forskning har en mycket stor potential för att skapa ett bättre samhälle. Nedan följer tre områden som Liberalerna att det finns stor potential att satsa på fler och större forskningsprojekt inom. Det är forskning som rör klimat, medicin och artificiell intelligens.
Världens länder måste agera snabbt och kraftfullt för att begränsa den pågående temperaturhöjningen vid jordytan. När ekosystem bryter samman och klimatet blir alltmer ogästvänligt kommer viktiga mänskliga värden att hotas. Det finns mycket att göra utifrån befintlig kunskap – men tekniska innovationer och vetenskapliga landvinningar ökar sannolikheten för att omställningen bort från fossilsamhället verkligen lyckas.
Liberalerna är övertygade om att det är tekniskt möjligt att begränsa temperaturhöjningen till 1,5–2 grader C, som Parisavtalet slagit fast som mål. Frågan är om det är politiskt möjligt. Sanningen är ju att världens ledare står inför målkonflikter. Det finns också andra angelägna mål, exempelvis att motverka fattigdom, som måste vägas in i besluten. Ju större kunskap vi har och ju smartare innovationer som presenteras, desto lättare kommer det att bli för politiker att fatta beslut som begränsar utsläppen av klimatpåverkande gaser. Därför är det viktig att satsa på forskning och innovation.
Den svenska klimatforskningen är uppdelad på flera myndigheter och forskningsstiftelser. Det är glädjande att fokus i flera fall tydligt ligger på att minska respektive sektors utsläpp och i flera fall också på att nå negativa utsläpp. Här finns en tydlig koppling till halterna av klimatpåverkande gaser i atmosfären, vilket är det enda relevanta mätetalet i klimatsammanhang.
Ett problem vi ser är Energimyndighetens forskningsfinansiering. Det är där de stora forskningspengarna finns. Myndigheten har uppdraget att genomföra forskning för att uppfylla både de energi- och klimatpolitiska målen. Den dubbelrollen gör verksamheten ineffektiv. Myndigheten ser sedan många år som sin stora uppgift att hitta sätt att ersätta kärnkraften utan att äventyra leveranssäkerheten i elförsörjningen. Den uppgiften har ingen koppling till uppgiften att motverka klimatförändringarna, vilket gör att omfattande resurser läggs på forskning som inte gör någon klimatnytta.
Energimyndighetens forskning behöver förändras kraftigt. Fokus måste ligga på åtgärder som stabiliserar och på sikt sänker de skadliga klimatgashalterna i atmosfären. Vid prioriteringar bör möjligheten att sprida forskningsresultaten globalt och betydelsen för svensk konkurrenskraft vara styrande. Vidare ser Liberalerna tre konkreta områden inom klimatforskningen som är angeläget att prioritera framgent. Det handlar om negativa utsläpp, kärnkraft och effektivare energilagring.
Respiratorn, pacemakern och strålkniven är svenska innovationer som förlängt och förbättrat livet för miljoner och åter miljoner människor. Detsamma kan sägas om magsårsmedicinen Losec, framforskad och utvecklad i Mölndal och Göteborg. Det är uppenbart att medicinska och medicintekniska innovationer har förbättrat människans livskvalitet dramatiskt. Före upptäckten av penicillinet kunde en ganska banal sjukdom eller händelse, som ett hundbett, leda till döden.
Men för flera av de stora folksjukdomarna, i Sverige och globalt, saknas fortfarande bot. För cancer gäller att andelen som botas visserligen växer men samtidigt ökar antalet sjukdomsfall. Jämfört med de totala vårdkostnaderna satsas bara ungefär två procent på medicinsk forskning. En annan talande siffra är att av hundra cancerpatienter är det bara en som deltar i en forskningsstudie, trots att många flera är villiga att ställa upp.
Nu ökar kunskapen inom det medicinska området exponentiellt. Cell- och genterapi, nanodiagnostik, precisionsmedicin är begrepp som ger hopp om framtida behandlingar av svåra kroniska och ibland dödliga sjukdomar. Det finns all anledning att satsa på att Sverige ska ligga i täten i denna utveckling. Men att det någonstans i världen finns nya insikter om hur ett visst sjukdomstillstånd ska hanteras säger inte att en behandlande svensk jourläkare, som på en akutmottagning ställs inför en patient med det tillståndet, har den kunskapen. Frågor om vårdens kunskapsförsörjning blir allt viktigare. Sjukvården behöver kontinuerligt utvecklas för att erbjuda bästa möjliga vård och behandling. Den ska vara evidensbaserad, säker, patientcentrerad och bedrivas på jämlika villkor.
Sverige har en stor life-science-sektor. Den betyder mycket för sysselsättning och skatteintäkter. Den betyder också mycket för den medicinska och medicintekniska forskningen. Därför är det beklagligt att Sverige lyckas attrahera allt färre kliniska prövningar av läkemedel och vårdmetoder. Stora insatser bör göras för att bryta den här utvecklingen. Vinnova bör ges uppdrag och resurser att mycket aktivt verka för att fler läkemedelsprövningar förläggs till Sverige.
Lika angeläget som att bedriva en långsiktig och nyfikenhetsdriven klinisk forskning, är att forskningsresultat snabbare omsätts till klinisk nytta i vårdens vardag. Det finns flera analyser som visat att nya forskningsrön, innovativa terapier eller behandlingar kan ta 8–15 år innan de tillämpas fullt ut i den svenska vården. Därför krävs ett ökat fokus på innovation i offentlig verksamhet. Regelverk, ersättningsmodeller och upphandlingsmetoder måste ses över så att de främjar innovation. I dag finns regelverk och praxis som snarare hämmar innovationsförmågan. Oavsett om det handlar om nya digitala applikationer för att samla in hälsodata från patienter, nya AI-baserade beslutsstöd för vårdpersonalen eller enklare vägar för samarbete mellan vårdgivare forskare ska organisationen vara öppnare för nya idéer. Förslagen i denna motion syftar till att främja ett sådant innovativt klimat.
I dag finns ett lagstadgat krav på vården att arbeta med forskning. Formuleringen borde justeras så att det står klart att uppdraget också innefattar att främja innovation. Det skulle tvinga vårdhuvudmännen att på nytt se över sina prioriteringar. Förhoppningsvis leder det till att testmiljöer och innovationsstödjande organisationer ges ökade resurser. Vidare behöver byråkrati och administration ständigt ses över för att onödiga hinder för forskning, utveckling och innovation undanröjs.
Självkörande bilar, robotar som utför alltmer avancerade uppgifter, analyser av omfattande mängder bilder, text eller annan information som sedan kan tillgängliggöras i intelligenta beslutsstöd, exempelvis när en diagnos ska ställas i vården, är några exempel på möjligheterna som kommer genom artificiell intelligens, AI. Tillsammans med andra former av digitalisering och utnyttjande av 5G-nätet ter sig möjligheterna näst intill obegränsade.
Jämfört med Kina och USA har Europa hamnat på efterkälken när det gäller forskning kring och utveckling av AI. Det gäller även Sverige. Situationen här har delvis räddats av satsningar Wallenbergstiftelsen gått in med och som finansierat det så kallade WASP-projektet. Också Rise, liksom vissa lärosäten, har tagit lovvärda initiativ. AI-centret på Lindholmen i Göteborg har blivit ett nationellt nav för denna forskning.
När det gäller 5G har Ericsson tagit en världsledande position, men den behöver också fortsatt stöttas av akademisk forskning.
Liberalerna är av uppfattningen att den svenska AI-forskningen behöver expandera ytterligare. Utan omfattande och högkvalitativ egen forskning kommer Sverige inte att kunna nyttja de landvinningar som görs på andra håll. Och utan att vara en intressant aktör kommer inte svenska och andra europeiska intressenter att kunna påverka val av standards och andra lösningar inom AI-utvecklingen. Det kan visa sig förödande. Det finns också nationella säkerhetsintressen att bevaka. Den nya tekniken kan, fel använd, leda till läckage av känsliga data eller utvecklingen av algoritmer som ger fel eller farliga råd.
Det sistnämnda påminner om att alla framsteg kan skapa problem om de missbrukas. Det finns ett stort behov av att AI-utvecklingen också blir ett ämne för andra vetenskapliga discipliner än de tekniska. Utvecklingen rymmer humanistiska, samhällsvetenskapliga, etiska och juridiska aspekter som också bör bli föremål för akademisk genomlysning. Det är avgörande att samhället etablerar ett modernt och tydligt regelverk för att möjliggöra en etiskt och juridiskt säker användning av olika AI-tillämpningar. Det ska vara ett regelverk som skapar trygghet i användning och säkerställer en transparent förvaltning av de AI-algoritmer som utvecklas.
De senaste 15 åren har det svenska näringslivets satsningar på forskning och utveckling i Sverige minskat, såväl i kronor som mätt som andel av BNP. En förklaring som brukar lyftas fram är att många av företagen med stor forskning är globala och att det är naturligt att de vill lägga delar av sin forskning närmare de stora marknaderna. Händelsevis är det belopp svenska företag investerar i forskning utomlands ungefär lika stort som nedgången i Sverige. Summan, cirka 30 miljarder kronor, är betydligt mindre än vad utländska lägger på forskning i Sverige
Samverkansprojekt med företag har varit ett viktigt inslag också i den hittillsvarande forskningspolitiken. Liberalerna föreslår att anslagen till forskningsfinansiärer och lärosäten för att medfinansiera sådana samverkansprojekt höjs ytterligare. Det ska sägas att denna utveckling, ehuru viktig och nödvändig, inte är helt oproblematisk. Företagens och lärosätenas intressen är inte alltid identiska. Lärosätena måste ha integritet nog att avböja samarbeten som inte faller inom ramen för det lärosätet finner vetenskapligt intressant och försvarbart. Den grundläggande lösningen på detta dilemma är att det också finns en omfattande akademisk forskning som är oberoende av företagsintressen.
Ännu ett sätt att stimulera företagens forskning i Sverige är att ytterligare förbättra FoU-avdraget. Sverige ligger i internationell jämförelse lågt när det gäller FoU-stöd till företag. Sverige är ytterst beroende av forskningen vid några få stora företag, exempelvis Ericsson, AstraZeneca och Volvo. Alliansen införde möjlighet för företag att göra avdrag för FoU-kostnader. Det finns i många andra länder och det är en viktig faktor i konkurrensen mellan länder om FoU-investeringar. Men Sveriges FoU-avdrag är mindre förmånligt än det som finns i flera av våra konkurrentländer. Det gäller också efter den förändring som nyligen skett. Trots att det är relativt oförmånligt har det ändå utnyttjats av många företag, 2017 användes det av 2 247 företag. Att öka FoU-avdraget skulle vara en viktig insats för att få upp volymen FoU hos framförallt små och medelstora företag.
Avdraget har ett tak som nyligen höjts till 450 000 kronor per månad. För något större företag har avdraget därför begränsad ekonomisk betydelse. Liberalerna ifrågasätter om det behövs något tak. Sverige har, som nämnts, en mycket låg subventionsgrad jämfört med andra länder. I ljuset av att multinationella företag tenderar förlägga sina nya satsningar i regioner och länder där det är mest lönsamt skulle ett slopande av taget öka Sveriges attraktionskraft i sådana sammanhang. Det är tyvärr vanligare att forskningsgenombrott i Sverige kommersialiseras utomlands än att upptäckter utomlands blir till jobb och tillväxt här. Villkor och incitament för att bedriva och kommersialisera banbrytande forskning behöver kontinuerligt ses över i ljuset av vad våra konkurrentländer erbjuder.
Sverige avsätter varje år långt över tusen miljarder kronor till vården, skolan och omsorgen. Den offentliga sektorn bedriver en viktig verksamhet, men det finns självklart ett ständigt behov av att förbättra verksamhetens kvalitet. I det arbetet är naturligtvis forskning och innovationer av stor vikt, särskilt när det är praktiknära forskning. Tre exempel på men som står i centrum för så kallad praktiknära forskning handlar om hur svårt sjuka patienter bäst vårdas, hur tekniska landvinningar kan öka livskvaliteten för årsrika samt hur utbildningen för elever med neuropsykiatriska diagnoser kan utformas.
Liberalerna vill stärka den praktiknära forskningen i Sverige. Det kan exempelvis ske genom att utveckla de skolor där lärarstudenter gör sin verksamhetsförlagda del av utbildningen till FoU-skolor, och på så sätt skapa skolor med en tydlig koppling till akademien. I likhet med flera andra offentligt finansierade verksamhetsområden har också forskningen kring äldreomsorgen varit eftersatt. Liberalerna menar att det behövs förstärkta forskningssatsningar, stöd till innovation och metoder att främja tillämpning av tekniska landvinningar inom äldreomsorgen.
Modern forskning blir alltmer beroende av avancerad utrustning. Det kan handla om stor datakapacitet, renrum, avancerade teleskop eller acceleratorer. Det brukar kallas forskningens infrastruktur. Under alliansåren startade tre stora infrastrukturprojekt, som vart och ett satt Sverige på världskartan. Det är materialforskningsanläggningarna ESS och Max IV, båda i Lund, och forskningscentret SciLifeLab i Stockholm och Uppsala.
Dessa satsningar kräver en aktiv politik för att förvalta dem och säkerställa att behovet av infrastruktur tillgodoses. Liberalerna välkomnar att regeringen har tillsatt en utredning om detta. Sverige har i dag inte ett tillfredsställande system, vilket den oklara hanteringen av Max IV och SciLifeLab visar. Det finns också ett betydande antal halvstora infrastrukturer för forskning som har svårt att hitta den långsiktiga finansiering som behövs. De får därför hanka sig fram år för år. Liberalerna menar att behovet av en översyn av den samlade sektorn är stort.
Vissa nya insatser kopplade till ESS och Max IV behövs. Sverige har gjort och gör mycket stora investeringar i anläggningarna. Regeringen har varit senfärdig när det gäller att lösa den långsiktiga finansieringen och att göra insatser för att kunna dra nytta för svensk del av investeringarna. För ESS är den långsiktiga finansieringen en förhandlingsfråga med övriga medlemsländer. För Max IV är det nödvändigt att tillföra medel för att täcka den långsiktiga driftkostnaden för de 16 strålrör som är i drift eller som kommer att bli det fram till 2022.
Rymden är ett forskningsområde som fler och fler länder engagerar sig i. Just nu är exempelvis så väl USA som Kina och Förenade Arabemiraten engagerade i expeditioner till Mars. En ny bemannad månfärd planeras. En rad i sammanhanget nya länder, exempelvis Indien, satsar stort. En annan ny faktor är att exploateringen av rymden inte längre främst är en angelägenhet för statliga aktörer. Framför allt i USA har en rad privata entreprenörer, med Elon Musk i spetsen, engagerat sig i rymdprojekt.
Allt tyder också på att rymden blir allt intressantare för livet på jorden. Det handlar om miljöövervakning, varningssystem för stormar, prospektering, alltmer avancerad kommunikation och mycket annat. Svensk rymdforskning är inte särskilt omfattande, men på vissa nischer internationellt uppmärksammad och framgångsrik. Sverige har också en unik resurs i rymdbasen Esrange utanför Kiruna i Norrbotten. Om Sverige vill spela en fortsatt roll i den internationella rymdforskningen menar Liberalerna att den resursen bör nyttjas mer.
I dag används exempelvis Esrange för uppskjutning av raketer och ballonger, men inte för satelliter. Det är en spridd bedömning att det under det närmaste decenniet kommer uppstå en ökad efterfrågan på uppskjutningsmöjligheter för små satelliter. Liberalerna menar därför att Esrange bör byggas ut för att möjliggöra sådana uppskjutningar.
Ivern att få konkret nytta av forskningen är förståelig. Alla inser brådskan att finna ett vaccin mot en grasserande pandemi men många andra samhällsproblem pockar också på lösningar och många sätter sin tilltro till ny kunskap och nya genombrott. Men att vara så fokuserad på snabba tillämpningar att grundforskningen prioriteras ner är som att såga av den gren man sitter på. Utan grundforskning finns snart ingen forskning att tillämpa. De åtgärder som nu är på väg att sjösättas mot covid-19 är en bra illustration – flera av dem är resultatet av en gedigen grundforskning, genomförd för flera, ibland många, år sedan.
Därför ska Sverige fortsätta att satsa stort på den fria, nyfikenhetsstyrda grundforskningen. Hur det lämpligast sker är föremål för en mer eller mindre permanent debatt i forskarsamhället. De två huvudvägarna – pengar direkt till universitet och högskolor eller att pengarna når lärosätena via en rådsorganisation som efter utlysningar stöder de bästa projekten – har sina respektive förespråkare. Det finns goda argument för båda vägarna och det svenska systemet har länge byggt på en kombination.
Frågor om forskningskvalitet måste på nytt komma i fokus. Det system som introducerades av alliansregeringen och sedan tillämpades några år bör återinföras. Det innebar att en del av lärosätenas basanslag fördelades enigt kvalitetskriterier. Bibliometriska metoder bör kompletteras med peer reviews, kvalitetsgranskningar av företrädesvis internationella expertpaneler. Det bör framhållas att resultatet av kvalitetsindikatorer i fördelningen inte entydigt gynnade universiteten och äldre lärosäten. Vissa högskolor som hade klarat sin profilering kom ut mycket bra och några universitet betydligt sämre.
Humanistisk forskning lär oss mer om vår historia, vår omvärld och oss själva. Humaniora är en viktig del av det akademiska uppdraget. I en värld med djupa konflikter och snabba förändringar behöver vi förstå mer om människan och samhället och eftersträva en fördjupad dialog om grundläggande värderingar. Humanistisk forskning kan lämna viktiga bidrag.
Även om det finns en tydlig nyttoaspekt av humanioraämnen, som sällan kommer fram i det offentliga samtalet, så är behovet av stark undervisning och forskning något som går utöver den omedelbara samhällsnyttan. De klassiska bildningsämnena på lärosätena har länge varit styvmoderligt behandlade. Anslagen till humanistiska ämnen har urholkats. Det gäller såväl utbildning som forskning. Hur viktigt begreppet ”anställningsbarhet” än är ligger det i den fria akademins väsen att det också måste undervisas om sådant som inte omedelbart kan omsättas i någon lönsam yrkesverksamhet. Samhället berikas med ett djup och en långsiktig motståndskraft mot förenklingar och fördumning.
Den samhällsvetenskapliga forskningen fyller också en väsentlig roll för att ett samhälle ska förstå sin egen samtid och vad som utgör hörnstenarna i en liberal demokrati. Statsvetenskaplig forskning i Sverige spänner över det erkänt skickliga valforskningsinstitutet vid Göteborgs universitet till exempelvis Linnéuniversitetets fokus på att studera politiska beteenden. Liberalerna menar således att ett bildningslyft vore önskvärt och välbehövligt inslag i den svenska forskningspolitiken.
|
Maria Nilsson (L) |
|
|
Roger Haddad (L) |
Johan Pehrson (L) |
|
Lina Nordquist (L) |
Gulan Avci (L) |
|
Christer Nylander (L) |
Mats Persson (L) |
|
Allan Widman (L) |
|