När riksdagen stiftar nya, eller förändrar befintliga, lagar inom t.ex. miljöbalken eller livsmedelslagstiftningens områden, så står 290 kommuner runt omkring i landet i givakt. Ny lagstiftning innebär oftast en ganska stor utmaning, inte minst för våra mindre kommuner. Lagstiftningen bortser inte sällan från den praktiska tillämpningen, vilket ytterligare försvårar uppgiften.
Statliga myndigheter har närmast som praxis att först efter att kommunerna har brottats med de nya regelverken under ett antal år, ge sig i kast med att ge rekommendationer om hur de ska tillämpas. Den här ordningen innebär att 290 kommuner kommer att tolka och tillämpa en ny lagstiftning på många olika sätt. Följden av detta är att våra medborgare, de facto, inte är lika inför lagen.
En återkommande kritik som Sveriges kommuner får ta emot är att man som näringsidkare upplever att regeltillämpningen skiljer sig från kommun till kommun. Det här innebär inte bara frustration och irritation hos företagare som bedriver verksamhet i flera kommuner. Det innebär också ett stort slöseri av skattepengar. Å ena sidan eftersom att 290 kommuner själva ska bilda sig uppfattning om hur de ska tillämpa en lag. Å andra sidan innebär det att våra näringsidkare också måste lägga extra resurser på att sätta sig in i hur olika kommuner väljer att tillämpa en och samma lagstiftning.
Mer rimligt vore om man i samband med att ny lagstiftning träder i kraft istället fick klara och tydliga föreskrifter om hur om hur lagen ska tillämpas. I vissa fall kan det i samband med ny lagstiftning ges ut allmänna råd. Dessa leder, trots goda intentioner, till än större utrymme för skilda tillämpningar.
|
Lars Püss (M) |
Åsa Coenraads (M) |