Den svenska hälso- och sjukvården är ojämlik. Ojämlikheterna är stora och bestående. Att det förhåller sig så har politiska, administrativa och kliniska beslutsfattare på alla nivåer inom hälso- och sjukvården, från regeringen till minsta vårdcentral, känt till i årtionden. Men kraftfulla åtgärder har uteblivit. Sedan 2014 har vårdköerna växt sig allt längre. Antalet personer som får vänta mer än 90 dagar på en operation har gått från drygt 15 500 personer till över 33 000 personer. Mindre än hälften av alla cancerpatienter får vård i tid. Antalet barn som väntat längre än 30 dagar på insats från barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) har mer än tredubblats sedan hösten 2014. Vården i Sverige är alldeles för sjukhustung. Den nära vården är inte tillräckligt tillgänglig och utbyggd. Det medför att barnfamiljer och äldre tvingas sitta och vänta på akutmottagningen. Det finns en rad förändringar som måste till för att vår svenska vård och omsorg ska fortsätta att utvecklas.
Vi lever ett allt mer aktivt liv, vi lever längre och är friskare. Ett fenomen som vi kallar ”sandwichkvinnan” har uppstått, vilket innebär att kvinnan (oftast) har både sin egen familj, barn, barnbarn och föräldrar att ta hand om. Vi ser därför möjlighet att inrätta VAF, vård av förälder, så att man vid ett fåtal tillfällen per år kan följa med sin förälder till ex tandläkaren, läkaren, optikern. Detta ska jämställas med den palliativa ersättningen som idag finns, vård av närstående. Ytterligare en åtgärd som vi ser ett stort behov av är att stärka vårdkedjan mellan mödravård, förlossningsvård och eftervård. Det ger ökad trygghet för de blivande föräldrarna och minskar oro och stress.
Våra förslag mot bakgrund av vad som anförs ovan blir därför:
Elisabeth Björnsdotter Rahm (M) |
|
Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) |
Alexandra Anstrell (M) |