Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sveriges biståndspolitik ska ha fokus på humanitära insatser, demokratiarbete och ekonomisk utveckling, samt ställa krav på arbete för demokrati och mänskliga rättigheter, och tillkännager detta för regeringen.
Sveriges biståndspolitik bär en historia med stora stöd till diverse totalitära regimer och diktaturer. Exempelvis var Sverige stor biståndsgivare till Mugabes Zimbabwe som begick folkmord på sin egen befolkning. Idag ger Sverige bistånd till högst tveksamma icke-demokratier som Palestina med flera andra. Det är inte svårt att se orimligheten i att svenska skattepengar går till att upprätthålla förtryck mot biståndsmottagarnas befolkning och kränkningar av mänskliga rättigheter.
Den förra och moderatledda regeringen såg till att skärpa biståndspolitiken under åren 2006–2014 och ställde höga krav på såväl biståndsmyndigheten Sida som mottagarländerna. Sverige borde dock gå vidare med ytterligare skärpningar och sänka nivån på biståndet. Genom att prioritera biståndet till länder i verkligt behov av det kan vi göra viktiga riktade insatser som humanitärt stöd och hjälp med demokratiutveckling. Detta vid sidan av strävan om mer frihandel, klimatinvesteringar och fredsbevarande insatser för att stärka ländernas egna ekonomier, konkurrenskraft och för att verka för fred och säkerhet.
Angående biståndet till Palestina bör palestinierna inom uppsatta tidsgränser leva upp till de krav som ställs om en demokratisk utveckling, annars bör signalen vara en successiv minskning av det svenska biståndet till Palestina
Svensk biståndspolitik har länge varit enögd och naiv och dessutom ibland rentav oetisk och kontraproduktiv samtidigt som den kostat stora mängder skattepengar. Sverige behöver en ny biståndspolitik.
|
John Weinerhall (M) |
|