Skadegörelse är för många kommuner ett stort problem. Klotter, krossade fönster och anlagda bränder stör verksamheterna och gör att pengar som behövs till välfärden används till att reparera skadorna. Vissa kommuner anlitar ordningsvakter, andra har satt hoppet till bevakningskameror. När Datainspektionen tog över tillståndshanteringen från länsstyrelserna i augusti 2018 var förväntningarna stora på att processen skulle bli smidigare. I stället har det blivit precis tvärtom. Väntetiden för att få handläggare tilldelad överstiger i dag ett år, och sedan tar självklart handläggningen ytterligare tid därefter.
Ovissheten och den långsamma hanteringen skapar frustration hos de ansvariga i berörda kommuner. Deras problem med skadegörelse fortgår, och kostnaderna blir en allt större belastning. Problemet med skadegörelse är förstås inte begränsat till kommunal egendom utan drabbar alla: företag, föreningar och enskilda personer. Enligt statistik från Brå handlades år 2018 hela 190 000 skadegörelsebrott, vilket var en ökning med 8 570 brott (plus 5 procent) jämfört med året innan. Utredning bedrevs avseende 12 procent (23 000 brott) av de handlagda brotten, medan 88 procent (167 000 brott) direktavskrevs. Jämfört med 2017 hade andelen utredda skadegörelsebrott minskat, och andelen direktavskrivna brott ökat, med 2 procentenheter vardera.
Kamerabevakning har en preventiv verkan, och dessutom kan den underlätta beivrande av begångna brott genom att bidra med bevismaterial. Att regelverket kring tillståndsprövning, och Datainspektionens oförmåga att inom rimlig tid handlägga ärenden, hindrar kommuner och andra från att vidta brottsförebyggande åtgärder är helt oacceptabelt. Därför borde kommunerna få rätt att bedriva kamerabevakning utan tillstånd från Datainspektionen.
|
Boriana Åberg (M) |
|