Ett väl fungerande skyddsnät är viktigt i det svenska välfärdssamhället. Människor måste ges det stöd som krävs för att kunna fungera i samhället samtidigt som krav måste ställas på att också ta eget ansvar för såväl sin försörjning som livet i övrigt.
Socialtjänstens arbete och funktion är helt avgörande för ett väl fungerande samhälle, och deras ansvar och uppdrag är väldigt omfattande. Ett av de viktiga uppdragen är att hjälpa och stödja barn och unga i utsatta livssituationer för att ge dem en trygg och säker uppväxt. Det är därför ytterst viktigt att genom stöd och handledning samt möjligheter till specialist- och vidareutbildning stärka kompetensen hos personalen i den sociala barn- och ungdomsvården.
God vård och behandling för de barn och ungdomar som av olika anledningar placerats utanför hemmet måste säkerställas för att på så sätt rusta dem för framtiden. Samhällets skyddsnät ska säkerställa ett tryggt liv både socialt och ekonomiskt. Inga barn eller ungdomar ska mot sin vilja tvingas till könsstympning eller tvångsäktenskap eller utsättas för andra psykiska eller fysiska övergrepp. Tydliga handlingsplaner måste därför tas fram för att förebygga detta men också handlingsplaner för hur samhället ska agera när någonting redan hänt.
För att barn ska få bättre skydd och rättigheter är nu barnkonventionen svensk lag. Det är viktigt att allt offentligt arbete nu även ses ur ett barnperspektiv. Vi sverigedemokrater menar att det är viktigt att regeringen följer upp arbetet med att förverkliga barnkonventionen och varje år rapporterar till riksdagen hur genomförandet sker.
Idag ställs det stora krav på socialsekreterare när det gäller yrkesskicklighet och erfarenhet. De fattar ofta viktiga beslut som påverkar människors liv och då inte sällan barns. När ett barn hamnar i en utsatt situation, till exempel när det handlar om brister i omsorg, kränkande behandling, hot eller någon form av våld, har kommunernas socialtjänst det yttersta ansvaret för att se till att barn som far illa får skydd och stöd. Det är socialtjänsten och socialsekreteraren som har en avgörande roll för utsatta barn. I deras arbetsuppgifter ingår att fatta svåra och ingripande beslut som kan vara livsavgörande för barnet. Erfarenhet, kontinuitet och förtroende är viktiga förutsättningar för arbetet.
Idag är tyvärr personalomsättningen hög bland socialarbetare och ofta tvingas man ta in hyrpersonal. Många socialsekreterare funderar på att sluta och en del sjukskriver sig. En av fyra socialsekreterare lider av psykiska påfrestningar, såsom sömnbesvär (18 procent) samt oro och ångest (14 procent) enligt rapporten Arbetsorsakade besvär 2016. Samtidigt har antalet anmälningar om arbetssjukdomar inom yrket ökat med 123 procent mellan 2014 och 2015, visar Arbetsmiljöverkets arbetsskadestatistik. Samma studie från 2018 visar att personer som jobbar inom sociala tjänster och offentlig förvaltning ligger över snittet vad gäller arbetsrelaterade besvär och bland socialsekreterare är det så många som 34 procent som har upplevt besvär de senaste tolv månaderna.
Socialsekreterarna anser att de har en för tung arbetsbelastning. Det brister i introduktion för nyutbildade och de nyutexaminerade socialsekreterarna får komplexa ärenden utan adekvat förberedelse. Arbetsmiljöverkets granskning från 2017 visar att trycket på socialsekreterarna är extremt och att personal flyr från yrket. För att kunna rekrytera och behålla socialsekreterare behöver socialtjänsten vara en attraktiv arbetsgivare som erbjuder konkurrenskraftiga villkor. Det behövs ett flertal åtgärder för att stärka socialtjänstens medarbetare. Socialsekreterare ska ha möjlighet till karriärtjänster där kvalificerade socialsekreterare får större ansvar men också högre lön.
Det är viktigt att arbetsgivarna stärker mentorskapet för nyexaminerade socialsekreterare och tillgången till cheferna. Dessutom behöver arbetsgivarna skapa medvetenhet om, och åtgärder mot, hotfulla och våldsamma situationer. Mer än var tredje person inom yrket uppger att de blivit utsatta enligt Arbetsmiljöverkets granskning, men benägenheten att anmäla hot och våld är liten. Socialsekreterarna måste få stöd och hjälp i att anmäla mer och att känna sig trygga i detta. Det behöver utvecklas och samordnas en riskbedömning inför besök och hotfulla situationer på ett helt annat sätt än man gör i dag.
Redan 2009 föreslog Barnskyddsutredningen en specialistutbildning på avancerad nivå för socialsekreterare inom den sociala barn- och ungdomsvården. De flesta remissinstanser såg positivt på detta men förslaget förverkligades aldrig. Genom att införa specialistsocionomer med barn och unga som inriktning ökar kompetensen hos socialsekreterarna och det ger redan erfarna socialsekreterare en karriärväg. Det bör tas fram en nationell specialistutbildning för landets socialsekreterare som arbetar med barn och unga. Det behöver också utredas om det ska ställas samma legitimationskrav på myndighetsutövande medarbetare i socialt arbete som idag finns inom t.ex. medicinska yrken eller bland lärare. Lika viktigt som att kompetensnivån bland socialtjänstens personal höjs är det att personalen kontinuerligt granskas och formellt prövas i lämplighet. Ett legitimationskrav för socialsekreterare ökar både status, kompetenskrav och lämplighetsgranskning. Detta kräver att utbildning, kompetens och förutsättningar ses över, utvecklas och stärks.
För att avlasta socialsekreteraren bör det även införas socialtjänstassistenter som kan ta över och avlasta en del av socialsekreterarens arbetsuppgifter.
Socialtjänsten har ett stort och viktigt ansvar där de i ett tidigt skede ska fånga upp barn och unga som riskerar att fara illa. Hembesök är en viktig och många gånger effektiv insats och bör göras oftare och högre upp i åldrarna. Vi menar att ett sätt att lyckas med tidiga och förebyggande insatser är ökad närvaro där målgrupperna finns. En socialtjänst med ökad närvaro på fritidsgårdar och skolor eller andra typiska platser där barn och unga befinner sig, har större möjlighet att förebygga och fånga upp tidigt. En annan fördel är att ökad närvaro och ökade spontansamtal avdramatiserar eventuell framtida kontakt med socialtjänsten. Därför måste det förebyggande arbetet förtydligas i socialtjänstlagen.
Det är också av relevans att utvärdera socialtjänstens preventiva insatser genom kartläggning och analys. Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (Forte) bör få i uppdrag att genomföra en nationell kartläggning av socialtjänstens förebyggande arbete.
Samarbetet mellan skolan, skolhälsovården och socialtjänsten kring barn som placerats utanför hemmet på grund av tidigare omsorgsbrist bör stärkas. Tidigare omsorgsbrist innebär inte sällan att våra olika vaccinationsprogram inte har följts. Barn och unga som placeras går dessutom ofta miste om den kontinuerliga hälso- och sjukvård och tandvård som de har rätt till. I SBU:s undersökning från 2018 uppger mindre än hälften av de tillfrågade kommunerna att de har rutiner för att hälsa och tandhälsa undersöks hos placerade barn och unga. Det är dock få kommuner som i praktiken faktiskt ser till att alla får initiala och uppföljande hälsoundersökningar samt tandhälsoundersökningar. Oral hälsa har i flera studier visats vara avsevärt sämre bland placerade barn och unga jämfört med andra jämnåriga.
Tandhälsoproblemen bestod främst i obehandlad karies som rapporterades hos mellan 30 och 54 procent. Dessutom hade tonåringarna mer karies än förskolebarnen, vilket också tydde på att ungdomarna hade ackumulerad ohälsa och att de inte hade fått någon behandling under en längre period. En annan studie rapporterar att så många som 50 procent av placerade barn och unga i åldern 7–17 hade obehandlad karies.
Barn som är helt ovaccinerade eller partiellt vaccinerade eller där man inte alls känner till vaccinationsstatus ger såväl barnhälsovården som skolhälsovården återkommande utmaningar. Därför är det viktigt att vid placering informera vårdnadshavare om vikten av vaccination och vid medgivande komplettera. Sedan år 2017 finns en lagreglerad skyldighet (5 kap. 1 d § SoL) att tillse att hälsoundersökningar sker för samhällsplacerade barn och unga. Dessa lagändringar måste följas upp och utvärderas för att utröna om det finns skäl till en förstärkt lagreglering och en stärkt tillämpning av lagen. En rad studier har visat att placerade barn har höga överrisker, jämfört med jämnåriga, för att få allvarliga hälsoproblem även i vuxen ålder. Det kan vara såväl fysiska problem som psykiska hälsoproblem. Detsamma gäller för tidig död i vuxen ålder, inklusive självmord, även efter justeringar för socioekonomiska bakgrundsfaktorer. I en svensk nationell registerstudie handlade det om fyrfaldiga överrisker för suicid i ung vuxen ålder. Regeringen bör därför ta fram en handlings- och åtgärdsplan för uppföljning av tidigare placerade barn. Stöd och hjälp måste finnas även efter placeringens upphörande.
Uppföljning, stöd och hjälp måste inte minst finnas där för de barn och vuxna som dessutom farit illa under sin placering. Behovet av eftervård är stort och därför ska sådan erbjudas i högre grad än idag.
Placerade barns psykiska ohälsa måste tas på största allvar och dessa barn behöver professionell hjälp direkt. Forskning visar att familjehemsplacerade barn har mycket höga risker för framtida problem som missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa. Det är därför viktigt att alla ansvariga runt barnet är medvetna och uppmärksamma på barn som mår dåligt. Posttraumatisk stress kan visa sig på olika sätt hos olika barn och kan leda till att barnet har svårt att minnas viktiga delar av det som hänt men också att de kan ta på sig skuld och känna skam. Över 70 procent av barnen på de särskilda ungdomshemmen har en psykisk diagnos enligt Socialstyrelsen. Runt 30 procent påbörjade användning av psykofarmaka för första gången under sin placering. Det skrivs ut alltmer psykofarmaka i den här gruppen barn och unga och det finns en överrepresentation av självskadebeteende och suicidförsök.
En del läkemedel som skrivs ut till barn saknar dessutom dokumentation om effekt, dosering och säkerhet för just barn och används utanför godkänd produktinformation.
Det krävs riktade insatser för att bekämpa den psykiska ohälsan i den här gruppen. De behöver trygghet och en väl fungerande vårdkedja som fångar upp dem tidigt.
Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) uppdrag behöver förtydligas så att placerade barn och unga i högre grad än idag skyddas och deras tillvaro och situation alltid följs upp.
Ofta beror placerade barns skolmisslyckanden på den utsatthet de levt med men även luckor i skolgången och stress i kombination med låga förväntningar. Något som dock givit lovande resultat för dessa barn är i de kommuner där man utvecklat modeller för ett strukturerat samarbete mellan skola och socialtjänst kring placerade barns skolgång och där man systematiskt följt upp barnens kunskapsnivå. Det finns forskning som visar att godkända skolresultat har en stor skyddande verkan för dessa barn. Socialtjänsten bör få en handlingsplan för att bättre kunna stödja och följa upp placerade barns skolresultat.
För att placerade barn och unga med psykisk ohälsa ska få adekvat vård och omsorg är samverkan mellan alla aktörer som delar ansvaret för barnets hälsa ofta en förutsättning. En kontinuerlig uppföljning av patientens tillstånd och läkemedelsbehandlingens effekt behöver säkerställas.
De anmälningar till socialtjänsten som leder till åtgärder är tillgängliga för sökning, men rättsläget är oklart vad gäller de anmälningar som inte lett till åtgärd. Det är viktigt att rättsläget klargörs även för anmälningar som inte leder till någon åtgärd så att de kan användas vid framtida utredningar.
Det måste gå smidigare att samarbeta över kommungränser kring den sociala barn- och ungdomsvården. Alla hinder bör undanröjas för att förbättra skyddsnätet för utsatta barn och unga.
Ibland försvinner barn från boenden och det finns många orsaker till att det sker. Det kan bero på missförhållanden som hot, kränkningar, våld och övergrepp. Det kan också bero på psykisk ohälsa eller att barnet saknar sin familj och sina vänner. Enligt studier har det visat sig att ju fler omplaceringar ett barn varit med om, desto större risk finns att barnet avviker från sin familjehemsplacering.
Många förstår inte att de hamnar i en än värre situation när de lämnar sitt familjehem. Barn som är försvunna vittnar om boende på gatan, sexuellt utnyttjande, våld och narkotika. När barn sedan återfinns har de ofta ett mycket stort vårdbehov.
Det är viktigt att samhället förebygger så att barn inte avviker från sin placering. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys tillsammans med Inspektionen för vård och omsorg (IVO) bör få i uppdrag att samverka för att förebygga att barn avviker, men också för att dessa barn får stöd, skydd och den vård de behöver när de kommer tillbaka.
Barnens rätt i samhället måste stärkas. Barn som är placerade i hem enligt socialtjänstlagen känner ofta att ingen lyssnar på dem. Att vara exkluderad utan att på något sätt kunna påverka sin egen situation är en känsla av vanmakt och kan resultera i revolt, självskadebeteende och kanske så småningom att man som ungdom hamnar på glid och senare även i kriminalitet. Därför ska barn ges ett barnombud som är oberoende av socialtjänsten och andra myndigheter. Barnombudet ska finnas som stöd för den unge mellan familjehem och socialtjänst och ska också ges möjlighet till insyn över omkostnadsbidraget för att stärka barnets ekonomiska rätt. Ifall barnombudet upptäcker oegentligheter och missförhållanden skall denne ha anmälningsplikt.
Vid en vårdnadsprocess där föräldrar separerar är det viktigt att yrkesverksamma som ansvarar för vårdnadsutredningar har adekvat kunskap kring barns behov så att processen blir så smidig som möjligt. Utredningsprocessen bör ses över för att baseras på kunskap och säkerställa att de beslut som tas alltid blir till barnets bästa. I utredningen ska frågor som rör föräldrars kriminalitet och missbruk utredas liksom våld i familjen. Barnperspektivet i vårdnadsutredningar måste stärkas och därför behövs ett kunskapslyft för yrkesverksamma som handhar vårdnadsutredningar.
Sverigedemokraterna anser också att i de fall skilsmässa är den enda utvägen för en familj bör det utredas ifall barnen kan få särskilt stöd.
Barnets bästa ska alltid väga tyngst och därför bör barn inte flyttas från familjehem när det strider mot barnets bästa. Barnrättsperspektivet i den sociala barn- och ungdomsvården samt tvångsvården måste stärkas. Idag är barnkonventionen svensk lag och enligt vår mening står det i konflikt med dagens socialtjänstlag vars grundläggande princip, som genomsyrar hela arbetet, är att barn och föräldrar om möjligt ska återförenas. Grundtanken är fin men barnens rätt till trygghet, omvårdnad och en stabil och långsiktig tillvaro måste väga tyngre än föräldrarnas rätt till sitt barn.
I de fall barn blivit placerade på grund av föräldrars oförmåga att tillgodose god omvårdnad ska föräldrarna aktivt arbeta med problemen och uppvisa goda resultat samt samarbeta med socialtjänst före, under och efter placeringens upphörande. Saknas dokumenterad förbättring eller samarbete ska återgång till föräldrars omsorg inte vara aktuell.
Barn som placerats vid födseln eller väldigt låg ålder har sin anknytning till sina familjehemsföräldrar och vet inget annat. Därför är det viktigt att beakta barnens inställning, anknytning och relation till såväl familjehemsföräldrar som vårdnadshavare vid prövning av om vård i familjehemmet ska upphöra men också vid frågan om vårdnadsöverflyttning. Kontinuitet och långsiktighet är viktigt och därför ska barnets vårdplan revideras senast då barnet varit placerad i två år och då om möjligt avse det långsiktiga boendet för barnet. I de fall placeringen fortsätter även efter två år ska vårdnadsöverflyttning prövas årligen. Om barnet placerats i mycket ung ålder eller om föräldrarnas förmåga att ta hand om sitt barn är mycket liten skulle det öka barnets trygghet. Ändå sker relativt få vårdnadsöverflyttningar.
När ett familjehem tar över vårdnaden upphör den formella kontakten med social-tjänsten. Det tidigare familjehemmet, nu vårdnadshavarna, får inte längre socialtjänstens hjälp med kontakter med till exempel sjukvården, barn- och ungdomspsykiatrin eller barnets föräldrar eller i vårdnadstvister. Det gör vårdnadsöverflyttning till ett stort och svårt steg som få vågar fatta beslut om. Det är viktigt att socialtjänstens stöd och tillsyn fortsätter också efter en vårdnadsöverflyttning.
Det behövs en bred översyn och förslag till stödåtgärder vid vårdnadsöverflyttning. Syftet med en sådan översyn är att garantera barn och familjehemsföräldrar fortsatta insatser och stöd vid vårdnadsöverflyttning. Översynen ska också beakta vikten av fortsatt umgänge med barnets biologiska föräldrar, där det är möjligt och för barnets bästa.
De senaste decennierna har hedersrelaterat våld och förtryck etablerat sig som fenomen i Sverige. Dessvärre har det hedersrelaterade våldet ofta kommit att kategoriseras som ett generellt uttryck för kvinnoförtryck och vad som brukar kallas för mäns våld mot kvinnor. Att det hedersrelaterade våldet bara är ett annat utfall till följd av konsekvenserna av redan rådande patriarkala strukturer är direkt felaktigt. Det som särskiljer hedersvåld från annat kvinnovåld är att det inte enbart rör sig om en make eller annan enskild person som står bakom våldet. Vid hedersvåld agerar ofta ett helt kollektiv av landsmän, släkt m.fl. för att upprätthålla förtrycket tillsammans.
De som lyckas bryta sig loss från hederskulturernas förtryck hamnar i en särskilt utsatt situation då de tvingas bryta med hela sitt tidigare liv. Det är därför viktigt att samhället kan erbjuda en noggrann uppföljning även efter att den första akuta fasen är avslutad. Socialtjänsten ska erbjuda en kontaktperson till den utsatta som kan ge stöd och vägledning i uppbyggandet av ett nytt liv.
Många föräldrar med bakgrund i hederskulturer vill gärna ge sina barn en god start och en trygg uppväxt men väljer att uppfostra dem i enlighet med de normer de själva växt upp i eftersom de inte vet hur de ska agera för att vara en bra förälder i Sverige. Samhället måste därför i högre grad agera för att uppmuntra och utveckla stödverksamhet, utbildningar och diskussionsforum gällande föräldraskap för dessa personer.
Inga barn i Sverige ska vara gifta, vare sig officiellt eller inofficiellt. Det är Sverigedemokraternas uppfattning att barnäktenskap aldrig ska få förekomma i Sverige. Den tidigare regeringens förslag om att förbjuda barnäktenskap är positivt och förslaget är ett initiativ som behöver följas upp. Att barnäktenskap upphävs är bra, men det finns i praktiken ingen möjlighet att straffa den som inte respekterar våra lagar och regler kring detta. Alla som på något sätt bidrar till att ett barnäktenskap kommer till stånd ska bära straffansvar för detta. Att välja att inte agera för att förhindra att ett barnäktenskap äger rum bör rimligen också kunna anses som bidrag till äktenskapet och därmed också vara straffbart. Det ska gälla även för så kallade inofficiella äktenskap, som alltså aldrig rapporteras till Skatteverket. Straffet för våldtäkt är minst två års fängelse, och då upprepade våldtäkter i det närmaste får anses ingå i ett barnäktenskap, så bör straffet vara betydligt hårdare än de två års fängelse som idag kommit att bli näst intill standard för barnäktenskap. I den mån det är möjligt ska utländska medborgare utvisas ur landet. Det ska helt enkelt vara ett straff som avskräcker.
För att motverka barnäktenskap behövs mer kartläggning och fler undersökningar som kan tala om hur läget ser ut och hur det utvecklas över tid. Därför ska staten utveckla system för att följa utvecklingen och förenkla för effektiva insatser mot barn-äktenskap. De barn och unga som är offer för barnäktenskap måste få hjälp och stöd att ta sig ur sin situation på ett bra sätt. De som inte respekterar svensk lag gällande barnäktenskap utan fortsätter att leva som gifta med barn ska straffas och i den mån det är möjligt även utvisas ur landet.
Socialstyrelsens rapport från mars 2020 visar att antalet kvinnor och flickor som har varit utsatta för könsstympning och har sökt vård och fått en diagnoskod kopplad till könsstympning inom öppen respektive sluten specialist- eller förlossningsvård har ökat stadigt mellan 2012 och 2018. Sammantaget handlar det om runt 5 000 kvinnor med diagnosen könsstympning som har sökt vård inom öppen respektive sluten specialist- eller förlossningsvård mellan 2012 och 2018. Trots att könsstympning har varit förbjudet i Sverige sedan 1982 har lagen endast resulterat i två fällande domar.
Kvinnlig könsstympning är ett allvarligt hälsoproblem för flickor och kvinnor på grund av de medicinska riskerna med ingreppet. Könsstympning medför ofta svåra förlossningar, med stora risker för både modern och barnet.
Risken för att personer som är bosatta i Sverige ska utsättas för hedersrelaterat förtryck utomlands är särskilt stor för barn och unga. Vissa barn kan skickas till ett annat land för s.k. uppfostringsresor, och andra sänds utomlands för att könsstympas, bli bortgifta eller i extrema fall för att mördas.
Det pågår arbete på många olika håll för att stävja förekomsten av könsstympning, tvångsäktenskap och andra fysiska och psykiska övergrepp, vilket är bra, men regeringen bör återkomma med förslag om att socialnämnden bör ges rätt att besluta om utreseförbud om det är nödvändigt för att skydda ett barn från könsstympning, tvångsäktenskap eller liknande övergrepp.
Grön omsorg är Sverigedemokraternas idé om vård, rehabilitering och daglig verksamhet ute på landet. I dagsläget och sedan en tid tillbaka upplever det svenska lantbruket och inte minst mjölkgårdarna en svår kris vad gäller lönsamhet. Många gårdar läggs ned och landsbygden förlorar arbetstillfällen och fortsätter i många delar att avbefolkas. Detta till trots finns i Sverige ännu många vackra gårdar och öppna och välkomnande landskap. Arbetet med grön omsorg kan vara ett sätt att diversifiera verksamheten vid många gårdar och ge bonden fler verksamheter att vila på och att få avkastning och lönsamhet av. Det är för individerna som skulle ges denna möjlighet också en hälsogivande åtgärd. Det kan exempelvis vara en åtgärd för ungdomar på glid eller personer med psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar, som utförs i samarbete med den enskilda lantbrukaren, olika brukargrupper och berörda myndigheter.
Verksamheten kan vara daglig eller en gång i veckan med utbildning eller arbetsträning beroende på brukarens behov och gårdens resurser. Olika aktiviteter kan till exempel vara snickeri, hantverk, bakning, vård av djur och växter, odling, skogsbruk eller vård av kulturmiljöer och kulturlandskap. Det kan ge goda effekter för samhället där brukaren kan få en meningsfull tillvaro i en trivsam miljö, samtidigt som lantbrukaren kan utveckla sitt företag med en ny verksamhet och få fler ben att stå på. Jordbrukare och företagare i jordbrukssektorn ska, mot ersättning, kunna erbjuda kommuner och regioner grön omsorg för människor med sådana hjälpbehov.
Barn och unga som riskerar att hamna i missbruk måste fångas upp tidigare. När polis och socialtjänst får kännedom om en ung persons begynnande missbruk måste snabba åtgärder sättas in. Samhället ska med tydlighet visa ett avståndstagande, och en kontakt mellan den unga, föräldrarna, socialtjänst och polis ska ske inom 24 timmar.
Självmord bland unga människor ökar medan det i äldre grupper statistiskt har stannat av. Det är viktigt att utreda detta för att kunna identifiera och åtgärda brister i samhällets skyddsnät. Dödsfallsutredningar ska även omfatta barn och unga som tar sitt eget liv så som Barnombudsmannen föreslår. I Storbritannien finns ett arbetssätt vid ett självmord som begåtts där man tillsätter en så kallad haverikommission. Den innebär att sjukvård, socialtjänst, skola, polis och civilsamhället gemensamt ska sätta igång en utredning för att komma fram till vad som har hänt och upptäcka var det har brustit. Den typen av utredning kan komma att förhindra framtida självmordsförsök och innebär att varje unikt fall blir en lärdom för framtiden. På så sätt kan man förhindra att misstag upprepas.
Arbetssättet med haverikommission är intressant och en liknande metod bör utredas och tillsättas i Sverige.
När en svensk 16- eller 17-åring ska börja gymnasiet på annan ort än där föräldrarna bor så finns det alternativ såsom egen lägenhet, elevhem eller ett hyrt rum som inackorderad. Institutionen för vård och omsorg (IVO) och Socialstyrelsen accepterar förstås detta utan generella krav på boende- eller vårdsituationen. Om svenska kommuner i stället hade reagerat med att tvångsplacera dessa studievilliga svenska problemfria ungdomar på ett HVB-boende med personal dygnet runt skulle det troligen anses mer uppseendeväckande.
Trots att en stor andel ensamkommande ungdomar är 16 eller 17 år gamla, anses de tvärtemot svenska ungdomar, utifrån dagens tolkning av barnbegreppet, vara i behov av omsorg, stöd och vård dygnet runt. Många av dessa ungdomar har redan ansetts vara vuxna i sina hemländer; många har varit på resande fot länge. De flesta är vana vid både autonomi och egenansvar. Att de ska tvingas in i en barnroll är inte bara en stor belastning på det allmänna utan ofta direkt kontraproduktivt. I stället bör vi utgå från att även utländska tonåringar med rätt stöd klarar sig relativt självständigt.
Stödboende bör utifrån detta utgöra norm för äldre ensamkommande asylsökande. På så sätt kan dyra och personalkrävande HVB-boenden med vård dygnet runt reserveras för yngre personer samt för dem som av olika anledningar individuellt bedöms behöva det.
Utvecklingen av svensk hemlöshet är problematisk av flera olika skäl. Den skapar en rad personliga tragedier och innebär ett stort lidande för de som inte kan få en bostad. Dessutom äventyrar den allvarligt rättssäkerheten för människor med särskilda behov, eftersom samhället inte kan leva upp till socialtjänstens mål om att alla ska garanteras en skälig levnadsstandard. Dagens bostadsbrist riskerar att skapa ett permanent utanförskap för de hemlösa som står längst ifrån bostadsmarknaden. De får leva på härbärgen och andra institutioner utan att få en reell chans på den ordinarie bostadsmarknaden. Det skapar också ökande klyftor på bostadsmarknaden mellan de som har och de som inte har en bostad. Dessutom är hemlösheten ett nederlag för alla välfärdsdemokratier.
De globala målen och Agenda 2030 syftar bland annat till att utrota fattigdom och hunger. För att nå relevanta mål i Agenda 2030 på nationell nivå behövs en tvär-sektoriell samverkan. Det finns flera mål i Agenda 2030 som har bäring på hemlöshet och dess orsaker. Att motverka hemlöshet är en bostadspolitisk fråga och den berör även andra politikområden såsom hälso- och sjukvård, arbetsmarknad och integrationspolitik.
Sverige saknar i dag en nationell hemlöshetsstrategi till skillnad från vad som gäller för våra nordiska grannländer. Vi anser att bostadspolitiska reformer och nybyggnation samt riktade insatser mot de grupper som står långt ifrån den reguljära bostadsmarknaden kan vara en del av lösningen. Mycket pengar finns att tjäna om kommunerna stimuleras att använda metoder som har vetenskapligt stöd, som till exempel Bostad först. Samverkan mellan socialtjänst, andra myndigheter och civilsamhället är av betydande vikt och måste bli bättre.
Det svenska samhället har förändrats på kort tid och nya grupper som till exempel fattiga barnfamiljer har hamnat i hemlöshet. Det behövs ett paket med åtgärder för att stärka denna grupps livssituation bland annat genom att förbättra barnfamiljers ekonomi genom stärkt föräldrapenning och bostadsbidrag och ett stärkt underhållsstöd.
Barn har rätt till skälig levnadsstandard ifråga om exempelvis mat, kläder och boende. Det har varit en självklarhet i Välfärdssverige tidigare. Idag har förhållandena försämrats och allt fler barn lever helt eller delvis i hemlöshet. Det är inget Sverigedemokraterna kan acceptera. Inget barn ska leva i hemlöshet. Om vårdnadshavare har problem med att betala familjens bostadskostnader och riskerar eller blir utsatt för vräkning, så ska särskild hänsyn tas till att barnen inte hamnar i hemlöshet.
Det är viktigt att socialtjänsten i alla Sveriges kommuner har en handlingsplan för hur de ska agera när ett barn riskerar att vräkas. Detta så att inte barnen riskerar att hamna i olika tillfälliga boenden. I inga fall ska det förekomma att barn sätts i boenden tillsammans med andra boende som har problem med exempelvis missbruk. Vi är medvetna om att Sverige har brist på bostäder men det är för oss prioriterat att barnperspektiv är centralt och att deras behov av trygghet ska tillgodoses i största mån. Att vräkas från sitt hem kan aldrig vara barnets bästa.
Förra året konstaterade Kronofogden att antalet vräkningar av barnfamiljer inte längre minskar utan tvärtom ökar. Den vanligaste anledningen till vräkning är utebliven hyra, och Barnombudsmannen har kommit fram till att vid var tredje vräkning var skulden som mest 10 000 kronor.
Med dagens bostadssituation får vräkta barnfamiljer räkna med att bo på olika vandrarhem m.m. Saknar föräldrarna betalningsförmåga även för detta så är det inte ovanligt att kommunerna vecka för vecka kan hjälpa till. Det innebär att ingen kontinuitet och långsiktighet ges dessa barn, vilket är en katastrof för dem.
Sverigedemokraternas utgångspunkt är att alla ska göra rätt för sig och givetvis ska hyror betalas. Detta måste kunna göras genom socialtjänsten om inget annat fungerar. I dag kan socialtjänsten dock inte tvinga fram en sådan lösning för att lagen inte tillåter tvång mot klienterna utan ska bygga på människors självbestämmanderätt.
Tanken med självbestämmanderätt är naturligtvis fin i grunden men var i processen kommer barnperspektivet in? Socialtjänstlagen behöver ett undantag som vilar på FN:s barnkonvention, där det tydligt framgår att ”vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa”. Ett sådant undantag skulle också kunna leda till framtagandet av ett tryggare system där det säkerställs att försörjningsstöd faktiskt också går till livsmedel, kläder, hygien och fritid och inte till eventuellt annat som den vuxna väljer att prioritera istället.
Det är viktigt att visa att med rättigheter följer skyldigheter. När man får försörjningsstöd ska det alltid finnas ett aktiverings- och prestationskrav eftersom det kan ge flera positiva effekter samt att en person som söker sysselsättning får press på sig att söka arbete.
I dagens Sverige kan skillnaden mellan bidrag och lön tyvärr vara mycket låg för en barnfamilj, vilket både skickar märkliga signaler till familjen och är respektlöst mot skattebetalarna. Enligt en ESO-rapport lönar det sig fruktansvärt dåligt att arbeta om man exempelvis har låg utbildning och inte kan få hög inkomst. För två vuxna utan barn blir skillnaden mellan att få försörjningsstöd och ta ett jobb med 20 000 kronor i lön visserligen runt 3 000 kronor i månaden, men så fort man har barn förändras ekvationen. Om paret har ett barn är skillnaden mellan jobb och bidrag bara runt 500 kronor och med fyra barn kan familjen tjäna på att sluta jobba och i stället leva på bidrag. Det måste innebära att fördelarna alltid ska vara större än att få bidrag men det kan också handla om t.ex. praktik eller utbildning. Detta måste ses över och utredas under mandat-perioden så att man kan göra något åt skillnaden mellan bidrag och lön samt se över regelverket vad gäller försörjningsstöd vid deltidsarbete.
Vi anser också att socialtjänstlagen bör ändras så att kommuner vid behov ska kunna göra regelbundna oanmälda hembesök hos den som har försörjningsstöd. Detta är viktigt inte bara för att upptäcka eventuellt bidragsfusk eller felaktiga utbetalningar utan också för att på ett tidigt stadium fånga upp barn som riskerar att fara illa.
Idag finns få familjehem eller jourhem och det annonseras alltjämt efter nya. Det är viktigt att urvalsprocessen sker efter kvalitet och inte utifrån behov. Därför vill vi att familjehem ska vara certifierade. Med en certifiering knyts krav på utbildning och fortbildning samt löpande utvärdering till möjligheten att behålla certifieringen. Detta är inte bara bra ur det placerade barnets vinkel utan även för familjen i olika situationer. Ett nationellt register över familjehem och jourhem skulle på så sätt kunna införas för bättre uppföljning och utvärdering. Det skulle också bli lättare att följa över kommungränserna vid eventuella placeringar i andra kommuner.
Varje kommun har ett eget ansvar för att rekrytera och utreda familjehem. Kommuner ska även erbjuda familjer utbildning och säkerställa att de bedriver en vård som håller god kvalitet. I dagsläget är det dock svårt för en kommun att ta del av andra kommuners information. Risken finns därför att familjehem som visat sig vara olämpliga i en kommun kan fortsätta att ta emot barn i eller från en annan kommun. Det är inte rimligt att olämpliga familjehem på nytt och utan kommuners vetskap om deras historik kan göra nya ansökningar som leder till att de får barn placerade hos sig. Det är heller inte rimligt att familjehem som tidigare fråntagits barn på grund av exempelvis vanskötsel felaktigt ska kunna hävda att de aldrig tidigare tagit emot barn. Socialnämnder i enskilda kommuner kan omöjligt lösa dessa problem på egen hand trots att det står i lagen att de ska förebygga, upptäcka och åtgärda risker. För att underlätta för kommunerna att säkerställa trygga familjehemsplaceringar ska familjehemmens tidigare historik samlas i en nationell databas. Möjligheten att införa en samordnande funktion för landets kommuner ska utredas. Syftet ska vara att enklare kunna få tillgång till relevant information om potentiella familjehems tidigare historik. Genom detta minimeras riskerna för att barn far illa.
Vid upprepade brister inom socialtjänster måste tillsynen och sanktionerna vara tydliga. Vi anser att tillsyn av socialtjänsten måste stärkas och att det måste genomföras tydliga följdåtgärder vid allvarliga brister och upprepade försummelser. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har till uppgift att se över att uppdragen fullföljs på ett tillfredsställande sätt. Inspektioner av familjehem måste ske regelbundet, och förstärkt familjehemsvård ska få bedrivas om dessa erhållit särskilt tillstånd av IVO.
Sis, Statens institutionsstyrelse, är en statlig myndighet som ansvarar för individuellt anpassad tvångsvård. Där behandlas ungdomar med allvarliga psykosociala problem och vuxna med missbruksproblem. Sis tar också emot ungdomar som har dömts till sluten ungdomsvård. Det är en stor variation på målgrupperna och därför är personal med olika och stor kompetens av största vikt. Att ungdomar med socialt nedbrytande beteende inte låses in med grovt kriminella ska vara en självklarhet. För oss sverigedemokrater är det självklart att grovt kriminella ungdomar istället hanteras av Kriminalvården vars förutsättningar att hantera dem torde vara avsevärt bättre. På så sätt kan också Sis lägga ökat fokus på vård och behandling. Det skulle också innebära att fler platser frigörs.
Under ett antal år har flertalet rapporter från olika instanser larmat om brister inom Sis verksamheter. Det har bland annat framkommit grov kritik om att Sis brister i sitt uppdrag att garantera en drogfri och trygg miljö. Placerade vittnar om att det är hur enkelt som helst att få tag på droger när de är placerade, och för en del har det till och med varit inkörsporten till ett långvarigt missbruk.
Sis måste kunna garantera att verksamheten är fri från droger och måste därför också ges förutsättningar att kunna leva upp till det. Vid misstanke av införsel av droger måste personal ges möjlighet att begära en kroppsbesiktning, något som idag inte är möjligt. Tillgången till olika kommunikationsmedel som läsplattor och mobiltelefoner måste på ett mer effektivt sätt kunna begränsas.
De lagar som reglerar verksamheten måste ses över för att bättre harmoniera med verksamhetens uppdrag och önskemål.
Vikten av kontinuerlig noggrann kontroll och tillsyn av landets samhällsvård är stor. Detta bör göras för att säkerställa att verksamheten följer de lagar och regler som finns och för att undvika att missförhållanden förekommer i de olika typer av boenden som samhället erbjuder för barn som placeras av olika orsaker. Barn som placeras i landets samhällsvård är sårbara och många gånger saknas en familjär trygghet. Därför är det viktigt att samhället tar sitt ansvar och signalerar att kontroll av socialvårdens verksamhet är viktig.
Landets samhällsvårdsinstanser har länge uppmärksammats för missförhållanden och vanvård, vilket motiverar att ytterligare tillsyn bör tillämpas för barns, föräldrars och hela samhällets skull samt för att motverka att missförhållanden fortsätter att förekomma i framtiden. Inspektioner bör inte bara göras då indikationer om problem i en verksamhet finns, utan som en reell åtgärd för att föregripa olägenheter i framtiden. Antalet inspektioner av HVB, Sis-hem och LSS-boenden måste öka ytterligare.
En översyn av landets anläggningar måste göras så att de är anpassade och håller god säkerhet för att trygga såväl personalen som de boende.
|
Carina Ståhl Herrstedt (SD) |
|
|
Per Ramhorn (SD) |
Christina Östberg (SD) |
|
Clara Aranda (SD) |
Ann-Christine From Utterstedt (SD) |