I flertalet mätningar ser Sverige ut att vara ett av världens absolut mest demokratiska länder. Det ska vi vara stolta över, men det betyder inte att vi inte kan bli bättre. Traditionellt har vi ett högt deltagande i de allmänna valen vilket ser ut att öka. Kort och gott är det tydligt att intresset för samhällsfrågor och politik blir allt större. Naturligtvis finns det många medborgare där ute som vill påverka och har mycket att säga till oss beslutsfattare. Det är naturligt, och för oss är det viktigt att lyssna till dem. Dock så finns ett problem. Vi är 349 stycken, med en begränsad möjlighet att lyssna till hela svenska folket. Då krävs en förändring för att möjliggöra att fler får säga sitt, om deras idéer eller synpunkter delas av många.
Beslut bör fattas på eller komma ifrån lägsta möjliga nivå, för att det ska vara så demokratiskt som möjligt. Redan idag kan invånare skriva debattartiklar eller engagera sig i lobbyorganisationer för att påverka beslutsfattare, men inget av detta hamnar per automatik på beslutsfattarnas bord, oavsett hur många som håller med. Det behövs med andra ord ett komplement för att öka medborgarnas delaktighet i förnyelse och förbättringar. Ett sådant komplement finns genom införandet av e‑petitioner, som är en av de bästa metoderna för att öka medborgarinflytandet. E‑petitioner innebär i korthet att en medborgare kan skicka in förslag på en utveckling eller förändring. Petitionen kommer sedan att publiceras på en hemsida. När förslaget presenterats där är det möjligt för andra medborgare att signera och rösta på förslaget. När ett förslag har fått ett visst antal signaturer kan ärendet tas upp i berört utskott för diskussion.
Den som har lämnat in en e‑petition är också marknadsföringsansvarig för förslaget och på så vis ska just förslagsställaren få en ökad möjlighet att komma med idéer för att utveckla förslaget så att utskottsledamöterna tar det på allvar. Detta är en kostnadseffektiv utveckling av demokratin, och metoden används flitigt i flera länder runt om i Europa samt i ett antal svenska kommuner. Riksdagen bör ge regeringen i uppgift att se över möjligheten att införa e‑petitioner för att öka den svenska demokratin.
De skattepengar som olika myndigheter handskas med är detsamma som medborgarnas gemensamma tillgångar. Många har hört talas om, och kanske till och med hyllat, Skattebetalarnas Förening som anställt den s.k. Slöseriombudsmannen med syftet att granska och kartlägga slöseri av skattemedel i vårt samhälle. Genom att använda en stor portion humor kombinerat med vardagens allvar har Slöseriombudsmannen lyckats väcka intresse bland skattebetalare om hur våra pengar egentligen används av beslutsfattare. Människor har kunnat se hur gemensamma tillgångar slösats bort, och dessvärre hur beslutsfattare också kommer undan med det. I vissa fall fortsätter olika myndigheter med att använda våra skattemedel på ett slarvigt och respektlöst sätt, just för att det inte finns någon vidare granskning.
Redan idag har Riksrevisionen som uppdrag att granska vad statens pengar går till och hur effektivt de används. De bidrar till att stärka den demokratiska insynen genom en oberoende revision. Riksrevisionen har ett starkt mandat att granska statliga myndigheter och verksamheter. De kan kontrollera om direktiv, regler och föreskrifter följs eller om de når sina mål. För att förbättra effektiviteten kan Riksrevisionen komma med rekommendationer och är av den anledningen en mycket viktig del av riksdagens kontrollmakt.
Genom att främja en god resursanvändning och en effektiv förvaltning i staten bör Riksrevisionen användas betydligt flitigare, så att skattebetalare slipper vända sig till en slöseriombudsman för att granska onödig byråkrati. Samtidigt kan transparensen och kontrollen av arbetet i riksdagen medföra en ökad förståelse och medvetenhet bland invånarna. Riksrevisionens uppdrag att granska och hitta såväl slöseri som byråkrati bör förtydligas, och denna service borde i högre grad erbjudas olika myndigheter.
|
Markus Wiechel (SD) |
|