Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att staten ska motverka åldersdiskriminering genom en utnämningspolicy där även äldre kompetenta personer utnämns till tjänster som tillsätts för viss tid och tillkännager detta för regeringen.
Många skäl talar för att alltfler äldre inte bara ska kunna fortsätta att arbeta utan också ska kunna komma ifråga vid nyanställningar eller tillsättningar av olika tjänster.
Ett skäl är att inte bara medellivslängden ökar utan även de ”friska åren” blir fler.
Ett annat skäl är att såväl vetenskapen som människors subjektiva upplevelser är att en tillvaro med den struktur och med den rörlighet som ett arbete normalt innefattar även leder till en fortsatt god fysisk och psykisk förmåga.
Ett tredje, avgörande, skäl är att ett långvarigt yrkesliv och även återkommande fortbildningsinsatser resulterar i allt bättre kompetens och ett allt viktigare erfarenhetsbagage. Arbetsprestationer tenderar att bli allt bättre med tiden och både arbetsgivare och samhället i stort har mycket att tjäna på att inte låta detta gå till spillo.
Lägg till detta att det så kallade livspusslet, där familjeliv och arbetsliv ofta krockar med varandra, som regel blir enklare att få att fungera med åren.
I Sverige, i motsats till många andra länder, har dessa insikter ännu inte påverkat arbetsmarknaden i särskilt stor utsträckning. Steg har förvisso tagits för att enskilda medarbetare ska ha rätt att stanna kvar ett mindre antal år efter fyllda 65. Men då handlar det om att fortsätta i samma arbete eller på samma arbetsplats. Det är sällsynt att en äldre person i praktiken ges möjlighet att söka en anställning och än mer sällsynt att en arbetsgivare låter en anställning gå till en senior person.
Här har staten en viktig uppgift genom att gå före arbetsmarknaden i övrigt. När en tjänst ska tillsättas borde det vara självklart att se till kompetens och erfarenhet och att låta bli att snegla på ålder.
En begriplig invändning mot detta kan vara att den arbetsgivare som anställer låt oss säga en 70-åring i en tillsvidareanställning riskerar att vederbörande rätt vad det är blir svårt sjuk med de komplikationer av olika slag som det medför. Ett sätt att undvika sådana komplikationer kan vara att anställningarna görs tidsbegränsade och att ett förnyat ställningstagande till anställningen i fråga görs vid utgången av varje sådan tidsperiod.
Det är hög tid att Sverige sällar sig till de länder som tar vara på seniorers kompetens. Och om staten går före, vid utnämningar till viktiga uppdrag men också vid rekrytering till alla möjliga tjänster, är mycket vunnet. Övriga arbetsmarknaden lär i så fall snabbt följa det goda exempel som staten uppvisar. Det är viktigt att regeringen aktivt arbetar för detta i stället för att hänvisa till att Statens arbetsgivarverk har hand om policyn på detta område.
|
Lars Jilmstad (M) |
|