Sverige är ett välfärdsland med väl utvecklade trygghetssystem. Blir man sjuk eller arbetslös finns det försäkringar som ska garantera inkomsten och den försäkrade får stöd och hjälp att komma tillbaka till arbete. Kort sagt, ett skyddsnät som ska garantera trygghet under omställning. Staten har två myndigheter som har i uppdrag att verkställa detta viktiga arbete, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
Problemet för de försäkrade uppstår i och med att dessa två myndigheter utifrån sina uppdrag kan fatta två, för individen, totalt diametrala beslut. Arbetsförmedlingen kan fatta beslut om att den försäkrade inte kan stå till arbetsmarknadsförfogande eftersom vederbörande saknar arbetsförmåga. Samtidigt kan Försäkringskassan fatta beslut om att samma person inte kan erhålla sjukpenning eftersom den har en restarbetsförmåga.
Konsekvensen av detta blir att många utförsäkras. Ofta utan inkomst, möjligheten att skaffa ett arbete hamnar dessa personer på hemkommunens ansvar och försörjningsstöd som inkomstkälla. Detta är en allvarlig ”bugg” i det svenska välfärdssystemet som bör åtgärdas skyndsamt.
Våra myndigheter bör kunna samarbeta och samverka i mycket större utsträckning. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan bör få uppdrag från regeringen som inte kan utmynna i att dessa två myndigheter fattar totalt diametrala beslut om en och samma individs tillstånd och förmåga att vara delaktig på arbetsmarknaden.
|
Jasenko Omanovic (S) |
Ingemar Nilsson (S) |