Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av stärkt forskning kring förlossningsskador och tillkännager detta för regeringen.
De flesta kvinnor som föder barn drabbas av någon form av bristningar eller sår. Det går aldrig att helt komma undan vid vaginala förlossningar – men vården kan göra mycket för att undvika och lindra de allvarligaste problemen.
Ett arbete inom förlossningsvården med standardiserade utbildningar, långsammare framfödande och olika handgrepp och förlossningsställningar har gett resultat. Mellan 2013 och 2018 minskade andelen bristningar av grad tre och fyra från 3,6 procent till 2,6 procent, en nedgång med nästan en tredjedel. Bristningar graderas i en fyrgradig skala, där steg tre och fyra är allvarligast. Siffrorna visar att fler förstföderskor än omföderskor drabbas av problem, men problemen minskar i båda grupperna.
Det här visar att forskning och ett systematiskt arbete kan ha effekt. Tyvärr bedrivs det alldeles för lite forskning på området. Bristningar och sår är bara de tydligaste (och ofta lindrigaste) besvären en kvinna kan få efter en förlossning. I allvarliga fall kan problem efter förlossningen bli permanenta och orsaka smärta och svårigheter hela livet. Kronisk smärta kan, förutom lidandet i sig, leda till nedsatt arbetsförmåga och svårigheter att leva ett normalt liv.
Till det ska läggas de kända psykiska besvär som kan följa på en förlossning, alltifrån lättare nedstämdhet till allvarliga depressioner och i värsta fall psykos.
Det här är ett område som är eftersatt i forskningen. Som visats i den refererade studien ovan kan mer kunskap leda till nya arbetssätt som lindrar eller helt undviker de problem som kan uppstå. Därför krävs det att forskning kring förlossningsskador ges ökad prioritet.
|
Magnus Manhammar (S) |
|