I snitt konsumerar var och en av oss ca 2 liter dricksvatten varje dag. Det innebär att även mycket låga halter av föroreningar kan innebära ett stort intag och därmed drabba vår hälsa.
Framtidens dricksvattenförsörjning är långt från självklar. Läkemedelsrester och andra kemiska föroreningar återfinns redan idag i kommunalt dricksvatten, intensivt samhällsbyggande kan hota känsliga vattenskyddsområden och klimatförändringar ökar dessutom risken för torka och översvämningar. Vårt land behöver kunskap att förebygga och minimera dessa risker och känsliga analysmetoder för att tidigt upptäcka risker, innan vår hälsa drabbas. Nationella övervakningsprogram behöver följa föroreningskoncentrationer i vatten och upptäcka pågående hot. Det behövs också mer kunskap om reningstekniker, både i kommunala reningsverk, på sjukhus eller äldreboenden och kanske på sikt i privatbostäder.
Min uppfattning är att det behövs ett nationellt kompetenscentrum om vatten, för att stärka dricksvattenforskningen, erbjuda utbildning inom dricksvattenområdet, ge myndigheter och vattenproducenter vetenskapligt grundat besluts- och expertstöd och i slutändan säkra långsiktig tillgång till dricksvatten. Det är också min mening att ett sådant centrum med fördel bör lokaliseras där förutsättningarna är som störst för samverkan mellan lärosäten och berörda myndigheter. Uppsala vattencentrum är redan idag ett samarbetsorgan mellan Uppsala universitet och Statens lantbruksuniversitet (SLU) som samordnar forskning och högre utbildning inom vattenområdet. Sveriges geologiska undersökningar (SGU) är lokaliserat i Uppsala och har stor kunskap om vatten. Läkemedelsverket finns idag i Uppsala, vilket skulle möjliggöra samlokalisering med kompetenscentrum för läkemedel i miljön. Även Livsmedelsverket (SLV) har sitt säte i samma stad. Den geografiskt samlade rå- och dricksvattenkompetensen i Uppsala skulle med andra ord ge ett sådant centrum unikt goda förutsättningar.
|
Lina Nordquist (L) |
|