Ett område som får negativa konsekvenser för de gröna näringarna är olika myndigheters många olika utpekanden av olika slag. Exempel på sådana utpekanden i skogen är nyckelbiotoper, värdetrakter, grön infrastruktur m.m. En målsättning får lätt ett eget liv och kan på längre sikt leda till begränsningar genom felaktig myndighetsutövning eller socialt tryck.
Att utpekande av speciella områden utgör myndighetsutövning är helt klart. Att dessa utpekanden ofta sker mot den enskildes vilja och ibland t.o.m. utan den enskildes vetskap är tyvärr också fallet.
Varje utpekande resulterar i en klassificering av ett fysiskt område varefter området omdefinierats och den enskildes pågående markanvändning antas sedan, i olika utsträckning, anpassas efter den subjektiva bedömning som utpekandet utgör. Det är idag ofta själva syftet med klassificeringen, att myndigheter och enskilda skall ha ett verktyg som hjälper dem att veta var marken inte ska brukas som vanligt. Utpekandet blir därmed starkt normerande.
Men myndigheter ska verka under lagarna och pågående markanvändning är grundlagsskyddad varför inskränkningar måste uppfylla särskilda formkrav. Däribland krävs uttryckligt lagstöd.
Dessa informella utpekanden, som ändå får faktiska effekter för den enskilde, kan nog antas bero på en kombination av dålig myndighetskultur, miljöpopulism och att de tekniska möjligheterna idag är så stora att enkelt rita in ett område på enskild mark. Ofta publiceras även dessa utpekanden på ett sätt som gör att de görs tillgängliga för allmänheten.
Myndigheter bör aldrig på kartbilder eller på annat sätt presentera utpekanden, målsättningar eller liknande för specifika områden på enskilt ägd mark utan uttryckligt stöd i lag eller överenskommelse med markägaren.
|
John Widegren (M) |
|