Familjen är för de allra flesta av oss något av det viktigaste vi har i livet. Familjen är, näst individen själv, samhällets kanske viktigaste byggsten. Samtidigt har samhället, eller snarare staten, en alldeles för konstlad bild av hur familjer fungerar.
En majoritet av de barn som föds i Sverige idag föds utanför äktenskapet. Skilsmässotalen är höga, och att en person varit gift eller bildat familj en gång hindrar idag inte på något vis att samma person väljer att göra det igen senare i livet. För många hbtq-föräldrar som skaffar barn är fler personer än två inblandade redan från första början. För barn innebär det att man mycket väl kan ha inte bara sina biologiska föräldrar, utan också andra vuxna man har en nära relation till, och som har tagit på sig ett stort ansvar för barnets uppfostran. Inte sällan kan det vara vuxna som betyder lika mycket eller mer för barnet än en biologisk förälder. Oavsett vad vi tycker om det tyder ingenting på att detta kommer att bli en mindre vanlig situation för barn i Sverige. Dessa sociala föräldrar tar ett faktiskt ansvar, och bygger en verklig relation med barnet, men lagstiftningen erkänner inte det förhållandet.
En förändring av lagstiftningen som medger fler juridiska föräldrar har tidigare strandat på grund av en oro för att fler juridiska föräldrar skulle kunna innebära fler tvister om vårdnad eller barnets uppfostran när fler föräldrar har tydligare inflytande över val som påverkar barnuppfostran. Det är dags att inse att detta inte är ett argument mot att förtydliga lagstiftningen, utan tvärtom ett argument för att göra det. De vuxna som skulle kunna bli juridiska föräldrar är redan en del av familjebildningen. De är redan viktiga i barns liv. Både de och barnen förtjänar en lagstiftning som kan göra det förhållandet tydligt och förutsägbart.
|
Magnus Ek (C) |
|