Miljöbalken har som syfte att främja en hållbar samhällsutveckling men lagstiftningen har dessvärre medfört problem på en rad olika samhällsområden och verkar hämmande för flera olika för nationen viktiga näringar.
Det är sedan länge väl känt att långdragna och oförutsägbara miljötillståndsprocesser leder till uteblivna investeringar och att företag riskerar att hamna i mardrömslika handläggningsprocesser utan slut. Denna problematik har riksdagen adresserat genom att rikta ett tillkännagivande till regeringen om att förenkla tillståndsprocesserna.
Det finns idag exempel på gruvbolag som har väntat i över sju år på besked om så kallad bearbetningskoncession. Det slutar emellertid inte där då även en beviljad bearbetningskoncession följs av ytterligare tillståndsprövningar, som kan ta ytterligare flera år i anspråk, innan en gruva kan etableras.
Sverige och EU har ett snabbt växande och allt mer skriande behov av de metaller och mineral som behövs för att industrin och transportsektorn ska kunna uppnå det politiska målet om att bli fossilfria. Samtidigt har inte en enda ny gruva fått tillstånd att starta i Sverige de senaste tio åren. Detta är enligt mitt förmenande en konsekvens av att snävt lokala skyddsintressen, som oftast rör lokal påverkan på biologisk mångfald, tillåts bromsa nationellt avgörande satsningar på såväl industri som energiförsörjning och infrastruktur.
Jag menar att vår strävan bör vara att i så hög grad som möjligt göra Sverige självförsörjande vad gäller metaller och mineral för att minska vårt beroende av import från nationer med lägre miljöambitioner, tveksamma arbetsförhållanden och uppenbara brister i sin syn på mänskliga rättigheter.
Det är emellertid inte bara gruvnäringen som är negativt påverkad av miljöbalken och hur den tillämpas. Även utbyggnaden av elnätet, som är helt nödvändig för att elektrifiera industriella processer och svensk transportsektor, bromsas upp av miljölagstiftningen. Som tillståndsprövningen enligt miljöbalken ser ut i dag tar det uppemot ett decennium att anlägga en ny stam- eller regionnätsledning varav endast två år åtgår för själva byggnationen.
Miljölagstiftningen får också konsekvenser för rikets säkerhet. Försvarsmakten varnade så sent som i augusti 2020 för att utdragna miljötillståndsprocesser går ut över Sveriges försvarsförmåga. Försvarsmakten vittnar om att den får vänta i flera år på ansökningar om att använda övnings- och skjutfält, samtidigt som vi ser en ökad oro i Sveriges närområde som Försvarsmakten behöver höja sin förmåga för att kunna möta.
För att Sverige skall förbli en ledande industrination med stora exportintäkter som möjliggör en fungerande välfärd måste vi ha en lagstiftning som tillåter industrin att byta om från tvångströja till ledartröja.
Efterfrågade tekniksprång som exempelvis en högre grad av elektrifiering är avhängiga av att miljöbalken reformeras i grunden med intentionen att bli en hållbarhetsbalk snarare än en miljöbalk. Detta är också något som behövs för att möjliggöra nödvändiga satsningar på infrastruktur, elnät och inte minst det försvar som skall garantera vår demokrati och nationella suveränitet.
Jag menar därför att regeringen behöver tillsätta en utredning som ser över miljöbalken i dess helhet. Utredningens uppdrag ska vara att tillskapa en bättre balans mellan olika samhällsintressen än vad som är fallet idag, och en större miljönytta ur ett helhetsperspektiv. Samtidigt ska lagstiftningen ge en tydligare vägledning i hur olika intressen ska vägas mot varandra. Efter omarbetningen bör därför även ett namnbyte från miljöbalken till hållbarhetsbalken vara motiverat.
|
Eric Palmqvist (SD) |
|