sou 2019 39

Sammanfattning

Uppdraget för 2018 års AV-utredning har varit att föreslå de för- fattningsändringar och andra åtgärder som behövs för att genomföra ändringar i AV-direktivet och att se över radio- och tv-lagen i vissa andra delar. Utredningen redovisar i betänkandet sina förslag och bedömningar i dessa avseenden och i några närliggande frågor.

Utredningens förslag avser i huvudsak ändringar i radio- och tv- lagen. Författningsförslagen återfinns i kapitel 1 och en författnings- kommentar i kapitel 21. I denna sammanfattning redogörs översikt- ligt för innehållet i betänkandet i övrigt.

Kapitel 2 Inledning

Betänkandet inleds med en beskrivning av utredningens uppdrag och hur utredningsarbetet genomförts.

Utredningens uppdrag har varit att analysera ändringar i AV- direktivet och bedöma i vilken utsträckning svensk rätt behöver ändras eller kompletteras till följd av ändringsdirektivet. Ändrings- direktivet (Europarlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 om ändring av direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestäm- melser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författ- ningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster) antogs den 14 november 2018 och ska vara genomfört i svensk rätt senast den 19 september 2020.

Utredningen har därutöver sett över radio- och tv-lagen (2010:696) med utgångspunkt i fem delfrågor. Utredningen har också haft möj- lighet att föreslå författningsändringar som inte direkt föranletts av uppdraget, men som har samband med det.

Utredningsarbetet har under ledning av den särskilde utredaren bedrivits av tre sekreterare och i nära samarbete med en expertgrupp.

Sammanfattning

SOU 2019:39

Sekretariatet har haft möten eller varit i kontakt med ett flertal myndig- heter, intresseorganisationer, medieföretag och andra utredningar.

Kapitel 3 Regleringen på radio- och tv-området

I kapitel 3 beskriver utredningen huvuddragen i den svenska lagstift- ningen på radio- och tv-området, relevant EU-rätt och de myndig- heter som utövar tillsyn på området.

Den grundläggande lagstiftningen för svenska medier finns i tryck- frihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen och bygger bl.a. på principen om etableringsfrihet och förbudet mot censur. Yttrande- frihetsgrundlagen (YGL) omfattar radio, tv, film, video och databaser. Etableringsfriheten innebär att det är tillåtet för vem som helst att sända program genom tråd, det vill säga kabel-tv, ip-tv, webb-tv eller webbradio. När det gäller sändning av tv-program genom etern, det vill säga marksänd eller satellitsänd tv, är det däremot tillåtet enligt YGL att begränsa etableringsfriheten. Anledningen är att frekvens- utrymmet för etersändningar är begränsat.

Radio- och tv-lagen är den lag som reglerar radio- och tv-sänd- ningar och beställ-tv i Sverige, bl.a. när det krävs tillstånd för att sända radio och tv i marknätet. Lagen innehåller även regler om inne- hållet i sändningarna. Det finns dessutom regler i lagen om reklam, sponsring och produktplacering samt regler för att öka möjligheten för personer med funktionsnedsättning att ta del av sändningarna. När det gäller reklam berörs leverantörer av medietjänster också av bestäm- melser i marknadsföringslagen (2008:486), alkohollagen (2010:1622), lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter, läkemedelslagen (2015:315) och spellagen (2018:1138).

Den europeiska lagstiftningen på tv-området utgörs av direktivet om audiovisuella medietjänster (AV-direktivet 2010/13/EU och ändringsdirektivet 2018/1808/EU). Direktivet är ett inre marknads- direktiv vars huvudsakliga syfte är att underlätta för tv-sändningar mellan medlemsländerna. Direktivet omfattade ursprungligen endast tv-sändningar men utvidgades 2007 till att omfatta också beställ-tv- tjänster.

En grundläggande princip i direktivet är sändarlandsprincipen som innebär att det land från vilket en sändning ursprungligen kommer,

SOU 2019:39

Sammanfattning

är ansvarigt för att sändningen följer de nationella lagarna. Direktivet innehåller ett antal minimiregler för innehållet i sändningarna.

Genom ändringsdirektivet blir innehållsregleringen för vanliga tv-sändningar respektive beställ-tv mer likvärdig när det gäller vill- koren för reklam och bestämmelser om skydd av minderåriga. Även främjande av europeiska produktioner, där krav på kvoter enbart har gällt för vanliga tv-sändningar, har fått en mer likvärdig reglering genom krav på kvoter för beställ-tv. Andra ändringar är att bestäm- melserna om innehåll som uppmanar till hat och skydd av minder- åriga har utvidgats.

Genom ändringsdirektivet infördes också nya bestämmelser an- gående s.k. videodelningsplattformstjänster. Det är tjänster där leve- rantören inte har redaktionellt ansvar för innehållet men kan påverka hur innehållet organiseras, t.ex. Youtube. I ändringsdirektivet finns också bestämmelser om nationella myndigheters självständighet och om samarbete mellan dem.

Flera myndigheter har tillsynsuppgifter på medieområdet som följer av AV-direktivet. När det gäller bestämmelserna om sänd- ningars redaktionella innehåll ligger uppgiften framför allt på gransk- ningsnämnden för radio och tv (granskningsnämnden) vid Myndig- heten för press, radio och tv. Uppgiften att övervaka bestämmelserna om innehåll som kan skada den fysiska, mentala eller moraliska ut- vecklingen hos underåriga har dock lagts på Justitiekanslern. Ansvaret för övervakningen av direktivets bestämmelser om kommersiella med- delanden är uppdelat mellan granskningsnämnden och Konsument- ombudsmannen, med undantag för reklam för medicinska produkter och behandlingar som övervakas av Läkemedelsverket.

Kapitel 4 Definitioner, jurisdiktion och registrering

I kapitel 4 behandlas frågor om definitioner, jurisdiktion och regi- strering. Ändringsdirektivet innebär nya och ändrade definitioner av flera av de grundläggande begrepp som används i AV-direktivet, bl.a. genom att direktivets tillämpningsområde utökas till att omfatta även videodelningsplattformar. Utredningen föreslår att definitioner av begreppen videodelningsplattform, leverantör av videodelnings- plattform och användargenererad video införs i radio- och tv-lagen. Definitionerna av produktplacering och sponsring ändras så att även

Sammanfattning

SOU 2019:39

videodelningsplattformar och användargenererade videor omfattas. Utredningen gör bedömningen att de ändrade definitionerna av audio- visuell medietjänst, audiovisuellt kommersiellt meddelande och pro- gram samt definitionen av redaktionellt beslut inte medför något behov av ändring i radio- och tv-lagen.

Ändringsdirektivet innehåller även en ändring i den artikel som anger när en leverantör av medietjänster ska anses som etablerad i en medlemsstat. Ändringen innebär att det vid bedömningen av var en leverantör med verksamhet i flera medlemsstater ska anses etablerad görs en närmare koppling till den programrelaterade verksamheten. Utredningen föreslår att radio- och tv-lagen ändras så att hänvis- ningen till AV-direktivet, för bedömningen av om en leverantör är etablerad i Sverige, gäller AV-direktivet i dess lydelse enligt ändrings- direktivet.

Utredningen föreslår även att radio- och tv-lagen ska omfatta leverantörer av videodelningsplattformar etablerade i Sverige.

AV-direktivet innehåller regler om när en medlemsstat får göra undantag från principen om fri rörlighet. Det gäller möjligheten för en medlemsstat att begränsa rätten till vidaresändning inom dess territorium och att göra undantag från sändarlandsprincipen för att tillämpa striktare bestämmelser och procedurerna för sådana begräns- ningar. Genom ändringsdirektivet utökas bestämmelserna till att omfatta beställ-tv och procedurreglerna justeras. Medlemsstaterna ska även samverka när det gäller informationsutbyte med andra medlems- stater och Europeiska kommissionen. Utredningen föreslår att radio- och tv-lagens bestämmelser om samarbete mellan myndigheter utvidgas till att omfatta även tillhandahållande av beställ-tv. Utred- ningen föreslår även att det ska framgå av förordning att Myndig- heten för press, radio och tv ska medverka till informationsutbyte.

Utredningen gör bedömningen att det inte behövs någon särskild bestämmelse när det gäller samarbete mellan medlemsstater i frågor som rör videodelningsplattformar. Utredningen föreslår även att möjligheten för Myndigheten för press, radio och tv att meddela närmare föreskrifter om samarbete mellan myndigheter tas bort.

Genom ändringsdirektivet införs ett krav på att medlemsstaterna ska upprätta och upprätthålla en uppdaterad förteckning över leveran- törer av medietjänster och leverantörer av videodelningsplattformar under deras jurisdiktion. Den som bedriver sändningsverksamhet enligt radio- och tv-lagen, som det inte krävs tillstånd för, och den som

SOU 2019:39

Sammanfattning

tillhandahåller beställ-tv ska anmäla sig för registrering hos Myndig- heten för press, radio och tv. Myndighetens register ska även inne- hålla uppgifter om de leverantörer som bedriver tillståndspliktig verksamhet.

Utredningen gör bedömningen att dagens bestämmelser om regi- strering, med tillägget att även uppgift ska lämnas om på vilket sätt leverantören av tjänsten faller under svensk jurisdiktion, uppfyller direktivets krav för leverantörer av audiovisuella medietjänster. Utred- ningen föreslår att även leverantörer av videodelningsplattformar ska omfattas av en skyldighet att anmäla verksamheten för registrering.

Det finns i dag ingen skyldighet för en leverantör att meddela ändringar i de uppgifter som registreras. Utredningen föreslår att en sådan skyldighet införs.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmäl- ningsskyldighet enligt radio- och tv-lagen döms till böter. Utred- ningen anser att nuvarande sanktionsmöjlighet inte är effektiv och att den bör bytas ut mot en möjlighet att förelägga den som inte fullgör sin anmälningsskyldighet eller som inte anmäler ändringar att fullgöra skyldigheten. Ett sådant föreläggande ska få meddelas av Myndigheten för press, radio och tv och få förenas med vite.

Kapitel 5 Förutsättningar för samreglering och självreglering

I kapitel 5 redogör utredningen för sina överväganden i frågor om samreglering och självreglering. Enligt ändringsdirektivet ska med- lemsstaterna uppmana till användning av samreglering och främja självreglering. Vissa områden pekas också ut som lämpliga för sam- reglering och självreglering.

Utredningen gör bedömningen att samreglering inte är möjligt för ett genomförande av AV-direktivet på de områden där det allmänna ställer upp villkor för verksamheten och där granskningsnämnden för radio och tv:s tillsyn utövas med stöd i 7 kap. 5 § yttrandefrihets- grundlagen. Inom de områden där tillsyn över att villkor eller be- stämmelser enligt radio- och tv-lagen följs inte endast kan utövas av granskningsnämnden för radio och tv anser utredningen att sam- reglering är möjlig, om vissa grundläggande förutsättningar är upp- fyllda.

Sammanfattning

SOU 2019:39

Utredningen föreslår att Myndigheten för press, radio och tv ges i uppdrag att medverka till samreglering inom AV-direktivets område om uppgiften inte lagts på annan myndighet. I kapitlet konstateras att samreglering är en oprövad metod inom radio- och tv-området. Utredningen har dock funnit fyra områden som i ett inlednings- skede lämpar sig för samreglering.

Utredningen tar även upp frågan om självreglering med utgångs- punkt i ett förslag som lämnats av Föreningen Utgivarna, Svenska Journalistförbundet och Publicistklubben. Förslaget innebär ett system där ett privaträttsligt organ prövar frågor om den enskildes privatliv har respekterats i verksamheten. Utredningen presenterar tre olika alternativ och gör bedömningen att förutsättningarna för ett sådant system initialt kan skapas genom att tillståndsgivaren inte använder möjligheten att ställa ett tillståndsvillkor om att i sändnings- verksamheten respektera den enskildes privatliv.

Kapitel 6 Videodelningsplattformstjänster

Genom ändringsdirektivet utvidgas tillämpningsområdet för AV- direktivet till att omfatta också videodelningsplattformar. De definie- ras som en tjänst som i informations-, underhållnings- eller utbild- ningssyfte tillhandahåller allmänheten program, användargenererade videor, eller bådadera, för vilka leverantören av videodelningsplatt- formen saknar redaktionellt ansvar men bestämmer hur innehållet ska organiseras. Ändringsdirektivet innebär att medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av sådana tjänster vidtar lämpliga åtgärder bl.a. för att skydda allmänheten mot innehåll som uppmanar till våld eller hat.

Myndigheten för press, radio och tv har på utredningens uppdrag genomfört en kartläggning av möjliga videodelningsplattformar under svensk jurisdiktion. Myndigheten har funnit ett fåtal svenska tjänster som möjligen kan omfattas av regelverket, dels intresseforum med möjlighet till videodelning, dels videodelningsplattformar för streaming av sport, t.ex. fotbollsmatcher.

Utredningens förslag till genomförande innebär att bestämmel- ser om videodelningsplattformar och leverantörer av sådana tjänster införs i radio- och tv-lagen och samlas i ett nytt kapitel. Bestämmel- serna innebär bl.a. att leverantörer av videodelningsplattformar ska

SOU 2019:39

Sammanfattning

vidta lämpliga åtgärder för att skydda barn från ingående våldsskild- ringar och pornografiska bilder. Leverantörer av videodelningsplatt- formar ska också vidta lämpliga åtgärder för att skydda allmänheten från innehåll som uppenbart är sådant som avses i brottsbalkens bestämmelser om olaga hot, uppvigling, hets mot folkgrupp, barn- pornografibrott samt bestämmelsen om offentlig uppmaning i lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbild- ning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. När det gäller innehåll som strider mot de nu nämnda bestämmel- serna i brottsbalken menar utredningen att en leverantör av video- delningsplattformar också kan bli ansvarig enligt lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor.

Vidare föreslår utredningen att det införs regler om reklam, sponsring och produktplacering som ska gälla för leverantörer av videodelningsplattformar och att Myndigheten för press, radio och tv får i uppgift att, i samråd med Statens medieråd, medverka till samreglering för leverantörer av videodelningsplattformar.

Kapitel 7 Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott

I 2010 års AV-direktiv anges i artikel 6 att medlemsstaterna på lämp- ligt sätt ska säkerställa att tv-sändningar och beställ-tv under deras jurisdiktion inte innehåller något som uppammar hat grundat på ras, kön, nationalitet eller religion.

Ändringsdirektivet innebär att artikel 6 utvidgas på olika sätt. Inte bara uppmaningar till hat utan också uppmaningar till våld ska omfattas. Fler grunder för våld eller hat blir aktuella genom att det görs en koppling till bestämmelsen om diskriminering i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Ytterligare en nyhet är att medlemsstaterna på lämpligt sätt ska säkerställa att audio- visuella medietjänster inte innehåller offentlig uppmaning att begå terroristbrott.

I kapitel 7 redovisar utredningen uppdraget att analysera behovet av författningsändringar med anledning av utvidgningen av artikel 6. Utredningen lämnar också förslag till andra ändringar i radio- och tv-lagen som bidrar till ett effektivt genomförande av artikel 6.

Utredningens bedömning är att svensk rätt uppfyller de krav som ställs i artikel 6 i lydelsen enligt ändringsdirektivet, genom befintliga

Sammanfattning

SOU 2019:39

straffbestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen och brottsbalken om hets mot folkgrupp, uppvigling och olaga hot samt genom demokrati- bestämmelsen i radio- och tv-lagen och möjligheten att i sändnings- tillstånd ställa upp villkor om att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft.

Det finns dock situationer där frågan kan ställas om den straff- rättsliga regleringen är tillämplig för satellitsändningar från tredje länder som är avsedda för en publik i en annan EES-stat, men som faller under svensk jurisdiktion genom användning av svensk satellit- upplänk eller utnyttjande av svensk satellitkapacitet.

Utredningen föreslår därför att en ny bestämmelse förs in i radio- och tv-lagen som omfattar dessa situationer. Bestämmelsen innebär att den som inte är etablerad i Sverige och som använder svensk satellitupplänk eller utnyttjar svensk satellitkapacitet för sändningar som helt eller huvudsakligen är avsedda för mottagning i en annan EES-stat ska ansvara för att programmen inte innehåller någon upp- maning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den sändande ska även ansvara för att programmen inte innehåller någon offentlig uppmaning att begå terroristbrott i enlighet med artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF.

Justitiekanslern föreslås övervaka efterlevnaden av bestämmelsen om uppmaning till våld, hat eller terroristbrott i angivna satellitsänd- ningar. Om ett programbolag vid upprepade tillfällen sänder upp- maningar till hat, våld eller terroristbrott i strid med bestämmelsen ska överträdelsen kunna mötas med en vitessanktion. Ett sådant vites- föreläggande ska även kunna riktas mot satellitentreprenören.

Kapitel 8 Skydd av minderåriga och krav på information

Ändringsdirektivet innebär att minderårigas skydd mot skadligt medie- innehåll på olika sätt förstärks.

I kapitel 8 behandlas inledningsvis de bestämmelser om åtgärder som kan begränsa minderårigas tillgång till skadligt innehåll. Dessa bestämmelser gällde tidigare bara för okrypterade tv-sändningar, men

SOU 2019:39

Sammanfattning

har genom ändringsdirektivet utsträckts till att gälla även för kryp- terade tv-sändningar och beställ-tv. Utredningens bedömning är att svensk rätt redan når upp till den högre skyddsnivån.

Därefter berörs de krav som införs för leverantörer av medie- tjänster när det gäller att lämna information om innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling. I dag är de krav som ställs i svensk lagstiftning begränsade till att i tv- sändningar lämna varning vid sändningar av program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornogra- fiska bilder (5 kap. 2 § radio- och tv-lagen).

Utredningen lämnar förslag som innebär att det nuvarande kravet på varning ersätts med en ny bestämmelse om att den som sänder tv- program eller tillhandahåller beställ-tv-program som innehåller verk- lighetstrogna våldsskildringar eller pornografiska bilder ska lämna information till tittarna som beskriver innehållet och varnar för dess potentiella skada. Den nya bestämmelsen ska övervakas av gransk- ningsnämnden för radio och tv. Utredningen föreslår också att Statens medieråd ges i uppdrag att bistå mediebranschens aktörer i framtagande av ett gemensamt system för innehållsklassificering och information om innehåll.

Genom ändringsdirektivet ställs vidare krav på skydd av person- uppgifter som rör minderåriga. Sådana personuppgifter får inte an- vändas för kommersiella ändamål såsom direktmarknadsföring, pro- filering och beteendestyrd annonsering. Utredningen föreslår att en bestämmelse med detta innehåll införs i radio- och tv-lagen samt att bestämmelsens efterlevnad ska övervakas av Datainspektionen.

I kapitlet behandlar utredningen slutligen ändringsdirektivets krav på att medlemsstaterna ska främja och vidta åtgärder för utveckling av medie- och informationskunnighet. Utredningen konstaterar att det pågår ett arbete för att stärka medie- och informationskunnig- heten i Sverige. Det sker också ett arbete för att utveckla former för hur detta arbete ska kanaliseras. Utredningen bedömer därför att Sverige uppfyller ändringsdirektivets krav när det gäller att främja och utveckla medie- och informationskunnighet.

Medlemsstaterna ska senast den 19 december 2022 och därefter vart tredje år rapportera till kommissionen hur de uppfyllt kraven att främja och vidta åtgärder för utvecklingen av medie- och informa- tionskunnighet. Myndigheten för press, radio och tv och Statens medieråd föreslås få i uppdrag att i nära samverkan kartlägga – och

Sammanfattning

SOU 2019:39

vart tredje år redovisa – vilka åtgärder som vidtagits för att främja utvecklingen av medie- och informationskunnighet i Sverige.

Kapitel 9 Audiovisuella kommersiella meddelanden

Ändringsdirektivet innebär att reklamreglerna förändras i syfte att skapa mer likvärdiga konkurrensförutsättningar för leverantörer av beställ-tv och leverantörer av tv-sändningar. Ändringarna innebär bl.a. en liberalisering av hur mycket reklam som får finnas i tv-sänd- ningar och en skärpning av bestämmelserna om alkoholreklam i beställ-tv. Vidare innebär ändringarna förenklingar av bestämmel- serna om produktplacering. En annan nyhet är att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att säkerställa att audiovisuella medietjänster inte utan medgivande från leverantören förses med s.k. överliggande inslag för kommersiella ändamål eller ändras.

För närvarande gäller att annonser får sändas i tv under högst tolv minuter per timme mellan hela klockslag. Utredningen anser att det finns skäl som talar för att den svenska lagstiftningen ska återspegla den mer liberala och flexibla hållning som ändringsdirektivet ger uttryck för när det gäller annonstid. Utredningen föreslår därför i kapitel 9 att radio- och tv-lagens reglering av högsta tillåtna tid för annonser ändras på så sätt att annonser får sändas i tv under högst 20 procent av tiden mellan kl. 06.00 och 18.00 samt 20 procent av tiden mellan kl. 18.00 och 24.00.

Därutöver föreslås en ny bestämmelse med innebörden att neutrala inramningar mellan redaktionellt innehåll och reklaminslag och mellan enskilda inslag, s.k. svartrutor, inte räknas som annonstid. Undan- taget för egenreklam föreslås utvidgas till att omfatta reklam som en leverantör av medietjänster gör för programverksamhet från andra leverantörer av medietjänster som tillhör samma mediegrupp.

När det gäller produktplacering föreslår utredningen att huvud- regeln blir att produktplacering får förekomma i program i både tv och beställ-tv, med undantag för nyhets- och samhällsprogram, program om konsumentfrågor, religiösa program och program som huvud- sakligen vänder sig till barn under tolv år.

Ändringsdirektivets skärpning av bestämmelserna om alkohol- reklam i beställ-tv medför enligt utredningen inte behov av några särskilda åtgärder för att genomföras i svensk rätt.

SOU 2019:39

Sammanfattning

Utredningen föreslår slutligen att en ny bestämmelse införs i radio- och tv-lagen om att tv-sändningar och beställ-tv inte får förses med överliggande inslag för kommersiella ändamål eller ändras utan medgivande från leverantören av medietjänster.

Kapitel 10 Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

I kapitel 10 redovisar utredningen sina överväganden när det gäller tillgängliggörande av program för personer med funktionsnedsättning.

Utredningen föreslår att det ska vara möjligt att ställa krav på att program i beställ-tv som tillhandahålls via tråd ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Med det förslaget bedömer ut- redningen att radio- och tv-lagens bestämmelser om tillgängliggörande genomför de krav som AV-direktivet genom ändringsdirektivet ställer på att innehåll ska tillgängliggöras.

Utredningen föreslår att leverantörer av medietjänster som om- fattas av krav på att göra tjänster tillgängliga ska rapportera hur de har uppnått de krav som ställs. En leverantör av medietjänster ska även upprätta en handlingsplan för hur tjänstens tillgänglighet ska öka.

Enligt AV-direktivet genom ändringsdirektivet ska varje medlems- stat utse en lättillgänglig kontaktpunkt online för information och klagomål om de nu aktuella tillgänglighetsfrågorna. Utredningen före- slår att Myndigheten för press, radio och tv ska tillhandahålla en så- dan kontaktpunkt online.

Meddelanden av vikt för allmänheten som enligt tillståndsvillkor ska sändas i tv ska, när så är möjligt, utformas så att de är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Utredningen bedömer att ett motsvarande krav inte bör införas för ljudradiosändningar.

Kapitel 11 Främjande av europeiska produktioner

I kapitel 11 behandlar utredningen frågor om främjande av euro- peiska produktioner. AV-direktivets krav på att europeiska produk- tioner ska främjas gäller oavsett distributionsform. Genom ändrings- direktivet skärps kraven på leverantörer av beställ-tv på så sätt att minst 30 procent av tjänstens katalog ska innehålla europeiska pro- duktioner, som även ska framhävas.

Sammanfattning

SOU 2019:39

Nuvarande bestämmelser om främjande av produktioner av euro- peiskt ursprung gäller inte för sändningar eller tillhandahållanden via tråd. Utredningen föreslår att även sändningar av tv och tillhanda- hållanden av beställ-tv via tråd ska omfattas av en skyldighet att främja framställningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung.

Den som tillhandahåller beställ-tv ska enligt utredningens förslag främja europeisk produktion genom att minst 30 procent av tjänstens katalog ska utgöras av program av europeiskt ursprung och att dessa program ska framhävas. Skyldigheten ska inte gälla för leverantörer med låg omsättning eller liten publik. Den ska inte heller gälla om skyldigheten skulle vara opraktisk eller på annat sätt omotiverad.

Leverantörer ska redovisa hur kraven har uppfyllts. En sådan redo- visningsskyldighet kan vara betungande, både för den som ska redo- visa och för Myndigheten för press, radio och tv som ska samla in och sammanställa uppgifterna. Utredningen föreslår därför att myndig- heten ska få möjlighet att skapa en större flexibilitet i redovisningen. Myndigheten för press, radio och tv föreslås även få möjlighet att medge undantag från skyldigheten att redovisa andelen europeiska produktioner för leverantörer av tv-sändningar.

Kapitel 12 Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer

Genom ändringsdirektivet ställs krav på att medlemsstaternas tillsyns- myndigheter och tillsynsorgan ska vara oberoende från såväl offentliga som privata organ. Den verksamhet som bedrivs ska vara opartisk och öppen samt kunna granskas. Vidare ska myndighetens kompetens och befogenheter vara tydligt författningsreglerade. Ändringsdirektivet slår också fast principer för tillsättning och entledigande av myndig- hetschefer och nämndledamöter.

I kapitel 12 bedömer utredningen att den svenska förvaltnings- modellen garanterar att Myndigheten för press, radio och tv och övriga myndigheter med uppgifter på AV-direktivets område är juridiskt åtskilda och funktionellt oberoende från regeringen och andra offentliga eller privata organ. Enligt utredningens uppfattning behövs inte heller några ändringar i svensk rätt för att genomföra kraven i ändringsdirektivet om att tillsynsmyndigheterna ska utöva sina befogenheter opartiskt, öppet och självständigt. Det behövs inte heller ändringar i svensk rätt för att genomföra kravet på reglering

SOU 2019:39

Sammanfattning

av de befogenheter som tillkommer tillsynsmyndigheterna och hur dessa kan hållas ansvariga. Kraven på att medlemsstaterna ska säker- ställa att nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan ska ha till- räckliga finansiella resurser och personalresurser samt befogenheter att upprätthålla efterlevnad för att kunna utföra sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt och för att bidra till arbetet i den europeiska grup- pen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga) föranleder, enligt utredningens bedömning, inte heller ändringar i svensk rätt.

Utredningen lämnar förslag om att Myndigheten för press, radio och tv ska utses till tillsynsmyndighet enligt AV-direktivet i den mån uppgiften att utöva tillsyn inte ligger på någon annan myndighet. Förslag lämnas också om att det i myndighetens instruktion förtyd- ligas att myndigheten ska delta i Ergas arbete, och inom ramen för arbetet i Erga samverka med andra svenska myndigheter som fullgör uppgifter på AV-direktivets område.

Vidare behandlas frågorna om tillsättning och entledigande av myndighetschefen för Myndigheten för press, radio och tv och av ledamöter i granskningsnämnden för radio och tv. Ändringar avse- ende bl.a. vilka som kan vara ledamöter i nämnden föreslås, för att ytterligare stärka oberoendet.

Slutligen behandlas kravet i ändringsdirektivet på effektiva över- klagandemekanismer på nationell nivå. Utredningen bedömer att kravet inte föranleder behov av ändringar i svensk rätt.

Kapitel 13 Översyn av radio- och tv-lagen utifrån ett nytt säkerhetsläge

I kapitel 13 redovisar utredningen sina överväganden när det gäller hur nationella säkerhetsintressen kan säkerställas vid tillståndspröv- ningen för tv, text-tv och ljudradio.

Frågan rör huruvida Myndigheten för press, radio och tv ska kunna avslå en ansökan om sändningstillstånd eller upphäva ett tillstånd en- bart på den grunden att den aktuella aktören kan anses utgöra en nationell säkerhetsrisk. Frågan är komplex och aktualiserar övervägan- den bl.a. av om regler med den innebörden kan innebära en begräns- ning av yttrande- och informationsfriheten.

Sammanfattning

SOU 2019:39

Yttrandefriheten och dess grundläggande betydelse i ett demo- kratiskt samhälle är en given utgångspunkt för utredningens över- väganden. Utredningen har övervägt olika alternativ för att uppnå syftet att säkerställa nationella säkerhetsintressen. Ett alternativ som har bedömts innebär att Myndigheten för press, radio och tv ges möjlighet att hindra en aktör från att få tillstånd om denne utgör ett hot mot Sveriges säkerhet. Möjligheten att neka tillstånd skulle i så fall finnas både vid tillståndsgivning och när myndigheten ska medge överlåtelse av tillstånd. Alternativet avser också förutsättningarna för att återkalla tillstånd om tillståndshavaren utgör en fara för landets säkerhet. Prövningen skulle i dessa fall vara inriktad på den sökande och dennes verksamhet, inte innehållet i sändningarna. Utredningen har dock funnit att ett sådant alternativ inte bör införas av yttrande- frihetsrättsliga skäl.

Regler som syftar till att säkerställa att nationella säkerhetsintres- sen kan tillgodoses bör i stället vara inriktade på en bedömning av sändningarnas innehåll och möjliggöra ett ingripande i efterhand t.ex. genom återkallelse av sändningstillstånd. Ingripande skulle då vara möjligt om tillståndshavaren bedriver sändningar som utgör en fara för Sveriges säkerhet. Utredningen bedömer att en ny grund för återkallelse av tillstånd med denna innebörd bör införas i radio- och tv-lagen. Den närmare utformningen av sådana regler bör dock ut- redas vidare.

Utredningen bedömer vidare att ökad transparens kring ägarförhål- landen på mediemarknaden kan underlätta för konsumenter att skaffa sig en uppfattning om innehållet i en medietjänst. Frågan huruvida ett krav om ökad öppenhet avseende medietjänstleverantörers ägar- strukturer kan införas bör utredas närmare, särskilt i förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen.

Kapitel 14 Tillståndsperioden för marksänd tv

I kapitel 14 överväger utredningen frågan om hur lång tillstånds- perioden för annan tv än public service-tv ska vara. För närvarande gäller att tillståndsperioden för public service tv kommer att vara åtta år från och med 2026 och att tillståndsperioden för annan tv är sex år.

SOU 2019:39

Sammanfattning

Utredningen anser att synkroniserade tillståndsperioder underlättar tillståndsgivningen och främjar en effektiv frekvensanvändning. Ut- redningen bedömer därför att tillståndsperiodernas längd för public service-tv och annan tv bör vara desamma. Mot bakgrund av att det inte är nödvändigt att redan nu lämna förslag om åttaåriga tillstånds- perioder som ska gälla för första gången under perioden 2026–2033, anser utredningen att frågan om tillståndsperiodens längd för annan tv än public service-tv bör utredas ytterligare, inför den tillstånds- period som inleds 2026.

Ett skäl för att utreda frågan i ett senare skede är att den inte kan ses isolerad från utvecklingen på mediemarknaden. Det rör bl.a. det minskande intresset för marksändningar, hur andra distributions- plattformar utvecklas och hur allmänhetens mediekonsumtion för- ändras. Det är, enligt utredningens uppfattning, rimligt att anta att den närmaste tiden kommer att innebära ytterligare utveckling när det gäller teknik för tv-distribution och förändringar av de kommer- siella förutsättningarna för att verka på mediemarknaden.

Ett annat skäl för att återkomma till frågan är att den har berörings- punkter med frekvenspolitiken, dvs. hur det allmänna väljer att möjlig- göra användning av tillgängligt radiospektrum. Utredningen fram- håller också att en bred översyn kan ge utrymme för att se över frågor som har betydelse för marknätets utveckling och konkurrenskraft, bl.a. tillståndsgivningssystemets utformning.

Kapitel 15 Vidaresändningsplikt

I kapitel 15 behandlar utredningen två frågor relaterade till vidare- sändningsplikten. Utgångspunkten för utredningens uppdrag är en rapport lämnad av Myndigheten för press, radio och tv där myndig- heten föreslår dels att de kanaler som omfattas av vidaresändnings- plikt ska ha olika innehåll, dels att sökbar text-tv ska omfattas av skyldigheten. Kapitlet inleds med en redogörelse för den EU-rätts- liga grunden för möjligheten att införa en vidaresändningsplikt följt av yttrandefrihetsgrundlagens och radio- och tv-lagens bestämmelser om vidaresändningsplikt.

Syftet med bestämmelserna om vidaresändningsplikt är att boende i en kabelansluten fastighet ska ha tillgång till samma utbud från

Sammanfattning

SOU 2019:39

public service som de skulle ha haft om fastigheten inte varit ansluten till kabelnätet.

Vidaresändningsplikten omfattar i dag högst fyra programtjänster från public service. Sveriges Television AB sänder för närvarande sex programtjänster i marknätet. Två av dessa består av parallellsänd- ningar i högupplöst kvalitet. En operatör kan uppfylla vidaresänd- ningsplikten genom att sända två programtjänster i standardupplöst kvalitet och två programtjänster, med samma innehåll, i högupplöst kvalitet. Utredningen föreslår att de programtjänster som omfattas av vidaresändningsplikt ska ha olika innehåll. Genom ett sådant krav tillgodoses allmänhetens behov av allsidig information och syftet med vidaresändningsplikten uppfylls.

Sökbar text-tv omfattas inte av vidaresändningsplikten. Utred- ningen anser att sökbar text-tv är en integrerad del av programutbudet från public service och att det är naturligt att se sökbar text-tv som en del av hela utbudet från public service. Utredningen föreslår där- för att även sökbar text-tv ska ingå i vidaresändningsplikten, under förutsättning att sändningen sker under villkor om opartiskhet och saklighet. Med hänsyn till att innehållet i sökbar text-tv främst består av nyheter och information bör villkor inte ställas om ett mångsidigt programutbud där det ska ingå nyheter.

Kapitel 16 Bör beställradio omfattas av radio- och tv-lagen?

I kapitel 16 behandlar utredningen frågan om beställradio från public service ska omfattas av vissa grundläggande bestämmelser i radio- och tv-lagen.

De senaste åren har utbudet av och lyssnandet på ljudradio på be- gäran, s.k. beställradio, ökat. Radio- och tv-lagens bestämmelser om ljudradio gäller dock enbart sändningar. Det innebär att exempelvis demokratibestämmelsen inte gäller för beställradio från public service.

Utredningen anser att all verksamhet som finansieras av allmän- heten ska uppfylla vissa grundläggande krav. Teknikneutralitet bör också eftersträvas där så är möjligt.

Utredningen föreslår att en definition av beställradio införs i radio- och tv-lagen som anger att beställradio är en tjänst i vilken en leve- rantör av medietjänster i syfte att informera, underhålla eller utbilda

SOU 2019:39

Sammanfattning

tillhandahåller allmänheten program på begäran av användaren och vid en tidpunkt som användaren väljer.

Utredningen anser att det är de mer grundläggande bestämmel- serna i radio- och tv-lagen som även bör gälla för beställradio från public service. Utredningen föreslår därför att demokratibestämmelsen samt bestämmelsen om förbud mot otillbörligt gynnande och be- stämmelserna om sponsring ska gälla även vid tillhandahållande av beställradio inom public service.

Uppdraget för granskningsnämnden för radio och tv föreslås ut- ökas till att även omfatta beställradio från public service. För detta ändamål ska Myndigheten för press, radio och tv få begära att den som tillhandahåller beställradio utan kostnad ska lämna en inspelning av innehållet till myndigheten.

Kapitel 17 Sanktioner i radio- och tv-lagen

I kapitel 17 tar utredningen upp frågor om sanktioner i radio- och tv-lagen. För flera bestämmelser i lagen saknas en sanktionsmöjlighet eller det kan ifrågasättas om den nuvarande sanktionen är effektiv. Myndigheten för press, radio och tv har i en skrivelse till regeringen påpekat att detta försvårar myndighetens tillsynsarbete.

I flera fall saknas sanktionsmöjlighet om en tillståndshavare för kommersiell radio inte följer villkor som ställs i ett tillstånd. Utred- ningen föreslår att den som har tillstånd att sända analog eller digital kommersiell radio och som inte uppfyller vissa av de villkor som ställs ska kunna föreläggas att följa villkoret. Ett sådant föreläggande ska få meddelas av Myndigheten för press, radio och tv och få förenas med vite. Ett tillstånd att sända digital kommersiell radio som har förenats med villkor om att ägarförhållandena och inflytandet i det företag som har tillståndet inte får förändras i mer än begränsad om- fattning ska kunna återkallas om tillståndshavaren åsidosatt villkoret på ett väsentligt sätt.

Ett programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv ska se till att mottagare av deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till viss information. Bestämmelsen saknar sanktionsmöjlighet. Utredningen föreslår att programbolag som sänder tv och leveran- törer av beställ-tv ska kunna åläggas att lämna denna information.

Sammanfattning

SOU 2019:39

Ett åläggande ska meddelas enligt marknadsföringslagen och förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Myndigheten för press, radio och tv har även framfört att vites- sanktionen kopplad till krav om att tv-sändningar ska göras tillgäng- liga för personer med funktionsnedsättning inte är effektiv. Utred- ningen konstaterar att den nuvarande sanktionen, en möjlighet att förelägga vid vite, inte kan anses ändamålsenlig. Utredningen före- slår att den som inte följer beslut om skyldighet att utforma tv-sänd- ningar, beställ-tv eller sökbar text-tv på ett sådant sätt att tjänsterna blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning ska kunna åläggas att betala en särskild avgift.

Det föreslås att frågan om påförande av den särskilda avgiften prövas av granskningsnämnden för radio och tv när beslut om krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning fattats av regeringen och av Myndigheten för press, radio och tv i övriga fall. Sådana beslut ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Kapitel 18 Närliggande frågor

Utredningen får föreslå författningsändringar som inte direkt för- anleds av uppdraget men som har samband med det, under förutsätt- ning att uppdraget ändå bedöms kunna redovisas i tid. I kapitel 18 lämnar utredningen förslag om följande närliggande frågor.

Egenreklam och förbudet mot otillbörligt gynnande

Bestämmelsen om otillbörligt gynnande i radio- och tv-lagen gäller för program som inte är reklam. Det innebär att bestämmelsen inte kan tillämpas om ett otillbörligt gynnande sker i samband med egen- reklam, dvs. reklam för den egna programverksamheten. Utredningen lämnar förslag om att det inte ska vara tillåtet att gynna andras kom- mersiella intressen i samband med egenreklam.

SOU 2019:39

Sammanfattning

Produktplacering av alkoholdrycksliknande preparat

Under 2019 har vissa ändringar genomförts i alkohollagen (2010:1622) och andra lagar i syfte att åstadkomma en så likartad reglering som möjligt för alkoholdrycker och alkoholdrycksliknande preparat. Bland annat har förbudet i radio- och tv-lagen mot att någon vars huvud- sakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker sponsrar program utökats till att gälla även sponsring från någon vars huvud- sakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycksliknande preparat.

Utredningen föreslår att det inte heller ska vara tillåtet med pro- duktplacering av alkoholdrycksliknande preparat.

Sponsring från läkemedelsföretag i ljudradio

Enligt radio- och tv-lagen gäller vissa begränsningar om ett läke- medelsföretag sponsrar ett program i tv, sökbar text-tv eller beställ-tv. I sådana fall får sponsringen bara främja företagets namn eller anse- ende, men inte receptbelagda läkemedel eller sådan medicinsk be- handling som bara är tillgänglig efter ordination. Någon motsvarande bestämmelse finns inte för sponsring i ljudradio. Det bryter enligt utredningen mot systematiken i radio- och tv-lagen eftersom övriga bestämmelser om förbud mot eller begränsning av viss sponsring gäller både för tv och radio. Olikheterna i reglering kan också skapa snedvridningar på annonsmarknaden.

Utredningen föreslår därför en ny bestämmelse som innebär att när läkemedelsföretag sponsrar ett program i ljudradio ska sponsringen bara få främja företagets namn eller anseende, men inte receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.

Förtydligande av tillämpningsområdet för marknadsföringslagen och vissa hänvisningar till radio- och tv-lagen i annan lag

Utredningen lämnar förslag om att bestämmelserna om förbud mot reklam i alkohollagen och lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter ska utformas likalydande.

Sammanfattning

SOU 2019:39

Utredningen föreslår bl.a. att hänvisningarna till radio- och tv- lagen ska tas bort, vilket får till följd att de svenska förbuden även kommer att gälla för sådana satellitsändningar som utgår från tredje länder men som är avsedda för en svensk publik.

Utredningen föreslår också ändringar i marknadsföringslagen (2008:486) som förtydligar att lagen tillämpas på tv-sändningar och beställ-tv som omfattas av radio- och tv-lagen, även om de helt eller huvudsakligen är avsedda för mottagning i en annan EES-stat än Sverige.

Övrigt

Utredningen tar även upp en del frågor utan att lämna förslag till författningsändringar.

Utredningen bedömer bl.a. att det finns behov av ytterligare utred- ning av frågan om upptäckbarhet i onlinemiljö. Utredningen bedömer också att en översyn behöver göras av bestämmelserna om åter- kallelse av sändningstillstånd i vissa fall.

Kapitel 19 Ikraftträdande

Utredningen föreslår att författningsändringarna ska träda i kraft den 19 september 2020. Några övergångsbestämmelser behövs inte med anledning av förslagen.

Kapitel 20 Konsekvenser av förslagen

I kapitel 20 redovisar utredningen konsekvenser av förslagen, bl.a. konsekvenser för berörda företag och myndigheter.

Utredningen har strävat efter ett genomförande som ligger i linje med de minimiregler som AV-direktivet anger. På ett område har utredningen valt att föreslå ett genomförande som avviker från AV- direktivets minimiregler. Det gäller de bestämmelser om reklam och andra annonser som blir tillämpliga på leverantörer av videodelnings- plattformar. I den delen knyter genomförandet an till den striktare reglering som gäller i svensk rätt för leverantörer av tv-sändningar och beställ-tv.

SOU 2019:39

Sammanfattning

Utredningen bedömer att förslagen påverkar berörda tv-företag i positiv riktning, i huvudsak med anledning av liberaliseringen av reklamreglerna som enligt tillfrågade tv-företag skapar förutsättningar för märkbart högre intäkter. Sammantaget bör förslagen även innebära en minskning av tv-företagens administrativa börda. Utvidgningen av radio- och tv-lagen till leverantörer av videodelningsplattformar innebär en ökad administrativ börda för sådana företag. Myndig- heten för press, radio och tv:s kartläggning av området visar att det sannolikt är få tjänster som kommer att omfattas av den nya regler- ingen. Det innebär att myndigheten inom ramen för arbetet att upp- mana till samreglering på området kommer att kunna informera och stödja de leverantörer av videodelningsplattformar som berörs och därmed underlätta företagens administrativa börda.

När det gäller konsekvenser för myndigheter innebär utredningens förslag nya uppgifter för bl.a. Myndigheten för press, radio och tv. Det handlar t.ex. om medverkan till samreglering, om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning, kartläggning och redovisning av åtgärder inom området för medie- och informationskunnighet (MIK) och registerfrågor inkluderande utökade registerkrav. Upp- gifterna bör, i varje fall inledningsvis, kunna rymmas inom myndig- hetens befintliga anslag.

De uppgifter som Statens medieråd får med anledning av utred- ningens förslag, bl.a. om kartläggning och redovisning av åtgärder på MIK-området, bedöms kunna rymmas inom myndighetens befint- liga anslag.

För Justitiekanslern, Konsumentombudsmannen, Datainspektionen och domstolarna innebär utredningens förslag utökade uppgifter av mindre omfattning. Utredningen bedömer att förslagen inte medför behov av resursförstärkning för myndigheterna.

Summary

The 2018 Audiovisual Media Inquiry has been commissioned to pro- pose the legislative changes and other actions needed to implement the revised Audiovisual Media Services Directive and to review certain other parts of the Swedish Radio and Television Act. In its report the Inquiry details its proposals and assessments.

The Inquiry’s report relates mainly to changes to the Radio and Television Act. The suggested legal amendments can be found in Chap- ter 1 and comments to the amendments can be found in Chapter 21. This summary provides an overview of the contents of the report.

Chapter 2 Introduction

The report begins with a description of the Inquiry’s remit and how the work has been carried out.

The Inquiry’s remit has been to analyse the changes made to the Audiovisual Media Services Directive (AVMS Directive) and to assess to what extent Swedish law needs to be amended as a consequence. The revised directive (Directive of the European Parliament and of the Council (EU) 2018/1808 amending Directive 2010/13/EU on the coordination of certain provisions laid down by law, regulation or administrative action in Member States concerning the provision of audiovisual media services in view of changing market realities) was adopted on 14 November 2018 and should be introduced into Swedish law no later than 19 September 2020.

In addition, the Inquiry was commissioned to review five subsidi- ary issues in the Radio and Television Act (2010:696), and has had the possibility to propose other legislative changes that are not directly attributable to the remit but are linked to it.

The investigation has been carried out by three full-time inquiry secretaries under the leadership of the Government appointed chair

Summary

SOU 2019:39

of the inquiry, in close cooperation with a panel of experts. The secre- tariat has held meetings with or been in contact with a number of government agencies, interest groups, media companies and other inquiries.

Chapter 3 Regulation within the field of radio and TV

In Chapter 3 the Inquiry describes the main features of Swedish legis- lation within the field of radio and TV, relevant EU law and the regu- latory authorities within this field.

The underlying legislation for the Swedish media is contained in the Freedom of the Press Act and the Fundamental Law on Freedom of Expression, and is based on the principle of freedom of establish- ment, the prohibition of censorship, etc.

The Fundamental Law on Freedom of Expression covers radio, TV, film, video and certain databases. Although the principle of free- dom of establishment means that anyone is permitted to broadcast programmes without state interference, the Fundamental Law allows exceptions to this freedom, especially for terrestrial or satellite trans- missions due to spectrum limitations.

The Radio and Television Act governs radio and TV broadcasts and on-demand television in Sweden and includes licensing requirements for terrestrial broadcasts of radio and TV. The act includes provi- sions on content regulation, advertising rules including provisions on sponsorship and product placement as well as provisions on acces- sibility for persons with disabilities. In terms of advertising, media service providers are also subject to the provisions of the Marketing Practices Act (2008:486), the Alcohol Act (2010:1622), the Act on Tobacco and Similar Products (2018:2088), the Medicinal Products Act (2015:315) and the Gambling Act (2018:1138).

The European legislation within the field of TV consist of the Audiovisual Media Services Directive (2010/13/EU) revised in 2018 (2018/1808/EU). The directive is an internal market directive with the main aim of facilitating TV broadcasts between the Member States. The directive originally covered only TV broadcasts but was expanded in 2007 to include on-demand TV.

SOU 2019:39

Summary

The underlying principle of the directive is the country of origin principle giving the state from which a service originates the juris- diction over that service, i.e. the responsibility to regulate the service according to national legislation. The directive includes a minimum level of content regulation.

The revised directive provides for a more level playing field be- tween TV broadcasts (linear services) and on-demand TV (non-linear services) as regards conditions for advertising and provisions on the protection of minors. The regulation regarding promotion of Euro- pean works, in which quota requirements have only applied for TV broadcasts, is expanded to include requirements also for on-demand TV. Other changes include more detailed provisions on incitement of violence and hatred and on the protection of minors.

The revised AVMS Directive also includes a new chapter contain- ing provisions on video-sharing platform services. These are services such as Youtube where the provider has no editorial responsibility for the content but can decide how the content is organized. The revised directive also contains provisions to ensure the independence of national regulatory authorities and on cooperation between them.

A number of Swedish agencies and authorities have regulatory roles within the media field as a result of the AVMS Directive. When it comes to the provisions on the editorial content of broadcasts, the remit lies primarily with the Swedish Press and Broadcasting Author- ity’s Broadcasting Commission. The remit of monitoring the provi- sions on content that could harm the physical, mental or moral devel- opment of minors has been assigned to the Office of the Chancellor of Justice. Responsibility for monitoring the directive’s provisions on commercial communications is shared between the Broadcasting Com- mission and the Swedish Consumer Agency, with the exception of advertising for medical products and treatments which is monitored by the Medical Products Agency.

Chapter 4 Definitions, jurisdiction and registration

Chapter 4 deals with issues relating to definitions, jurisdiction and registration. The revised directive involves new and changed defini- tions of several of the fundamental concepts of the AVMS Directive, including expanding the directive’s area of application to include

Summary

SOU 2019:39

video-sharing platforms established in Sweden. The Inquiry proposes that definitions of the terms ‘video-sharing platform’, ‘video-sharing platform provider’ and ‘user-generated video’ should be added to the Radio and Television Act. The definitions of ‘product placement’ and ‘sponsorship’ are changed to include video-sharing platforms and user- generated videos. The Inquiry has assessed that the changed defini- tions of ‘audiovisual media service’, ‘audiovisual commercial commu- nication’ and ‘programme’ as well as the definition of ‘editorial decision’ do not require any changes to the Radio and Television Act.

The revised directive also includes a change in the provision of establishment of a media service provider with activities in multiple Member States, putting more emphasis on the location of programme- related activities. The Inquiry proposes that the Radio and Tele- vision Act should be amended following the wording of the revised directive.

The AVMS Directive contains rules of procedure in the event that a Member State wishes to make exceptions from the principle of freedom of reception. This refers to the possibility for a Member State to restrict the right to retransmission within its territory and to make exceptions from the country of origin principle and the proce- dures for such exceptions. The revised directive expands the provi- sions to include on-demand TV and adjusts the procedure. Member States are required to cooperate to ensure that information can be shared with other Member States and the European Commission. The Inquiry proposes that the Radio and Television Act is amended to include these provisions and give a clear requirement to the Swedish Press and Broadcasting Authority to fulfil the requirements of such cooperation and information sharing.

The revised directive introduces a requirement for the Member States to establish and maintain an up-to-date list of the media service providers and video-sharing platform providers under their jurisdic- tion. Those who carry out broadcasting activities in accordance with the Radio and Television Act, for which a licence is not required, and those who provide on-demand TV should apply for registration with the Swedish Press and Broadcasting Authority. The Authority’s register should also include information about those providers who carry out activities for which a licence is required.

The Inquiry has assessed that the current Swedish provisions on registration, with the addition that information must also be provided

SOU 2019:39

Summary

about the way in which the service provider comes under Swedish jurisdiction, meets the directive’s requirements for audiovisual media service providers. The Inquiry proposes that video-sharing platform providers should also be subject to an obligation to register their activities.

There is currently no obligation for a service provider to give notice of changes to the information registered. The Inquiry proposes that such an obligation should be introduced.

At present those who intentionally or negligently fail to fulfil their registration duties in accordance with the Radio and Television Act will be fined. The Inquiry is of the opinion that the current sanction is ineffective, and that it should be replaced with a possibility to order a provider to fulfill the obligation to register or to give notice of changes. Such an order may be issued by the Swedish Press and Broadcasting Authority with the imposition of a conditional fine.

Chapter 5 Prerequisites for co-regulation and self-regulation

In Chapter 5 the Inquiry reports on its considerations on the issues of co-regulation and self-regulation. According to the revised direc- tive, Member States shall encourage the use of co-regulation and the fostering of self-regulation. Certain areas are also highlighted as being particularly suitable for co-regulation and self-regulation.

The Inquiry has assessed that co-regulation is not possible to use for the implementation of the AVMS Directive in those areas where the Broadcasting Commission has the responsibility to supervise those conditions in accordance with the Fundamental Law on Freedom of Expression. Within those areas where the supervision of the compli- ance is not limited by such an explicit requirement, the Inquiry is of the opinion that co-regulation is possible if certain fundamental con- ditions are met.

The Inquiry proposes that the Swedish Press and Broadcasting Authority should be assigned to participate in the work towards co- regulation within the field of the AVMS Directive if such an assign- ment is not given to another authority. It is noted in the chapter that co-regulation is an untested method within the field of radio and television. However, the Inquiry has identified four areas that are suit- able for co-regulation during an introductory stage.

Summary

SOU 2019:39

The Inquiry also addresses the issue of self-regulation on the basis of a proposal submitted by Föreningen Utgivarna, Svenska Journa- listförbundet and Publicistklubben. The proposal involves a system whereby a self-regulative system takes over the responsibility to deter- mine whether the individual’s right to privacy has been respected by the broadcaster in its broadcasting operation. The Inquiry presents three alternatives and assesses that the conditions for such a system can initially be created by deciding not to impose licensing condi- tions regarding the individual’s right to privacy.

Chapter 6 Video-sharing platform services

The revised directive broadens the AVMS Directive’s area of appli- cation to include video-sharing platform services. These are defined as services that provide the general public with programmes, user- generated videos or both, for the purposes of information, education or entertainment and for which the provider of the video-sharing platform does not have editorial responsibility but can determine how the content is organised. The revised directive requires Member States to ensure that providers of such services take appropriate mea- sures e.g. for the protection of the general public from content that incites violence or hatred.

The Swedish Press and Broadcasting Authority has carried out a survey of possible video-sharing platforms within Swedish jurisdic- tion on behalf of the Inquiry. The Authority has identified a few Swedish services that could be covered by the regulations, including communities of interest that allow video-sharing and video-sharing platforms for streaming sport, e.g. football matches.

The Inquiry’s proposal for implementation includes provisions on video-sharing platforms and for providers of such services being added to a new chapter of the Radio and Television Act. The provi- sions include appropriate measures for protection of minors from detailed depictions of violence and pornographic images. Video- sharing platform providers should also take appropriate measures to protect the general public from content that is clearly covered by the Swedish Criminal Code’s provisions on illegal threats, inciting rebel- lion, racial hatred and child pornography, and the provision on public provocation in the Act on Criminal Responsibility for Public

SOU 2019:39

Summary

Provocation, Recruitment and Training concerning Terrorist Offences and other Particularly Serious Crimes (2010:299). In terms of content that breaches the abovementioned provisions in the Swedish Criminal Code, the Inquiry is of the opinion that a video- sharing platform provider may also be responsible in accordance with the Act on Responsibility for Electronic Bulletin Boards (1998:112).

The Inquiry also proposes that rules for advertising, sponsorship and product placement that are applicable to video-sharing platform providers should be introduced and that the Swedish Press and Broadcasting Authority should be tasked to determine that service providers have taken the appropriate measures required, and – in consultation with the Swedish Media Council – with encouraging co-regulation for video-sharing platform providers.

Chapter 7 Content that incites violence, hatred or terrorism

The 2010 AVMS Directive contains a provision in article 6, in which it is stated that Member States shall ensure by appropriate means that TV broadcasts and on-demand TV under their jurisdiction do not contain any incitement to hatred based on race, sex, religion or nationality.

The revised directive expands article 6 in several ways. In addition to incitement of hatred, violence is included. Additional grounds for violence or hatred are introduced through a link to the provision on discrimination in the Charter of Fundamental Rights of the European Union. Member States shall also ensure by appropriate means that audiovisual media services do not contain any public provocation to commit a terrorist offence.

In Chapter 7 the Inquiry analyses the need for legal changes to implement the revised article. The Inquiry also proposes changes to the Radio and Television Act that will contribute towards the effec- tive implementation of article 6.

The Inquiry assesses that Swedish legislation meets the require- ments of article 6 by existing penalty regulations in the Fundamental Law on Freedom of Expression and the Swedish Criminal Code on racial hatred, incitement and illegal threats, and through the demo- cracy provision in the Radio and Television Act combined with the

Summary

SOU 2019:39

possibility to impose conditions in broadcasting licences to take ac- count of the particular impact of television.

However, the Inquiry questions if penal regulation is applicable to satellite broadcasts from third countries where Sweden has juris- diction through the use of a satellite uplink in Sweden or the use of Swedish satellite capacity but where the service is intended for the public in another EEA state.

The Inquiry therefore proposes to add a new provision to the Radio and Television Act covering these specific situations. This provision makes it clear that a provider that is not established in Sweden but use a Swedish satellite up-link or Swedish satellite capacity for broadcasts entirely or primarily intended for reception in another EEA state is responsible to ensure that programmes do not contain any incitement to violence or hatred against a group or a member of any of a group on any of the grounds stated in article 21 of the Charter of Fundamental Rights of the European Union.

The broadcaster should also ensure that programmes do not con- tain any public incitement to commit terrorist offences in accord- ance with article 5 of the Directive (EU) 2017/541 of the European Parliament and of the Council of 15 March 2017 on combating ter- rorism and replacing Council Framework Decision 2002/475/JHA, and on and amending Council Decision 2005/671/JHA.

It is proposed that the Office of the Chancellor of Justice should monitor compliance with the provision on incitement to violence, hatred or terrorism in the abovementioned satellite broadcasts. If a service provider repeatedly broadcasts incitements to violence, hatred or terrorism in contravention of the provision, such breaches shall be punishable with financial sanctions. It should also be possible to impose such sanctions on the satellite operator.

Chapter 8 Protection of minors and information requirements

The revised directive strengthens protection of minors against harm- ful media content in various ways.

Chapter 8 begins with the provisions to restrict minors’ access to harmful content. These provisions previously only applied to un- encrypted TV broadcasts, but have been extended by the revised directive to include encrypted TV broadcasts and on-demand TV.

SOU 2019:39

Summary

The Inquiry’s assessment is that Swedish law already achieves the higher level of protection.

The chapter then addresses the requirements introduced for media service providers to provide information about content that may im- pair the physical, mental or moral development of minors. The require- ments imposed by Swedish legislation are currently limited to TV broadcasts providing a warning when broadcasting programmes includ- ing detailed depictions of violence of a realistic nature or pornographic images (Chapter 5, Section 2 of the Radio and Television Act).

The Inquiry proposes that the current requirement for a warning should be replaced with a new provision whereby a party that broad- casts TV programmes or provides on-demand TV programmes con- taining realistic depictions of violence or pornographic images should provide information to viewers describing the content and warning about its potential harm. The new provision should be monitored by the Broadcasting Commission. The Inquiry also proposes that the Swedish Media Council should be tasked with supporting the stake- holders in drawing up a joint system for content classification and information about content.

The revised directive also imposes requirements on protecting the personal data of minors collected or otherwise generated by media service providers. Such personal data may not be used for commer- cial purposes such as direct marketing, profiling and behavioural tar- geted advertising. The Inquiry proposes that a provision should be added to the Radio and Television Act and that compliance with the provision should be monitored by the Swedish Data Protection Authority.

The chapter ends with the requirements of the revised directive that Member States shall promote and take actions to develop media literacy. The Inquiry notes that work is being carried out to improve media literacy in Sweden. Efforts are also being undertaken to develop ways in which to channel this work. The Inquiry therefore assesses that Sweden meets the revised directive’s requirements for promoting and developing media literacy.

Member States shall report to the European Commission no later than 19 December 2022 and subsequently every three years on how they have met the requirement to promote and take actions to develop media literacy. It is proposed that the Swedish Press and Broad- casting Authority and the Swedish Media Council should be tasked,

Summary

SOU 2019:39

working in close cooperation, to map – and report every three years

–which actions have been taken to promote the development of media literacy in Sweden.

Chapter 9 Audiovisual commercial communications

The revised directive contains changes of the advertising rules in order to create more equal competitive conditions for on-demand TV service providers and TV broadcast providers. These changes include a liberalization of the amount of advertising that can be included in TV broadcasts and stricter provisions on alcohol adver- tising in on-demand TV. The changes also involve simplifying the provisions on product placement. Member States must also take actions to ensure that audiovisual media services are not overlaid for commercial purposes or modified without the consent of the provider.

Advertisement spots can currently be broadcast on TV for a maximum of twelve minutes within a given clock hour. The Inquiry is of the opinion that the Swedish legislation should reflect the more liberal and flexible approach expressed by the revised directive in terms of advertising time. The Inquiry therefore proposes in Chapter 9 that the Radio and Television Act should be amended so that advertisement spots can be broadcasted on TV for a maximum of 20 per cent of the time between 06:00 and 18:00 and 20 per cent of the time between 18:00 and 24:00.

It is also proposed that a new provision should be added to the effect that neutral frames between editorial content and advertising, and between individual advertising spots, should not be counted as advertising time. It is proposed that the exception covering self- promotional activities should be expanded to include advertising for programming from other media service providers within the same media group.

When it comes to product placements, the Inquiry proposes that the main rule should be that product placements are allowed in programmes on both TV and on-demand TV, with the exception of news and current affairs programmes, consumer affairs programmes, religious programmes and programmes aimed primarily at children under the age of twelve.

SOU 2019:39

Summary

According to the Inquiry, the revised directive’s stricter provisions on alcohol advertising via on-demand TV do not involve a need to carry out any special measures in national legislation as the national ban on commercial communication for alcohol already includes on- demand TV.

The Inquiry finally proposes that a new provision should be added to the Radio and Television Act stating that TV broadcasts and on- demand TV may not be overlaid for commercial purposes or modi- fied without the consent of the media service provider.

Chapter 10 Accessibility for persons with disabilities

In Chapter 10 the Inquiry reports its considerations regarding the accessibility of programmes for persons with disabilities.

The Inquiry proposes that it should be possible to impose re- quirements for on-demand TV programmes transmitted by landline (which are excluded from the current provisions) to ensure accessi- bility for persons with disabilities. With this proposal the Inquiry considers that the provisions on accessibility in the Radio and Tele- vision Act fully meet the requirements for accessibility for persons with disabilities imposed by the revised directive.

The Inquiry proposes that media service providers that are sub- ject to the requirement to make services accessible should report on how they have met the requirement. Media service providers are also required to develop action plans on how their services will be made more accessible.

According to the revised AVMS Directive, every Member State shall appoint an easily accessible online point of contact providing information and receiving complaints regarding these accessibility issues. The Inquiry proposes that the Swedish Press and Broad- casting Authority should provide such an online point of contact.

Messages of importance to the public that according to licence conditions should be broadcast on TV shall, when possible, be designed so that they are accessible to persons with disabilities. The Inquiry assesses that no corresponding requirement should be intro- duced for audio radio broadcasts.

Summary

SOU 2019:39

Chapter 11 Promotion of European works

In Chapter 11 the Inquiry deals with matters relating to the promo- tion of European works. In the revised directive the obligations for providers of on-demand TV increases so that at least 30 per cent of the service’s catalogue should contain European works, and these should also be given prominence.

The current Swedish regulation on the promotion of European works do not apply to broadcasts or on-demand TV by landline. The Inquiry proposes that changes are made to the Radio and Television Act so that all TV broadcasts and on-demand TV are covered by the provisions.

According to the Inquiry’s proposal, on-demand TV providers should promote European works so that at least 30 per cent of the service’s catalogue consists of works of European origin and that these works should be given prominence. This obligation should not apply to providers with a low turnover or a low audience. Nor should it apply if the obligation were to be impractical or otherwise un- justified.

Providers shall report on how the requirement has been met. Such an obligation to report may be burdensome, both for the service provider and for the Swedish Press and Broadcasting Authority which will collect and compile the reported data. The Inquiry there- fore proposes that the Authority should have the opportunity to create flexibility in this reporting. It is also proposed that the Swedish Press and Broadcasting Authority should have the opportu- nity to grant exemptions from the obligation to report for TV broadcast providers.

Chapter 12 The regulatory authorities’ independence and effective appeal mechanisms

The revised directive requires that Member States’ regulatory autho- rities and bodies are independent of the Government and other public and private bodies. The activities carried out should be impartial and transparent, and should be subject to review. The authorities’ com- petence and authority should also be clearly defined by law. The

SOU 2019:39

Summary

revised directive establishes principles for the appointment and dis- missal of the heads of the authorities and members of the collegiate bodies.

In Chapter 12 the Inquiry assesses that the Swedish administrative model guarantees that the Swedish Press and Broadcasting Author- ity and other authorities with duties within the Audiovisual Media Services Directive’s field are legally separate from and functionally independent of the Government and other public or private bodies. In the Inquiry’s view there is therefore no need for changes in Swedish law in order to ensure the correct implementation of the provisions on impartiality, transparency and independence. Nor is there a need for any changes to Swedish law in order to implement the requirement concerning the powers of the regulatory authorities or how they can be held responsible. Nor, according to the Inquiry’s assessment, do the requirements that Member States should ensure that national regulatory authorities or bodies have sufficient financial resources and staffing and sufficient authority to maintain compli- ance in order to be able to carry out their duties in an appropriate manner and to contribute towards the work of the European Regu- lators Group for Audiovisual Media Services (ERGA), require any changes to Swedish law.

The Inquiry proposes that the Swedish Press and Broadcasting Authority should be appointed as the regulatory authority in accord- ance with the AVMS Directive to the extent that the regulatory task does not lie with any other authority. The Inquiry also proposes that it should be clarified in the Authority’s instruction that it should participate in ERGA’s work, and within the framework of ERGA’s work cooperate with other Swedish authorities that carry out duties within the Audiovisual Media Services Directive’s field.

Issues relating to the appointment and dismissal of the Director of the Swedish Press and Broadcasting Authority and members of the Broadcasting Commission are also dealt with. Changes are pro- posed regarding who can be a member of the Broadcasting Commis- sion in order to further reinforce its independence.

The Chapter ends by addressing the requirement in the revised directive for effective appeal mechanisms at national level. The Inquiry assesses that this requirement does not require changes to Swedish law.

Summary

SOU 2019:39

Chapter 13 Review of the Radio and Television

Act based on a new security situation

In Chapter 13 the Inquiry reports its considerations regarding how national security interests can be safeguarded when allocating licences for TV, searchable teletext and audio radio in the terrestrial networks.

This issue relates to the question whether the Swedish Press and Broadcasting Authority should be able to reject an application for a broadcasting licence or revoke a licence on the grounds that the party in question may be deemed to represent a national security risk. This is a complex issue and requires considerations on matters such as to what extent rules with this content involves a restriction of the freedom of speech and information.

Freedom of speech and its fundamental importance in a demo- cratic society are a natural starting point for the Inquiry’s considera- tions. The Inquiry has considered various alternatives in order to achieve the aim of safeguarding national security interests. One alter- native that has been assessed is to give the Swedish Press and Broad- casting Authority power to refuse a licence to a party deemed to represent a threat to national security. This would apply both when awarding licences and when the Authority grants permission to trans- fer licences and give ground to revoke a licence if the licence holder is deemed to constitute a danger to the national security. Such an assessment would focus on the applicant and its operations, not on the content of the broadcasts. The overall assessment of the Inquiry, however, is that such an alternative cannot be proposed in view of the protection of the fundamental principles of freedom of expression.

According to the Inquiry, rules that aim to safeguard national secur- ity interests should focus on an assessment of the content of broad- casts. Such regulation should relate to a subsequent intervention – e.g. by revoking a broadcasting licence – if it transpires that the licence holder is carrying out broadcasts with content that could constitute a danger to national security. The Inquiry assesses that new grounds for revoking licences with this content should be added to the Radio and Television Act. However, the more detailed struc- ture of such rules requires further investigation.

The Inquiry further considers that increased transparency about ownership conditions in the media market can make it easier for consumers to get an idea of the content of a media service. The issue

SOU 2019:39

Summary

of a requirement for increased transparency of media service provider ownership structures should be investigated more closely, especially in relation to the Freedom of Expression Act.

Chapter 14 The licence period for terrestrial TV

In Chapter 14 the Inquiry considers the question of how long li- cence periods for commercial TV in the terrestrial network should be. The licence period for public service broadcasted TV will be eight years with effect from 2026 but is currently and six years for com- mercial TV licences.

The Inquiry considers that synchronised licence periods would make it easier to award licences and to promote the effective use of frequencies. The Inquiry therefore assesses that the length of licence periods for public service broadcasts and commercial TV should be the same. However, in view of the fact that it is not necessary to submit proposals now on eight-year licence periods that will not apply until 2026–2033, the issue of the duration of licence periods for TV other than public service TV should be investigated further before the licence period that begins 2026.

One reason for investigating this issue at a later stage is that it cannot be viewed in isolation from media market developments. This involves factors such as the declining interest in terrestrial broad- casts, the development of other distribution platforms and the public’s changing media consumption patterns. In the Inquiry’s opinion, it is reasonable to assume that the immediate future will involve further developments in terms of technology for TV distribution and changes to commercial conditions within the media market.

Another reason for returning to this issue is that it has points of contact with frequency policy, in other words how society chooses to make it possible to use the available radio spectrum. The Inquiry also emphasizes that a broad overview can provide the scope to review issues that are of significance for the terrestrial network’s development and competitiveness including the design of the system for awarding licences.

Summary

SOU 2019:39

Chapter 15 Must carry

In Chapter 15 the Inquiry deals with two issues related to the must carry obligation. The starting point for the Inquiry’s considerations is a report submitted by the Swedish Press and Broadcasting Authority in which the Authority proposes that the channels subject to must carry obligations should have different content and that searchable teletext should be included in the must carry obligation. The chapter begins with an overview of the basis in EU law for introducing must carry obligation followed by the provisions on must carry in the Fundamental Law on Freedom of Expression and the Radio and Television Act.

The aim of the must carry obligation is to secure that residents in a property connected to a cable network have access to the same public service offering as they would have had if the property had not been connected to the network.

The must carry obligation does not cover more than four channels broadcast simultaneously by public service. Sveriges Television AB currently broadcasts six channels via the terrestrial network. Two of these consist of parallel broadcasts in high definition. An operator can thus fulfil the must carry obligation by broadcasting two chan- nels in standard definition and two channels with the same content in high definition. The Inquiry proposes that channels covered by the must carry obligation should have different content. Such a requirement would meet the public need for balanced information and the aim of the must carry obligation would be met.

Searchable teletext from public service is not included in the must carry obligation. The Inquiry considers that searchable teletext is an integrated part of the public service offering and that it is natural to see searchable teletext as part of the overall public service offering. The Inquiry therefore proposes that searchable teletext should be included in the must carry obligation, provided that the broadcasts are carried out under conditions in terms of impartiality and object- ivity. Since searchable teletext primarily consists of news and infor- mation, a condition on a diversified range of programmes that must include news coverage should not be required.

SOU 2019:39

Summary

Chapter 16 Should on-demand radio be covered by the Radio and Television Act?

In Chapter 16 the Inquiry addresses the question of whether certain fundamental provisions in the Radio and Television Act should apply to on-demand radio from public service broadcasters.

The offerings of and listening to on-demand radio have increased in recent years. However, the Radio and Television Act’s provisions on audio radio only apply to broadcasts. This means for example that the so-called democracy provision in the Radio and Television Act does not apply to public service on-demand radio.

The Inquiry’s opinion is that all activities financed by the public should meet certain fundamental requirements. Technological neutra- lity should also be striven for wherever possible.

The Inquiry proposes that a definition of on-demand radio should be added to the Radio and Television Act where On-demand radio is a service whereby a media service provider with the purpose to inform, entertain or educate provides the public with programmes on request at a time of the user’s choosing.

The Inquiry’s opinion is that the more fundamental provisions in the Radio and Television Act also should apply to on-demand radio from public service. The Inquiry therefore proposes that the demo- cracy provision – as well as the provision on undue prominence of commercial interests and the provisions on sponsorship – should apply to on-demand radio from public service.

It is also proposed that the Broadcasting Commission’s remit should be expanded to include on-demand radio from public service. For this purpose, the Swedish Press and Broadcasting Authority shall be able to request that a recording shall, without charge, be submitted to the authority.

Chapter 17 Sanctions in the Radio and Television Act

In Chapter 17 the Inquiry deals with issues relating to sanctions in the Radio and Television Act. Several provisions in the Act lack an opportunity for sanctions or the effectiveness of the current sanc- tion is questionable. The Swedish Press and Broadcasting Authority has in a communication to the Government remarked that this makes the Authority’s regulatory work more difficult.

Summary

SOU 2019:39

In several cases it is not possible to sanction a commercial radio licence holder if it fails to comply with the conditions set in the licence. The Inquiry proposes that it should be possible to order parties with a licence to broadcast analogue or digital commercial radio and who do not meet certain set conditions to follow these conditions. It should be possible for such an order to be issued by the Swedish Press and Broadcasting Authority and to be combined with a conditional fine. It should also be possible to revoke a licence to broadcast digital commercial radio that includes conditions whereby the ownership of and influence in the company holding the permit may not be changed to more than a limited extent, if the licence holder has significantly breached these conditions.

TV broadcasters and on-demand TV providers should ensure that the recipients of their services always have easy access to certain information. This provision lacks the opportunity for sanctions. The Inquiry proposes that it should be possible to order TV broadcasters and on-demand TV providers to provide this information. An obligation should be announced according to the Marketing Practices Act and be combined with a conditional fine unless this is unneces- sary for specific reasons.

The Swedish Press and Broadcasting Authority has also stated that the sanction of conditional fine linked to the requirement for TV broadcasts to be made accessible to persons with disabilities is not effective. The Inquiry notes that the current sanctions – an opportunity to decide on a conditional fine – cannot be deemed to be appropriate. The Inquiry proposes that it should be possible to order those who do not comply with the decision on the obligation to design TV broadcasts, on-demand TV or searchable teletext in such a way that the services are accessible to persons with disabilities to pay a specific fee.

It is proposed that the issue of charging this specific fee should be assessed by the Broadcasting Commission when decisions on requirements relating to accessibility for persons with disabilities are made by the Government and by the Swedish Press and Broad- casting Authority in other cases. It should be possible to appeal these decisions.

SOU 2019:39

Summary

Chapter 18 Related issues

The Inquiry has the possibility to propose legislative changes that are not directly attributable to the remit but that are linked to it, provided that it is still deemed possible to report on the main issues in time. In Chapter 18 the Inquiry submits proposals on the follow- ing related issues.

Improper promotion of the commercial interests of others in connection with self-promotional activities

The provision on improper promotion in the Radio and Television Act applies to programmes that are not advertisements. This means that the provision cannot be applied in the event of improper pro- motion in connection with self-promotional activities, i.e. advertise- ments for a party’s own programming. The Inquiry proposes that it should not be permitted to promote commercial interests of others in connection with self-promotional activities.

Product placement of preparations similar to alcoholic beverages

In 2019 certain changes were made to the Alcohol Act (2010:1622) and other legislations in order to achieve regulations that are as similar as possible for alcoholic beverages and preparations similar to alcoholic beverages. For example, the prohibition in the Radio and Television Act for a party whose main business activity involves manufacturing or selling alcoholic beverages sponsoring programmes has been expanded to include sponsorship by a party whose main business activity involves manufacturing or selling preparations simi- lar to alcoholic beverages. The Inquiry also proposes that product placements of preparations similar to alcoholic beverages should be prohibited.

Sponsorship by pharmaceutical companies on audio radio

According to the Radio and Television Act certain restrictions apply if a pharmaceutical company sponsors a programme on TV, searchable teletext or on-demand TV. In such cases the sponsorship sign can

Summary

SOU 2019:39

only promote the name or reputation of the company, and not pre- scription medications or medical treatments that are only available on prescription. There is no corresponding provision for sponsor- ship on audio radio. This breaches the systematics of the Radio and Television Act as other provisions prohibiting or restricting certain types of sponsorship apply to both TV and radio. Disparities in regulation can also create distortions in the advertising market.

The Inquiry therefore proposes a new provision whereby when a pharmaceutical company sponsors an audio radio programme this sponsorship should only be allowed if it promotes the name or repu- tation of the company, and not prescription medications or medical treatments that are only available on prescription.

Clarification of the scope of the Marketing Practices Act

and some references to the Radio and Television Act in other laws.

The Inquiry proposes that the provisions on the prohibition of adver- tisements contained in the Alcohol Act and the Act on Tobacco and Similar Products (2018:2088) should be worded identically.

The Inquiry proposes among other things that the references to the Radio and Television Act should be removed, so that the Swedish prohibition also applies to satellite broadcasts that originate from third countries but are intended for a Swedish audience.

The Inquiry also proposes changes to the Marketing Practices Act (2008:486) to clarify that the act applies to TV broadcasts and on-demand TV covered by the Radio and Television Act, even if the services are entirely or mainly intended for reception in another EEA state than Sweden.

Miscellaneous

The Inquiry also raises a number of issues without proposing statute amendments.

For example, the Inquiry assesses that there is a need for further investigation of the issue of appropriate prominence of audiovisual media services of general interest in an online environment. The Inquiry also assesses that an overview is needed of the provisions on revoking broadcasting licences in certain cases.

SOU 2019:39

Summary

Chapter 19 Entry into force

The Inquiry proposes that the legislative changes amendments should enter into force on 19 September 2020. No transitional provisions are needed in connection with the proposals.

Chapter 20 Consequences of the proposals

In Chapter 20 the Inquiry reports on the consequences of the pro- posals including consequences for affected businesses and authorities.

The Inquiry has striven for implementation in line with the mini- mum rules stated by the Audiovisual Media Services Directive. The Inquiry has chosen to propose implementation in one area that deviates from the Audiovisual Media Services Directive’s minimum rules. This applies to those provisions on advertising and other com- mercials that are applicable to video-sharing platform providers. In this section the implementation links to the stricter regulation that applies in Swedish law for providers of TV broadcasts and on- demand TV.

The Inquiry assesses that the proposals will have a positive effect on the relevant TV companies, primarily due to the liberalisation of the advertising rules which – according to surveyed TV companies – create the conditions for significantly higher income. Overall, the proposals also entail a reduction of the administrative burdens of the TV companies. However, expanding the Radio and Television Act to include video-sharing platform providers involves an increased administrative burden for such companies. The Swedish Press and Broadcasting Authority’s mapping of the field shows that few services are likely to be covered by the new regulation. This means that, within the framework of the work to encourage co-regulation within the field, the Authority will be able to inform and support those video-sharing platform providers affected and thus ease the companies’ administrative burdens.

When it comes to the consequences for government agencies, the Inquiry’s proposals involve new tasks for e.g. the Swedish Press and Broadcasting Authority. This relates to issues such as contributing towards co-regulation, accessibility for persons with disabilities, map- ping and reporting on media literacy actions and includes increased

Denna lag innehåller bestäm- melser om tv-sändningar, beställ- tv, sökbar text-tv, videodelnings- plattformar, ljudradiosändningar och beställradio enligt följande.

1 Författningsförslag

1.1Förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om radio- och tv-lagen (2010:696) dels att 16 kap. 17 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 1–3 §§, 2 kap. 2 §, 3 kap. 1 §, 5 kap. 2, 3, 5, 7, 8 och

12 §§, 6 kap. 1–3 §§, 8 kap. 1 och 16 §§, 9 kap. 1 och 2 §§, 14 kap. 2 §, 16 kap. 1, 2, 5, 6, 10, 14, 15 och 16 §§, 17 kap. 3, 11 och 14 §§, 18 kap. 2 och 5 §§, 19 kap. 4 §, 20 kap. 3 §, rubriken till 14 kap. och rubrikerna närmast före 6 kap. 1 § och 17 kap. 3 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas ett nytt kapitel, 5 a kap., 19 nya paragrafer, 1 kap. 3 a §, 2 kap. 4 och 5 §§, 5 kap. 3 a, 12 a och 14 §§, 8 kap. 17 §, 14 kap. 8 och 9 c §§, 15 kap. 11 §, 16 kap. 4 a §, 6 a §, 17 kap. 3 a, 3 b, 5 a, 6 a och 13 a §§, 19 kap. 4 a §, 20 kap. 3 a § och närmast före 1 kap. 3 a §, 6 kap. 1 §, 14 kap. 8 och 9 c §§, 16 kap. 4 a och 6 a §§ och 17 kap. 13 a § nya rubriker med följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap. 1 §2

Denna lag innehåller bestäm- melser om tv-sändningar, beställ- tv, sökbar text-tv och ljudradio- sändningar enligt följande.

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om till- handahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808.

2Senaste lydelse 2012:702.

Författningsförslag

SOU 2019:39

Övergripande bestämmelser

–Lagens innehåll och tillämpningsområde (1 kap.)

–Information och registrering (2 kap.)

–Definitioner (3 kap.)

Tv-sändningar, beställ-tv	Tv-sändningar, beställ-tv,
och sökbar text-tv	sökbar text-tv och
	videodelningsplattformar

–Krav på tillstånd (4 kap.)

–Innehållet i tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv (5 kap.)

–Innehållet på videodelnings- plattformar (5 a kap.)

–Produktplacering (6 kap.)

–Sponsring (7 kap.)

–Reklam och andra annonser m.m. (8 kap.)

–Vidaresändningar i kabelnät (9 kap.)

Ljudradiosändningar	Ljudradiosändningar
	och beställradio

–Krav på tillstånd (10 kap.)

–Tillstånd att sända annan ljudradio än närradio och kommersiell radio (11 kap.)

–Tillstånd att sända närradio (12 kap.)

–Tillstånd att sända kommersiell radio (13 kap.)

– Innehållet i ljudradiosänd-	– Innehållet i ljudradiosänd-
ningar (14 kap.)	ningar och beställradio (14 kap.)

–Reklam, andra annonser och sponsring (15 kap.)

Gemensamma bestämmelser

–Granskning och tillsyn (16 kap.)

–Straff, särskild avgift och vite (17 kap.)

–Återkallelse av tillstånd (18 kap.)

–Handläggningen av mål om återkallelse, särskild avgift och vite m.m. (19 kap.)

–Överklagande (20 kap.)

SOU 2019:39Författningsförslag

			2 §3
Lagen genomför		delvis		Lagen		genomför		delvis
Europaparlamentets och		rådets		Europaparlamentets och				rådets
direktiv 2010/13/EU	av		den	direktiv 2010/13/EU			av		den
10 mars 2010 om samordning av				10 mars 2010 om samordning av
vissa bestämmelser som fastställs				vissa bestämmelser som fastställs
i medlemsstaternas	lagar		och	i medlemsstaternas			lagar		och
andra författningar om tillhanda-				andra författningar om tillhanda-
hållande av audiovisuella medie-				hållande av audiovisuella medie-
tjänster (direktiv om audio-				tjänster (direktiv om audio-
visuella medietjänster),		nedan		visuella medietjänster),				nedan
benämnt AV-direktivet.				benämnt AV-direktivet, ändrat
				genom	Europaparlamentets				och
				rådets	direktiv (EU) 2018/1808
				av den	14 november 2018				om
				ändring av direktiv 2010/13/EU
				om samordning av vissa bestäm-
				melser som fastställs i medlems-
				staternas lagar och andra författ-
				ningar	om	tillhandahållande av
				audiovisuella medietjänster (direk-
				tivet om audiovisuella medie-
				tjänster), mot bakgrund av änd-
				rade marknadsförhållanden.

3 §4

Lagen tillämpas på tv-sändningar och beställ-tv som kan tas emot i någon stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat), om leverantören av medietjänsten

1. är etablerad i Sverige enligt	1. är etablerad i Sverige enligt
definitionen i artikel 2.3 i AV-	definitionen i artikel 2.3 i AV-
direktivet, i den ursprungliga	direktivet, i lydelsen enligt
lydelsen,	Europaparlamentets och rådets
	direktiv (EU) 2018/1808,

2.varken uppfyller kriteriet under 1 eller är etablerad i någon annan EES-stat men använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige,

3Senaste lydelse 2015:662.

4Senaste lydelse 2015:662.

FörfattningsförslagSOU 2019:39

3. inte uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 men använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige, eller

4. inte uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 men är etablerad i Sverige enligt artiklarna 49–54 i fördraget om Europeiska

unionens funktionssätt.
Utöver det som föreskrivs i		Utöver det som föreskrivs i
första stycket gäller 2 kap. 3 §,		första stycket gäller i tillämpliga
4 kap. 1–7 §§, 9 § 1–3, 6–9 och 16		delar 2 kap. 3 §, 4 kap. 1–7 §§,
samt 11–17 §§, 5 kap. 13 § och		9 § 1–3, 6–9 och 16 samt 11–
16–20 kap. även den som står		17 §§, 5 kap. 13 § och 16–20 kap.
under en annan EES-stats juris-		även den som står under en
diktion enligt AV-direktivet, i		annan EES-stats jurisdiktion en-
den ursprungliga lydelsen.		ligt AV-direktivet, i lydelsen en-
		ligt Europaparlamentets och rådets
		direktiv (EU) 2018/1808.
		Leverantörer av
		videodelningsplattformar
		3 a §
		Lagen tillämpas på leveran-
		törer av videodelningsplattformar
		etablerade i Sverige enligt arti-
		kel 28a i AV-direktivet, i lydelsen
		enligt Europaparlamentets och
		rådets direktiv (EU) 2018/1808.
	2 kap.
	2 §5
Den som bedriver en sänd-		Den som bedriver en sänd-
ningsverksamhet	som det inte	ningsverksamhet som det inte
behövs tillstånd för enligt denna		behövs tillstånd för enligt denna
lag eller som	tillhandahåller	lag, tillhandahåller beställ-tv,
beställ-tv, ska anmäla sig för		beställradio som finansieras med
registrering hos Myndigheten		public service-avgift enligt lagen
för press, radio och tv. Det-		(2018:1893) om finansiering av
samma gäller den som för någon		radio och tv i allmänhetens tjänst
annans räkning	bedriver sänd-	eller en videodelningsplattform,

5Senaste lydelse 2018:1687.

SOU 2019:39

Författningsförslag

ningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellit- entreprenör).

ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv. Detsamma gäller den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör).

I anmälan ska följande anges:

1.namn, företagsnamn eller motsvarande,

2.ställföreträdare för juridisk person,

3. postadress, telefonnummer,	3. postadress, telefonnummer,
e-postadress och webbplats, och	e-postadress och webbplats,
4. uppgift om den verksamhet	4. uppgift om den verksamhet
som bedrivs.	som bedrivs, och
	5. på vilket sätt leverantören av
	tjänsten faller under svensk juris-
	diktion enligt 1 kap. 3 eller 3 a §.
	4 §
	Om de uppgifter som har läm-
	nats av den som ska anmäla sig för
	registrering enligt 2 § ändras ska
	denne genast anmäla detta till
	Myndigheten för press, radio och tv.
	5 §
	Om de uppgifter som en sådan
	tillståndshavare som avses i 3 §
	andra punkten lämnat i en ansökan
	om tillstånd ändras ska denne
	genast anmäla detta till Myndig-
	heten för press, radio och tv.

Författningsförslag

SOU 2019:39

3kap. 1 §

I denna lag avses med

1.annonser: reklam och andra meddelanden som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller en idé;

2.annonsering med delad skärm: sändning av en annons samtidigt med en annan sändning;

3. beställ-tv: en tjänst där en leverantör av medietjänster i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhanda- håller allmänheten tv-program med hjälp av elektroniska kom- munikationsnät

a)på begäran av användaren,

b)vid en tidpunkt som an- vändaren väljer, och

c)från en katalog med pro- gram som leverantören har valt ut;

3.användargenererad video: en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som, oavsett längd, utgör ett enskilt inslag som skapats av en användare och laddats upp på en videodelningsplattform av samma eller någon annan använ- dare;

4.beställradio: en tjänst där en leverantör av medietjänster i in- formations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahåller all- mänheten ljudradioprogram med hjälp av elektroniska kommunika- tionsnät

a) på begäran av användaren, och

b) vid en tidpunkt som använ- daren väljer;

5.beställ-tv: en tjänst där en leverantör av medietjänster i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhanda- håller allmänheten tv-program med hjälp av elektroniska kom- munikationsnät

a) på begäran av användaren, b) vid en tidpunkt som an-

vändaren väljer, och

c) från en katalog med pro- gram som leverantören har valt ut;

SOU 2019:39Författningsförslag

4. försäljningsprogram:				6. försäljningsprogram:
program där mottagare av pro-				program där mottagare av pro-
grammet erbjuds att beställa varor				grammet erbjuds att beställa varor
och tjänster;				och tjänster;
5. kommersiell radio: tillstånds-				7. kommersiell radio: tillstånds-
pliktiga ljudradiosändningar som				pliktiga ljudradiosändningar som
a) inte	kräver	tillstånd	av	a) inte	kräver	tillstånd	av
regeringen,				regeringen,
b) inte	endast	får äga rum		b) inte	endast	får äga	rum
under en begränsad tid enligt				under en begränsad tid enligt
11 kap. 1 § andra stycket, eller				11 kap. 1 § andra stycket, eller
c) inte är närradio;				c) inte är närradio;
6. leverantör av medietjänster:				8. leverantör av medietjänster:
den som				den som
a) har det redaktionella			an-	a) har det redaktionella			an-
svaret för valet av innehåll i en				svaret för valet av innehåll i en
ljudradio- eller tv-sändning, be-				ljudradio- eller tv-sändning, sök-
ställ-tv eller sökbar text-tv, och				bar text-tv, beställradio eller be-
b) avgör hur innehållet struk-				ställ-tv, och
tureras;				b) avgör hur innehållet struk-
				tureras;
				9. leverantör av videodelnings-
				plattform: fysisk eller juridisk per-
				son som tillhandahåller en video-
				delningsplattform;
7. ljudradiosändning: en sänd-				10. ljudradiosändning: en sänd-
ning av ljudradioprogram med				ning av ljudradioprogram med
hjälp av elektroniska kommuni-				hjälp av elektroniska kommuni-
kationsnät som				kationsnät som
a) en leverantör av medie-				a) en leverantör av medie-
tjänster tillhandahåller,				tjänster tillhandahåller,
b) är riktad till allmänheten,				b) är riktad till allmänheten,
och				och
c) är avsedd att tas emot med				c) är avsedd att tas emot med
tekniska hjälpmedel;				tekniska hjälpmedel;
8. närradio: lokala ljudradio-				11. närradio: lokala ljudradio-
sändningar för föreningslivet och				sändningar för föreningslivet och
registrerade trossamfund;				registrerade trossamfund;

Författningsförslag

SOU 2019:39

9. närradioförening: en sam- manslutning av flera tillstånds- havare i ett sändningsområde för gemensamma närradioändamål;

10. produktplacering: förekomsten i ett program av en vara, en tjänst eller ett varu- märke, om detta sker i mark- nadsföringssyfte och mot betal- ning eller liknande ersättning till leverantören av medietjänsten, dock inte när varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har tillhandahållits gratis;

11. programföretag: en leve- rantör av medietjänster som till- handahåller ljudradiosändningar, tv-sändningar eller sökbar text-tv; 12. programtjänst: ett samlat utbud av ljudradio- eller tv- program eller sökbar text-tv som sänds under en gemensam be-

teckning;

13. reklam: varje form av med- delande

a)som sänds antingen mot betalning eller liknande ersätt- ning eller som utgör egenreklam, och

b)som syftar till att i närings- verksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbets- tillfällen eller andra nyttigheter;

12. närradioförening: en sam- manslutning av flera tillstånds- havare i ett sändningsområde för gemensamma närradioändamål;

13. produktplacering: förekomsten i ett program eller i en användargenererad video av en vara, en tjänst eller ett varu- märke, om detta sker i mark- nadsföringssyfte och mot betal- ning eller liknande ersättning till leverantören av medietjänsten eller videodelningsplattformen, eller till den som skapat eller laddat upp en användargenererad video på en videodelningsplattform, dock inte när varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har till- handahållits gratis;

14. programföretag: en leve- rantör av medietjänster som till- handahåller ljudradiosändningar, tv-sändningar eller sökbar text-tv; 15. programtjänst: ett samlat utbud av ljudradio- eller tv- program eller sökbar text-tv som sänds under en gemensam be-

teckning;

16. reklam: varje form av med- delande

a)som sänds antingen mot betalning eller liknande ersätt- ning eller som utgör egenreklam, och

b)som syftar till att i närings- verksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbets- tillfällen eller andra nyttigheter;

SOU 2019:39

Författningsförslag

14. sponsring: bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar ljudradio, tv- sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv ger för att finansiera dessa medietjänster eller program i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksam- het, produkt eller intresse;

15. sändning som är riktad till allmänheten: en sändning som samtidigt och utan särskild be- gäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den;

16. sökbar text-tv: en sändning via elektroniska kommunikations- nät som huvudsakligen består av text, grafik eller stillbilder, med eller utan ljud, som

a)en leverantör av medie- tjänster tillhandahåller,

b)är riktad till allmänheten,

c)är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel, och

d)låter användaren själv välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske;

17. tv-program: program som huvudsakligen består av rörliga bilder med eller utan ljud;

18. tv-sändning: en sändning av eller att sända tv-program med hjälp av elektroniska kommunika- tionsnät där sändningen

a)tillhandahålls av en leve- rantör av medietjänster,

17. sponsring: bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar ljudradio, tv- sändning, sökbar text-tv, beställ- radio, beställ-tv, videodelnings- plattform eller användargenererad video ger för att finansiera dessa tjänster, program eller videor i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksam- het, produkt eller intresse;

18. sändning som är riktad till allmänheten: en sändning som samtidigt och utan särskild be- gäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den;

19. sökbar text-tv: en sändning via elektroniska kommunikations- nät som huvudsakligen består av text, grafik eller stillbilder, med eller utan ljud, som

a)en leverantör av medie- tjänster tillhandahåller,

b)är riktad till allmänheten,

c)är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel, och

d)låter användaren själv välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske;

20. tv-program: program som huvudsakligen består av rörliga bilder med eller utan ljud;

21. tv-sändning: en sändning av eller att sända tv-program med hjälp av elektroniska kommunika- tionsnät där sändningen

a)tillhandahålls av en leve- rantör av medietjänster,

Program med ingående vålds- skildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder får inte sändas i tv under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är för- svarligt.

Författningsförslag

SOU 2019:39

b) är riktad till allmänheten,	b) är riktad till allmänheten,
och	och
c) är avsedd att tas emot med	c) är avsedd att tas emot med
tekniska hjälpmedel;	tekniska hjälpmedel;
	22. videodelningsplattform: en
	tjänst som i sin helhet, i en särskilj-
	bar del eller där en väsentlig funk-
	tion i tjänsten har som huvud-
	sakligt syfte att via elektroniska
	kommunikationsnät
	tillhandahålla allmänheten
	a) tv-program, användargene-
	rerade videor, eller bådadera,
	b) i informations-, underhåll-
	nings- eller utbildningssyfte, och
	c) för vilka videodelningsplatt-
	formens leverantör saknar redak-
	tionellt ansvar men bestämmer hur
	de ska organiseras;
19. virtuell annonsering: sänd-	23. virtuell annonsering: sänd-
ning av meddelanden som på	ning av meddelanden som på
elektronisk väg fogas in i tv-	elektronisk väg fogas in i tv-
bilden på fasta föremål, som	bilden på fasta föremål, som
normalt används för annonser,	normalt används för annonser,
eller på marken där annonser kan	eller på marken där annonser kan
placeras ut fysiskt.	placeras ut fysiskt.

5 kap.

2 §

Program med ingående vålds- skildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i tv ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sänd- ningstiden.

SOU 2019:39

Författningsförslag

Sådana program får inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Sådana program får inte heller tillhandahållas i beställ-tv på så- dant sätt att det finns en be- tydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av sär- skilda skäl ändå är försvarligt.

3 §

Program som tillhandahålls i	En leverantör av medietjänster
beställ-tv och som innehåller ingå-	som sänder tv-program eller till-
ende våldsskildringar av verklig-	handahåller program i beställ-tv
hetstrogen karaktär eller porno-	med innehåll enligt 2 § ska lämna
grafiska bilder får inte tillhanda-	information som beskriver inne-
hållas på sådant sätt att det finns	hållet och varnar för dess poten-
en betydande risk för att barn kan	tiella skada.
se programmen, om det inte av
särskilda skäl ändå är försvarligt.
	3 a §
	Personuppgifter som samlats in
	eller på annat sätt genererats av
	leverantörer av medietjänster i
	syfte att säkerställa att minder-
	åriga inte får tillgång till innehåll
	enligt 2 § får inte behandlas för
	kommersiella ändamål såsom
	direktmarknadsföring, profilering
	och beteendestyrd annonsering.

5 §

Program som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommer- siella intressen. Det innebär att programmet inte får

1.uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller inne- hålla andra säljfrämjande inslag, eller

2.framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.

Författningsförslag

SOU 2019:39

Egenreklam får inte otillbörligt gynna andras kommersiella in- tressen på det sätt som beskrivs i första stycket.

I 6 och 7 kap. finns bestämmelser om produktplacering och spons- ring.

7 §

Den som sänder tv på annat	Den som sänder tv ska se till
sätt än genom tråd ska se till att	att följande krav uppfylls, om det
följande krav uppfylls, om det	inte finns särskilda skäl mot det:
inte finns särskilda skäl mot det:

1.Mer än hälften av den årliga sändningstiden ska upptas av program av europeiskt ursprung.

2.Minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten ska avse program av europeiskt ur- sprung som har framställts av självständiga producenter. En så stor andel som möjligt bör utgöras av program som har färdigställts under de närmast föregående fem åren.

Som sändningstid anses i denna paragraf den tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, annonser och försäljningsprogram. I sändningstiden ska inte heller sändningar av endast text räknas in.

Tv-sändningar enligt första stycket ska, om det inte finns sär- skilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med artister verksamma i Sverige och verk av upphovsmän verksamma i Sverige.

8 §

Den som tillhandahåller be-	Den som tillhandahåller be-
ställ-tv på annat sätt än genom	ställ-tv ska se till att minst 30 pro-
tråd ska på lämpligt sätt och när	cent av katalogen utgörs av pro-
det är praktiskt möjligt främja	gram av europeiskt ursprung och
framställningen av och tillgången	att dessa framhävs.
till program av europeiskt ursprung.
	Skyldigheten enligt första stycket
	gäller inte tillhandahållare med
	låg omsättning eller liten publik.

SOU 2019:39Författningsförslag

			Myndigheten för press, radio och
			tv får meddela beslut om undantag
			i enskilda fall om skyldigheten av
			andra skäl inte är motiverad eller
			praktiskt möjlig att uppfylla.
		12 §6
En leverantör av medie-			En leverantör av medie-
tjänster som tillhandahåller tv-			tjänster som tillhandahåller tv-
sändning, beställ-tv eller sökbar			sändning, beställ-tv eller sökbar
text-tv på något annat sätt än			text-tv ska utforma tjänsten på
genom tråd ska utforma tjänsten			ett sådant sätt att den blir till-
på ett sådant sätt att den blir till-			gänglig för personer med funk-
gänglig för personer med funk-			tionsnedsättning genom textning,
tionsnedsättning genom textning,			tolkning, uppläst text eller lik-
tolkning, uppläst text eller lik-			nande teknik. Tillgängliggörandet
nande teknik. Detta gäller även			ska ske i den omfattning som be-
en leverantör av medietjänster som			slutas av regeringen, om verk-
tillhandahåller tv-sändning eller			samheten finansieras med public
sökbar text-tv genom tråd. Till-			service-avgift enligt lagen
gängliggörandet ska ske i den			(2018:1893) om finansiering av
omfattning	som	beslutas av	radio och tv i allmänhetens tjänst,
regeringen,	om verksamheten		och av Myndigheten för press,
finansieras med public service-			radio och tv i övriga fall. Ett så-
avgift enligt	lagen	(2018:1893)	dant beslut ska gälla för en viss tid.
om finansiering av radio och tv i
allmänhetens tjänst, och av Myn-
digheten för press, radio och tv i

övriga fall. Ett sådant beslut ska gälla för en viss tid.

Vid bestämmande av hur och i vilken omfattning tjänsten ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning ska leveran- törens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster beaktas.

Leverantören av medietjänster ska upprätta en handlingsplan för hur tillgängligheten till tjänsten ska öka.

6Senaste lydelse 2018:1895.

SOU 2019:39

Författningsförslag

7 §

Bestämmelserna i 8 kap. 3, 5, 7–8 och 14 §§, 7 kap. 3 § alkohol- lagen (2010:1622) och 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter, 3 § lag (2013:1054) om marknads- föring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring och 15 kap. 6 § spellagen (2018:1138) gäller även reklam och andra annonser som tillhandahålls av leverantörer av videodelningsplattformar.

8 §

Leverantörer av videodelnings- plattformar ska vidta lämpliga åtgärder för att uppfylla kraven i 8 kap. 3, 5, 7–8 och 14 §§, 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622) och 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter,

3§ lag (2013:1054) om marknads- föring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring och 15 kap. 6 § spellagen (2018:1138) i fråga om reklam och andra annonser som inte tillhandahålls av dessa leveran- törer av videodelningsplattformar.

6 kap.

Förbud mot att sända program där	När produktplacering inte
det förekommer produktplacering	får förekomma
1 §
I program i tv eller i program i	Produktplacering i tv-sänd-
beställ-tv får det inte förekomma	ningar och i beställ-tv får inte före-
produktplacering, om något annat	komma i nyhets- och samhälls-
inte följer av 2 §.

4. modersmjölksersättning, eller

Författningsförslag

SOU 2019:39

	program, program om konsument-
	frågor, religiösa program och pro-
	gram som huvudsakligen vänder
	sig till barn under tolv år.
2 §7
Leverantörer av medietjänster	Det får inte förekomma pro-
får på de villkor som anges i 3 och	duktplacering i program i tv-sänd-
4 §§ sända filmer, tv-serier, sport-	ningar eller i beställ-tv av följande
program och program med lätt	produkter
underhållning där det förekommer
produktplacering.
Första stycket gäller dock inte
program som huvudsakligen vänder
sig till barn under tolv år och inte
heller program där det förekom-
mer produktplacering av
1. alkoholdrycker och tobaks-	1. alkoholdrycker och alkohol-
varor,	drycksliknande preparat enligt
	alkohollagen (2010:1622), eller
	andra produkter	som kommer
	från företag vars	huvudsakliga
	verksamhet är att tillverka eller
	sälja alkoholdrycker eller alkohol-
	drycksliknande preparat,
2. andra produkter som kom-	2. tobak, elektroniska cigaretter
mer från företag vars huvudsakliga	och påfyllningsbehållare enligt lagen
verksamhet är att tillverka eller	(2018:2088) om tobak och lik-
sälja alkoholdrycker eller tobaks-	nande produkter, eller andra pro-
varor,	dukter som kommer från företag
	vars huvudsakliga verksamhet är
	att tillverka eller sälja tobak, elek-

troniska cigaretter eller påfyllnings- behållare.

3.receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination,

4. modersmjölksersättning,

7Senaste lydelse 2018:2094.

Annonser får sändas i tv under högst 20 procent av tiden mellan kl. 06.00 och 18.00 samt 20 procent av tiden mellan kl. 18.00 och 24.00.

Som annonstid räknas inte neutrala inramningar mellan re- daktionellt innehåll och annonser eller försäljningsprogram. Inte heller neutrala inramningar mellan en- skilda annonser eller mellan en- skilda försäljningsprogram räknas som annonstid.

SOU 2019:39Författningsförslag

5. spelprodukter från ett före-	5. spelprodukter från ett före-
tag som inte har nödvändig licens	tag som inte har nödvändig licens
enligt spellagen (2018:1138), eller	enligt spellagen (2018:1138).

6.sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses

ilagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter.

3 §8

Program där det förekommer	Program där det förekommer
produktplacering får sändas en-	produktplacering får sändas eller
dast om programmet inte på ett	tillhandahållas endast om pro-
otillbörligt sätt gynnar kommer-	grammet inte på ett otillbörligt
siella intressen enligt 5 kap. 5 §.	sätt gynnar kommersiella intres-
	sen enligt 5 kap. 5 §.
Programmens innehåll, och när	Programmens innehåll, och
det gäller tv-sändningar deras pro-	när det gäller tv-sändningar och
gramläggning, får inte påverkas på	beställ-tv deras programläggning
ett sådant sätt att det inverkar på	respektive strukturering i en kata-
det redaktionella oberoendet hos	log, får inte påverkas på ett så-
leverantören av medietjänsten.	dant sätt att det inverkar på det
	redaktionella oberoendet hos leve-
	rantören av medietjänsten.

8kap. 1 §

Annonser får sändas i tv under högst tolv minuter per timme mellan hela klockslag.

8Senaste lydelse 2015:662.

Bestämmelserna i 1, 2, 5, 7–9 och 15 §§ gäller inte för sådan reklam som en leverantör av medietjänster gör för sin egen programverksamhet eller för pro- gramverksamhet från andra leve- rantörer av medietjänster som till- hör samma mediegrupp.

17 §

Tv-sändningar och beställ-tv får inte förses med överliggande inslag för kommersiella ändamål eller ändras utan medgivande från leverantören av medietjänster.

Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från kravet på medgivande i första stycket.

Författningsförslag

SOU 2019:39

Trots vad som anges i första stycket får programtjänster som ute- slutande är avsedda för försäljningsprogram sändas i tv, under förut- sättning att sändningstiden är minst femton minuter.

16 §

Bestämmelserna i 1, 2, 5, 7–9 och 15 §§ gäller inte för sådan reklam som en leverantör av medietjänster gör för sin pro- gramverksamhet.

9kap. 1 §

Den som äger eller på annat	Den som äger eller på annat
sätt förfogar över ett elektroniskt	sätt förfogar över ett elektroniskt
kommunikationsnät som används	kommunikationsnät som används
för överföring av tv-sändningar	för överföring av tv-sändningar
till allmänheten genom tråd ska,	och sökbar text-tv till allmänheten
om ett betydande antal hushåll	genom tråd ska, om ett betydande
som är anslutna till nätet använ-	antal hushåll som är anslutna till
der det som sitt huvudsakliga	nätet använder det som sitt
medel för att ta emot tv-sänd-	huvudsakliga medel för att ta
ningar, se till att de boende i de	emot tv-sändningar, se till att de
anslutna hushållen kan ta emot	boende i de anslutna hushållen

SOU 2019:39Författningsförslag

tv-sändningar som sker med till-					kan ta emot tv-sändningar och
stånd av regeringen och som kan					sökbar text-tv som sker med till-
tas emot i området utan villkor					stånd av regeringen och som kan
om särskild betalning.					tas emot i området utan villkor
					om särskild betalning.
Skyldigheten gäller bara för tv-					Skyldigheten	gäller	bara för
sändningar för vilka sändnings-					tv-sändningar och sökbar text-tv
tillståndet har förenats med krav					för vilka sändningstillståndet har
på opartiskhet och saklighet samt					förenats med krav på opartiskhet
ett villkor om ett mångsidigt					och saklighet. För tv-sändningar
programutbud där det ska ingå					ska även gälla villkor om ett
nyheter. En sådan sändningsplikt					mångsidigt programutbud där det
gäller bara om förutsättningarna					ska ingå nyheter. En sådan sänd-
för vidaresändning enligt			lagen		ningsplikt gäller bara om förut-
(1960:729)	om upphovsrätt			till	sättningarna för vidaresändning
litterära och konstnärliga verk är					enligt lagen (1960:729) om upp-
uppfyllda.					hovsrätt till litterära och konst-
					närliga verk är uppfyllda.
Tv-sändningar enligt första					Sändningar	enligt	första
stycket ska kunna tas emot på ett					stycket ska kunna tas emot på ett
tillfredsställande sätt		och	utan		tillfredsställande	sätt och utan
kostnad för själva mottagningen.					kostnad för själva mottagningen.
Sändningsplikten enligt första					Sändningsplikten enligt första
stycket gäller även tv-sändningar					stycket gäller även sändningar
som en tillståndshavare genom-					som en tillståndshavare genom-
för för att uppfylla skyldigheten					för för att uppfylla skyldigheten
att sända till hela landet eller till					att sända till hela landet eller till
delar av landet, men där sättet att					delar av landet, men där sättet att
sända inte kräver regeringens till-					sända inte kräver regeringens till-
stånd.					stånd.
				2 §9
Sändningsplikten		enligt		1 §	Sändningsplikten för tv-sänd-
omfattar inte fler än fyra pro-					ningar enligt 1 § omfattar inte
gramtjänster som sänds sam-					fler än fyra programtjänster som
tidigt av en tillståndshavare vars					sänds samtidigt och har olika
verksamhet	finansieras		med		innehåll av en	tillståndshavare
public service-avgift enligt lagen					vars verksamhet finansieras med

9Senaste lydelse 2018:1895.

Program i ljudradiosändning som inte är reklam får inte otill- börligt gynna kommersiella in- tressen. Det innebär att program- met inte får

1. uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande in- slag, eller

2. framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.

Egenreklam får inte otillbörligt gynna andras kommersiella in- tressen på det sätt som beskrivs i första stycket.

Beställradio från public service

8 §

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller även beställradio som finan- sieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finan- siering av radio och tv i allmän- hetens tjänst.

Författningsförslag

SOU 2019:39

(2018:1893) om finansiering av	public service-avgift enligt lagen
radio och tv i allmänhetens tjänst.	(2018:1893) om finansiering av
	radio och tv i allmänhetens tjänst.
14 kap.
Innehållet	Innehållet
i ljudradiosändningar	i ljudradiosändningar
	och beställradio

2 §

Ljudradioprogram som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen. Det inne- bär att programmet inte får

1. uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande in- slag, eller

2. framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.

Justitiekanslern övervakar ge- nom granskning i efterhand om program som har sänts i tv eller tillhandahållits i beställ-tv inne- håller våldsskildringar eller porno- grafiska bilder i strid med 5 kap. 2 § eller har ett innehåll i strid med 5 kap. 14 §.

SOU 2019:39

Författningsförslag

15 kap.

Sponsring från läkemedelsföretag

9 c §

Om ett läkemedelsföretag spons- rar ett program i ljudradiosänd- ning får sponsringen bara främja företagets namn eller anseende men inte receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.

Beställradio från public service

11§

Bestämmelserna i 8–10 §§ gäller

även beställradio som finansieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst.

16kap. 1 §

2§10

Granskningsnämnden för radio	Granskningsnämnden för radio
och tv övervakar genom gransk-	och tv övervakar genom gransk-
ning i efterhand om program	ning i efterhand om program
som har sänts i tv, sökbar text-tv	som har sänts i tv, sökbar text-tv

10Senaste lydelse 2015:808.

Författningsförslag

SOU 2019:39

eller ljudradio eller tillhandahållits	eller ljudradio, tillhandahållits i
i beställ-tv står i överensstämmelse	beställ-tv, eller som tillhandahållits
med denna lag och de program-	i beställradio som finansieras med
relaterade villkor som kan gälla	public service-avgift enligt lagen
för tjänsterna. Nämnden över-	(2018:1893) om finansiering av
vakar även efterlevnaden av be-	radio och tv i allmänhetens tjänst
stämmelserna om tillgänglighet i	står i överensstämmelse med
5 kap. 12 § om beslutet har med-	denna lag och de programrelate-
delats av regeringen.	rade villkor som kan gälla för
	tjänsterna. Nämnden övervakar
	även efterlevnaden av bestäm-
	melserna om tillgänglighet i
	5 kap. 12 § om beslutet har med-
	delats av regeringen.

Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 4 kap. 7 § ska inte granskas av granskningsnämnden för radio

och tv.
Finner granskningsnämnden	Finner granskningsnämnden
för radio och tv att en sändning	för radio och tv att en sändning
eller ett tillhandahållande inne-	eller ett tillhandahållande inne-
håller våldsskildringar eller porno-	håller våldsskildringar eller porno-
grafiska bilder i strid med 5 kap.	grafiska bilder i strid med 5 kap.
2 eller 3 §, ska nämnden göra en	2 §, ska nämnden göra en anmä-
anmälan om detta till Justitie-	lan om detta till Justitiekanslern.
kanslern.
	Datainspektionens tillsyn
	4 a §
	Datainspektionen övervakar
	bestämmelserna i 5 kap. 3 a §
	och 5 a kap. 3 § om behandling av
	personuppgifter som rör minder-
	åriga.
	Vid tillsyn över sådan behand-
	ling av personuppgifter som omfat-
	tas av EU:s dataskyddsförordning
	gäller Datainspektionens befogen-
	heter enligt denna förordning.

SOU 2019:39

Författningsförslag

5§11

Den som sänder tv på annat	Den som sänder tv ska redo-
sätt än genom tråd ska vartannat	visa till Myndigheten för press,
år, med början 2011, till Myndig-	radio och tv hur stor andel av
heten för press, radio och tv	verksamheten som utgjorts	av
redovisa hur stor andel av verk-	sådana program som avses	i
samheten som utgjorts av sådana	5 kap. 7 § första stycket.

program som avses i 5 kap. 7 § första stycket.

Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur redo- visningen ska ske och om undan- tag från skyldigheten att redovisa.

6§12

Den som tillhandahåller be-	Den som tillhandahåller be-
ställ-tv på annat sätt än genom	ställ-tv ska redovisa till Myndig-
tråd ska vart fjärde år, med början	heten för press, radio och tv hur
2011, till Myndigheten för press,	stor andel av tjänstens katalog som
radio och tv redovisa vad som har	utgjort europeiska	produktioner
gjorts för att främja framställningen	enligt 5 kap. 8 § och hur dessa har
av och tillgången till europeiska	framhävts.
produktioner enligt 5 kap. 8 §.
	Regeringen eller den myndig-
	het som regeringen bestämmer får
	meddela föreskrifter om hur redo-
	visningen ska ske.
	Redovisning av hur en tjänst har
	gjorts tillgänglig
	6 a §
	En leverantör av medietjänster
	ska redovisa hur en tjänst har till-
	gängliggjorts enligt	beslut fattade

11Senaste lydelse 2015:808.

12Senaste lydelse 2015:808.

Författningsförslag

SOU 2019:39

med stöd av 5 kap. 12 §. I redovis- ningen ska även ingå en hand- lingsplan för hur tillgängligheten till tjänsten ska öka.

Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur redo- visningen ska ske och om vad som ska ingå i en handlingsplan.

10 §13

På begäran av Myndigheten	På begäran av Myndigheten
för press, radio och tv ska den	för press, radio och tv ska den
som bedriver verksamhet enligt	som bedriver verksamhet enligt
denna lag lämna de upplysningar	denna lag lämna de upplysningar
som behövs för att myndighetens	som behövs för bedömningen av
granskningsnämnd för radio och tv	storleken på den särskilda avgiften
ska kunna bedöma storleken av den	enligt 17 kap. 6 §.
särskilda avgiften enligt 17 kap. 6 §.

14 §

Granskningsnämnden för radio och tv består av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal regeringen bestämmer. Minst en av ledamöterna eller ersättarna ska vara vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare.

Den som är riksdagsledamot, statsråd eller anställd i Regerings- kansliet får inte vara ledamot i granskningsnämnden för radio och tv.

Granskningsnämnden för radio och tv är beslutför med ordföran- den eller en vice ordförande och ytterligare tre ledamöter. Ärenden som uppenbart inte är av större vikt eller principiell betydelse får dock avgöras av ordföranden eller en vice ordförande.

Om det vid en överläggning i granskningsnämnden för radio och tv kommer fram skiljaktiga meningar, tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken.

13Senaste lydelse 2015:808.

Om en mot Sverige helt eller huvudsakligen riktad tv-sändning eller tillhandahållande av beställ- tv från en leverantör av medie- tjänster etablerat i en annan EES- stat strider mot 6 kap. 2 § första stycket 1 när det gäller produkt- placering av alkoholdrycker eller 7 kap. 2 § när det gäller att pro- gram inte får sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkohol- drycker enligt alkohollagen (2010:1622), får en behörig myn- dighet i Sverige kontakta en be- hörig myndighet i den andra EES-staten för att uppmana pro- gramföretaget att följa bestäm- melsen.

Detsamma gäller om en tv- sändning eller ett tillhandahål- lande av beställ-tv som nämns i första stycket strider mot 8 kap. 7 eller 8 § denna lag, eller 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622) när det gäller alkoholdrycker.

Om leverantören av medie- tjänsten inte följer uppmaningen i första stycket, får myndigheten vidta åtgärder mot leverantören enligt 16 kap. 10 §, 17 kap. 5 och 6 §§ samt 29 och 48 §§ mark- nadsföringslagen (2008:486) om leverantören i fråga har etablerat sig i landet i syfte att kringgå de strängare bestämmelser som skulle ha gällt om det var etablerat

Författningsförslag

SOU 2019:39

15 §14

Om en mot Sverige helt eller huvudsakligen riktad tv-sändning från ett programföretag etablerat i en annan EES-stat strider mot 6 kap. 2 § andra stycket 1 eller 2 när det gäller produktplacering av alkoholdrycker eller 7 kap. 2 § när det gäller att program inte får sponsras av någon vars huvud- sakliga verksamhet är att tillverka alkoholdrycker eller alkoholdrycks- liknande preparat enligt alkohol- lagen (2010:1622), får en behörig myndighet i Sverige kontakta en behörig myndighet i den andra EES-staten för att uppmana pro- gramföretaget att följa bestäm- melsen.

Detsamma gäller om en tv- sändning som nämns i första stycket strider mot 8 kap. 7 eller 8 §, eller 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622).

Om programföretaget inte följer uppmaningen i första stycket, får myndigheten vidta åtgärder mot programföretaget enligt 16 kap. 10 §, 17 kap. 5 och 6 §§ samt 29 och 48 §§ marknadsföringslagen (2008:486) om programföretaget i fråga har etablerat sig i landet i syfte att kringgå de strängare be- stämmelser som skulle ha gällt om det var etablerat i det land

14Senaste lydelse 2019:654.

Författningsförslag

SOU 2019:39

vars myndighet ingriper. Myn-		i det land vars myndighet ingri-
digheten får inte vidta åtgärderna		per. Myndigheten får inte vidta
förrän den har underrättat Euro-		åtgärderna förrän den har under-
peiska kommissionen och	den	rättat Europeiska kommissionen
berörda medlemsstaten	samt	och den berörda medlemsstaten
kommissionen har fastställt att åt-		samt kommissionen har fastställt
gärderna är förenliga med unions-		att åtgärderna är förenliga med
rätten.		unionsrätten.

16§15

En behörig myndighet i Sverige	En behörig myndighet i Sverige
ska, om en behörig myndighet i	ska, om en behörig myndighet i
en annan EES-stat har lämnat en	en annan EES-stat har lämnat en
motiverad begäran, uppmana ett	motiverad begäran, uppmana en
programföretag under svensk juris-	leverantör av medietjänster under
diktion att följa den andra EES-	svensk jurisdiktion att följa den
statens bestämmelser om	andra EES-statens bestämmelser
	om
1. programföretaget tillhanda-	1. leverantören tillhandahåller
håller en tv-sändning som helt	en tv-sändning eller beställ-tv som
eller huvudsakligen är riktad mot	helt eller huvudsakligen är riktad
den andra EES-staten, och	mot den andra EES-staten, och
2. det är fråga om överträdelse	2. det är fråga om överträdelse
av en bestämmelse i allmänhetens	av en bestämmelse i allmänhetens
intresse som är mer långtgående	intresse som är mer långtgående
än AV-direktivets bestämmelser,	än AV-direktivets bestämmelser,
i den ursprungliga lydelsen.	i lydelsen enligt Europaparla-
	mentets och rådets direktiv (EU)
	2018/1808.

Bestämmelser om meddelar- och anskaffarfrihet och om förbud mot censur finns i 1 kap. 10 och 11 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.

17§

Regeringen eller den myndig-

het som regeringen bestämmer med- delar närmare föreskrifter om sam- arbete mellan myndigheter enligt 15 och 16 §§.

15Senaste lydelse 2018:1921.

Författningsförslag

SOU 2019:39

5 a §

Den som inte följer ett beslut om krav på tillgänglighet för per- soner med funktionsnedsättning enligt 5 kap. 12 § får åläggas att betala en särskild avgift.

Avgiften tillfaller staten.

6 a §

Hel eller delvis befrielse från en särskild avgift enligt 5 a § ska beslutas om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas

1. om överträdelsen berott på en omständighet som den avgifts- skyldige varken förutsåg, borde ha förutsett eller kunnat påverka, eller

2. vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika överträdelsen.

11 §16

Den som inte följer de bestämmelser som anges i denna paragraf eller de beslut som meddelas med stöd av bestämmelserna, får med- delas de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestäm- melserna ska efterlevas. Ett föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmelser om

1. varning (5 kap. 2 §),

	2. skyldighet att lämna infor-
	mation enligt 5 kap. 3 §,
2. tillståndsvillkor enligt 4 kap.	3. tillståndsvillkor enligt 4 kap.
9 § 1–4, 6–9 och 16 samt 11 kap.	9 § 1–4, 6–9 och 16 samt 11 kap.
3 § andra stycket 1–3, 5–8 och 16,	3 § andra stycket 1–3, 5–8 och 16,
	och 13 kap. 9 § 1–3,
3. beteckningar (5 kap. 11 § och	4. beteckningar (5 kap. 11 § och
14 kap. 7 §),	14 kap. 7 §),

16Senaste lydelse 2015:808.

SOU 2019:39

Författningsförslag

4.skyldighet att utforma tv- sändningar, beställ-tv eller sökbar text-tv på ett sådant sätt att tjäns- terna blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning enligt 5 kap. 12 § och beslut som har meddelats med stöd av den be- stämmelsen,

5.sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarorganisationer (9 kap. 1–3 och 5 §§),

6.närradiosändningars innehåll (14 kap. 4 §),

7.skyldighet att lämna vissa upplysningar till Myndigheten för press, radio och tv (16 kap. 5–8 §§),

8.skyldighet att lämna upplysningar enligt 16 kap. 9 §,

9.skyldighet att lämna upplysningar till Myndigheten för press, radio och tv enligt 16 kap. 10 §,

10.skyldighet att lämna inspelning enligt 16 kap. 11 §, eller

11.skyldighet att årligen redovisa till Myndigheten för press, radio

och tv enligt 16 kap. 12 §.
Föreläggande enligt första	Föreläggande enligt första
stycket 1, 3, 4, 6, 8 eller 9 får	stycket 1, 2, 4, 6, 8 eller 9 får
beslutas av granskningsnämnden	beslutas av granskningsnämnden
för radio och tv. Föreläggande	för radio och tv. Föreläggande
enligt första stycket 2, 4, 5, 7, 8,	enligt första stycket 3, 5, 7, 8, 10
10 eller 11 får beslutas av Myn-	eller 11 får beslutas av Myn-
digheten för press, radio och tv.	digheten för press, radio och tv.

Föreläggande enligt första stycket 8 eller 10 får även beslutas av Konsumentombudsmannen.

Föreläggande för den som sänder uppmaning till våld, hat eller terroristbrott

13 a §

Om någon vid upprepade till- fällen sänder tv i strid med 5 kap. 14 § får Justitiekanslern förelägga denne att inte på nytt sända så- dana program.

FörfattningsförslagSOU 2019:39

Föreläggandet får förenas med vite.

14 §

Om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige i enlighet med 1 kap. 3 § 1 eller 4 får granskningsnämnden för radio och tv meddela de förelägganden som behövs enskilda fall för de be- stämmelser och villkor som anges i 5 § ska efterlevas. Föreläggandet

får förenas med vite.
Förelägganden enligt 11 eller	Förelägganden enligt 11, 13
13 § får riktas mot satellitentre-	eller 13 a § får riktas mot satellit-
prenören, om den som sänder	entreprenören, om den som sän-
över satellit inte är etablerad i	der över satellit inte är etablerad
Sverige enligt 1 kap. 3 § första	i Sverige enligt 1 kap. 3 § första
stycket 1 eller 4.	stycket 1 eller 4.

Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit fått tillgång till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellit- entreprenörens uppdragsgivare utan att satellitentreprenören god- känt det, får ett föreläggande enligt första eller andra stycket i stället riktas mot uppdragsgivaren.

18 kap.

2 §17

Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text tv eller ett tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradio får återkallas om

1.tillståndshavaren väsentligt brutit mot 5 kap. 1, 2, 4–6 och 12 §§, 6 kap. 1 §, 2 § första stycket och andra stycket 1–3, 3 § första stycket och 4 §, 7 kap. 1, 2, 3 och 4–8 §§, 8 kap. 1–13 och 14 §§, 14 kap. 1–3 §§ eller 15 kap. 1–5, 6–9 och 10 §§, eller

2. ett villkor som förenats	2. ett tillståndsvillkor enligt
med tillståndet med stöd av 4 kap.	4 kap. 8–11 §§ eller 11 kap. 3 § har
8–11 §§ eller 11 kap. 3 § har åsido-	åsidosatts på ett väsentligt sätt.

satts på ett väsentligt sätt.

Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv eller ett tillstånd som getts av regeringen att sända ljudradio får ändras till att avse annat sändningsutrymme, om

1.förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvänd- ningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige

17Senaste lydelse 2015:662.

SOU 2019:39

Författningsförslag

har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna medges, eller

2. det är nödvändigt för att ge utrymme för ytterligare sändningar.

5§18

Tillstånd att sända kommersiell radio får återkallas om

1.tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom sex månader efter tillståndets början,

2.tillståndshavaren inte utnyttjat rätten att sända eller sänt en- dast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst fyra veckor,

3.tillståndshavaren väsentligt brutit mot någon av 14 kap. 2 § samt 15 kap. 1–4, 8–9 a och 10 §§,

4. domstol har funnit att ett	4. domstol har funnit att ett
program innefattat ett yttrande-	program innefattat ett yttrande-
frihetsbrott som innebär ett all-	frihetsbrott som innebär ett all-
varligt missbruk av yttrandefri-	varligt missbruk av yttrandefri-
heten.	heten, eller
	5. ett tillståndsvillkor enligt
	13 kap. 27 § 3 har åsidosatts på ett
	väsentligt sätt.

Förfogar en fysisk eller juridisk person, utan tillåtelse från Myn- digheten för press, radio och tv, över mer än ett tillstånd för analog kommersiell radio i ett sändningsområde, och finns det skäl att anta att förfogandet kan inverka menligt på konkurrensen, får det eller de tillstånd återkallas som har lämnats efter det första tillståndet.

Har Myndigheten för press, radio och tv medgett överlåtelse trots att tillståndshavaren redan förfogar över tillstånd att sända ana- log kommersiell radio i samma sändningsområde, och finns det skäl att anta att överlåtelsen kan inverka menligt på konkurrensen, får tillståndet återkallas endast om beslutet om överlåtelsen grundats på felaktiga eller ofullständiga uppgifter från tillståndshavaren. Åter- kallelsen ska då avse det eller de tillstånd som överlåtits.

Om staten, landsting eller kommuner innehar ett tillstånd att sända kommersiell radio på det sätt som anges i 13 kap. 4 § andra stycket ska Myndigheten för press, radio och tv återkalla det tillståndet.

18Senaste lydelse 2018:1145.

Författningsförslag

SOU 2019:39

19kap. 4 §

Frågor om påförande av sär-	Frågor om påförande av sär-
skild avgift prövas av Förvalt-	skild avgift enligt 17 kap. 5 §
ningsrätten i Stockholm på ansö-	prövas av Förvaltningsrätten i
kan av granskningsnämnden för	Stockholm på ansökan av gransk-
radio och tv.	ningsnämnden för radio och tv.
Frågan om påförande av sär-	Frågan om påförande av sär-
skild avgift faller, om den som	skild avgift faller, om den som
talan riktas mot inte delgetts an-	talan riktas mot inte delgetts an-
sökan inom fem år från det att	sökan inom fem år från det att
överträdelsen upphörde. Ett be-	överträdelsen upphörde. Ett be-
slut om avgift upphör att gälla	slut om avgift upphör att gälla
om beslutet inte verkställts inom	om beslutet inte verkställts inom
fem år från det att domen vann	fem år från det att domen fick
laga kraft.	laga kraft.
	4 a §
	Frågan om påförande av sär-
	skild avgift enligt 17 kap. 5 a §
	prövas av granskningsnämnden för
	radio och tv när ett beslut om krav
	på tillgänglighet för personer med
	funktionsnedsättning har medde-
	lats av regeringen och av Myndig-
	heten för press, radio och tv i
	övriga fall.
	Frågan om påförande av sär-
	skild avgift faller, om den som
	talan riktas mot inte delgetts an-
	sökan inom fem år från det att ett
	tillgängliggörande skulle ha skett.
	Ett beslut om avgift upphör att
	gälla om beslutet inte verkställts
	inom fem år från det att beslutet
	fick laga kraft.

SOU 2019:39

Författningsförslag

20kap.

3 §19

Följande beslut av Myndigheten för press, radio och tv får över- klagas hos allmän förvaltningsdomstol:

	1. beslut om registrering enligt
	2 kap. 2 §,
1. beslut om beteckningar en-	2. beslut om beteckningar
ligt 5 kap. 11 § och 14 kap. 7 §,	enligt 5 kap. 11 § och 14 kap. 7 §,
2. beslut enligt 5 kap. 12 § om	3. beslut enligt 5 kap. 12 § om
tillgänglighet för personer med	tillgänglighet för	personer med
funktionsnedsättning,	funktionsnedsättning,
3. förordnande av lokala	4. förordnande av lokala
kabelsändarorganisationer enligt	kabelsändarorganisationer enligt
9 kap. 5 §,	9 kap. 5 §,
4. beslut om återkallelse av ett	5. beslut om återkallelse av ett
förordnande enligt 18 kap. 6 §,	förordnande enligt 18 kap. 6 §,
och	och
5. beslut enligt 9 kap. 7 § om	6. beslut enligt 9 kap. 7 § om
undantag från sändningsplikt	undantag från	sändningsplikt
och skyldighet att tillhandahålla	och skyldighet att tillhandahålla
sändningsutrymme för lokala	sändningsutrymme för lokala
kabelsändarorganisationer.	kabelsändarorganisationer.

Beslut som anges i första stycket 2 och 3 gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

Särskild avgift

3 a §

Beslut om särskild avgift enligt

17 kap. 5 a § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Denna lag träder i kraft den 19 september 2020.

19Senaste lydelse 2015:808.

Den som sänder program till allmänheten, tillhandahåller be- ställradio som omfattas av radio- och tv-lagen (2010:696) eller beställ-tv ska ombesörja att varje program som sänds eller till- handahålls spelas in. Denna skyl- dighet gäller också sådana pro- gram som sänds på det sätt som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihets- förordningen. I fråga om över- föringar som omfattas av 1 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen och program som tillhandahålls ur en databas enligt 1 kap. 5 eller 6 § tryckfrihetsförordningen är det, förutom när det gäller beställ- radio som omfattas av radio- och tv-lagen och beställ-tv, tillräckligt att det dokumenteras vilken in- formation som vid varje tidpunkt tillhandahålls.

Författningsförslag

SOU 2019:39

1.2Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med före- skrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

3 §20

Den som sänder program till allmänheten eller tillhandahåller beställ-tv ska ombesörja att varje program som sänds eller till- handahålls spelas in. Denna skyl- dighet gäller också sådana pro- gram som sänds på det sätt som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihets- förordningen. I fråga om över- föringar som omfattas av 1 kap.

4 § yttrandefrihetsgrundlagen och program som tillhandahålls ur en databas enligt 1 kap. 5 eller 6 § tryckfrihetsförordningen är det, förutom när det gäller beställ-tv, tillräckligt att det dokumenteras vilken information som vid varje tidpunkt tillhandahålls.

20Senaste lydelse 2018:1913.

Författningsförslag

SOU 2019:39

1.3Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)

Härigenom föreskrivs att 2 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §21

Lagen tillämpas

1.då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter

isin näringsverksamhet,

2. på sådana tv-sändningar över	2. på tv-sändningar, beställ-tv
satellit som omfattas av radio- och	eller videodelningsplattformar som
tv-lagen (2010:696),	omfattas av radio- och tv-lagen
	(2010:696) även om de helt eller
	huvudsakligen är avsedda att tas
	emot i en annan EES-stat än
	Sverige,

3.då Konsumentombudsmannen fullgör sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsyns- myndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen, och

4.då behörig myndighet fullgör sina skyldigheter enligt Europa- parlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.

Bestämmelserna om garantier i 22 § tillämpas inte i fråga om en tjänst som tillhandahålls av en näringsidkare som är etablerad i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Detsamma gäller 4 § tredje stycket och 7 § när en närings- idkare, som är etablerad i en annan stat än Sverige inom EES, riktar marknadsföring mot en annan näringsidkare.

Denna lag träder i kraft den 19 september 2020.

21Senaste lydelse 2011:1216.

SOU 2019:39

Författningsförslag

1.4Förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622) ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7kap. 3 §22

Vid marknadsföring av	Vid marknadsföring av
alkoholdrycker eller alkohol-	alkoholdrycker eller alkohol-
drycksliknande preparat till kon-	drycksliknande preparat till kon-
sumenter får inte kommersiella	sumenter får inte kommersiella
annonser i ljudradioprogram, tv-	annonser användas i tv-sänd-
program eller beställ-tv användas.	ningar, beställ-tv eller ljudradio-
Det gäller även sådana tv-sänd-	sändningar.
ningar över satellit som omfattas av
radio- och tv-lagen (2010:696).

Denna lag träder i kraft den 19 september 2020.

22Senaste lydelse 2019:345.

Författningsförslag

SOU 2019:39

1.5Förslag till lag om ändring i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4kap. 1 §

En näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till konsumenter får inte använda kommersiella annonser i

1.periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryck- frihetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio eller tv-program	2. tv-sändningar, beställ-tv eller
eller tv-sändningar över satellit	ljudradiosändningar, eller
som omfattas av radio och tv-lagen
(2010:696), eller

3.andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrande- frihetsgrundlagen är tillämplig.

4 §

En näringsidkare får inte marknadsföra elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare till konsumenter

1. inom informationssamhällets tjänster, eller

2. i ljudradiosändningar, tv-	2. i tv-sändningar, beställ-tv
sändningar eller beställ-tv som	eller ljudradiosändningar.
omfattas av radio- och tv-lagen
(2010:696).

Förbudet i första stycket gäller dock inte

1.marknadsföring som endast består i att tillhandahålla elektro- niska cigaretter eller påfyllningsbehållare för försäljning, eller

2.marknadsföring i överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig, med undantag för mark- nadsföring genom kommersiella annonser.

Denna lag träder i kraft den 19 september 2020.

100

SOU 2019:39

Författningsförslag

1.6Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2010:1062) med instruktion för Myndigheten för press, radio och tv

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2010:1062) med in- struktion för Myndigheten för press, radio och tv

dels att 2 §, 8 § och 24 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 a §, 7 a § och 7 b § med följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	1 a §
	Myndigheten är tillsynsmyndig-
	het enligt artikel 30.1 i Europa-
	parlamentets och rådets direk-
	tiv 2010/13/EU av den 10 mars
	2010 om samordning av vissa be-
	stämmelser som fastställs i med-
	lemsstaternas lagar och andra för-
	fattningar om tillhandahållande
	av audiovisuella		medietjänster
	(direktiv om audiovisuella medie-
	tjänster), nedan benämnt AV-
	direktivet, i lydelsen enligt Europa-
	parlamentets	och	rådets direktiv
	(EU) 2018/1808/EU			av	den
	14 november 2018 om ändring i
	direktiv 2010/13/EU			om	sam-
	ordning av	vissa	bestämmelser
	som fastställs	i medlemsstaternas
	lagar och andra författningar om
	tillhandahållande		av	audio-
	visuella medietjänster (direktivet

om audiovisuella medietjänster), mot bakgrund av ändrade mark- nadsförhållanden.

101

Författningsförslag

SOU 2019:39

2 §23

Myndigheten ska särskilt 1. pröva frågor om

a)tillstånd enligt radio- och tv-lagen (2010:696) att sända tv eller sökbar text-tv och om överlåtelse av sådana tillstånd,

b)tillstånd enligt radio- och tv-lagen att sända närradio, att det samtidigt får sändas mer än ett närradioprogram i en kommun, större sändningsområden för närradio än en kommun, fastställande av sändningstider för närradio om tillståndshavarna inte kan enas om fördelning av sändningstid eller om en tillståndshavare begär att myndigheten ska fastställa sändningsschemat i dess helhet och att en sändningstid för närradio inte får användas av någon annan under en tid av högst tre månader om en innehavare av ett tillstånd, som har fått ett föreläggande enligt radio- och tv-lagen, avstår sändningstid eller avsäger sig sitt sändningstillstånd,

c)tillstånd enligt radio- och tv-lagen att sända kommersiell radio, överlåtelse av sådana tillstånd och sändningsområdenas omfattning för analog kommersiell radio, och

d)tillstånd enligt radio- och tv-lagen att sända ljudradio, som inte är kommersiell radio eller närradio, under en begränsad tid,

2. upprätta och föra register	2. upprätta och föra register
enligt radio- och tv-lagen, över	enligt radio- och tv-lagen, över
dem som bedriver en sändnings-	dem som bedriver en sändnings-
verksamhet som omfattas av lagen	verksamhet, som tillhandahåller
och över satellitentreprenörer och	beställ-tv eller en videodelnings-
godkänna sändningsbeteckningar	plattform som omfattas av lagen
enligt lagen,	och över satellitentreprenörer och
	i tillämpliga fall godkänna sänd-
	ningsbeteckningar enligt lagen,

3.utöva tillsyn enligt radio- och tv-lagen och över verksamhet enligt 1 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen om det finns utgivnings- bevis för verksamheten och utöva tillsyn enligt förordningen (1998:32) om standarder för sändning av radio- och tv-signaler,

4.pröva frågor om återkallelse och ändring av tillstånd att sända tv, sökbar text-tv, närradio och kommersiell radio,

5.besluta enligt radio- och tv-lagen om krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning i fråga om tv-sändningar, beställ- tv och sökbar text-tv,

23Senaste lydelse 2018:2055.

102

Myndigheten leds av en myn- dighetschef, som anställs genom beslut av regeringen för en period om sex år om inte särskilda skäl föreligger för en kortare period. Anställningen får förlängas för en period om högst tre år.

Författningsförslag

SOU 2019:39

7 a §

Myndigheten ska delta i arbetet i den europeiska gruppen av regler- ingsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga).

7 b §

Myndigheten ska förse Euro- peiska kommissionen och myndig- heter i andra EES-stater med den information som är nödvändigt för tillämpningen av AV-direk- tivet, i lydelsen enligt Europa- parlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808.

8 §

Myndigheten leds av en myn- dighetschef.

24§24

Regeringen utser för en	Regeringen utser för en period
bestämd tid ordförande, två vice	av fyra år ordförande, två vice
ordförande samt andra leda-	ordförande samt andra leda-
möter och ersättare i gransknings-	möter och ersättare i gransknings-
nämnden för radio och tv.	nämnden för radio och tv.
	Hälften av ledamöterna förordnas
	vartannat år.

Regeringen utser för en bestämd tid ordförande, vice ordförande samt andra ledamöter i mediestödsnämnden.

Denna förordning träder i kraft den 19 september 2020.

24Senaste lydelse 2018:1730.

104

2 Inledning

2.1Utredningens uppdrag

Enligt utredningens direktiv (dir. 2018:55, se bilaga 1) ska en särskild utredare föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som be- hövs för genomförande av Europarlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (ändringsdirektivet). 2010 års AV-direktiv och ändringsdirektivet återfinns i bilaga 2 respek- tive bilaga 3.

Ändringsdirektivet antogs den 14 november 2018 och ska vara genomfört i svensk rätt senast den 19 september 2020.

Ändringsdirektivet syftar till att modernisera och förenkla AV- direktivet med hänsyn till den tekniska utvecklingen och ändrade kon- sumtionsmönster. Ändringsdirektivet innebär bl.a. följande. Innehålls- regleringen för tv-sändningar och beställ-tv blir mer likvärdiga när det gäller audiovisuella kommersiella meddelanden, skydd av minder- åriga och främjande av europeiska produktioner. Bestämmelserna i AV-direktivet om innehåll som uppmanar till hat och skydd av minderåriga utvidgas. Genom ändringsdirektivet tillförs ett nytt kapitel med bestämmelser som blir tillämpliga på videodelnings- plattformstjänster, dvs. tjänster där tjänsteleverantören inte har redaktionellt ansvar för innehållet men kan påverka hur detta organi- seras. Ändringsdirektivet innehåller också bestämmelser om natio- nella myndigheters självständighet och om samarbete dem emellan samt vissa förtydliganden i bestämmelserna om jurisdiktion.

Utredaren ska därutöver se över radio- och tv-lagen (2010:696) i vissa andra delar. Det gäller fem områden – en översyn utifrån ett nytt säkerhetsläge, tillståndsperioden för marksänd tv, omfattningen av vidaresändningsplikten, huruvida beställradio från public service

107

Inledning

SOU 2019:39

ska omfattas av radio- och tv-lagen och slutligen behovet av effektiva sanktioner. Utredaren har också möjlighet att föreslå författnings- ändringar som inte direkt föranleds av uppdraget, men som har sam- band med det.

Enligt kommittédirektiven gäller vissa generella riktlinjer för upp- draget. Utredaren ska sträva efter lösningar som är i linje med gällande svenska rättsprinciper och som passar in i befintlig systematik. Ut- redaren ska vidare fästa särskilt avseende vid att regleringen inte i onödan leder till ökade kostnader eller administrativa bördor för de aktörer som berörs av förslagen eller för det allmänna. Utredaren ska

–som vid all lagstiftning – sträva efter enkelhet, överskådlighet och konsekvens.

I kommittédirektiven framhålls också vikten av att skyddet för grundläggande fri- och rättigheter, t.ex. tryck- och yttrandefriheten, noga beaktas och att bedömningar som görs och förslag som lämnas är förenliga med svensk grundlag, EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och Sveriges folkrättsliga förpliktelser i övrigt.

2.2Utredningsarbetet

Utredningsarbetet har under ledning av den särskilde utredaren be- drivits av tre sekreterare med placering i Stockholm.

Utredningens expertgrupp har bestått av två representanter för Kulturdepartementet, en representant vardera för Justitiedeparte- mentet, Finansdepartementet och Näringsdepartementet (numera Infrastrukturdepartementet) samt en representant vardera för Myndig- heten för press, radio och tv och Statens medieråd.

Under utredningstiden har åtta sammanträden med expertgrup- pen ägt rum, varav ett tillfälle i form av ett tvådagars internat. Inför sammanträdena har texter med bakgrundsfakta, överväganden och förslag skickats ut till experterna.

Under utredningsarbetet har sekretariatet informerat sig om och beaktat relevant arbete som pågått inom Regeringskansliet och utred- ningsväsendet, särskilt 2018 års tryck- och yttrandefrihetskommitté (Ju 2018:01), Utredningen om EU:s förordning om konsumentskydds- samarbete (Fi 2018:02), Utredningen om radiospektrumanvändning

108

SOU 2019:39

Inledning

i framtiden (N 2017:07), Kommittén om förbättrat skydd för total- försvarsverksamhet (Fö 2017:02) och Utredningen om vissa säkerhets- skyddsfrågor (Ju 2017:08).

Sekretariatet har också haft möten eller varit i kontakt med föl- jande myndigheter, andra utredningar, intresseorganisationer och företag. Justitiekanslern, Säkerhetspolisen, Försvarsmakten, Stats- kontoret, Konsumentverket, Myndigheten för press, radio och tv, Statens medieråd, granskningsnämnden för radio och tv vid Myn- digheten för press, radio och tv, utredningen Nationell satsning på medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet (Ku 2018:04), Funktionsrätt Sverige, Hörselskadades riksförbund, Näringslivets medieinstitut, Publicistklubben, Svenska Journalist- förbundet, Sveriges Tidskrifter, TU – Medier i Sverige, Föreningen Utgivarna, Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB, Sveriges Utbildningsradio AB, Bonnier Broadcasting AB, Com Hem AB, Discovery Networks Sweden AB, Nordic Entertainment Group AB, SES Astra AB och United Screens.

Fakta i form av statistik och information om medieområdet har inhämtats från Myndigheten för press, radio och tv, Statens medie- råd, Stiftelsen för internetinfrastruktur och Nordicom-Sverige.

Utredningen har tillägnat sig erfarenheter från andra länder ge- nom att sekretariatet haft möten med företrädare för nordiska länder och för Irland som arbetar med genomförande av ändringsdirektivet.

Referenser återfinns i slutet av betänkandet. Utöver dessa källor bygger betänkandet på uppgifter som inkommit till utredningen eller hämtats in skriftligen genom frågor från sekretariatet. Denna dokumentation, liksom annan korrespondens till och från ut- redningen finns i utredningens diarium (Komm2018/00794 och Komm2019/00087).

2.3Betänkandets disposition

Efter denna inledning, där direktiven till utredningen och utrednings- arbetet beskrivs, följer som bakgrund en översiktlig redogörelse av regleringen på medieområdet (kapitel 3).

Därefter följer utredningens förslag och bedömningar, som kan delas in i tre delar. Den första delen, bestående av kapitel 4–12 hand- lar om genomförandet av ändringsdirektivet i svensk rätt. Den andra

109

3Regleringen på radio- och tv-området

3.1Inledning

I detta kapitel redovisas översiktligt huvuddragen i den för utred- ningens uppdrag relevanta svenska lagstiftningen på radio- och tv- området och relevant EU-rätt.

Redovisningen inleds med en beskrivning av svensk rätt som tar sin utgångspunkt i grundlagsregleringen i regeringsformen och yttrande- frihetsgrundlagen. Därefter beskrivs radio- och tv-lagen. I stora drag redogörs också för den reglering på konsumentskyddsområdet som berör leverantörer av medietjänster och som finns främst i marknads- föringslagen, alkohollagen, lagen om tobak och liknande produkter och läkemedelslagen.

Därefter beskrivs den EU-rättsliga regleringen med fokus på AV- direktivet. En kort beskrivning ges av E-handelsdirektivet och ram- verket för elektronisk kommunikation.

Slutligen redogörs kortfattat för de myndigheter som utövar till- syn på beskrivna områden.

3.2Grundlagsregleringen

Var och en är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, och informationsfrihet, dvs. frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden.

Yttrande- och informationsfriheten får begränsas, men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och endast om begränsningen inte går utöver vad som är nödvändigt

111

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och om begräns- ningen inte sträcker sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen (2 kap. 20–23 §§ RF).

I fråga om tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i ljud- radio, television och i vissa liknande överföringar, offentliga upp- spelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar gäller tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) som ger ett särskilt skydd för yttrandefriheten i de medier som faller under dessa grundlagars tillämpningsområde. TF och YGL bygger på samma bärande principer. Dessa principer är meddelar- och anskaffarfrihet, censurförbud, etableringsfrihet, ensamansvar, en särskild brottskatalog och en sär- skild rättegångsordning.

3.2.1Yttrandefrihetsgrundlagen

YGL ger den enskilde en rätt gentemot det allmänna att i bl.a. ljud- radio, tv och vissa liknande överföringar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst (1 kap. 1 § första stycket YGL). Ändamålet med yttrandefriheten enligt YGL är att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av grundlagen (1 kap. 1 § andra stycket).

YGL är tillämplig på sändningar av program riktade till allmän- heten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Som sänd- ningar av program anses också tillhandahållande till allmänheten på särskild begäran av direktsända eller inspelade program, om starttid- punkten och innehållet inte kan påverkas av mottagaren. Det som föreskrivs om program i grundlagen gäller även program som för- medlas genom satellitsändning som utgår från Sverige (1 kap. 3 § YGL). Program definieras som innehållet i ljudradio, tv eller andra sådana överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor samt innehållet i offentliga uppspelningar ur en databas (1 kap. 2 §).

Reglerna om sändningar tillämpas också på tillhandahållanden ur vissa databaser. En databas är en samling av information lagrad för automatiserad behandling (1 kap. 2 §). Enligt den s.k. databasregeln

112

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

tillämpas grundlagens bestämmelser om sändningar av program ock- så när information ur en databas, vars innehåll bara kan ändras av den som driver verksamheten, tillhandahålls allmänheten med hjälp av elektromagnetiska vågor genom överföring på särskild begäran eller enligt överenskommelse i förväg, genom framställning av tekniska upptagningar skrifter eller bilder eller offentlig uppspelning.

För s.k. traditionella massmedieföretag, som en redaktion för en periodisk skrift eller ett program, gäller ett automatiskt grundlags- skydd (1 kap. 4 § första stycket). Exempel på sådana databaser som omfattas av det automatiska grundlagsskyddet är sverigesradio.se, svt.se, och urplay.se.

Även andra databaser än de som tillhandahålls av traditionella mass- medieföretag kan omfattas av YGL. Myndigheten för press, radio och tv kan utfärda ett utgivningsbevis för databasen under förutsättning att en tillhandahållare har ordnat verksamheten på samma sätt som i 4 §, överföringarna utgår från Sverige, en behörig utgivare har utsetts och åtagit sig uppdraget och verksamheten har ett namn som inte lätt kan förväxlas med namnet på en annan verksamhet enligt 4 § (1 kap. 5 §).

YGL är även tillämplig på tekniska upptagningar som är utgivna. En teknisk upptagning är en upptagning som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med ett tekniskt hjälpmedel, t.ex. en cd-skiva (1 kap. 2 § och 8 §).

Grundläggande bestämmelser

I det följande beskrivs några av de grundläggande bestämmelserna i YGL.

Meddelarskyddet gäller i förhållande till det allmänna, t.ex. en myndighet, och består av olika delar: meddelarfrihet, anskaffarfrihet, rätt till anonymitet, efterforskningsförbud och repressalieförbud.

Censurförbudet innebär att det som är avsett att framföras i pro- gram eller genom tekniska upptagningar inte först får granskas av en myndighet eller ett annat allmänt organ (1 kap. 11 § YGL). I bestäm- melsen regleras också förbudet mot hindrande åtgärder som innebär att det inte heller är tillåtet att på grund av innehållet förbjuda eller hindra framställning, offentliggörande eller spridning bland allmän- heten av ett program eller en teknisk upptagning om åtgärden inte har stöd i yttrandefrihetsgrundlagen. Ett undantag från censurförbudet

113

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

är att det i lag får meddelas föreskrifter om granskning och godkän- nande av rörliga bilder som ska visas offentligt (1 kap. 12 §).

Etableringsfriheten innebär att var och en har rätt att sända pro- gram genom tråd (3 kap. 1 §). Etableringsfriheten är en näringsfrihet som i princip skyddar alla led i framställningen och spridningen av grundlagsskyddade medier. För sändningar genom etern gäller inte någon etableringsfrihet utan rätten att sända program på annat sätt genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända (3 kap. 3 §).

Principen om ensamansvar innebär att en person, i regel utgiva- ren, är straffrättsligt ansvarig för innehållet i en framställning som omfattas av YGL (6 kap. 1 §). Utgivaren ska ha befogenhet att be- stämma över en framställnings innehåll så att ingenting får föras in i den utan hans eller hennes vilja (4 kap. 3 §).

I 5 kap. YGL finns bestämmelser om vilka gärningar som anses vara yttrandefrihetsbrott och meddelar- och anskaffarbrott och i 10 kap. finns bestämmelse om rättegången i yttrandefrihetsmål.

Tillåtna begränsningar av yttrandefriheten

I YGL anges när och under vilka förutsättningar yttrandefriheten får begränsas genom lag.

De bestämmelser som finns i 1 kap. 11 och 12 §§ tryckfrihetsförord- ningen (TF) om att det i lag får ställs upp förbud mot bl.a. kommer- siella annonser vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror gäller också i fråga om program (1 kap. 18 § YGL). Be- stämmelserna i grundlagen hindrar inte heller att det i lag meddelas föreskrifter om förbud mot kommersiell reklam i program eller om villkor för sådan reklam. Samma sak gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver program- verksamheten (1 kap. 19 §).

Bestämmelsen ger en möjlighet för riksdagen att genom lag för- bjuda kommersiell reklam i radio och tv och, i det fall reklam är tillåten, att ange förutsättningarna för att få sända reklam. Samma möjlighet ges för sponsrade program. Med kommersiell reklam brukar avses rent affärsmässiga meddelanden som syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster. Genom att bestämmelsen använder uttrycken

114

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

kommersiell reklam respektive annan annonsering omfattas även det som brukar kallas för åsiktsannonsering (prop. 1990/91:64 s. 114).

Rätten att sända genom tråd

YGL skiljer mellan trådsändningar och andra typer av sändningar. Med trådsändning avses ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid en särskilt anordnad ledare (jfr prop. 1990/91:64 s. 83). För trådsändningar gäller principen om etableringsfrihet och varje fysisk och juridisk person har rätt att sända program genom tråd (3 kap. 1 § YGL). Denna etabler- ingsfrihet får bara inskränkas genom de undantag som räknas upp i YGL (3 kap. 2 §).

Ett av de undantag som räknas upp är möjligheten att i lag med- dela föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmän- hetens intresse av tillgång till allsidig upplysning (3 kap. 2 § 1). Be- stämmelser om denna s.k. vidaresändningsplikt finns i radio- och tv- lagen (2010:696).

Det är även möjligt att i lag meddela föreskrifter om skyldighet för den som sänder program i tv eller tillhandahåller sådana program genom överföring ur en databas enligt den s.k. databasregeln i 1 kap. 4 § första stycket 2 a att göra programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik (3 kap. 2 § 4 YGL). Undantaget gäller för sänd- ningar av program i tv och genom hänvisningen till databasregeln även tillhandahållande av beställ-tv. Det som avses är sådana tekniska hjälpmedel som används för att ta del av innehållet i ett program och som inte anses påverka innehållet eller den redaktionella friheten hos ett programbolag. Närmare bestämmelser om krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning finns i radio- och tv-lagen (5 kap. 12 § radio- och tv-lagen).

Det får i lag även meddelas föreskrifter om skyldighet för den som sänder program i tv eller tillhandahåller sådana program genom överföring ur en databas enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a att främja framställning av och tillgång till program med europeiskt ursprung (3 kap. 2 § 5 YGL). Även i detta fall omfattas tv-sändningar och, genom hänvisningen till YGL:s databasregel, beställ-tv. Närmare

115

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

bestämmelser om europeisk produktion finns i radio- och tv-lagen (5 kap. 7 och 8 §§ radio- och tv-lagen).

Slutligen är det möjligt att lagstifta om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, porno- grafiska bilder eller hets mot folkgrupp (3 kap. 2 § 6 YGL).

Exempel på en sådan bestämmelse är att Justitiekanslern under vissa förutsättningar kan förelägga den som vid upprepade tillfällen sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder att inte på nytt sända sådana program (17 kap. 13 § radio- och tv-lagen).

Sändning på annat sätt än genom tråd

Andra sätt att sända än genom trådsändningar, som via marknät eller satellit, får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om till- stånd och villkor för att sända (3 kap. 3 § YGL första stycket).

Sådana bestämmelser om marksänd ljudradio och tv finns i radio- och tv-lagen. Skälet för begränsningen i etableringsfriheten är att det sändningsutrymmet är en begränsad naturresurs. Det har därför av tekniska skäl bedömts som nödvändigt att göra det möjligt att reglera användningen av sändningsutrymmet eftersom olika radiosändare i annat fall kan störa varandra (prop. 1990/91:64 s. 79 f.). Det allmänna ska även eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet (3 kap. 3 § andra stycket). Detta anses innefatta att tillgängliga fre- kvensresurser ska användas effektivt.

Vissa förutsättningar för begränsningar i rätten att sända

För begränsningar i rätten att sända program som avser bl.a. undan- tag från etableringsfriheten för tråd och sändningar på annat sätt än genom tråd gäller vad som föreskrivs om begränsningar av grund- läggande fri- och rättigheter i 2 kap. 21–23 §§ RF (3 kap. 5 § YGL).

Sådana begränsningar i yttrandefriheten får bara göras för att till- godose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Be- gränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så

116

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Begräns- ningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 21 § RF).

Yttrandefriheten och informationsfriheten får enligt 2 kap. 23 § RF begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, all- män ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. I övrigt får sådana begräns- ningar bara göras om särskilt viktiga skäl föranleder det.

Redaktionell självständighet

För att skydda det redaktionella oberoendet för den som sänder pro- gram finns en bestämmelse i 3 kap. 6 § YGL om att den som sänder program självständigt avgör vad som ska förekomma i programmen.

Domstolsprövning

Frågor om rätten att sända program ska enligt YGL kunna prövas av domstol eller av en nämnd, vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare. Gäller saken en fråga om ingripande på grund av missbruk av yttrandefriheten ska frågan prövas av domstol under medverkan av jury enligt de närmare föreskrifter som meddelas i lag. Detta gäller dock inte om saken rör överträdelse av sådana föreskrifter eller villkor i fråga om kommer- siell reklam, annan annonsering eller sändning av program som avses i 1 kap. 19 § YGL (3 kap. 7 §).

Granskning och tillsyn i vissa fall

Enligt 7 kap. 5 § YGL får det i lag meddelas föreskrifter om att en nämnd, vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare, ska granska om program, som någon har sänt på annat sätt än genom tråd, står i överensstämmelse med de föreskrifter eller andra villkor som gäller för sändningarna. En sådan nämnd får bara uttala sin mening eller förelägga den sän- dande att följa föreskrifterna eller villkoren. I lagen får föreskrivas att ett föreläggande av nämnden får förenas med vite. Frågor om ansvar

117

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

för yttrandefrihetsbrott och om utdömande av vite prövas alltid av domstol enligt 3 kap. 7 §.

Bestämmelsen ger enligt förarbetena en förankring i grundlagen för sådan efterhandsgranskning som vid lagens tillkomst utfördes av radionämnden. Det skulle, enligt förarbetena, vara främmande för den nya grundlagens bärande principer att en granskning skulle kunna ske utan ett sådant uttryckligt stöd. Lagtexten formulerades därför så att sanktionsmöjligheterna begränsades, samtidigt som ett visst utrymme för förändring av nämndens uppgifter lämnades. En sådan förändring skulle, enligt förarbetena, kunna behövas i framtiden om mångfalden av radio- och tv-kanaler ökade och Sverige samtidigt skulle kunna upprätthålla sina folkrättsliga åtaganden enligt den europeiska konventionen om gränsöverskridande television utan att behöva använda så långtgående sanktioner som ett indragande av rätten till fortsatt sändningsverksamhet (prop. 1990/91:64 s. 130).

3.2.2Tillämpningslagen

I lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen) finns kompletterande bestämmelser till grundlagarna. Det gäller bl.a. be- stämmelser om utgivare av program i 3 kap. och inspelning och be- varande av program i 5 kap.

3.3Radio- och tv-lagen

Tillämpningsområde

Radio- och tv-lagen innehåller bestämmelser om tv-sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv och ljudradiosändningar.

Lagen är enligt 1 kap. 3 § tillämplig på tv-sändningar och beställ- tv som kan tas emot i någon stat som omfattas av EES-avtalet om leverantören av medietjänsten är etablerad i Sverige eller uppfyller vissa tekniska kriterier. Om varken etableringskriteriet eller de tek- niska kriterierna ger möjlighet att bestämma om lagen är tillämplig ska i sista hand bestämmelserna om etablering i fördraget om Euro- peiska unionens funktionssätt avgöra frågan om radio- och tv-lagen är tillämplig.

118

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

Även om en tjänst lyder under en annan medlemsstats jurisdik- tion kan vissa av radio- och tv-lagens bestämmelser gälla. De fall som avses är när ett programbolag ansöker om och får tillstånd att sända tv-program och sökbar text-tv i marknätet. För sådana tillstånd är det möjligt att ställa upp villkor som inte är direkt programrelaterade även för leverantörer av medietjänster som ligger under en annan EES-stats jurisdiktion (1 kap. 3 § andra stycket).

I 3 kap. 1 § definieras grundläggande begrepp som används i lagen.

Information och registrering

Programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv ska se till att den som tar emot tjänsten alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till namnet på leverantören, kontaktuppgifter och behörig tillsyns- myndighet. För leverantörer av beställ-tv gäller även den skyldighet att lämna information som finns i 8 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (2 kap. 1 § radio- och tv-lagen).

Den som bedriver sändningsverksamhet som det inte behövs till- stånd för enligt radio- och tv-lagen, eller som tillhandahåller beställ-tv ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv. Detsamma gäller den som för någon annans räkning bedriver sänd- ningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (2 kap. 2 §). Det främsta skälet för skyldigheten att registrera verksamheten är att det finns ett behov av att veta vem som bär ansvar för en sändning eller ett tillhandahållande för att på så sätt underlätta tillsynen av att radio- och tv-lagens bestämmelser följs (prop. 2009/10:115 s. 213).

Myndigheten för press, radio och tv ska enligt radio- och tv-lagen upprätta ett register över dem som har anmält sig för registrering och vilkas verksamhet omfattas av lagen. Även de som har tillstånd att sända tv, sökbar text-tv eller ljudradio ska ingå i registret. Regist- ret får föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får bara innehålla de uppgifter som anges i lagen (2 kap. 3 §).

119

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

Tillstånd

Att sända tv och sökbar text-tv

För att sända tv och sökbar text-tv med användande av radiovågor krävs tillstånd enligt radio- och tv-lagen om sändningen sker på vissa angivna frekvenser (4 kap. 2 § radio- och tv-lagen). Regeringen med- delar tillstånd att sända tv när sändningsverksamheten finansieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst. Myndigheten för press, radio och tv ger tillstånd i övriga fall (4 kap. 3 §). Ett tillstånd som med- delats av regeringen gäller från och med 2025 i åtta år och ett tillstånd som meddelats av Myndigheten för press, radio och tv gäller i sex år (4 kap. 12 §). Om det finns särskilda skäl får myndigheten besluta att ett tillstånd ska gälla för kortare tid.

Tillstånd får bara ges till ett programföretag som har tekniska och finansiella förutsättningar att sända under hela tillståndsperioden och som är berett att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor (4 kap. 5 §). Ett tillstånd kan förenas med de villkor som an- ges i lagen. Det kan t.ex. vara villkor om sändningars räckvidd och innehåll samt villkor om att ägarförhållandena och inflytande inte får förändras i mer än begränsad omfattning (4 kap. 8–11 §). Ett tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än dem som den sökande har godtagit (4 kap. 14 §).

Att sända ljudradio

För att sända ljudradio med användning av radiovågor krävs tillstånd enligt radio- och tv-lagen om vissa angivna frekvenser används (10 kap. 1 § radio- och tv-lagen). Tillstånd krävs inte för sändningar som är särskilt anpassade för synskadade personer och som äger rum under högst fyra timmar om dygnet från radiosändare som används för sändningar med stöd av radio- och tv-lagen, s.k. radiotidningar (10 kap. 2 §).

Regeringen meddelar, i likhet med vad som gäller för tv-sänd- ningar, tillstånd att sända ljudradio för public service. Regeringen meddelar också tillstånd att sända ljudradio till utlandet (11 kap. 1 §).

Myndigheten för press, radio och tv meddelar tillstånd att sända närradio och kommersiell radio. Myndigheten får även ge tillstånd

120

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

för sändningar i högst två veckor, s.k. tillfälliga tillstånd (12 kap. 1 § och 13 kap. 1 §).

Närradio är lokala ljudradiosändningar, där tillstånd kan ges till bl.a. ideella föreningar. Sändningsområdet är normalt en kommun där tillståndshavarna delar på en frekvensresurs (12 kap. 2–4 §§).

Kommersiell radio kan sändas analogt eller digitalt. Tillstånd att sända analog kommersiell radio ges efter ett s.k. slutet anbudsför- farande där den som anger högst belopp, och som uppfyller de grund- läggande kraven, ges tillståndet (13 kap. 4, 6 och 8 §§). Tillstånd att sända digital kommersiell radio sker efter urvalsförfarande där Myndigheten för press, radio och tv vid fördelningen av tillstånd bl.a. ska beakta att sändningarna tillgodoser olika intressen och smakrikt- ningar och att tillstånd ges till flera av varandra oberoende program- företag (13 kap. 26 §).

Både analog och kommersiell radio kan förenas med villkor (13 kap. 9 och 27 §§).

Innehållet i tv-sändningar, sökbar text-tv och ljudradiosändningar

Demokratibestämmelsen

En leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, beställ- tv eller sökbar text-tv ska se till att programverksamheten som hel- het präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och prin- cipen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet, den s.k. demokratibestämmelsen (5 kap. 1 § radio- och tv-lagen). En motsvarande bestämmelse för ljudradio gäller för den som sänder med tillstånd av regeringen (14 kap. 1 § radio- och tv-lagen).

Uttrycket det demokratiska statsskickets grundidéer avser en statsform som bygger på fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt samt fria och hemliga val. Uttrycket alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet avser de sidor av demo- kratibegreppet som anknyter till förhållandet mellan människor, t.ex. fördömande av rasism, våld och brutalitet samt hävdande av jämställd- het mellan kvinnor och män (prop. 1995/96:160, s. 91 f.). Genom att programverksamheten som helhet ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer m.m. har lagstiftaren tydliggjort att demokrati-

121

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

bestämmelsen ska ligga till grund för den samlade programverksam- heten och att den inte behöver manifesteras i särskilda program (prop. 1990/91:149 s. 135 ff., prop. 2009/10:115 s. 123 f.).

Eftersom bestämmelsen avser programverksamheten som helhet prövas inga enskilda inslag eller program direkt mot demokratibestäm- melsen. Däremot har granskningsnämnden för radio och tv vägt in bestämmelsen vid tillämpningen av andra villkor för sändningarna.

Våldsskildringar och pornografiska bilder

Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karak- tär eller med pornografiska bilder som sänds i tv ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden. Sådana program får inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är för- svarligt (5 kap. 2 § radio- och tv-lagen).

Program som tillhandahålls i beställ-tv och som innehåller ingå- ende våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornogra- fiska bilder får inte tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av sär- skilda skäl ändå är försvarligt (5 kap. 3 §).

Beriktigande och genmäle

Uppgifter som förekommit i ett program i tv-sändning eller i sökbar text-tv som inte är reklam och som sänts på annat sätt än genom tråd, ska beriktigas när det är befogat. När sändningen skett genom tråd bör uppgifter i program som inte är reklam beriktigas när det är befogat (5 kap. 4 § radio- och tv-lagen). Villkor om att sända gen- mälen kan ställas upp i sändningstillstånd för tv och sökbar text-tv (4 kap. 9 § 11).

Ett tillstånd att sända annan ljudradio än närradio och kommer- siell radio får förenas med villkor om att iaktta bestämmelsen om beriktigande i 5 kap. 4 § första stycket och att sända genmälen (11 kap. 3 § 10 och 11).

Skillnaden mellan genmäle och beriktigande har i förarbetena till 1996 års radio- och TV-lag beskrivits som att beriktigande avser

122

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

fakta och sakuppgifter, och anknyter till radiolagens (1966:755) krav på saklighet. Genmäle avser angrepp mot åsikter eller personer och anknyter till radiolagens krav på opartiskhet. Med beriktigande avses rättelse av faktauppgifter och med genmäle bemötande av värde- omdömen (prop. 1995/96:160 s. 100).

Otillbörligt kommersiellt gynnande

Tv-program som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommer- siella intressen. Det innebär att programmet inte får uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfräm- jande inslag. Programmet får inte heller framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt (5 kap. 5 § radio- och tv-lagen). I be- stämmelsen anges inte, till skillnad från andra bestämmelser, att den skulle gälla ett visst distributionssätt vilket innebär att bl.a. program i beställ-tv omfattas.

Motsvarande bestämmelse finns för program i ljudradiosändning (14 kap. 2 §).

Program av europeiskt ursprung

Enligt 5 kap. 7 § radio- och tv-lagen ska den som sänder tv på annat sätt än genom tråd, om det inte finns särskilda skäl mot det, se till att mer än hälften av den årliga sändningstiden upptas av program av europeiskt ursprung.

Även minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten ska avse program av europeiskt ur- sprung som har framställts av självständiga producenter. En så stor andel som möjligt bör utgöras av program som har färdigställts under de närmast föregående fem åren.

Som sändningstid anses enligt bestämmelsen den tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, annonser och försäljningsprogram. I sändningstiden ska inte heller sändningar av enbart text räknas in. Tv-sändningar ska, om det inte finns sär- skilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på det svenska språket, program med artister verksamma i Sverige och verk av upphovsmän bosatta i Sverige.

123

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

Den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än tråd ska, enligt 5 kap. 8 § radio- och tv-lagen, på lämpligt sätt och när det är prak- tiskt möjligt främja framställningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung.

Den som sänder tv på annat sätt än genom tråd ska vartannat år till Myndigheten för press, radio och tv redovisa hur stor andel av verksamheten som utgjorts av europeiska produktioner. Den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än genom tråd ska vart fjärde år redovisa vad som har gjorts för att främja framställningen av och tillgången till europeiska produktioner (16 kap. 5 och 6 §§ radio- och tv-lagen).

Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

En leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, beställ- tv eller sökbar text-tv på något annat sätt än genom tråd ska utforma tjänsten på ett sådant sätt att den blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik. Detta gäller även en leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning eller sökbar text-tv genom tråd. Reger- ingen beslutar i vilken omfattning tillgängliggörande ska ske för verksamhet som finansieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst. Myndigheten för press, radio och tv beslutar för övriga leverantörer. Ett beslut gäller för en viss tid.

Bestämmelsen avser hjälpmedel som inte påverkar innehållet eller den redaktionella friheten hos ett programbolag. I radio- och tv-lagen finns för marksänd tv även en möjlighet att ställa upp villkor om krav på att sända program vars innehåll är särskilt anpassat för personer med funktionsnedsättning (4 kap. 9 § 5).

Granskningsnämnden för radio och tv övervakar efterlevnaden av bestämmelserna om tillgänglighet om beslutet har meddelats av reger- ingen. Myndigheten för press, radio och tv övervakar efterlevnaden

124

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

av bestämmelserna om tillgänglighet, om beslutet har meddelats av myndigheten (16 kap. 2 § och 3 §).

Produktplacering

Produktplacering definieras i radio- och tv-lagen som förekomsten i ett program av en vara, en tjänst eller ett varumärke, om detta sker i marknadsföringssyfte och mot betalning eller liknande ersättning till leverantören av medietjänsten, dock inte när varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har tillhandahållits gratis (3 kap. 1 § 11 radio- och tv-lagen).

Bestämmelser om produktplacering finns i 6 kap. radio- och tv- lagen. Huvudregeln är att produktplacering är förbjuden. Produkt- placering tillåts dock i filmer, tv-serier, sportprogram och program med lätt underhållning såvida det inte är fråga om program som vänder sig till barn under tolv år eller program där det förekommer produktplacering av alkoholdrycker, tobaksvaror och vissa andra uppräknade produkter. Program som innehåller produktplacering får endast sändas om programmet inte på ett otillbörligt sätt gynnar kommersiella intressen. Det innebär att programmet inte får upp- muntra till inköp eller hyra av varor och tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag eller framhäva en vara eller tjänst på ett otillbör- ligt sätt.

Om det förekommer produktplacering i ett program ska infor- mation lämnas om detta.

Sponsring

Med sponsring avses bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar ljudradio, tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv ger för att finansiera dessa medietjänster eller program i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse (3 kap. 1 § 14 radio- och tv-lagen). Bestämmelser om spons- ring finns i 7 kap. och 15 kap. radio- och tv-lagen. Program i tv-sänd- ningar, sökbar text-tv eller i beställ-tv som huvudsakligen handlar om nyheter eller innehåller nyhetskommentarer får inte sponsras.

125

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

Det finns också begränsningar för sponsring från företag som till- verkar, säljer eller tillhandahåller vissa typer av produkter, t.ex. alko- hol, tobaksvaror och spel som inte har nödvändig licens. Tittarna ska informeras om att ett program är sponsrat och det finns bestämmel- ser i radio- och tv-lagen om hur det ska ske.

För sändningar i ljudradioprogram finns motsvarande bestäm- melser om vilka program som får sponsras, att vissa företag inte får sponsra program och när sponsringsmeddelande ska lämnas.

Reklam och andra annonser

Med reklam avses i radio- och tv-lagen varje form av meddelande som sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som utgör egenreklam och som syftar till att i näringsverksamheten marknads- föra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen eller andra nyttig- heter (3 kap. 1 § 13 radio- och tv-lagen). I 8 kap. och 15 kap. radio- och tv-lagen finns bestämmelser om reklam och andra annonser.

Itv-sändningar där annonser tillåts får annonser sändas under högst 12 minuter per timme mellan hela klockslag och annonstiden får, med undantag för i direktsända sportevenemang, inte understiga en minut. I nyhetsprogram, biograffilmer och filmer ska 30 minuter förflyta mellan avbrotten. Program får avbrytas av annonsering endast om avbrottet, med hänsyn till naturliga pauser i programmet och pro- grammets längd och karaktär, inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter. En särskild signatur ska förekomma som tydligt skiljer annonserna från det övriga innehållet.

Särskilda bestämmelser gäller för reklam och barn. Reklam får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år och ingen reklam får förekomma i program som vänder sig till barn under tolv år. Personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter och nyhetskommentarer får inte förekomma i annonser i tv-sändning, sökbar text-tv och beställ-tv.

I 8 kap. finns också bestämmelser om annonsering med delad skärm, virtuell annonsering och elektroniska företagsskyltar.

Annonser i ljudradiosändning får sändas under högst tolv minuter per timme mellan hela klockslag eller, om sändningen inte omfattar en sådan hel timme, högst femton procent av sändningstiden. En

126

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

annonssignatur ska förekomma även i ljudradio och det finns be- stämmelser om vilka personer som inte får förekomma i annonser och att det finns förbud mot viss reklam, t.ex. reklam för alkohol och tobak.

Så kallad egenreklam, dvs. reklam för den egna programverksam- heten, undantas från de flesta av annonsbestämmelserna.

Vidaresändningar i kabelnät

Vidaresändningsplikten innebär att den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmänheten genom tråd ska, om ett betydande antal hushåll som är anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tv-sändningar, se till att de boende i de ansluta hushållen kan ta emot tv-sändningar som sker med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning. Skyldigheten gäller bara för tv-sänd- ningar vars sändningstillstånd har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud där det ska ingå nyheter. En sådan sändningsplikt gäller bara om förut- sättningarna är uppfyllda för vidaresändning enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Tv-sändningarna ska kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen. Sändningsplikten gäller även tv-sändningar som en tillståndshavare genomför för att upp- fylla skyldigheter att sända till hela landet eller till delar av landet, men där sättet att sända inte kräver regeringens tillstånd (9 kap. 1 §).

Vidaresändningsplikten omfattar inte fler än fyra programtjänster som sänds samtidigt av en tillståndshavare vars verksamhet finansieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst (9 kap. 2 §).

I nät där tv sänds med både analog och digital teknik ska vidare- sändning ske med analog teknik av minst två av de programtjänster som omfattas av vidaresändningsplikten, om de sänds eller har sänts ut med analog teknik. I övrigt får vidaresändning ske med digital tek- nik (9 kap. 3 §).

127

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

Myndigheten för press, radio och tv får i enskilda fall besluta om undantag från vidaresändningsplikten, antalet kanaler som ska vidare- sändas och den teknik som ska användas, om det finns särskilda skäl till det (9 kap. 7 §).

Granskning och tillsyn

Tillsynen av om radio- och tv-lagens bestämmelser följs är uppdelad mellan olika myndigheter.

Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om pro- gram som har sänts i tv eller tillhandahållits i beställ-tv innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 eller 3 §.

Granskningsnämnden för radio och tv vid Myndigheten för press, radio och tv övervakar genom granskning i efterhand om program som har sänts i tv, sökbar text-tv eller ljudradio eller tillhandahållits

ibeställ-tv står i överensstämmelse med radio- och tv-lagen och de programrelaterade villkor som kan gälla för tjänsterna. Gransknings- nämnden övervakar även att bestämmelserna om tillgänglighet i 5 kap. 12 § efterlevs i de fall beslutet har meddelats av regeringen (16 kap. 2 § radio- och tv-lagen).

I 16 kap. finns även bestämmelser om granskningsnämndens sam- mansättning och när nämnden är beslutsför (16 kap. 14 §).

Myndigheten för press, radio och tv övervakar bl.a. att program- företagen följer villkor i tillstånd som inte är innehållsrelaterade. Myndigheten övervakar även att beslut om tillgänglighet enligt 5 kap. 12 § efterlevs när beslutet har meddelats av myndigheten (16 kap. 3 §).

Vissa bestämmelser om reklam övervakas av Konsumentombuds- mannen (16 kap. 4 §).

För att granskningsnämnden för radio och tv, Myndigheten för press, radio och tv och Konsumentombudsmannen ska kunna full- göra sina uppgifter finns bestämmelser om att dessa ska kunna be- gära att få in olika upplysningar och att inspelningar av program.

I 16 kap. finns även bestämmelser om samarbete mellan myndig- heter i vissa fall (16 kap. 15–16 §§).

128

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

Sanktioner

Radio- och tv-lagen innehåller olika sanktioner som kan användas vid olika typer av överträdelser av lagen eller de beslut som meddelats med stöd av lagen. De sanktioner som finns är böter eller fängelse, offentliggörande, särskild avgift, vite och återkallelse av tillstånd.

För vissa överträdelser hänvisar radio- och tv-lagen till annan lag- stiftning, t.ex. marknadsföringslagen (2008:486).

Böter eller fängelse

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet sänder program utan till- stånd där ett sådant krävs enligt radio- och tv-lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader (17 kap. 1 §). Samma sak gäller, om vissa förutsättningar är uppfyllda, den som med uppsåt eller av oaktsamhet sänder från en radioanläggning på öppna havet eller i luftrummet över det eller som upprättar eller innehar en sådan an- läggning (17 kap. 2 §).

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sin skyldig- het att anmäla verksamheten för registrering döms till böter (17 kap. 3 § radio- och tv-lagen).

Offentliggörande

När granskningsnämnden för radio och tv har funnit att en leverantör av en medietjänst har brutit mot programrelaterade villkor, som exem- pelvis villkor om opartiskhet och saklighet, mediets särskilda genom- slagskraft, rätten till genmäle, respekt för den enskildes privatliv eller beriktigande, får nämnden besluta att leverantören på lämpligt sätt ska offentliggöra nämndens beslut. Ett sådant beslut får inte innebära att offentliggörandet måste ske i leverantörens program. Beslutet får inne- fatta ett föreläggande vid vite (17 kap. 10 § radio- och tv-lagen).

Särskild avgift

Den som inte följer vissa bestämmelser och villkor kan enligt 17 kap.

5§ radio- och tv-lagen åläggas att betala en särskild avgift. Det gäller bl.a. villkor om annonser, sponsrade program och produktplacering

129

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

som beslutats med stöd av 4 kap. 10 § och bestämmelserna om otillbör- ligt gynnande av kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 § och 14 kap. 2 §.

Frågor om påförande av särskild avgift prövas av Förvaltnings- rätten i Stockholm på ansökan av granskningsnämnden (19 kap. 4 § radio- och tv-lagen). Den särskilda avgiften fastställs till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften får dock inte överstiga tio procent av den årsomsättning som leverantören av medietjänsten hade under det föregående räkenskapsåret. När stor- leken på avgiften fastställs ska särskilt beaktas de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan om avgift ska påföras och de intäkter som leverantören kan beräknas ha fått med anledning av över- trädelsen (17 kap. 6 § radio- och tv-lagen).

Vite

Den som inte följer de bestämmelser som anges i 17 kap. 11 § radio- och tv-lagen eller de beslut som meddelats med stöd av bestämmel- serna får meddelas de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestämmelserna ska efterlevas. Det gäller t.ex. bestämmelser om att tv-sändningar, beställ-tv eller sökbar text-tv ska tillgängliggöras på ett sådant sätt att tjänsterna blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning enligt 5 kap. 12 § och beslut som meddelats med stöd av den bestämmelsen. Det kan även gälla skyldighet att lämna olika former av upplysningar till Myndigheten för press, radio och tv om verksamheten, som t.ex. redovisning av europeisk produktion eller att den som bedriver tillståndspliktig verksamhet ska lämna de upplysningar och handlingar som krävs för myndighetens tillsyn.

Beroende på vilken överträdelse ett föreläggande avser kan gransk- ningsnämnden för radio och tv, Myndigheten för press, radio och tv eller Konsumentombudsmannen fatta beslut. Granskningsnämnden kan t.ex. meddela föreläggande i frågor om att ett program ska före- gås av varning eller att en beteckning ska användas. Myndigheten för press, radio och tv kan meddela föreläggande vid frågor om t.ex. att en tillståndshavare ska följa icke-programrelaterade tillståndsvillkor.

Även Justitiekanslern kan förelägga den som vid upprepade till- fällen sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder i tv i strid med radio- och tv-lagen att vid vite inte på nytt sända sådana program (17 kap. 13 § radio- och tv-lagen).

130

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

Återkallelse av tillstånd

Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text tv samt tillstånd att sända ljudradio som har lämnats av regeringen kan återkallas om en till- ståndshavare väsentligen åsidosätter ett villkor som anges i tillstån- det. Det kan exempelvis gälla villkor om att sända till hela landet eller till en viss del av landet men även villkor med förbud mot att sända reklam eller andra annonser (18 kap. 2 § 2 och 4 kap. 9 §1 samt 10 § radio- och tv-lagen).

Ett tillstånd kan också återkallas om en tillståndshavare väsentligen bryter mot vissa bestämmelser i radio- och tv-lagen. Det gäller t.ex. innehållet i tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv, produkt- placering, reklam och andra annonser (18 kap. 2 § 1).

Ett tillstånd att sända kommersiell radio får bl.a. återkallas om sändningarna inte inleds inom viss tid eller om sändningarna bara sker i obetydlig omfattning (18 kap. 5 §).

Tillstånd att sända tv, sökbar text-tv, närradio eller tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradio får bara återkallas om det i betraktande av skälen för åtgärden inte framstår som alltför ingri- pande. Detta gäller även för kommersiell radio, förutom i de fall en återkallelse grundas på att någon förfogar över mer än ett tillstånd utan medgivande från Myndigheten för press, radio och tv eller om medgivande till överlåtelse lämnats felaktigt. I sådana fall får beslut om återkallelse bara fattas om åtgärden står i rimlig proportion till möjligheterna att främja konkurrens och mångfald i sändningsområdet (18 kap. 7 §).

I19 kap. radio- och tv-lagen anges bestämmelser för handlägg- ningen av mål om återkallelse (19 kap. 1–3 §§).

Överklagande

I radio- och tv-lagens 20 kap. finns en uttömmande uppräkning av de av granskningsnämndens, Myndigheten för press, radio och tv:s och Konsumentombudsmannens beslut som går att överklaga till allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande till kammarrätt krävs prövnings- tillstånd.

131

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

3.4Marknadsföringslagen

Marknadsföringslagen (2008:486), som huvudsakligen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden (direktiv om otillbör- liga affärsmetoder), innehåller generella regler om marknadsföring som gäller oavsett vilken vara som marknadsförs. Marknadsförings- lagen innehåller bl.a. bestämmelser om reklamidentifiering (9 §).

En handling som strider mot radio- och tv-lagens bestämmelser om förbud mot reklam riktad mot barn under tolv år, vilka personer som inte får förekomma i annonser samt reklam för medicinsk be- handling eller läkemedel kan anses vara otillbörlig marknadsföring mot konsumenter vid tillämpningen av marknadsföringslagens be- stämmelser om god marknadsföringssed, förbud mot viss marknads- föring och vite. En sådan handling kan medföra en marknadsstörnings- avgift (17 kap. 9 § radio- och tv-lagen).

Marknadsföring som är vilseledande enligt 9, 10 eller 12–17 §§ marknadsföringslagen är att anse som otillbörlig om den påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärs- beslut (8 § marknadsföringslagen). En näringsidkare får inte utelämna väsentlig information i marknadsföringen av sin egen eller någon annans näringsverksamhet. Med vilseledande utlämnande avses även sådana fall när den väsentliga informationen ges på ett oklart, obe- gripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt (10 § tredje stycket).

Marknadsföringslagen innehåller bestämmelser om medverkans- ansvar för den som väsentligt bidragit till en överträdelse. Det inne- bär att leverantörer av medietjänster som möjliggör för en annonsör att nå ut med sin marknadsföring kan drabbas av både förbud och ålägganden enligt lagen.

En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fortsätta med denna eller med någon annan liknande åtgärd (23 §). En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna väsentlig information får åläggas att lämna sådan information (24 §). Ett förbud enligt 23 § eller ett åläggande enligt 24 § ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (26 §). Patent- och marknadsdomstolen är behörig domstol för förbud och åläggande (46 a §). Talan om förbud eller åläggande får väckas av bl.a. Kon- sumentombudsmannen (47 §). I fall som inte är av större vikt får

132

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

Konsumentombudsmannen meddela ett sådant föreläggande. Före- läggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obe- hövligt (28 § 2 samt andra stycket).

3.5E-handelslagen

Lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informations- samhällets tjänster (e-handelslagen) genomför merparten av Europa- parlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (Direktiv om elektronisk handel) i svensk rätt. Syftet med direktivet är att säkerställa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlems- staterna.

Lagen gäller informationssamhällets tjänster och påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster (1 § e-handelslagen). Med informationssamhällets tjänster avses tjänster som normalt ut- förs mot ersättning och som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare (2 §), dvs. varje aktivitet som sker online, med någon ekonomisk innebörd.

Iförarbetena till e-handelslagen anges som exempel på informa- tionssamhällets tjänster marknadsföring och försäljning av varor och tjänster, nättidningar, finansiella tjänster och s.k. beställvideo, allt under förutsättning att det sker online (prop. 2001/02:150 s. 110).

Sändningar av radio och tv omfattas inte av e-handelslagen efter- som det inte är tjänster som tillhandahålls på individuell begäran. Andra tjänster, som exempelvis beställ-tv, kan omfattas om tillhanda- hållandet sker online. En sådan tjänst kan även omfattas av YGL genom den s.k. databasregeln.

Om en informationssamhällets tjänst i något fall omfattas av bestämmelserna i TF eller YGL så gäller de bestämmelserna enligt förarbetena före lagen. I skäl 9 till direktivet om elektronisk handel tydliggörs att direktivet inte är avsett att påverka nationella grund- läggande regler och principer som rör yttrandefrihet.

133

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

Ursprungslandsprincipen i e-handelslagen

Direktivet om elektronisk handel och e-handelslagen bygger på den s.k. ursprungslandsprincipen. Med etableringsstat avses den stat där en tjänsteleverantör har sitt fasta driftsställe (2 § e-handelslagen). Detta behöver inte vara den stat där tjänsteleverantören rent fysiskt placerat sin tekniska utrustning för att tillhandahålla tjänster. För ett företag som tillhandahåller tjänster via en webbplats på internet är etableringsstaten alltså inte den stat där utrustningen för webbplatsen finns eller den stat från vilken det går att nå webbplatsen, utan den stat där företaget utövar sin näringsverksamhet.

När en tjänsteleverantör är etablerad i flera stater ska en tjänst an- ses tillhandahållas från den stat där verksamhetens centrum ligger för denna särskilda tjänst (prop. 2001/02:150 s. 110).

Informationsskyldighet

En tjänsteleverantör som tillhandahåller informationssamhällets tjänster ska ge information om sitt namn, sin adress i etablerings- staten och sin e-postadress. I förekommande fall ska leverantören även lämna information om organisationsnummer, registrerings- nummer för mervärdesskatt och behörig tillståndsmyndighet. För en leverantör som bedriver reglerad yrkesverksamhet ska informationen även omfatta ytterligare uppgifter som anges i lagen. Informationen ska finnas tillgänglig på ett enkelt, direkt och stadigvarande sätt (8 § e-handelslagen).

Sanktioner

Om en tjänsteleverantör inte lämnar information i enlighet med bl.a.

8§ e-handelslagen ska marknadsföringslagen tillämpas, med undan- tag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Så- dan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen (15 § e-handelslagen).

En näringsidkare som inte uppfyller sina skyldigheter enligt e-handels- lagen kan åläggas att lämna den information som saknas. Ett sådant åläggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obe- hövligt (24 och 26 §§ e-handelslagen).

134

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

3.6Alkohollagen

Alkohollagen (2010:1622), som sedan den 1 juli 2019 omfattar såväl alkoholdrycker som alkoholdrycksliknande preparat, innehåller speci- fika regler om hur sådana produkter får marknadsföras. Lagen inne- håller bl.a. bestämmelser med förbud mot att i marknadsföring till konsumenter använda kommersiella annonser i ljudradioprogram, tv-program eller beställ-tv. Förbudet gäller även sådana satellitsänd- ningar som omfattas av radio- och tv-lagen.

Det är Konsumentverket och Konsumentombudsmannen som ut- övar tillsyn över bestämmelserna om marknadsföring i alkohollagen. Vid denna tillsyn tillämpas bl.a. sanktionerna i marknadsföringslagen.

3.7Lagen om tobak och liknande produkter

Bestämmelser om marknadsföring av tobak, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare finns i lagen (2018:2022) om tobak och lik- nande produkter.

Av lagen framgår att kommersiella annonser i ljudradio eller tv- program eller tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och tv-lagen inte får användas vid marknadsföring till konsumenter. Elek- troniska cigaretter och påfyllningsbehållare får inte marknadsföras till konsumenter i ljudradiosändningar, tv-sändningar eller beställ-tv som omfattas av radio- och tv-lagen. Genom lagen genomförs Europa- parlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relate- rade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG. Det är Konsumentverket och Konsumentombudsmannen som utövar tillsyn över bestämmelserna om marknadsföring. Vid denna tillsyn tillämpas bl.a. sanktionerna i marknadsföringslagen.

3.8Läkemedelslagen

Bestämmelser om marknadsföring av humanläkemedel finns i läke- medelslagen (2015:315). Av lagen framgår att det med undantag för kampanjer för vaccination av människor mot infektionssjukdomar inte är tillåtet att rikta marknadsföring av receptbelagda läkemedel

135

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

till allmänheten. För reklam som får riktas till allmänheten gäller bl.a. att den ska vara utformad så att det klart framgår att meddelandet är en annons och att produkten är ett läkemedel. Innehållet i sådan reklam får inte vara utformat så att det kan leda till en användning av läkemedel som medför skada eller på annat sätt inte är ändamålsenlig eller till att människor inte söker relevant vård.

Bestämmelserna övervakas av Läkemedelsverket. Myndigheten kan meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av bl.a. bestämmelserna om marknadsföring i 12 kap. läkemedels- lagen. Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite (14 kap. 3 §). Läkemedelsverket har tagit fram föreskrifter om mark- nadsföring av humanläkemedel som innehåller särskilda riktlinjer för hur upplysningar ska lämnas vid marknadsföring i bl.a. radio och tv (LVFS 2009:6).

3.9AV-direktivet och ändringsdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlems- staternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audio- visuella tjänster (direktivet om audiovisuella medietjänster), även kallat AV-direktivet, innehåller bestämmelser om tv-sändningar och beställ- tv och bygger på principen om fri rörlighet. Direktivets ursprungs- version, rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om sam- ordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, TV-direktivet, har reviderats flera gånger. Genom en ändring 2007 bytte direktivet namn till AV-direktivet och dess tillämpningsområde utökades till att även omfatta beställ-tv. En kodifierad version antogs 2010 och det är denna kodifierade version som avses vid hänvisningar till AV-direktivet i detta betänkande.

Den 6 november 2018 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 av den 14 november 2018 om ändring av direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fast- ställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhanda- hållande av audiovisuella medietjänster (direktivet om audiovisuella medietjänster), mot bakgrund av ändrade marknadsförhållanden, här kallat ändringsdirektivet.

136

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

AV-direktivet reglerar Sveriges förhållande till andra EU-länder och EES-stater. Det omfattar inte audiovisuella medietjänster som enbart är avsedda för mottagning i tredjestater, dvs. länder utanför EU och EES, och som inte tas emot med vanlig konsumentutrust- ning direkt eller indirekt av allmänheten i en eller flera medlems- stater (artikel 2.6 AV-direktivet).

De olika bestämmelserna i direktivet syftar till att främja respek- tive reglera eller förbjuda vissa typer av innehåll. Det finns även vissa ordningsregler samt bestämmelser om rapportering och uppföljning.

AV-direktivet är ett minimidirektiv. En medlemsstat får därför föreskriva strängare regler inom de områden som samordnas genom direktivet, under förutsättning att de strängare reglerna stämmer över- ens med gemenskapsrätten (artikel 4.1 AV-direktivet genom ändrings- direktivet). Exempel på sådana strängare regler i Sverige är förbudet mot reklam riktad mot barn under tolv år och förbudet mot alkohol- reklam.

Direktivet innehåller inte några bestämmelser om hur en med- lemsstat ska utforma sina system när det gäller tillståndsgivning och registrering.

Det ursprungliga TV-direktivet reglerade tv-sändningar avsedda för mottagning av allmänheten oavsett med vilken teknik sändningen nådde allmänheten. 2010 års AV-direktiv omfattar även audiovisuella medietjänster på den enskildes begäran, s.k. beställ-tv.

Genom det ändringsdirektiv som nu ska genomföras utökas AV- direktivets tillämpningsområde ytterligare, till att även omfatta videodelningsplattformstjänster och leverantörer av videodelnings- plattformar.

Ändringsdirektivet ska ha genomförts i medlemsstaternas rätts- ordningar senast den 19 september 2020.

Definitioner

IAV-direktivet definieras olika grundläggande begrepp. Ändrings- direktivet innebär att vissa definitioner justeras och att nya defini- tioner tillkommer.

Förutom att definitionerna av audiovisuell medietjänst, program, audiovisuellt kommersiellt meddelande, sponsring och produktplacer-

137

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

ing ändrats har nya definitioner införts av videodelningsplattforms- tjänst, leverantör av videodelningsplattform användargenererad video och redaktionellt beslut.

Allmänna bestämmelser för audiovisuella medietjänster

Ursprungslandsprincipen

Enligt AV-direktivet är varje land från vilket en sändning ursprung- ligen kommer ansvarigt för att sändningen följer de nationella lagarna, som samordnats genom direktivet. Detta är, enligt direktivets skäl 36, tillräckligt för att säkerställa en fri rörlighet utan en andra kontroll på samma grunder i de mottagande medlemsstaterna.

Denna grundprincip kallas för sändarlandsprincipen eller ur- sprungslandsprincipen. Principen innebär att varje medlemsstat ska säkerställa att alla audiovisuella medietjänster som sänds av leveran- törer av medietjänster under dess jurisdiktion överensstämmer med reglerna i det rättssystem som är tillämpligt på audiovisuella medie- tjänster avsedda för allmänheten i den medlemsstaten. Det innebär också att en medietjänstleverantör och dennes tjänster ska omfattas av en enda medlemsstats jurisdiktion.

Genom att AV-direktivet utgår från att ett land är ansvarigt för att en leverantör av medietjänster följer ett nationellt regelverk be- hövs gemensamma bestämmelser om hur jurisdiktion över en leve- rantör ska fastställas, dvs. vilket land som är ansvarigt för att leveran- tören följer regelverket.

Artikel 2 i AV-direktivet innehåller bl.a. kriterier för hur en stats jurisdiktion ska fastställas. I första hand ska jurisdiktionen fastställas utifrån var en leverantör är etablerad. En leverantör av medietjänster anses då som etablerad i en medlemsstat om denna har sitt huvud- kontor i medlemsstaten och redaktionella beslut om den audiovisuella medietjänsten fattas i den staten (artikel 2.3 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet). I andra hand fastställs jurisdiktionen genom tekniska kriterier, som exempelvis var en satellitupplänk är belägen (artikel 2.4 i AV-direktivet). I sista hand tillämpas bestämmelserna i artiklarna 49–55 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt gällande etablering för att avgöra vilket land som har jurisdiktion (artikel 2.5).

138

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

Det är inte ovanligt att en leverantör av medietjänster är verksam i flera medlemsstater. För sådana fall kan det bli mer komplicerat att avgöra i vilket land leverantören är etablerad och vilken lagstiftning som ska tillämpas. Ändringsdirektivet innebär, om en sakfråga skulle uppkomma, att det vid bedömningen av var en verksamhet är etable- rad görs en närmare koppling till programverksamheten genom att det är den programrelaterade delen av verksamheten som är avgörande för var en leverantör ska anses etablerad (artikel 2.3 b AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Fri vidaresändning

Syftet med AV-direktivet är att skapa en fri rörlighet för de tjänster som direktivet omfattar. Huvudregeln är därför att en medlemsstat ska säkerställa fri mottagning och inte begränsa vidaresändning av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater inom sina territorier av skäl som ingår i de områden som samordnas genom direktivet (artikel 3.1 AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

En medlemsstat kan om vissa förutsättningar, som anges i arti- kel 3 och 4 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet, är uppfyllda tillfälligt begränsa en vidaresändning inom dess territorium. Möjlig- heten till en sådan begränsning gällde tidigare enbart tv-sändningar men har genom ändringsdirektivet utökats till att omfatta audiovisuella medietjänster på begäran, dvs. beställ-tv.

Ändringsdirektivet innebär även att förutsättningarna och proce- duren för ärenden enligt artikel 3 och 4 ändrats något.

Om medlemsstaterna vid tillämpningen av artiklarna 3 och 4 inte är eniga om jurisdiktionen ska de enligt artikel 2.5 c AV-direktivet genom ändringsdirektivet uppmärksamma Europeiska kommissionen (kommissionen) på detta. Kommissionen får i sin tur begära att den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medie- tjänster (Erga) yttrar sig i frågan. Kommissionen ska även hålla kon- taktkommittén informerad.

När kommissionen fattar ett beslut enligt artiklarna 3.2, 3.3 och 4.5 ska den även besluta vilken medlemsstat som har jurisdiktion.

139

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

Upprätta och upprätthålla en förteckning

Enligt ändringsdirektivet ska en medlemsstat upprätta och upprätt- hålla en uppdaterad förteckning över leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion och ange på vilket av de kriterier som anges i direktivet som jurisdiktionen baseras på. Medlemsstaterna ska även upprätta och upprätthålla en förteckning över leverantörer av video- delningsplattformstjänster etablerade på deras territorium. Förteck- ningen, och ev. uppdateringar, ska lämnas till kommissionen som ska göra förteckningarna tillgängliga i en databas (artikel 2.5 b och 28a.6 AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Samreglering och självreglering

Redan i 2010 års AV-direktiv angavs att medlemsstaterna skulle främja system för samreglering och/eller självreglering.

I ändringsdirektivet är målsättningen högre genom att medlems- staterna ska uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder som antas på nationell nivå inom de områden som samordnas genom direktivet i den utsträck- ning som deras rättsordningar tillåter. Bestämmelsen omfattar både audiovisuella medietjänster och videodelningsplattformar (artikel 4a.1 AV-direktivet genom ändringsdirektivet). Enligt skälen har erfaren- heten visat att både själv- och samreglerande instrument i hög grad kan bidra till en god nivå på konsumentskyddet. Åtgärder som syftar till att uppnå mål av allmänt intresse inom den framväxande audio- visuella medietjänstsektorn får en större verkan om de vidtas med aktivt stöd av tjänsteleverantörerna själva (skäl 13 ändringsdirektivet).

Nationella uppförandekoder ska utformas så att de blir brett accepterade av de viktigaste aktörerna i medlemsstaten. De ska fast- ställa klart och tydligt angivna mål samt föreskriva en regelbunden, transparent och oberoende övervakning och utvärdering av i vilken mån de eftersträvade målen har uppnåtts. Uppförandekoderna ska också föreskriva en effektiv kontroll av efterlevnaden av koden in- begripet effektiva och proportionella sanktioner.

Medlemsstaterna och kommissionen får också främja självregler- ing genom uppförandekoder på unionsnivå som tas fram av olika aktörer. Unionskoderna ska inte påverka de nationella uppförande- koderna (artikel 4a.2 AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

140

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

Medlemsstaterna kan dock kräva att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion ska följa mer detaljerade eller striktare be- stämmelser i enlighet med direktivet och unionsrätten (artikel 4a.3 AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Bestämmelser som är tillämpliga på audiovisuella medietjänster

Identifiering och information

Genom 2010 års AV-direktiv infördes en bestämmelse om att mot- tagarna av tv-sändningar eller beställ-tv skulle ha tillgång till viss grundläggande information, t.ex. namn och kontaktuppgifter, om leverantören av tjänsten (artikel 5 AV-direktivet).

Bestämmelsen har utökats genom ändringsdirektivet så att med- lemsstaterna får föreskriva att leverantörer av medietjänster även ska tillhandahålla information om sin ägarstruktur, inbegripet verkliga ägare. Sådana åtgärder ska vara nödvändiga och proportionella och syfta till att eftersträva ett mål av allmänintresse samtidigt som åtgärderna ska respektera berörda grundläggande rättigheter, som skydd för privat- och familjeliv för de verkliga ägarna (artikel 5.2 AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Uppmaning till våld, hat eller terroristbrott

AV-direktivets artikel 6 ersätts genom ändringsdirektivet. En med- lemsstat ska, utan att det påverkar skyldigheten att respektera och skydda mänsklig värdighet, på lämpligt sätt säkerställa att de audio- visuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer av medie- tjänster inte innehåller någon uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig- heterna.

Tjänsten får inte heller innehålla någon offentlig uppmaning till att begå terroristbrott enligt artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/474/RF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (artikel 6.1 AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

141

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

Skydd av minderåriga mot skadligt medieinnehåll

Ändringsdirektivet innebär att minderårigas skydd mot skadligt medie- innehåll på olika sätt förstärks.

Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att audiovisuella medietjänster som tillhandahålls inom deras jurisdik- tion och som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser dem. Åtgärderna ska stå i proportion till den potentiella skada som programmet kan orsaka. Det skadligaste inne- hållet, såsom meningslöst våld och pornografi, ska vara föremål för de striktaste åtgärderna (artikel 6a.1 AV-direktivet genom ändrings- direktivet).

En nyhet i ändringsdirektivet är att medlemsstaterna ska säker- ställa att leverantörer av medietjänster lämnar tillräcklig information till tittarna om innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling. I detta syfte ska leverantörer av medie- tjänster använda ett system som beskriver den potentiella skada som innehållet i en audiovisuell medietjänst kan orsaka (artikel 6a.3). Syftet är att ge tittarna en möjlighet att fatta väl underbyggda beslut om vilket innehåll de ska ta del av. Det framgår vidare att det kan ske genom ett system av innehållsbeskrivningar, en akustisk varning, en visuell symbol eller på något annat sätt som beskriver innehållets art (skäl 19 ändringsdirektivet).

De personuppgifter som samlas in för att skydda minderåriga mot skadligt innehåll ska inte behandlas för kommersiella ändamål, såsom direktmarknadsföring, profilering och beteendestyrd annon- sering (artikel 6a.2 AV-direktivet genom ändringsdirektivet). Skälet är att insatser som görs för att skydda minderåriga i ett avseende inte samtidigt ska göra dem mer sårbara i ett annat.

Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

2010 års AV-direktiv innehöll en bestämmelse om att leverantörer av medietjänster skulle uppmuntras till att göra sina tjänster successivt tillgängliga för syn- och hörselskadade personer.

Genom ändringsdirektivet skärps kraven på att audiovisuella medie- tjänster ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

142

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

Enligt skälen till ändringsdirektivet bör medlemsstaterna utan onödigt dröjsmål säkerställa att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion aktivt försöker göra sitt innehåll tillgängligt för personer med funktionsnedsättning, i synnerhet personer med syn- eller hörselnedsättning. Tillgänglighetskraven bör uppfyllas successivt och fortlöpande med beaktande av praktiska och oundvikliga be- gränsningar som kan förhindra full tillgänglighet, såsom direktsända program eller evenemang (skäl 22 i ändringsdirektivet).

Medlemsstaterna ska därför utan onödigt dröjsmål säkerställa att tjänster som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion fortlöpande och successivt görs mer tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom proportionella åtgär- der (artikel 7.1 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Medlen för att uppnå tillgänglighet bör omfatta, men behöver inte begränsas till, teckenspråkstolkning, undertextning, upplästa undertexter och syntolkning. Direktivet omfattar inte funktioner eller tjänster som ger tillgång till audiovisuella medietjänster och inte heller tillgänglighetsfunktioner i elektroniska programguider (skäl 23 änd- ringsdirektivet).

Ett uttryckligt krav på att leverantörer av medietjänster ska åter- rapportera till tillsynsmyndigheten vilka åtgärder som genomförts för att öka tillgängligheten av medietjänsten införs i artikel 7.2 AV- direktivet genom ändringsdirektivet. Medlemsstaten får i sin tur en skyldighet att senast fyra år efter att ändringsdirektivet trätt i kraft och därefter vart tredje år rapportera till kommissionen om genom- förandet av bestämmelsen.

Utöver skyldigheten att göra medietjänster mer tillgängliga ska medlemsstaterna uppmuntra leverantörer av medietjänster att ta fram handlingsplaner för att tillgängligheten fortlöpande och successivt ska öka. Sådana handlingsplaner ska lämnas till den nationella tillsyns- myndigheten (artikel 7.3 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Varje medlemsstat ska även utse en för allmänheten lättillgänglig kontaktpunkt online för information och klagomål om de nu aktu- ella tillgänglighetsfrågorna (artikel 7.4).

Slutligen ska medlemsstaterna säkerställa att krisinformation, in- begripet tillkännagivanden och meddelanden till allmänheten vid natur- katastrofer, som offentliggörs genom audiovisuella medietjänster tillhandahålls så att den är tillgänglig för personer med funktions- nedsättning (artikel 7.5).

143

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

Att det i vissa fall inte är möjligt att tillhandahålla krisinformation på ett sätt som är tillgängligt för personer med funktionsnedsättning bör inte hindra att audiovisuella medier används vid ett offentlig- görande (skäl 24 i ändringsdirektivet).

Framhävande och överliggande inslag

En nyhet är att det genom ändringsdirektivet införs en bestämmelse om att medlemsstaterna får vidta åtgärder för att säkerställa att audio- visuella medietjänster av allmänintresse framhävs på lämpligt sätt (artikel 7a AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Sådana skyldigheter bör enligt skäl 25 till ändringsdirektivet en- dast införas när det är nödvändigt för att uppnå mål av allmänintresse som tydligt definieras av medlemsstaterna i enlighet med unionsrätten.

En annan nyhet är att medlemsstaterna ska vidta lämpliga och proportionella åtgärder för att säkerställa att audiovisuella medie- tjänster som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster inte utan dessa leverantörers uttryckliga medgivande förses med överliggande inslag för kommersiella ändamål eller ändras (artikel 7b).

Audiovisuella kommersiella meddelanden

Ett audiovisuellt kommersiellt meddelande definieras genom ändrings- direktivet som bilder med eller utan ljud som är utformade för att direkt eller indirekt marknadsföra varor eller tjänster tillhandahållna av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksam- het eller för att främja dennes anseende; sådana bilder åtföljer eller ingår i ett program eller i en användargenererad video mot betalning eller liknande ersättning eller i form av egenreklam. Till de olika formerna av audiovisuella kommersiella meddelanden hör bl.a. tv- reklam, sponsring, teleshopping och produktplacering (artikel 1 h AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Artikel 9 i AV-direktivet innehåller vissa grundläggande krav som gäller för audiovisuella kommersiella meddelanden. Genom ändrings- direktivet ersätts artikeln. Förutom redaktionella och språkliga änd- ringar innebär ändringarna i korthet följande. Ett audiovisuellt kom- mersiellt meddelande får inte innehålla eller främja diskriminering på de grunder som anges. Till dessa grunder läggs att diskriminering inte

144

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

heller får ske på grund av nationalitet (artikel 9.1 c ii). Även audio- visuella kommersiella meddelanden för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska vara förbjudna (artikel 9.1 d). En ny punkt införs med innebörden att audiovisuella kommersiella meddelanden för alkoholhaltiga drycker i audiovisuella medietjänster på begäran, utom sponsring och produktplacering, ska uppfylla kriterierna i arti- kel 22 (artikel 9.2).

Artikel 22, som inte ändras genom ändringsdirektivet, innehåller särskilda bestämmelser om tv-reklam och teleshopping för alkohol- haltiga drycker. Sådan reklam ska uppfylla ett antal krav, bl.a. får den inte rikta sig speciellt till minderåriga eller förknippa konsumtion av alkohol med förbättrad fysisk prestation. Den nya artikel 9.2 innebär alltså att de krav som ställs på tv-reklam för alkoholhaltiga drycker även ska gälla för sådana kommersiella meddelanden i beställ-tv.

En nyhet är att medlemsstaterna i vissa angivna fall ska uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder i enlighet med artikel 4a.1 (artikel 9.3 och 9.4).

Sponsring

AV-direktivets bestämmelser om sponsring ändras på så sätt att inte heller företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller för- säljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får sponsra program (artikel 10.2 AV-direktivet genom ändringsdirektivet). Medlemsstaterna får också förbjuda sponsring av barnprogram (arti- kel 10.3).

Produktplacering

2010 års AV-direktiv innebar ett förbud mot produktplacering, där vissa programtyper undantogs (artikel 11 AV-direktivet). Ändrings- direktivet innebär att produktplacering enligt huvudregeln är tillåten, förutom i vissa angivna programtyper (artikel 10 AV-direktivet ge- nom ändringsdirektivet).

145

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

Främjande av europeisk produktion

AV-direktivets bestämmelser om främjande av europeisk produktion för tv-sändningar ändras inte genom ändringsdirektivet (artikel 16–18 AV-direktivet).

I2010 års AV-direktiv infördes bestämmelser om att även leve- rantörer av beställ-tv-tjänster skulle främja europeisk produktion och ändringsdirektivet innebär att dessa krav skärps. Genom ändrings- direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av audio- visuella medietjänster på begäran under deras jurisdiktion säker- ställer att europeiska produktioner utgör minst 30 procent av deras kataloger och att dessa produktioner framhävs (artikel 13.1 i AV- direktivet genom ändringsdirektivet).

Ändringsdirektivet ger också en möjlighet för medlemsstater, som kräver att leverantörer av medietjänster bidrar finansiellt till europeiska produktioner, att under vissa förutsättningar även kräva att leverantörer som är etablerade i andra medlemsstater ska lämna så- dana finansiella bidrag (artikel 13.2 AV-direktivet genom ändrings- direktivet).

De utökade krav som införs för beställ-tv gäller inte leverantörer av medietjänster med låg omsättning eller liten publik. En medlems- stat får också gå ifrån kraven om de skulle vara opraktiska eller omoti- verade med tanke på arten av eller ämnet för de audiovisuella medie- tjänsterna (artikel 13.6 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

För att underlätta tillämpningen av bestämmelsen ska kommis- sionen utfärda riktlinjer för hur andelen europeisk produktion ska beräknas och hur begreppen liten publik och låg omsättning ska definieras (artikel 13.7 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Bestämmelse om exklusiva rättigheter och bestämmelser om korta nyhetsinslag i tv-sändningar

AV-direktivets bestämmelser om exklusiva rättigheter och korta nyhetsinslag i tv-sändningar ändras inte genom ändringsdirektivet (artikel 14 och 15 i AV-direktivet).

146

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

Tv-reklam och teleshopping

Den främsta ändringen som sker när det gäller direktivets kapitel om tv-reklam och teleshopping är den liberalisering som sker av högsta tillåtna annonstid. Ändringsdirektivet innebär att andelen tv-reklam- inslag och teleshoppinginslag under perioden mellan kl. 06.00 och 18.00 inte får överstiga 20 procent av den perioden och att andelen tv- reklaminslag och teleshoppinginslag under perioden mellan kl. 18.00 och 24.00 inte får överstiga 20 procent av den perioden. Begräns- ningarna för mängden tillåten reklam mellan kl. 00.00 och 06.00 tas bort (artikel 23 AV-direktivet genom ändringsdirektivet). Även be- stämmelsen om egenreklam ändras på så sätt så att även meddelanden rörande program och audiovisuella medietjänster från andra enheter som tillhör samma mediegrupp omfattas (artikel 23.2). Neutrala in- ramningar mellan redaktionellt innehåll och tv-reklaminslag eller tele- shoppinginslag, och mellan enskilda inslag ska inte räknas med i annonstiden (artikel 23.2 d).

Rätt till genmäle i tv-sändningar

Ändringsdirektivet innebär inte några ändringar i AV-direktivets bestämmelser om rätt till genmäle i TV-sändningar (artikel 28 AV- direktivet).

Bestämmelser som är tillämpliga på videodelningsplattformstjänster

Genom ändringsdirektivet utökas AV-direktivets tillämpningsområde till att även omfatta videodelningsplattformstjänster och leverantörer av videodelningsplattformar.

En videodelningsplattformstjänst definieras som en tjänst enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt där tjänsten, en särskiljbar del av tjänsten eller en väsent- lig funktion i tjänsten har som huvudsakligt syfte att i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahålla allmänheten pro- gram, användargenererade videor, eller bådadera, för vilka leveran- tören av videodelningsplattformen saknar redaktionellt ansvar, via elektroniska kommunikationsnät, och där det är leverantören av

147

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

videodelningsplattformen som bestämmer hur de ska organiseras (artikel 1.1 aa AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

En leverantör av en videodelningsplattform är en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller en videodelningsplattform (artikel 1.1 da).

Bedömningen av var en leverantör av en videodelningsplattform är etablerad utgår från artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden, (direktivet om elektronisk handel). Om detta direktiv inte avgör i vilken medlemsstat en leverantör är etablerad ska denne anses som etablerad i en medlemsstat om vissa kriterier är uppfyllda. Dessa kriterier utgår från att förekomsten av ett moder- företag, ett dotterföretag eller en del i en företagsgrupp i en med- lemsstat kan innebära att leverantören anses som etablerad i denna medlemsstat (artikel 28a.1 och 28a.2–4).

I likhet med vad som gäller för audiovisuella medietjänster ska medlemsstaten upprätta och upprätthålla en förteckning över de leverantörer av videodelningsplattformstjänster som är etablerade, eller anses som etablerade i staten (artikel 28a.6).

I artikel 28b i AV-direktivet genom ändringsdirektivet anges där- efter att en leverantör av en videodelningsplattform ska vidta lämpliga åtgärder för att skydda en tittare från visst innehåll. Bestämmelsen hänvisar då till några av direktivets grundläggande krav på innehåll, t.ex. att minderåriga ska skyddas från innehåll som kan skada deras fysiska, mentala eller moraliska utveckling (artikel 28b.1). En leveran- tör av en videodelningsplattform ska också vidta lämpliga åtgärder för att uppfylla de krav som anges i artikel 9.1 i fråga om audio- visuella kommersiella meddelanden som marknadsförs, säljs eller arrangeras av leverantören (artikel 28b.2).

Begreppet lämpliga åtgärder är centralt för videodelningsplattformar och direktivet anger att medlemsstaterna ska säkerställa att leveran- törer av videodelningsplattformstjänster ska vidta lämpliga åtgärder för att uppfylla de krav som ställs i direktivet. Sådana lämpliga åtgär- der ska fastställas mot bakgrund av bl.a. det berörda innehållets art och den skada som innehållet kan orsaka. I ändringsdirektivet anges de åtgärder som kan användas, beroende på vad som är lämpligt (artikel 28b.3).

För genomförandet av de åtgärder som avses i artikeln uppmanas medlemsstaterna att använda samreglering och att i vissa fall främja

148

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

självreglering (artikel 28b.2 och 28b.4). Medlemsstaterna ska även säkerställa att mekanismer för prövning utanför domstol är tillgängliga för att lösa tvister mellan användare och leverantörer av videodelnings- plattformar med avseende på tillämpningen av artikel (artikel 28b.7).

Kontaktkommitté

AV-direktivets bestämmelser om den kontaktkommitté som är in- rättad under kommissionens överinseende ändras inte genom ändrings- direktivet (artikel 29 AV-direktivet).

Tillsynsmyndigheter och tillsynsorgan i medlemsstaterna

Tillsynsmyndigheters oberoende

Varje medlemsstat ska enligt ändringsdirektivet utse en eller flera nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan. Dessa ska vara juridiskt åtskilda från regeringen och oberoende av regeringen och av alla andra offentliga eller privata organ (artikel 30.1 AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

I artikeln anges även att medlemsstaterna på olika sätt ska säker- ställa att nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan uppfyller olika krav i sin verksamhet, bl.a. att befogenheter ska utövas på ett opartiskt och öppet sätt, och att de ska ha tillräckliga finansiella re- surser (artikel 30.2–4). Direktivet ställer även krav på procedurer för hur chefer för nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan ut- nämns eller entledigas (artikel 30.5).

Informationsutbyte

Enligt 2010 års AV-direktiv skulle medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att förse varandra och kommissionen med den infor- mation som var nödvändig för att tillämpa direktivet (artikel 30 AV- direktivet). Genom ändringsdirektivet utvecklas denna skyldighet, bl.a. ska informationsutbyte ske om en leverantör under en medlems- stats jurisdiktion meddelar att denna avser att tillhandahålla en tjänst huvudsakligen riktad mot en annan medlemsstat (artikel 30a.2 AV- direktivet genom ändringsdirektivet).

149

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

Erga

Genom ändringsdirektivet inrättas den europeiska gruppen av reglerings- myndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga) i formell mening som ett organ med vissa uppgifter enligt direktivet. Ergas olika arbets- uppgifter anges i artikel 30b AV-direktivet genom ändringsdirektivet. Erga ska bestå av företrädare för de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen på området för audivisuella medietjänster och som har det huvudsakliga ansvaret för tillsynen över dessa tjänster.

Slutbestämmelser

I2010 års AV-direktiv framhölls betydelsen av mediekompetens. Genom ändringsdirektivet ställs krav på medlemsstaterna att främja och vidta åtgärder för utveckling av medie- och informationskunnig- het (artikel 33a).

Medlemsstaterna ska också senast den 19 december 2022 och där- efter vart tredje år rapportera till kommissionen om genomföran- det. Riktlinjer om vad som ska omfattas av sådana rapporter utfärdas av kommissionen efter samråd med kontaktkommittén.

3.10Direktivet om elektronisk handel

Som anges ovan tillhandahåller de leverantörer av videodelningsplatt- formar som omfattas av ändringsdirektivet informationssamhällets tjänster enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden, (direktivet om elektronisk handel). Leverantörerna omfattas därför av bestäm- melserna om den inre marknaden i direktivet om elektronisk handel, om de är etablerade i en medlemsstat (skäl 44 ändringsdirektivet).

I direktivet om elektronisk handel anges i artikel 3.1 att varje med- lemsstat ska se till att de av informationssamhällets tjänster som en på dess territorium etablerad tjänsteleverantör tillhandahåller överens- stämmer med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i denna medlemsstat och som omfattas av det samordnade området. Begrep- pet etablerad tjänsteleverantör definieras i direktivets artikel 2 c som en tjänsteleverantör som utövar näringsverksamhet med hjälp av ett

150

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

fast driftsställe under obestämd tid. Förekomsten och användningen av teknisk utrustning och teknik för att tillhandahålla tjänsten inne- bär inte i sig att tjänsteleverantören är etablerad.

Enligt skäl 19 till direktivet om elektronisk handel bör tjänste- leverantörens etableringsort fastställas i enlighet med EG-domstolens rättspraxis, enligt vilket etableringsbegreppet omfattar det faktiska bedrivandet av näringsverksamhet med hjälp av ett fast driftsställe under obestämd tid. Detta krav uppfylls även om ett företag är bildat för viss tid.

För ett företag som tillhandahåller tjänster via en webbplats på internet är etableringsorten inte den ort där utrustningen för webb- platsen finns eller den ort från vilken det går att nå webbplatsen, utan den ort där företaget utövar sin näringsverksamhet.

När en tjänsteleverantör har flera etableringsorter är det viktigt att fastställa från vilken av dessa den aktuella tjänsten tillhandahålls. När det är svårt att avgöra från vilken av flera etableringsorter en viss tjänst tillhandahålls, ska detta vara den ort där centrumet för leveran- törens verksamhet ligger när det gäller denna särskilda tjänst.

3.11Den europeiska kodexen

för elektronisk kommunikation

Den 20 december 2018 trädde Europaparlamentets och rådets direk- tiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation i kraft (direktivet om europeisk kodex för elektronisk kommunikation). Medlems- staterna ska ha genomfört direktivet i nationell lagstiftning senast den 21 december 2020. Direktivet ger, i likhet med tidigare direktiv på området, en möjlighet för medlemsstaterna att meddela bestäm- melser om skälig sändningsplikt (vidaresändningsplikt).

Medlemsstaterna har, enligt skälen till direktivet om en europeisk kodex för elektronisk kommunikation, möjlighet att fastställa pro- portionella skyldigheter avseende sändningsplikt. Sådana skyldig- heter bör dock endast införas om de är nödvändiga för att uppfylla de mål som avser allmänintresset. Den sändningsplikt som åläggs en bestämd tillhandahållare av medietjänster bör vara rimlig, dvs. att den bör vara proportionell och transparent mot bakgrund av klart fastställda mål som avser allmänintresset. Medlemsstaterna bör ge en

151

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

objektiv motivering till den sändningsplikt som föreskrivs i den nationella lagstiftningen för att säkerställa att denna plikt är transpa- rent, proportionell och tydligt definierad (skäl 308).

En medlemsstat får ålägga tillhandahållare av elektroniska kom- munikationsnät och kommunikationstjänster som används för distri- bution av radio- och tv-sändningar till allmänhetenen skälig sändnings- plikt för överföring av vissa angivna radio- och tv-sändningar och därtill hörande tilläggstjänster. Det gäller särskilt tjänster för att ge slutanvändare med funktionsnedsättning lämpligt tillträde och data som stöder uppkopplade tv-tjänster och elektroniska program- guider. En förutsättning är att ett betydande antal slutanvändare använder ett sådant nät och tjänster som sitt huvudsakliga medel för att ta emot sändningarna. Sändningsplikt ska bara införas när det är nödvändigt för att uppfylla mål avseende allmänintresset som klart definieras av varje medlemsstat, och de ska vara proportionella och transparenta (artikel 114). Om en medlemsstat infört bestämmelser om vidaresändningsplikt ska dessa ses över med jämna mellanrum (artikel 114.2).

Begreppen elektroniskt kommunikationsnät och elektronisk kom- munikationstjänst definieras i direktivet (artikel 2.1 och 2.4). För nät och tjänster som används för distribution av radio- och tv-tjänster till allmänheten inbegrips, enligt skälen, kabel, ip-tv, satellit och marksändningar. Även andra nät kan inbegripas om ett betydande antal slutanvändare använder sådana nät som sitt främsta medel för att ta emot radio och tv-sändningar.

Sändningsplikt för analoga tv-sändningar bör, enligt skälen, bara övervägas när avsaknaden av en sådan skyldighet skulle medföra be- tydande störningar för ett betydande antal slutanvändare eller om det inte finns några andra överföringssätt för vissa angivna tv-sänd- ningar. Sändningsplikten kan omfatta överföring av tjänster som är särskilt utformade för att slutanvändare med funktionsnedsättning ska kunna få tillgång till dem på likvärdiga villkor. Tilläggstjänster omfattar då tjänster som är avsedda att förbättra tillgängligheten för slutanvändare med funktionsnedsättning t.ex. text-tv, textning, syn- tolkning, uppläst textning och teckenspråkstolkning och skulle vid behov kunna innefatta tillgång till relaterade rådata (skäl 310).

152

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

3.12Självregleringssystem

3.12.1Allmänhetens Pressombudsman och Pressens Opinionsnämnd

Bakom Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinions- nämnd (PON) står organisationerna, TU – Medier i Sverige, Svenska Journalistförbundet, Sveriges Tidskrifter och Publicistklubben. Det gemensamma organet för organisationerna är Pressens Samarbets- nämnd.

PON behandlar enligt sina stadgar ärenden som gäller tillämpningen av god publicistisk sed och nämnden har att fritt pröva innebörden av detta begrepp. Ärenden som prövas rör material som omfattas av utgivaransvaret enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets- grundlagen i all periodisk press som är tillgänglig för alla. Nämnden prövar även internetpubliceringar om vissa förutsättningar är upp- fyllda. Den första förutsättningen är att det gäller publiceringar från företag som är representerade i Pressens Samarbetsnämnd och före- tag som anmält till PO och PON att man anslutit sig till det press- etiska systemet. Den andra förutsättning är att det är publiceringar som antingen är webbsändningar, där tillhandahållaren bestämmer när ett program ska börja eller sluta, exempelvis live- eller tablålagda sändningar, eller där tillhandahållandet sker via databaser av s.k. tradi- tionella massmedieföretag samt motsvarande publiceringar där data- basen omfattas av ett utgivningsbevis utfärdat av Myndigheten för press, radio och tv.

En granskning kan även omfatta publiceringar på konton i sociala medier om kontot tillhör ett sådant företag som anslutit sig till syste- met. Granskningen gäller bara sådana internetpubliceringar som ut- givaren kan kontrollera.

Förutom att ange vilken typ av publiceringar som prövas anger stadgarna bl.a. vilka som kan anmäla en publicering, PON:s samman- sättning, hur nämnden utses och hur beslut fattas.

PO har enligt sin instruktion till uppgift att råda och bistå en- skilda som känner sig förfördelade av publicitet i sådant material som kan prövas av PON. PO utses av ett kollegium bestående av chefs- justitieombudsmannen, ordföranden i Sveriges Advokatsamfund och ordföranden i Pressens Samarbetsnämnd.

153

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

Den som klandras efter ett beslut av PON ska utan dröjsmål pub- licera ett uttalande på en väl synlig plats. En tidning eller internet- publicering som klandras ska även betala en expeditionsavgift som är ett bidrag till att täcka kostnaderna för PO och PON (PO-PON Allmänhetens Pressombudsman och Pressens Opinionsnämnds webb- plats po.se).

3.12.2Reklamombudsmannen och Reklamombudsmannens opinionsnämnd

Stiftelsen Reklamombudsmannen har två prövande instanser, Reklam- ombudsmannen (RO) och Reklamombudsmannens opinionsnämnd (RON), som prövar kommersiell reklam riktad mot den svenska marknaden enligt Internationella Handelskammarens regler för reklam och marknadskommunikation (ICC:s regler). Konsumenter, företag och organisationer kan anmäla reklam som man anser strider mot ICC:s regler. RO kan även ta egna initiativ till att pröva reklam.

I stadgarna för stiftelsen Reklamombudsmannen fastställs bl.a. stiftelsens ändamål, organisation och verksamhet. Stadgarna anger även hur RO ska utses och dennes uppgifter. Enligt stadgarna ska det också finnas en eller flera opinionsnämnder som ska ha en bred kompetens i syfte att kunna avgöra alla olika ärenden som kan tas upp för bedömning. I instruktionen för RO och RON anges bl.a. organens uppgifter, vilka som kan göra en anmälan till RO, formkrav för anmälan, hur ärenden ska handläggas hos RO och förfarandet inför RON.

RO utses av stiftelsens styrelse. RON är sammansatt av ledamöter som företräder marknadens aktörer; annonsörer, medier och reklam- producenter, samt konsumentintresset och personer från den akade- miska sfären.

Ärenden handläggs av ett kansli. RO meddelar beslut i ärenden om praxis finns. RO:s beslut kan överklagas till RON. Om praxis saknas hänskjuter RO ärendet till RON för prövning. RON:s beslut kan inte överklagas. Ett beslut publiceras på reklamombudsmannens webbplats samt i vissa fall i nyhetsbrev och pressmeddelanden. Be- sluten är att se som vägledning i vad som är god marknadsföringsetik och annonsörer förväntas följa besluten.

RO ger även vägledning, informerar och utbildar om marknads- föringsetiska frågor. Inom RO finns vidare ett vetenskapligt råd som

154

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

ska verka för forskning inom etik i reklam och marknadskommuni- kation. Rådet arbetar främst inom tre områden; forskning, informa- tion och stöd till RO:s verksamhet.

Stiftelsen Reklamombudsmannen finansieras på frivillig väg genom en årlig avgift från annonsörer, reklamproducenter och medier. Av- giften är relaterad till företagens årliga medieinvesteringar enligt Kantar SIFO:s reklammätningar (Ro. Reklamombudsmannens webbplats, www.reklamombudsmannen.org).

3.13Myndigheterna på AV-direktivets område

De bestämmelser i svensk rätt som genomför AV-direktivet över- vakas av olika myndigheter under regeringen och beslutande organ inom dessa myndigheter.

När det gäller bestämmelserna om sändningars redaktionella inne- håll ligger uppgiften framför allt på granskningsnämnden för radio och tv (granskningsnämnden) vid Myndigheten för press, radio och tv. Uppgiften att övervaka bestämmelserna om innehåll som kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos under- åriga har dock lagts på Justitiekanslern. Ansvaret för övervakningen av direktivets bestämmelser om kommersiella meddelanden är upp- delat mellan granskningsnämnden och Konsumentombudsmannen, med undantag för reklam för medicinska produkter och behand- lingar som övervakas av Läkemedelsverket. I det följande beskrivs i korthet de myndigheter som har uppgifter inom de områden som omfattas av AV-direktivet och ändringsdirektivet. Tyngdpunkten i framställningen ligger på Myndigheten för press, radio och tv och granskningsnämnden för radio och tv som har flest uppgifter på AV- direktivets område. Statens medieråd har i dag inget uppdrag med koppling till AV-direktivet, men omnämns eftersom ändringsdirek- tivet ställer större krav när det gäller skyddet av barn och unga samt krav på främjande och vidtagande av åtgärder för utveckling av medie- och informationskunnighet.

155

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

Justitiekanslern

Justitiekanslern (JK) har till uppgift att övervaka att tryck- och yttrandefriheten enligt TF och YGL inte överskrids. JK har även sär- skilda uppgifter enligt radio- och tv-lagen.

JK övervakar genom granskning i efterhand om program som sänts i tv eller tillhandahållits i beställ-tv innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 eller 3 § radio- och tv- lagen, och får meddela vitesförelägganden vid upprepade överträdel- ser (16 kap. 1 §, 17 kap. 13 § radio- och tv-lagen). JK för också talan om återkallelse av sändningstillstånd på programrelaterade grunder (19 kap. 1 § första stycket).

JK är fullmaktsanställd, vilket innebär att anställningen inte kan sägas upp.

Myndigheten för press, radio och tv

Myndigheten för press, radio och tv ska enligt bestämmelserna i för- ordningen (2010:1062) med instruktion för Myndigheten för press, radio och tv verka för yttrandefrihet inom sitt verksamhetsområde och främja möjligheterna till mångfald och tillgänglighet inom press, radio och tv. Det ingår i myndighetens uppgifter att besluta om till- stånd, avgifter och registrering samt utöva tillsyn i frågor som rör tv-sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv och ljudradiosändningar i de fall uppgifterna inte ligger på regeringen eller på någon annan.

Myndigheten för press, radio och tv är också den myndighet som regeringen utpekat som behörig att samarbeta med behöriga myndig- heter i andra EES-stater i fråga om överträdelser av vissa nationella bestämmelser i allmänhetens intresse som är striktare eller mer detal- jerade än i AV-direktivet. Vidare är Myndigheten för press, radio och tv den svenska myndighet som deltar i arbetet i Erga där tillsyns- myndigheterna på AV-direktivets område utbyter erfarenheter och samarbetar för ett enhetligt genomförande av AV-direktivet samt bidrar med teknisk sakkunskap till kommissionen.

Myndigheten för press, radio och tv leds av en myndighetschef som är generaldirektör. Vid myndigheten ska det finnas ett insyns- råd som består av högst fem ledamöter.

156

SOU 2019:39

Regleringen på radio- och tv-området

Granskningsnämnden för radio och tv

Inom Myndigheten för press, radio och tv finns det särskilda besluts- organet granskningsnämnden för radio och tv (granskningsnämnden) som får uttala sig om innehållet i sända program med stöd av, och på det sätt som anges i, 7 kap. 5 § YGL.

Granskningsnämnden övervakar enligt radio- och tv-lagen genom granskning i efterhand om program som har sänts i tv eller ljudradio eller tillhandahållits i beställ-tv står i överensstämmelse med radio- och tv-lagen och de programrelaterade villkor som kan gälla för tjänsterna. Nämnden övervakar även efterlevnaden av bestämmelser om tillgänglighet som meddelats av regeringen med stöd av 5 kap. 12 § radio- och tv-lagen. Granskningsnämnden fattar sina beslut i eget namn och granskningen har bedömts vara skild från myndig- heten på ett sådant sätt att nämndens oberoende inte kan ifrågasättas (prop. 2009/10:115 s. 254). För sin verksamhet ansvarar nämnden inför myndighetens ledning (21 § myndighetens instruktion).

Myndighetens ledning ansvarar för att granskningsnämnden till- delas resurser för sin verksamhet och för att verksamheten bedrivs författningsenligt och redovisas på ett tillförlitligt sätt (22 §).

Granskningsnämnden består av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal regeringen bestämmer. Minst en av ledamöterna och ersättarna ska vara vice ordförande. Ordföranden och vice ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare. I lagens förarbeten anges att övriga ledamöter bör vara personer med kompetens och integritet och med erfarenhet från olika delar av kultur- och samhällsliv (prop. 1993/94:160 s. 41). Ord- föranden och ledamöter i granskningsnämnden har tidsbegränsade förordnanden. Mandatperiodens längd är inte formellt reglerad, men normalt löper förordnandena under en period om tre år med möjlig- het till förlängning.

Konsumentombudsmannen

Konsumentombudsmannen, som är en funktion inom Konsument- verket, har bl.a. till uppgift att övervaka efterlevnaden av bestämmel- serna i marknadsföringslagen (2008:486) om vilseledande eller på annat sätt otillbörlig marknadsföring, t.ex. bestämmelserna om reklam- identifiering.

157

Regleringen på radio- och tv-området

SOU 2019:39

Konsumentombudsmannen övervakar även bestämmelserna om marknadsföring i alkohollagen (2010:1622), lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter och lagen (2013:1054) om marknads- föring av modersmjölkersättning och tillskottsnäring.

På Konsumentombudsmannen ligger också uppdraget att över- vaka bestämmelserna i radio- och tv-lagen om förbud mot barnreklam

itv-sändningar samt förbudet mot att det i annonser förekommer personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsak- ligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer (8 kap. 7 § första stycket, 8 § och 9 § radio- och tv-lagen).

Konsumentverkets generaldirektör är även Konsumentombuds- man. Vid Konsumentverket finns ett insynsråd.

Läkemedelsverket

Läkemedelsverket har tillsyn över efterlevnaden av läkemedelslagen (2015:315). Bestämmelserna i AV-direktivet om audiovisuella kom- mersiella meddelanden för medicinska produkter och medicinsk be- handling är delvis genomförda genom denna lag.

Sedan den 1 juli 2018 är Läkemedelsverket en styrelsemyndighet.

Statens medieråd

Statens medieråd har i uppdrag att verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig medie- påverkan. Myndigheten ska följa medieutvecklingen när det gäller barn och unga samt sprida information och ge vägledning om barns och ungas mediesituation. Enligt 2 § förordningen (2010:1923) med instruktion för Statens medieråd ska myndigheten inom sitt verk- samhetsområde bl.a. verka för mediebranschernas självreglering samt följa och delta i internationellt arbete.

Statens medieråd leds av en direktör som är myndighetschef. Vid myndigheten finns ett insynsråd.

158

4Definitioner, jurisdiktion och registrering

4.1Inledning

Genom ändringsdirektivet tillförs nya och ändrade definitioner av flera av de grundläggande begrepp som används i AV-direktivet. Som exempel kan följande nämnas. Definitionerna av begreppen audiovisuell medietjänst och program ändras. Nya definitioner in- förs för videodelningsplattformstjänst, leverantör av videodelnings- plattform och användargenererad video, eftersom direktivets tillämp- ningsområde utökas till att omfatta videodelningsplattformar. Det utökade tillämpningsområdet avspeglas också genom ändringar i definitionerna för audiovisuellt kommersiellt meddelande, sponsring och produktplacering.

AV-direktivets bestämmelser om när en medlemsstat får göra undantag från den fria rörligheten inom dess territorium utökas genom ändringsdirektivet till att omfatta beställ-tv. Proceduren för förfarandena vid en sådan begränsning justeras

Även bestämmelsen om utbyte av information mellan medlems- staterna utvecklas genom ändringsdirektivet.

Medlemsstaterna blir genom ändringsdirektivet skyldiga att upp- rätta och upprätthålla en förteckning över de leverantörer av audio- visuella medietjänster och videodelningsplattformstjänster som faller inom deras jurisdiktion.

I detta kapitel redogörs först för utredningens överväganden om ändringsdirektivets nya och ändrade definitioner och vilka behov av ändringar i radio- och tv-lagen dessa medför. Därefter behandlas de ändringar i direktivets tillämpningsområde som sker genom ändrings- direktivet. Sedan redogörs för utredningens överväganden i fråga om utökade skyldigheter för medlemsstater att föra register över leveran- törer etablerade i medlemsstaten, om en leverantör ska vara skyldig

159

Definitioner, jurisdiktion och registrering

SOU 2019:39

att meddela förändringar i de uppgifter som Myndigheten för press, radio och tv har registrerat och vilken sanktion som bör gälla för det fall en leverantör inte anmäler sin verksamhet eller förändringar i de uppgifter som registrerats. Slutligen behandlas de ändringar som sker i direktivets bestämmelser om procedurerna vid en begränsning av den fria rörligheten samt utbyte av information.

4.2Överväganden

4.2.1Definitioner

Förslag: Definitioner av begreppen videodelningsplattform, leve- rantör av videodelningsplattform och användargenererad video in- förs i radio- och tv-lagen.

Definitionerna av produktplacering och sponsring ändras så att även videodelningsplattformar och användargenererad video omfattas.

Bedömning: Det finns inte något behov av lagändring eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets ändrade definitio- ner av audiovisuell medietjänst, audiovisuellt kommersiellt med- delande och program. Det finns inte heller något behov av att föra in en definition av redaktionellt beslut i radio- och tv-lagen.

I AV-direktivet definieras olika begrepp. Genom ändringsdirektivet har vissa definitioner, t.ex. av audiovisuell medietjänst och program, ändrats. Nya definitioner har tillkommit, t.ex. av redaktionellt beslut och videodelningsplattformstjänst.

Bestämmelsen i 3 kap. 1 § radio- och tv-lagen (2010:696) inne- håller en lista med centrala begrepp och deras definitioner. Genom de ändringar som sker i AV-direktivet behöver nya definitioner läggas till och ändringar ske i andra definitioner. Utöver de förslag som lämnas i detta avsnitt föreslår utredningen i avsnitt 16.5.1 att det införs en ny definition i radio- och tv-lagen av begreppet beställ- radio och att definitionen av leverantör av medietjänster utökas till att även omfatta den som tillhandahåller beställradio. I avsnitt 16.5.2 föreslår utredningen att även beställradio ska ingå i definitionen av begreppet sponsring.

160

SOU 2019:39

Definitioner, jurisdiktion och registrering

Videodelningsplattformstjänst, leverantör

av videodelningsplattform och användargenererad video

Videodelningsplattformstjänst, leverantör av videodelningsplattform och användargenererad video är nya begrepp som införs genom änd- ringsdirektivet (artikel 1.1 aa, ba och da AV-direktivet genom änd- ringsdirektivet).

De nya begreppen videodelningsplattformstjänst, leverantör av videodelningsplattform och användargenererad video skiljer sig från de begrepp som nu förekommer i radio- och tv-lagen. För att under- lätta förståelsen av lagen är det lämpligt att definitioner av dessa be- grepp införs.

Radio- och tv-lagens definition av videodelningsplattformstjänst behöver enligt utredningens uppfattning inte ordagrant följa ändrings- direktivets definition utan kan utformas i linje med befintliga defini- tioner i lagen. En videodelningsplattform skulle då vara en tjänst som i sin helhet, i en särskiljbar del, eller i en väsentlig funktion i tjänsten har som huvudsakligt syfte att via elektroniska kommunikationsnät tillhandahålla allmänheten tv-program, användargenererade videor, eller bådadera, för vilka leverantören saknar redaktionellt ansvar men bestämmer hur innehållet ska organiseras. I likhet med audiovisuella medietjänster ska tillhandahållandet ha ett informations-, underhåll- nings- eller utbildningssyfte.

Europeiska kommissionen (kommissionen) avser att utfärda rikt- linjer i syfte att förtydliga vissa delar av definitionen av begreppet videodelningsplattformstjänst. Som framgår av kapitel 6, som behand- lar regleringen av videodelningsplattformstjänster, är frågan om att avgöra vad som omfattas av begreppet videodelningsplattformstjänst förknippad med flera gränsdragningsfrågor. Utredningens bedömning är att den närmare tolkningen av begreppet därmed får utvecklas i rättstillämpningen (se vidare avsnitt 6.4.2).

För begreppen leverantör av videodelningsplattform och användar- genererad video kan ändringsdirektivets definitioner användas orda- grant.

161

Definitioner, jurisdiktion och registrering

SOU 2019:39

Audiovisuellt kommersiellt meddelande, produktplacering och sponsring

Direktivets utökade tillämpningsområde medför att definitionerna av audiovisuellt kommersiellt meddelande, sponsring och produkt- placering ändras (artikel 1.1 h, k och m AV-direktivet genom ändrings- direktivet).

Audiovisuellt kommersiellt meddelande

Begreppet audiovisuellt kommersiellt meddelande är ett överordnat begrepp för bl.a. tv-reklam, sponsring, teleshopping och produkt- placering (artikel 1.1 h AV-direktivet genom ändringsdirektivet). Även en användargenererad video kan innehålla ett audiovisuellt kommer- siellt meddelande.

Begreppet audiovisuellt kommersiellt meddelande ingår inte i radio- och tv-lagens uppräkning av olika definitioner (jfr 3 kap. 1 § radio- och tv-lagen). De olika former som ett audiovisuellt kom- mersiellt meddelande kan ha framgår i stället av radio- och tv-lagens definitioner av t.ex. produktplacering, reklam och sponsring (3 kap.

1§ 10, 13, och 14 radio- och tv-lagen). Den ändring som sker i direk- tivet innebär inte att det uppkommit något behov av att införa en motsvarande övergripande definition i radio- och tv-lagen.

Produktplacering

Ändringsdirektivet innebär att definitionen av produktplacering änd- ras så att även en användargenererad video omfattas av bestämmelser om produktplacering (artikel 1.1 m AV-direktivet genom ändrings- direktivet).

Produktplacering är enligt radio- och tv-lagen förekomsten i ett program av en vara, en tjänst eller ett varumärke, om detta sker i marknadsföringssyfte och mot betalning eller liknande ersättning till leverantören av medietjänsten, dock inte när varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har tillhandahållits gratis (3 kap. 1 § 10 radio- och tv-lagen).

162

SOU 2019:39

Definitioner, jurisdiktion och registrering

Radio- och tv-lagens bestämmelser om produktplacering förut- sätter alltså att ersättning har utgått till leverantören av medie- tjänsten. En användargenererad video skapas av en användare och laddas upp på videodelningsplattformen av samma eller någon annan användare. Den ersättning som lämnats bör som huvudregel gå till den som antingen skapat eller lagt upp den användargenererade videon på videodelningsplattformen. Det kan dock inte uteslutas att ersättning lämnas till leverantören av videodelningsplattformen. Den nuvarande definitionen av produktplacering i radio- och tv-lagen be- höver därför ändras så att även användargenererad video ingår. Den ersättning som ska utgå ska ha lämnats till den som skapat eller lagt upp den användargenererade videon på videodelningsplattformen eller till leverantören av videodelningsplattformen.

Sponsring

För begreppet sponsring innebär ändringsdirektivet, förutom juster- ingar av redaktionell karaktär, att även videodelningsplattforms- tjänster och användargenererade videor faller inom regelverket för sponsring (artikel 1.1 k AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

I radio- och tv-lagen definieras sponsring som bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar ljudradio, tv-sändning, beställ- tv eller sökbar text-tv ger för att finansiera dessa medietjänster eller program i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse (3 kap. 1 § 14 radio- och tv-lagen).

Radio- och tv-lagens definition av sponsring bör ändras så att även videodelningsplattformar och användargenererade videor om- fattas av bestämmelserna om sponsring.

Audiovisuell medietjänst

Begreppet audiovisuell medietjänst, som omfattar både linjära och icke-linjära tjänster, definieras i artikel 1.1 a i AV-direktivet.

I skälen till 2010 års AV-direktiv angavs att direktivet inte borde omfatta nätupplagor av tidningar (skäl 28). Den ändring som sker ge- nom ändringsdirektivet syftar till att klargöra att även delar av en tjänst, en särskiljbar del, kan vara en audiovisuell medietjänst om delen har som huvudsakligt syfte att tillhandahålla tv-sändningar eller beställ-tv.

163

Definitioner, jurisdiktion och registrering

SOU 2019:39

Om en tjänst, t.ex. en nättidning, består av olika delar där audio- visuellt innehåll ingår i en del av tjänsten, ska kravet på huvudsakligt syfte anses uppfyllt om denna del har ett audiovisuellt innehåll och en audiovisuell form som kan särskiljas från tjänsteleverantörens huvudsakliga verksamhet. Det kan t.ex. vara fristående delar av nät- tidningar som innehåller audiovisuella program eller användargene- rerade videor (skäl 3 ändringsdirektivet).

Radio- och tv-lagen innehåller inte någon definition av audio- visuell medietjänst, däremot definieras beställ-tv och tv-sändning (3 kap. 1 § 3 och 18 radio- och tv-lagen). I förarbetena till radio- och tv-lagen uttalas om beställ-tv att avsikten inte är att databaser där endast några få eller delar av tv-program tillhandahålls tillsammans med innehåll av annat slag ska omfattas av definitionen. Det gäller exempelvis tidningarnas webbsidor där de audiovisuella inslagen bara är en del av tjänsten. Detta framgår bl.a. av att leverantören ska erbjuda tjänsten i form av en katalog med program som leverantören har valt ut. Avsikten var att definitionen av beställ-tv skulle motsvara direktivets definition, dvs. det ska vara fråga om en audiovisuell medie- tjänst (prop. 2009/10:115 s. 109).

Radio- och tv-lagens definitioner av beställ-tv och tv-sändning utesluter inte att en avskild del av t.ex. en nättidning som innehåller webbsändningar eller beställ-tv omfattas av radio- och tv-lagen på det sätt som anges i skälen till ändringsdirektivet. Granskningsnämnden för radio och tv (granskningsnämnden) har också i beslut funnit att tv-program som samlats på en särskild plats, där de inte tillhanda- hålls som en mindre del av övrigt innehåll, och som i övrigt uppfyller definitionen av beställ-tv ska anses som en sådan tjänst och omfattas av radio- och tv-lagen (granskningsnämndens beslut den 29 oktober 2012, Myndigheten för press, radio och tv:s dnr 12/00777–00779). Granskningsnämnden har alltså ansett att en nättidning, för den av- gränsade del som innehåller audiovisuellt innehåll, kan anses som en leverantör av medietjänster enligt radio- och tv-lagen.

Den ändring i definitionen av audiovisuell medietjänst som sker genom ändringsdirektivet innebär snarast ett förtydligande av att en tjänst som ingår som en del i en annan tjänst, t.ex. en nättidning, kan utgöra en audiovisuell medietjänst om denna del har som huvud- sakligt syfte att tillhandahålla beställ-tv eller tv-sändning. Det inne- bär enligt utredningens mening inte att begreppen ska tolkas annor- lunda jämfört med hur nuvarande bestämmelser om tv-sändningar

164

SOU 2019:39

Definitioner, jurisdiktion och registrering

och beställ-tv tolkats i svensk rättstillämpning utan ligger väl i linje med denna. Ändringen medför därför inte något behov av att defi- niera audiovisuell medietjänst i radio- och tv-lagen. Inte heller krävs någon ändring i radio- och tv-lagens definitioner av tv-sändning eller beställ-tv.

Program

Genom ändringsdirektivet förtydligas AV-direktivets definition av program på så sätt att längden på en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud saknar betydelse för om dessa ska anses som program. Ett program behöver inte heller längre ha form och innehåll som är jämförbara med formen och innehållet för tv-sändningar. Begreppet program definieras som rörliga bilder med eller utan ljud oavsett längd, som utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller en katalog som sammanställts av en leverantör av medietjänster (artikel 1.1 b AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Iradio- och tv-lagen definieras begreppen programtjänst och tv- program (3 kap. 1 § 12 och 17 radio- och tv-lagen). Program definie- ras däremot inte. I förarbetena till radio- och tv-lagen har regeringen också uttalat att program inte bör definieras i lagen. Med begreppet program avses detsamma som i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) vilket innebär att även enkla meddelanden faller in under begreppet (prop. 2009/10:115 s. 110).

Den 1 januari 2019 trädde ändringar i YGL i kraft. Efter ändringarna definieras program som innehållet i ljudradio, tv eller andra sådana överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektro- magnetiska vågor samt innehållet i offentliga uppspelningar ur en databas (1 kap. 2 § YGL). Enligt förarbetena är program en kortare form av det hittills använda begreppet radioprogram som tar sikte på innehållet i de sändningar eller andra överföringar som behandlas i grundlagen. Någon ändring i sak är inte avsedd (prop. 2017/18:49 s. 248).

YGL:s definition av program omfattar alltså även program i ljud- radio. Att även sökbar text-tv omfattas av YGL framgår av för- arbetena till grundlagen där det konstateras att text-tv, under förut- sättning att den sänds till allmänheten, kan ges ett rättsligt skydd i grundlag i samma utsträckning som ljudradio och tv i allmänhet

165

Definitioner, jurisdiktion och registrering

SOU 2019:39

(prop. 1990/91:64 s. 67). YGL:s definition omfattar därför mer än AV-direktivet genom ändringsdirektivets definition av program. Radio- och tv-lagen definierar dock tv-program som program som huvudsakligen består av rörliga bilder med eller utan ljud, vilket motsvarar direktivets definition. Det finns inte heller något krav i radio- och tv-lagen på att ett tv-program ska ha viss längd eller form och innehåll som är jämförbart med formen och innehållet för tv- sändningar. Utredningens uppfattning är att de ändringar som sker i AV-direktivets definition av program stämmer väl överens med hur begreppet tv-program används i svensk rätt. Någon ändring av defini- tion av tv-program behöver därför inte införas i radio- och tv-lagen.

Redaktionellt beslut

Redaktionellt beslut definieras enligt ändringsdirektivet som ett be- slut som regelbundet fattas i syfte att utöva redaktionellt ansvar och som är kopplat till den dagliga driften av den audiovisuella medie- tjänsten (artikel 1.1 bb AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Någon särskild definition av redaktionellt beslut behövs, enligt utredningens bedömning, inte i radio- och tv-lagen.

4.2.2Jurisdiktion

Förslag: Radio- och tv-lagens hänvisning till AV-direktivet för bedömningen av om en leverantör av medietjänster är etablerad i Sverige enligt direktivet ska ändras till att gälla AV-direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet.

Det förtydligas att radio- och tv-lagens bestämmelser gäller i tillämpliga delar för den som bedriver sändningsverksamhet som enligt direktivet står under en annan EES-stats jurisdiktion.

En bestämmelse införs i radio- och tv-lagen som innebär att lagen tillämpas på leverantörer av videodelningsplattformar etab- lerade i Sverige enligt artikel 28a i AV-direktivet, i lydelsen enligt ändringsdirektivet.

166

SOU 2019:39

Definitioner, jurisdiktion och registrering

Ändringsdirektivet innebär vissa nya kriterier som avgör vilken med- lemsstat som ska anses ha jurisdiktion över tv-sändningar och beställ- tv. I följande avsnitt lämnas överväganden i frågan om hur de nya kriterierna ska återspeglas i radio- och tv-lagen.

Bedömningen av jurisdiktion i de fall en leverantör av audio- visuella medietjänster driver verksamhet i flera medlemsstater

En audiovisuell medietjänst som kan tas emot i någon stat som om- fattas av avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat) faller inom svensk jurisdiktion om leverantören av medie- tjänsten uppfyller något av de fyra kriterier som anges i 1 kap. 3 § radio- och tv-lagen. Det första kriteriet för svensk jurisdiktion enligt bestämmelsen är att leverantören är etablerad i Sverige enligt defini- tionen i artikel 2.3 i AV-direktivet, i den ursprungliga lydelsen. De två följande kriterierna är av teknisk art och avser att en leverantör som använder sig av en satellitlänk belägen i Sverige eller en satellit- kapacitet som tillhör Sverige kan falla under svensk jurisdiktion om denne inte är etablerad i någon annan EES-stat. Om inget av de tre första kriterierna är tillämpliga avgörs frågan om etableringen är i Sverige enligt artiklarna 49–54 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

En leverantör av en medietjänst kan bedriva verksamhet i flera länder och fråga kan då uppkomma om var denne ska anses etablerad. Den definition som radio- och tv-lagen hänvisar till utvecklas genom ändringsdirektivet där artikel 2.3 b ersätts med en bestämmelse som innebär att det vid bedömningen av var en leverantör med verksam- het i flera medlemsstater ska anses som etablerad görs en närmare koppling till den programrelaterade verksamheten.

Med programrelaterad verksamhet bör då, enligt utredningens mening, förstås det dagliga redaktionella arbetet, liksom de redaktio- nella beslut som fattas. Det vill säga beslut som regelbundet fattas i syfte att utöva den faktiska kontrollen av både programval och hur programmen ska struktureras, antingen i en traditionell tablå för tv- sändningar, eller i en katalog för beställ-tv. Förutom beslut om val av program i tablå eller katalog kan detta även vara produktion och inköp av program. Enbart teknisk bearbetning eller försäljning av reklamtid bör inte vara avgörande vid bedömningen om en audio- visuell medietjänst är etablerad i Sverige.

167

Definitioner, jurisdiktion och registrering

SOU 2019:39

För bedömningen av när en tjänst är etablerad i Sverige finns i radio- och tv-lagen en hänvisning till artikel 2.3 i 2010 års AV-direktiv. Genom ändringsdirektivet utvecklas bestämmelsen. Hänvisningen bör därför ändras till att gälla AV-direktivet, i dess lydelse enligt ändringsdirektivet.

I1 kap. 3 § andra stycket radio- och tv-lagen räknas de bestäm- melser i radio- och tv-lagen upp som gäller även den som står under annan medlemsstats jurisdiktion. De bestämmelser som avses gäller främst tillståndskrav, tillståndsvillkor som inte är direkt program- relaterade och andra bestämmelser om t.ex. tillsyn och återkallelse av tillstånd. När motsvarande bestämmelse infördes i radio- och TV- lagen (1996:844) angavs att de bestämmelser som räknades upp gällde i tillämpliga delar (prop. 2007/08:8 s. 38 f. och s. 63). I 2010 års radio- och tv-lag (2010:696) saknas denna begränsning (prop. 2009/10:115 s. 274). Flera av de bestämmelser som bestämmelsen hänvisar till har dock anknytning till innehåll, granskning och tillsyn. Dessa bestäm- melser gäller inte för den som faller under en annan EES-stats juris- diktion. För att undvika otydlighet bör anges att de uppräknade be- stämmelserna gäller i tillämpliga delar.

Videodelningsplattformar

Genom ändringsdirektivet utökas AV-direktivets tillämpningsområde till att omfatta även videodelningsplattformar. De bestämmelser som ska gälla för videdelningsplattformar behandlas i kapitel 6 där utred- ningen föreslår att videodelningsplattformar ska regleras i radio- och tv-lagen (avsnitt 6.4.4).

En medlemsstat behöver kunna fastställa om en leverantör av en videodelningsplattform är etablerad inom dess territorium. Vid tillämp- ningen av AV-direktivet genom ändringsdirektivet ska en leverantör av videodelningsplattformar som är etablerad i en medlemsstat i den mening som avses i artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direk- tiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på in- formationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktivet om elektronisk handel) omfattas av den med- lemsstatens jurisdiktion (artikel 28a AV-direktivet genom ändrings- direktivet).

168

SOU 2019:39

Definitioner, jurisdiktion och registrering

Om en leverantör inte är etablerad i någon medlemsstat enligt direktivet om elektronisk handel anger ändringsdirektivet olika kriterier för när en tjänst ska anses som etablerad i en medlemsstat. Dessa kriterier utgår från att förekomsten av ett moderföretag, ett dotterföretag eller en del i en företagsgrupp i en medlemsstat kan innebära att leverantören anses som etablerad i denna medlemsstat.

Utredningen anser att en bestämmelse som reglerar när en leve- rantör av en videodelningsplattform faller under svensk jurisdiktion behövs och därför bör införas i radio- och tv-lagen. På motsvarande sätt som regeln om var en audiovisuell medietjänstleverantör är etable- rad bör den nya bestämmelsen hänvisa till den relevanta artikeln i AV-direktivet, i dess lydelse enligt ändringsdirektivet. Innebörden bör vara att radio- och tv-lagen tillämpas på leverantörer av video- delningsplattformar etablerade i Sverige enligt artikel 28a i AV- direktivet, i lydelsen enligt ändringsdirektivet. Den bör införas som en ny bestämmelse i 1 kap. radio- och tv-lagen, som handlar om lagens innehåll och tillämpningsområde.

4.2.3Registrering och register

Förslag: Leverantörer av videodelningsplattformar etablerade i Sverige ska anmäla sin verksamhet för registrering hos Myndig- heten för press, radio och tv.

Myndigheten för press, radio och tv:s beslut i frågan om re- gistrering ska kunna överklagas.

Den som enligt radio- och tv-lagen ska anmäla en sändnings- verksamhet eller ett tillhandahållande ska i anmälan även ange på vilken grund tjänsten faller under svensk jurisdiktion.

Bedömning: Det finns inte behov av ytterligare lagändringar eller andra åtgärder om skyldighet att anmäla verksamhet än de nu föreslagna ändringarna för att genomföra ändringsdirektivets krav på att upprätta och upprätthålla en förteckning över leveran- törer under svensk jurisdiktion.

169

Definitioner, jurisdiktion och registrering

SOU 2019:39

För att AV-direktivets bestämmelser ska kunna upprätthållas på ett effektivt sätt behöver en medlemsstat veta vilka leverantörer av medietjänster och videodelningsplattformar som faller under dess, och andra medlemsstaters, jurisdiktion. Ändringsdirektivet ställer därför upp krav på att en medlemsstat ska upprätta och upprätthålla en förteckning över de leverantörer som ligger under dess jurisdiktion.

I detta avsnitt redogörs för ändringsdirektivets krav på att upp- rätta och upprätthålla ett register och de nuvarande bestämmelserna om registrering som finns i radio- och tv-lagen. Därefter behandlas de utökade krav på registrering som ändringsdirektivet innebär och om det finns behov av ändringar i radio- och tv-lagen. I de följande avsnitten tar utredningen upp om även ändringar i verksamheten ska anmälas (avsnitt 4.2.4) och vilken sanktion som bör träffa den som inte anmäler en verksamhet eller ändringar i de uppgifter som regi- strerats (avsnitt 4.2.5). I avsnitt 16.5.1 föreslås att även den som till- handahåller beställradio som finansieras med public service-avgift en- ligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst ska anmäla sig för registrering.

Krav på att upprätta och upprätthålla en förteckning över leverantörer av medietjänster och videodelningsplattformar

Genom ändringsdirektivet införs krav på att en medlemsstat ska upprätta och upprätthålla en uppdaterad förteckning över leveran- törer av audiovisuella medietjänster under dess jurisdiktion. I för- teckningen ska även anges vilken av de grunder som anges i direk- tivet som jurisdiktionen baseras på. Motsvarande skyldighet införs för videodelningsplattformar där förteckningen ska innehålla leveran- törer av videodelningsplattformar som är etablerade eller anses vara etablerade på medlemsstatens territorium och vilken grund som jurisdiktionen baseras på. Medlemsstaten ska lämna förteckningen, inbegripet eventuella uppdateringar till kommissionen (artikel 2.5 b och 28a.6 AV-direktivet genom ändringsdirektivet). Syftet med detta nya krav är att säkerställa ett effektivt genomförande av direktivet.

Kommissionen ska säkerställa att förteckningarna görs tillgäng- liga i en central databas. Förutom att tillsynsmyndigheterna ska ha tillgång till databasen ska informationen i denna vara allmänt till- gänglig. Om de olika medlemsstaternas förteckningar är oförenliga

170

SOU 2019:39

Definitioner, jurisdiktion och registrering

med varandra ska kommissionen kontakta de berörda medlems- staterna för att finna en lösning (artikel 2.5 b och 28a.6).

Leverantörer av audiovisuella medietjänster ska enligt artikel 2.5 a i AV-direktivet genom ändringsdirektivet informera de behöriga natio- nella regleringsmyndigheterna om förändringar som skulle kunna påverka företagets etablering och därmed jurisdiktionen.

Radio- och tv-lagens bestämmelse om registrering

Radio- och tv-lagen tillämpas på tv-sändningar och beställ-tv som kan tas emot i någon stat som omfattas av EES-avtalet om leveran- tören av medietjänster uppfyller något av de kriterier som anges i 1 kap. 3 § radio- och tv-lagen.

Den som bedriver sändningsverksamhet som inte behöver till- stånd enligt radio- och tv-lagen, eller som tillhandahåller beställ-tv, ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv. Även den som för annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet, dvs. en satellitoperatör, ska anmäla sig för registrering (2 kap. 2 § radio- och tv-lagen).

Myndigheten för press, radio och tv har ansvar för att upprätta och föra ett register som bara får innehålla de uppgifter som anges i 2 kap. 3 § radio- och tv-lagen.

Leverantörer av videodelningsplattformar etablerade i Sverige ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv

Ikapitel 6 föreslår utredningen att radio- och tv-lagens tillämpnings- område ska utökas till att även omfatta videodelningsplattforms- tjänster och leverantörer av videodelningsplattformar. Ändringsdirek- tivet innebär att en medlemsstat ska föra ett register över sådana leverantörer.

Utredningen anser därför att radio- och tv-lagen bör ändras på så sätt att även leverantörer av videodelningsplattformar etablerade i Sverige ska anmäla sin verksamhet till Myndigheten för press, radio och tv för registrering.

171

Definitioner, jurisdiktion och registrering

SOU 2019:39

Ändringsdirektivets bestämmelser innebär ökade krav på leverantörer och Myndigheten för press, radio och tv

Radio- och tv-lagen innehåller i dag bestämmelser om registrering och register. Att en leverantör har anmält sig för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv är inte avgörande för radio- och tv-lagens tillämplighet utan leverantören och dess tjänster omfattas av lagens bestämmelser oavsett om denne registrerat sig eller inte. Registreringsskyldigheten har främst motiverats med att det finns ett behov av att veta vem som bär ansvar för en sändning eller ett tillhandahållande för att underlätta tillsynen av att radio- och tv- lagens bestämmelser följs (prop. 2009/10:115 s. 213).

Ändringsdirektivets krav på att en medlemsstat ska föra ett re- gister och dela med sig av informationen till kommissionen innebär en formell skyldighet att föra ett register.

Myndigheten för press, radio och tv:s register kommer därför inte bara att fylla en funktion för den svenska myndigheten. Ett be- slut om registrering får också en tydligare betydelse för leverantörer och andra stater. Detta bör i sin tur innebära högre krav på att de tjänster som är etablerade i Sverige faktiskt anmäler sig för registrer- ing och att de uppgifter som registret innehåller är korrekta.

Enligt förarbetena till radio- och tv-lagen bör Myndigheten för press, radio och tv, när en anmälan om registrering kommer in, pröva om den tjänst som anmäls faller under svensk jurisdiktion och där- med omfattas av radio- och tv-lagens bestämmelser. Ett beslut om registrering ska dock enligt förarbetena inte vara avgörande för om verksamheten omfattas av radio- och tv-lagens bestämmelser om tillsyn, utan tillsynsmyndigheten ska göra en fristående prövning i varje enskilt ärende. Ett beslut om registrering har med andra ord inte ansetts utgöra någon presumtion för att radio- och tv-lagen är tillämplig i ett tillsynsärende (prop. 2009/10:115 s. 213). Ett beslut att inte registrera en verksamhet kan inte heller överklagas.

När en anmälan om registrering kommer in till Myndigheten för press, radio och tv ska myndigheten fatta beslut om en registrering ska göras. För en leverantör kan beslutet ha stor betydelse inte minst för dennes förhållande till andra medlemsstater, eftersom en leveran- tör förutsätts följa regelverket i den stat där registrering skett. Den som anmäler en verksamhet bör därför kunna utgå från att ett beslut om registrering gäller, så länge inga ändringar i verksamheten har skett.

172

SOU 2019:39

Definitioner, jurisdiktion och registrering

Det bör alltså finnas en tydlighet och förutsebarhet för en leverantör av medietjänster under vilken stats jurisdiktion som denne faller under och vilka villkor som därmed gäller för verksamheten.

Detta bör inte hindra att granskningsnämnden för radio och tv kan göra en fristående bedömning i ett enskilt ärende. Det kan t.ex. vara så att förhållandena som medförde en registrering har ändrats efter registreringen eller att ett program som en nättidning tillhanda- håller inte anses ingå i nättidningens beställ-tv-tjänst.

I dag kan den som, uppsåtligen eller av oaktsamhet, inte fullgör anmälningsskyldigheten dömas till böter (17 kap. 3 § radio- och tv- lagen). I avsnitt 4.2.5 föreslår utredningen att denna sanktion ändras till en möjlighet för Myndigheten för press, radio och tv att vid vite förelägga en leverantör att lämna de uppgifter som krävs för regi- strering. Avsikten är att myndigheten ska få en effektiv sanktion att tillämpa i de fall en leverantör inte anmäler sig för registrering. Syftet med ett sådant föreläggande är alltså att leverantören ska lämna de uppgifter om verksamheten som är nödvändiga för att Myndigheten för press, radio och tv ska kunna pröva om registrering ska ske. Om de nödvändiga uppgifterna inte kommer in kan myndigheten ansöka om utdömande av vitet.

Det kan diskuteras om myndigheten, för att uppfylla ändrings- direktivets krav, ska kunna registrera en leverantör som, trots vites- föreläggande och eventuellt utdömande av vite, inte anmäler verksam- heten. Radio- och tv-lagen gäller dock för leverantörer under svensk jurisdiktion oavsett om anmälan för registrering skett. Även om en registrering bör få en större betydelse anser utredningen att det är leverantören som ytterst bör vara ansvarig för att registrering sker. Det bör alltså inte vara möjligt för Myndigheten för press, radio och tv att på eget initiativ registrera en leverantör.

Ett särfall är dock om en leverantör upphör med sin verksamhet. I avsnitt 4.2.4 föreslås att en leverantör ska vara skyldig att anmäla ändringar i verksamheten. Det förekommer att en leverantör upphör med sin verksamhet utan att meddela Myndigheten för press, radio och tv. I dessa fall bör myndigheten kunna göra en prövning av om leverantören bör avregistreras.

Även om Myndigheten för press, radio och tv inte ska göra en självständig bedömning av om registrering bör ske får myndighetens beslut en tydligare betydelse för leverantören. Det kan förekomma fall där en leverantör vill att verksamheten ska registreras i Sverige

173

Definitioner, jurisdiktion och registrering

SOU 2019:39

men där myndigheten gör bedömningen att leverantören inte faller under svensk jurisdiktion. I sådana fall får beslutet konsekvenser för leverantören. Utredningen anser därför att ett beslut i frågan om registrering bör kunna överklagas av den berörda leverantören. Om Myndigheten för press, radio och tv har fattat ett beslut om registrer- ing och det visar sig att beslutet är felaktigt bör myndigheten kunna ändra beslutet enligt 37 § förvaltningslagen (2017:900), om det beror på att leverantören har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter.

Registret ska innehålla uppgifter om grunden för registrering

Ändringsdirektivet anger särskilt att den förteckning som ska läm- nas till kommissionen även ska innehålla information om vilket av de kriterier i direktivet som ligger till grund för jurisdiktionen. Detta bör därför framgå av Myndigheten för press, radio och tv:s register. I en anmälan om registrering ska bl.a. uppgift om den verksamhet som bedrivs lämnas (2 kap. 2 § andra stycket 4 radio- och tv-lagen).

Även om den ytterligare information som nu efterfrågas inför registrering skulle kunna rymmas inom uttrycket den verksamhet som bedrivs anser utredningen att en ytterligare bestämmelse be- hövs i 2 kap. 2 § radio- och tv-lagen som särskilt anger att det som efterfrågas är en upplysning om på vilket sätt leverantören av medie- tjänsten faller inom svensk jurisdiktion. Ett sådant tillägg gör skyl- digheten att lämna vissa uppgifter tydligare för den som ska anmäla en verksamhet. En leverantör kan då visa att denne faller under svensk jurisdiktion genom att vara ett bolag etablerat i Sverige eller att en satellitupplänk i Sverige används för sändningarna. En bestäm- melse med denna innebörd bör därför införas i den aktuella paragra- fen i radio- och tv-lagen.

Utredningen anser sammanfattningsvis att radio- och tv-lagens bestämmelser om skyldighet att anmäla verksamhet för registrering och Myndigheten för press, radio och tv:s skyldighet att föra ett register tillsammans med de nu föreslagna ändringarna uppfyller ändringsdirektivens krav på att upprätta och upprätthålla en förteck- ning över leverantörer under svensk jurisdiktion.

174

SOU 2019:39

Definitioner, jurisdiktion och registrering

4.2.4Ändringar i verksamheten ska anmälas

Förslag: Den som anmält sin verksamhet till Myndigheten för press, radio och tv för registrering eller som har tillstånd att sända tv eller ljudradio ska anmäla förändringar i de uppgifter som ingår i registret.

Bedömning: Det finns inte något ytterligare behov av lagändring eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets bestäm- melser om krav på att den förteckning som ska upprättas ska vara uppdaterad.

Som nämns ovan ska den förteckning som medlemsstaten ska upp- rätta och upprätthålla även vara uppdaterad. Enligt ändringsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av medietjänster in- formerar de behöriga nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsyns- organen om eventuella förändringar som kan påverka fastställandet av jurisdiktionen (artikel 2.5 a).

Myndigheten för press, radio och tv ska upprätta och föra register över de som anmält sig för registrering eller som har tillstånd enligt radio- och tv-lagen (2 kap. 3 § radio- och tv-lagen och 2 § 2 för- ordning [2010:1062] med instruktion för Myndigheten för press, radio och tv). I att föra register får anses ingå ett ansvar för att registret hålls uppdaterat. Det är dock resurskrävande för myndig- heten att löpande och kontinuerligt ha tillsyn över eller kännedom om olika leverantörers verksamheter eller de förändringar som sker i dessa. Den leverantör som ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv, eller som har ett tillstånd att sända tv eller ljudradio, bör därför ha ett tydligt ansvar för att de uppgifter om leverantören som finns i myndighetens register är aktuella. Det gäller särskilt uppgifter som kan påverka bedömningen av om leverantören faller under svensk jurisdiktion. En uttrycklig bestämmelse med denna innebörd bör därför införas i radio- och tv- lagen.

Även om ändringsdirektivet inte innebär någon skyldighet för en leverantör av videodelningsplattformar att anmäla ändrade förhållan- den bör den föreslagna skyldigheten även omfatta dessa leverantörer.

175

Definitioner, jurisdiktion och registrering

SOU 2019:39

Utredningen gör bedömningen att det inte finns något behov av ytterligare lagändring eller andra åtgärder för att genomföra änd- ringsdirektivets bestämmelser om att den förteckning som ska upp- rätthållas ska vara uppdaterad och att leverantörer ska informera om de ändringar som skett.

4.2.5Underlåtenhet att anmäla verksamhet för registrering eller anmäla ändrade uppgifter

Förslag: Den som inte fullgör sin anmälningsskyldighet när det gäller registrering av sändningsverksamhet, beställ-tv, sådan beställ- radio som tillhandahålls av public service eller videodelningsplatt- form får föreläggas att uppfylla skyldigheten. Detsamma gäller den som inte uppfyller skyldigheten att anmäla ändrade uppgifter. Ett sådant föreläggande får meddelas av Myndigheten för press, radio och tv och får förenas med vite.

Den som bedriver en sändningsverksamhet som det inte behövs tillstånd för enligt radio- och tv-lagen och den som tillhandahåller beställ-tv ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv. Även den som för någon annans räkning bedriver sänd- ningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet ska anmäla sig för registrering (2 kap. 2 § radio- och tv-lagen). Den som, upp- såtligen eller av oaktsamhet, inte fullgör sin skyldighet att anmäla sig för registrering döms till böter (17 kap. 3 §). I avsnitt 16.5.1 föreslår utredningen att även beställradio som tillhandahålls av public service ska omfattas av skyldigheten att anmäla sig för registrering.

Skälet för registreringsplikten är att det finns ett behov av att veta vem som är ansvarig för en sändning även när det inte behövs något tillstånd för sändningarna (prop. 1995/96:160 s. 75). Bestämmelsen infördes ursprungligen i lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten (satellitlagen) och har senare överförts till 1996 års radio- och TV-lag samt nuvarande radio- och tv-lag.

176

SOU 2019:39

Definitioner, jurisdiktion och registrering

Är böter en lämplig sanktion vid underlåtenhet att anmäla verksamhet?

I betänkandet Vad bör straffas (SOU 2013:38) konstaterade Straff- rättsanvändningsutredningen att det inom den svenska lagstiftningen fanns ett stort antal författningar med straffbestämmelser som kunde karaktäriseras som förvaltningsrättsliga eller administrativa stöd- kriminaliseringar. Med begreppet stödkriminalisering avsågs i be- tänkandet bestämmelser som straffbelade överträdelser av bl.a. krav på tillstånd, anmälan eller registrering för att få driva viss verksam- het. Som förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringar fick, enligt utred- ningen, även anses bestämmelser som straffbelägger underlåtenhet att ange vissa förhållanden. Enligt utredningen fanns det generellt anled- ning att överväga om inte andra repressiva metoder än straff, som avgifter, viten och indragning av tillstånd, hade en bättre handlings- dirigerande förmåga. Det gällde inte minst med hänsyn till att regler- ingarna i stor utsträckning avsåg näringsverksamhet, som i många fall bedrevs av juridiska personer.

Många straffbestämmelser sanktionerade, enligt utredningen, en skyldighet att ge upplysningar. Utredningen var av uppfattningen att vitesföreläggande och vitesförbud var ett bättre tillvägagångssätt för att få fram upplysningar än användandet av straff. Överträdelserna i fråga beivrades dessutom endast i mycket begränsad omfattning. Utredningen ansåg att det i fråga om beteenden som sanktionerades genom förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringar generellt fanns anledning att överväga om inte sanktionsavgift, indragning av till- stånd eller vite hade en bättre handlingsdirigerande förmåga än straff (SOU 2013:38 s. 547 f.).

Myndigheten för radio och tv, nuvarande Myndigheten för press, radio och tv, föreslog i sitt remissyttrande över betänkandet att den som underlåter att anmäla sändningsverksamhet för registrering skulle kunna föreläggas att fullgöra denna skyldighet och att ett sådant före- läggande skulle få förenas med vite (Myndigheten för radio och tv:s dnr 13/02111).

Såvitt känt har vare sig Myndigheten för press, radio och tv – eller de tidigare myndigheter som haft till uppgift att föra register över bl.a. anmälningspliktig verksamhet – gjort någon anmälan om under- låtenhet att fullgöra anmälningsplikten. Om en sådan anmälan görs kan det antas att anmälan skulle vara lågt prioriterad hos de brotts- utredande myndigheterna.

177

Definitioner, jurisdiktion och registrering

SOU 2019:39

Det kan därför ifrågasättas om straff är den mest effektiva och lämpliga metoden för att säkerställa att bestämmelsen följs. Att i stället ändra till en administrativ sanktion skulle sannolikt leda till ett mer effektivt sanktionssystem. Om en tillsynsmyndighet kan vidta åtgärder om en överträdelse upptäcks kan det leda till en snabbare reaktion på överträdelser och en bättre användning av resurser. Kravet som ställs i artikel 2.5 b i AV-direktivet genom ändrings- direktivet på att medlemsstaten ska upprätta och upprätthålla en förteckning visar också på ett behov av ett mer effektivt förfarande, för det fall någon inte anmäler sin verksamhet. Utredningen anser därför att nuvarande påföljd bör bytas ut mot en annan sanktion.

Vilken sanktion bör väljas?

Två sanktioner som förekommer i radio- och tv-lagen är vite och särskild avgift.

Möjligheten att förelägga vid vite finns enligt 17 kap. 11 § radio- och tv-lagen vid överträdelser av bl.a. olika tillståndsvillkor och skyl- dighet att lämna upplysningar om t.ex. andelen europeiska program. Är överträdelsen relaterad till innehåll får föreläggande beslutas av granskningsnämnden för radio och tv och andra fall av Myndigheten för press, radio och tv. Det gäller t.ex. att den som sänder tv över satellit ska lämna upplysningar om vem som äger företaget och hur verksamheten finansieras (16 kap. 7 § och 17 kap. 11 § 7).

Särskild avgift infördes genom 1996 års radio- och TV-lag (1996:844). Enligt 17 kap. 5 § radio- och tv-lagen får den som inte följer de bestämmelser som anges i paragrafen åläggas att betala en särskild avgift. Förutom när det gäller den som inte följer bestäm- melser om exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 § radio- och tv-lagen är de situationer som anges i paragrafen relaterade till innehåll.

I förarbeten uttalades att de bestämmelser som var vitessanktio- nerade motiverades av att upprätthålla respekten för bestämmelserna och för att motverka värdet av överträdelser genom att göra dessa eko- nomiskt olönsamma. Särskild avgift infördes eftersom vitessanktionen av olika skäl visat sig vara ineffektiv (prop. 1995/96:160 s. 134 f.). Även syftet med den särskilda avgiften var alltså att en överträdelse inte skulle vara ekonomiskt lönsam.

178

SOU 2019:39

Definitioner, jurisdiktion och registrering

Vitessanktion förekommer dock även i fall där ett åsidosättande av ett krav inte har ett direkt ekonomiskt motiv i form av intäkter. När bestämmelser om krav på tillgänglighet för personer med funk- tionsnedsättning infördes i 2010 års radio- och tv-lag uttalades i för- arbetena att ett föreläggande – eventuellt förenat med vite – ger leve- rantören möjlighet att undvika ekonomisk påföljd genom att se till att kraven fortsättningsvis uppnås (prop. 2009/10:115 s. 138).

Det finns en möjlighet att meddela ett föreläggande förenat med vite riktat mot den som sänder satellit att lämna vissa upplysningar. De upplysningar som avses är sådana uppgifter som får ingå i myndig- hetens register (2 kap. 3 § andra stycket och 16 kap. 10 § radio- och tv-lagen). Det anges inte att den som sänder redan ska vara registre- rad för att ett föreläggande ska kunna meddelas. Att kunna förelägga någon som sänder tv, tillhandahåller beställ-tv eller en videodelnings- plattform att anmäla verksamheten har på så sätt likheter med möj- ligheten att förelägga den som sänder satellit att lämna upplysningar.

Syftet med ett föreläggande är att leverantören antingen ska lämna de uppgifter om verksamheten som är nödvändiga för att Myndigheten för press, radio och tv ska kunna pröva om registrering ska ske eller att leverantören ska meddela om de uppgifter som finns i registret har förändrats. Om de nödvändiga uppgifterna inte kom- mer in kan myndigheten ansöka om utdömande av vitet. Avsikten är därför inte att sanktionera underlåtelsen i sig utan att leverantören ska lämna de uppgifter som behövs för att Myndigheten för press, radio och tv antingen ska kunna pröva om registrering ska ske eller ändra de uppgifter som finns i registret.

Utredningen anser att den nuvarande straffrättsliga sanktionen för den som inte fullgör sin skyldighet att anmäla verksamhet enligt

2kap. 2 § radio- och tv-lagen bör ersättas med en administrativ sank- tion i form av föreläggande som kan förenas med vite.

Myndigheten för press, radio och tv ska därför få förelägga den som inte fullgör sin anmälningsskyldighet när det gäller registrering av sändningsverksamhet, beställ-tv, beställradio som tillhandahålls av public service eller videodelningsplattform att uppfylla skyldigheten. Ett sådant föreläggande ska kunna förenas med vite.

Den som har registrerat en verksamhet eller som har tillstånd att sända tv, sökbar text-tv eller ljudradio enligt radio- och tv-lagen ska anmäla om de uppgifter som registrerats har ändrats. Den som inte uppfyller skyldigheten att anmäla sådana ändrade uppgifter ska kunna

179

Definitioner, jurisdiktion och registrering

SOU 2019:39

föreläggas att uppfylla skyldigheten. Ett sådant föreläggande ska få meddelas av Myndigheten för press, radio och tv och även det kunna förenas med vite. Enligt 19 kap. 5 § andra stycket radio- och tv-lagen gäller för utdömande av vite i dessa fall vad som i allmänhet är före- skrivet om vite, dvs. lagen (1985:206) om viten.

4.2.6Procedurregler och samarbete mellan medlemsstaterna

Förslag: Radio- och tv-lagens bestämmelser om samarbete mellan myndigheter utvidgas till att omfatta även tillhandahållande av beställ-tv. Den hänvisning till AV-direktivet som görs ska i stället avse AV-direktivet, i lydelsen enligt ändringsdirektivet.

Möjligheten för regeringen eller den myndighet som reger- ingen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om samarbete mellan myndigheter tas bort.

Det ska framgå av förordning att Myndigheten för press, radio och tv ska medverka till informationsutbyte mellan medlems- staterna.

Bedömning: Det finns inte något ytterligare behov av lagändring eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets bestäm- melser om samarbete mellan medlemsstater i frågor om att till- fällig begränsa en vidaresändning eller att tillämpa en striktare reglering.

Någon särskild bestämmelse om samarbete mellan medlems- staterna bör inte införas när det gäller videodelningsplattformar.

För att AV-direktivets regler ska kunna upprätthållas inom det europeiska samarbetet krävs inte bara bestämmelser om jurisdiktion och registrering. Det behövs även regler om vissa procedurer och samarbete mellan medlemsstater i de fall en medlemsstat vill göra undantag från huvudregeln om fri rörlighet. Medlemsstaterna behö- ver också kunna förse varandra, och kommissionen, med informa- tion om leverantörer inom dess territorium.

I det här avsnittet behandlar utredningen behovet av ändringar i radio- och tv-lagens bestämmelser om samarbete mellan medlems- stater i vissa fall och frågan om informationsutbyte.

180

SOU 2019:39

Definitioner, jurisdiktion och registrering

Undantag från huvudregeln om fri rörlighet

Enligt AV-direktivet är det land som en sändning kommer från an- svarigt för att sändningen följer de nationella regler som samordnats genom direktivet. Detta är tillräckligt för att säkerställa fri rörlighet för sändningar utan en andra kontroll på samma grunder i de mot- tagande medlemsstaterna (jfr skäl 36 AV-direktivet).

Medlemsstaterna ska alltså säkerställa fri mottagning och får inte begränsa vidaresändning av audiovisuella medietjänster inom sina territorier från andra medlemsstater av skäl som hör under de om- råden som samordnas av direktivet (artikel 3.1 AV-direktivet genom ändringsdirektivet). Medlemsstaterna får dock under vissa förutsätt- ningar tillfälligt göra undantag från huvudregeln. Enligt skäl 9 till ändringsdirektivet bör förfarandena och villkoren för begränsning av friheten att tillhandahålla och ta emot audiovisuella medietjänster vara desamma för både sändningar och beställ-tv. Möjligheterna till undantag från den fria rörligheten, som tidigare gällde endast för sändningar, har alltså genom ändringsdirektivet utökats till att även gälla beställ-tv.

Det är kommissionen som avgör om en begränsning som en med- lemsstat gjort eller har för avsikt att göra är förenlig med unionsrätten. När kommissionen ska besluta om en begränsning av vidaresänd- ningen enligt artikel 3.2 eller 3.3 i AV-direktivet genom ändrings- direktivet eller att en striktare reglering enligt artikel 4.5 är förenlig med unionsrätten ska den även besluta vilken medlemsstat som har jurisdiktion (artikel 2.5 c). Om medlemsstaterna då inte är eniga om vilken medlemsstat som har jurisdiktion ska de uppmärksamma kommissionen på detta. Kommissionen får begära att den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga) yttrar sig i frågan. Kommissionen ska även hålla kontakt- kommittén informerad.

Begränsning av vidaresändning enligt artikel 3 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet

En medlemsstat har enligt artikel 3 i AV-direktivet genom ändrings- direktivet möjlighet att tillfälligt begränsa vidaresändning om en leverantör av medietjänster under en annan stats jurisdiktion i en medietjänst uppenbarligen, allvarligt och grovt uppmanar till våld

181

Definitioner, jurisdiktion och registrering

SOU 2019:39

eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på grund av bl.a. kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse.

Möjligheten till en tillfällig begränsning gäller även om medie- tjänsten har ett innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling eller som är till förfång för eller utgör en allvarlig risk för folkhälsan.

Om överträdelser har skett vid minst två tidigare tillfällen under en tolvmånadersperiod ska den medlemsstat som vill hindra till- handahållandet underrätta leverantören, den medlemsstat som har jurisdiktion och kommissionen om överträdelserna och om vilka åt- gärder som medlemsstaten har för avsikt att vidta om en överträdelse skulle inträffa igen. Vid förfarandet ska medlemsstaten iaktta leve- rantörens rätt till försvar och ge denne möjlighet att yttra sig över de påstådda överträdelserna. Om någon uppgörelse genom samråd mellan de två medlemsstaterna inte har kommit till stånd inom en månad efter underrättelsen ska kommissionen inom tre månader från mottagandet av underrättelsen besluta om åtgärderna är fören- liga med unionsrätten (artikel 3.2 AV-direktivet genom ändrings- direktivet).

Om en audiovisuell medietjänst uppenbart, allvarligt och grovt offentligt uppmanar till att begå terroristbrott enligt artikel 5 i Europa- parlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 5 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (terrorismdirektivet), eller är till förfång för eller utgör en allvarlig risk för allmän säkerhet, inklusive skydd av nationell säkerhet och försvar, ska överträdelse ha skett vid minst ett tidigare tillfälle under en tolvmånadersperiod för att en medlemsstat ska få göra undantag (artikel 3.3 AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

För brådskande fall, högst en månad efter överträdelsen, där en audiovisuell medietjänst, liksom i det föregående förfarandet uppen- bart, allvarligt och grovt, offentligt uppmanar till att begå terrorist- brott enligt artikel 5 i terrorismdirektivet får en medlemsstat göra undantag från villkoren om antalet överträdelser och skriftlig under- rättelse. I sådana fall ska medlemsstaten snarast möjligt anmäla åtgär- derna till kommissionen och till den medlemsstat som har jurisdik- tion över leverantören av medietjänsten med uppgift om varför fallet

182

SOU 2019:39

Definitioner, jurisdiktion och registrering

är brådskande. Kommissionen ska då snarast möjligt undersöka om de anmälda åtgärderna är förenliga med unionsrätten (artikel 3.5).

Finns behov av bestämmelser om samarbete i radio- och tv-lagen i fråga om förfaranden enligt artikel 3 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet?

Som framgår ovan ger artikel 3 i AV-direktivet genom ändrings- direktivet en möjlighet för en medlemsstat, som tar emot sändningar eller tillhandahållanden där leverantören är etablerad i en annan medlemsstat, att under vissa förutsättningar tillfälligt inskränka den fria rörligheten genom att begränsa vidaresändningen eller tillhanda- hållandet av tjänsten inom sitt territorium (artikel 3.2 b, 3.3 b AV- direktivet genom ändringsdirektivet).

Bestämmelserna innehåller inte någon motsvarighet till kravet i artikel 4 att den medlemsstat som har jurisdiktion, när den tar emot en motiverad begäran om att hantera eventuella problem, i sin tur ska begära av leverantören av medietjänster att denne följer de ifråga- varande bestämmelserna i allmänhetens intresse (jfr 16 kap. 16 § radio- och tv-lagen). Det förutsätts dock, i fall som gäller överträdelser enligt artikel 3.2 b i AV-direktivet genom ändringsdirektivet, att ett samråd sker mellan de två medlemsstaterna (artikel 3.2 d). I de fall ärendet är brådskande ska åtgärderna anmälas till kommissionen och till den medlemsstat som har jurisdiktion över leverantören (artikel 3.5).

Även om bestämmelsen i artikel 3 är något omformulerad genom ändringsdirektivet kan konstateras att den har sin motsvarighet i 2010 års AV-direktiv. Vid genomförandet berördes dock inte beho- vet av en bestämmelse om samarbete mellan medlemsstater i svensk rätt närmare.

Som framgår av avsnitt 7.2.3 har ärenden enligt artikel 3 i AV- direktivet förekommit hos Myndigheten för press, radio och tv. Myndigheten har då handlagt ärendena i enlighet med direktivet, utan att det finns en bestämmelse i radio- och tv-lagen för hanteringen. En fråga är därför om det bör införas bestämmelser i radio- och tv- lagen om hur kontakten med den andra medlemsstaten ska ske även för dessa fall.

För sändningar eller tillhandahållanden riktade mot Sverige finns ingen möjlighet att tillfälligt hindra sändningarna eller tillhandahål- landena enligt radio- och tv-lagen. Det gäller oavsett om leverantören eller tillhandahållaren faller under svensk jurisdiktion eller inte.

183

Definitioner, jurisdiktion och registrering

SOU 2019:39

Därmed behövs, enligt utredningens uppfattning, inte heller be- stämmelser för när och på vilket sätt samarbete ska ske med en myn- dighet i en annan EES-stat för att i Sverige begränsa möjligheterna att vidaresända eller tillhandahålla tjänster riktade mot Sverige.

För sändningar eller tillhandahållanden från Sverige riktade mot en annan medlemsstat har det som nämns ovan förekommit ärenden hos Myndigheten för press, radio och tv i vilka en annan medlemsstat haft för avsikt att begränsa vidaresändning av en tjänst under svensk jurisdiktion som riktar sig mot den andra medlemsstaten.

Utredningen konstaterar att artikel 3 i AV-direktivet genom änd- ringsdirektivet inte anger någon uttrycklig skyldighet att samråda, även om direktivet i vissa fall förutsätter att samråd sker. Bestäm- melsen är inte heller ny i jämförelse med 2010 års AV-direktiv. De ärenden enligt artikel 3 som förekommit hos Myndigheten för press, radio och tv har kunnat hanteras utan bestämmelser om samarbete.

Utredningen gör därför bedömningen att det inte finns något behov av en bestämmelse motsvarande 16 kap. 15–16 §§ för ärenden enligt artikel 3 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet.

Begränsning av vidaresändning enligt artikel 4 i AV-direktivet genom ändringsdirektivet

En medlemsstat kan enligt artikel 4 i AV-direktivet genom ändrings- direktivet föreskriva att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion ska följa mer detaljerade eller striktare bestämmelser inom de områden som samordnas genom direktivet, under förutsättning att de striktare bestämmelserna stämmer överens med unionsrätten. Sådana bestämmelser innebär ett undantag från den s.k. sändarlands- principen och en begränsning av den fria rörligheten.

Om en medlemsstat som har infört sådana striktare bestämmelser bedömer att en leverantör under en annan medlemsstats jurisdiktion tillhandahåller en sådan tjänst som helt eller delvis riktar sig mot den förstnämnda medlemsstaten får denna begära att den medlemsstat som har jurisdiktion hanterar eventuella problem som upptäckts. Den medlemsstat som tar emot en sådan motiverad begäran ska begära att leverantören av medietjänster följer de ifrågavarande bestämmel- serna i allmänhetens intresse. Båda medlemsstaterna ska på ett snabbt och uppriktigt sätt samarbeta för att finna en ömsesidigt tillfreds- ställande lösning. Även för en sådan begäran finns en procedur som

184

SOU 2019:39

Definitioner, jurisdiktion och registrering

närmare beskrivs i ändringsdirektivet. Proceduren innebär att kom- missionen slutligen fattar beslut i frågan om de åtgärder som vid- tagits är förenliga med unionsrätten (artikel 4 AV-direktivet genom ändringsdirektivet).

Radio- och tv-lagens bestämmelser om samarbete ska omfatta beställ-tv

I radio- och tv-lagen finns bestämmelser om samarbete mellan myndigheter i ärenden som avser de fall en medlemsstat infört mer detaljerade eller striktare regler inom det område som samordnas genom direktivet, dvs. för det förfarande som regleras i artikel 4 i AV-direktivet. Radio- och tv-lagens bestämmelser gäller tv-sänd- ningar (16 kap. 15–16 §§ radio- och tv-lagen).

Genom ändringsdirektivet utökas tillämpningsområdet för artikel 4 till att även omfatta beställ-tv. Radio- och tv-lagen behöver därför änd- ras så att samarbetet mellan myndigheter innefattar tillhandahållande i beställ-tv.

Den hänvisning till AV-direktivet som görs i 16 kap. 16 § radio- och tv-lagen ska ändras till att gälla AV-direktivet, i lydelsen enligt ändringsdirektivet.

Behovet av verkställighetsföreskrifter

Enligt 16 kap. 17 § radio- och tv-lagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela närmare föreskrifter om samarbete mellan myndigheter enligt kapitlets 15 och 16 §§, dvs. i frågor om samarbete mellan myndigheter i ärenden enligt artikel 4 i AV-direktivet. Myndigheten för press, radio och tv får enligt 1 § 2 förordningen (2010:1059) med bemyndigande för Myndigheten för press, radio och tv att meddela vissa verkställighetsföreskrifter med- dela sådana föreskrifter. Myndigheten för press, radio och tv har till dags dato inte meddelat några föreskrifter om samarbete mellan myndigheter.

De föreskrifter som kan komma i fråga kan inte innebära att regeringen eller Myndigheten för press, radio och tv föreskriver hur en myndighet i en annan stat ska samarbeta med svenska myndig- heter. Föreskrifterna skulle därför enbart reglera Myndigheten för press, radio och tv:s arbete. Hur samarbetet ska ske kan därför i stället

185

		system.....................................................................	200
6	Videodelningsplattformstjänster ................................		213
6.1	Inledning................................................................................		213
6.2	Bakgrund ...............................................................................		213
	6.2.1	Ändringsdirektivet ................................................	216
6.3	Gällande regler ......................................................................		218
6.4	Överväganden .......................................................................		219
	6.4.1	Förhållandet till yttrandefrihetsgrundlagen.........	219
	6.4.2	Gränsdragningsfrågor............................................	221
	6.4.3	Definitioner, jurisdiktion och registrering ..........	225

	samreglering och granskning ................................	240
6.4.7	Mekanismer för prövning utanför domstol .........	245

7	Innehåll som uppmanar till våld, hat eller
	terroristbrott............................................................		249
7.1	Inledning ...............................................................................		249
7.2	Överväganden .......................................................................		250
	7.2.1	Uppmaning till våld eller hat ................................	250
	7.2.2	Uppmaning till terroristbrott...............................	257

		satellitsändningar med ursprung i tredje land	..... 259
	7.2.4	Tillsyn och sanktioner ..........................................	271
8	Skydd av minderåriga och krav på information.............		275
8.1	Inledning ...............................................................................		275
8.2	Överväganden .......................................................................		276
	8.2.1	Minderårigas tillgång till skadligt innehåll...........	276
	8.2.2	Krav på information om skadligt innehåll ...........	279
	8.2.3	Skydd för minderårigas personuppgifter .............	287

		och informationskunnighet ..................................	289
9	Audiovisuella kommersiella meddelanden ..................		295
9.1	Inledning ...............................................................................		295
9.2	Överväganden .......................................................................		296
	9.2.1	Alkoholreklam i beställ-tv ....................................	296
	9.2.2	Högsta tillåtna tid för annonser ...........................	297
	9.2.3	Produktplacering...................................................	302

Förkortningar.....................................................................		15
Sammanfattning ................................................................		17
Summary ..........................................................................		39
1	Författningsförslag.....................................................	61

(2008:486)................................................................................	98
1.4 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622) ........	99

	(2010:1923) med instruktion för Statens medieråd	............ 105
2	Inledning................................................................	107
2.1	Utredningens uppdrag..........................................................	107

2.2	Utredningsarbetet ................................................................		108
2.3	Betänkandets disposition .....................................................		109
3	Regleringen på radio- och tv-området.........................		111
3.1	Inledning ...............................................................................		111
3.2	Grundlagsregleringen ...........................................................		111
	3.2.1	Yttrandefrihetsgrundlagen ...................................	112
	3.2.2	Tillämpningslagen .................................................	118
3.3	Radio- och tv-lagen ..............................................................		118
3.4	Marknadsföringslagen ..........................................................		132
3.5	E-handelslagen ......................................................................		133
3.6	Alkohollagen.........................................................................		135
3.7	Lagen om tobak och liknande produkter............................		135
3.8	Läkemedelslagen ...................................................................		135
3.9	AV-direktivet och ändringsdirektivet .................................		136
3.10	Direktivet om elektronisk handel........................................		150
3.11	Den europeiska kodexen för elektronisk
	kommunikation ....................................................................		151
3.12	Självregleringssystem............................................................		153
	3.12.1	Allmänhetens Pressombudsman
		och Pressens Opinionsnämnd ..............................	153
	3.12.2	Reklamombudsmannen och
		Reklamombudsmannens opinionsnämnd............	154
3.13	Myndigheterna på AV-direktivets område .........................		155
4	Definitioner, jurisdiktion och registrering ....................		159
4.1	Inledning ...............................................................................		159

SOU 2019:39		Innehåll
4.2 Överväganden .......................................................................		160
4.2.1	Definitioner ...........................................................	160
4.2.2	Jurisdiktion ............................................................	166
4.2.3	Registrering och register .......................................	169
4.2.4	Ändringar i verksamheten ska anmälas ................	175

		registrering eller anmäla ändrade uppgifter..........	176
	4.2.6	Procedurregler och samarbete mellan
		medlemsstaterna ....................................................	180
5	Förutsättningar för samreglering och självreglering......		189
5.1	Inledning................................................................................		189
5.2	Överväganden .......................................................................		190

	om pengar ..............................................................	308
9.2.7	Teleshoppingsändningar under barnprogram .....	309

10	Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ..		317
10.1	Inledning................................................................................		317
10.2	Överväganden .......................................................................		318
	10.2.1 Beställ-tv i tråd bör omfattas av kraven på att
		göra program tillgängliga för personer
		med funktionsnedsättning ....................................	318
	10.2.2 Ändringsdirektivets krav på att tillgängliggöra
		innehåll ...................................................................	320
	10.2.3	Återrapportering och handlingsplaner .................	321
	10.2.4	Kontaktpunkt ........................................................	324
	10.2.5 Meddelanden av vikt för allmänheten ..................		326

11	Främjande av europeiska produktioner.......................	331
11.1	Inledning................................................................................	331
11.2	Överväganden .......................................................................	332
	11.2.1 Krav på att främja europeisk produktion i tråd ...	332
	11.2.2 Utökade skyldigheter för leverantörer av
	beställ-tv.................................................................	335
	11.2.3 Redovisning och rapportering ..............................	340
	11.2.4 En möjlighet att medge undantag från
	skyldigheten att rapportera andelen
	europeiska produktioner för tv-sändningar
	införs ......................................................................	341

12	Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva
	överklagandemekanismer .........................................	343
12.1	Inledning................................................................................	343
12.2	Den svenska förvaltningsmodellen ......................................	344
12.3	Den svenska förvaltningsmodellen och EU ........................	345

12.4 Överväganden .......................................................................	347
12.4.1 Oberoende tillsynsorgan ......................................	347

		självständighet samt lagreglerade befogenheter	.. 349
	12.4.3 Krav på att säkerställa tillräckliga resurser ..........		350
	12.4.4 Rekrytering och förflyttning respektive
		entledigande av myndighetschefer och
		nämndledamöter....................................................	352
	12.4.5 Krav på effektiva överklagandemekanismer ........		358
13	Översyn av radio- och tv-lagen utifrån ett nytt
	säkerhetsläge ..........................................................		365
13.1	Inledning ...............................................................................		365
13.2	Bakgrund ...............................................................................		366
	13.2.1	Konstitutionsutskottets behandling av
		propositionen Vissa frågor om kommersiell
		radio .......................................................................	366
	13.2.2	Den nationella säkerhetsstrategin ........................	368

		informations- och cybersäkerhet .........................	369
	13.2.4	Försvarsberedningens rapport..............................	369
13.3	Överväganden .......................................................................		370
	13.3.1 Utgångspunkter för utredningens analys och
		bedömning.............................................................	370
	13.3.2	Grundlagsfrågor ....................................................	373
	13.3.3 Alternativ för att säkerställa nationella
		säkerhetsintressen .................................................	377
	13.3.4 Utformning av regler vid återkallelse av
		tillstånd ..................................................................	383
	13.3.5 Ökad transparens kring ägarförhållanden
		på mediemarknaden ..............................................	384
14	Tillståndsperioden för marksänd tv.............................		389
14.1	Inledning ...............................................................................		389

SOU 2019:39	Innehåll
14.2 Nuvarande reglering .............................................................	389

sändningar ..............................................................	390
14.2.3 Frågan om tillståndsperiodernas längd ................	390
14.3 Överväganden .......................................................................	392

		tillståndsgivningen och främjar en effektiv
		frekvensanvändning...............................................	392
	14.3.2 Tillståndsperiodens längd för annan tv än
		public service..........................................................	393
15	Vidaresändningsplikt................................................		399
15.1	Inledning................................................................................		399
15.2	Den europeiska kodexen för elektronisk
	kommunikation.....................................................................		400
15.3	Svensk rätt .............................................................................		401
	15.3.1	Yttrandefrihetsgrundlagen....................................	401
	15.3.2	Radio- och tv-lagen ...............................................	401
15.4	Myndigheten för press, radio och tv:s rapport ...................		402
	15.4.1 Programtjänster med olika innehåll......................		402
	15.4.2	Sökbar text-tv ........................................................	403
15.5	Överväganden .......................................................................		404
	15.5.1 Programtjänsterna ska ha olika innehåll...............		404
	15.5.2 Sökbar text-tv ska ingå i
		vidaresändningsplikten..........................................	407
16	Bör beställradio omfattas av radio- och tv-lagen?.........		411
16.1	Inledning................................................................................		411
16.2	Yttrandefrihetsgrundlagen ...................................................		411
16.3	Radio- och tv-lagen...............................................................		412
16.4	Olika sätt att lyssna på ljudradio..........................................		412

16.5	Överväganden .......................................................................	415
	16.5.1 Beställradio från SR och UR bör omfattas av
	radio- och tv-lagen ................................................	415
	16.5.2 Vilka bestämmelser i radio- och tv-lagen bör
	även omfatta beställradio? ....................................	417
17	Sanktioner i radio- och tv-lagen.................................	425
17.1	Inledning ...............................................................................	425
17.2	Överväganden .......................................................................	426
	17.2.1 Tillståndsvillkor för kommersiell radio ...............	426
	17.2.2 Skyldigheten för leverantörer av audiovisuella
	medietjänster att lämna viss information.............	432
	17.2.3 Krav på tillgängliggörande ....................................	434
18	Närliggande frågor ...................................................	445
18.1	Inledning ...............................................................................	445
18.2	Egenreklam och förbudet mot otillbörligt gynnande ........	446
18.3	Alkoholdrycksliknande preparat .........................................	447
18.4	Sponsring från läkemedelsföretag i ljudradio .....................	450

	och tv-lagen i annan lag........................................................	451
18.6	Sponsring av sportnyhetsprogram.......................................	456
18.7	Upptäckbarhet i onlinemiljö................................................	457
18.8	Återkallelse av sändningstillstånd........................................	460
19	Ikraftträdande .........................................................	463

20	Konsekvenser av förslagen........................................		465
20.1	Bakgrund och syfte med förslagen ......................................		465
	20.1.1	Genomförande av AV-direktivet..........................	465
	20.1.2 Översyn av vissa andra delar av radio- och tv-
		lagen........................................................................	466
	20.1.3	Närliggande frågor.................................................	466
20.2	Alternativa lösningar och effekter av om ingen
	reglering kommer till stånd ..................................................		466
	20.2.1	Alternativa lösningar .............................................	466

	informationsinsatser..............................................	469
20.3 Konsekvenser för företag .....................................................		470
20.3.1	Den svenska marknaden för rörlig bild................	470
20.3.2	Företag som berörs och deras omsättning...........	470

		tidsåtgång och verksamhet....................................	472
20.4	Ekonomiska konsekvenser ...................................................		478
	20.4.1	Konsekvenser för staten........................................	478
	20.4.2	Konsekvenser för myndigheterna ........................	478
20.5	Bedömningar i övrigt ............................................................		483
20.6	Bedömning av förslagen i förhållande till
	de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till
	Europeiska unionen ..............................................................		483
21	Författningskommentar ............................................		485
21.1	Förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen
	(2010:696)..............................................................................		485
21.2	Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
	föreskrifter på tryckfrihetsförordningens
	och yttrandefrihetsgrundlagens område..............................		509

21.3	Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
	(2008:486) .............................................................................	509
21.4	Förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622)......	509
21.5	Förslag till lag om ändring i lagen (2018:2088) om
	tobak och liknande produkter .............................................	510

Referenser.......................................................................		511
Bilagor
Bilaga 1	Kommittédirektiv 2018:55...........................................	517
Bilaga 2	Europaparlamentets och rådets
	direktiv 2010/13/EU ....................................................	531
Bilaga 3	Europaparlamentets och rådets
	direktiv (EU) 2018/1808..............................................	555

	17 kap.
Brott mot	Underlåtenhet att anmäla
anmälningsskyldigheten	och lämna information