Förkortningar
15
En moderniserad radio- och
– genomförande av ändringar i
Betänkande av 2018 års
Stockholm 2019
SOU 2019:39
SOU och Ds kan köpas från Norstedts Juridiks kundservice. Beställningsadress: Norstedts Juridik, Kundservice, 106 47 Stockholm Ordertelefon:
Webbadress: www.nj.se/offentligapublikationer
För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Norstedts Juridik AB på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Svara på remiss – hur och varför
Statsrådsberedningen, SB PM 2003:2 (reviderad
En kort handledning för dem som ska svara på remiss.
Häftet är gratis och kan laddas ner som pdf från eller beställas på regeringen.se/remisser
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet
Omslag: Elanders Sverige AB
Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2019
ISBN
ISSN
Till statsrådet och chefen för Kulturdepartementet
Regeringen beslutade den 28 juni 2018 att tillkalla en särskild ut- redare med uppdrag att föreslå de författningsändringar som krävs för att genomföra ändringar i
Chefsrådmannen Maria Eka förordnades som särskild utredare den 28 juni 2018.
Som experter i utredningen förordnades den 27 augusti 2018 kansli- rådet Emma Alskog (Kulturdepartementet), ämnesrådet Filippa Arvas Olsson (Kulturdepartementet), kanslirådet Thomas Carlson (Finansdepartementet), avdelningschefen Ulf Dalquist (Statens medie- råd), kanslirådet Susanna Mattsson (Näringsdepartementet, numera Infrastrukturdepartementet), juristen Rebecca Parman (Myndigheten för press, radio och tv) och rättssakkunnige Olof Zachrisson (Justitie- departementet). Olof Zachrisson entledigades den 14 januari 2019, samma dag förordnades rättssakkunniga Zlata Tuco (Justitiedeparte- mentet) som expert i utredningen.
Linus Fredriksson anställdes som huvudsekreterare i utredningen fr.o.m. den 13 augusti 2018. Kerstin Morast anställdes som sekrete- rare fr.o.m. den 27 augusti 2018.
Utredningen har antagit namnet 2018 års
Utredningen överlämnar betänkandet En moderniserad radio- och
Utredningens uppdrag är härmed slutfört.
Stockholm i augusti 2019
Maria Eka
/Linus Fredriksson
/Kerstin Morast
Innehåll
1.1Förslag till lag om ändring i radio- och
(2010:696)................................................................................ |
1.2Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens
och yttrandefrihetsgrundlagens områden.............................. |
1.3Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
(2008:486)................................................................................ |
|
1.4 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622) ........ |
1.5Förslag till lag om ändring i lagen (2018:2088) om
tobak och liknande produkter.............................................. |
1.6Förslag till förordning om ändring i förordningen (2010:1062) med instruktion för Myndigheten för
press, radio och tv ................................................................. |
1.7Förslag till förordning om ändring i förordningen
|
||
Inledning................................................................ |
||
Utredningens uppdrag.......................................................... |
5
Innehåll |
SOU 2019:39 |
6
4.2.5Underlåtenhet att anmäla verksamhet för
5.2.1Förutsättningar för ett genomförande genom
samreglering ........................................................... |
5.2.2Självreglering genom ett nytt medieetiskt
6.4.4Radio- och
videodelningsplattformar ...................................... |
6.4.5Bestämmelser om innehållet på
videodelningsplattformar ...................................... |
6.4.6Lämpliga åtgärder, medverkan till
|
samreglering och granskning ................................ |
|
7
Innehåll |
SOU 2019:39 |
7.2.3En särskild reglering behövs för vissa
8.2.4Åtgärder för att främja medie-
9.2.4Elektroniska cigaretter och
påfyllningsbehållare............................................... |
9.2.5Reklam för ohälsosamma livsmedel eller
drycker riktad till barn .......................................... |
9.2.6Minderårigas exponering för reklam för spel
|
om pengar .............................................................. |
|
9.2.8Överliggande inslag och ändringar i tv-
sändningar och |
8
SOU 2019:39Innehåll
9
Innehåll |
SOU 2019:39 |
12.4 Överväganden ....................................................................... |
|
12.4.1 Oberoende tillsynsorgan ...................................... |
12.4.2Krav på transparens, opartiskhet och
13.2.3En nationell strategi för samhällets
10
SOU 2019:39 |
Innehåll |
14.2 Nuvarande reglering ............................................................. |
14.2.1Tillståndsperiodens längd för public service
14.2.2Tillståndsperiodens längd för övriga tv-
14.3.1Synkroniserade tillståndsperioder underlättar
11
Innehåll |
SOU 2019:39 |
18.5Förtydligande av tillämpningsområdet för marknadsföringslagen och vissa hänvisningar till radio-
12
SOU 2019:39Innehåll
20.2.2Effekter av om ingen reglering kommer till
stånd ....................................................................... |
20.2.3Särskild hänsyn till tidpunkt för ikraftträdande och behov av speciella
|
informationsinsatser.............................................. |
|
20.3 Konsekvenser för företag ..................................................... |
||
20.3.3Påverkan på konkurrensförhållanden mellan
företag .................................................................... |
20.3.4Påverkan på berörda företags kostnader,
13
Innehåll |
SOU 2019:39 |
Referenser....................................................................... |
||
Bilagor |
|
|
Bilaga 1 |
Kommittédirektiv 2018:55........................................... |
|
Bilaga 2 |
Europaparlamentets och rådets |
|
|
direktiv 2010/13/EU .................................................... |
531 |
Bilaga 3 |
Europaparlamentets och rådets |
|
|
direktiv (EU) 2018/1808.............................................. |
555 |
14
Förkortningar
15
Sammanfattning
Uppdraget för 2018 års
Utredningens förslag avser i huvudsak ändringar i radio- och tv- lagen. Författningsförslagen återfinns i kapitel 1 och en författnings- kommentar i kapitel 21. I denna sammanfattning redogörs översikt- ligt för innehållet i betänkandet i övrigt.
Kapitel 2 Inledning
Betänkandet inleds med en beskrivning av utredningens uppdrag och hur utredningsarbetet genomförts.
Utredningens uppdrag har varit att analysera ändringar i AV- direktivet och bedöma i vilken utsträckning svensk rätt behöver ändras eller kompletteras till följd av ändringsdirektivet. Ändrings- direktivet (Europarlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 om ändring av direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestäm- melser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författ- ningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster) antogs den 14 november 2018 och ska vara genomfört i svensk rätt senast den 19 september 2020.
Utredningen har därutöver sett över radio- och
Utredningsarbetet har under ledning av den särskilde utredaren bedrivits av tre sekreterare och i nära samarbete med en expertgrupp.
17
Sammanfattning |
SOU 2019:39 |
Sekretariatet har haft möten eller varit i kontakt med ett flertal myndig- heter, intresseorganisationer, medieföretag och andra utredningar.
Kapitel 3 Regleringen på radio- och
I kapitel 3 beskriver utredningen huvuddragen i den svenska lagstift- ningen på radio- och
Den grundläggande lagstiftningen för svenska medier finns i tryck- frihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen och bygger bl.a. på principen om etableringsfrihet och förbudet mot censur. Yttrande- frihetsgrundlagen (YGL) omfattar radio, tv, film, video och databaser. Etableringsfriheten innebär att det är tillåtet för vem som helst att sända program genom tråd, det vill säga
Radio- och
Den europeiska lagstiftningen på
En grundläggande princip i direktivet är sändarlandsprincipen som innebär att det land från vilket en sändning ursprungligen kommer,
18
SOU 2019:39 |
Sammanfattning |
är ansvarigt för att sändningen följer de nationella lagarna. Direktivet innehåller ett antal minimiregler för innehållet i sändningarna.
Genom ändringsdirektivet blir innehållsregleringen för vanliga
Genom ändringsdirektivet infördes också nya bestämmelser an- gående s.k. videodelningsplattformstjänster. Det är tjänster där leve- rantören inte har redaktionellt ansvar för innehållet men kan påverka hur innehållet organiseras, t.ex. Youtube. I ändringsdirektivet finns också bestämmelser om nationella myndigheters självständighet och om samarbete mellan dem.
Flera myndigheter har tillsynsuppgifter på medieområdet som följer av
Kapitel 4 Definitioner, jurisdiktion och registrering
I kapitel 4 behandlas frågor om definitioner, jurisdiktion och regi- strering. Ändringsdirektivet innebär nya och ändrade definitioner av flera av de grundläggande begrepp som används i
19
Sammanfattning |
SOU 2019:39 |
videodelningsplattformar och användargenererade videor omfattas. Utredningen gör bedömningen att de ändrade definitionerna av audio- visuell medietjänst, audiovisuellt kommersiellt meddelande och pro- gram samt definitionen av redaktionellt beslut inte medför något behov av ändring i radio- och
Ändringsdirektivet innehåller även en ändring i den artikel som anger när en leverantör av medietjänster ska anses som etablerad i en medlemsstat. Ändringen innebär att det vid bedömningen av var en leverantör med verksamhet i flera medlemsstater ska anses etablerad görs en närmare koppling till den programrelaterade verksamheten. Utredningen föreslår att radio- och
Utredningen föreslår även att radio- och
Utredningen gör bedömningen att det inte behövs någon särskild bestämmelse när det gäller samarbete mellan medlemsstater i frågor som rör videodelningsplattformar. Utredningen föreslår även att möjligheten för Myndigheten för press, radio och tv att meddela närmare föreskrifter om samarbete mellan myndigheter tas bort.
Genom ändringsdirektivet införs ett krav på att medlemsstaterna ska upprätta och upprätthålla en uppdaterad förteckning över leveran- törer av medietjänster och leverantörer av videodelningsplattformar under deras jurisdiktion. Den som bedriver sändningsverksamhet enligt radio- och
20
SOU 2019:39 |
Sammanfattning |
tillhandahåller
Utredningen gör bedömningen att dagens bestämmelser om regi- strering, med tillägget att även uppgift ska lämnas om på vilket sätt leverantören av tjänsten faller under svensk jurisdiktion, uppfyller direktivets krav för leverantörer av audiovisuella medietjänster. Utred- ningen föreslår att även leverantörer av videodelningsplattformar ska omfattas av en skyldighet att anmäla verksamheten för registrering.
Det finns i dag ingen skyldighet för en leverantör att meddela ändringar i de uppgifter som registreras. Utredningen föreslår att en sådan skyldighet införs.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmäl- ningsskyldighet enligt radio- och
Kapitel 5 Förutsättningar för samreglering och självreglering
I kapitel 5 redogör utredningen för sina överväganden i frågor om samreglering och självreglering. Enligt ändringsdirektivet ska med- lemsstaterna uppmana till användning av samreglering och främja självreglering. Vissa områden pekas också ut som lämpliga för sam- reglering och självreglering.
Utredningen gör bedömningen att samreglering inte är möjligt för ett genomförande av
21
Sammanfattning |
SOU 2019:39 |
Utredningen föreslår att Myndigheten för press, radio och tv ges i uppdrag att medverka till samreglering inom
Utredningen tar även upp frågan om självreglering med utgångs- punkt i ett förslag som lämnats av Föreningen Utgivarna, Svenska Journalistförbundet och Publicistklubben. Förslaget innebär ett system där ett privaträttsligt organ prövar frågor om den enskildes privatliv har respekterats i verksamheten. Utredningen presenterar tre olika alternativ och gör bedömningen att förutsättningarna för ett sådant system initialt kan skapas genom att tillståndsgivaren inte använder möjligheten att ställa ett tillståndsvillkor om att i sändnings- verksamheten respektera den enskildes privatliv.
Kapitel 6 Videodelningsplattformstjänster
Genom ändringsdirektivet utvidgas tillämpningsområdet för AV- direktivet till att omfatta också videodelningsplattformar. De definie- ras som en tjänst som i
Myndigheten för press, radio och tv har på utredningens uppdrag genomfört en kartläggning av möjliga videodelningsplattformar under svensk jurisdiktion. Myndigheten har funnit ett fåtal svenska tjänster som möjligen kan omfattas av regelverket, dels intresseforum med möjlighet till videodelning, dels videodelningsplattformar för streaming av sport, t.ex. fotbollsmatcher.
Utredningens förslag till genomförande innebär att bestämmel- ser om videodelningsplattformar och leverantörer av sådana tjänster införs i radio- och
22
SOU 2019:39 |
Sammanfattning |
vidta lämpliga åtgärder för att skydda barn från ingående våldsskild- ringar och pornografiska bilder. Leverantörer av videodelningsplatt- formar ska också vidta lämpliga åtgärder för att skydda allmänheten från innehåll som uppenbart är sådant som avses i brottsbalkens bestämmelser om olaga hot, uppvigling, hets mot folkgrupp, barn- pornografibrott samt bestämmelsen om offentlig uppmaning i lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbild- ning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. När det gäller innehåll som strider mot de nu nämnda bestämmel- serna i brottsbalken menar utredningen att en leverantör av video- delningsplattformar också kan bli ansvarig enligt lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor.
Vidare föreslår utredningen att det införs regler om reklam, sponsring och produktplacering som ska gälla för leverantörer av videodelningsplattformar och att Myndigheten för press, radio och tv får i uppgift att, i samråd med Statens medieråd, medverka till samreglering för leverantörer av videodelningsplattformar.
Kapitel 7 Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott
I 2010 års
Ändringsdirektivet innebär att artikel 6 utvidgas på olika sätt. Inte bara uppmaningar till hat utan också uppmaningar till våld ska omfattas. Fler grunder för våld eller hat blir aktuella genom att det görs en koppling till bestämmelsen om diskriminering i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Ytterligare en nyhet är att medlemsstaterna på lämpligt sätt ska säkerställa att audio- visuella medietjänster inte innehåller offentlig uppmaning att begå terroristbrott.
I kapitel 7 redovisar utredningen uppdraget att analysera behovet av författningsändringar med anledning av utvidgningen av artikel 6. Utredningen lämnar också förslag till andra ändringar i radio- och
Utredningens bedömning är att svensk rätt uppfyller de krav som ställs i artikel 6 i lydelsen enligt ändringsdirektivet, genom befintliga
23
Sammanfattning |
SOU 2019:39 |
straffbestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen och brottsbalken om hets mot folkgrupp, uppvigling och olaga hot samt genom demokrati- bestämmelsen i radio- och
Det finns dock situationer där frågan kan ställas om den straff- rättsliga regleringen är tillämplig för satellitsändningar från tredje länder som är avsedda för en publik i en annan
Utredningen föreslår därför att en ny bestämmelse förs in i radio- och
Justitiekanslern föreslås övervaka efterlevnaden av bestämmelsen om uppmaning till våld, hat eller terroristbrott i angivna satellitsänd- ningar. Om ett programbolag vid upprepade tillfällen sänder upp- maningar till hat, våld eller terroristbrott i strid med bestämmelsen ska överträdelsen kunna mötas med en vitessanktion. Ett sådant vites- föreläggande ska även kunna riktas mot satellitentreprenören.
Kapitel 8 Skydd av minderåriga och krav på information
Ändringsdirektivet innebär att minderårigas skydd mot skadligt medie- innehåll på olika sätt förstärks.
I kapitel 8 behandlas inledningsvis de bestämmelser om åtgärder som kan begränsa minderårigas tillgång till skadligt innehåll. Dessa bestämmelser gällde tidigare bara för okrypterade
24
SOU 2019:39 |
Sammanfattning |
har genom ändringsdirektivet utsträckts till att gälla även för kryp- terade
Därefter berörs de krav som införs för leverantörer av medie- tjänster när det gäller att lämna information om innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling. I dag är de krav som ställs i svensk lagstiftning begränsade till att i tv- sändningar lämna varning vid sändningar av program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornogra- fiska bilder (5 kap. 2 § radio- och
Utredningen lämnar förslag som innebär att det nuvarande kravet på varning ersätts med en ny bestämmelse om att den som sänder tv- program eller tillhandahåller
Genom ändringsdirektivet ställs vidare krav på skydd av person- uppgifter som rör minderåriga. Sådana personuppgifter får inte an- vändas för kommersiella ändamål såsom direktmarknadsföring, pro- filering och beteendestyrd annonsering. Utredningen föreslår att en bestämmelse med detta innehåll införs i radio- och
I kapitlet behandlar utredningen slutligen ändringsdirektivets krav på att medlemsstaterna ska främja och vidta åtgärder för utveckling av medie- och informationskunnighet. Utredningen konstaterar att det pågår ett arbete för att stärka medie- och informationskunnig- heten i Sverige. Det sker också ett arbete för att utveckla former för hur detta arbete ska kanaliseras. Utredningen bedömer därför att Sverige uppfyller ändringsdirektivets krav när det gäller att främja och utveckla medie- och informationskunnighet.
Medlemsstaterna ska senast den 19 december 2022 och därefter vart tredje år rapportera till kommissionen hur de uppfyllt kraven att främja och vidta åtgärder för utvecklingen av medie- och informa- tionskunnighet. Myndigheten för press, radio och tv och Statens medieråd föreslås få i uppdrag att i nära samverkan kartlägga – och
25
Sammanfattning |
SOU 2019:39 |
vart tredje år redovisa – vilka åtgärder som vidtagits för att främja utvecklingen av medie- och informationskunnighet i Sverige.
Kapitel 9 Audiovisuella kommersiella meddelanden
Ändringsdirektivet innebär att reklamreglerna förändras i syfte att skapa mer likvärdiga konkurrensförutsättningar för leverantörer av
För närvarande gäller att annonser får sändas i tv under högst tolv minuter per timme mellan hela klockslag. Utredningen anser att det finns skäl som talar för att den svenska lagstiftningen ska återspegla den mer liberala och flexibla hållning som ändringsdirektivet ger uttryck för när det gäller annonstid. Utredningen föreslår därför i kapitel 9 att radio- och
Därutöver föreslås en ny bestämmelse med innebörden att neutrala inramningar mellan redaktionellt innehåll och reklaminslag och mellan enskilda inslag, s.k. svartrutor, inte räknas som annonstid. Undan- taget för egenreklam föreslås utvidgas till att omfatta reklam som en leverantör av medietjänster gör för programverksamhet från andra leverantörer av medietjänster som tillhör samma mediegrupp.
När det gäller produktplacering föreslår utredningen att huvud- regeln blir att produktplacering får förekomma i program i både tv och
Ändringsdirektivets skärpning av bestämmelserna om alkohol- reklam i
26
SOU 2019:39 |
Sammanfattning |
Utredningen föreslår slutligen att en ny bestämmelse införs i radio- och
Kapitel 10 Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning
I kapitel 10 redovisar utredningen sina överväganden när det gäller tillgängliggörande av program för personer med funktionsnedsättning.
Utredningen föreslår att det ska vara möjligt att ställa krav på att program i
Utredningen föreslår att leverantörer av medietjänster som om- fattas av krav på att göra tjänster tillgängliga ska rapportera hur de har uppnått de krav som ställs. En leverantör av medietjänster ska även upprätta en handlingsplan för hur tjänstens tillgänglighet ska öka.
Enligt
Meddelanden av vikt för allmänheten som enligt tillståndsvillkor ska sändas i tv ska, när så är möjligt, utformas så att de är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Utredningen bedömer att ett motsvarande krav inte bör införas för ljudradiosändningar.
Kapitel 11 Främjande av europeiska produktioner
I kapitel 11 behandlar utredningen frågor om främjande av euro- peiska produktioner.
27
Sammanfattning |
SOU 2019:39 |
Nuvarande bestämmelser om främjande av produktioner av euro- peiskt ursprung gäller inte för sändningar eller tillhandahållanden via tråd. Utredningen föreslår att även sändningar av tv och tillhanda- hållanden av
Den som tillhandahåller
Leverantörer ska redovisa hur kraven har uppfyllts. En sådan redo- visningsskyldighet kan vara betungande, både för den som ska redo- visa och för Myndigheten för press, radio och tv som ska samla in och sammanställa uppgifterna. Utredningen föreslår därför att myndig- heten ska få möjlighet att skapa en större flexibilitet i redovisningen. Myndigheten för press, radio och tv föreslås även få möjlighet att medge undantag från skyldigheten att redovisa andelen europeiska produktioner för leverantörer av
Kapitel 12 Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer
Genom ändringsdirektivet ställs krav på att medlemsstaternas tillsyns- myndigheter och tillsynsorgan ska vara oberoende från såväl offentliga som privata organ. Den verksamhet som bedrivs ska vara opartisk och öppen samt kunna granskas. Vidare ska myndighetens kompetens och befogenheter vara tydligt författningsreglerade. Ändringsdirektivet slår också fast principer för tillsättning och entledigande av myndig- hetschefer och nämndledamöter.
I kapitel 12 bedömer utredningen att den svenska förvaltnings- modellen garanterar att Myndigheten för press, radio och tv och övriga myndigheter med uppgifter på
28
SOU 2019:39 |
Sammanfattning |
av de befogenheter som tillkommer tillsynsmyndigheterna och hur dessa kan hållas ansvariga. Kraven på att medlemsstaterna ska säker- ställa att nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan ska ha till- räckliga finansiella resurser och personalresurser samt befogenheter att upprätthålla efterlevnad för att kunna utföra sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt och för att bidra till arbetet i den europeiska grup- pen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga) föranleder, enligt utredningens bedömning, inte heller ändringar i svensk rätt.
Utredningen lämnar förslag om att Myndigheten för press, radio och tv ska utses till tillsynsmyndighet enligt
Vidare behandlas frågorna om tillsättning och entledigande av myndighetschefen för Myndigheten för press, radio och tv och av ledamöter i granskningsnämnden för radio och tv. Ändringar avse- ende bl.a. vilka som kan vara ledamöter i nämnden föreslås, för att ytterligare stärka oberoendet.
Slutligen behandlas kravet i ändringsdirektivet på effektiva över- klagandemekanismer på nationell nivå. Utredningen bedömer att kravet inte föranleder behov av ändringar i svensk rätt.
Kapitel 13 Översyn av radio- och
I kapitel 13 redovisar utredningen sina överväganden när det gäller hur nationella säkerhetsintressen kan säkerställas vid tillståndspröv- ningen för tv,
Frågan rör huruvida Myndigheten för press, radio och tv ska kunna avslå en ansökan om sändningstillstånd eller upphäva ett tillstånd en- bart på den grunden att den aktuella aktören kan anses utgöra en nationell säkerhetsrisk. Frågan är komplex och aktualiserar övervägan- den bl.a. av om regler med den innebörden kan innebära en begräns- ning av yttrande- och informationsfriheten.
29
Sammanfattning |
SOU 2019:39 |
Yttrandefriheten och dess grundläggande betydelse i ett demo- kratiskt samhälle är en given utgångspunkt för utredningens över- väganden. Utredningen har övervägt olika alternativ för att uppnå syftet att säkerställa nationella säkerhetsintressen. Ett alternativ som har bedömts innebär att Myndigheten för press, radio och tv ges möjlighet att hindra en aktör från att få tillstånd om denne utgör ett hot mot Sveriges säkerhet. Möjligheten att neka tillstånd skulle i så fall finnas både vid tillståndsgivning och när myndigheten ska medge överlåtelse av tillstånd. Alternativet avser också förutsättningarna för att återkalla tillstånd om tillståndshavaren utgör en fara för landets säkerhet. Prövningen skulle i dessa fall vara inriktad på den sökande och dennes verksamhet, inte innehållet i sändningarna. Utredningen har dock funnit att ett sådant alternativ inte bör införas av yttrande- frihetsrättsliga skäl.
Regler som syftar till att säkerställa att nationella säkerhetsintres- sen kan tillgodoses bör i stället vara inriktade på en bedömning av sändningarnas innehåll och möjliggöra ett ingripande i efterhand t.ex. genom återkallelse av sändningstillstånd. Ingripande skulle då vara möjligt om tillståndshavaren bedriver sändningar som utgör en fara för Sveriges säkerhet. Utredningen bedömer att en ny grund för återkallelse av tillstånd med denna innebörd bör införas i radio- och
Utredningen bedömer vidare att ökad transparens kring ägarförhål- landen på mediemarknaden kan underlätta för konsumenter att skaffa sig en uppfattning om innehållet i en medietjänst. Frågan huruvida ett krav om ökad öppenhet avseende medietjänstleverantörers ägar- strukturer kan införas bör utredas närmare, särskilt i förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen.
Kapitel 14 Tillståndsperioden för marksänd tv
I kapitel 14 överväger utredningen frågan om hur lång tillstånds- perioden för annan tv än public
30
SOU 2019:39 |
Sammanfattning |
Utredningen anser att synkroniserade tillståndsperioder underlättar tillståndsgivningen och främjar en effektiv frekvensanvändning. Ut- redningen bedömer därför att tillståndsperiodernas längd för public
Ett skäl för att utreda frågan i ett senare skede är att den inte kan ses isolerad från utvecklingen på mediemarknaden. Det rör bl.a. det minskande intresset för marksändningar, hur andra distributions- plattformar utvecklas och hur allmänhetens mediekonsumtion för- ändras. Det är, enligt utredningens uppfattning, rimligt att anta att den närmaste tiden kommer att innebära ytterligare utveckling när det gäller teknik för
Ett annat skäl för att återkomma till frågan är att den har berörings- punkter med frekvenspolitiken, dvs. hur det allmänna väljer att möjlig- göra användning av tillgängligt radiospektrum. Utredningen fram- håller också att en bred översyn kan ge utrymme för att se över frågor som har betydelse för marknätets utveckling och konkurrenskraft, bl.a. tillståndsgivningssystemets utformning.
Kapitel 15 Vidaresändningsplikt
I kapitel 15 behandlar utredningen två frågor relaterade till vidare- sändningsplikten. Utgångspunkten för utredningens uppdrag är en rapport lämnad av Myndigheten för press, radio och tv där myndig- heten föreslår dels att de kanaler som omfattas av vidaresändnings- plikt ska ha olika innehåll, dels att sökbar
Syftet med bestämmelserna om vidaresändningsplikt är att boende i en kabelansluten fastighet ska ha tillgång till samma utbud från
31
Sammanfattning |
SOU 2019:39 |
public service som de skulle ha haft om fastigheten inte varit ansluten till kabelnätet.
Vidaresändningsplikten omfattar i dag högst fyra programtjänster från public service. Sveriges Television AB sänder för närvarande sex programtjänster i marknätet. Två av dessa består av parallellsänd- ningar i högupplöst kvalitet. En operatör kan uppfylla vidaresänd- ningsplikten genom att sända två programtjänster i standardupplöst kvalitet och två programtjänster, med samma innehåll, i högupplöst kvalitet. Utredningen föreslår att de programtjänster som omfattas av vidaresändningsplikt ska ha olika innehåll. Genom ett sådant krav tillgodoses allmänhetens behov av allsidig information och syftet med vidaresändningsplikten uppfylls.
Sökbar
Kapitel 16 Bör beställradio omfattas av radio- och
I kapitel 16 behandlar utredningen frågan om beställradio från public service ska omfattas av vissa grundläggande bestämmelser i radio- och
De senaste åren har utbudet av och lyssnandet på ljudradio på be- gäran, s.k. beställradio, ökat. Radio- och
Utredningen anser att all verksamhet som finansieras av allmän- heten ska uppfylla vissa grundläggande krav. Teknikneutralitet bör också eftersträvas där så är möjligt.
Utredningen föreslår att en definition av beställradio införs i radio- och
32
SOU 2019:39 |
Sammanfattning |
tillhandahåller allmänheten program på begäran av användaren och vid en tidpunkt som användaren väljer.
Utredningen anser att det är de mer grundläggande bestämmel- serna i radio- och
Uppdraget för granskningsnämnden för radio och tv föreslås ut- ökas till att även omfatta beställradio från public service. För detta ändamål ska Myndigheten för press, radio och tv få begära att den som tillhandahåller beställradio utan kostnad ska lämna en inspelning av innehållet till myndigheten.
Kapitel 17 Sanktioner i radio- och
I kapitel 17 tar utredningen upp frågor om sanktioner i radio- och
I flera fall saknas sanktionsmöjlighet om en tillståndshavare för kommersiell radio inte följer villkor som ställs i ett tillstånd. Utred- ningen föreslår att den som har tillstånd att sända analog eller digital kommersiell radio och som inte uppfyller vissa av de villkor som ställs ska kunna föreläggas att följa villkoret. Ett sådant föreläggande ska få meddelas av Myndigheten för press, radio och tv och få förenas med vite. Ett tillstånd att sända digital kommersiell radio som har förenats med villkor om att ägarförhållandena och inflytandet i det företag som har tillståndet inte får förändras i mer än begränsad om- fattning ska kunna återkallas om tillståndshavaren åsidosatt villkoret på ett väsentligt sätt.
Ett programföretag som sänder tv och leverantörer av
33
Sammanfattning |
SOU 2019:39 |
Ett åläggande ska meddelas enligt marknadsföringslagen och förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
Myndigheten för press, radio och tv har även framfört att vites- sanktionen kopplad till krav om att
Det föreslås att frågan om påförande av den särskilda avgiften prövas av granskningsnämnden för radio och tv när beslut om krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning fattats av regeringen och av Myndigheten för press, radio och tv i övriga fall. Sådana beslut ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Kapitel 18 Närliggande frågor
Utredningen får föreslå författningsändringar som inte direkt för- anleds av uppdraget men som har samband med det, under förutsätt- ning att uppdraget ändå bedöms kunna redovisas i tid. I kapitel 18 lämnar utredningen förslag om följande närliggande frågor.
Egenreklam och förbudet mot otillbörligt gynnande
Bestämmelsen om otillbörligt gynnande i radio- och
34
SOU 2019:39 |
Sammanfattning |
Produktplacering av alkoholdrycksliknande preparat
Under 2019 har vissa ändringar genomförts i alkohollagen (2010:1622) och andra lagar i syfte att åstadkomma en så likartad reglering som möjligt för alkoholdrycker och alkoholdrycksliknande preparat. Bland annat har förbudet i radio- och
Utredningen föreslår att det inte heller ska vara tillåtet med pro- duktplacering av alkoholdrycksliknande preparat.
Sponsring från läkemedelsföretag i ljudradio
Enligt radio- och
Utredningen föreslår därför en ny bestämmelse som innebär att när läkemedelsföretag sponsrar ett program i ljudradio ska sponsringen bara få främja företagets namn eller anseende, men inte receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.
Förtydligande av tillämpningsområdet för marknadsföringslagen och vissa hänvisningar till radio- och
Utredningen lämnar förslag om att bestämmelserna om förbud mot reklam i alkohollagen och lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter ska utformas likalydande.
35
Sammanfattning |
SOU 2019:39 |
Utredningen föreslår bl.a. att hänvisningarna till radio- och tv- lagen ska tas bort, vilket får till följd att de svenska förbuden även kommer att gälla för sådana satellitsändningar som utgår från tredje länder men som är avsedda för en svensk publik.
Utredningen föreslår också ändringar i marknadsföringslagen (2008:486) som förtydligar att lagen tillämpas på
Övrigt
Utredningen tar även upp en del frågor utan att lämna förslag till författningsändringar.
Utredningen bedömer bl.a. att det finns behov av ytterligare utred- ning av frågan om upptäckbarhet i onlinemiljö. Utredningen bedömer också att en översyn behöver göras av bestämmelserna om åter- kallelse av sändningstillstånd i vissa fall.
Kapitel 19 Ikraftträdande
Utredningen föreslår att författningsändringarna ska träda i kraft den 19 september 2020. Några övergångsbestämmelser behövs inte med anledning av förslagen.
Kapitel 20 Konsekvenser av förslagen
I kapitel 20 redovisar utredningen konsekvenser av förslagen, bl.a. konsekvenser för berörda företag och myndigheter.
Utredningen har strävat efter ett genomförande som ligger i linje med de minimiregler som
36
SOU 2019:39 |
Sammanfattning |
Utredningen bedömer att förslagen påverkar berörda
När det gäller konsekvenser för myndigheter innebär utredningens förslag nya uppgifter för bl.a. Myndigheten för press, radio och tv. Det handlar t.ex. om medverkan till samreglering, om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning, kartläggning och redovisning av åtgärder inom området för medie- och informationskunnighet (MIK) och registerfrågor inkluderande utökade registerkrav. Upp- gifterna bör, i varje fall inledningsvis, kunna rymmas inom myndig- hetens befintliga anslag.
De uppgifter som Statens medieråd får med anledning av utred- ningens förslag, bl.a. om kartläggning och redovisning av åtgärder på
För Justitiekanslern, Konsumentombudsmannen, Datainspektionen och domstolarna innebär utredningens förslag utökade uppgifter av mindre omfattning. Utredningen bedömer att förslagen inte medför behov av resursförstärkning för myndigheterna.
37
Summary
The 2018 Audiovisual Media Inquiry has been commissioned to pro- pose the legislative changes and other actions needed to implement the revised Audiovisual Media Services Directive and to review certain other parts of the Swedish Radio and Television Act. In its report the Inquiry details its proposals and assessments.
The Inquiry’s report relates mainly to changes to the Radio and Television Act. The suggested legal amendments can be found in Chap- ter 1 and comments to the amendments can be found in Chapter 21. This summary provides an overview of the contents of the report.
Chapter 2 Introduction
The report begins with a description of the Inquiry’s remit and how the work has been carried out.
The Inquiry’s remit has been to analyse the changes made to the Audiovisual Media Services Directive (AVMS Directive) and to assess to what extent Swedish law needs to be amended as a consequence. The revised directive (Directive of the European Parliament and of the Council (EU) 2018/1808 amending Directive 2010/13/EU on the coordination of certain provisions laid down by law, regulation or administrative action in Member States concerning the provision of audiovisual media services in view of changing market realities) was adopted on 14 November 2018 and should be introduced into Swedish law no later than 19 September 2020.
In addition, the Inquiry was commissioned to review five subsidi- ary issues in the Radio and Television Act (2010:696), and has had the possibility to propose other legislative changes that are not directly attributable to the remit but are linked to it.
The investigation has been carried out by three
39
Summary |
SOU 2019:39 |
of the inquiry, in close cooperation with a panel of experts. The secre- tariat has held meetings with or been in contact with a number of government agencies, interest groups, media companies and other inquiries.
Chapter 3 Regulation within the field of radio and TV
In Chapter 3 the Inquiry describes the main features of Swedish legis- lation within the field of radio and TV, relevant EU law and the regu- latory authorities within this field.
The underlying legislation for the Swedish media is contained in the Freedom of the Press Act and the Fundamental Law on Freedom of Expression, and is based on the principle of freedom of establish- ment, the prohibition of censorship, etc.
The Fundamental Law on Freedom of Expression covers radio, TV, film, video and certain databases. Although the principle of free- dom of establishment means that anyone is permitted to broadcast programmes without state interference, the Fundamental Law allows exceptions to this freedom, especially for terrestrial or satellite trans- missions due to spectrum limitations.
The Radio and Television Act governs radio and TV broadcasts and
The European legislation within the field of TV consist of the Audiovisual Media Services Directive (2010/13/EU) revised in 2018 (2018/1808/EU). The directive is an internal market directive with the main aim of facilitating TV broadcasts between the Member States. The directive originally covered only TV broadcasts but was expanded in 2007 to include
40
SOU 2019:39 |
Summary |
The underlying principle of the directive is the country of origin principle giving the state from which a service originates the juris- diction over that service, i.e. the responsibility to regulate the service according to national legislation. The directive includes a minimum level of content regulation.
The revised directive provides for a more level playing field be- tween TV broadcasts (linear services) and
The revised AVMS Directive also includes a new chapter contain- ing provisions on
A number of Swedish agencies and authorities have regulatory roles within the media field as a result of the AVMS Directive. When it comes to the provisions on the editorial content of broadcasts, the remit lies primarily with the Swedish Press and Broadcasting Author- ity’s Broadcasting Commission. The remit of monitoring the provi- sions on content that could harm the physical, mental or moral devel- opment of minors has been assigned to the Office of the Chancellor of Justice. Responsibility for monitoring the directive’s provisions on commercial communications is shared between the Broadcasting Com- mission and the Swedish Consumer Agency, with the exception of advertising for medical products and treatments which is monitored by the Medical Products Agency.
Chapter 4 Definitions, jurisdiction and registration
Chapter 4 deals with issues relating to definitions, jurisdiction and registration. The revised directive involves new and changed defini- tions of several of the fundamental concepts of the AVMS Directive, including expanding the directive’s area of application to include
41
Summary |
SOU 2019:39 |
The revised directive also includes a change in the provision of establishment of a media service provider with activities in multiple Member States, putting more emphasis on the location of programme- related activities. The Inquiry proposes that the Radio and Tele- vision Act should be amended following the wording of the revised directive.
The AVMS Directive contains rules of procedure in the event that a Member State wishes to make exceptions from the principle of freedom of reception. This refers to the possibility for a Member State to restrict the right to retransmission within its territory and to make exceptions from the country of origin principle and the proce- dures for such exceptions. The revised directive expands the provi- sions to include
The revised directive introduces a requirement for the Member States to establish and maintain an
The Inquiry has assessed that the current Swedish provisions on registration, with the addition that information must also be provided
42
SOU 2019:39 |
Summary |
about the way in which the service provider comes under Swedish jurisdiction, meets the directive’s requirements for audiovisual media service providers. The Inquiry proposes that
There is currently no obligation for a service provider to give notice of changes to the information registered. The Inquiry proposes that such an obligation should be introduced.
At present those who intentionally or negligently fail to fulfil their registration duties in accordance with the Radio and Television Act will be fined. The Inquiry is of the opinion that the current sanction is ineffective, and that it should be replaced with a possibility to order a provider to fulfill the obligation to register or to give notice of changes. Such an order may be issued by the Swedish Press and Broadcasting Authority with the imposition of a conditional fine.
Chapter 5 Prerequisites for
In Chapter 5 the Inquiry reports on its considerations on the issues of
The Inquiry has assessed that
The Inquiry proposes that the Swedish Press and Broadcasting Authority should be assigned to participate in the work towards co- regulation within the field of the AVMS Directive if such an assign- ment is not given to another authority. It is noted in the chapter that
43
Summary |
SOU 2019:39 |
The Inquiry also addresses the issue of
Chapter 6
The revised directive broadens the AVMS Directive’s area of appli- cation to include
The Swedish Press and Broadcasting Authority has carried out a survey of possible
The Inquiry’s proposal for implementation includes provisions on
44
SOU 2019:39 |
Summary |
Provocation, Recruitment and Training concerning Terrorist Offences and other Particularly Serious Crimes (2010:299). In terms of content that breaches the abovementioned provisions in the Swedish Criminal Code, the Inquiry is of the opinion that a video- sharing platform provider may also be responsible in accordance with the Act on Responsibility for Electronic Bulletin Boards (1998:112).
The Inquiry also proposes that rules for advertising, sponsorship and product placement that are applicable to
Chapter 7 Content that incites violence, hatred or terrorism
The 2010 AVMS Directive contains a provision in article 6, in which it is stated that Member States shall ensure by appropriate means that TV broadcasts and
The revised directive expands article 6 in several ways. In addition to incitement of hatred, violence is included. Additional grounds for violence or hatred are introduced through a link to the provision on discrimination in the Charter of Fundamental Rights of the European Union. Member States shall also ensure by appropriate means that audiovisual media services do not contain any public provocation to commit a terrorist offence.
In Chapter 7 the Inquiry analyses the need for legal changes to implement the revised article. The Inquiry also proposes changes to the Radio and Television Act that will contribute towards the effec- tive implementation of article 6.
The Inquiry assesses that Swedish legislation meets the require- ments of article 6 by existing penalty regulations in the Fundamental Law on Freedom of Expression and the Swedish Criminal Code on racial hatred, incitement and illegal threats, and through the demo- cracy provision in the Radio and Television Act combined with the
45
Summary |
SOU 2019:39 |
possibility to impose conditions in broadcasting licences to take ac- count of the particular impact of television.
However, the Inquiry questions if penal regulation is applicable to satellite broadcasts from third countries where Sweden has juris- diction through the use of a satellite uplink in Sweden or the use of Swedish satellite capacity but where the service is intended for the public in another EEA state.
The Inquiry therefore proposes to add a new provision to the Radio and Television Act covering these specific situations. This provision makes it clear that a provider that is not established in Sweden but use a Swedish satellite
The broadcaster should also ensure that programmes do not con- tain any public incitement to commit terrorist offences in accord- ance with article 5 of the Directive (EU) 2017/541 of the European Parliament and of the Council of 15 March 2017 on combating ter- rorism and replacing Council Framework Decision 2002/475/JHA, and on and amending Council Decision 2005/671/JHA.
It is proposed that the Office of the Chancellor of Justice should monitor compliance with the provision on incitement to violence, hatred or terrorism in the abovementioned satellite broadcasts. If a service provider repeatedly broadcasts incitements to violence, hatred or terrorism in contravention of the provision, such breaches shall be punishable with financial sanctions. It should also be possible to impose such sanctions on the satellite operator.
Chapter 8 Protection of minors and information requirements
The revised directive strengthens protection of minors against harm- ful media content in various ways.
Chapter 8 begins with the provisions to restrict minors’ access to harmful content. These provisions previously only applied to un- encrypted TV broadcasts, but have been extended by the revised directive to include encrypted TV broadcasts and
46
SOU 2019:39 |
Summary |
The Inquiry’s assessment is that Swedish law already achieves the higher level of protection.
The chapter then addresses the requirements introduced for media service providers to provide information about content that may im- pair the physical, mental or moral development of minors. The require- ments imposed by Swedish legislation are currently limited to TV broadcasts providing a warning when broadcasting programmes includ- ing detailed depictions of violence of a realistic nature or pornographic images (Chapter 5, Section 2 of the Radio and Television Act).
The Inquiry proposes that the current requirement for a warning should be replaced with a new provision whereby a party that broad- casts TV programmes or provides
The revised directive also imposes requirements on protecting the personal data of minors collected or otherwise generated by media service providers. Such personal data may not be used for commer- cial purposes such as direct marketing, profiling and behavioural tar- geted advertising. The Inquiry proposes that a provision should be added to the Radio and Television Act and that compliance with the provision should be monitored by the Swedish Data Protection Authority.
The chapter ends with the requirements of the revised directive that Member States shall promote and take actions to develop media literacy. The Inquiry notes that work is being carried out to improve media literacy in Sweden. Efforts are also being undertaken to develop ways in which to channel this work. The Inquiry therefore assesses that Sweden meets the revised directive’s requirements for promoting and developing media literacy.
Member States shall report to the European Commission no later than 19 December 2022 and subsequently every three years on how they have met the requirement to promote and take actions to develop media literacy. It is proposed that the Swedish Press and Broad- casting Authority and the Swedish Media Council should be tasked,
47
Summary |
SOU 2019:39 |
working in close cooperation, to map – and report every three years
–which actions have been taken to promote the development of media literacy in Sweden.
Chapter 9 Audiovisual commercial communications
The revised directive contains changes of the advertising rules in order to create more equal competitive conditions for
Advertisement spots can currently be broadcast on TV for a maximum of twelve minutes within a given clock hour. The Inquiry is of the opinion that the Swedish legislation should reflect the more liberal and flexible approach expressed by the revised directive in terms of advertising time. The Inquiry therefore proposes in Chapter 9 that the Radio and Television Act should be amended so that advertisement spots can be broadcasted on TV for a maximum of 20 per cent of the time between 06:00 and 18:00 and 20 per cent of the time between 18:00 and 24:00.
It is also proposed that a new provision should be added to the effect that neutral frames between editorial content and advertising, and between individual advertising spots, should not be counted as advertising time. It is proposed that the exception covering self- promotional activities should be expanded to include advertising for programming from other media service providers within the same media group.
When it comes to product placements, the Inquiry proposes that the main rule should be that product placements are allowed in programmes on both TV and
48
SOU 2019:39 |
Summary |
According to the Inquiry, the revised directive’s stricter provisions on alcohol advertising via
The Inquiry finally proposes that a new provision should be added to the Radio and Television Act stating that TV broadcasts and on- demand TV may not be overlaid for commercial purposes or modi- fied without the consent of the media service provider.
Chapter 10 Accessibility for persons with disabilities
In Chapter 10 the Inquiry reports its considerations regarding the accessibility of programmes for persons with disabilities.
The Inquiry proposes that it should be possible to impose re- quirements for
The Inquiry proposes that media service providers that are sub- ject to the requirement to make services accessible should report on how they have met the requirement. Media service providers are also required to develop action plans on how their services will be made more accessible.
According to the revised AVMS Directive, every Member State shall appoint an easily accessible online point of contact providing information and receiving complaints regarding these accessibility issues. The Inquiry proposes that the Swedish Press and Broad- casting Authority should provide such an online point of contact.
Messages of importance to the public that according to licence conditions should be broadcast on TV shall, when possible, be designed so that they are accessible to persons with disabilities. The Inquiry assesses that no corresponding requirement should be intro- duced for audio radio broadcasts.
49
Summary |
SOU 2019:39 |
Chapter 11 Promotion of European works
In Chapter 11 the Inquiry deals with matters relating to the promo- tion of European works. In the revised directive the obligations for providers of
The current Swedish regulation on the promotion of European works do not apply to broadcasts or
According to the Inquiry’s proposal,
Providers shall report on how the requirement has been met. Such an obligation to report may be burdensome, both for the service provider and for the Swedish Press and Broadcasting Authority which will collect and compile the reported data. The Inquiry there- fore proposes that the Authority should have the opportunity to create flexibility in this reporting. It is also proposed that the Swedish Press and Broadcasting Authority should have the opportu- nity to grant exemptions from the obligation to report for TV broadcast providers.
Chapter 12 The regulatory authorities’ independence and effective appeal mechanisms
The revised directive requires that Member States’ regulatory autho- rities and bodies are independent of the Government and other public and private bodies. The activities carried out should be impartial and transparent, and should be subject to review. The authorities’ com- petence and authority should also be clearly defined by law. The
50
SOU 2019:39 |
Summary |
revised directive establishes principles for the appointment and dis- missal of the heads of the authorities and members of the collegiate bodies.
In Chapter 12 the Inquiry assesses that the Swedish administrative model guarantees that the Swedish Press and Broadcasting Author- ity and other authorities with duties within the Audiovisual Media Services Directive’s field are legally separate from and functionally independent of the Government and other public or private bodies. In the Inquiry’s view there is therefore no need for changes in Swedish law in order to ensure the correct implementation of the provisions on impartiality, transparency and independence. Nor is there a need for any changes to Swedish law in order to implement the requirement concerning the powers of the regulatory authorities or how they can be held responsible. Nor, according to the Inquiry’s assessment, do the requirements that Member States should ensure that national regulatory authorities or bodies have sufficient financial resources and staffing and sufficient authority to maintain compli- ance in order to be able to carry out their duties in an appropriate manner and to contribute towards the work of the European Regu- lators Group for Audiovisual Media Services (ERGA), require any changes to Swedish law.
The Inquiry proposes that the Swedish Press and Broadcasting Authority should be appointed as the regulatory authority in accord- ance with the AVMS Directive to the extent that the regulatory task does not lie with any other authority. The Inquiry also proposes that it should be clarified in the Authority’s instruction that it should participate in ERGA’s work, and within the framework of ERGA’s work cooperate with other Swedish authorities that carry out duties within the Audiovisual Media Services Directive’s field.
Issues relating to the appointment and dismissal of the Director of the Swedish Press and Broadcasting Authority and members of the Broadcasting Commission are also dealt with. Changes are pro- posed regarding who can be a member of the Broadcasting Commis- sion in order to further reinforce its independence.
The Chapter ends by addressing the requirement in the revised directive for effective appeal mechanisms at national level. The Inquiry assesses that this requirement does not require changes to Swedish law.
51
Summary |
SOU 2019:39 |
Chapter 13 Review of the Radio and Television
Act based on a new security situation
In Chapter 13 the Inquiry reports its considerations regarding how national security interests can be safeguarded when allocating licences for TV, searchable teletext and audio radio in the terrestrial networks.
This issue relates to the question whether the Swedish Press and Broadcasting Authority should be able to reject an application for a broadcasting licence or revoke a licence on the grounds that the party in question may be deemed to represent a national security risk. This is a complex issue and requires considerations on matters such as to what extent rules with this content involves a restriction of the freedom of speech and information.
Freedom of speech and its fundamental importance in a demo- cratic society are a natural starting point for the Inquiry’s considera- tions. The Inquiry has considered various alternatives in order to achieve the aim of safeguarding national security interests. One alter- native that has been assessed is to give the Swedish Press and Broad- casting Authority power to refuse a licence to a party deemed to represent a threat to national security. This would apply both when awarding licences and when the Authority grants permission to trans- fer licences and give ground to revoke a licence if the licence holder is deemed to constitute a danger to the national security. Such an assessment would focus on the applicant and its operations, not on the content of the broadcasts. The overall assessment of the Inquiry, however, is that such an alternative cannot be proposed in view of the protection of the fundamental principles of freedom of expression.
According to the Inquiry, rules that aim to safeguard national secur- ity interests should focus on an assessment of the content of broad- casts. Such regulation should relate to a subsequent intervention – e.g. by revoking a broadcasting licence – if it transpires that the licence holder is carrying out broadcasts with content that could constitute a danger to national security. The Inquiry assesses that new grounds for revoking licences with this content should be added to the Radio and Television Act. However, the more detailed struc- ture of such rules requires further investigation.
The Inquiry further considers that increased transparency about ownership conditions in the media market can make it easier for consumers to get an idea of the content of a media service. The issue
52
SOU 2019:39 |
Summary |
of a requirement for increased transparency of media service provider ownership structures should be investigated more closely, especially in relation to the Freedom of Expression Act.
Chapter 14 The licence period for terrestrial TV
In Chapter 14 the Inquiry considers the question of how long li- cence periods for commercial TV in the terrestrial network should be. The licence period for public service broadcasted TV will be eight years with effect from 2026 but is currently and six years for com- mercial TV licences.
The Inquiry considers that synchronised licence periods would make it easier to award licences and to promote the effective use of frequencies. The Inquiry therefore assesses that the length of licence periods for public service broadcasts and commercial TV should be the same. However, in view of the fact that it is not necessary to submit proposals now on
One reason for investigating this issue at a later stage is that it cannot be viewed in isolation from media market developments. This involves factors such as the declining interest in terrestrial broad- casts, the development of other distribution platforms and the public’s changing media consumption patterns. In the Inquiry’s opinion, it is reasonable to assume that the immediate future will involve further developments in terms of technology for TV distribution and changes to commercial conditions within the media market.
Another reason for returning to this issue is that it has points of contact with frequency policy, in other words how society chooses to make it possible to use the available radio spectrum. The Inquiry also emphasizes that a broad overview can provide the scope to review issues that are of significance for the terrestrial network’s development and competitiveness including the design of the system for awarding licences.
53
Summary |
SOU 2019:39 |
Chapter 15 Must carry
In Chapter 15 the Inquiry deals with two issues related to the must carry obligation. The starting point for the Inquiry’s considerations is a report submitted by the Swedish Press and Broadcasting Authority in which the Authority proposes that the channels subject to must carry obligations should have different content and that searchable teletext should be included in the must carry obligation. The chapter begins with an overview of the basis in EU law for introducing must carry obligation followed by the provisions on must carry in the Fundamental Law on Freedom of Expression and the Radio and Television Act.
The aim of the must carry obligation is to secure that residents in a property connected to a cable network have access to the same public service offering as they would have had if the property had not been connected to the network.
The must carry obligation does not cover more than four channels broadcast simultaneously by public service. Sveriges Television AB currently broadcasts six channels via the terrestrial network. Two of these consist of parallel broadcasts in high definition. An operator can thus fulfil the must carry obligation by broadcasting two chan- nels in standard definition and two channels with the same content in high definition. The Inquiry proposes that channels covered by the must carry obligation should have different content. Such a requirement would meet the public need for balanced information and the aim of the must carry obligation would be met.
Searchable teletext from public service is not included in the must carry obligation. The Inquiry considers that searchable teletext is an integrated part of the public service offering and that it is natural to see searchable teletext as part of the overall public service offering. The Inquiry therefore proposes that searchable teletext should be included in the must carry obligation, provided that the broadcasts are carried out under conditions in terms of impartiality and object- ivity. Since searchable teletext primarily consists of news and infor- mation, a condition on a diversified range of programmes that must include news coverage should not be required.
54
SOU 2019:39 |
Summary |
Chapter 16 Should
In Chapter 16 the Inquiry addresses the question of whether certain fundamental provisions in the Radio and Television Act should apply to
The offerings of and listening to
The Inquiry’s opinion is that all activities financed by the public should meet certain fundamental requirements. Technological neutra- lity should also be striven for wherever possible.
The Inquiry proposes that a definition of
The Inquiry’s opinion is that the more fundamental provisions in the Radio and Television Act also should apply to
It is also proposed that the Broadcasting Commission’s remit should be expanded to include
Chapter 17 Sanctions in the Radio and Television Act
In Chapter 17 the Inquiry deals with issues relating to sanctions in the Radio and Television Act. Several provisions in the Act lack an opportunity for sanctions or the effectiveness of the current sanc- tion is questionable. The Swedish Press and Broadcasting Authority has in a communication to the Government remarked that this makes the Authority’s regulatory work more difficult.
55
Summary |
SOU 2019:39 |
In several cases it is not possible to sanction a commercial radio licence holder if it fails to comply with the conditions set in the licence. The Inquiry proposes that it should be possible to order parties with a licence to broadcast analogue or digital commercial radio and who do not meet certain set conditions to follow these conditions. It should be possible for such an order to be issued by the Swedish Press and Broadcasting Authority and to be combined with a conditional fine. It should also be possible to revoke a licence to broadcast digital commercial radio that includes conditions whereby the ownership of and influence in the company holding the permit may not be changed to more than a limited extent, if the licence holder has significantly breached these conditions.
TV broadcasters and
The Swedish Press and Broadcasting Authority has also stated that the sanction of conditional fine linked to the requirement for TV broadcasts to be made accessible to persons with disabilities is not effective. The Inquiry notes that the current sanctions – an opportunity to decide on a conditional fine – cannot be deemed to be appropriate. The Inquiry proposes that it should be possible to order those who do not comply with the decision on the obligation to design TV broadcasts,
It is proposed that the issue of charging this specific fee should be assessed by the Broadcasting Commission when decisions on requirements relating to accessibility for persons with disabilities are made by the Government and by the Swedish Press and Broad- casting Authority in other cases. It should be possible to appeal these decisions.
56
SOU 2019:39 |
Summary |
Chapter 18 Related issues
The Inquiry has the possibility to propose legislative changes that are not directly attributable to the remit but that are linked to it, provided that it is still deemed possible to report on the main issues in time. In Chapter 18 the Inquiry submits proposals on the follow- ing related issues.
Improper promotion of the commercial interests of others in connection with
The provision on improper promotion in the Radio and Television Act applies to programmes that are not advertisements. This means that the provision cannot be applied in the event of improper pro- motion in connection with
Product placement of preparations similar to alcoholic beverages
In 2019 certain changes were made to the Alcohol Act (2010:1622) and other legislations in order to achieve regulations that are as similar as possible for alcoholic beverages and preparations similar to alcoholic beverages. For example, the prohibition in the Radio and Television Act for a party whose main business activity involves manufacturing or selling alcoholic beverages sponsoring programmes has been expanded to include sponsorship by a party whose main business activity involves manufacturing or selling preparations simi- lar to alcoholic beverages. The Inquiry also proposes that product placements of preparations similar to alcoholic beverages should be prohibited.
Sponsorship by pharmaceutical companies on audio radio
According to the Radio and Television Act certain restrictions apply if a pharmaceutical company sponsors a programme on TV, searchable teletext or
57
Summary |
SOU 2019:39 |
only promote the name or reputation of the company, and not pre- scription medications or medical treatments that are only available on prescription. There is no corresponding provision for sponsor- ship on audio radio. This breaches the systematics of the Radio and Television Act as other provisions prohibiting or restricting certain types of sponsorship apply to both TV and radio. Disparities in regulation can also create distortions in the advertising market.
The Inquiry therefore proposes a new provision whereby when a pharmaceutical company sponsors an audio radio programme this sponsorship should only be allowed if it promotes the name or repu- tation of the company, and not prescription medications or medical treatments that are only available on prescription.
Clarification of the scope of the Marketing Practices Act
and some references to the Radio and Television Act in other laws.
The Inquiry proposes that the provisions on the prohibition of adver- tisements contained in the Alcohol Act and the Act on Tobacco and Similar Products (2018:2088) should be worded identically.
The Inquiry proposes among other things that the references to the Radio and Television Act should be removed, so that the Swedish prohibition also applies to satellite broadcasts that originate from third countries but are intended for a Swedish audience.
The Inquiry also proposes changes to the Marketing Practices Act (2008:486) to clarify that the act applies to TV broadcasts and
Miscellaneous
The Inquiry also raises a number of issues without proposing statute amendments.
For example, the Inquiry assesses that there is a need for further investigation of the issue of appropriate prominence of audiovisual media services of general interest in an online environment. The Inquiry also assesses that an overview is needed of the provisions on revoking broadcasting licences in certain cases.
58
SOU 2019:39 |
Summary |
Chapter 19 Entry into force
The Inquiry proposes that the legislative changes amendments should enter into force on 19 September 2020. No transitional provisions are needed in connection with the proposals.
Chapter 20 Consequences of the proposals
In Chapter 20 the Inquiry reports on the consequences of the pro- posals including consequences for affected businesses and authorities.
The Inquiry has striven for implementation in line with the mini- mum rules stated by the Audiovisual Media Services Directive. The Inquiry has chosen to propose implementation in one area that deviates from the Audiovisual Media Services Directive’s minimum rules. This applies to those provisions on advertising and other com- mercials that are applicable to
The Inquiry assesses that the proposals will have a positive effect on the relevant TV companies, primarily due to the liberalisation of the advertising rules which – according to surveyed TV companies – create the conditions for significantly higher income. Overall, the proposals also entail a reduction of the administrative burdens of the TV companies. However, expanding the Radio and Television Act to include
When it comes to the consequences for government agencies, the Inquiry’s proposals involve new tasks for e.g. the Swedish Press and Broadcasting Authority. This relates to issues such as contributing towards
59
Summary |
SOU 2019:39 |
register requirements. The tasks can be included within the Autho- rity’s existing funding, at least initially.
It is deemed that the duties assigned to the Swedish Media Council as a result of the Inquiry’s proposals, including mapping and report- ing on media literacy actions, can be included within the Authority’s existing funding.
The Inquiry’s proposals involve increased duties to a smaller extent for the Office of the Chancellor of Justice, Swedish Consumer Agency, the Swedish Data Protection Authority and the Courts. The Inquiry assesses that these proposals do not require additional resources for the agencies.
60
1 Författningsförslag
1.1Förslag till lag om ändring i radio- och
Härigenom föreskrivs1 i fråga om radio- och
dels att 1 kap.
12 §§, 6 kap.
dels att det ska införas ett nytt kapitel, 5 a kap., 19 nya paragrafer, 1 kap. 3 a §, 2 kap. 4 och 5 §§, 5 kap. 3 a, 12 a och 14 §§, 8 kap. 17 §, 14 kap. 8 och 9 c §§, 15 kap. 11 §, 16 kap. 4 a §, 6 a §, 17 kap. 3 a, 3 b, 5 a, 6 a och 13 a §§, 19 kap. 4 a §, 20 kap. 3 a § och närmast före 1 kap. 3 a §, 6 kap. 1 §, 14 kap. 8 och 9 c §§, 16 kap. 4 a och 6 a §§ och 17 kap. 13 a § nya rubriker med följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1kap. 1 §2
Denna lag innehåller bestäm- melser om
1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om till- handahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808.
2Senaste lydelse 2012:702.
61
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
Övergripande bestämmelser
–Lagens innehåll och tillämpningsområde (1 kap.)
–Information och registrering (2 kap.)
–Definitioner (3 kap.)
och sökbar |
sökbar |
|
videodelningsplattformar |
–Krav på tillstånd (4 kap.)
–Innehållet i
–Innehållet på videodelnings- plattformar (5 a kap.)
–Produktplacering (6 kap.)
–Sponsring (7 kap.)
–Reklam och andra annonser m.m. (8 kap.)
–Vidaresändningar i kabelnät (9 kap.)
Ljudradiosändningar |
Ljudradiosändningar |
|
och beställradio |
–Krav på tillstånd (10 kap.)
–Tillstånd att sända annan ljudradio än närradio och kommersiell radio (11 kap.)
–Tillstånd att sända närradio (12 kap.)
–Tillstånd att sända kommersiell radio (13 kap.)
– Innehållet i ljudradiosänd- |
– Innehållet i ljudradiosänd- |
ningar (14 kap.) |
ningar och beställradio (14 kap.) |
–Reklam, andra annonser och sponsring (15 kap.)
Gemensamma bestämmelser
–Granskning och tillsyn (16 kap.)
–Straff, särskild avgift och vite (17 kap.)
–Återkallelse av tillstånd (18 kap.)
–Handläggningen av mål om återkallelse, särskild avgift och vite m.m. (19 kap.)
–Överklagande (20 kap.)
62
SOU 2019:39Författningsförslag
|
|
|
2 §3 |
|
|
|
|
|
|
Lagen genomför |
delvis |
Lagen |
genomför |
delvis |
|||||
Europaparlamentets och |
rådets |
Europaparlamentets och |
rådets |
||||||
direktiv 2010/13/EU |
av |
den |
direktiv 2010/13/EU |
av |
den |
||||
10 mars 2010 om samordning av |
10 mars 2010 om samordning av |
||||||||
vissa bestämmelser som fastställs |
vissa bestämmelser som fastställs |
||||||||
i medlemsstaternas |
lagar |
och |
i medlemsstaternas |
lagar |
och |
||||
andra författningar om tillhanda- |
andra författningar om tillhanda- |
||||||||
hållande av audiovisuella medie- |
hållande av audiovisuella medie- |
||||||||
tjänster (direktiv om audio- |
tjänster (direktiv om audio- |
||||||||
visuella medietjänster), |
nedan |
visuella medietjänster), |
nedan |
||||||
benämnt |
|
|
benämnt |
||||||
|
|
|
|
genom |
Europaparlamentets |
och |
|||
|
|
|
|
rådets |
direktiv (EU) 2018/1808 |
||||
|
|
|
|
av den |
14 november 2018 |
om |
|||
|
|
|
|
ändring av direktiv 2010/13/EU |
|||||
|
|
|
|
om samordning av vissa bestäm- |
|||||
|
|
|
|
melser som fastställs i medlems- |
|||||
|
|
|
|
staternas lagar och andra författ- |
|||||
|
|
|
|
ningar |
om |
tillhandahållande av |
|||
|
|
|
|
audiovisuella medietjänster (direk- |
|||||
|
|
|
|
tivet om audiovisuella medie- |
|||||
|
|
|
|
tjänster), mot bakgrund av änd- |
|||||
|
|
|
|
rade marknadsförhållanden. |
|
||||
3 §4
Lagen tillämpas på
1. är etablerad i Sverige enligt |
1. är etablerad i Sverige enligt |
definitionen i artikel 2.3 i AV- |
definitionen i artikel 2.3 i AV- |
direktivet, i den ursprungliga |
direktivet, i lydelsen enligt |
lydelsen, |
Europaparlamentets och rådets |
|
direktiv (EU) 2018/1808, |
2.varken uppfyller kriteriet under 1 eller är etablerad i någon annan
3Senaste lydelse 2015:662.
4Senaste lydelse 2015:662.
63
FörfattningsförslagSOU 2019:39
3. inte uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 men använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige, eller
4. inte uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 men är etablerad i Sverige enligt artiklarna
unionens funktionssätt. |
|
|
Utöver det som föreskrivs i |
Utöver det som föreskrivs i |
|
första stycket gäller 2 kap. 3 §, |
första stycket gäller i tillämpliga |
|
4 kap. |
delar 2 kap. 3 §, 4 kap. |
|
samt |
9 § |
|
17 §§, 5 kap. 13 § och |
||
under en annan |
även den som står under en |
|
diktion enligt |
annan |
|
den ursprungliga lydelsen. |
ligt |
|
|
|
ligt Europaparlamentets och rådets |
|
|
direktiv (EU) 2018/1808. |
|
|
Leverantörer av |
|
|
videodelningsplattformar |
|
|
3 a § |
|
|
Lagen tillämpas på leveran- |
|
|
törer av videodelningsplattformar |
|
|
etablerade i Sverige enligt arti- |
|
|
kel 28a i |
|
|
enligt Europaparlamentets och |
|
|
rådets direktiv (EU) 2018/1808. |
|
2 kap. |
|
|
2 §5 |
|
Den som bedriver en sänd- |
Den som bedriver en sänd- |
|
ningsverksamhet |
som det inte |
ningsverksamhet som det inte |
behövs tillstånd för enligt denna |
behövs tillstånd för enligt denna |
|
lag eller som |
tillhandahåller |
lag, tillhandahåller |
beställradio som finansieras med |
||
registrering hos Myndigheten |
public |
|
för press, radio och tv. Det- |
(2018:1893) om finansiering av |
|
samma gäller den som för någon |
radio och tv i allmänhetens tjänst |
|
annans räkning |
bedriver sänd- |
eller en videodelningsplattform, |
5Senaste lydelse 2018:1687.
64
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
ningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellit- entreprenör).
ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv. Detsamma gäller den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör).
I anmälan ska följande anges:
1.namn, företagsnamn eller motsvarande,
2.ställföreträdare för juridisk person,
3. postadress, telefonnummer, |
3. postadress, telefonnummer, |
4. uppgift om den verksamhet |
4. uppgift om den verksamhet |
som bedrivs. |
som bedrivs, och |
|
5. på vilket sätt leverantören av |
|
tjänsten faller under svensk juris- |
|
diktion enligt 1 kap. 3 eller 3 a §. |
|
4 § |
|
Om de uppgifter som har läm- |
|
nats av den som ska anmäla sig för |
|
registrering enligt 2 § ändras ska |
|
denne genast anmäla detta till |
|
Myndigheten för press, radio och tv. |
|
5 § |
|
Om de uppgifter som en sådan |
|
tillståndshavare som avses i 3 § |
|
andra punkten lämnat i en ansökan |
|
om tillstånd ändras ska denne |
|
genast anmäla detta till Myndig- |
|
heten för press, radio och tv. |
65
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
3kap. 1 §
I denna lag avses med
1.annonser: reklam och andra meddelanden som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller en idé;
2.annonsering med delad skärm: sändning av en annons samtidigt med en annan sändning;
3.
a)på begäran av användaren,
b)vid en tidpunkt som an- vändaren väljer, och
c)från en katalog med pro- gram som leverantören har valt ut;
3.användargenererad video: en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som, oavsett längd, utgör ett enskilt inslag som skapats av en användare och laddats upp på en videodelningsplattform av samma eller någon annan använ- dare;
4.beställradio: en tjänst där en leverantör av medietjänster i in-
a) på begäran av användaren, och
b) vid en tidpunkt som använ- daren väljer;
5.
a) på begäran av användaren, b) vid en tidpunkt som an-
vändaren väljer, och
c) från en katalog med pro- gram som leverantören har valt ut;
66
SOU 2019:39Författningsförslag
4. försäljningsprogram: |
|
6. försäljningsprogram: |
|
||||
program där mottagare av pro- |
program där mottagare av pro- |
||||||
grammet erbjuds att beställa varor |
grammet erbjuds att beställa varor |
||||||
och tjänster; |
|
|
och tjänster; |
|
|
||
5. kommersiell radio: tillstånds- |
7. kommersiell radio: tillstånds- |
||||||
pliktiga ljudradiosändningar som |
pliktiga ljudradiosändningar som |
||||||
a) inte |
kräver |
tillstånd |
av |
a) inte |
kräver |
tillstånd |
av |
regeringen, |
|
|
|
regeringen, |
|
|
|
b) inte |
endast |
får äga rum |
b) inte |
endast |
får äga |
rum |
|
under en begränsad tid enligt |
under en begränsad tid enligt |
||||||
11 kap. 1 § andra stycket, eller |
11 kap. 1 § andra stycket, eller |
||||||
c) inte är närradio; |
|
c) inte är närradio; |
|
||||
6. leverantör av medietjänster: |
8. leverantör av medietjänster: |
||||||
den som |
|
|
|
den som |
|
|
|
a) har det redaktionella |
an- |
a) har det redaktionella |
an- |
||||
svaret för valet av innehåll i en |
svaret för valet av innehåll i en |
||||||
ljudradio- eller |
ljudradio- eller |
||||||
bar |
|||||||
b) avgör hur innehållet struk- |
|
|
|||||
tureras; |
|
|
|
b) avgör hur innehållet struk- |
|||
|
|
|
|
tureras; |
|
|
|
|
|
|
|
9. leverantör av videodelnings- |
|||
|
|
|
|
plattform: fysisk eller juridisk per- |
|||
|
|
|
|
son som tillhandahåller en video- |
|||
|
|
|
|
delningsplattform; |
|
|
|
7. ljudradiosändning: en sänd- |
10. ljudradiosändning: en sänd- |
||||||
ning av ljudradioprogram med |
ning av ljudradioprogram med |
||||||
hjälp av elektroniska kommuni- |
hjälp av elektroniska kommuni- |
||||||
kationsnät som |
|
|
kationsnät som |
|
|
||
a) en leverantör av medie- |
a) en leverantör av medie- |
||||||
tjänster tillhandahåller, |
|
tjänster tillhandahåller, |
|
||||
b) är riktad till allmänheten, |
b) är riktad till allmänheten, |
||||||
och |
|
|
|
och |
|
|
|
c) är avsedd att tas emot med |
c) är avsedd att tas emot med |
||||||
tekniska hjälpmedel; |
|
tekniska hjälpmedel; |
|
||||
8. närradio: lokala ljudradio- |
11. närradio: lokala ljudradio- |
||||||
sändningar för föreningslivet och |
sändningar för föreningslivet och |
||||||
registrerade trossamfund; |
|
registrerade trossamfund; |
|
||||
67
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
9. närradioförening: en sam- manslutning av flera tillstånds- havare i ett sändningsområde för gemensamma närradioändamål;
10. produktplacering: förekomsten i ett program av en vara, en tjänst eller ett varu- märke, om detta sker i mark- nadsföringssyfte och mot betal- ning eller liknande ersättning till leverantören av medietjänsten, dock inte när varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har tillhandahållits gratis;
11. programföretag: en leve- rantör av medietjänster som till- handahåller ljudradiosändningar,
teckning;
13. reklam: varje form av med- delande
a)som sänds antingen mot betalning eller liknande ersätt- ning eller som utgör egenreklam, och
b)som syftar till att i närings- verksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbets- tillfällen eller andra nyttigheter;
12. närradioförening: en sam- manslutning av flera tillstånds- havare i ett sändningsområde för gemensamma närradioändamål;
13. produktplacering: förekomsten i ett program eller i en användargenererad video av en vara, en tjänst eller ett varu- märke, om detta sker i mark- nadsföringssyfte och mot betal- ning eller liknande ersättning till leverantören av medietjänsten eller videodelningsplattformen, eller till den som skapat eller laddat upp en användargenererad video på en videodelningsplattform, dock inte när varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har till- handahållits gratis;
14. programföretag: en leve- rantör av medietjänster som till- handahåller ljudradiosändningar,
teckning;
16. reklam: varje form av med- delande
a)som sänds antingen mot betalning eller liknande ersätt- ning eller som utgör egenreklam, och
b)som syftar till att i närings- verksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbets- tillfällen eller andra nyttigheter;
68
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
14. sponsring: bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar ljudradio, tv- sändning,
15. sändning som är riktad till allmänheten: en sändning som samtidigt och utan särskild be- gäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den;
16. sökbar
a)en leverantör av medie- tjänster tillhandahåller,
b)är riktad till allmänheten,
c)är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel, och
d)låter användaren själv välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske;
17.
18.
a)tillhandahålls av en leve- rantör av medietjänster,
17. sponsring: bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar ljudradio, tv- sändning, sökbar
18. sändning som är riktad till allmänheten: en sändning som samtidigt och utan särskild be- gäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den;
19. sökbar
a)en leverantör av medie- tjänster tillhandahåller,
b)är riktad till allmänheten,
c)är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel, och
d)låter användaren själv välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske;
20.
21.
a)tillhandahålls av en leve- rantör av medietjänster,
69
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
b) är riktad till allmänheten, |
b) är riktad till allmänheten, |
och |
och |
c) är avsedd att tas emot med |
c) är avsedd att tas emot med |
tekniska hjälpmedel; |
tekniska hjälpmedel; |
|
22. videodelningsplattform: en |
|
tjänst som i sin helhet, i en särskilj- |
|
bar del eller där en väsentlig funk- |
|
tion i tjänsten har som huvud- |
|
sakligt syfte att via elektroniska |
|
kommunikationsnät |
|
tillhandahålla allmänheten |
|
a) |
|
rerade videor, eller bådadera, |
|
b) i |
|
nings- eller utbildningssyfte, och |
|
c) för vilka videodelningsplatt- |
|
formens leverantör saknar redak- |
|
tionellt ansvar men bestämmer hur |
|
de ska organiseras; |
19. virtuell annonsering: sänd- |
23. virtuell annonsering: sänd- |
ning av meddelanden som på |
ning av meddelanden som på |
elektronisk väg fogas in i tv- |
elektronisk väg fogas in i tv- |
bilden på fasta föremål, som |
bilden på fasta föremål, som |
normalt används för annonser, |
normalt används för annonser, |
eller på marken där annonser kan |
eller på marken där annonser kan |
placeras ut fysiskt. |
placeras ut fysiskt. |
5 kap.
2 §
Program med ingående vålds- skildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i tv ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sänd- ningstiden.
70
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
Sådana program får inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.
Sådana program får inte heller tillhandahållas i
3 §
Program som tillhandahålls i |
En leverantör av medietjänster |
som sänder |
|
ende våldsskildringar av verklig- |
handahåller program i |
hetstrogen karaktär eller porno- |
med innehåll enligt 2 § ska lämna |
grafiska bilder får inte tillhanda- |
information som beskriver inne- |
hållas på sådant sätt att det finns |
hållet och varnar för dess poten- |
en betydande risk för att barn kan |
tiella skada. |
se programmen, om det inte av |
|
särskilda skäl ändå är försvarligt. |
|
|
3 a § |
|
Personuppgifter som samlats in |
|
eller på annat sätt genererats av |
|
leverantörer av medietjänster i |
|
syfte att säkerställa att minder- |
|
åriga inte får tillgång till innehåll |
|
enligt 2 § får inte behandlas för |
|
kommersiella ändamål såsom |
|
direktmarknadsföring, profilering |
|
och beteendestyrd annonsering. |
5 §
Program som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommer- siella intressen. Det innebär att programmet inte får
1.uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller inne- hålla andra säljfrämjande inslag, eller
2.framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.
71
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
Egenreklam får inte otillbörligt gynna andras kommersiella in- tressen på det sätt som beskrivs i första stycket.
I 6 och 7 kap. finns bestämmelser om produktplacering och spons- ring.
7 §
Den som sänder tv på annat |
Den som sänder tv ska se till |
sätt än genom tråd ska se till att |
att följande krav uppfylls, om det |
följande krav uppfylls, om det |
inte finns särskilda skäl mot det: |
inte finns särskilda skäl mot det: |
|
1.Mer än hälften av den årliga sändningstiden ska upptas av program av europeiskt ursprung.
2.Minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten ska avse program av europeiskt ur- sprung som har framställts av självständiga producenter. En så stor andel som möjligt bör utgöras av program som har färdigställts under de närmast föregående fem åren.
Som sändningstid anses i denna paragraf den tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, annonser och försäljningsprogram. I sändningstiden ska inte heller sändningar av endast text räknas in.
8 §
Den som tillhandahåller be- |
Den som tillhandahåller be- |
tråd ska på lämpligt sätt och när |
cent av katalogen utgörs av pro- |
det är praktiskt möjligt främja |
gram av europeiskt ursprung och |
framställningen av och tillgången |
att dessa framhävs. |
till program av europeiskt ursprung. |
|
|
Skyldigheten enligt första stycket |
|
gäller inte tillhandahållare med |
|
låg omsättning eller liten publik. |
72
SOU 2019:39Författningsförslag
|
|
|
Myndigheten för press, radio och |
|
|
|
tv får meddela beslut om undantag |
|
|
|
i enskilda fall om skyldigheten av |
|
|
|
andra skäl inte är motiverad eller |
|
|
|
praktiskt möjlig att uppfylla. |
|
|
12 §6 |
|
En leverantör av medie- |
En leverantör av medie- |
||
tjänster som tillhandahåller tv- |
tjänster som tillhandahåller tv- |
||
sändning, |
sändning, |
||
genom tråd ska utforma tjänsten |
ett sådant sätt att den blir till- |
||
på ett sådant sätt att den blir till- |
gänglig för personer med funk- |
||
gänglig för personer med funk- |
tionsnedsättning genom textning, |
||
tionsnedsättning genom textning, |
tolkning, uppläst text eller lik- |
||
tolkning, uppläst text eller lik- |
nande teknik. Tillgängliggörandet |
||
nande teknik. Detta gäller även |
ska ske i den omfattning som be- |
||
en leverantör av medietjänster som |
slutas av regeringen, om verk- |
||
tillhandahåller |
samheten finansieras med public |
||
sökbar |
|||
gängliggörandet ska ske i den |
(2018:1893) om finansiering av |
||
omfattning |
som |
beslutas av |
radio och tv i allmänhetens tjänst, |
regeringen, |
om verksamheten |
och av Myndigheten för press, |
|
finansieras med public service- |
radio och tv i övriga fall. Ett så- |
||
avgift enligt |
lagen |
(2018:1893) |
dant beslut ska gälla för en viss tid. |
om finansiering av radio och tv i |
|
||
allmänhetens tjänst, och av Myn- |
|
||
digheten för press, radio och tv i |
|
||
övriga fall. Ett sådant beslut ska gälla för en viss tid.
Vid bestämmande av hur och i vilken omfattning tjänsten ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning ska leveran- törens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster beaktas.
Leverantören av medietjänster ska upprätta en handlingsplan för hur tillgängligheten till tjänsten ska öka.
6Senaste lydelse 2018:1895.
73
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
12 a §
Ett meddelande enligt 4 kap. 9 § 15 ska, när så är möjligt, ut- formas så att det är tillgängligt för personer med funktionsnedsättning.
Uppmaning till våld, hat och terroristbrott i vissa satellitsändningar
14§
Den som sänder över satellit
och som inte är etablerad i Sverige i enlighet med 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4 ska, om sänd- ningarna är avsedda att tas emot i en annan
1.uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grund- läggande rättigheterna, eller
2.offentlig uppmaning att begå terroristbrott enligt artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (terrorismdirek- tivet).
74
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
5 a kap. Innehållet på videodelningsplattformar
1 §
För leverantörer av videodel- ningsplattformar gäller
2 §
Leverantörer av videodelnings- plattformar ska vidta lämpliga åt- gärder för att säkerställa att det inte finns en betydande risk för att barn kan se
3 §
Personuppgifter som samlats in eller på annat sätt genererats av leverantörer av videodelnings- plattformar i syfte att säkerställa att minderåriga inte får tillgång till innehåll enligt 2 § får inte behandlas för kommersiella ända- mål såsom direktmarknadsföring, profilering och beteendestyrd annonsering.
75
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
4 §
Leverantörer av videodelnings- plattformar ska vidta lämpliga åtgärder för att
1.olaga hot i 4 kap. 5 § brotts- balken,
2.uppvigling i 16 kap. 5 § brottsbalken,
3.hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken,
4.barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken,
5.offentlig uppmaning i 3 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terrorist- brott och annan särskilt allvarlig brottslighet.
5 §
Bestämmelserna i 6 kap. 4 § och 7 kap.
6 §
Leverantörer av videodelnings- plattformar ska vidta lämpliga åt- gärder för att uppfylla de krav som anges i 6 kap. 4 § och 7 kap.
ifråga om sponsring och produkt- placering som inte tillhandahålls av dessa leverantörer av videodel- ningsplattformar.
76
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
7 §
Bestämmelserna i 8 kap. 3, 5,
8 §
Leverantörer av videodelnings- plattformar ska vidta lämpliga åtgärder för att uppfylla kraven i 8 kap. 3, 5,
3§ lag (2013:1054) om marknads- föring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring och 15 kap. 6 § spellagen (2018:1138) i fråga om reklam och andra annonser som inte tillhandahålls av dessa leveran- törer av videodelningsplattformar.
6 kap.
Förbud mot att sända program där |
När produktplacering inte |
det förekommer produktplacering |
får förekomma |
1 § |
|
I program i tv eller i program i |
Produktplacering i |
ningar och i |
|
produktplacering, om något annat |
komma i nyhets- och samhälls- |
inte följer av 2 §. |
|
77
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
|
program, program om konsument- |
|
|
frågor, religiösa program och pro- |
|
|
gram som huvudsakligen vänder |
|
|
sig till barn under tolv år. |
|
2 §7 |
|
|
Leverantörer av medietjänster |
Det får inte förekomma pro- |
|
får på de villkor som anges i 3 och |
duktplacering i program i |
|
4 §§ sända filmer, |
ningar eller i |
|
program och program med lätt |
produkter |
|
underhållning där det förekommer |
|
|
produktplacering. |
|
|
Första stycket gäller dock inte |
|
|
program som huvudsakligen vänder |
|
|
sig till barn under tolv år och inte |
|
|
heller program där det förekom- |
|
|
mer produktplacering av |
|
|
1. alkoholdrycker och tobaks- |
1. alkoholdrycker och alkohol- |
|
varor, |
drycksliknande preparat enligt |
|
|
alkohollagen (2010:1622), eller |
|
|
andra produkter |
som kommer |
|
från företag vars |
huvudsakliga |
|
verksamhet är att tillverka eller |
|
|
sälja alkoholdrycker eller alkohol- |
|
|
drycksliknande preparat, |
|
2. andra produkter som kom- |
2. tobak, elektroniska cigaretter |
|
mer från företag vars huvudsakliga |
och påfyllningsbehållare enligt lagen |
|
verksamhet är att tillverka eller |
(2018:2088) om tobak och lik- |
|
sälja alkoholdrycker eller tobaks- |
nande produkter, eller andra pro- |
|
varor, |
dukter som kommer från företag |
|
|
vars huvudsakliga verksamhet är |
|
|
att tillverka eller sälja tobak, elek- |
|
troniska cigaretter eller påfyllnings- behållare.
3.receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination,
4. modersmjölksersättning,
7Senaste lydelse 2018:2094.
78
SOU 2019:39Författningsförslag
5. spelprodukter från ett före- |
5. spelprodukter från ett före- |
tag som inte har nödvändig licens |
tag som inte har nödvändig licens |
enligt spellagen (2018:1138), eller |
enligt spellagen (2018:1138). |
6.sådana elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare som avses
ilagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter.
3 §8
Program där det förekommer |
Program där det förekommer |
produktplacering får sändas en- |
produktplacering får sändas eller |
dast om programmet inte på ett |
tillhandahållas endast om pro- |
otillbörligt sätt gynnar kommer- |
grammet inte på ett otillbörligt |
siella intressen enligt 5 kap. 5 §. |
sätt gynnar kommersiella intres- |
|
sen enligt 5 kap. 5 §. |
Programmens innehåll, och när |
Programmens innehåll, och |
det gäller |
när det gäller |
gramläggning, får inte påverkas på |
|
ett sådant sätt att det inverkar på |
respektive strukturering i en kata- |
det redaktionella oberoendet hos |
log, får inte påverkas på ett så- |
leverantören av medietjänsten. |
dant sätt att det inverkar på det |
|
redaktionella oberoendet hos leve- |
|
rantören av medietjänsten. |
8kap. 1 §
Annonser får sändas i tv under högst tolv minuter per timme mellan hela klockslag.
8Senaste lydelse 2015:662.
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
Trots vad som anges i första stycket får programtjänster som ute- slutande är avsedda för försäljningsprogram sändas i tv, under förut- sättning att sändningstiden är minst femton minuter.
16 §
Bestämmelserna i 1, 2, 5,
9kap. 1 §
Den som äger eller på annat |
Den som äger eller på annat |
sätt förfogar över ett elektroniskt |
sätt förfogar över ett elektroniskt |
kommunikationsnät som används |
kommunikationsnät som används |
för överföring av |
för överföring av |
till allmänheten genom tråd ska, |
och sökbar |
om ett betydande antal hushåll |
genom tråd ska, om ett betydande |
som är anslutna till nätet använ- |
antal hushåll som är anslutna till |
der det som sitt huvudsakliga |
nätet använder det som sitt |
medel för att ta emot |
huvudsakliga medel för att ta |
ningar, se till att de boende i de |
emot |
anslutna hushållen kan ta emot |
boende i de anslutna hushållen |
80
SOU 2019:39Författningsförslag
kan ta emot |
|||||||
stånd av regeringen och som kan |
sökbar |
||||||
tas emot i området utan villkor |
stånd av regeringen och som kan |
||||||
om särskild betalning. |
|
|
|
tas emot i området utan villkor |
|||
|
|
|
|
|
om särskild betalning. |
|
|
Skyldigheten gäller bara för tv- |
Skyldigheten |
gäller |
bara för |
||||
sändningar för vilka sändnings- |
|||||||
tillståndet har förenats med krav |
för vilka sändningstillståndet har |
||||||
på opartiskhet och saklighet samt |
förenats med krav på opartiskhet |
||||||
ett villkor om ett mångsidigt |
och saklighet. För |
||||||
programutbud där det ska ingå |
ska även gälla villkor om ett |
||||||
nyheter. En sådan sändningsplikt |
mångsidigt programutbud där det |
||||||
gäller bara om förutsättningarna |
ska ingå nyheter. En sådan sänd- |
||||||
för vidaresändning enligt |
lagen |
ningsplikt gäller bara om förut- |
|||||
(1960:729) |
om upphovsrätt |
till |
sättningarna för vidaresändning |
||||
litterära och konstnärliga verk är |
enligt lagen (1960:729) om upp- |
||||||
uppfyllda. |
|
|
|
|
hovsrätt till litterära och konst- |
||
|
|
|
|
|
närliga verk är uppfyllda. |
||
Sändningar |
enligt |
första |
|||||
stycket ska kunna tas emot på ett |
stycket ska kunna tas emot på ett |
||||||
tillfredsställande sätt |
och |
utan |
tillfredsställande |
sätt och utan |
|||
kostnad för själva mottagningen. |
kostnad för själva mottagningen. |
||||||
Sändningsplikten enligt första |
Sändningsplikten enligt första |
||||||
stycket gäller även |
stycket gäller även sändningar |
||||||
som en tillståndshavare genom- |
som en tillståndshavare genom- |
||||||
för för att uppfylla skyldigheten |
för för att uppfylla skyldigheten |
||||||
att sända till hela landet eller till |
att sända till hela landet eller till |
||||||
delar av landet, men där sättet att |
delar av landet, men där sättet att |
||||||
sända inte kräver regeringens till- |
sända inte kräver regeringens till- |
||||||
stånd. |
|
|
|
|
stånd. |
|
|
|
|
|
|
2 §9 |
|
|
|
Sändningsplikten |
enligt |
1 § |
Sändningsplikten för |
||||
omfattar inte fler än fyra pro- |
ningar enligt 1 § omfattar inte |
||||||
gramtjänster som sänds sam- |
fler än fyra programtjänster som |
||||||
tidigt av en tillståndshavare vars |
sänds samtidigt och har olika |
||||||
verksamhet |
finansieras |
med |
innehåll av en |
tillståndshavare |
|||
public |
vars verksamhet finansieras med |
||||||
9Senaste lydelse 2018:1895.
81
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
(2018:1893) om finansiering av |
public |
radio och tv i allmänhetens tjänst. |
(2018:1893) om finansiering av |
|
radio och tv i allmänhetens tjänst. |
14 kap. |
|
Innehållet |
Innehållet |
i ljudradiosändningar |
i ljudradiosändningar |
|
och beställradio |
2 §
Ljudradioprogram som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen. Det inne- bär att programmet inte får
1. uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande in- slag, eller
2. framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.
82
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
15 kap.
Sponsring från läkemedelsföretag
9 c §
Om ett läkemedelsföretag spons- rar ett program i ljudradiosänd- ning får sponsringen bara främja företagets namn eller anseende men inte receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.
Beställradio från public service
11§
Bestämmelserna i
även beställradio som finansieras med public
16kap. 1 §
Justitiekanslern övervakar ge- nom granskning i efterhand om program som har sänts i tv eller tillhandahållits i
2§10
Granskningsnämnden för radio |
Granskningsnämnden för radio |
och tv övervakar genom gransk- |
och tv övervakar genom gransk- |
ning i efterhand om program |
ning i efterhand om program |
som har sänts i tv, sökbar |
som har sänts i tv, sökbar |
10Senaste lydelse 2015:808.
83
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
eller ljudradio eller tillhandahållits |
eller ljudradio, tillhandahållits i |
i |
|
med denna lag och de program- |
i beställradio som finansieras med |
relaterade villkor som kan gälla |
public |
för tjänsterna. Nämnden över- |
(2018:1893) om finansiering av |
vakar även efterlevnaden av be- |
radio och tv i allmänhetens tjänst |
stämmelserna om tillgänglighet i |
står i överensstämmelse med |
5 kap. 12 § om beslutet har med- |
denna lag och de programrelate- |
delats av regeringen. |
rade villkor som kan gälla för |
|
tjänsterna. Nämnden övervakar |
|
även efterlevnaden av bestäm- |
|
melserna om tillgänglighet i |
|
5 kap. 12 § om beslutet har med- |
|
delats av regeringen. |
Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 4 kap. 7 § ska inte granskas av granskningsnämnden för radio
och tv. |
|
Finner granskningsnämnden |
Finner granskningsnämnden |
för radio och tv att en sändning |
för radio och tv att en sändning |
eller ett tillhandahållande inne- |
eller ett tillhandahållande inne- |
håller våldsskildringar eller porno- |
håller våldsskildringar eller porno- |
grafiska bilder i strid med 5 kap. |
grafiska bilder i strid med 5 kap. |
2 eller 3 §, ska nämnden göra en |
2 §, ska nämnden göra en anmä- |
anmälan om detta till Justitie- |
lan om detta till Justitiekanslern. |
kanslern. |
|
|
Datainspektionens tillsyn |
|
4 a § |
|
Datainspektionen övervakar |
|
bestämmelserna i 5 kap. 3 a § |
|
och 5 a kap. 3 § om behandling av |
|
personuppgifter som rör minder- |
|
åriga. |
|
Vid tillsyn över sådan behand- |
|
ling av personuppgifter som omfat- |
|
tas av EU:s dataskyddsförordning |
|
gäller Datainspektionens befogen- |
|
heter enligt denna förordning. |
84
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
5§11
Den som sänder tv på annat |
Den som sänder tv ska redo- |
|
sätt än genom tråd ska vartannat |
visa till Myndigheten för press, |
|
år, med början 2011, till Myndig- |
radio och tv hur stor andel av |
|
heten för press, radio och tv |
verksamheten som utgjorts |
av |
redovisa hur stor andel av verk- |
sådana program som avses |
i |
samheten som utgjorts av sådana |
5 kap. 7 § första stycket. |
|
program som avses i 5 kap. 7 § första stycket.
Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur redo- visningen ska ske och om undan- tag från skyldigheten att redovisa.
6§12
Den som tillhandahåller be- |
Den som tillhandahåller be- |
|
tråd ska vart fjärde år, med början |
heten för press, radio och tv hur |
|
2011, till Myndigheten för press, |
stor andel av tjänstens katalog som |
|
radio och tv redovisa vad som har |
utgjort europeiska |
produktioner |
gjorts för att främja framställningen |
enligt 5 kap. 8 § och hur dessa har |
|
av och tillgången till europeiska |
framhävts. |
|
produktioner enligt 5 kap. 8 §. |
|
|
|
Regeringen eller den myndig- |
|
|
het som regeringen bestämmer får |
|
|
meddela föreskrifter om hur redo- |
|
|
visningen ska ske. |
|
|
Redovisning av hur en tjänst har |
|
|
gjorts tillgänglig |
|
|
6 a § |
|
|
En leverantör av medietjänster |
|
|
ska redovisa hur en tjänst har till- |
|
|
gängliggjorts enligt |
beslut fattade |
11Senaste lydelse 2015:808.
12Senaste lydelse 2015:808.
85
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
med stöd av 5 kap. 12 §. I redovis- ningen ska även ingå en hand- lingsplan för hur tillgängligheten till tjänsten ska öka.
Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur redo- visningen ska ske och om vad som ska ingå i en handlingsplan.
10 §13
På begäran av Myndigheten |
På begäran av Myndigheten |
för press, radio och tv ska den |
för press, radio och tv ska den |
som bedriver verksamhet enligt |
som bedriver verksamhet enligt |
denna lag lämna de upplysningar |
denna lag lämna de upplysningar |
som behövs för att myndighetens |
som behövs för bedömningen av |
granskningsnämnd för radio och tv |
storleken på den särskilda avgiften |
ska kunna bedöma storleken av den |
enligt 17 kap. 6 §. |
särskilda avgiften enligt 17 kap. 6 §. |
|
14 §
Granskningsnämnden för radio och tv består av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal regeringen bestämmer. Minst en av ledamöterna eller ersättarna ska vara vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare.
Den som är riksdagsledamot, statsråd eller anställd i Regerings- kansliet får inte vara ledamot i granskningsnämnden för radio och tv.
Granskningsnämnden för radio och tv är beslutför med ordföran- den eller en vice ordförande och ytterligare tre ledamöter. Ärenden som uppenbart inte är av större vikt eller principiell betydelse får dock avgöras av ordföranden eller en vice ordförande.
Om det vid en överläggning i granskningsnämnden för radio och tv kommer fram skiljaktiga meningar, tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken.
13Senaste lydelse 2015:808.
86
SOU 2019:39
15 §14
Om en mot Sverige helt eller huvudsakligen riktad
Detsamma gäller om en tv- sändning som nämns i första stycket strider mot 8 kap. 7 eller 8 §, eller 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622).
Om programföretaget inte följer uppmaningen i första stycket, får myndigheten vidta åtgärder mot programföretaget enligt 16 kap. 10 §, 17 kap. 5 och 6 §§ samt 29 och 48 §§ marknadsföringslagen (2008:486) om programföretaget i fråga har etablerat sig i landet i syfte att kringgå de strängare be- stämmelser som skulle ha gällt om det var etablerat i det land
14Senaste lydelse 2019:654.
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
vars myndighet ingriper. Myn- |
i det land vars myndighet ingri- |
|
digheten får inte vidta åtgärderna |
per. Myndigheten får inte vidta |
|
förrän den har underrättat Euro- |
åtgärderna förrän den har under- |
|
peiska kommissionen och |
den |
rättat Europeiska kommissionen |
berörda medlemsstaten |
samt |
och den berörda medlemsstaten |
kommissionen har fastställt att åt- |
samt kommissionen har fastställt |
|
gärderna är förenliga med unions- |
att åtgärderna är förenliga med |
|
rätten. |
|
unionsrätten. |
16§15
En behörig myndighet i Sverige |
En behörig myndighet i Sverige |
ska, om en behörig myndighet i |
ska, om en behörig myndighet i |
en annan |
en annan |
motiverad begäran, uppmana ett |
motiverad begäran, uppmana en |
programföretag under svensk juris- |
leverantör av medietjänster under |
diktion att följa den andra EES- |
svensk jurisdiktion att följa den |
statens bestämmelser om |
andra |
|
om |
1. programföretaget tillhanda- |
1. leverantören tillhandahåller |
håller en |
en |
eller huvudsakligen är riktad mot |
helt eller huvudsakligen är riktad |
den andra |
mot den andra |
2. det är fråga om överträdelse |
2. det är fråga om överträdelse |
av en bestämmelse i allmänhetens |
av en bestämmelse i allmänhetens |
intresse som är mer långtgående |
intresse som är mer långtgående |
än |
än |
i den ursprungliga lydelsen. |
i lydelsen enligt Europaparla- |
|
mentets och rådets direktiv (EU) |
|
2018/1808. |
Bestämmelser om meddelar- och anskaffarfrihet och om förbud mot censur finns i 1 kap. 10 och 11 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.
17§
Regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer med- delar närmare föreskrifter om sam- arbete mellan myndigheter enligt 15 och 16 §§.
15Senaste lydelse 2018:1921.
88
SOU 2019:39
|
17 kap. |
Brott mot |
Underlåtenhet att anmäla |
anmälningsskyldigheten |
och lämna information |
3 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmäl- ningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § döms till böter.
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
5 a §
Den som inte följer ett beslut om krav på tillgänglighet för per- soner med funktionsnedsättning enligt 5 kap. 12 § får åläggas att betala en särskild avgift.
Avgiften tillfaller staten.
6 a §
Hel eller delvis befrielse från en särskild avgift enligt 5 a § ska beslutas om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas
1. om överträdelsen berott på en omständighet som den avgifts- skyldige varken förutsåg, borde ha förutsett eller kunnat påverka, eller
2. vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika överträdelsen.
11 §16
Den som inte följer de bestämmelser som anges i denna paragraf eller de beslut som meddelas med stöd av bestämmelserna, får med- delas de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestäm- melserna ska efterlevas. Ett föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmelser om
1. varning (5 kap. 2 §),
|
2. skyldighet att lämna infor- |
|
mation enligt 5 kap. 3 §, |
2. tillståndsvillkor enligt 4 kap. |
3. tillståndsvillkor enligt 4 kap. |
9 § |
9 § |
3 § andra stycket |
3 § andra stycket |
|
och 13 kap. 9 § |
3. beteckningar (5 kap. 11 § och |
4. beteckningar (5 kap. 11 § och |
14 kap. 7 §), |
14 kap. 7 §), |
16Senaste lydelse 2015:808.
90
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
4.skyldighet att utforma tv- sändningar,
5.sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarorganisationer (9 kap.
6.närradiosändningars innehåll (14 kap. 4 §),
7.skyldighet att lämna vissa upplysningar till Myndigheten för press, radio och tv (16 kap.
8.skyldighet att lämna upplysningar enligt 16 kap. 9 §,
9.skyldighet att lämna upplysningar till Myndigheten för press, radio och tv enligt 16 kap. 10 §,
10.skyldighet att lämna inspelning enligt 16 kap. 11 §, eller
11.skyldighet att årligen redovisa till Myndigheten för press, radio
och tv enligt 16 kap. 12 §. |
|
Föreläggande enligt första |
Föreläggande enligt första |
stycket 1, 3, 4, 6, 8 eller 9 får |
stycket 1, 2, 4, 6, 8 eller 9 får |
beslutas av granskningsnämnden |
beslutas av granskningsnämnden |
för radio och tv. Föreläggande |
för radio och tv. Föreläggande |
enligt första stycket 2, 4, 5, 7, 8, |
enligt första stycket 3, 5, 7, 8, 10 |
10 eller 11 får beslutas av Myn- |
eller 11 får beslutas av Myn- |
digheten för press, radio och tv. |
digheten för press, radio och tv. |
Föreläggande enligt första stycket 8 eller 10 får även beslutas av Konsumentombudsmannen.
Föreläggande för den som sänder uppmaning till våld, hat eller terroristbrott
13 a §
Om någon vid upprepade till- fällen sänder tv i strid med 5 kap. 14 § får Justitiekanslern förelägga denne att inte på nytt sända så- dana program.
91
FörfattningsförslagSOU 2019:39
Föreläggandet får förenas med vite.
14 §
Om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige i enlighet med 1 kap. 3 § 1 eller 4 får granskningsnämnden för radio och tv meddela de förelägganden som behövs enskilda fall för de be- stämmelser och villkor som anges i 5 § ska efterlevas. Föreläggandet
får förenas med vite. |
|
Förelägganden enligt 11 eller |
Förelägganden enligt 11, 13 |
13 § får riktas mot satellitentre- |
eller 13 a § får riktas mot satellit- |
prenören, om den som sänder |
entreprenören, om den som sän- |
över satellit inte är etablerad i |
der över satellit inte är etablerad |
Sverige enligt 1 kap. 3 § första |
i Sverige enligt 1 kap. 3 § första |
stycket 1 eller 4. |
stycket 1 eller 4. |
Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit fått tillgång till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellit- entreprenörens uppdragsgivare utan att satellitentreprenören god- känt det, får ett föreläggande enligt första eller andra stycket i stället riktas mot uppdragsgivaren.
18 kap.
2 §17
Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text tv eller ett tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradio får återkallas om
1.tillståndshavaren väsentligt brutit mot 5 kap. 1, 2,
2. ett villkor som förenats |
2. ett tillståndsvillkor enligt |
med tillståndet med stöd av 4 kap. |
4 kap. |
åsidosatts på ett väsentligt sätt. |
satts på ett väsentligt sätt.
Ett tillstånd att sända tv eller sökbar
1.förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvänd- ningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige
17Senaste lydelse 2015:662.
92
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna medges, eller
2. det är nödvändigt för att ge utrymme för ytterligare sändningar.
5§18
Tillstånd att sända kommersiell radio får återkallas om
1.tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom sex månader efter tillståndets början,
2.tillståndshavaren inte utnyttjat rätten att sända eller sänt en- dast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst fyra veckor,
3.tillståndshavaren väsentligt brutit mot någon av 14 kap. 2 § samt 15 kap.
4. domstol har funnit att ett |
4. domstol har funnit att ett |
program innefattat ett yttrande- |
program innefattat ett yttrande- |
frihetsbrott som innebär ett all- |
frihetsbrott som innebär ett all- |
varligt missbruk av yttrandefri- |
varligt missbruk av yttrandefri- |
heten. |
heten, eller |
|
5. ett tillståndsvillkor enligt |
|
13 kap. 27 § 3 har åsidosatts på ett |
|
väsentligt sätt. |
Förfogar en fysisk eller juridisk person, utan tillåtelse från Myn- digheten för press, radio och tv, över mer än ett tillstånd för analog kommersiell radio i ett sändningsområde, och finns det skäl att anta att förfogandet kan inverka menligt på konkurrensen, får det eller de tillstånd återkallas som har lämnats efter det första tillståndet.
Har Myndigheten för press, radio och tv medgett överlåtelse trots att tillståndshavaren redan förfogar över tillstånd att sända ana- log kommersiell radio i samma sändningsområde, och finns det skäl att anta att överlåtelsen kan inverka menligt på konkurrensen, får tillståndet återkallas endast om beslutet om överlåtelsen grundats på felaktiga eller ofullständiga uppgifter från tillståndshavaren. Åter- kallelsen ska då avse det eller de tillstånd som överlåtits.
Om staten, landsting eller kommuner innehar ett tillstånd att sända kommersiell radio på det sätt som anges i 13 kap. 4 § andra stycket ska Myndigheten för press, radio och tv återkalla det tillståndet.
18Senaste lydelse 2018:1145.
93
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
19kap. 4 §
Frågor om påförande av sär- |
Frågor om påförande av sär- |
skild avgift prövas av Förvalt- |
skild avgift enligt 17 kap. 5 § |
ningsrätten i Stockholm på ansö- |
prövas av Förvaltningsrätten i |
kan av granskningsnämnden för |
Stockholm på ansökan av gransk- |
radio och tv. |
ningsnämnden för radio och tv. |
Frågan om påförande av sär- |
Frågan om påförande av sär- |
skild avgift faller, om den som |
skild avgift faller, om den som |
talan riktas mot inte delgetts an- |
talan riktas mot inte delgetts an- |
sökan inom fem år från det att |
sökan inom fem år från det att |
överträdelsen upphörde. Ett be- |
överträdelsen upphörde. Ett be- |
slut om avgift upphör att gälla |
slut om avgift upphör att gälla |
om beslutet inte verkställts inom |
om beslutet inte verkställts inom |
fem år från det att domen vann |
fem år från det att domen fick |
laga kraft. |
laga kraft. |
|
4 a § |
|
Frågan om påförande av sär- |
|
skild avgift enligt 17 kap. 5 a § |
|
prövas av granskningsnämnden för |
|
radio och tv när ett beslut om krav |
|
på tillgänglighet för personer med |
|
funktionsnedsättning har medde- |
|
lats av regeringen och av Myndig- |
|
heten för press, radio och tv i |
|
övriga fall. |
|
Frågan om påförande av sär- |
|
skild avgift faller, om den som |
|
talan riktas mot inte delgetts an- |
|
sökan inom fem år från det att ett |
|
tillgängliggörande skulle ha skett. |
|
Ett beslut om avgift upphör att |
|
gälla om beslutet inte verkställts |
|
inom fem år från det att beslutet |
|
fick laga kraft. |
94
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
20kap.
3 §19
Följande beslut av Myndigheten för press, radio och tv får över- klagas hos allmän förvaltningsdomstol:
|
1. beslut om registrering enligt |
|
|
2 kap. 2 §, |
|
1. beslut om beteckningar en- |
2. beslut om beteckningar |
|
ligt 5 kap. 11 § och 14 kap. 7 §, |
enligt 5 kap. 11 § och 14 kap. 7 §, |
|
2. beslut enligt 5 kap. 12 § om |
3. beslut enligt 5 kap. 12 § om |
|
tillgänglighet för personer med |
tillgänglighet för |
personer med |
funktionsnedsättning, |
funktionsnedsättning, |
|
3. förordnande av lokala |
4. förordnande av lokala |
|
kabelsändarorganisationer enligt |
kabelsändarorganisationer enligt |
|
9 kap. 5 §, |
9 kap. 5 §, |
|
4. beslut om återkallelse av ett |
5. beslut om återkallelse av ett |
|
förordnande enligt 18 kap. 6 §, |
förordnande enligt 18 kap. 6 §, |
|
och |
och |
|
5. beslut enligt 9 kap. 7 § om |
6. beslut enligt 9 kap. 7 § om |
|
undantag från sändningsplikt |
undantag från |
sändningsplikt |
och skyldighet att tillhandahålla |
och skyldighet att tillhandahålla |
|
sändningsutrymme för lokala |
sändningsutrymme för lokala |
|
kabelsändarorganisationer. |
kabelsändarorganisationer. |
|
Beslut som anges i första stycket 2 och 3 gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.
Särskild avgift
3 a §
Beslut om särskild avgift enligt
17 kap. 5 a § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Denna lag träder i kraft den 19 september 2020.
19Senaste lydelse 2015:808.
95
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
1.2Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med före- skrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
5 kap.
3 §20
Den som sänder program till allmänheten eller tillhandahåller
4 § yttrandefrihetsgrundlagen och program som tillhandahålls ur en databas enligt 1 kap. 5 eller 6 § tryckfrihetsförordningen är det, förutom när det gäller
20Senaste lydelse 2018:1913.
96
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
En inspelning enligt första stycket första meningen ska bevaras i minst sex månader
1.från sändningen,
2.från det att informationen inte längre tillhandahölls, om det är fråga om ett sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 4 § första stycket 2
3.från uppspelningen, om det är fråga om ett sådant tillhanda- hållande som avses i 1 kap. 4 § första stycket 2 d yttrandefrihets- grundlagen.
Den som här i landet för någon annans räkning bedriver sändnings- verksamhet över satellit eller som upplåter satellitkapacitet ska också ombesörja att varje program spelas in och bevaras. Detta gäller dock inte om någon annan ska göra detta enligt första stycket.
Skyldigheten enligt första stycket gäller inte samtidig och oför- ändrad vidaresändning av program genom trådnät.
Denna lag träder i kraft den 19 september 2020.
97
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
1.3Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)
Härigenom föreskrivs att 2 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
2 §21
Lagen tillämpas
1.då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter
isin näringsverksamhet,
2. på sådana |
2. på |
satellit som omfattas av radio- och |
eller videodelningsplattformar som |
omfattas av radio- och |
|
|
(2010:696) även om de helt eller |
|
huvudsakligen är avsedda att tas |
|
emot i en annan |
|
Sverige, |
3.då Konsumentombudsmannen fullgör sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsyns- myndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen, och
4.då behörig myndighet fullgör sina skyldigheter enligt Europa- parlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.
Bestämmelserna om garantier i 22 § tillämpas inte i fråga om en tjänst som tillhandahålls av en näringsidkare som är etablerad i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Detsamma gäller 4 § tredje stycket och 7 § när en närings- idkare, som är etablerad i en annan stat än Sverige inom EES, riktar marknadsföring mot en annan näringsidkare.
Denna lag träder i kraft den 19 september 2020.
21Senaste lydelse 2011:1216.
98
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
1.4Förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622) ska ha följande lydelse
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
7kap. 3 §22
Vid marknadsföring av |
Vid marknadsföring av |
alkoholdrycker eller alkohol- |
alkoholdrycker eller alkohol- |
drycksliknande preparat till kon- |
drycksliknande preparat till kon- |
sumenter får inte kommersiella |
sumenter får inte kommersiella |
annonser i ljudradioprogram, tv- |
annonser användas i |
program eller |
ningar, |
Det gäller även sådana |
sändningar. |
ningar över satellit som omfattas av |
|
radio- och |
|
Denna lag träder i kraft den 19 september 2020.
22Senaste lydelse 2019:345.
99
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
1.5Förslag till lag om ändring i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter ska ha följande lydelse
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
4kap. 1 §
En näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till konsumenter får inte använda kommersiella annonser i
1.periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryck- frihetsförordningen är tillämplig,
2. ljudradio eller |
2. |
eller |
ljudradiosändningar, eller |
som omfattas av radio och |
|
(2010:696), eller |
|
3.andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrande- frihetsgrundlagen är tillämplig.
4 §
En näringsidkare får inte marknadsföra elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare till konsumenter
1. inom informationssamhällets tjänster, eller
2. i ljudradiosändningar, tv- |
2. i |
sändningar eller |
eller ljudradiosändningar. |
omfattas av radio- och |
|
(2010:696). |
|
Förbudet i första stycket gäller dock inte
1.marknadsföring som endast består i att tillhandahålla elektro- niska cigaretter eller påfyllningsbehållare för försäljning, eller
2.marknadsföring i överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig, med undantag för mark- nadsföring genom kommersiella annonser.
Denna lag träder i kraft den 19 september 2020.
100
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
1.6Förslag till förordning om ändring
i förordningen (2010:1062) med instruktion för Myndigheten för press, radio och tv
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2010:1062) med in- struktion för Myndigheten för press, radio och tv
dels att 2 §, 8 § och 24 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 a §, 7 a § och 7 b § med följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
|
|
|
|
1 a § |
|
|
|
|
|
Myndigheten är tillsynsmyndig- |
||||
|
het enligt artikel 30.1 i Europa- |
||||
|
parlamentets och rådets direk- |
||||
|
tiv 2010/13/EU av den 10 mars |
||||
|
2010 om samordning av vissa be- |
||||
|
stämmelser som fastställs i med- |
||||
|
lemsstaternas lagar och andra för- |
||||
|
fattningar om tillhandahållande |
||||
|
av audiovisuella |
medietjänster |
|||
|
(direktiv om audiovisuella medie- |
||||
|
tjänster), nedan benämnt AV- |
||||
|
direktivet, i lydelsen enligt Europa- |
||||
|
parlamentets |
och |
rådets direktiv |
||
|
(EU) 2018/1808/EU |
av |
den |
||
|
14 november 2018 om ändring i |
||||
|
direktiv 2010/13/EU |
om |
sam- |
||
|
ordning av |
vissa |
bestämmelser |
||
|
som fastställs |
i medlemsstaternas |
|||
|
lagar och andra författningar om |
||||
|
tillhandahållande |
av |
audio- |
||
|
visuella medietjänster (direktivet |
||||
om audiovisuella medietjänster), mot bakgrund av ändrade mark- nadsförhållanden.
101
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
2 §23
Myndigheten ska särskilt 1. pröva frågor om
a)tillstånd enligt radio- och
b)tillstånd enligt radio- och
c)tillstånd enligt radio- och
d)tillstånd enligt radio- och
2. upprätta och föra register |
2. upprätta och föra register |
enligt radio- och |
enligt radio- och |
dem som bedriver en sändnings- |
dem som bedriver en sändnings- |
verksamhet som omfattas av lagen |
verksamhet, som tillhandahåller |
och över satellitentreprenörer och |
|
godkänna sändningsbeteckningar |
plattform som omfattas av lagen |
enligt lagen, |
och över satellitentreprenörer och |
|
i tillämpliga fall godkänna sänd- |
|
ningsbeteckningar enligt lagen, |
3.utöva tillsyn enligt radio- och
4.pröva frågor om återkallelse och ändring av tillstånd att sända tv, sökbar
5.besluta enligt radio- och
23Senaste lydelse 2018:2055.
102
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
Författningsförslag |
SOU 2019:39 |
7 a §
Myndigheten ska delta i arbetet i den europeiska gruppen av regler- ingsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga).
7 b §
Myndigheten ska förse Euro- peiska kommissionen och myndig- heter i andra
8 §
Myndigheten leds av en myn- dighetschef.
24§24
Regeringen utser för en |
Regeringen utser för en period |
bestämd tid ordförande, två vice |
av fyra år ordförande, två vice |
ordförande samt andra leda- |
ordförande samt andra leda- |
möter och ersättare i gransknings- |
möter och ersättare i gransknings- |
nämnden för radio och tv. |
nämnden för radio och tv. |
|
Hälften av ledamöterna förordnas |
|
vartannat år. |
Regeringen utser för en bestämd tid ordförande, vice ordförande samt andra ledamöter i mediestödsnämnden.
Denna förordning träder i kraft den 19 september 2020.
24Senaste lydelse 2018:1730.
104
SOU 2019:39 |
Författningsförslag |
1.7Förslag till förordning om ändring i förordningen (2010:1923) med instruktion för Statens medieråd
Härigenom föreskrivs att 3 a § förordningen (2010:1923) med in- struktion för Statens medieråd
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
3 a §25
Myndigheten ska samverka med berörda myndigheter och aktö- rer, däribland det civila samhällets organisationer, i syfte att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem mot skadlig mediepåverkan.
Myndigheten ska särskilt samverka med Myndigheten för press, radio och tv, Myndigheten för tillgängliga medier och Nordiskt infor- mationscenter för medie- och kommunikationsforskning (Nordicom) vid Göteborgs universitet i uppgiften att följa medieutvecklingen när det gäller barn och unga.
Myndigheten ska i samråd med Myndigheten för press, radio och tv medverka till samreglering till- sammans med leverantörer av videodelningsplattformar.
Denna förordning träder i kraft den 19 september 2020.
25Senaste lydelse 2015:623.
105
2 Inledning
2.1Utredningens uppdrag
Enligt utredningens direktiv (dir. 2018:55, se bilaga 1) ska en särskild utredare föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som be- hövs för genomförande av Europarlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (ändringsdirektivet). 2010 års
Ändringsdirektivet antogs den 14 november 2018 och ska vara genomfört i svensk rätt senast den 19 september 2020.
Ändringsdirektivet syftar till att modernisera och förenkla AV- direktivet med hänsyn till den tekniska utvecklingen och ändrade kon- sumtionsmönster. Ändringsdirektivet innebär bl.a. följande. Innehålls- regleringen för
Utredaren ska därutöver se över radio- och
107
Inledning |
SOU 2019:39 |
ska omfattas av radio- och
Enligt kommittédirektiven gäller vissa generella riktlinjer för upp- draget. Utredaren ska sträva efter lösningar som är i linje med gällande svenska rättsprinciper och som passar in i befintlig systematik. Ut- redaren ska vidare fästa särskilt avseende vid att regleringen inte i onödan leder till ökade kostnader eller administrativa bördor för de aktörer som berörs av förslagen eller för det allmänna. Utredaren ska
–som vid all lagstiftning – sträva efter enkelhet, överskådlighet och konsekvens.
I kommittédirektiven framhålls också vikten av att skyddet för grundläggande fri- och rättigheter, t.ex. tryck- och yttrandefriheten, noga beaktas och att bedömningar som görs och förslag som lämnas är förenliga med svensk grundlag, EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och Sveriges folkrättsliga förpliktelser i övrigt.
2.2Utredningsarbetet
Utredningsarbetet har under ledning av den särskilde utredaren be- drivits av tre sekreterare med placering i Stockholm.
Utredningens expertgrupp har bestått av två representanter för Kulturdepartementet, en representant vardera för Justitiedeparte- mentet, Finansdepartementet och Näringsdepartementet (numera Infrastrukturdepartementet) samt en representant vardera för Myndig- heten för press, radio och tv och Statens medieråd.
Under utredningstiden har åtta sammanträden med expertgrup- pen ägt rum, varav ett tillfälle i form av ett tvådagars internat. Inför sammanträdena har texter med bakgrundsfakta, överväganden och förslag skickats ut till experterna.
Under utredningsarbetet har sekretariatet informerat sig om och beaktat relevant arbete som pågått inom Regeringskansliet och utred- ningsväsendet, särskilt 2018 års tryck- och yttrandefrihetskommitté (Ju 2018:01), Utredningen om EU:s förordning om konsumentskydds- samarbete (Fi 2018:02), Utredningen om radiospektrumanvändning
108
SOU 2019:39 |
Inledning |
i framtiden (N 2017:07), Kommittén om förbättrat skydd för total- försvarsverksamhet (Fö 2017:02) och Utredningen om vissa säkerhets- skyddsfrågor (Ju 2017:08).
Sekretariatet har också haft möten eller varit i kontakt med föl- jande myndigheter, andra utredningar, intresseorganisationer och företag. Justitiekanslern, Säkerhetspolisen, Försvarsmakten, Stats- kontoret, Konsumentverket, Myndigheten för press, radio och tv, Statens medieråd, granskningsnämnden för radio och tv vid Myn- digheten för press, radio och tv, utredningen Nationell satsning på medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet (Ku 2018:04), Funktionsrätt Sverige, Hörselskadades riksförbund, Näringslivets medieinstitut, Publicistklubben, Svenska Journalist- förbundet, Sveriges Tidskrifter, TU – Medier i Sverige, Föreningen Utgivarna, Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB, Sveriges Utbildningsradio AB, Bonnier Broadcasting AB, Com Hem AB, Discovery Networks Sweden AB, Nordic Entertainment Group AB, SES Astra AB och United Screens.
Fakta i form av statistik och information om medieområdet har inhämtats från Myndigheten för press, radio och tv, Statens medie- råd, Stiftelsen för internetinfrastruktur och
Utredningen har tillägnat sig erfarenheter från andra länder ge- nom att sekretariatet haft möten med företrädare för nordiska länder och för Irland som arbetar med genomförande av ändringsdirektivet.
Referenser återfinns i slutet av betänkandet. Utöver dessa källor bygger betänkandet på uppgifter som inkommit till utredningen eller hämtats in skriftligen genom frågor från sekretariatet. Denna dokumentation, liksom annan korrespondens till och från ut- redningen finns i utredningens diarium (Komm2018/00794 och Komm2019/00087).
2.3Betänkandets disposition
Efter denna inledning, där direktiven till utredningen och utrednings- arbetet beskrivs, följer som bakgrund en översiktlig redogörelse av regleringen på medieområdet (kapitel 3).
Därefter följer utredningens förslag och bedömningar, som kan delas in i tre delar. Den första delen, bestående av kapitel
109
Inledning |
SOU 2019:39 |
delen, bestående av kapitel
I kapitel 19 finns förslag när det gäller ikraftträdande. Kapitel 20 innehåller en konsekvensanalys. Slutligen finns en författnings- kommentar i kapitel 21.
110
3Regleringen på radio- och
3.1Inledning
I detta kapitel redovisas översiktligt huvuddragen i den för utred- ningens uppdrag relevanta svenska lagstiftningen på radio- och tv- området och relevant
Redovisningen inleds med en beskrivning av svensk rätt som tar sin utgångspunkt i grundlagsregleringen i regeringsformen och yttrande- frihetsgrundlagen. Därefter beskrivs radio- och
Därefter beskrivs den
Slutligen redogörs kortfattat för de myndigheter som utövar till- syn på beskrivna områden.
3.2Grundlagsregleringen
Var och en är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, och informationsfrihet, dvs. frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden.
Yttrande- och informationsfriheten får begränsas, men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och endast om begränsningen inte går utöver vad som är nödvändigt
111
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och om begräns- ningen inte sträcker sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen (2 kap.
I fråga om tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i ljud- radio, television och i vissa liknande överföringar, offentliga upp- spelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar gäller tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) som ger ett särskilt skydd för yttrandefriheten i de medier som faller under dessa grundlagars tillämpningsområde. TF och YGL bygger på samma bärande principer. Dessa principer är meddelar- och anskaffarfrihet, censurförbud, etableringsfrihet, ensamansvar, en särskild brottskatalog och en sär- skild rättegångsordning.
3.2.1Yttrandefrihetsgrundlagen
YGL ger den enskilde en rätt gentemot det allmänna att i bl.a. ljud- radio, tv och vissa liknande överföringar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst (1 kap. 1 § första stycket YGL). Ändamålet med yttrandefriheten enligt YGL är att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av grundlagen (1 kap. 1 § andra stycket).
YGL är tillämplig på sändningar av program riktade till allmän- heten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Som sänd- ningar av program anses också tillhandahållande till allmänheten på särskild begäran av direktsända eller inspelade program, om starttid- punkten och innehållet inte kan påverkas av mottagaren. Det som föreskrivs om program i grundlagen gäller även program som för- medlas genom satellitsändning som utgår från Sverige (1 kap. 3 § YGL). Program definieras som innehållet i ljudradio, tv eller andra sådana överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor samt innehållet i offentliga uppspelningar ur en databas (1 kap. 2 §).
Reglerna om sändningar tillämpas också på tillhandahållanden ur vissa databaser. En databas är en samling av information lagrad för automatiserad behandling (1 kap. 2 §). Enligt den s.k. databasregeln
112
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
tillämpas grundlagens bestämmelser om sändningar av program ock- så när information ur en databas, vars innehåll bara kan ändras av den som driver verksamheten, tillhandahålls allmänheten med hjälp av elektromagnetiska vågor genom överföring på särskild begäran eller enligt överenskommelse i förväg, genom framställning av tekniska upptagningar skrifter eller bilder eller offentlig uppspelning.
För s.k. traditionella massmedieföretag, som en redaktion för en periodisk skrift eller ett program, gäller ett automatiskt grundlags- skydd (1 kap. 4 § första stycket). Exempel på sådana databaser som omfattas av det automatiska grundlagsskyddet är sverigesradio.se, svt.se, och urplay.se.
Även andra databaser än de som tillhandahålls av traditionella mass- medieföretag kan omfattas av YGL. Myndigheten för press, radio och tv kan utfärda ett utgivningsbevis för databasen under förutsättning att en tillhandahållare har ordnat verksamheten på samma sätt som i 4 §, överföringarna utgår från Sverige, en behörig utgivare har utsetts och åtagit sig uppdraget och verksamheten har ett namn som inte lätt kan förväxlas med namnet på en annan verksamhet enligt 4 § (1 kap. 5 §).
YGL är även tillämplig på tekniska upptagningar som är utgivna. En teknisk upptagning är en upptagning som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med ett tekniskt hjälpmedel, t.ex. en
Grundläggande bestämmelser
I det följande beskrivs några av de grundläggande bestämmelserna i YGL.
Meddelarskyddet gäller i förhållande till det allmänna, t.ex. en myndighet, och består av olika delar: meddelarfrihet, anskaffarfrihet, rätt till anonymitet, efterforskningsförbud och repressalieförbud.
Censurförbudet innebär att det som är avsett att framföras i pro- gram eller genom tekniska upptagningar inte först får granskas av en myndighet eller ett annat allmänt organ (1 kap. 11 § YGL). I bestäm- melsen regleras också förbudet mot hindrande åtgärder som innebär att det inte heller är tillåtet att på grund av innehållet förbjuda eller hindra framställning, offentliggörande eller spridning bland allmän- heten av ett program eller en teknisk upptagning om åtgärden inte har stöd i yttrandefrihetsgrundlagen. Ett undantag från censurförbudet
113
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
är att det i lag får meddelas föreskrifter om granskning och godkän- nande av rörliga bilder som ska visas offentligt (1 kap. 12 §).
Etableringsfriheten innebär att var och en har rätt att sända pro- gram genom tråd (3 kap. 1 §). Etableringsfriheten är en näringsfrihet som i princip skyddar alla led i framställningen och spridningen av grundlagsskyddade medier. För sändningar genom etern gäller inte någon etableringsfrihet utan rätten att sända program på annat sätt genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända (3 kap. 3 §).
Principen om ensamansvar innebär att en person, i regel utgiva- ren, är straffrättsligt ansvarig för innehållet i en framställning som omfattas av YGL (6 kap. 1 §). Utgivaren ska ha befogenhet att be- stämma över en framställnings innehåll så att ingenting får föras in i den utan hans eller hennes vilja (4 kap. 3 §).
I 5 kap. YGL finns bestämmelser om vilka gärningar som anses vara yttrandefrihetsbrott och meddelar- och anskaffarbrott och i 10 kap. finns bestämmelse om rättegången i yttrandefrihetsmål.
Tillåtna begränsningar av yttrandefriheten
I YGL anges när och under vilka förutsättningar yttrandefriheten får begränsas genom lag.
De bestämmelser som finns i 1 kap. 11 och 12 §§ tryckfrihetsförord- ningen (TF) om att det i lag får ställs upp förbud mot bl.a. kommer- siella annonser vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror gäller också i fråga om program (1 kap. 18 § YGL). Be- stämmelserna i grundlagen hindrar inte heller att det i lag meddelas föreskrifter om förbud mot kommersiell reklam i program eller om villkor för sådan reklam. Samma sak gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver program- verksamheten (1 kap. 19 §).
Bestämmelsen ger en möjlighet för riksdagen att genom lag för- bjuda kommersiell reklam i radio och tv och, i det fall reklam är tillåten, att ange förutsättningarna för att få sända reklam. Samma möjlighet ges för sponsrade program. Med kommersiell reklam brukar avses rent affärsmässiga meddelanden som syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster. Genom att bestämmelsen använder uttrycken
114
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
kommersiell reklam respektive annan annonsering omfattas även det som brukar kallas för åsiktsannonsering (prop. 1990/91:64 s. 114).
Rätten att sända genom tråd
YGL skiljer mellan trådsändningar och andra typer av sändningar. Med trådsändning avses ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid en särskilt anordnad ledare (jfr prop. 1990/91:64 s. 83). För trådsändningar gäller principen om etableringsfrihet och varje fysisk och juridisk person har rätt att sända program genom tråd (3 kap. 1 § YGL). Denna etabler- ingsfrihet får bara inskränkas genom de undantag som räknas upp i YGL (3 kap. 2 §).
Ett av de undantag som räknas upp är möjligheten att i lag med- dela föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmän- hetens intresse av tillgång till allsidig upplysning (3 kap. 2 § 1). Be- stämmelser om denna s.k. vidaresändningsplikt finns i radio- och tv- lagen (2010:696).
Det är även möjligt att i lag meddela föreskrifter om skyldighet för den som sänder program i tv eller tillhandahåller sådana program genom överföring ur en databas enligt den s.k. databasregeln i 1 kap. 4 § första stycket 2 a att göra programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik (3 kap. 2 § 4 YGL). Undantaget gäller för sänd- ningar av program i tv och genom hänvisningen till databasregeln även tillhandahållande av
Det får i lag även meddelas föreskrifter om skyldighet för den som sänder program i tv eller tillhandahåller sådana program genom överföring ur en databas enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 a att främja framställning av och tillgång till program med europeiskt ursprung (3 kap. 2 § 5 YGL). Även i detta fall omfattas
115
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
bestämmelser om europeisk produktion finns i radio- och
Slutligen är det möjligt att lagstifta om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, porno- grafiska bilder eller hets mot folkgrupp (3 kap. 2 § 6 YGL).
Exempel på en sådan bestämmelse är att Justitiekanslern under vissa förutsättningar kan förelägga den som vid upprepade tillfällen sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder att inte på nytt sända sådana program (17 kap. 13 § radio- och
Sändning på annat sätt än genom tråd
Andra sätt att sända än genom trådsändningar, som via marknät eller satellit, får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om till- stånd och villkor för att sända (3 kap. 3 § YGL första stycket).
Sådana bestämmelser om marksänd ljudradio och tv finns i radio- och
Vissa förutsättningar för begränsningar i rätten att sända
För begränsningar i rätten att sända program som avser bl.a. undan- tag från etableringsfriheten för tråd och sändningar på annat sätt än genom tråd gäller vad som föreskrivs om begränsningar av grund- läggande fri- och rättigheter i 2 kap.
Sådana begränsningar i yttrandefriheten får bara göras för att till- godose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Be- gränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så
116
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Begräns- ningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 21 § RF).
Yttrandefriheten och informationsfriheten får enligt 2 kap. 23 § RF begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, all- män ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. I övrigt får sådana begräns- ningar bara göras om särskilt viktiga skäl föranleder det.
Redaktionell självständighet
För att skydda det redaktionella oberoendet för den som sänder pro- gram finns en bestämmelse i 3 kap. 6 § YGL om att den som sänder program självständigt avgör vad som ska förekomma i programmen.
Domstolsprövning
Frågor om rätten att sända program ska enligt YGL kunna prövas av domstol eller av en nämnd, vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare. Gäller saken en fråga om ingripande på grund av missbruk av yttrandefriheten ska frågan prövas av domstol under medverkan av jury enligt de närmare föreskrifter som meddelas i lag. Detta gäller dock inte om saken rör överträdelse av sådana föreskrifter eller villkor i fråga om kommer- siell reklam, annan annonsering eller sändning av program som avses i 1 kap. 19 § YGL (3 kap. 7 §).
Granskning och tillsyn i vissa fall
Enligt 7 kap. 5 § YGL får det i lag meddelas föreskrifter om att en nämnd, vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare, ska granska om program, som någon har sänt på annat sätt än genom tråd, står i överensstämmelse med de föreskrifter eller andra villkor som gäller för sändningarna. En sådan nämnd får bara uttala sin mening eller förelägga den sän- dande att följa föreskrifterna eller villkoren. I lagen får föreskrivas att ett föreläggande av nämnden får förenas med vite. Frågor om ansvar
117
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
för yttrandefrihetsbrott och om utdömande av vite prövas alltid av domstol enligt 3 kap. 7 §.
Bestämmelsen ger enligt förarbetena en förankring i grundlagen för sådan efterhandsgranskning som vid lagens tillkomst utfördes av radionämnden. Det skulle, enligt förarbetena, vara främmande för den nya grundlagens bärande principer att en granskning skulle kunna ske utan ett sådant uttryckligt stöd. Lagtexten formulerades därför så att sanktionsmöjligheterna begränsades, samtidigt som ett visst utrymme för förändring av nämndens uppgifter lämnades. En sådan förändring skulle, enligt förarbetena, kunna behövas i framtiden om mångfalden av radio- och
3.2.2Tillämpningslagen
I lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen) finns kompletterande bestämmelser till grundlagarna. Det gäller bl.a. be- stämmelser om utgivare av program i 3 kap. och inspelning och be- varande av program i 5 kap.
3.3Radio- och
Tillämpningsområde
Radio- och
Lagen är enligt 1 kap. 3 § tillämplig på
118
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
Även om en tjänst lyder under en annan medlemsstats jurisdik- tion kan vissa av radio- och
I 3 kap. 1 § definieras grundläggande begrepp som används i lagen.
Information och registrering
Programföretag som sänder tv och leverantörer av
Den som bedriver sändningsverksamhet som det inte behövs till- stånd för enligt radio- och
Myndigheten för press, radio och tv ska enligt radio- och
119
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
Tillstånd
Att sända tv och sökbar
För att sända tv och sökbar
Tillstånd får bara ges till ett programföretag som har tekniska och finansiella förutsättningar att sända under hela tillståndsperioden och som är berett att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor (4 kap. 5 §). Ett tillstånd kan förenas med de villkor som an- ges i lagen. Det kan t.ex. vara villkor om sändningars räckvidd och innehåll samt villkor om att ägarförhållandena och inflytande inte får förändras i mer än begränsad omfattning (4 kap.
Att sända ljudradio
För att sända ljudradio med användning av radiovågor krävs tillstånd enligt radio- och
Regeringen meddelar, i likhet med vad som gäller för
Myndigheten för press, radio och tv meddelar tillstånd att sända närradio och kommersiell radio. Myndigheten får även ge tillstånd
120
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
för sändningar i högst två veckor, s.k. tillfälliga tillstånd (12 kap. 1 § och 13 kap. 1 §).
Närradio är lokala ljudradiosändningar, där tillstånd kan ges till bl.a. ideella föreningar. Sändningsområdet är normalt en kommun där tillståndshavarna delar på en frekvensresurs (12 kap.
Kommersiell radio kan sändas analogt eller digitalt. Tillstånd att sända analog kommersiell radio ges efter ett s.k. slutet anbudsför- farande där den som anger högst belopp, och som uppfyller de grund- läggande kraven, ges tillståndet (13 kap. 4, 6 och 8 §§). Tillstånd att sända digital kommersiell radio sker efter urvalsförfarande där Myndigheten för press, radio och tv vid fördelningen av tillstånd bl.a. ska beakta att sändningarna tillgodoser olika intressen och smakrikt- ningar och att tillstånd ges till flera av varandra oberoende program- företag (13 kap. 26 §).
Både analog och kommersiell radio kan förenas med villkor (13 kap. 9 och 27 §§).
Innehållet i
Demokratibestämmelsen
En leverantör av medietjänster som tillhandahåller
Uttrycket det demokratiska statsskickets grundidéer avser en statsform som bygger på fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt samt fria och hemliga val. Uttrycket alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet avser de sidor av demo- kratibegreppet som anknyter till förhållandet mellan människor, t.ex. fördömande av rasism, våld och brutalitet samt hävdande av jämställd- het mellan kvinnor och män (prop. 1995/96:160, s. 91 f.). Genom att programverksamheten som helhet ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer m.m. har lagstiftaren tydliggjort att demokrati-
121
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
bestämmelsen ska ligga till grund för den samlade programverksam- heten och att den inte behöver manifesteras i särskilda program (prop. 1990/91:149 s. 135 ff., prop. 2009/10:115 s. 123 f.).
Eftersom bestämmelsen avser programverksamheten som helhet prövas inga enskilda inslag eller program direkt mot demokratibestäm- melsen. Däremot har granskningsnämnden för radio och tv vägt in bestämmelsen vid tillämpningen av andra villkor för sändningarna.
Våldsskildringar och pornografiska bilder
Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karak- tär eller med pornografiska bilder som sänds i tv ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden. Sådana program får inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är för- svarligt (5 kap. 2 § radio- och
Program som tillhandahålls i
Beriktigande och genmäle
Uppgifter som förekommit i ett program i
Ett tillstånd att sända annan ljudradio än närradio och kommer- siell radio får förenas med villkor om att iaktta bestämmelsen om beriktigande i 5 kap. 4 § första stycket och att sända genmälen (11 kap. 3 § 10 och 11).
Skillnaden mellan genmäle och beriktigande har i förarbetena till 1996 års radio- och
122
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
fakta och sakuppgifter, och anknyter till radiolagens (1966:755) krav på saklighet. Genmäle avser angrepp mot åsikter eller personer och anknyter till radiolagens krav på opartiskhet. Med beriktigande avses rättelse av faktauppgifter och med genmäle bemötande av värde- omdömen (prop. 1995/96:160 s. 100).
Otillbörligt kommersiellt gynnande
Motsvarande bestämmelse finns för program i ljudradiosändning (14 kap. 2 §).
Program av europeiskt ursprung
Enligt 5 kap. 7 § radio- och
Även minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten ska avse program av europeiskt ur- sprung som har framställts av självständiga producenter. En så stor andel som möjligt bör utgöras av program som har färdigställts under de närmast föregående fem åren.
Som sändningstid anses enligt bestämmelsen den tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, annonser och försäljningsprogram. I sändningstiden ska inte heller sändningar av enbart text räknas in.
123
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
Den som tillhandahåller
Den som sänder tv på annat sätt än genom tråd ska vartannat år till Myndigheten för press, radio och tv redovisa hur stor andel av verksamheten som utgjorts av europeiska produktioner. Den som tillhandahåller
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning
En leverantör av medietjänster som tillhandahåller
Vid bestämmande av hur och i vilken omfattning tjänsten ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning ska leveran- törens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster beaktas (5 kap. 12 § radio- och
Bestämmelsen avser hjälpmedel som inte påverkar innehållet eller den redaktionella friheten hos ett programbolag. I radio- och
Granskningsnämnden för radio och tv övervakar efterlevnaden av bestämmelserna om tillgänglighet om beslutet har meddelats av reger- ingen. Myndigheten för press, radio och tv övervakar efterlevnaden
124
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
av bestämmelserna om tillgänglighet, om beslutet har meddelats av myndigheten (16 kap. 2 § och 3 §).
Produktplacering
Produktplacering definieras i radio- och
Bestämmelser om produktplacering finns i 6 kap. radio- och tv- lagen. Huvudregeln är att produktplacering är förbjuden. Produkt- placering tillåts dock i filmer,
Om det förekommer produktplacering i ett program ska infor- mation lämnas om detta.
Sponsring
Med sponsring avses bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar ljudradio,
125
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
Det finns också begränsningar för sponsring från företag som till- verkar, säljer eller tillhandahåller vissa typer av produkter, t.ex. alko- hol, tobaksvaror och spel som inte har nödvändig licens. Tittarna ska informeras om att ett program är sponsrat och det finns bestämmel- ser i radio- och
För sändningar i ljudradioprogram finns motsvarande bestäm- melser om vilka program som får sponsras, att vissa företag inte får sponsra program och när sponsringsmeddelande ska lämnas.
Reklam och andra annonser
Med reklam avses i radio- och
I
Särskilda bestämmelser gäller för reklam och barn. Reklam får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år och ingen reklam får förekomma i program som vänder sig till barn under tolv år. Personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter och nyhetskommentarer får inte förekomma i annonser i
I 8 kap. finns också bestämmelser om annonsering med delad skärm, virtuell annonsering och elektroniska företagsskyltar.
Annonser i ljudradiosändning får sändas under högst tolv minuter per timme mellan hela klockslag eller, om sändningen inte omfattar en sådan hel timme, högst femton procent av sändningstiden. En
126
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
annonssignatur ska förekomma även i ljudradio och det finns be- stämmelser om vilka personer som inte får förekomma i annonser och att det finns förbud mot viss reklam, t.ex. reklam för alkohol och tobak.
Så kallad egenreklam, dvs. reklam för den egna programverksam- heten, undantas från de flesta av annonsbestämmelserna.
Vidaresändningar i kabelnät
Vidaresändningsplikten innebär att den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät som används för överföring av
Vidaresändningsplikten omfattar inte fler än fyra programtjänster som sänds samtidigt av en tillståndshavare vars verksamhet finansieras med public
I nät där tv sänds med både analog och digital teknik ska vidare- sändning ske med analog teknik av minst två av de programtjänster som omfattas av vidaresändningsplikten, om de sänds eller har sänts ut med analog teknik. I övrigt får vidaresändning ske med digital tek- nik (9 kap. 3 §).
127
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
Myndigheten för press, radio och tv får i enskilda fall besluta om undantag från vidaresändningsplikten, antalet kanaler som ska vidare- sändas och den teknik som ska användas, om det finns särskilda skäl till det (9 kap. 7 §).
Granskning och tillsyn
Tillsynen av om radio- och
Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om pro- gram som har sänts i tv eller tillhandahållits i
Granskningsnämnden för radio och tv vid Myndigheten för press, radio och tv övervakar genom granskning i efterhand om program som har sänts i tv, sökbar
i
I 16 kap. finns även bestämmelser om granskningsnämndens sam- mansättning och när nämnden är beslutsför (16 kap. 14 §).
Myndigheten för press, radio och tv övervakar bl.a. att program- företagen följer villkor i tillstånd som inte är innehållsrelaterade. Myndigheten övervakar även att beslut om tillgänglighet enligt 5 kap. 12 § efterlevs när beslutet har meddelats av myndigheten (16 kap. 3 §).
Vissa bestämmelser om reklam övervakas av Konsumentombuds- mannen (16 kap. 4 §).
För att granskningsnämnden för radio och tv, Myndigheten för press, radio och tv och Konsumentombudsmannen ska kunna full- göra sina uppgifter finns bestämmelser om att dessa ska kunna be- gära att få in olika upplysningar och att inspelningar av program.
I 16 kap. finns även bestämmelser om samarbete mellan myndig- heter i vissa fall (16 kap.
128
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
Sanktioner
Radio- och
För vissa överträdelser hänvisar radio- och
Böter eller fängelse
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet sänder program utan till- stånd där ett sådant krävs enligt radio- och
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sin skyldig- het att anmäla verksamheten för registrering döms till böter (17 kap. 3 § radio- och
Offentliggörande
När granskningsnämnden för radio och tv har funnit att en leverantör av en medietjänst har brutit mot programrelaterade villkor, som exem- pelvis villkor om opartiskhet och saklighet, mediets särskilda genom- slagskraft, rätten till genmäle, respekt för den enskildes privatliv eller beriktigande, får nämnden besluta att leverantören på lämpligt sätt ska offentliggöra nämndens beslut. Ett sådant beslut får inte innebära att offentliggörandet måste ske i leverantörens program. Beslutet får inne- fatta ett föreläggande vid vite (17 kap. 10 § radio- och
Särskild avgift
Den som inte följer vissa bestämmelser och villkor kan enligt 17 kap.
5§ radio- och
129
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
som beslutats med stöd av 4 kap. 10 § och bestämmelserna om otillbör- ligt gynnande av kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 § och 14 kap. 2 §.
Frågor om påförande av särskild avgift prövas av Förvaltnings- rätten i Stockholm på ansökan av granskningsnämnden (19 kap. 4 § radio- och
Vite
Den som inte följer de bestämmelser som anges i 17 kap. 11 § radio- och
Beroende på vilken överträdelse ett föreläggande avser kan gransk- ningsnämnden för radio och tv, Myndigheten för press, radio och tv eller Konsumentombudsmannen fatta beslut. Granskningsnämnden kan t.ex. meddela föreläggande i frågor om att ett program ska före- gås av varning eller att en beteckning ska användas. Myndigheten för press, radio och tv kan meddela föreläggande vid frågor om t.ex. att en tillståndshavare ska följa
Även Justitiekanslern kan förelägga den som vid upprepade till- fällen sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder i tv i strid med radio- och
130
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
Återkallelse av tillstånd
Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text tv samt tillstånd att sända ljudradio som har lämnats av regeringen kan återkallas om en till- ståndshavare väsentligen åsidosätter ett villkor som anges i tillstån- det. Det kan exempelvis gälla villkor om att sända till hela landet eller till en viss del av landet men även villkor med förbud mot att sända reklam eller andra annonser (18 kap. 2 § 2 och 4 kap. 9 §1 samt 10 § radio- och
Ett tillstånd kan också återkallas om en tillståndshavare väsentligen bryter mot vissa bestämmelser i radio- och
Ett tillstånd att sända kommersiell radio får bl.a. återkallas om sändningarna inte inleds inom viss tid eller om sändningarna bara sker i obetydlig omfattning (18 kap. 5 §).
Tillstånd att sända tv, sökbar
I19 kap. radio- och
Överklagande
I radio- och
131
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
3.4Marknadsföringslagen
Marknadsföringslagen (2008:486), som huvudsakligen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden (direktiv om otillbör- liga affärsmetoder), innehåller generella regler om marknadsföring som gäller oavsett vilken vara som marknadsförs. Marknadsförings- lagen innehåller bl.a. bestämmelser om reklamidentifiering (9 §).
En handling som strider mot radio- och
Marknadsföring som är vilseledande enligt 9, 10 eller
Marknadsföringslagen innehåller bestämmelser om medverkans- ansvar för den som väsentligt bidragit till en överträdelse. Det inne- bär att leverantörer av medietjänster som möjliggör för en annonsör att nå ut med sin marknadsföring kan drabbas av både förbud och ålägganden enligt lagen.
En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fortsätta med denna eller med någon annan liknande åtgärd (23 §). En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna väsentlig information får åläggas att lämna sådan information (24 §). Ett förbud enligt 23 § eller ett åläggande enligt 24 § ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (26 §). Patent- och marknadsdomstolen är behörig domstol för förbud och åläggande (46 a §). Talan om förbud eller åläggande får väckas av bl.a. Kon- sumentombudsmannen (47 §). I fall som inte är av större vikt får
132
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
Konsumentombudsmannen meddela ett sådant föreläggande. Före- läggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obe- hövligt (28 § 2 samt andra stycket).
3.5
Lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informations- samhällets tjänster
Lagen gäller informationssamhällets tjänster och påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster (1 §
Iförarbetena till
Sändningar av radio och tv omfattas inte av
Om en informationssamhällets tjänst i något fall omfattas av bestämmelserna i TF eller YGL så gäller de bestämmelserna enligt förarbetena före lagen. I skäl 9 till direktivet om elektronisk handel tydliggörs att direktivet inte är avsett att påverka nationella grund- läggande regler och principer som rör yttrandefrihet.
133
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
Ursprungslandsprincipen i
Direktivet om elektronisk handel och
När en tjänsteleverantör är etablerad i flera stater ska en tjänst an- ses tillhandahållas från den stat där verksamhetens centrum ligger för denna särskilda tjänst (prop. 2001/02:150 s. 110).
Informationsskyldighet
En tjänsteleverantör som tillhandahåller informationssamhällets tjänster ska ge information om sitt namn, sin adress i etablerings- staten och sin
Sanktioner
Om en tjänsteleverantör inte lämnar information i enlighet med bl.a.
8§
En näringsidkare som inte uppfyller sina skyldigheter enligt
134
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
3.6Alkohollagen
Alkohollagen (2010:1622), som sedan den 1 juli 2019 omfattar såväl alkoholdrycker som alkoholdrycksliknande preparat, innehåller speci- fika regler om hur sådana produkter får marknadsföras. Lagen inne- håller bl.a. bestämmelser med förbud mot att i marknadsföring till konsumenter använda kommersiella annonser i ljudradioprogram,
Det är Konsumentverket och Konsumentombudsmannen som ut- övar tillsyn över bestämmelserna om marknadsföring i alkohollagen. Vid denna tillsyn tillämpas bl.a. sanktionerna i marknadsföringslagen.
3.7Lagen om tobak och liknande produkter
Bestämmelser om marknadsföring av tobak, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare finns i lagen (2018:2022) om tobak och lik- nande produkter.
Av lagen framgår att kommersiella annonser i ljudradio eller tv- program eller
3.8Läkemedelslagen
Bestämmelser om marknadsföring av humanläkemedel finns i läke- medelslagen (2015:315). Av lagen framgår att det med undantag för kampanjer för vaccination av människor mot infektionssjukdomar inte är tillåtet att rikta marknadsföring av receptbelagda läkemedel
135
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
till allmänheten. För reklam som får riktas till allmänheten gäller bl.a. att den ska vara utformad så att det klart framgår att meddelandet är en annons och att produkten är ett läkemedel. Innehållet i sådan reklam får inte vara utformat så att det kan leda till en användning av läkemedel som medför skada eller på annat sätt inte är ändamålsenlig eller till att människor inte söker relevant vård.
Bestämmelserna övervakas av Läkemedelsverket. Myndigheten kan meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av bl.a. bestämmelserna om marknadsföring i 12 kap. läkemedels- lagen. Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite (14 kap. 3 §). Läkemedelsverket har tagit fram föreskrifter om mark- nadsföring av humanläkemedel som innehåller särskilda riktlinjer för hur upplysningar ska lämnas vid marknadsföring i bl.a. radio och tv (LVFS 2009:6).
3.9
Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlems- staternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audio- visuella tjänster (direktivet om audiovisuella medietjänster), även kallat
Den 6 november 2018 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 av den 14 november 2018 om ändring av direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fast- ställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhanda- hållande av audiovisuella medietjänster (direktivet om audiovisuella medietjänster), mot bakgrund av ändrade marknadsförhållanden, här kallat ändringsdirektivet.
136
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
De olika bestämmelserna i direktivet syftar till att främja respek- tive reglera eller förbjuda vissa typer av innehåll. Det finns även vissa ordningsregler samt bestämmelser om rapportering och uppföljning.
Direktivet innehåller inte några bestämmelser om hur en med- lemsstat ska utforma sina system när det gäller tillståndsgivning och registrering.
Det ursprungliga
Genom det ändringsdirektiv som nu ska genomföras utökas AV- direktivets tillämpningsområde ytterligare, till att även omfatta videodelningsplattformstjänster och leverantörer av videodelnings- plattformar.
Ändringsdirektivet ska ha genomförts i medlemsstaternas rätts- ordningar senast den 19 september 2020.
Definitioner
I
Förutom att definitionerna av audiovisuell medietjänst, program, audiovisuellt kommersiellt meddelande, sponsring och produktplacer-
137
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
ing ändrats har nya definitioner införts av videodelningsplattforms- tjänst, leverantör av videodelningsplattform användargenererad video och redaktionellt beslut.
Allmänna bestämmelser för audiovisuella medietjänster
Ursprungslandsprincipen
Enligt
Denna grundprincip kallas för sändarlandsprincipen eller ur- sprungslandsprincipen. Principen innebär att varje medlemsstat ska säkerställa att alla audiovisuella medietjänster som sänds av leveran- törer av medietjänster under dess jurisdiktion överensstämmer med reglerna i det rättssystem som är tillämpligt på audiovisuella medie- tjänster avsedda för allmänheten i den medlemsstaten. Det innebär också att en medietjänstleverantör och dennes tjänster ska omfattas av en enda medlemsstats jurisdiktion.
Genom att
Artikel 2 i
138
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
Det är inte ovanligt att en leverantör av medietjänster är verksam i flera medlemsstater. För sådana fall kan det bli mer komplicerat att avgöra i vilket land leverantören är etablerad och vilken lagstiftning som ska tillämpas. Ändringsdirektivet innebär, om en sakfråga skulle uppkomma, att det vid bedömningen av var en verksamhet är etable- rad görs en närmare koppling till programverksamheten genom att det är den programrelaterade delen av verksamheten som är avgörande för var en leverantör ska anses etablerad (artikel 2.3 b
Fri vidaresändning
Syftet med
En medlemsstat kan om vissa förutsättningar, som anges i arti- kel 3 och 4 i
Ändringsdirektivet innebär även att förutsättningarna och proce- duren för ärenden enligt artikel 3 och 4 ändrats något.
Om medlemsstaterna vid tillämpningen av artiklarna 3 och 4 inte är eniga om jurisdiktionen ska de enligt artikel 2.5 c
När kommissionen fattar ett beslut enligt artiklarna 3.2, 3.3 och 4.5 ska den även besluta vilken medlemsstat som har jurisdiktion.
139
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
Upprätta och upprätthålla en förteckning
Enligt ändringsdirektivet ska en medlemsstat upprätta och upprätt- hålla en uppdaterad förteckning över leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion och ange på vilket av de kriterier som anges i direktivet som jurisdiktionen baseras på. Medlemsstaterna ska även upprätta och upprätthålla en förteckning över leverantörer av video- delningsplattformstjänster etablerade på deras territorium. Förteck- ningen, och ev. uppdateringar, ska lämnas till kommissionen som ska göra förteckningarna tillgängliga i en databas (artikel 2.5 b och 28a.6
Samreglering och självreglering
Redan i 2010 års
I ändringsdirektivet är målsättningen högre genom att medlems- staterna ska uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder som antas på nationell nivå inom de områden som samordnas genom direktivet i den utsträck- ning som deras rättsordningar tillåter. Bestämmelsen omfattar både audiovisuella medietjänster och videodelningsplattformar (artikel 4a.1
Nationella uppförandekoder ska utformas så att de blir brett accepterade av de viktigaste aktörerna i medlemsstaten. De ska fast- ställa klart och tydligt angivna mål samt föreskriva en regelbunden, transparent och oberoende övervakning och utvärdering av i vilken mån de eftersträvade målen har uppnåtts. Uppförandekoderna ska också föreskriva en effektiv kontroll av efterlevnaden av koden in- begripet effektiva och proportionella sanktioner.
Medlemsstaterna och kommissionen får också främja självregler- ing genom uppförandekoder på unionsnivå som tas fram av olika aktörer. Unionskoderna ska inte påverka de nationella uppförande- koderna (artikel 4a.2
140
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
Medlemsstaterna kan dock kräva att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion ska följa mer detaljerade eller striktare be- stämmelser i enlighet med direktivet och unionsrätten (artikel 4a.3
Bestämmelser som är tillämpliga på audiovisuella medietjänster
Identifiering och information
Genom 2010 års
Bestämmelsen har utökats genom ändringsdirektivet så att med- lemsstaterna får föreskriva att leverantörer av medietjänster även ska tillhandahålla information om sin ägarstruktur, inbegripet verkliga ägare. Sådana åtgärder ska vara nödvändiga och proportionella och syfta till att eftersträva ett mål av allmänintresse samtidigt som åtgärderna ska respektera berörda grundläggande rättigheter, som skydd för privat- och familjeliv för de verkliga ägarna (artikel 5.2
Uppmaning till våld, hat eller terroristbrott
Tjänsten får inte heller innehålla någon offentlig uppmaning till att begå terroristbrott enligt artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/474/RF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (artikel 6.1
141
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
Skydd av minderåriga mot skadligt medieinnehåll
Ändringsdirektivet innebär att minderårigas skydd mot skadligt medie- innehåll på olika sätt förstärks.
Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att audiovisuella medietjänster som tillhandahålls inom deras jurisdik- tion och som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser dem. Åtgärderna ska stå i proportion till den potentiella skada som programmet kan orsaka. Det skadligaste inne- hållet, såsom meningslöst våld och pornografi, ska vara föremål för de striktaste åtgärderna (artikel 6a.1
En nyhet i ändringsdirektivet är att medlemsstaterna ska säker- ställa att leverantörer av medietjänster lämnar tillräcklig information till tittarna om innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling. I detta syfte ska leverantörer av medie- tjänster använda ett system som beskriver den potentiella skada som innehållet i en audiovisuell medietjänst kan orsaka (artikel 6a.3). Syftet är att ge tittarna en möjlighet att fatta väl underbyggda beslut om vilket innehåll de ska ta del av. Det framgår vidare att det kan ske genom ett system av innehållsbeskrivningar, en akustisk varning, en visuell symbol eller på något annat sätt som beskriver innehållets art (skäl 19 ändringsdirektivet).
De personuppgifter som samlas in för att skydda minderåriga mot skadligt innehåll ska inte behandlas för kommersiella ändamål, såsom direktmarknadsföring, profilering och beteendestyrd annon- sering (artikel 6a.2
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning
2010 års
Genom ändringsdirektivet skärps kraven på att audiovisuella medie- tjänster ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.
142
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
Enligt skälen till ändringsdirektivet bör medlemsstaterna utan onödigt dröjsmål säkerställa att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion aktivt försöker göra sitt innehåll tillgängligt för personer med funktionsnedsättning, i synnerhet personer med syn- eller hörselnedsättning. Tillgänglighetskraven bör uppfyllas successivt och fortlöpande med beaktande av praktiska och oundvikliga be- gränsningar som kan förhindra full tillgänglighet, såsom direktsända program eller evenemang (skäl 22 i ändringsdirektivet).
Medlemsstaterna ska därför utan onödigt dröjsmål säkerställa att tjänster som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion fortlöpande och successivt görs mer tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom proportionella åtgär- der (artikel 7.1 i
Medlen för att uppnå tillgänglighet bör omfatta, men behöver inte begränsas till, teckenspråkstolkning, undertextning, upplästa undertexter och syntolkning. Direktivet omfattar inte funktioner eller tjänster som ger tillgång till audiovisuella medietjänster och inte heller tillgänglighetsfunktioner i elektroniska programguider (skäl 23 änd- ringsdirektivet).
Ett uttryckligt krav på att leverantörer av medietjänster ska åter- rapportera till tillsynsmyndigheten vilka åtgärder som genomförts för att öka tillgängligheten av medietjänsten införs i artikel 7.2 AV- direktivet genom ändringsdirektivet. Medlemsstaten får i sin tur en skyldighet att senast fyra år efter att ändringsdirektivet trätt i kraft och därefter vart tredje år rapportera till kommissionen om genom- förandet av bestämmelsen.
Utöver skyldigheten att göra medietjänster mer tillgängliga ska medlemsstaterna uppmuntra leverantörer av medietjänster att ta fram handlingsplaner för att tillgängligheten fortlöpande och successivt ska öka. Sådana handlingsplaner ska lämnas till den nationella tillsyns- myndigheten (artikel 7.3 i
Varje medlemsstat ska även utse en för allmänheten lättillgänglig kontaktpunkt online för information och klagomål om de nu aktu- ella tillgänglighetsfrågorna (artikel 7.4).
Slutligen ska medlemsstaterna säkerställa att krisinformation, in- begripet tillkännagivanden och meddelanden till allmänheten vid natur- katastrofer, som offentliggörs genom audiovisuella medietjänster tillhandahålls så att den är tillgänglig för personer med funktions- nedsättning (artikel 7.5).
143
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
Att det i vissa fall inte är möjligt att tillhandahålla krisinformation på ett sätt som är tillgängligt för personer med funktionsnedsättning bör inte hindra att audiovisuella medier används vid ett offentlig- görande (skäl 24 i ändringsdirektivet).
Framhävande och överliggande inslag
En nyhet är att det genom ändringsdirektivet införs en bestämmelse om att medlemsstaterna får vidta åtgärder för att säkerställa att audio- visuella medietjänster av allmänintresse framhävs på lämpligt sätt (artikel 7a
Sådana skyldigheter bör enligt skäl 25 till ändringsdirektivet en- dast införas när det är nödvändigt för att uppnå mål av allmänintresse som tydligt definieras av medlemsstaterna i enlighet med unionsrätten.
En annan nyhet är att medlemsstaterna ska vidta lämpliga och proportionella åtgärder för att säkerställa att audiovisuella medie- tjänster som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster inte utan dessa leverantörers uttryckliga medgivande förses med överliggande inslag för kommersiella ändamål eller ändras (artikel 7b).
Audiovisuella kommersiella meddelanden
Ett audiovisuellt kommersiellt meddelande definieras genom ändrings- direktivet som bilder med eller utan ljud som är utformade för att direkt eller indirekt marknadsföra varor eller tjänster tillhandahållna av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksam- het eller för att främja dennes anseende; sådana bilder åtföljer eller ingår i ett program eller i en användargenererad video mot betalning eller liknande ersättning eller i form av egenreklam. Till de olika formerna av audiovisuella kommersiella meddelanden hör bl.a. tv- reklam, sponsring, teleshopping och produktplacering (artikel 1 h
Artikel 9 i
144
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
heller får ske på grund av nationalitet (artikel 9.1 c ii). Även audio- visuella kommersiella meddelanden för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska vara förbjudna (artikel 9.1 d). En ny punkt införs med innebörden att audiovisuella kommersiella meddelanden för alkoholhaltiga drycker i audiovisuella medietjänster på begäran, utom sponsring och produktplacering, ska uppfylla kriterierna i arti- kel 22 (artikel 9.2).
Artikel 22, som inte ändras genom ändringsdirektivet, innehåller särskilda bestämmelser om
En nyhet är att medlemsstaterna i vissa angivna fall ska uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder i enlighet med artikel 4a.1 (artikel 9.3 och 9.4).
Sponsring
Produktplacering
2010 års
145
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
Främjande av europeisk produktion
I2010 års
Ändringsdirektivet ger också en möjlighet för medlemsstater, som kräver att leverantörer av medietjänster bidrar finansiellt till europeiska produktioner, att under vissa förutsättningar även kräva att leverantörer som är etablerade i andra medlemsstater ska lämna så- dana finansiella bidrag (artikel 13.2
De utökade krav som införs för
För att underlätta tillämpningen av bestämmelsen ska kommis- sionen utfärda riktlinjer för hur andelen europeisk produktion ska beräknas och hur begreppen liten publik och låg omsättning ska definieras (artikel 13.7 i
Bestämmelse om exklusiva rättigheter och bestämmelser om korta nyhetsinslag i
146
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
Den främsta ändringen som sker när det gäller direktivets kapitel om
Rätt till genmäle i
Ändringsdirektivet innebär inte några ändringar i
Bestämmelser som är tillämpliga på videodelningsplattformstjänster
Genom ändringsdirektivet utökas
En videodelningsplattformstjänst definieras som en tjänst enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt där tjänsten, en särskiljbar del av tjänsten eller en väsent- lig funktion i tjänsten har som huvudsakligt syfte att i
147
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
videodelningsplattformen som bestämmer hur de ska organiseras (artikel 1.1 aa
En leverantör av en videodelningsplattform är en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller en videodelningsplattform (artikel 1.1 da).
Bedömningen av var en leverantör av en videodelningsplattform är etablerad utgår från artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden, (direktivet om elektronisk handel). Om detta direktiv inte avgör i vilken medlemsstat en leverantör är etablerad ska denne anses som etablerad i en medlemsstat om vissa kriterier är uppfyllda. Dessa kriterier utgår från att förekomsten av ett moder- företag, ett dotterföretag eller en del i en företagsgrupp i en med- lemsstat kan innebära att leverantören anses som etablerad i denna medlemsstat (artikel 28a.1 och
I likhet med vad som gäller för audiovisuella medietjänster ska medlemsstaten upprätta och upprätthålla en förteckning över de leverantörer av videodelningsplattformstjänster som är etablerade, eller anses som etablerade i staten (artikel 28a.6).
I artikel 28b i
Begreppet lämpliga åtgärder är centralt för videodelningsplattformar och direktivet anger att medlemsstaterna ska säkerställa att leveran- törer av videodelningsplattformstjänster ska vidta lämpliga åtgärder för att uppfylla de krav som ställs i direktivet. Sådana lämpliga åtgär- der ska fastställas mot bakgrund av bl.a. det berörda innehållets art och den skada som innehållet kan orsaka. I ändringsdirektivet anges de åtgärder som kan användas, beroende på vad som är lämpligt (artikel 28b.3).
För genomförandet av de åtgärder som avses i artikeln uppmanas medlemsstaterna att använda samreglering och att i vissa fall främja
148
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
självreglering (artikel 28b.2 och 28b.4). Medlemsstaterna ska även säkerställa att mekanismer för prövning utanför domstol är tillgängliga för att lösa tvister mellan användare och leverantörer av videodelnings- plattformar med avseende på tillämpningen av artikel (artikel 28b.7).
Kontaktkommitté
Tillsynsmyndigheter och tillsynsorgan i medlemsstaterna
Tillsynsmyndigheters oberoende
Varje medlemsstat ska enligt ändringsdirektivet utse en eller flera nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan. Dessa ska vara juridiskt åtskilda från regeringen och oberoende av regeringen och av alla andra offentliga eller privata organ (artikel 30.1
I artikeln anges även att medlemsstaterna på olika sätt ska säker- ställa att nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan uppfyller olika krav i sin verksamhet, bl.a. att befogenheter ska utövas på ett opartiskt och öppet sätt, och att de ska ha tillräckliga finansiella re- surser (artikel
Informationsutbyte
Enligt 2010 års
149
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
Erga
Genom ändringsdirektivet inrättas den europeiska gruppen av reglerings- myndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga) i formell mening som ett organ med vissa uppgifter enligt direktivet. Ergas olika arbets- uppgifter anges i artikel 30b
Slutbestämmelser
I2010 års
Medlemsstaterna ska också senast den 19 december 2022 och där- efter vart tredje år rapportera till kommissionen om genomföran- det. Riktlinjer om vad som ska omfattas av sådana rapporter utfärdas av kommissionen efter samråd med kontaktkommittén.
3.10Direktivet om elektronisk handel
Som anges ovan tillhandahåller de leverantörer av videodelningsplatt- formar som omfattas av ändringsdirektivet informationssamhällets tjänster enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden, (direktivet om elektronisk handel). Leverantörerna omfattas därför av bestäm- melserna om den inre marknaden i direktivet om elektronisk handel, om de är etablerade i en medlemsstat (skäl 44 ändringsdirektivet).
I direktivet om elektronisk handel anges i artikel 3.1 att varje med- lemsstat ska se till att de av informationssamhällets tjänster som en på dess territorium etablerad tjänsteleverantör tillhandahåller överens- stämmer med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i denna medlemsstat och som omfattas av det samordnade området. Begrep- pet etablerad tjänsteleverantör definieras i direktivets artikel 2 c som en tjänsteleverantör som utövar näringsverksamhet med hjälp av ett
150
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
fast driftsställe under obestämd tid. Förekomsten och användningen av teknisk utrustning och teknik för att tillhandahålla tjänsten inne- bär inte i sig att tjänsteleverantören är etablerad.
Enligt skäl 19 till direktivet om elektronisk handel bör tjänste- leverantörens etableringsort fastställas i enlighet med
För ett företag som tillhandahåller tjänster via en webbplats på internet är etableringsorten inte den ort där utrustningen för webb- platsen finns eller den ort från vilken det går att nå webbplatsen, utan den ort där företaget utövar sin näringsverksamhet.
När en tjänsteleverantör har flera etableringsorter är det viktigt att fastställa från vilken av dessa den aktuella tjänsten tillhandahålls. När det är svårt att avgöra från vilken av flera etableringsorter en viss tjänst tillhandahålls, ska detta vara den ort där centrumet för leveran- törens verksamhet ligger när det gäller denna särskilda tjänst.
3.11Den europeiska kodexen
för elektronisk kommunikation
Den 20 december 2018 trädde Europaparlamentets och rådets direk- tiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation i kraft (direktivet om europeisk kodex för elektronisk kommunikation). Medlems- staterna ska ha genomfört direktivet i nationell lagstiftning senast den 21 december 2020. Direktivet ger, i likhet med tidigare direktiv på området, en möjlighet för medlemsstaterna att meddela bestäm- melser om skälig sändningsplikt (vidaresändningsplikt).
Medlemsstaterna har, enligt skälen till direktivet om en europeisk kodex för elektronisk kommunikation, möjlighet att fastställa pro- portionella skyldigheter avseende sändningsplikt. Sådana skyldig- heter bör dock endast införas om de är nödvändiga för att uppfylla de mål som avser allmänintresset. Den sändningsplikt som åläggs en bestämd tillhandahållare av medietjänster bör vara rimlig, dvs. att den bör vara proportionell och transparent mot bakgrund av klart fastställda mål som avser allmänintresset. Medlemsstaterna bör ge en
151
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
objektiv motivering till den sändningsplikt som föreskrivs i den nationella lagstiftningen för att säkerställa att denna plikt är transpa- rent, proportionell och tydligt definierad (skäl 308).
En medlemsstat får ålägga tillhandahållare av elektroniska kom- munikationsnät och kommunikationstjänster som används för distri- bution av radio- och
Begreppen elektroniskt kommunikationsnät och elektronisk kom- munikationstjänst definieras i direktivet (artikel 2.1 och 2.4). För nät och tjänster som används för distribution av radio- och
Sändningsplikt för analoga
152
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
3.12Självregleringssystem
3.12.1Allmänhetens Pressombudsman och Pressens Opinionsnämnd
Bakom Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinions- nämnd (PON) står organisationerna, TU – Medier i Sverige, Svenska Journalistförbundet, Sveriges Tidskrifter och Publicistklubben. Det gemensamma organet för organisationerna är Pressens Samarbets- nämnd.
PON behandlar enligt sina stadgar ärenden som gäller tillämpningen av god publicistisk sed och nämnden har att fritt pröva innebörden av detta begrepp. Ärenden som prövas rör material som omfattas av utgivaransvaret enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets- grundlagen i all periodisk press som är tillgänglig för alla. Nämnden prövar även internetpubliceringar om vissa förutsättningar är upp- fyllda. Den första förutsättningen är att det gäller publiceringar från företag som är representerade i Pressens Samarbetsnämnd och före- tag som anmält till PO och PON att man anslutit sig till det press- etiska systemet. Den andra förutsättning är att det är publiceringar som antingen är webbsändningar, där tillhandahållaren bestämmer när ett program ska börja eller sluta, exempelvis live- eller tablålagda sändningar, eller där tillhandahållandet sker via databaser av s.k. tradi- tionella massmedieföretag samt motsvarande publiceringar där data- basen omfattas av ett utgivningsbevis utfärdat av Myndigheten för press, radio och tv.
En granskning kan även omfatta publiceringar på konton i sociala medier om kontot tillhör ett sådant företag som anslutit sig till syste- met. Granskningen gäller bara sådana internetpubliceringar som ut- givaren kan kontrollera.
Förutom att ange vilken typ av publiceringar som prövas anger stadgarna bl.a. vilka som kan anmäla en publicering, PON:s samman- sättning, hur nämnden utses och hur beslut fattas.
PO har enligt sin instruktion till uppgift att råda och bistå en- skilda som känner sig förfördelade av publicitet i sådant material som kan prövas av PON. PO utses av ett kollegium bestående av chefs- justitieombudsmannen, ordföranden i Sveriges Advokatsamfund och ordföranden i Pressens Samarbetsnämnd.
153
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
Den som klandras efter ett beslut av PON ska utan dröjsmål pub- licera ett uttalande på en väl synlig plats. En tidning eller internet- publicering som klandras ska även betala en expeditionsavgift som är ett bidrag till att täcka kostnaderna för PO och PON
3.12.2Reklamombudsmannen och Reklamombudsmannens opinionsnämnd
Stiftelsen Reklamombudsmannen har två prövande instanser, Reklam- ombudsmannen (RO) och Reklamombudsmannens opinionsnämnd (RON), som prövar kommersiell reklam riktad mot den svenska marknaden enligt Internationella Handelskammarens regler för reklam och marknadskommunikation (ICC:s regler). Konsumenter, företag och organisationer kan anmäla reklam som man anser strider mot ICC:s regler. RO kan även ta egna initiativ till att pröva reklam.
I stadgarna för stiftelsen Reklamombudsmannen fastställs bl.a. stiftelsens ändamål, organisation och verksamhet. Stadgarna anger även hur RO ska utses och dennes uppgifter. Enligt stadgarna ska det också finnas en eller flera opinionsnämnder som ska ha en bred kompetens i syfte att kunna avgöra alla olika ärenden som kan tas upp för bedömning. I instruktionen för RO och RON anges bl.a. organens uppgifter, vilka som kan göra en anmälan till RO, formkrav för anmälan, hur ärenden ska handläggas hos RO och förfarandet inför RON.
RO utses av stiftelsens styrelse. RON är sammansatt av ledamöter som företräder marknadens aktörer; annonsörer, medier och reklam- producenter, samt konsumentintresset och personer från den akade- miska sfären.
Ärenden handläggs av ett kansli. RO meddelar beslut i ärenden om praxis finns. RO:s beslut kan överklagas till RON. Om praxis saknas hänskjuter RO ärendet till RON för prövning. RON:s beslut kan inte överklagas. Ett beslut publiceras på reklamombudsmannens webbplats samt i vissa fall i nyhetsbrev och pressmeddelanden. Be- sluten är att se som vägledning i vad som är god marknadsföringsetik och annonsörer förväntas följa besluten.
RO ger även vägledning, informerar och utbildar om marknads- föringsetiska frågor. Inom RO finns vidare ett vetenskapligt råd som
154
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
ska verka för forskning inom etik i reklam och marknadskommuni- kation. Rådet arbetar främst inom tre områden; forskning, informa- tion och stöd till RO:s verksamhet.
Stiftelsen Reklamombudsmannen finansieras på frivillig väg genom en årlig avgift från annonsörer, reklamproducenter och medier. Av- giften är relaterad till företagens årliga medieinvesteringar enligt Kantar SIFO:s reklammätningar (Ro. Reklamombudsmannens webbplats, www.reklamombudsmannen.org).
3.13Myndigheterna på
De bestämmelser i svensk rätt som genomför
När det gäller bestämmelserna om sändningars redaktionella inne- håll ligger uppgiften framför allt på granskningsnämnden för radio och tv (granskningsnämnden) vid Myndigheten för press, radio och tv. Uppgiften att övervaka bestämmelserna om innehåll som kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos under- åriga har dock lagts på Justitiekanslern. Ansvaret för övervakningen av direktivets bestämmelser om kommersiella meddelanden är upp- delat mellan granskningsnämnden och Konsumentombudsmannen, med undantag för reklam för medicinska produkter och behand- lingar som övervakas av Läkemedelsverket. I det följande beskrivs i korthet de myndigheter som har uppgifter inom de områden som omfattas av
155
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
Justitiekanslern
Justitiekanslern (JK) har till uppgift att övervaka att tryck- och yttrandefriheten enligt TF och YGL inte överskrids. JK har även sär- skilda uppgifter enligt radio- och
JK övervakar genom granskning i efterhand om program som sänts i tv eller tillhandahållits i
JK är fullmaktsanställd, vilket innebär att anställningen inte kan sägas upp.
Myndigheten för press, radio och tv
Myndigheten för press, radio och tv ska enligt bestämmelserna i för- ordningen (2010:1062) med instruktion för Myndigheten för press, radio och tv verka för yttrandefrihet inom sitt verksamhetsområde och främja möjligheterna till mångfald och tillgänglighet inom press, radio och tv. Det ingår i myndighetens uppgifter att besluta om till- stånd, avgifter och registrering samt utöva tillsyn i frågor som rör
Myndigheten för press, radio och tv är också den myndighet som regeringen utpekat som behörig att samarbeta med behöriga myndig- heter i andra
Myndigheten för press, radio och tv leds av en myndighetschef som är generaldirektör. Vid myndigheten ska det finnas ett insyns- råd som består av högst fem ledamöter.
156
SOU 2019:39 |
Regleringen på radio- och |
Granskningsnämnden för radio och tv
Inom Myndigheten för press, radio och tv finns det särskilda besluts- organet granskningsnämnden för radio och tv (granskningsnämnden) som får uttala sig om innehållet i sända program med stöd av, och på det sätt som anges i, 7 kap. 5 § YGL.
Granskningsnämnden övervakar enligt radio- och
Myndighetens ledning ansvarar för att granskningsnämnden till- delas resurser för sin verksamhet och för att verksamheten bedrivs författningsenligt och redovisas på ett tillförlitligt sätt (22 §).
Granskningsnämnden består av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal regeringen bestämmer. Minst en av ledamöterna och ersättarna ska vara vice ordförande. Ordföranden och vice ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare. I lagens förarbeten anges att övriga ledamöter bör vara personer med kompetens och integritet och med erfarenhet från olika delar av kultur- och samhällsliv (prop. 1993/94:160 s. 41). Ord- föranden och ledamöter i granskningsnämnden har tidsbegränsade förordnanden. Mandatperiodens längd är inte formellt reglerad, men normalt löper förordnandena under en period om tre år med möjlig- het till förlängning.
Konsumentombudsmannen
Konsumentombudsmannen, som är en funktion inom Konsument- verket, har bl.a. till uppgift att övervaka efterlevnaden av bestämmel- serna i marknadsföringslagen (2008:486) om vilseledande eller på annat sätt otillbörlig marknadsföring, t.ex. bestämmelserna om reklam- identifiering.
157
Regleringen på radio- och |
SOU 2019:39 |
Konsumentombudsmannen övervakar även bestämmelserna om marknadsföring i alkohollagen (2010:1622), lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter och lagen (2013:1054) om marknads- föring av modersmjölkersättning och tillskottsnäring.
På Konsumentombudsmannen ligger också uppdraget att över- vaka bestämmelserna i radio- och
i
Konsumentverkets generaldirektör är även Konsumentombuds- man. Vid Konsumentverket finns ett insynsråd.
Läkemedelsverket
Läkemedelsverket har tillsyn över efterlevnaden av läkemedelslagen (2015:315). Bestämmelserna i
Sedan den 1 juli 2018 är Läkemedelsverket en styrelsemyndighet.
Statens medieråd
Statens medieråd har i uppdrag att verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig medie- påverkan. Myndigheten ska följa medieutvecklingen när det gäller barn och unga samt sprida information och ge vägledning om barns och ungas mediesituation. Enligt 2 § förordningen (2010:1923) med instruktion för Statens medieråd ska myndigheten inom sitt verk- samhetsområde bl.a. verka för mediebranschernas självreglering samt följa och delta i internationellt arbete.
Statens medieråd leds av en direktör som är myndighetschef. Vid myndigheten finns ett insynsråd.
158
4Definitioner, jurisdiktion och registrering
4.1Inledning
Genom ändringsdirektivet tillförs nya och ändrade definitioner av flera av de grundläggande begrepp som används i
Även bestämmelsen om utbyte av information mellan medlems- staterna utvecklas genom ändringsdirektivet.
Medlemsstaterna blir genom ändringsdirektivet skyldiga att upp- rätta och upprätthålla en förteckning över de leverantörer av audio- visuella medietjänster och videodelningsplattformstjänster som faller inom deras jurisdiktion.
I detta kapitel redogörs först för utredningens överväganden om ändringsdirektivets nya och ändrade definitioner och vilka behov av ändringar i radio- och
159
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
SOU 2019:39 |
att meddela förändringar i de uppgifter som Myndigheten för press, radio och tv har registrerat och vilken sanktion som bör gälla för det fall en leverantör inte anmäler sin verksamhet eller förändringar i de uppgifter som registrerats. Slutligen behandlas de ändringar som sker i direktivets bestämmelser om procedurerna vid en begränsning av den fria rörligheten samt utbyte av information.
4.2Överväganden
4.2.1Definitioner
Förslag: Definitioner av begreppen videodelningsplattform, leve- rantör av videodelningsplattform och användargenererad video in- förs i radio- och
Definitionerna av produktplacering och sponsring ändras så att även videodelningsplattformar och användargenererad video omfattas.
Bedömning: Det finns inte något behov av lagändring eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets ändrade definitio- ner av audiovisuell medietjänst, audiovisuellt kommersiellt med- delande och program. Det finns inte heller något behov av att föra in en definition av redaktionellt beslut i radio- och
I
Bestämmelsen i 3 kap. 1 § radio- och
160
SOU 2019:39 |
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
Videodelningsplattformstjänst, leverantör
av videodelningsplattform och användargenererad video
Videodelningsplattformstjänst, leverantör av videodelningsplattform och användargenererad video är nya begrepp som införs genom änd- ringsdirektivet (artikel 1.1 aa, ba och da
De nya begreppen videodelningsplattformstjänst, leverantör av videodelningsplattform och användargenererad video skiljer sig från de begrepp som nu förekommer i radio- och
Radio- och
Europeiska kommissionen (kommissionen) avser att utfärda rikt- linjer i syfte att förtydliga vissa delar av definitionen av begreppet videodelningsplattformstjänst. Som framgår av kapitel 6, som behand- lar regleringen av videodelningsplattformstjänster, är frågan om att avgöra vad som omfattas av begreppet videodelningsplattformstjänst förknippad med flera gränsdragningsfrågor. Utredningens bedömning är att den närmare tolkningen av begreppet därmed får utvecklas i rättstillämpningen (se vidare avsnitt 6.4.2).
För begreppen leverantör av videodelningsplattform och användar- genererad video kan ändringsdirektivets definitioner användas orda- grant.
161
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
SOU 2019:39 |
Audiovisuellt kommersiellt meddelande, produktplacering och sponsring
Direktivets utökade tillämpningsområde medför att definitionerna av audiovisuellt kommersiellt meddelande, sponsring och produkt- placering ändras (artikel 1.1 h, k och m
Audiovisuellt kommersiellt meddelande
Begreppet audiovisuellt kommersiellt meddelande är ett överordnat begrepp för bl.a.
Begreppet audiovisuellt kommersiellt meddelande ingår inte i radio- och
1§ 10, 13, och 14 radio- och
Produktplacering
Ändringsdirektivet innebär att definitionen av produktplacering änd- ras så att även en användargenererad video omfattas av bestämmelser om produktplacering (artikel 1.1 m
Produktplacering är enligt radio- och
162
SOU 2019:39 |
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
Radio- och
Sponsring
För begreppet sponsring innebär ändringsdirektivet, förutom juster- ingar av redaktionell karaktär, att även videodelningsplattforms- tjänster och användargenererade videor faller inom regelverket för sponsring (artikel 1.1 k
I radio- och
Radio- och
Audiovisuell medietjänst
Begreppet audiovisuell medietjänst, som omfattar både linjära och
I skälen till 2010 års
163
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
SOU 2019:39 |
Om en tjänst, t.ex. en nättidning, består av olika delar där audio- visuellt innehåll ingår i en del av tjänsten, ska kravet på huvudsakligt syfte anses uppfyllt om denna del har ett audiovisuellt innehåll och en audiovisuell form som kan särskiljas från tjänsteleverantörens huvudsakliga verksamhet. Det kan t.ex. vara fristående delar av nät- tidningar som innehåller audiovisuella program eller användargene- rerade videor (skäl 3 ändringsdirektivet).
Radio- och
Radio- och
Den ändring i definitionen av audiovisuell medietjänst som sker genom ändringsdirektivet innebär snarast ett förtydligande av att en tjänst som ingår som en del i en annan tjänst, t.ex. en nättidning, kan utgöra en audiovisuell medietjänst om denna del har som huvud- sakligt syfte att tillhandahålla
164
SOU 2019:39 |
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
och
Program
Genom ändringsdirektivet förtydligas
Iradio- och
Den 1 januari 2019 trädde ändringar i YGL i kraft. Efter ändringarna definieras program som innehållet i ljudradio, tv eller andra sådana överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektro- magnetiska vågor samt innehållet i offentliga uppspelningar ur en databas (1 kap. 2 § YGL). Enligt förarbetena är program en kortare form av det hittills använda begreppet radioprogram som tar sikte på innehållet i de sändningar eller andra överföringar som behandlas i grundlagen. Någon ändring i sak är inte avsedd (prop. 2017/18:49 s. 248).
YGL:s definition av program omfattar alltså även program i ljud- radio. Att även sökbar
165
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
SOU 2019:39 |
(prop. 1990/91:64 s. 67). YGL:s definition omfattar därför mer än
Redaktionellt beslut
Redaktionellt beslut definieras enligt ändringsdirektivet som ett be- slut som regelbundet fattas i syfte att utöva redaktionellt ansvar och som är kopplat till den dagliga driften av den audiovisuella medie- tjänsten (artikel 1.1 bb
Någon särskild definition av redaktionellt beslut behövs, enligt utredningens bedömning, inte i radio- och
4.2.2Jurisdiktion
Förslag: Radio- och
Det förtydligas att radio- och
En bestämmelse införs i radio- och
166
SOU 2019:39 |
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
Ändringsdirektivet innebär vissa nya kriterier som avgör vilken med- lemsstat som ska anses ha jurisdiktion över
Bedömningen av jurisdiktion i de fall en leverantör av audio- visuella medietjänster driver verksamhet i flera medlemsstater
En audiovisuell medietjänst som kan tas emot i någon stat som om- fattas av avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet
En leverantör av en medietjänst kan bedriva verksamhet i flera länder och fråga kan då uppkomma om var denne ska anses etablerad. Den definition som radio- och
Med programrelaterad verksamhet bör då, enligt utredningens mening, förstås det dagliga redaktionella arbetet, liksom de redaktio- nella beslut som fattas. Det vill säga beslut som regelbundet fattas i syfte att utöva den faktiska kontrollen av både programval och hur programmen ska struktureras, antingen i en traditionell tablå för tv- sändningar, eller i en katalog för
167
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
SOU 2019:39 |
För bedömningen av när en tjänst är etablerad i Sverige finns i radio- och
I1 kap. 3 § andra stycket radio- och
Videodelningsplattformar
Genom ändringsdirektivet utökas
En medlemsstat behöver kunna fastställa om en leverantör av en videodelningsplattform är etablerad inom dess territorium. Vid tillämp- ningen av
168
SOU 2019:39 |
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
Om en leverantör inte är etablerad i någon medlemsstat enligt direktivet om elektronisk handel anger ändringsdirektivet olika kriterier för när en tjänst ska anses som etablerad i en medlemsstat. Dessa kriterier utgår från att förekomsten av ett moderföretag, ett dotterföretag eller en del i en företagsgrupp i en medlemsstat kan innebära att leverantören anses som etablerad i denna medlemsstat.
Utredningen anser att en bestämmelse som reglerar när en leve- rantör av en videodelningsplattform faller under svensk jurisdiktion behövs och därför bör införas i radio- och
4.2.3Registrering och register
Förslag: Leverantörer av videodelningsplattformar etablerade i Sverige ska anmäla sin verksamhet för registrering hos Myndig- heten för press, radio och tv.
Myndigheten för press, radio och tv:s beslut i frågan om re- gistrering ska kunna överklagas.
Den som enligt radio- och
Bedömning: Det finns inte behov av ytterligare lagändringar eller andra åtgärder om skyldighet att anmäla verksamhet än de nu föreslagna ändringarna för att genomföra ändringsdirektivets krav på att upprätta och upprätthålla en förteckning över leveran- törer under svensk jurisdiktion.
169
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
SOU 2019:39 |
För att
I detta avsnitt redogörs för ändringsdirektivets krav på att upp- rätta och upprätthålla ett register och de nuvarande bestämmelserna om registrering som finns i radio- och
Krav på att upprätta och upprätthålla en förteckning över leverantörer av medietjänster och videodelningsplattformar
Genom ändringsdirektivet införs krav på att en medlemsstat ska upprätta och upprätthålla en uppdaterad förteckning över leveran- törer av audiovisuella medietjänster under dess jurisdiktion. I för- teckningen ska även anges vilken av de grunder som anges i direk- tivet som jurisdiktionen baseras på. Motsvarande skyldighet införs för videodelningsplattformar där förteckningen ska innehålla leveran- törer av videodelningsplattformar som är etablerade eller anses vara etablerade på medlemsstatens territorium och vilken grund som jurisdiktionen baseras på. Medlemsstaten ska lämna förteckningen, inbegripet eventuella uppdateringar till kommissionen (artikel 2.5 b och 28a.6
Kommissionen ska säkerställa att förteckningarna görs tillgäng- liga i en central databas. Förutom att tillsynsmyndigheterna ska ha tillgång till databasen ska informationen i denna vara allmänt till- gänglig. Om de olika medlemsstaternas förteckningar är oförenliga
170
SOU 2019:39 |
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
med varandra ska kommissionen kontakta de berörda medlems- staterna för att finna en lösning (artikel 2.5 b och 28a.6).
Leverantörer av audiovisuella medietjänster ska enligt artikel 2.5 a i
Radio- och
Radio- och
Den som bedriver sändningsverksamhet som inte behöver till- stånd enligt radio- och
Myndigheten för press, radio och tv har ansvar för att upprätta och föra ett register som bara får innehålla de uppgifter som anges i 2 kap. 3 § radio- och
Leverantörer av videodelningsplattformar etablerade i Sverige ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv
Ikapitel 6 föreslår utredningen att radio- och
Utredningen anser därför att radio- och
171
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
SOU 2019:39 |
Ändringsdirektivets bestämmelser innebär ökade krav på leverantörer och Myndigheten för press, radio och tv
Radio- och
Ändringsdirektivets krav på att en medlemsstat ska föra ett re- gister och dela med sig av informationen till kommissionen innebär en formell skyldighet att föra ett register.
Myndigheten för press, radio och tv:s register kommer därför inte bara att fylla en funktion för den svenska myndigheten. Ett be- slut om registrering får också en tydligare betydelse för leverantörer och andra stater. Detta bör i sin tur innebära högre krav på att de tjänster som är etablerade i Sverige faktiskt anmäler sig för registrer- ing och att de uppgifter som registret innehåller är korrekta.
Enligt förarbetena till radio- och
När en anmälan om registrering kommer in till Myndigheten för press, radio och tv ska myndigheten fatta beslut om en registrering ska göras. För en leverantör kan beslutet ha stor betydelse inte minst för dennes förhållande till andra medlemsstater, eftersom en leveran- tör förutsätts följa regelverket i den stat där registrering skett. Den som anmäler en verksamhet bör därför kunna utgå från att ett beslut om registrering gäller, så länge inga ändringar i verksamheten har skett.
172
SOU 2019:39 |
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
Det bör alltså finnas en tydlighet och förutsebarhet för en leverantör av medietjänster under vilken stats jurisdiktion som denne faller under och vilka villkor som därmed gäller för verksamheten.
Detta bör inte hindra att granskningsnämnden för radio och tv kan göra en fristående bedömning i ett enskilt ärende. Det kan t.ex. vara så att förhållandena som medförde en registrering har ändrats efter registreringen eller att ett program som en nättidning tillhanda- håller inte anses ingå i nättidningens
I dag kan den som, uppsåtligen eller av oaktsamhet, inte fullgör anmälningsskyldigheten dömas till böter (17 kap. 3 § radio- och tv- lagen). I avsnitt 4.2.5 föreslår utredningen att denna sanktion ändras till en möjlighet för Myndigheten för press, radio och tv att vid vite förelägga en leverantör att lämna de uppgifter som krävs för regi- strering. Avsikten är att myndigheten ska få en effektiv sanktion att tillämpa i de fall en leverantör inte anmäler sig för registrering. Syftet med ett sådant föreläggande är alltså att leverantören ska lämna de uppgifter om verksamheten som är nödvändiga för att Myndigheten för press, radio och tv ska kunna pröva om registrering ska ske. Om de nödvändiga uppgifterna inte kommer in kan myndigheten ansöka om utdömande av vitet.
Det kan diskuteras om myndigheten, för att uppfylla ändrings- direktivets krav, ska kunna registrera en leverantör som, trots vites- föreläggande och eventuellt utdömande av vite, inte anmäler verksam- heten. Radio- och
Ett särfall är dock om en leverantör upphör med sin verksamhet. I avsnitt 4.2.4 föreslås att en leverantör ska vara skyldig att anmäla ändringar i verksamheten. Det förekommer att en leverantör upphör med sin verksamhet utan att meddela Myndigheten för press, radio och tv. I dessa fall bör myndigheten kunna göra en prövning av om leverantören bör avregistreras.
Även om Myndigheten för press, radio och tv inte ska göra en självständig bedömning av om registrering bör ske får myndighetens beslut en tydligare betydelse för leverantören. Det kan förekomma fall där en leverantör vill att verksamheten ska registreras i Sverige
173
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
SOU 2019:39 |
men där myndigheten gör bedömningen att leverantören inte faller under svensk jurisdiktion. I sådana fall får beslutet konsekvenser för leverantören. Utredningen anser därför att ett beslut i frågan om registrering bör kunna överklagas av den berörda leverantören. Om Myndigheten för press, radio och tv har fattat ett beslut om registrer- ing och det visar sig att beslutet är felaktigt bör myndigheten kunna ändra beslutet enligt 37 § förvaltningslagen (2017:900), om det beror på att leverantören har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter.
Registret ska innehålla uppgifter om grunden för registrering
Ändringsdirektivet anger särskilt att den förteckning som ska läm- nas till kommissionen även ska innehålla information om vilket av de kriterier i direktivet som ligger till grund för jurisdiktionen. Detta bör därför framgå av Myndigheten för press, radio och tv:s register. I en anmälan om registrering ska bl.a. uppgift om den verksamhet som bedrivs lämnas (2 kap. 2 § andra stycket 4 radio- och
Även om den ytterligare information som nu efterfrågas inför registrering skulle kunna rymmas inom uttrycket den verksamhet som bedrivs anser utredningen att en ytterligare bestämmelse be- hövs i 2 kap. 2 § radio- och
Utredningen anser sammanfattningsvis att radio- och
174
SOU 2019:39 |
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
4.2.4Ändringar i verksamheten ska anmälas
Förslag: Den som anmält sin verksamhet till Myndigheten för press, radio och tv för registrering eller som har tillstånd att sända tv eller ljudradio ska anmäla förändringar i de uppgifter som ingår i registret.
Bedömning: Det finns inte något ytterligare behov av lagändring eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets bestäm- melser om krav på att den förteckning som ska upprättas ska vara uppdaterad.
Som nämns ovan ska den förteckning som medlemsstaten ska upp- rätta och upprätthålla även vara uppdaterad. Enligt ändringsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av medietjänster in- formerar de behöriga nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsyns- organen om eventuella förändringar som kan påverka fastställandet av jurisdiktionen (artikel 2.5 a).
Myndigheten för press, radio och tv ska upprätta och föra register över de som anmält sig för registrering eller som har tillstånd enligt radio- och
Även om ändringsdirektivet inte innebär någon skyldighet för en leverantör av videodelningsplattformar att anmäla ändrade förhållan- den bör den föreslagna skyldigheten även omfatta dessa leverantörer.
175
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
SOU 2019:39 |
Utredningen gör bedömningen att det inte finns något behov av ytterligare lagändring eller andra åtgärder för att genomföra änd- ringsdirektivets bestämmelser om att den förteckning som ska upp- rätthållas ska vara uppdaterad och att leverantörer ska informera om de ändringar som skett.
4.2.5Underlåtenhet att anmäla verksamhet för registrering eller anmäla ändrade uppgifter
Förslag: Den som inte fullgör sin anmälningsskyldighet när det gäller registrering av sändningsverksamhet,
Den som bedriver en sändningsverksamhet som det inte behövs tillstånd för enligt radio- och
Skälet för registreringsplikten är att det finns ett behov av att veta vem som är ansvarig för en sändning även när det inte behövs något tillstånd för sändningarna (prop. 1995/96:160 s. 75). Bestämmelsen infördes ursprungligen i lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten (satellitlagen) och har senare överförts till 1996 års radio- och
176
SOU 2019:39 |
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
Är böter en lämplig sanktion vid underlåtenhet att anmäla verksamhet?
I betänkandet Vad bör straffas (SOU 2013:38) konstaterade Straff- rättsanvändningsutredningen att det inom den svenska lagstiftningen fanns ett stort antal författningar med straffbestämmelser som kunde karaktäriseras som förvaltningsrättsliga eller administrativa stöd- kriminaliseringar. Med begreppet stödkriminalisering avsågs i be- tänkandet bestämmelser som straffbelade överträdelser av bl.a. krav på tillstånd, anmälan eller registrering för att få driva viss verksam- het. Som förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringar fick, enligt utred- ningen, även anses bestämmelser som straffbelägger underlåtenhet att ange vissa förhållanden. Enligt utredningen fanns det generellt anled- ning att överväga om inte andra repressiva metoder än straff, som avgifter, viten och indragning av tillstånd, hade en bättre handlings- dirigerande förmåga. Det gällde inte minst med hänsyn till att regler- ingarna i stor utsträckning avsåg näringsverksamhet, som i många fall bedrevs av juridiska personer.
Många straffbestämmelser sanktionerade, enligt utredningen, en skyldighet att ge upplysningar. Utredningen var av uppfattningen att vitesföreläggande och vitesförbud var ett bättre tillvägagångssätt för att få fram upplysningar än användandet av straff. Överträdelserna i fråga beivrades dessutom endast i mycket begränsad omfattning. Utredningen ansåg att det i fråga om beteenden som sanktionerades genom förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringar generellt fanns anledning att överväga om inte sanktionsavgift, indragning av till- stånd eller vite hade en bättre handlingsdirigerande förmåga än straff (SOU 2013:38 s. 547 f.).
Myndigheten för radio och tv, nuvarande Myndigheten för press, radio och tv, föreslog i sitt remissyttrande över betänkandet att den som underlåter att anmäla sändningsverksamhet för registrering skulle kunna föreläggas att fullgöra denna skyldighet och att ett sådant före- läggande skulle få förenas med vite (Myndigheten för radio och tv:s dnr 13/02111).
Såvitt känt har vare sig Myndigheten för press, radio och tv – eller de tidigare myndigheter som haft till uppgift att föra register över bl.a. anmälningspliktig verksamhet – gjort någon anmälan om under- låtenhet att fullgöra anmälningsplikten. Om en sådan anmälan görs kan det antas att anmälan skulle vara lågt prioriterad hos de brotts- utredande myndigheterna.
177
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
SOU 2019:39 |
Det kan därför ifrågasättas om straff är den mest effektiva och lämpliga metoden för att säkerställa att bestämmelsen följs. Att i stället ändra till en administrativ sanktion skulle sannolikt leda till ett mer effektivt sanktionssystem. Om en tillsynsmyndighet kan vidta åtgärder om en överträdelse upptäcks kan det leda till en snabbare reaktion på överträdelser och en bättre användning av resurser. Kravet som ställs i artikel 2.5 b i
Vilken sanktion bör väljas?
Två sanktioner som förekommer i radio- och
Möjligheten att förelägga vid vite finns enligt 17 kap. 11 § radio- och
Särskild avgift infördes genom 1996 års radio- och
I förarbeten uttalades att de bestämmelser som var vitessanktio- nerade motiverades av att upprätthålla respekten för bestämmelserna och för att motverka värdet av överträdelser genom att göra dessa eko- nomiskt olönsamma. Särskild avgift infördes eftersom vitessanktionen av olika skäl visat sig vara ineffektiv (prop. 1995/96:160 s. 134 f.). Även syftet med den särskilda avgiften var alltså att en överträdelse inte skulle vara ekonomiskt lönsam.
178
SOU 2019:39 |
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
Vitessanktion förekommer dock även i fall där ett åsidosättande av ett krav inte har ett direkt ekonomiskt motiv i form av intäkter. När bestämmelser om krav på tillgänglighet för personer med funk- tionsnedsättning infördes i 2010 års radio- och
Det finns en möjlighet att meddela ett föreläggande förenat med vite riktat mot den som sänder satellit att lämna vissa upplysningar. De upplysningar som avses är sådana uppgifter som får ingå i myndig- hetens register (2 kap. 3 § andra stycket och 16 kap. 10 § radio- och
Syftet med ett föreläggande är att leverantören antingen ska lämna de uppgifter om verksamheten som är nödvändiga för att Myndigheten för press, radio och tv ska kunna pröva om registrering ska ske eller att leverantören ska meddela om de uppgifter som finns i registret har förändrats. Om de nödvändiga uppgifterna inte kom- mer in kan myndigheten ansöka om utdömande av vitet. Avsikten är därför inte att sanktionera underlåtelsen i sig utan att leverantören ska lämna de uppgifter som behövs för att Myndigheten för press, radio och tv antingen ska kunna pröva om registrering ska ske eller ändra de uppgifter som finns i registret.
Utredningen anser att den nuvarande straffrättsliga sanktionen för den som inte fullgör sin skyldighet att anmäla verksamhet enligt
2kap. 2 § radio- och
Myndigheten för press, radio och tv ska därför få förelägga den som inte fullgör sin anmälningsskyldighet när det gäller registrering av sändningsverksamhet,
Den som har registrerat en verksamhet eller som har tillstånd att sända tv, sökbar
179
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
SOU 2019:39 |
föreläggas att uppfylla skyldigheten. Ett sådant föreläggande ska få meddelas av Myndigheten för press, radio och tv och även det kunna förenas med vite. Enligt 19 kap. 5 § andra stycket radio- och
4.2.6Procedurregler och samarbete mellan medlemsstaterna
Förslag: Radio- och
Möjligheten för regeringen eller den myndighet som reger- ingen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om samarbete mellan myndigheter tas bort.
Det ska framgå av förordning att Myndigheten för press, radio och tv ska medverka till informationsutbyte mellan medlems- staterna.
Bedömning: Det finns inte något ytterligare behov av lagändring eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets bestäm- melser om samarbete mellan medlemsstater i frågor om att till- fällig begränsa en vidaresändning eller att tillämpa en striktare reglering.
Någon särskild bestämmelse om samarbete mellan medlems- staterna bör inte införas när det gäller videodelningsplattformar.
För att
I det här avsnittet behandlar utredningen behovet av ändringar i radio- och
180
SOU 2019:39 |
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
Undantag från huvudregeln om fri rörlighet
Enligt
Medlemsstaterna ska alltså säkerställa fri mottagning och får inte begränsa vidaresändning av audiovisuella medietjänster inom sina territorier från andra medlemsstater av skäl som hör under de om- råden som samordnas av direktivet (artikel 3.1
Det är kommissionen som avgör om en begränsning som en med- lemsstat gjort eller har för avsikt att göra är förenlig med unionsrätten. När kommissionen ska besluta om en begränsning av vidaresänd- ningen enligt artikel 3.2 eller 3.3 i
Begränsning av vidaresändning enligt artikel 3 i
En medlemsstat har enligt artikel 3 i
181
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
SOU 2019:39 |
eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på grund av bl.a. kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse.
Möjligheten till en tillfällig begränsning gäller även om medie- tjänsten har ett innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling eller som är till förfång för eller utgör en allvarlig risk för folkhälsan.
Om överträdelser har skett vid minst två tidigare tillfällen under en tolvmånadersperiod ska den medlemsstat som vill hindra till- handahållandet underrätta leverantören, den medlemsstat som har jurisdiktion och kommissionen om överträdelserna och om vilka åt- gärder som medlemsstaten har för avsikt att vidta om en överträdelse skulle inträffa igen. Vid förfarandet ska medlemsstaten iaktta leve- rantörens rätt till försvar och ge denne möjlighet att yttra sig över de påstådda överträdelserna. Om någon uppgörelse genom samråd mellan de två medlemsstaterna inte har kommit till stånd inom en månad efter underrättelsen ska kommissionen inom tre månader från mottagandet av underrättelsen besluta om åtgärderna är fören- liga med unionsrätten (artikel 3.2
Om en audiovisuell medietjänst uppenbart, allvarligt och grovt offentligt uppmanar till att begå terroristbrott enligt artikel 5 i Europa- parlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 5 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (terrorismdirektivet), eller är till förfång för eller utgör en allvarlig risk för allmän säkerhet, inklusive skydd av nationell säkerhet och försvar, ska överträdelse ha skett vid minst ett tidigare tillfälle under en tolvmånadersperiod för att en medlemsstat ska få göra undantag (artikel 3.3
För brådskande fall, högst en månad efter överträdelsen, där en audiovisuell medietjänst, liksom i det föregående förfarandet uppen- bart, allvarligt och grovt, offentligt uppmanar till att begå terrorist- brott enligt artikel 5 i terrorismdirektivet får en medlemsstat göra undantag från villkoren om antalet överträdelser och skriftlig under- rättelse. I sådana fall ska medlemsstaten snarast möjligt anmäla åtgär- derna till kommissionen och till den medlemsstat som har jurisdik- tion över leverantören av medietjänsten med uppgift om varför fallet
182
SOU 2019:39 |
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
är brådskande. Kommissionen ska då snarast möjligt undersöka om de anmälda åtgärderna är förenliga med unionsrätten (artikel 3.5).
Finns behov av bestämmelser om samarbete i radio- och
Som framgår ovan ger artikel 3 i
Bestämmelserna innehåller inte någon motsvarighet till kravet i artikel 4 att den medlemsstat som har jurisdiktion, när den tar emot en motiverad begäran om att hantera eventuella problem, i sin tur ska begära av leverantören av medietjänster att denne följer de ifråga- varande bestämmelserna i allmänhetens intresse (jfr 16 kap. 16 § radio- och
Även om bestämmelsen i artikel 3 är något omformulerad genom ändringsdirektivet kan konstateras att den har sin motsvarighet i 2010 års
Som framgår av avsnitt 7.2.3 har ärenden enligt artikel 3 i AV- direktivet förekommit hos Myndigheten för press, radio och tv. Myndigheten har då handlagt ärendena i enlighet med direktivet, utan att det finns en bestämmelse i radio- och
För sändningar eller tillhandahållanden riktade mot Sverige finns ingen möjlighet att tillfälligt hindra sändningarna eller tillhandahål- landena enligt radio- och
183
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
SOU 2019:39 |
Därmed behövs, enligt utredningens uppfattning, inte heller be- stämmelser för när och på vilket sätt samarbete ska ske med en myn- dighet i en annan
För sändningar eller tillhandahållanden från Sverige riktade mot en annan medlemsstat har det som nämns ovan förekommit ärenden hos Myndigheten för press, radio och tv i vilka en annan medlemsstat haft för avsikt att begränsa vidaresändning av en tjänst under svensk jurisdiktion som riktar sig mot den andra medlemsstaten.
Utredningen konstaterar att artikel 3 i
Utredningen gör därför bedömningen att det inte finns något behov av en bestämmelse motsvarande 16 kap.
Begränsning av vidaresändning enligt artikel 4 i
En medlemsstat kan enligt artikel 4 i
Om en medlemsstat som har infört sådana striktare bestämmelser bedömer att en leverantör under en annan medlemsstats jurisdiktion tillhandahåller en sådan tjänst som helt eller delvis riktar sig mot den förstnämnda medlemsstaten får denna begära att den medlemsstat som har jurisdiktion hanterar eventuella problem som upptäckts. Den medlemsstat som tar emot en sådan motiverad begäran ska begära att leverantören av medietjänster följer de ifrågavarande bestämmel- serna i allmänhetens intresse. Båda medlemsstaterna ska på ett snabbt och uppriktigt sätt samarbeta för att finna en ömsesidigt tillfreds- ställande lösning. Även för en sådan begäran finns en procedur som
184
SOU 2019:39 |
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
närmare beskrivs i ändringsdirektivet. Proceduren innebär att kom- missionen slutligen fattar beslut i frågan om de åtgärder som vid- tagits är förenliga med unionsrätten (artikel 4
Radio- och
I radio- och
Genom ändringsdirektivet utökas tillämpningsområdet för artikel 4 till att även omfatta
Den hänvisning till
Behovet av verkställighetsföreskrifter
Enligt 16 kap. 17 § radio- och
De föreskrifter som kan komma i fråga kan inte innebära att regeringen eller Myndigheten för press, radio och tv föreskriver hur en myndighet i en annan stat ska samarbeta med svenska myndig- heter. Föreskrifterna skulle därför enbart reglera Myndigheten för press, radio och tv:s arbete. Hur samarbetet ska ske kan därför i stället
185
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
SOU 2019:39 |
bestämmas genom att myndigheten tar fram och fastställer en rutin- beskrivning för hur ärenden ska hanteras. Med det resonemanget förefaller den nuvarande möjligheten för Myndigheten för press, radio och tv att meddela verkställighetsföreskrifter i frågor om samarbete mellan myndigheter inte behövas. Utredningen anser därför att den nuvarande bestämmelsen i 16 kap. 17 § radio- och
Videodelningsplattformar
Även när det gäller leverantörer av videodelningsplattformar finns i ändringsdirektivet en bestämmelse om proceduren när två medlems- stater inte är eniga om vilken medlemsstat som har jurisdiktion över leverantören.
Om medlemsstaterna vid tillämpningen av artikel 28a i AV- direktivet genom ändringsdirektivet inte är eniga om vilken med- lemsstat som har jurisdiktion över leverantören ska de utan dröjsmål uppmärksamma kommissionen på detta. Kommissionen får begära att Erga yttrar sig i frågan. Kommissionen ska även hålla kontakt- kommittén informerad (artikel 28a.7).
En motsvarighet till de procedurer som föreskrivs i direktivets artikel 3 och 4 saknas dock. Eftersom direktivet inte ger några närmare bestämmelser om vad som förväntas av en medlemsstat vid oenighet om var en leverantör av en videodelningsplattform är etablerad är frågan om det finns ett behov av bestämmelser om hur Myndigheten för press, radio och tv ska agera. Utredningen gör bedömningen att risken för att en sådan situation skulle uppkomma är begränsad. Det behov av informationsutbyte som kan uppkomma kan tillgodoses genom den allmänna bestämmelsen om att Myndigheten för press, radio och tv ska förse kommissionen och andra
Informationsutbyte
186
SOU 2019:39 |
Definitioner, jurisdiktion och registrering |
tillämpa direktivet utvecklas genom ändringsdirektivet. Bestämmel- sen pekar särskilt på artiklarna 2, 3 och 4 (artikel 30a
Bestämmelsen innebär bl.a. att en tillsynsmyndighet som får in- formation om att en leverantör under dess jurisdiktion kommer att tillhandahålla en tjänst som helt eller huvudsakligen kommer att riktas mot en publik i en annan medlemsstat ska informera tillsyns- myndigheten eller tillsynsorganet i denna medlemsstat (artikel 30a.2).
Myndigheten för press, radio och tv ska medverka till informationsutbyte
Ändringsdirektivet innebär att skyldigheten att utbyta information med andra medlemsstater och kommissionen utvecklas. Behovet av ett sådant utbyte kan också öka med de ändringar som sker i direk- tivet, bl.a. vad gäller frågor om jurisdiktion och registrering. Utred- ningen gör bedömningen att det bör framgå av förordning att Myndig- heten för press, radio och tv ska medverka till informationsutbyte med andra behöriga tillsynsmyndigheter i enlighet med artikel 30a i
187
5Förutsättningar för samreglering och självreglering
5.1Inledning
Redan i 2010 års
I ändringsdirektivet rekommenderas samreglering både för audio- visuella medietjänster och för videodelningsplattformar. Förutom att medlemsstaterna allmänt ska uppmana till användning av samreglering och främja självreglering pekar direktivet ut vissa områden som lämp- liga för samreglering eller självreglering. Det gäller t.ex. för genom- förandet av bestämmelserna om information till tittarna om innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveck- ling i artikel 6a.3 i
Det här kapitlet inleds med en redogörelse för utredningens be- dömning av förutsättningarna för ett genomförande av
Därefter behandlas frågan om möjligheten till självreglering genom ett nytt medieetiskt system. Först redogörs för det gemensamma
189
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
SOU 2019:39 |
medieetiska system som Föreningen Utgivarna, Svenska Journalist- förbundet och Publicistklubben har beslutat att inrätta. Sedan be- skrivs radio- och
5.2Överväganden
5.2.1Förutsättningar för ett genomförande genom samreglering
Bedömning: Med hänsyn till bestämmelsen i 7 kap. 5 § yttrande- frihetsgrundlagen är det inte möjligt med ett genomförande av
En möjlighet till samreglering finns på områden som samordnas genom
Förslag: Myndigheten för press, radio och tv ges i uppdrag att medverka till den samreglering som kan ske inom det område som samordnas genom
Gränsen mellan samreglering och självreglering
En första fråga är distinktionen mellan samreglering och självregler- ing. I skäl 14 till ändringsdirektivet finns en beskrivning av de båda begreppen. Samreglering i dess minimala form beskrivs som en rättslig länk mellan självreglering och den nationella lagstiftaren. De relevanta myndigheternas roll är bl.a. att erkänna samregleringssystemet, granska dess processer och finansiera systemet. Samreglering bör tillåta att det finns en möjlighet för staten att ingripa om målen för samregleringen
190
SOU 2019:39 |
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
inte uppfylls. Självreglering beskrivs i stället som ett samlingsbegrepp för de åtgärder som företag i en bransch, en organisation eller lik- nande vidtar för att skapa goda förhållanden inom det område där de verkar. Självreglering innebär vanligen att flera företag eller en hel bransch enas om gemensamma riktlinjer.
Nästa fråga är hur samreglering och självreglering förhåller sig till svenska rättstraditioner. Självreglering är framför allt aktuellt i de fall en bransch tagit initiativ till riktlinjer inom ett område och följer upp dessa på eget ansvar. Lagstiftaren kan i dessa fall avstå från att reglera det aktuella området därför att det redan finns ett fungerande system. Ett exempel inom medieområdet är Allmänhetens Press- ombudsman och Pressens Opinionsnämnd, som även beskrivs nedan.
Samreglering är än så länge ett oprövat instrument inom radio- och
Ett exempel på en uppgift som, under viss tillsyn, anförtrotts ett privaträttsligt organ är s.k. redovisningstillsyn enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Enligt lagen får regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer besluta att överlämna uppgiften att övervaka att en emittent upprättar regelbunden finansiell informa- tion, dvs. års- och koncernredovisning och halvårsrapport (16 kap. 12 § lagen om värdepappersmarknaden). Detta är en uppgift som tidigare börserna haft ansvar för. I förarbetena till lagstiftningen ansåg reger- ingen att det fanns fördelar med att delegera ansvaret, bl.a. att den kunskap som finns i branschen kan användas på ett mer direkt sätt och att näringslivets delaktighet skulle ge legitimitet åt de beslut som fattas (prop. 2017/18:242 s. 17 ff.). Enligt förordningen (2007:572) om värdepappersmarknaden får Finansinspektionen meddela föreskrifter om övervakningen av regelbunden finansiell information vid ett över- vakningsorgan och besluta att överlämna övervakningen (6 kap. 1 § 47 och 3 § förordningen om värdepappersmarknaden). I Finansinspek- tionens föreskrifter (FFFS 2018:18) om övervakning av emittenters
191
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
SOU 2019:39 |
regelbundna finansiella information anges bl.a. hur ett övervaknings- organ ska vara organiserat, hur övervakningen ska ske, åtgärder vid överträdelser och rapportering till Finansinspektionen. Finansinspek- tionen beslutade den 9 januari 2019 att överlämna övervakningen till Nämnden för svensk redovisningstillsyn (www.fi.se).
I förarbetena fördes också ett resonemang om att nämnden inte ska ha en normgivande uppgift och att verksamheten därför inte kan beskrivas som självreglering i den betydelse det begreppet normalt har. Regeringen konstaterade även att övervakningen av en emittents regelbundna finansiella information är en förvaltningsuppgift. En så- dan kan enligt 12 kap. 4 § andra stycket regeringsformen överlämnas till ett privaträttsligt organ. Om förvaltningsuppgiften innefattar myndighetsutövning krävs att överlämnandet sker med stöd av lag. Regeringens bedömning var att nämndens övervakning och Finans- inspektionens eventuella beslut om ingripande kunde betraktas som delar av en och samma förvaltningsuppgift. Det fanns därför skäl att anse att uppgiften att utföra övervakning innefattar myndighets- utövning (prop. 2017/18:242 s. 17 ff.).
Mot bakgrund av dessa exempel gör utredningen bedömningen att frågorna om gränsdragningen mellan samreglering och självreglering och hur de förhåller sig till våra rättstraditioner inte kan besvaras på ett entydigt sätt. Även om självreglering kan framstå som ett mer självklart system än samreglering är gränsen mellan självreglering och samreglering diffus. Det kan också diskuteras om det fall att lagstifta- ren avstår från att reglera ett område alltid är självreglering, eftersom lagstiftaren fortfarande har möjlighet att införa reglering om det själv- reglerande systemet inte fungerar.
Slutligen kan konstateras att Sverige är skyldigt att genomföra den samordning av vissa bestämmelser som sker genom
Med dessa utgångspunkter går utredningen vidare till att bedöma möjligheterna att använda samreglering på radio- och
192
SOU 2019:39 |
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
Är det möjligt med samreglering i frågor som faller inom ramen för granskningsnämnden för radio och tv:s tillsynsansvar?
Rätten att sända program på annat sätt än genom tråd får, enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända (3 kap. 3 § YGL).
I lag får även föreskrivas att en nämnd, vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare, ska granska om program, som någon har sänt på annat sätt än genom tråd, står i överensstämmelse med de föreskrifter eller andra villkor som gäller för sändningarna. En sådan nämnd får endast uttala sin mening och förelägga den sändande att följa föreskrifterna eller villkoren. I lagen får det föreskrivas att ett föreläggande av nämnden får förenas med vite. Frågor om ansvar för yttrandefrihetsbrott och om utdömande av vite prövas alltid av domstol enligt 3 kap. 7 § YGL (7 kap. 5 § YGL).
Bestämmelsen i 7 kap. 5 § YGL ger en förankring i grundlagen för den efterhandsgranskning som sker när granskningsnämnden för radio och tv (granskningsnämnden) övervakar om program står i överens- stämmelse med radio- och
Även om YGL och tryckfrihetsförordningen (TF) bygger på samma bärande principer är en skillnad att TF inte har någon be- stämmelse motsvarande 7 kap. 5 § YGL när det gäller granskning av innehållet i tryckt skrift. I förarbeten till TF har också det faktum att det finns ett självreglerande pressetiskt system genom Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON) lyfts fram när fråga uppkommit om huruvida rätten till respekt för privat- livet inom tryckta medier ska regleras närmare (prop. 1986/87:151 s. 36 ff.). Den prövning som PON gör på det pressetiska området har alltså inte lämnats över av lagstiftaren till PON. Det är i stället ett om- råde där staten valt att inte lagstifta, med hänvisning till att PON finns.
På radio- och
193
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
SOU 2019:39 |
offentligrättsligt organ, en nämnd, ska utföra denna granskning. Lag- stiftaren har också valt att införa bestämmelser i radio- och
Bestämmelsen i 7 kap. 5 § YGL ger alltså förutsättningarna för att det får finnas en nämnd som genom lag ges i uppgift att utföra granskning av radio- och
I den utsträckning staten ställer upp bestämmelser i lag eller genom villkor för sändningar i radio och tv och tillsynen ska utövas av en nämnd som tillsatts med stöd av 7 kap. 5 § YGL är det därmed, enligt utredningens bedömning, inte möjligt med ett system där ytterligare en nämnd ges i uppgift av staten att granska vissa av de sändnings- villkor som staten ställt upp. Detta är inte möjligt vare sig genom att ytterligare en nämnd ges denna uppgift i lag och inte heller genom att uppgifter delegeras till ett annat subjekt från granskningsnämnden, vare sig detta subjekt är offentligrättsligt eller privaträttsligt.
Ett genomförande av
Är det möjligt med samreglering utanför ramen för granskningsnämndens tillsynsansvar?
194
SOU 2019:39 |
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
tillsynen är produktioner av europeiskt ursprung. För frågor relate- rade till sådana bestämmelser bör därför – med utgångspunkt i resone- manget ovan – samreglering vara möjlig, om vissa grundläggande förut- sättningar är uppfyllda. Det vill säga, i dessa fall ställer inte regleringen i 7 kap. 5 § YGL upp några hinder mot att samreglering används.
Skrivelse från Nordic Entertainment Group AB
Nordic Entertainment Group AB (NENT) har i en skrivelse angett att bolaget är intresserat av att delta i utformningen av självreglering eftersom koncernen utvärderar förutsättningarna för att flytta tv- kanaler från brittisk till svensk jurisdiktion. NENT anser att sam- reglering är ett rationellt sätt för att ta fram gemensamma metoder och system för att se till att
NENT har angett följande argument för sin uppfattning. För in- trång i privatliv och rätten till genmäle finns redan medieetiska system som kan utvecklas. När det gäller
Förutsättningar för samreglering inom radio- och
Efter bedömningen av inom vilka delar av radio- och
Ändringsdirektivets bestämmelser om samreglering och självregler- ing omfattar både audiovisuella medietjänster och videodelningsplatt- formar. Medlemsstaterna ska uppmana till användning av samregler- ing och främjande av självreglering genom uppförandekoder som antas på nationell nivå inom de områden som samordnas genom direktivet i den utsträckning som deras rättsordningar tillåter. De nationella uppförandekoderna vid samreglering eller självreglering ska enligt ändringsdirektivet utformas så att de blir brett accepterade av de viktigaste aktörerna i medlemsstaten. De ska fastställa klart och tydligt angivna mål samt föreskriva en regelbunden, transparent
195
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
SOU 2019:39 |
och oberoende övervakning och utvärdering av i vilken mån de efter- strävade målen har uppnåtts. Uppförandekoderna ska också före- skriva en effektiv kontroll av efterlevnaden av koden inbegripet effek- tiva och proportionella sanktioner (artikel 4a.1
Som anges ovan är samreglering ett brett och i vissa avseenden oklart begrepp som kan omfatta olika kombinationer av inblandning från lagstiftarens sida och branschens självreglering. Avgörande för att ett system avser samreglering bör vara att lagstiftaren står som garant för att någonting som det allmänna eftersträvar, t.ex. upplys- ning, uppföljning eller tillsyn, utförs. Detta innebär att samreglering
–som nämns ovan – exempelvis kan bestå i att en myndighet sam- verkar med en bransch för att ta fram gemensamma riktlinjer för branschen.
Samreglering förutsätter, oavsett vilket område eller vilken fråga samregleringen avser, att det finns ett privaträttsligt organ som samlar relevanta aktörer på marknaden. Organet behöver ha den samman- sättning, organisation, beslutsstruktur och kompetens som krävs för att utföra uppgiften.
Ett från det allmänna fristående organ kan anta olika former be- roende på vilken uppgift organet ska utföra. Det går därför inte att generellt ange t.ex. vilken organisation organet ska ha utan det får i varje enskilt fall göras en bedömning av om organet har den organi- sation som krävs för att kunna utföra uppgiften.
Det bör vara de som berörs av samreglering inom ett område som också avgör om de vill medverka i en utveckling mot samreglering. Även om det förutsätts någon form av initiativ och vilja från aktö- rerna behöver dessa först bli medvetna om möjligheten att själva ta fram t.ex. uppförandekoder. För ett system med samreglering be- höver relevanta aktörer som kan organisera sig därför identifieras och informeras så att de kan ta ställning till om samreglering är ett möjligt alternativ.
För att underlätta och samordna detta arbete bör en myndighet få i uppdrag att medverka till samreglering i frågor som faller inom
196
SOU 2019:39 |
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
Vilken myndighet bör ges i uppdrag att medverka till samreglering?
Enligt utredningens uppfattning faller det sig därför naturligt att Myndigheten för press, radio och tv ges i uppdrag att medverka till samreglering inom det område som samordnas genom
När det gäller området för information om skadligt medieinne- håll bör det dock vara Statens medieråd som ges i uppdrag att bistå branschen i arbetet med att ta fram ett sådant gemensamt system.
Möjliga områden för samreglering
I uppdraget ingår att analysera vilka delar av
Eftersom samreglering än så länge är en oprövad metod inom radio- och
197
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
SOU 2019:39 |
områden där förutsättningar för samreglering kan finnas, om berörda branscher så önskar.
Myndigheten för press, radio och tv kan finna ytterligare möjlig- heter till samreglering. Det bör dock i hög grad ligga i de olika aktö- rernas intresse att verka för att identifiera ytterligare områden som lämpar sig för samreglering och som i förlängningen kan innebära ett system som bättre speglar branchens förutsättningar och ger en minskad administrativ börda.
I det följande ges några exempel på frågor som enligt utredningens uppfattning lämpar sig för samreglering.
Lämpliga åtgärder av leverantörer av videodelningsplattformar
Som beskrivs i kapitel 6 utökas
I avsnitt 6.4.6 föreslås i stället att Myndigheten för press, radio och tv får i uppgift att medverka till samreglering tillsammans med leverantörer av videodelningsplattformar rörande vilka av åtgärderna som ska vidtas. Uppgiften ska utföras i samråd med Statens medie- råd. Myndigheten för press, radio och tv får även i uppgift att bedöma om de åtgärder som leverantörerna vidtar är lämpliga.
Tvistlösning utanför domstol
Genom ändringsdirektivet införs krav på att medlemsstaterna ska säkerställa att mekanismer för att lösa tvister utanför domstol är till- gängliga för att lösa tvister mellan användare och leverantörer av video-
198
SOU 2019:39 |
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
delningsplattformar med avseende bl.a. på de åtgärder leverantören ska vidta (artikel 28b.7
I avsnitt 6.4.7 föreslås att Myndigheten för press, radio och tv får i uppgift att – inom ramen för arbetet med att medverka till sam- reglering på området – utveckla lämpliga tvistlösningsmekanismer.
Information om skadligt innehåll
I avsnitt 8.2.2 föreslås att leverantörer av audiovisuella medietjänster ska lämna information till tittarna om program som innehåller verk- lighetstrogna våldsskildringar eller pornografiska bilder som beskriver innehållet och varnar för dess potentiella skada.
Framhävande av europeiska produktioner
I avsnitt 11.2.2 föreslås att den som tillhandahåller
Ett framhävande kan ske på olika sätt och det är inte rimligt att alla tänkbara former för framhävande behöver användas av en leverantör. Det bör i stället vara möjligt för Myndigheten för press, radio och tv att i samråd med leverantörer av
199
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
SOU 2019:39 |
5.2.2Självreglering genom ett nytt medieetiskt system
Bedömning: För att möjliggöra ett självreglerande system där frågor om respekt för den enskildes privatliv prövas av ett privat- rättsligt organ bör möjligheten i radio- och
Utredningen konstaterar ovan att samreglering inte är ett alternativ på de områden som faller inom granskningsnämndens tillsynsansvar (avsnitt 5.2.1).
I detta avsnitt behandlar utredningen förutsättningarna för att frågor om tillsyn som rör respekt för den enskildes privatliv i sänd- ningar i radio och tv prövas genom självreglering av ett privaträttsligt subjekt. Utredningen har i denna bedömning utgått från det förslag om ett nytt medieetiskt system som lämnats av Föreningen Utgivarna, Svenska Journalistförbundet och Publicistklubben (Utgivarna m.fl.). I utredningens uppdrag ingår att undersöka förutsättningarna för att även frågor rörande genmäle i etermedier ska kunna prövas inom ramen för ett självregleringssystem. I det förslag till ett nytt medie- etiskt system som Utgivarna m.fl. lämnat ingår dock inte genmäle för etermedier. Utredningen går därför inte närmare in på förutsätt- ningarna för att även frågor om genmäle skulle kunna prövas av ett privaträttsligt subjekt.
Ett utvidgat självreglerande system
I promemorian Medieetiken i framtiden – en vidgad och stärkt själv- reglering (Regeringskansliets dnr Ku2018/00822/MF) och i en skrivelse till utredningen (dnr
Den 1 januari 2020 avses att ett nytt, utvidgat självreglerande medieetiskt system införs. Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens opionsnämnd (PON) byter då namn till Allmänhetens Medieombudsman (MO) och Mediernas etiknämnd (MEN). De nya organen ska pröva alla publiceringar för de medier som omfattas av självregleringen oberoende av publiceringsplattform. Även radio- och
200
SOU 2019:39 |
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
prövas, ska omfattas. Avsikten är att systemet ska omfatta alla medie- former och medieaktörer, såväl kommersiella aktörer som public
Grundförutsättningen för en prövning av MO och i MEN är att en publicering faller in under TF eller YGL, eller sker i ett socialt medium där ett grundlagsskyddat massmedium bedriver verksamhet under sitt varumärke och för yttranden som utgivaren har godkänt. Publiceringen ska också ha skett i ett massmedium som drivs av ett företag som är anslutet till någon av huvudmännen i Medieetikens förvaltningsorgan, eller drivs av ett företag eller enskild som är direkt- ansluten till det medieetiska systemet eller som uppfyller TF:s krav för en periodisk skrift.
MEN ska byggas upp som det nuvarande självreglerande systemet på pressområdet med representanter för allmänheten och medie- branschen. Grunden för en prövning inom MO och
Inledningsvis ska enbart fysiska personer som anser sig drabbade av en publicitetsskada i radio- och
Förslaget innebär att även de publiceringar som sker på etermedier- nas webbplatser och som i dag faller utanför det medieetiska system som granskningsnämnden utövar tillsyn över kan prövas, vilket skulle stärka allmänhetens tillit till det medieetiska systemet. På motsvarande sätt skulle det skapa en tydlighet för pressen, vars tjänster i nya medie- slag annars kan falla in under statlig granskning.
201
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
SOU 2019:39 |
Finansiering, stadgar och övriga praktiska frågor för det nya utvid- gade systemet är förankrade hos respektive huvudman. Den prövning som i det nya systemet kommer att ske om en enskild har lidit skada av en publicering har stora likheter med den prövning som i dag görs av granskningsnämnden avseende enskilds privatliv. Två parallella system medför dock osäkerhet och otydlighet för enskilda och är till nackdel för såväl den självreglerande verksamheten som för myndighets- tillsynen. Det betonas därför att en parallell prövning av en och samma publicering måste undvikas.
Huvudalternativet, och det som på sikt bäst gagnar självregleringen, är att ändringar görs i radio- och
Utgivarna m.fl. anger slutligen att utredningen bör föreslå att ändringarna i radio- och
Förutsättningar för självreglering för SVT, SR och UR
Utredningen har till uppdrag att analysera förutsättningarna för att innehåll i radio- och
I slutbetänkandet beskriver Public
202
SOU 2019:39 |
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
är att den typen av villkor i marknätet upphör och också tas om hand i ett självregleringssystem (s. 83).
Kommittén redovisade i det sammanhanget vad regeringen uttalat i den senaste public
Respekt för den enskildes privatliv och oförsvarlig publicitetsskada
Avsikten är att MO och
Radio- och
Villkoret avser enskilda personers privatliv. Juridiska personer kan ha ett liknande intresse som då främst prövas utifrån kraven på sak- lighet, opartiskhet och möjligheten till genmäle eller beriktigande.
Uttrycket oförsvarlig publicitetsskada som MO och MEN har för avsikt att pröva överensstämmer alltså inte helt med det villkor som är möjligt att ställa enligt radio- och
Att ett privaträttsligt organ väljer att pröva frågor utifrån ett vidare begrepp än radio- och
203
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
SOU 2019:39 |
Enligt 13 § förordningen (2010:162) med instruktion för Myndig- heten för press, radio och tv ska granskningen efter anmälan främst avse de anmälningar vars prövning bidrar till effektiv kontroll och en god efterlevnad av radio- och
Risk för dubbelprövning
Med dubbelprövning avses i detta sammanhang att samma innehåll prövas av ett privaträttsligt organ å ena sidan och granskningsnämn- den å andra sidan. Utgivarna m.fl. har framhållit att risken för dubbel- prövning av en och samma publicering måste undvikas.
Utredningen har inhämtat upplysningar från Myndigheten för press, radio och tv när det gäller risken för dubbelprövning. Myndig- heten har lämnat följande uppgifter. En anmälan om upplevt intrång i privatlivet rymmer i regel även närliggande frågor. Det handlar inte sällan om att anmälaren anser sig ha fått en alltför begränsad möjlig- het att korrigera, försvara sig mot eller ge sin syn på de förhållanden som skildras i ett program eller att anmälaren anser att uppgifterna som lämnas är direkt felaktiga eller missvisande. Bedömningar i dessa delar, i granskningsnämndens prövningar knutna till kraven på opartiskhet och saklighet, kan dessutom ha betydelse för nämndens bedömning av om ett intrång i anmälarens integritet uppkommit. Att uppgifter om ett visst klandervärt beteende inte vilar på saklig grund har, som exempel, bedömts vara en försvårande omständighet som lett till slutsatsen att ett intrång skett. Myndigheten konstaterar att om ärenden som aktualiserar privatlivsfrågan kommer in till gransk- ningsnämnden kommer ärendena i flera fall att leda till prövning både hos granskningsnämnden och hos MO och MEN.
Utredningen delar uppfattningen från Utgivarna m.fl. att risken för dubbelprövning av ett och samma inslag är något som, om möjligt, bör undvikas. Det kan även konstateras att frågor om respekt för den enskildes privatliv har ett nära samband med de grundläggande
204
SOU 2019:39 |
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
bestämmelser som rör kraven på saklighet och opartiskhet. Det finns också en gränsdragning mellan olika prövningsgrunder som kan vara svår för den enskilde att göra i en anmälan.
I dag faller det på granskningsnämnden att göra bedömningen av om grunden för en prövning är respekt för privatlivet eller opartisk- het och saklighet. Av de ärenden som granskningsnämnden prövar är det inte ovanligt att en fråga prövas utifrån flera grunder.
Diagrammet nedan visar antalet ärenden under åren
Ärenden rörande privatliv - totalt
40
35
30
25
20
15
10
5
0
2014 |
2015 |
2016 |
2017 |
2018 |
||
|
|
Endast privatliv |
|
Privatliv och en eller flera andra grunder |
|
|
|
|
|
|
|||
|
|
|
|
|||
Not: Endast public service har tillståndsvillkor om att sändningsrätten ska utövas opartiskt.
Källa: Myndigheten för press, radio och tv.
Av diagrammet framgår att det är vanligt att en anmälan som berör frågan om den enskildes privatliv respekterats även prövas mot en eller flera andra grunder.
205
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
SOU 2019:39 |
Under 2018 upprättades 1 934 granskningsärenden hos Myndig- heten för press, radio och tv (Myndigheten för press, radio och tv:s Årsredovisning 2018 s. 22). Antalet ärenden rörande respekt för privat- livet får därför, ensamt eller i kombination med andra prövnings- grunder, anses vara lågt både i absoluta tal och i relation till det antal ärenden som granskningsnämnden prövar varje år. Det kan alltså konstateras att det finns en risk för dubbelprövning men att antalet ärenden där dubbelprövning kan bli aktuell är begränsat.
Utredningen presenterar nedan de alternativ som kan vara tänk- bara för att uppnå det system som Utgivarna m.fl. förespråkar för en framtida granskning av om enskilda blivit utsatta för en publicitets- skada, oberoende av publiceringsplattform.
Tre alternativ för att möjliggöra att frågor om respekt
för den enskildes privatliv prövas av ett privaträttsligt organ
Möjligheten att ställa villkor om respekt för enskilds privatliv tas bort från radio- och
Ett första alternativ för att möjliggöra granskning av ett privaträtts- ligt organ är att möjligheten för tillståndsgivaren att ställa villkor om att tillståndshavaren i sin sändningsverksamhet ska respektera den enskildes privatliv tas bort från bestämmelsen i radio- och
Genom att slopa möjligheten att ställa detta villkor läggs frågan utanför det som är statens ansvarsområde. Det skulle därmed stå ett privaträttsligt organ fritt att ta upp anmälningar och göra prövningar som rör området, dvs. som PON fungerar i dag på pressområdet.
En fördel med detta alternativ är att det blir tydligt att ansvaret för att pröva om ett inslag kränker enskilds privatliv lämnar det statligt reglerade området och att det därmed står ett självreglerande medie- etiskt organ fritt att göra de prövningar som kan aktualiseras. Det är naturligtvis en förutsättning att det finns ett från staten fristående organ på plats när möjligheten att ställa villkor om att respektera den enskildes privatliv tas bort ur lagstiftningen och att organet bedöms kunna hantera uppgiften på ett tillfredsställande sätt.
En nackdel med alternativet är att en lagändring behöver ske om det skulle visa sig att det självreglerande systemet inte fungerar, dvs. bestämmelsen i 4 kap. 9 § 12 skulle behöva återinföras, antingen som
206
SOU 2019:39 |
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
ett möjligt tillståndsvillkor eller som en generell bestämmelse i radio- och
En särskild fråga är också hur det nuvarande systemet med till- ståndsvillkor kan koordineras tidsmässigt med ett självreglerande system. Nästa tillståndsperiod för SVT, SR och UR inleds den 1 januari 2020. För övriga, där tillstånd meddelas av Myndigheten för press, radio och tv, inleds en ny tillståndsperiod den 1 april 2020. Utgivarna m.fl. har uppgett att MO och MEN kommer att inrättas från och med den 1 januari 2020. Ny lagstiftning med anledning av de förslag som utredningen lägger fram kan – med en sedvanlig lagsiftningsprocess
–tidigast träda i kraft under hösten 2020.
Utredningen gör i denna fråga bedömningen att om radio- och
Möjligheten att ställa villkor om respekt för enskilds privatliv finns kvar i radio- och
Ett andra alternativ är att möjligheten att ställa upp villkoret om re- spekt för enskilds privatliv finns kvar i radio- och
En fördel med alternativet är att det skulle finnas en säkerhets- mekanism, om det skulle visa sig att det självreglerande systemet inte skulle fungera. Det har i olika sammanhang framhållits att en fram- gångsfaktor vid samreglering och självreglering är att det finns en säkerhetsmekanism i lagstiftningen (s.k. legislative backstop, jfr skäl 12 ändringsdirektivet). För att samreglering eller självreglering ska fun- gera effektivt bör staten därför ha en möjlighet att återta en uppgift
207
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
SOU 2019:39 |
om det skulle visa sig att det privaträttsliga organet av olika skäl inte förmår utföra denna. Det bör dock även beaktas att det inte kan sägas vara ett rent självreglerande system, när det finns en säkerhetsmeka- nism som relativt snabbt och enkelt kan slå till om självregleringen visar sig inte fungera.
Det bör dock också beaktas att om systemet inte fungerar krävs ändring i tillstånden för att granskningsnämnden ska kunna återta den granskande uppgiften. Enligt förarbetena till radio- och
Även i detta alternativ skulle det uppstå en period när reglering saknas, och det därmed inte skulle finnas någon möjlighet för den en- skilde att få frågan prövad om ett omotiverat intrång i privatlivet skett.
Slutligen bör vägas in att det är olika tillståndsgivare för olika aktö- rer på radio- och
Möjligheten att ställa villkor om respekt för den enskildes privatliv finns kvar i radio- och
Det tredje alternativet är att möjligheten att ställa villkor finns kvar i radio- och
208
SOU 2019:39 |
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
inte ett självreglerande system som fungerar parallellt med den lag- reglerade tillsynen. Det står givetvis alltid ett privaträttsligt organ fritt att granska de publiceringar som organet själv väljer att granska. Följ- den blir dock att frågan om ett program innebär en kränkning av den enskildes privatliv kan prövas både av granskningsnämnden och det privaträttsliga organet, dvs. en dubbelprövning.
Risken för dubbelprövning av samma fråga skapar oklarhet för den enskilde som kan bli osäker på vilken instans denne ska vända sig till. Oklarhet kan också uppstå om granskningsnämnden och det privaträttsliga organet gör olika bedömningar och praxis utvecklas i olika riktning. Det skulle inte vara en tillfredsställande situation.
Det bör även beaktas att det kan finnas en berättigad förväntan hos allmänheten att det i ett sändningstillstånd som lämnas av reger- ingen eller en statlig myndighet ska finnas ett tydligt villkor om att den enskildes privatliv ska respekteras och att detta villkor även prövas av ett offentligrättsligt organ.
Sammanfattande bedömning
Utredningen har presenterat olika alternativ för hur självreglering av frågor om respekt för privatlivet inom radio- och
Av de tre alternativen ger det första alternativet störst tydlighet i var ansvaret för prövningen av om ett innehåll kränker den enskildes privatliv ligger, nämligen hos den föreslagna medieetiska nämnden. Denna tydlighet gäller inte bara i förhållandet mellan lagstiftaren och det privaträttliga organet utan även i förhållande till den enskilde.
Det andra alternativet, där ansvarsfördelningen är något otydligare, innebär att möjligheten att ställa villkor finns kvar i radio- och tv- lagen, men att tillståndsgivaren inte ställer upp villkoret i sändnings-
209
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
SOU 2019:39 |
tillståndet när det kan konstateras att ett fungerande alternativt pröv- ningssystem är på plats. Detta alternativ ger förutsättningar för en tydligare säkerhetsmekanism eftersom det allmänna har möjlighet att ta tillbaka den granskande uppgiften om det visar sig att det medie- etiska systemet inte fungerar eller om systemet skapar otydlighet för den enskilde.
Det bör i detta sammanhang framhållas att farhågan att systemet inte skulle fungera inte avser att MO och MEN skulle brista i att upp- rätthålla den rättssäkra och effektiva prövning som PO och PON gör i dag. PO och PON har fyllt sin funktion under lång tid och varit en garant för att lagstiftaren inte behövt införa reglering avseende respekt för den enskildes privatliv inom pressområdet. Osäkerheten bottnar i stället i att oklarhet kan uppstå dels om vilken instans en- skilda ska vända sig till, dels om gränsdragningen mellan att pröva ett inslag på grund av kränkning av privatlivet och på grund av brister när det gäller saklighet och opartiskhet.
Dessa överväganden leder vidare till frågan om risk för dubbel- prövning. Utredningen – och även Utgivarna m.fl. – anser att risken för dubbelprövning bör undvikas. Samtliga alternativ innebär, enligt utredningens bedömning, en risk för dubbelprövning, dock i varie- rande omfattning. I det tredje alternativet finns risk för att samma innehåll prövas på samma grund, dvs. respekt för privatlivet. De två andra alternativen innebär att samma innehåll kan prövas av två olika organ – granskningsnämnden respektive MO och MEN – men inte på samma grund.
Risken för att bedömningen av frågor om respekt för privatlivet kan komma att skilja sig åt mellan de två organen är därför störst i det tredje alternativet. Samtidigt – som nämns ovan – överlappar de olika prövningsgrunderna saklighet, opartiskhet och respekt för privatlivet i någon mån varandra. Erfarenheten från granskningsnämndens verk- samhet visar att den enskilde i sin anmälan inte alltid gör en distink- tion i fråga vad anmälan grundar sig på. Det blir i stället en fråga för granskningsnämnden att göra en bedömning utifrån relevanta be- stämmelser.
Det tredje alternativet, med en uppenbar risk för dubbelprövning, bör alltså inte väljas.
Även om självreglering genom PO och PON har skett under lång tid har lagstiftaren på radio- och
210
SOU 2019:39 |
Förutsättningar för samreglering och självreglering |
detaljerad reglering till självreglering genom ett privaträttsligt organ är då stort, särskilt med tanke på att även public service ska omfattas av systemet. Genom att i ett första steg välja att inte ställa det aktuella villkoret i kommande sändningstillstånd, även om detta är möjligt, ger tillståndsgivaren ett förtroende till det nya medieetiska systemet som sedan kan utökas när verksamheten har visat sig fungera som förväntat. Samtidigt finns en möjlighet att återta ansvaret för gransk- ningen om så inte blir fallet.
Utredningen anser därför att det andra alternativet, där möjlig- heten att ställa villkor kvarstår, skulle vara mest ändamålsenligt, om en öppning ska skapas för att MO och MEN prövar frågor om oför- svarlig publicitetsskada genom intrång i den personliga integriteten även för radio och tv.
En lösning där självregleringen har en säkerhetsmekanism kan även anses säkerställa en effektiv och rättssäker uppföljning av att public service i sin verksamhet respekterar den enskildes privatliv.
211
6 Videodelningsplattformstjänster
6.1Inledning
Genom ändringsdirektivet utvidgas tillämpningsområdet för AV- direktivet till att omfatta också videodelningsplattformstjänster. Medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av sådana tjänster vidtar lämpliga åtgärder bl.a. för skydd av minderåriga och till skydd mot material som innehåller uppmaningar till våld eller hat. Ändrings- direktivet föreskriver också att vissa bestämmelser om reklam ska iakttas även av leverantörer av videodelningsplattformar.
I detta kapitel lämnas förslag om hur ändringsdirektivets bestäm- melser om videodelningsplattformstjänster ska genomföras i svensk rätt. Som bakgrund ges en beskrivning av videodelningsplattformar och förekomsten av sådana i Sverige. Därefter följer en kort redo- görelse för de regler som gäller enligt ändringsdirektivet och de svenska regler som kan aktualiseras. I avsnittet Överväganden finns utredningens förslag och bedömningar tillsammans med fördjupade beskrivningar av ändringsdirektivets regler samt relevant svensk lag- stiftning.
6.2Bakgrund
Videodelningsplattformstjänst definieras enligt ändringsdirektivet
ihuvudsak som en tjänst som i
I ändringsdirektivets första skäl beskrivs att marknaden för audio- visuella medietjänster utvecklats avsevärt och i snabb takt till följd av
213
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
den fortlöpande konvergensen mellan tv- och internettjänster. Video- delningsplattformstjänster lyfts fram som ett exempel på den medie- konvergens som kräver att regelverket på området uppdateras. Det anges att nya typer av innehåll, som videoklipp eller användargenererat innehåll, blivit allt viktigare och att nya aktörer numera är väletable- rade, t.ex. leverantörer av videodelningsplattformar. Enligt skäl 1 kräver denna mediekonvergens ett uppdaterat regelverk för att spegla utvecklingen på marknaden och skapa balans mellan tillgång till inne- hållstjänster online, konsumentskydd och konkurrenskraft.
Genom ändringsdirektivet införs ett nytt kapitel i
Videodelningsplattformstjänster tar sig olika uttryck och före- kommer i skilda sammanhang. Typexemplet på en videodelnings- plattformstjänst är Youtube. Youtube kännetecknas av att den är öppen för alla, reklamfinansierad och att leverantören av tjänsten i allmänhet inte lägger sig i vilket innehåll som användarna tillgänglig- gör. Hur innehållet tillgängliggörs styrs av algoritmer och tjänstens användare. Innehåll som laddas upp kan dock tas bort i efterhand, t.ex. om det visar sig att det består av material som inte kan tillgäng- liggöras av upphovsrättsliga skäl. Youtube är en tjänst som tillhanda- hålls av Google och företagets europeiska verksamhet är etablerad på Irland. Av det följer att det är ändringsdirektivets genomförande i irländsk lagstiftning som kommer att gälla för Youtube.
Myndigheten för press, radio och tv har på utredningens uppdrag beskrivit marknaden för videodelningsplattformar och genomfört en kartläggning av möjliga tjänster under svensk jurisdiktion (dnr
Myndigheten beskriver en marknad med ett flertal sociala medie- plattformar och digitala plattformar som möjliggör videodelning. Youtube är den största plattformen för att dela video, men även t.ex. Facebook, Instagram Stories, Tik Tok, Twitch och Snapchat erbjuder möjlighet att enkelt nå ut till en större grupp användare med ett rör- ligt innehåll.
214
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
Myndigheten hänvisar till statistik från Stiftelsen för internet- infrastrukturs (Internetstiftelsen) undersökning Svenskarna och internet 2018, som visar att Youtube och Facebook fortfarande är populärast, men att Instagram och Snapchat växer snabbare. Det är mest unga som använder Youtube, men det har skett en minskning av det dagliga användandet i de yngre målgrupperna. Det dagliga an- vändandet var 79 procent 2018 i åldersgruppen
Så länge dessa sociala medier fortsätter att användas av många är det enligt myndigheten sannolikt att dessa plattformar kommer att vara de vanligaste för videodelning. Den s.k. nätverkseffekten funge- rar som en inlåsningsmekanism. Med nätverkseffekten avses det fak- tum att en person som har hela sitt sociala nätverk på en plattform inte kommer att lämna den plattformen för en miljö som andra i nät- verket inte använder, eftersom det skulle kunna innebära att personen förlorar alla sina kontakter. Enligt myndigheten blir effekten att de stora, välkända sociala medieplattformarna och plattformarna för videodelning kan förväntas fortsätta vara stora, medan små uppstickare får svårt att etablera sig.
När det gäller plattformar som möjliggör videodelning pekar myn- digheten också på slutna
Myndigheten har vid kartläggningen av potentiella videodelnings- plattformar under svensk jurisdiktion funnit ett fåtal tjänster och delat in dessa i två olika grupper, dels intresseforum med möjlighet till videodelning, dels videodelningsplattformar för streaming av sport.
215
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
Inom den första gruppen lyfter myndigheten fram tre möjliga videodelningsplattformar. Freeride har skidåkningsintresserade som sin målgrupp. På sajten finns information och artiklar och ett forum där medlemmar kan dela bilder och videor. Bearplay är en filmtjänst för jakt- och fiskeintresserade. Medlemmar kan även dela filmer från egna jakt- och fiskeupplevelser. Fishbrain är ett socialt nätverk för fiskeintresserade. Fishbrain erbjuder sina användare möjligheten att följa professionella sportfiskare och att dela egna filmer.
Till den andra gruppen, videodelningsplattformar för streaming av sport, räknar myndigheten tre tjänster. Solidsport, som erbjuder en plattform för idrottsförbund och föreningar som vill sända sina cuper, event och matcher via internet. Målgruppen är även föräldrar som har barn eller ungdomar som håller på med lagidrott. Två andra aktörer inom denna grupp är StayLive och Streamify.
Myndighetens slutsats är att det för närvarande, dvs. våren 2019, finns få tjänster som potentiellt kan definieras som videodelnings- plattformar och är etablerade i Sverige. Fler videodelningstjänster kan enligt myndigheten komma att startas eftersom det är enkelt och det finns ett ökande intresse för att dela rörlig bild.
6.2.1Ändringsdirektivet
Regleringen i ändringsdirektivet av videodelningsplattformstjänster innehåller i huvudsak följande delar.
Innehållsregler
Medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörerna av videodelnings- plattformstjänster vidtar lämpliga åtgärder för att skydda minderåriga från skadligt innehåll och allmänheten från innehåll som bl.a. upp- manar till våld, hat och att begå terroristbrott (artikel 28b.1). Reglerna syftar till att uppnå samma skyddsnivå som gäller för audiovisuella medietjänster, t.ex.
216
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
Reklamregler
Ändringsdirektivet innebär att vissa bestämmelser om reklam ska iakt- tas också av leverantörer av videodelningsplattformar (artikel 28b.2). Motivet för att utvidga reklamreglernas tillämpningsområde är enligt skäl 46 att användarna i allt större utsträckning förlitar sig på video- delningsplattformstjänster för att ta del av audiovisuellt innehåll. Medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av videodelnings- plattformar under deras jurisdiktion uppfyller de grundläggande krav som ställs på audiovisuella kommersiella meddelanden. Det handlar bl.a. om att reklam ska kunna identifieras som sådan, att den inte får strida mot mänsklig värdighet eller diskriminera och att reklam riktad till minderåriga ska uppfylla vissa villkor.
Lämpliga åtgärder
Begreppet lämpliga åtgärder är centralt för de regler som gäller för innehållet på en videodelningsplattform (artikel 28b.3). Medlems- staterna ska säkerställa att leverantörerna av videodelningsplattformar vidtar lämpliga åtgärder för att uppfylla kraven.
De lämpliga åtgärderna ska fastställas bl.a. mot bakgrund av det be- rörda innehållets art, den skada som det kan orsaka och egenskaperna hos den kategori av personer som ska skyddas. Ändringsdirektivet innehåller en uppräkning av vad åtgärderna ska bestå i. Det kan bl.a. handla om att inkludera ändringsdirektivets krav i villkoren för video- delningsplattformstjänsten, upprätta mekanismer där användare kan rapportera eller flagga videor som strider mot innehållsreglerna och att upprätta ålders- och föräldrakontrollsystem för skydd av minder- åriga.
Självreglering och bedömning av myndighet
För att genomföra lämpliga åtgärder uppmanas medlemsstaterna att använda samreglering och främja självreglering genom antagande av uppförandekoder på nationell nivå (artikel 28b.4).
När det gäller lämpliga åtgärder finns också en bestämmelse med innebörden att medlemsstaterna ska införa de mekanismer som är nödvändiga för att bedöma om de åtgärder som vidtas av leverantörer
217
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
av videodelningsplattformar är lämpliga och anförtro bedömningen av dessa åtgärder åt nationella tillsynsmyndigheter (artikel 28b.5). Vidare upplyses att medlemsstaterna får införa mer detaljerade och striktare åtgärder än de exempel på lämpliga åtgärder som anges i bestämmel- sen och som beskrivs ovan (artikel 28b.6).
Tvistlösning utanför domstol
Ändringsdirektivet ställer krav på att medlemsstaterna ska säker- ställa att mekanismer för prövning utanför domstol är tillgängliga för att lösa tvister mellan användare och leverantörer av videodel- ningsplattformar, med avseende bl.a. på de åtgärder leverantören ska vidta (artikel 28b.7). Sådana mekanismer ska möjliggöra opartisk tvist- lösning och får inte frånta konsumenten det rättsskydd som erbjuds i nationell rätt (artikel 28b.8).
6.3Gällande regler
Videodelningsplattformstjänst finns inte som begrepp i svensk lag- stiftning, men företeelsen som sådan och även det innehåll som till- gängliggörs på dessa plattformar omfattas av olika regelverk. Här kan nämnas lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informa- tionssamhällets tjänster
Av intresse för frågan om vad som gäller för innehåll som till- gängliggörs på videodelningsplattformar, och även för leverantören av videodelningsplattformen och dess användare, är de villkor som tillämpas mellan leverantören och användaren.
Youtube kan tjäna som exempel. Genom att använda tjänsten god- känner användaren ett antal villkor. Bland annat förbinder sig använ- daren att inte lägga upp något innehåll som inkluderar material som är olagligt att inneha i det land där användaren är bosatt, eller som det skulle vara olagligt för Youtube att använda eller inneha i samband
218
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
med tillhandahållandet av tjänsten. Vidare görs användaren inför- stådd med och medveten om att användande av tjänsten kan innebära att bli exponerad för innehåll som är sakligt felaktigt, kränkande, otillständigt eller på annat sätt anstötligt.
Vid sidan av villkoren har Youtube riktlinjer. Dessa riktlinjer gäller för innehåll som tillgängliggörs på tjänsten. Riktlinjerna hand- lar bl.a. om hatiskt innehåll, våldsamt eller chockerande innehåll, hot och trakasserier. Policyn innebär att Youtube förlitar sig på att använ- darna rapporterar innehåll som de tycker är olämpligt och Youtube tillhandahåller en möjlighet för användarna att ”flagga” innehåll. När en video har rapporterats tas den inte bort automatiskt utan den granskas enligt riktlinjerna för innehåll. Innehåll som bryter mot rikt- linjerna tas bort från tjänsten. En granskning kan också leda till att innehållet får en åldersbegränsning.
6.4Överväganden
6.4.1Förhållandet till yttrandefrihetsgrundlagen
Bedömning: Det är inte uteslutet att innehåll på videodelnings- plattformar kan omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. Även om så är fallet är det möjligt att införa regler för videodelningsplatt- formar så länge reglerna inte är mer långtgående än de bestäm- melser som gäller för
Grundlagsskyddet för databaser regleras i 1 kap. 4 § YGL. I första hand omfattar databasregeln verksamhet som drivs av traditionella massmedieföretag, som t.ex. en redaktion för en periodisk skrift eller ett program. Sådana databaser har s.k. automatiskt grundlags- skydd. Regeln ger också en möjlighet för den som driver en databas att få grundlagsskydd på frivillig väg genom att ansöka om utgivnings- bevis. För att databasregeln ska vara tillämplig krävs att innehållet i databasen endast kan ändras av den som driver verksamheten. Ett grundläggande krav för att databasverksamhet ska skyddas enligt YGL är alltså att den som driver verksamheten råder över innehållet. Bakgrunden till kravet att innehållet helt ska styras av avsändaren är det ensamansvar som databasens utgivare har.
219
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
Mediegrundlagskommittén hade i uppdrag att analysera om mass- medieföretagens avskilda ytor på sociala medier eller motsvarande borde omfattas av automatiskt grundlagsskydd. Kommittén redovisade sina överväganden och förslag i betänkandet Ändrade mediegrundlagar (SOU 2016:58). Kommitténs bedömning var att rättsläget bör kunna uppfattas så det inte är uteslutet att ett massmedieföretags avskilda ytor på sociala medier omfattas av det automatiska grundlagsskyddet enligt databasregeln. Det är en fråga som enligt kommitténs bedöm- ning kan och bör överlämnas till rättstillämpningen (SOU 2016:58 s. 337).
Ett exempel på ett massmedieföretag som använder en videodel- ningsplattform är Sveriges Utbildningsradio AB:s (UR) Youtube- kanaler som består av fristående avsnitt ur vissa programserier. Så- dant innehåll kan omfattas av YGL om
Webbsändningsregeln (1 kap. 3 § andra stycket YGL) innebär att radio- och
Sociala medier med videodelningsfunktionalitet kan ge användarna möjlighet att direktsända innehåll. Instagram, Facebook och Youtube har denna funktionalitet och den är i allmänhet så lättanvänd att en s.k. livestream kan startas via en webbläsare i en dator med kamera eller direkt via en telefons inbyggda kamera. Sådana direktsändningar skulle kunna omfattas av webbsändningsregeln och vara grundlags- skyddade. Högsta domstolen har bedömt att en sändning som i allt
220
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
väsentligt är obestämd till format, inriktning och tid inte kan anses utgöra ett program i webbsändningsregelns mening. En sändning som är att se som ett rent spontanutflöde från en enskild sändares sida bör därför inte omfattas av regeln (Högsta domstolens dom den 2 juli 2018 i mål nr B
Utredningen bedömer sammantaget att det inte är uteslutet att innehåll som tillgängliggörs på videodelningsplattformar kan om- fattas av YGL, men att en bedömning måste göras från fall till fall. Frågan är dock inte avgörande för möjligheten att genomföra änd- ringsdirektivets regler om videodelningsplattformar. Det kan i sam- manhanget framhållas att ändringsdirektivets reglering av innehåll på videodelningsplattformar inte går utöver de krav som ställs på tv- sändningar och
6.4.2Gränsdragningsfrågor
Bedömning: Utgångspunkten för bedömningen av vad som utgör en videodelningsplattform bör vara ändringsdirektivets definition av begreppet.
En viktig fråga är hur videodelningsplattformar definieras och hur de avgränsas mot andra onlinetjänster, inte minst sociala medier. En av ändringsdirektivets utgångspunkter är att en social medietjänst ska omfattas av direktivet i den utsträckning tjänsten omfattas av defini- tionen av videodelningsplattformstjänst. Bakgrunden, som kommer till uttryck i skäl 4, är att sociala medietjänster har ett betydande genomslag genom att de ger användarna möjlighet att forma och på- verka andra användares åsikter. Därför bör det finnas regler också för dessa tjänster som skyddar minderåriga från skadligt innehåll och alla medborgare från uppmaning till hat, våld och terrorism.
Definitionen av videodelningsplattformstjänst innebär att en så- dan tjänst inte är en audiovisuell medietjänst, även om den har delar gemensamt med audiovisuella medietjänster såsom dessa definieras i direktivet. En videodelningsplattform är enligt artikel 1.1 aa i AV- direktivet genom ändringsdirektivet bl.a. en tjänst enligt definitionen
iartiklarna 56 och 57 i
221
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
att det av skäl 6 i ändringsdirektivet framgår att definitionen av video- delningsplattformstjänst inte bör omfatta
Definitionen av videodelningsplattformstjänst sammanfaller även med definitionen av audiovisuell medietjänst när det gäller syftet med tjänsten. Tjänsten ska tillhandahållas allmänheten i
I ändringsdirektivet förtydligas att
Avsaknaden av redaktionellt ansvar
Av definitionen av videodelningsplattformstjänst framgår att leve- rantören av tjänsten saknar redaktionellt ansvar för innehållet (arti- kel 1.1 aa). Därigenom skiljer sig en videodelningsplattformstjänst från en audiovisuell medietjänst, t.ex.
Redaktionellt ansvar är i sig definierat i
222
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
I detta sammanhang kan det sista ledet i definitionen av video- delningsplattformstjänst nämnas. Det är leverantören av videodel- ningsplattformen som bestämmer hur de (dvs. program, användar- producerade videor eller bådadera) ska organiseras. En leverantör av en videodelningsplattformstjänst har alltså möjlighet att styra över hur innehållet i tjänsten, dvs. program eller användarproducerad video, organiseras men kan inte styra över vilket faktiskt innehåll som visas.
Att styra över hur innehållet i tjänsten organiseras exemplifieras i direktivet med automatiserade metoder eller algoritmer, i synner- het genom att visa innehållet i tjänsten, genom taggning och genom sekvensering. Taggning bör kunna förstås som att innehållet i tjäns- ten organiseras utifrån information som användaren tillfört den upp- laddade videon, t.ex. beskrivande ämnesord. Sekvensering handlar om att innehållet organiseras i en viss ordning som styr uppspelnings- processen.
Avgränsning mot sociala medier
Det finns ingen klar gräns mellan sociala medietjänster och videodel- ningsplattformstjänster. Tjänster som i dagligt språkbruk beskrivs som sociala medier kan ha möjligheter till videodelning och en videodelningsplattformstjänst kan erbjuda det som traditionellt för- knippas med sociala medier.
Sociala medietjänster tas upp i skäl 4 ändringsdirektivet. Där be- skrivs att videodelningsplattformstjänster, liksom sociala medietjäns- ter, blivit en viktig kanal för ungdomar när det gäller att dela informa- tion, underhålla och utbilda, bl.a. genom att ge tillgång till program och användarproducerade videor. Sociala medietjänster behöver där- för omfattas av tillämpningsområdet för direktivet eftersom de kon- kurrerar om samma publik och intäkter som de audiovisuella medie- tjänsterna.
I skäl 5 förtydligas att även om syftet med ändringsdirektivet inte är att reglera sociala medietjänster i sig, bör sociala medietjänster omfattas av direktivet om tillhandahållandet av program och användar- producerade videor utgör en väsentlig funktion i tjänsten. Tillhanda- hållandet av program och användarproducerade videor kan enligt skäl 5 anses utgöra en väsentlig funktion i den sociala medietjänsten
223
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
om det audiovisuella innehållet inte endast är underordnat eller ut- gör en mindre del av verksamheten i den sociala medietjänsten.
Vidare uttalas i skäl 5 att kommissionen bör utfärda riktlinjer för den praktiska tillämpningen av kriteriet väsentlig funktion i definitio- nen av en videodelningsplattformstjänst. Riktlinjerna bör utarbetas med vederbörlig hänsyn till de mål av allmänt intresse som ska uppnås av leverantörer av videodelningsplattformar och rätten till yttrande- frihet. Utredningen har inhämtat att kommissionens ambition är att publicera riktlinjer under 2019.
Hur begreppet väsentlig funktion ska tolkas har varit omdiskute- rat sedan det i ett sent skede av förhandlingarna om ändringsdirek- tivet infördes i direktivtexten. Under vintern 2018/2019 har kom- missionen haft en dialog med medlemsstaterna och intressenter om begreppet. European Broadcasting Union (EBU) har hävdat att be- greppet väsentlig funktion bör förstås så att möjligheten till video- delning inte nödvändigtvis måste vara den viktigaste funktionen i en tjänst, utan att det räcker att videodelning är en av kanske många olika funktioner som en tjänst tillhandahåller för sina användare (EBU Contribution for the preparation of Commission Guidelines on the practical application of the ”essential functionality” criterion of the definition of
Sammantaget kan utredningen konstatera att det kan uppkomma flera gränsdragningsfrågor när det gäller att bedöma om en tjänst omfattas av ändringsdirektivets bestämmelser. Till detta kommer att området är under ständig utveckling och att nya typer av videodel- ningstjänster och nya tekniska lösningar sannolikt kommer att för- ändra och eventuellt försvåra bedömningen över tid. De tolknings- riktlinjer som kommissionen avser att ta fram kan ge ledning och bör beaktas i det fortsatta arbetet.
En rimlig slutsats är därför, enligt utredningens bedömning, att det är inte är lämpligt att närmare precisera vilka typer av videodel- ningsplattformstjänster som ska omfattas av regleringen på området, utan utgå från den allmänt hållna definitionen i ändringsdirektivet och låta frågan om vilka typer av tjänster som omfattas av regleringen få utvecklas i tillämpningen och genom rättspraxis.
Myndigheten för press, radio och tv kommer att få en central roll i praxisutvecklingen, bl.a. mot bakgrund av att leverantörer av video- delningsplattformar etablerade i Sverige ska anmäla sin verksamhet till myndigheten för registrering (avsnitt 4.2.4).
224
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
6.4.3Definitioner, jurisdiktion och registrering
Genomförande av ändringsdirektivets bestämmelser om definitioner, jurisdiktion och registrering när det gäller videodelningsplattforms- tjänster behandlas i kapitel 4.
I kapitel 4 föreslås bl.a. att definitioner av begreppen videodelnings- plattform, leverantör av videodelningsplattform och användargene- rerad video införs i radio- och
6.4.4Radio- och
Bedömning: Bestämmelser om videodelningsplattformar och leve- rantörer av sådana tjänster bör införas i radio- och
Ändringsdirektivet innebär att tillämpningsområdet för
Ett alternativ är att bestämmelser införs i en ny lag. Motiv som kan anföras för att skapa en ny lag om videodelningsplattformar är bl.a. att det handlar om något annat än de traditionella medietjänster som regleras i radio- och
225
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
Ett annat alternativ är att införa bestämmelser om videodelnings- plattformar i radio- och
Som konstaterats ovan kan innehåll som omfattas av YGL, t.ex.
Slutligen kan nämnas att en särskild lagstiftning för videodelnings- plattformar skulle omfatta ett mycket begränsat område och i många frågor behöva hänvisa till radio- och
Utredningens bedömning är mot denna bakgrund att ändrings- direktivets bestämmelser om videodelningsplattformar bör genom- föras genom att radio- och
226
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
Ett nytt kapitel om videodelningsplattformar bör införas i radio- och
De bestämmelser som ska gälla för leverantörer av videodelningsplatt- formar bör enligt utredningens bedömning samlas i ett eget kapitel i radio- och
Det finns flera skäl för att skapa ett eget kapitel för de bestäm- melser som behöver införas. En anledning är att skillnaderna mellan leverantörer av videodelningsplattformar och audiovisuella medie- tjänster är betydande, bl.a. saknar leverantörer av videodelnings- plattformar redaktionellt ansvar för innehållet. Ytterligare ett skäl är att de bestämmelser som ska gälla för leverantörer av videodelnings- plattformar delvis är utformade på ett annat sätt än de bestämmelser som gäller för leverantörer av audiovisuella medietjänster. Exempel- vis ska leverantörer av videodelningsplattformar vidta lämpliga åtgär- der för att skydda minderåriga från skadligt innehåll och allmänheten från uppmaningar till våld och hat. Att samla de nya bestämmelser som behövs i ett eget kapitel bör även underlätta för den som på ett enkelt sätt vill ta reda på vad som gäller för leverantörer av videodel- ningsplattformar. Det kan slutligen också nämnas att bestämmel- serna i ändringsdirektivet som är tillämpliga på videodelningsplatt- formstjänster finns i ett eget kapitel i direktivet, IXA.
Det nya kapitlet i radio- och
6.4.5Bestämmelser om innehållet på videodelningsplattformar
Bedömning: Leverantörer av videodelningsplattformar kan bli an- svariga enligt lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor.
227
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
Lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor
I 5 § föreskrivs en skyldighet för den som tillhandahåller tjänsten att ta bort eller på annat sätt förhindra vidare spridning av vissa med- delanden som sänds in till tjänsten av en användare. Meddelanden som tillhandahållaren är skyldig att ta bort är de vars innehåll uppen- bart är sådant som avses i någon av bestämmelserna om olaga hot, olaga integritetsintrång, uppvigling, hets mot folkgrupp, barnporno- grafibrott och olaga våldsskildring samt offentlig uppmaning enligt lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brotts- lighet, den s.k. rekryteringslagen. Den som tillhandahåller en elek- tronisk anslagstavla ska enligt 4 §, för att kunna fullgöra sin skyldig- het att ta bort vissa meddelanden, ha sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten.
Videodelningsplattformar är en företeelse som inte fanns när
I samband med att brottskatalogen i
228
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
elektronisk anslagstavla ansetts föråldrat. Lagen har dessutom, åtmin- stone i domstol, kommit att tillämpas i mycket begränsad utsträck- ning. Regeringen menade i nämnda lagstiftningsärende att även om begreppet elektronisk anslagstavla i sig är något föråldrat så är inne- börden – en tjänst där någon inrättar en möjlighet för användare att sända in egna och ta del av andras meddelanden – fortfarande rele- vant (prop. 2016/17:222 s. 79).
När det gäller videodelningsplattformar kan det också diskuteras om
I propositionen framhålls att den som tillhandahåller en elektro- nisk anslagstavla är den som kan bestämma över tjänstens användning, inklusive de tekniska och administrativa rutinerna (prop. 1997/98:15 s. 10). Mot denna bakgrund bör det kunna hävdas att det är leveran- tören av videodelningsplattformen som är ansvarig enligt
Att
Vilket innehåll omfattas?
Enligt artikel 28b.1 ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörerna av videodelningsplattformar vidtar ”lämpliga åtgärder” för att skydda minderåriga från skadligt innehåll och allmänheten från innehåll som bl.a. uppmanar till våld, hat och att begå terroristbrott. Som beskrivits ovan innebär
229
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
att ta bort meddelanden vars innehåll uppenbart är sådant som avses i någon av brottsbalkens bestämmelser om olaga hot, olaga integritets- intrång, uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott eller olaga våldsskildring, eller offentlig uppmaning i rekryteringslagen (5 § första stycket punkt 1).
Utredningen bedömer att uppräkningen täcker det område som omfattas av artikel 28b.1. Det innebär dock inte att utredningen an- ser att en hänvisning till
Enligt definitionen i ändringsdirektivet kan innehåll som tillgäng- liggörs på en videodelningsplattform vara program, audiovisuella kommersiella meddelanden och användargenererade videor. Efter- som
Artiklarna
Förslag: I kapitlet om videodelningsplattformar ska det finnas en bestämmelse som upplyser om att
Artikel 28b.1 i
230
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
Innebörden av hänvisningen är att lämpliga åtgärder ska vidtas för att skydda barn och allmänheten utan att det påverkar tillämpningen av de nämnda artiklarna i
Det är främst den sistnämnda artikeln, motsvarande 18 §
Av intresse i detta sammanhang är även artikel 15 i
Med tjänsteleverantör avses i direktivet varje fysisk eller juridisk person som tillhandahåller någon av informationssamhällets tjänster. Det kan t.ex. vara en leverantör av en videodelningsplattform. I änd- ringsdirektivets skäl 48 påpekas också att tillämpningen av artikel 15
231
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
i
Mot bakgrund av det svenska genomförandet av artikel
Om förhållandet mellan
I propositionen till
Särskilda innehållsbestämmelser krävs för att genomföra ändringsdirektivet
Utredningen bedömer att det inte är tillräckligt att enbart hänvisa till
232
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
för att skydda minderåriga och för att skydda allmänheten från visst innehåll. Vad de lämpliga åtgärderna kan bestå i räknas upp i arti- kel 28b.3. Dessa frågor behandlas också i avsnitt 6.4.6.
Utredningen anser att ändringsdirektivets bestämmelser om lämp- liga åtgärder innebär en högre grad av detaljreglering än vad
Utredningen föreslår därför att bestämmelser införs för att tydlig- göra att en leverantör av en videodelningsplattform har ett ansvar att vidta lämpliga åtgärder för att skydda minderåriga och allmänheten från visst innehåll (artikel 28b.1 a, b och c).
Lämpliga åtgärder för att skydda minderåriga från skadligt innehåll
Förslag: Leverantörer av videodelningsplattformar ska vidta lämp- liga åtgärder för att skydda barn från ingående våldsskildringar och pornografiska bilder. Bestämmelsen ska vara utformad på lik- nande sätt som regeln om skydd av barn, som gäller för program i
Enligt artikel 28b.1 a
Utredningens bedömning är att artikel 6a.1 inte medför behov av ändringar i svensk rätt, se vidare kapitel 8. Ändringsdirektivets be- stämmelser om program som kan skada barn genomförs i 5 kap. 2 och 3 §§ radio- och
233
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
ingående våldsskildringar och pornografiska bilder ska sändas respek- tive tillhandahållas så att det inte finns en betydande risk att barn ser dem. I sammanhanget kan nämnas att
Som nämnts ovan bedömer utredningen att en hänvisning till
Lämpliga åtgärder för att skydda allmänheten från innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott m.m.
Förslag: Leverantörer av videodelningsplattformar ska vidta lämp- liga åtgärder för att
Bestämmelsen ska vara utformad på liknande sätt som BBS- lagens regel om skyldigheten för den som tillhandahåller en elek- tronisk anslagstavla.
Artikel 28b.1 b innebär att medlemsstaterna ska säkerställa att leve- rantörer av videodelningsplattformstjänster vidtar lämpliga åtgärder för att skydda allmänheten från program, användarproducerade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden som innehåller uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i stadgan.
234
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
Det är samma formulering som återfinns i artikel 6.1 a som gäller för
Artikel 28b.1 c innebär att lämpliga åtgärder ska vidtas för att skydda allmänheten från program, användarproducerade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden med innehåll vars spridning utgör ett brott enligt unionsrätten, nämligen en offentlig uppmaning att begå terroristbrott enligt artikel 5 i direktiv (EU) 2017/541, brott som gäller barnpornografi enligt artikel 5.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU och rasistiska och främlingsfientliga brott enligt artikel 1 i rådets rambeslut 2008/913/RIF.
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den
15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF, även kallat terrorismdirektivet, har nyligen genomförts i svensk rätt (prop. 2017/18:174). Artikel 5 i direktivet avser offentlig uppmaning till terroristbrott. Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att spridande, eller tillgängliggörande för allmänheten på annat sätt, oav- sett metod, såväl på som utanför internet, av ett meddelande i syfte att anstifta till terroristbrott utgör en straffbar gärning om den begås uppsåtligen, om detta handlande, direkt eller indirekt, till exempel genom förhärligande av terroristgärningar, förespråkar utförandet av terroristbrott och därigenom medför fara för att ett eller flera sådana brott begås.
Bestämmelsen motsvaras i Sverige av 3 § rekryteringslagen. En- ligt bestämmelsen döms den som i ett meddelande till allmänheten uppmanar eller annars söker förleda till särskilt allvarlig brottslighet till fängelse i högst två år.
Den del av artikel 28b.1 c som gäller barnpornografi hänvisar till artikel 5.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU. Direktivet syftar till att skapa minimiregler om brottsrekvisit och på- följder när det gäller sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering
235
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
av barn och barnpornografi. Enligt artikel 5.4 ska distribution, sprid- ning eller överföring av barnpornografi kunna leda till fängelse i upp till i vart fall två år. I Sverige är all befattning med barnpornografi, inklusive sådan som beskrivs i direktivets artikel 5 punkterna
Artikel 28b.1 c innebär slutligen att medlemsstaterna ska säker- ställa att leverantörer av videodelningsplattformstjänster inom deras jurisdiktion vidtar lämpliga åtgärder för att skydda allmänheten från program, användarproducerade videor och audiovisuella kommer- siella meddelanden med innehåll vars spridning utgör ett brott enligt unionsrätten, i form av rasistiska och främlingsfientliga brott enligt artikel 1 i rådets rambeslut 2008/913/RIF.
Artikel 1 i rambeslutet innebär att varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att vissa avsiktliga gärningar blir straffbara, bl.a. offentlig uppmaning till våld eller hat riktat mot en grupp av personer eller en medlem av en sådan grupp, utpekad med åberopande av ras, hudfärg, religion, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung. Rambeslutets krav i denna del uppfylls i Sverige genom straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp om uttalandet riktas mot en grupp av personer. Om uttalandet riktas mot en med- lem i en sådan grupp omfattas gärningen av straffbestämmelsen om uppvigling eller olaga hot.
Utredningen bedömer att
En regel föreslås därför införas i det nya kapitlet om videodelnings- plattformar som innebär att leverantörer av videodelningsplattformar ska vidta lämpliga åtgärder för att
236
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
Artikel 28b.1 omfattar program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden som förekommer på video- delningsplattformar. Begreppet audiovisuella kommersiella meddelan- den, som enligt direktivets definition kan vara bl.a.
Regler om reklam, sponsring och produktplacering
Förslag: Samma regler om reklam, sponsring och produktplacer- ing ska gälla för leverantörer av videodelningsplattformar som för leverantörer av audiovisuella medietjänster. När det gäller reklam, sponsring och produktplacering som inte tillhandahålls av en leverantör av en videodelningsplattform ska leverantören vidta lämpliga åtgärder för att uppfylla kraven.
Enligt artikel 28b.2 ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av videodelningsplattformar under deras jurisdiktion uppfyller krav- en i artikel 9.1 i fråga om audiovisuella kommersiella meddelanden som marknadsförs, säljs eller arrangeras av dessa leverantörer av videodel- ningsplattformar.
Vidare ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av video- delningsplattformar under deras jurisdiktion vidtar lämpliga åtgärder för att uppfylla kraven i artikel 9.1 i fråga om audiovisuella kommer- siella meddelanden som inte marknadsförs, säljs eller arrangeras av dessa leverantörer av videodelningsplattformar, med beaktande av plattformarnas begränsade kontroll över de audiovisuella kommersiella meddelandena.
I artikel 9.1 återfinns de grundläggande krav som ställs på audio- visuella kommersiella meddelanden. Det handlar bl.a. om att reklam ska identifieras, att den inte får strida mot mänsklig värdighet eller diskriminera, att den inte får marknadsföra cigaretter eller andra tobaksvaror, att reklam för alkoholhaltiga drycker inte får riktas till minderåriga, att den inte får marknadsföra receptbelagda läkemedel och att reklam riktad till minderåriga ska uppfylla vissa villkor.
237
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
De svenska reklamreglerna är i vissa fall mer långtgående än vad direktivet kräver. Vid genomförande av artikel 28b.2 är en fråga om svensk rätt ska hålla sig till ändringsdirektivets miniminivå, dvs. att det endast är de grundläggande reklambestämmelserna i artikel 9.1 som ska gälla för leverantörer av videodelningsplattformar, eller om genomförandet bör sikta på att inte avvika från de reklamregler som gäller för leverantörer av audiovisuella medietjänster.
Att hålla samma skyddsnivå för innehåll som tillgängliggörs på videodelningsplattformar som för audiovisuella medietjänster har, enligt utredningens uppfattning, flera fördelar. Ur mediekonsumen- ternas synvinkel är det rimligt att samma regelverk gäller för t.ex.
Genomförande genom hänvisning till bestämmelser om reklam och andra annonser som gäller för audiovisuella medietjänster.
Utredningens förslag innebär att det nya kapitlet om videodelnings- plattformar i radio- och
Följande bestämmelser om reklam och andra annonser i radio- och
238
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
endast är tillgänglig efter ordination. Även 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622) om förbud mot reklam för alkoholdrycker och alkohol- drycksliknande preparat och 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter om förbud mot reklam för tobaks- varor respektive elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, 3 § lag (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring om förbud mot marknadsföring av modersmjölks- ersättning, 15 kap. 6 § spellagen (2018:1138) om förbud mot reklam för spel som tillhandahålls av någon som saknar nödvändig licens bör gälla för leverantörer av videodelningsplattformar.
Sponsring och produktplacering
Ändringsdirektivet innebär att definitionen av sponsring i artikel 1 k utvidgas så att den utöver audiovisuella medietjänster även omfattar videodelningsplattformstjänster. Definitionen av produktplacering i artikel 1 m ändras på så sätt att varan eller tjänsten kan ingå eller om- nämnas också i en användargenererad video. Av definitionen av audio- visuellt kommersiellt meddelande framgår att bl.a.
Artikel 28b.2 stycke 3 innehåller en särskild bestämmelse om reklamidentifikation. Leverantörer av videodelningsplattformar ska tydligt informera användarna när program och användarproducerade videor innehåller audiovisuella kommersiella meddelanden, under förutsättning att användaren angett det vid uppladdning av videon eller om leverantören har kännedom om detta. Bestämmelsen bör kunna omfatta också sponsring och produktplacering, vid sidan av reklam och andra annonser, mot bakgrund av att ändringsdirektivets definitioner av dessa begrepp justeras till att omfatta också innehåll som tillgängliggörs på videodelningsplattformar.
Utredningen bedömer att det finns skäl att förtydliga att vissa av radio- och
239
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
och produktplacering gäller för leverantörer av videodelningsplatt- formar. Hänvisningen bör omfatta bestämmelsen i 6 kap. 4 § radio- och
Ohälsosamma livsmedel
Bestämmelserna om reklam i artikel 28b.2 innebär att medlems- staterna ska uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder som syftar till att minska barns och minderårigas exponering för reklam för vissa ohälso- samma livsmedel. Uppförandekoderna ska syfta till att säkerställa att reklam inte betonar positiva näringsmässiga egenskaper hos sådana livsmedel och drycker.
En liknande bestämmelse finns i artikel 9.4 som riktar sig mot reklam som åtföljer eller ingår i barnprogram. Den beskrivs närmare i kapitel 9. I det sammanhanget, dvs. för
6.4.6Lämpliga åtgärder, medverkan till samreglering och granskning
Förslag: Myndigheten för press, radio och tv får i uppgift att, i sam- råd med Statens medieråd, medverka till samreglering för leveran- törer av videodelningsplattformar. Myndigheten får även i uppgift att bedöma om de åtgärder som avses i artikel 28b.3 är lämpliga.
De regler som enligt ändringsdirektivet gäller för leverantörer av videodelningsplattformar är utformade så att medlemsstaterna ska säkerställa att leverantören ska vidta lämpliga åtgärder för att t.ex. skydda allmänheten från innehåll som uppmanar till våld och hat.
240
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
Vad är lämpliga åtgärder?
De lämpliga åtgärderna ska enligt artikel 28b.3 fastställas mot bak- grund av det berörda innehållets art, den skada som det kan orsaka, egenskaperna hos den kategori av personer som ska skyddas samt de rättigheter och legitima intressen som berörs, inklusive rättigheterna och de legitima intressena för leverantörerna av videodelningsplatt- formar och de användare som skapat eller laddat upp innehållet samt samhällsintresset.
Vidare framgår följande av artikeln. Medlemsstaterna ska säker- ställa att alla leverantörer av videodelningsplattformar ska tillämpa de angivna lämpliga åtgärderna. Åtgärderna ska vara praktiskt genomför- bara och proportionella med beaktande av videodelningsplattforms- tjänstens storlek och den tillhandahållna tjänstens art. Åtgärderna får inte ge upphov till någon förhandskontroll eller uppladdnings- filtrering av innehållet, eftersom sådana åtgärder inte står i överens- stämmelse med artikel 15 i
Artikel 28b.3 fortsätter med en uppräkning av vad åtgärderna ska bestå i. Det handlar bl.a. om att leverantörerna av videodelningsplatt- formstjänster ska inkludera de krav som ställs i ändringsdirektivet i sina användarvillkor och att de ska tillhandahålla flaggningsfunktioner för sina användare så att de kan informera leverantören om innehåll som bryter mot reglerna. Sammantaget är de beskrivna åtgärderna av skiftande karaktär och de handlar i praktiken om relationen mellan leverantören av videodelningsplattformar och dess användare.
Behövs författningsreglering för att säkerställa att lämpliga åtgärder vidtas?
Förslaget till genomförande av artikel 28b.1 och 28b.2 bygger på att ett nytt kapitel införs i radio- och
241
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
har även bedömt att en leverantör av en videodelningsplattform kan ha ett ansvar enligt
Ide bestämmelser som föreslås i radio- och
För det första är detta ett område präglad av snabb utveckling och för det andra är det sannolikt mycket få leverantörer av videodelnings- plattformar, enligt definitionen i ändringsdirektivet, som kommer att omfattas av de svenska reglerna (se avsnitt 6.1). Utredningen be- dömer därför att den i artikel 28b.3 upptagna listan bestående av lämpliga åtgärder inte bör införas i lag. Åtgärderna blir dock indirekt reglerade med anledning av att Myndigheten för press, radio och tv föreslås få till uppgift att bedöma om åtgärderna enligt artikel 28b.3 är lämpliga, vilket beskrivs i nästa avsnitt.
Medverkan till samreglering och granskning av myndighet
För genomförandet av de åtgärder som avses i artikel 28b punkt 1 och 3 uppmanas medlemsstaterna att använda samreglering enligt artikel 4a.1 (artikel 28b.4). Samreglering enligt artikel 4a.1 beskrivs närmare i kapitel 5. Det kan handla om samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder som antas på nationell nivå.
När det gäller lämpliga åtgärder finns också en bestämmelse med innebörden att medlemsstaterna ska införa de mekanismer som är nödvändiga för att bedöma om de åtgärder som avses i punkt 3 och som vidtas av leverantörer av videodelningsplattformar är lämpliga. Medlemsstaterna ska anförtro bedömningen av dessa åtgärder åt de nationella tillsynsmyndigheterna (artikel 28b.5). Enligt skäl 49 är det lämpligt att så långt som möjligt involvera leverantörer av videodel- ningsplattformar när de mekanismer som ska vidtas enligt direktivet genomförs.
242
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
Som nämnts ovan finns få leverantörer av videodelningsplattformar inom svensk jurisdiktion, i den mån de över huvud taget existerar enligt ändringsdirektivets definition. Möjligheten till samreglering på nationell nivå kan därmed vara begränsad, åtminstone i nuläget.
Det bör därför finnas utrymme att beakta självregleringsarbete på europeisk nivå. I sammanhanget kan nämnas att kommissionen en- ligt artikel 28b.9 ska uppmuntra leverantörer av videodelningsplatt- formar att utbyta bästa praxis om uppförandekoder för samreglering. Vidare får medlemsstaterna och kommissionen enligt artikel 28b.10 främja självreglering genom sådana unionsuppförandekoder som avses i artikel 4a.2. Kommissionen har initierat självregleringsmekanismer på detta område som involverat Facebook, Google, Twitter och Micro- soft (Code of Conduct on Countering Illegal Hate Speech Online).
Av förordningen (2010:1062) med instruktion för Myndigheten för press, radio och tv framgår att myndigheten ska följa och analy- sera utvecklingen inom medieområdet och sprida kunskap om den till allmänheten (1 § andra stycket). Myndigheten har också i uppgift att utöva tillsyn enligt radio- och
Eftersom myndigheten i dag har tillsynsansvar på medieområdet och samverkar internationellt inom Erga är det lämpligt att tillsyns- ansvaret utvidgas till att omfatta också videodelningsplattformar. Det bör framgå av myndighetens instruktion att myndighetens upp- gift också är att bedöma om de åtgärder som avses i artikel 28b.3 är lämpliga. Denna uppgift kan utföras som en del av myndighetens löpande tillsynsarbete. Det handlar om en bedömning av åtgärdernas lämplighet, t.ex. om det i användarvillkoren för en videodelnings- plattformstjänst finns bestämmelser i syfte att skydda minderåriga från innehåll i enlighet med artikel 28b.1 a, samt att åtgärderna inte står i strid med
Myndigheten för press, radio och tv bör också ges i uppgift att med- verka till samreglering på detta område. Denna uppgift bör Myndig- heten för press, radio och tv utföra i samråd med Statens medieråd. Motivet är att Statens medieråd enligt förordningen (2010:1923) med instruktion för Statens medieråd ska verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig
243
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
mediepåverkan (1 § första stycket). Statens medieråd har också i upp- gift att inom sitt verksamhetsområde särskilt verka för mediebranschens självreglering (2 § punkt 4). Av Statens medieråds instruktion fram- går vidare att myndigheten ska samverka med berörda myndigheter och aktörer, däribland det civila samhällets organisationer, i syfte att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem mot skadlig mediepåverkan (3 a § första stycket).
Båda myndigheternas instruktioner bör förtydligas med uppgiften att medverka till samreglering för leverantörer av videodelningsplatt- formar.
Personuppgifter om minderåriga
Förslag: En bestämmelse införs i radio- och
Artikel 28b.3 fjärde stycket innebär att personuppgifter om minder- åriga som en leverantör av en videodelningsplattform samlat in genom plattformens ålders- och föräldrakontrollsystem inte ska användas för kommersiella ändamål, t.ex. marknadsföring. En liknande bestämmelse finns i artikel 6a.2
Med anledning av artikel 6a.2 är utredningens förslag att det i radio- och
244
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
För att genomföra artikel 28b.3 fjärde stycket föreslår utredningen att en motsvarande bestämmelse om minderårigas personuppgifter som leverantörer av videodelningsplattformar samlat in eller på annat sätt genererat förs in i det nya kapitlet 5 a om videodelningsplatt- formar. Bestämmelsen ska övervakas av Datainspektionen (se vidare avsnitt 8.4.2).
6.4.7Mekanismer för prövning utanför domstol
Förslag: Myndigheten för press, radio och tv får i uppgift att – inom ramen för arbetet med att medverka till samreglering på området
–utveckla lämpliga tvistlösningsmekanismer.
Enligt artikel 28b.7 ska medlemsstaterna säkerställa att mekanismer för prövning utanför domstol är tillgängliga för att lösa tvister mellan användare och leverantörer av videodelningsplattformar med avse- ende på tillämpningen av punkterna 1 och 3. Sådana mekanismer ska möjliggöra opartisk tvistlösning och får inte frånta konsumenten det rättsskydd som erbjuds i nationell rätt. Enligt artikel 28b.8 ska med- lemsstaterna säkerställa att användare kan försvara sina rättigheter in- för domstol i förhållande till leverantörer av videodelningsplattformar enligt punkterna 1 och 3.
Punkt 7 handlar om förhållandet mellan användare och leveran- törer av videodelningsplattformar. En fråga är vad som kan omfattas av begreppet användare. De flesta användare av videodelningsplatt- formar tar sannolikt endast del av innehållet på plattformen. Några väljer att använda plattformen också för att dela innehåll som de skapat själva. De som delar innehåll kan göra det av olika skäl och med varierande syften. Det kan handla om allt från privatpersonen som delar ett enstaka klipp med en annan person till den aktiva bloggaren eller medieföretaget som använder videodelningsplattformen för att nå ut med innehåll till en större publik.
Tvisten i fråga ska handla om tillämpningen av punkterna 1 och 3. Punkt 1 handlar om de skyldigheter som leverantörer av videodelnings- plattformar har att vidta lämpliga åtgärder för att skydda minderåriga från skadligt innehåll och att skydda allmänheten från uppmaningar till våld, hat och terroristbrott. Punkt 3 handlar om de lämpliga åt- gärderna, framför allt vad de kan bestå i.
245
Videodelningsplattformstjänster |
SOU 2019:39 |
Utredningen bedömer att de krav som ställs på medlemsstaterna i artikel 28b.7 handlar om att skapa förutsättningar för tvistlösning utanför domstol mellan leverantörer av videodelningsplattformar som är etablerade i Sverige och deras användare, som kan vara konsu- menter eller näringsidkare, och att de tvister som ska kunna prövas handlar om de lämpliga åtgärder som en leverantör ska vidta, inte om innehållet som tillgängliggörs på plattformen.
Ett alternativ för att genomföra bestämmelsen är att peka ut Allmänna reklamationsnämnden (ARN) som en möjlig tvistlösnings- mekanism utanför domstol, åtminstone för vissa tvister. ARN är en statlig myndighet som har i uppgift att pröva tvister mellan konsu- menter och näringsidkare. En konsument som är missnöjd med en vara eller en tjänst kan vända sig till ARN för att få en kostnadsfri prövning av tvisten. Vissa villkor är uppställda för att prövning ska kunna ske. Konsumenten måste först ha kontaktat näringsidkaren för att försöka lösa problemet. För att nämnden ska pröva en an- mälan krävs vidare att anmälan kommit in till myndigheten inom ett år efter det att konsumenten gjort en reklamation till näringsidkaren. Ett ytterligare villkor för prövning är att värdet av vad som yrkas överstiger vissa belopp. Beloppen är olika beroende på vilken vara eller tjänst det är fråga om och framgår av ARN:s instruktion.
När det gäller ARN:s lämplighet som tvistlösningsmekanism en- ligt artikel 28b.7 kan noteras att de tvister som ska kunna prövas utan- för domstol, dvs. tillämpningen av punkterna 1 och 3 i artikel 28b skiljer sig från de frågor som normalt behandlas av ARN. Ytterligare en komplikation är att det kan vara svårt att i ett förhållande mellan en konsument och en leverantör av en videodelningsplattform sätta ett ekonomiskt värde på de åtgärder som kan bli föremål för en tvist, t.ex. ett bristande föräldrakontrollsystem. ARN kan inte heller pröva tvister mellan leverantörer av videodelningsplattformar och användare som anses vara näringsidkare.
Utredningen bedömer mot denna bakgrund att det inte är lämpligt att låta ARN ansvara för den efterfrågade tvistlösningsmekanismen. I stället bör Myndigheten för press, radio och tv få i uppgift att inom ramen för arbetet med att medverka till samreglering på området utveckla lämpliga tvistlösningsmekanismer som uppfyller kraven i artikel 28b.7.
246
SOU 2019:39 |
Videodelningsplattformstjänster |
Myndigheten för press, radio och tv får med utredningens förslag ansvar bl.a. för att bedöma om de åtgärder som leverantörer av video- delningsplattformar vidtagit är lämpliga åtgärder. De mekanismer för prövning utanför domstol som ska säkerställas enligt artikel 28b.7 ska kunna användas för att lösa tvister mellan användare och leve- rantörer med avseende på frågor om sådana åtgärder. Myndigheten kommer därmed att vara involverad i frågeställningar som har att göra med det som ska kunna prövas utanför domstol och få god kännedom om de aktörer som är verksamma på området. Myndighetens arbete med att främja samreglering skulle därför med fördel kunna omfatta också uppgiften att utveckla de prövningsmekanismer som efterfrågas i artikel 28b.7.
Tvistlösningsmekanismen bör vara fristående från myndigheten så att myndighetens arbete med att bedöma de lämpliga åtgärderna enligt artikel 28b.5 inte påverkar förutsättningarna för en opartisk tvistlösning mellan en leverantör av en videodelningsplattform och en användare. Vidare bör tvistlösningsmekanismen inte utesluta möjlig- heten för användare att försvara sina rättigheter inför domstol, vilket krävs av artikel 28b.8. Den verksamhet som drivs av Telekområd- givarna kan eventuellt tjäna som förebild för myndighetens arbete med uppgiften.
247
7Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott
7.1Inledning
En skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att
Ändringsdirektivet innebär att artikel 6 utvidgas på olika sätt. Inte bara uppmaningar till hat utan också uppmaningar till våld ska omfattas. Fler grunder för våld eller hat blir aktuella genom att det görs en koppling till bestämmelsen om diskriminering i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Ytterligare en nyhet är att medlemsstaterna på lämpligt sätt ska säkerställa att audio- visuella medietjänster inte innehåller offentlig uppmaning att begå terroristbrott.
I detta kapitel redovisar utredningen uppdraget att analysera be- hovet av författningsändringar med anledning av utvidgningen av arti- kel 6. Utredningen lämnar också förslag till andra ändringar i radio- och
Medlemsstaterna ska även säkerställa att leverantörer av videodel- ningsplattformar inom deras jurisdiktion vidtar lämpliga åtgärder för att skydda allmänheten från program, användargenererade videor eller audiovisuella kommersiella meddelanden som bl.a. innehåller
249
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
SOU 2019:39 |
uppmaning till våld, hat eller terroristbrott (artikel 28b). Dessa frågor behandlas i kapitel 6.
7.2Överväganden
7.2.1Uppmaning till våld eller hat
Bedömning: Svensk rätt uppfyller de krav som ställs i artikel 6.1 a
Enligt artikel 6 i 2010 års
Tillämpningen av förbudet mot sändningar som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet är enligt domstolen inte beroende av de potentiella följderna av sändningen i sändnings- staten eller i en viss medlemsstat utan är endast beroende av huruvida de två rekvisiten – dvs. uppammar hat respektive grundat på ras, kön, religion eller nationalitet – är uppfyllda, se de förenade målen Mesopotamia Broadcast A/S METV respektive Roy TV A/S vs. Tyskland,
En mottagande medlemsstat får också under vissa förutsättningar och efter iakttagande av en särskild samrådsprocedur hindra fri mot- tagning av sändningar med sådant innehåll under en begränsad period, om Europeiska kommissionen (kommissionen) ger tillstånd till det.
250
SOU 2019:39 |
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
Vid upprepade, uppenbara, allvarliga och grova överträdelser av be- stämmelsen kan sändarlandsprincipen därmed få ge vika (artikel 3.2 i 2010 års
Ändringsdirektivets bestämmelse om uppmaning till hat i audio- visuella medietjänster innebär att nuvarande artikel 6 i
Artikel 21 i stadgan anger att all diskriminering på grund av bl.a. kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, till- hörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning ska vara förbjuden (p. 1). Inom tillämpnings- området för fördragen, och utan att det påverkar någon särskild be- stämmelse i dem, ska också all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden (p.2).
Grunderna för sådana uttryck för våld eller hat som regleras i artikel 6.1 a ska alltså tolkas utifrån diskrimineringsgrunderna i stadgan. Av betydelse för tolkningen är även att begreppet ”uppmaning till våld eller hat”, för att säkerställa samstämmighet och rättssäkerhet för företag och medlemsstaternas myndigheter, i lämplig utsträckning bör förstås i den mening som avses i rådets rambeslut 2008/913/RIF av den 28 november 2008 om bekämpande av vissa former av och ut- tryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen (skäl 17 i ändringsdirektivet).
Enligt skäl 9 i rambeslutet bör ”hat” hänföra sig till hat baserat på ras, hudfärg, religion, härstamning eller nationellt eller etniskt ur- sprung. Begreppet ”härstamning” bör hänföra sig huvudsakligen till personer eller grupper av personer som härstammar från personer
251
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
SOU 2019:39 |
som kan identifieras av vissa särdrag, som ras eller hudfärg (skäl 7 i rambeslutet). Begreppet ”religion” bör hänföra sig huvudsakligen till personer som definieras genom hänvisning till trosåskådning eller övertygelse (skäl 8 i rambeslutet). Enligt rambeslutet ska varje med- lemsstat vidta nödvändiga åtgärder för att se till att avsiktliga gär- ningar som innebär bl.a. offentlig uppmaning till våld eller hat riktat mot en grupp av personer eller en medlem av en sådan grupp utpekad med åberopande av ras, hudfärg, religion, härstamning eller natio- nellt eller etniskt ursprung blir straffbara (artikel 1).
Genomförande genom straffbestämmelser
Artikel 6.1 a i
Enligt bestämmelserna om uppvigling i 16 kap. 5 § brottsbalken och 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), jfr 7 kap. 4 § 10 tryckfrihetsförordningen (TF), är det bl.a. straffbart att i ett med- delande till allmänheten uppmana eller annars söka förleda till brotts- lig gärning. Det krävs inte att uppmaningen är uttrycklig. Även prisande av brottsliga gärningar kan i vissa fall betraktas som uppmaningar eller försök att förleda till brott. Bestämmelsen om uppvigling om- fattar alla brottsliga gärningar, och den svenska straffrätten måste anses kriminalisera alla gärningar som utgör våld i allmänspråklig be- märkelse.
En uppmaning till våld som riktas mot en utpekad medlem i en grupp kan dessutom, beroende på hur uppmaningen är utformad, vara straffbar som olaga hot. Enligt 4 kap. 5 § brottsbalken och 5 kap. 1 § YGL, jfr 7 kap. 2 § TF, är det straffbelagt att hota någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade fram- kalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egen- dom, frihet eller frid.
252
SOU 2019:39 |
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
Av relevans i sammanhanget är också straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken och 5 kap. 1 § YGL, jfr 7 kap. 6 § TF. Enligt bestämmelserna om hets mot folkgrupp är det straffbelagt att i ett uttalande som sprids hota eller uttrycka miss- aktning för en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, tros- bekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck. Hetsbrottet kan därmed användas vid ingripande mot vissa av de uppmaningar som omfattas av artikel 6.1 a i
Den som gör sig skyldig till hets mot folkgrupp döms till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedöm- ande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande upp- märksamhet.
För straffbarhet krävs att det är fullt klart att uttalandena över- skrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen. Uttalandet måste också alltid bedömas i sitt sammanhang, och det måste med hänsyn till sammanhanget stå klart att gärnings- mannen, dvs. den som gjort uttalandet, haft uppsåt att sprida ett så- dant meddelande som innefattar hot eller missaktning för gruppen i fråga (prop. 2017/18:59 s. 41 f.).
I rättsfallen NJA 2005 s. 805 och 2006 s. 467 lämnade Högsta domstolen en redogörelse för innehållet i och bakgrunden till straff- bestämmelsen hets mot folkgrupp i brottsbalken. Högsta domstolen framhöll att vid tolkningen måste hänsyn tas till grundläggande fri- och rättigheter, däribland yttrandefrihetsintresset, såsom dessa kom- mit till uttryck i regeringsformen och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som gäller som lag i Sverige sedan den 1 januari 1995.
Europadomstolen har i sin praxis upprepat att skyddet för yttrande- friheten i artikel 10 i Europakonventionen även gäller information och idéer som förolämpar, chockerar eller stör en stat eller dess invånare. Ett demokratiskt samhälle förutsätter mångfald, tolerans och vidsynthet. Det innebär bl.a. att varje formalitet, villkor eller restriktion som ställs upp och varje straff som utdöms måste stå i
253
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
SOU 2019:39 |
proportion till det legitima mål som ska uppnås (se Handyside mot the United Kingdom, den 7 december 1976).
Europadomstolen har också konstaterat att eftersom tolerans och respekt för alla människors lika värde utgör grunden för ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle kan det av princip bli nöd- vändigt att bestraffa eller till och med hindra alla former av uttalan- den som sprider, uppmuntrar, främjar eller rättfärdigar hat baserat på intolerans – under förutsättning att de formaliteter, villkor och restriktioner som ställs upp och de straff som utdöms står i propor- tion till det legitima mål som ska uppnås (se Erbakan mot Turkiet, den 6 juli 2006).
Hets mot folkgrupp är ett yttrandefrihetsbrott (5 kap. 1 § YGL, jfr 7 kap. 6 § TF). Det innebär att hets mot folkgrupp utgör ett brott även om det sker i
Genomförande genom demokratibestämmelsen
Enligt 5 kap. 1 § radio- och
Uttrycket det demokratiska statsskickets grundidéer avser en statsform som bygger på fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt samt fria och hemliga val. Uttrycket alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet avser de sidor av demokrati- begreppet som anknyter till förhållandet mellan människor, t.ex. för- dömande av rasism, våld och brutalitet och hävdande av jämställdhet
254
SOU 2019:39 |
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
mellan kvinnor och män (prop. 1977/78:91 s. 230 f., prop. 1995/96:160 s. 91 f.)
Genom formuleringen att programverksamheten som helhet ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet har lagstiftaren tydliggjort att demokratibestämmelsen ska ligga till grund för den samlade programverksamheten och att den inte behöver manifesteras i särskilda program (prop. 1990/91:149 s.
Eftersom bestämmelsen avser programverksamheten som helhet prövas inga enskilda inslag eller program direkt mot demokrati- bestämmelsen. Det har därför ankommit på programföretagen själva att närmare tolka bestämmelsens innebörd och hur den ska efterlevas. I granskningsnämnden för radio och tv:s (granskningsnämnden) praxis har demokratibestämmelsen beaktats vid bedömningar av om det krav på opartiskhet som finns i sändningstillstånden för Sveriges Television AB (SVT), SR och UR har åsidosatts. Nämndens praxis
–som har stöd i förarbetsuttalanden – innebär att kravet på opartisk- het inte åsidosätts vid en partiskhet till förmån för demokratiska värden.
Granskningsnämnden har även hänvisat till demokratibestäm- melsen i några avgöranden där villkor om skyldighet att ta hänsyn till mediets särskilda genomslagskraft aktualiserats (se beslut med dnr 11/02885, 16/02568 och 17/03555).
Demokratibestämmelsen gäller för alla
Lagstiftaren har återkommande ansett att demokratibestämmel- sen och straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp tillsammans genomför
255
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
SOU 2019:39 |
innehålla eller främja diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller trosuppfattning, ålder eller sexuell läggning genomförs genom demokratibestämmelsen (prop. 2009/10:115 s. 123 och 141).
Det är utredningens bedömning att uppmaningar till våld eller hat grundat på samtliga diskrimineringsgrunder i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna skulle strida mot demokratibestämmelsens syfte. Samtidigt bör dock framhållas att demokratibestämmelsen omfattar programverksamheten som helhet, vilket innebär att enskilda program inte kan prövas mot bestämmelsen.
Genomförande genom villkor
om televisionens särskilda genomslagskraft
Ett tillstånd att sända tv eller sökbar
Exempel på program som kan verka skrämmande eller upp- rörande är program som innehåller våldsskildringar eller sexuella skild- ringar, som speglar bruket av alkohol eller narkotika på ett felaktigt sätt, som uppenbart kränker endera könet, som uppenbart kränker människor med viss hudfärg, nationalitet, religion eller sexuell lägg- ning, som uppenbart kränker människor med olika former av funk- tionsvariation och sjukdomar eller som uppmanar till brott eller speglar sådana handlingar på ett felaktigt sätt (prop. 1977/78:91 s. 194 ff., prop. 1985/86:99 s. 28 f. och prop. 1990/91:149 s. 141 f.).
Samtliga tillstånd att sända marksänd tv där tillståndshavaren faller under svensk jurisdiktion innehåller en skyldighet att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft. Ett motsvarande villkor finns även i SR:s sändningstillstånd.
Sverige har för genomförandet av
256
SOU 2019:39 |
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
att ställa upp villkor om hänsynstagande till mediets genomslags- kraft. Innehåll av den karaktären som avses i artikel 6 i
–liksom i artikel 6.1 a och 6.1 b i ändringsdirektivet – skulle även aktualisera en prövning av om villkoret om hänsynstagande till mediets genomslagskraft efterlevts. Enligt utredningens uppfattning är det därför motiverat att lyfta fram att samtliga sändningstillstånd för marksänd tv har villkor om mediets genomslagskraft som en del av det svenska genomförandet av ändringsdirektivet.
7.2.2Uppmaning till terroristbrott
Bedömning: Svensk rätt uppfyller de krav som ställs i artikel 6.1 b
Ändringsdirektivet innehåller en ny bestämmelse i artikel 6.1 b som innebär att medlemsstaterna ska säkerställa att audiovisuella medie- tjänster inte innehåller offentlig uppmaning att begå terroristbrott i enlighet med artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (terrorismdirektivet). Begreppet ”offent- lig uppmaning att begå terroristbrott” ska förstås i den mening som avses i terrorismdirektivet.
Enligt artikel 5 i terrorismdirektivet ska medlemsstaterna säker- ställa att spridande, eller tillgängliggörande för allmänheten på annat sätt, oavsett metod, såväl på som utanför internet, av ett meddelande i syfte att anstifta till något av de brott som anges i artikel 3.1
Förhärligande av terroristgärningar utgör ett exempel på indirekt offentlig uppmaning till terroristbrott. I terrorismdirektivets skäl 10
257
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
SOU 2019:39 |
nämns ytterligare exempel på sådana indirekta former av uppmaning till terroristbrott, bl.a. spridning av meddelanden och bilder inbegri- pet sådana som anknyter till offer för terrorism som ett sätt att samla stöd för terroristers sak eller att injaga allvarlig fruktan hos befolk- ningen.
Sverige har genomfört terrorismdirektivet. Artikel 5 i terrorism- direktivet motsvaras i svensk rätt av bestämmelsen om offentlig upp- maning till särskilt allvarlig brottslighet i 3 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet (rekryterings- lagen) som bygger på uppviglingsbrottet. Bestämmelsen är inte tillämp- lig på det område som skyddas av TF och YGL. En gärning som har begåtts genom något av de medier som dessa grundlagar omfattar kan emellertid lagföras som uppvigling (prop. 2017/18:174 s. 75). Enligt bestämmelsen om uppvigling i 16 kap. 5 § brottsbalken är det bl.a. straffbart att i ett meddelande till allmänheten uppmana till brottslig gärning. Det krävs inte att uppmaningen är uttrycklig eller att gärningen faktiskt leder till ett brott. Att ”söka” förleda är tillräckligt. Ett prisande av brottsliga gärningar anses i vissa fall kunna innebära att någon uppmanar eller annars söker förleda till särskilt allvarlig brottslighet. Uppvigling är också ett yttrandefrihetsbrott (5 kap. 1 § YGL, jfr 7 kap. 5 § TF).
Avgörande för om bestämmelserna om uppvigling blir tillämpliga är om den gärning till vilken det uppviglas utgör ett brott enligt svensk lag och de eventuella begränsningar avseende brottssubjekt, brottsobjekt och nationella intressen som kan gälla för den specifika gärningen (jfr prop. 2013/14:146 s. 215 f., se även Asp m.fl. Kriminal- rättens grunder, andra upplagan s. 188 och prop. 2017/18:174 s. 76).
Sker den offentliga uppmaningen till terroristbrott i en tillstånds- pliktig sändning för vilken villkor om att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft gäller skulle det även innebära en över- trädelse av detta villkor, som nämns ovan.
Utredningen bedömer därför att nämnda bestämmelser kan åbe- ropas vid genomförande av artikel 6.1 b.
258
SOU 2019:39 |
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
7.2.3En särskild reglering behövs för vissa satellitsändningar med ursprung i tredje land
Förslag: Den som inte är etablerad i Sverige och som utnyttjar svensk satellitupplänk eller satellitkapacitet för sändningar som är avsedda för mottagning i en annan
Den sändande ska även ansvara för att programmen inte inne- håller offentlig uppmaning att begå terroristbrott i enlighet med artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (terrorismdirektivet).
Som framgått av det ovanstående är befintliga bestämmelser om hets mot folkgrupp, uppvigling och olaga hot i regel fullt tillräckliga för att skydda medborgarna från uppmaning till hat, våld och terrorism.
Programföretag som inte är etablerade i någon av
259
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
SOU 2019:39 |
ter under dess jurisdiktion överensstämmer med reglerna i det rätts- system som är tillämpligt för medietjänster avsedda för allmänheten i den medlemsstaten.
Enligt 1 kap. 3 § 2 radio- och
inågon annan
I flera fall de senaste åren har baltiska mediemyndigheter vänt sig till granskningsnämnden med anmälningar mot innehåll i sändningar som rysk television riktat mot baltiska tittare. Klagomålen har bl.a. handlat om att sändningarna överträder artikel 6 i
I sin tillsyn kan granskningsnämnden visserligen beakta demo- kratibestämmelsen, men endast i en begränsad omfattning, vid pröv- ningen av enskilda program med krav på opartiskhet eller krav på att ta hänsyn till mediets särskilda genomslagskraft. Dessa krav gäller emellertid inte för satellitsändningar. Demokratibestämmelsen är formulerad för att gälla programverksamheten som helhet. Gransk- ningsnämnden har dock inte i uppdrag att göra en prövning av pro- gramverksamheten som helhet, innefattande en bedömning av hela programutbudet. Det ingår inte heller i nämndens uppgifter att pröva frågor om yttrandefrihetsbrott eller andra bestämmelser som faller utanför radio- och
Eftersom anmälningarna aktualiserat bestämmelser om hets mot folkgrupp i de fall de baltiska myndigheterna åberopat artikel 6 i AV-
260
SOU 2019:39 |
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
direktivet har Myndigheten för press, radio och tv rutinmässigt lämnat över anmälningarna samt granskningsnämndens beslut till Polismyn- digheten. I det första av dessa ärenden som Polismyndigheten hante- rade beslutades om överlämnande av handlingarna till Justitiekans- lern för prövning av frågan om yttrandefrihetsbrott. Justitiekanslern konstaterade att det som en förutsättning för att Justitiekanslern ska vara behörig att pröva frågan om yttrandefrihetsbrott gäller att YGL är tillämplig på de aktuella sändningarna. Justitiekanslerns bedöm- ning var att så inte var fallet. I sitt beslut hänvisade Justitiekanslern till NJA 2002 s. 34, där Högsta domstolen konstaterat att bestäm- melserna om
Inte heller Polismyndigheten har ansett sig kunna pröva sänd- ningarna. I beslut om nedläggning av förundersökningen konstaterade Polismyndigheten att det saknades förutsättningar att tillämpa svensk lagstiftning och utröna huruvida brott är begånget enligt brottsbalken. Motiveringen var att brottet var begånget utomlands och att inget tydde på att en svensk medborgare var part i det anmälda brottet. Inte heller de senare ärenden som överlämnats till Polismyndigheten har lett till prövning.
Svensk domstol är enligt 2 kap. 1 § brottsbalken behörig att döma över brott som begåtts i Sverige. Enligt 2 kap. 4 § brottsbalken anses ett brott begånget både där den brottsliga handlingen företogs och där det fullbordades. Det räcker alltså att någon del av brottet är begånget i Sverige för att brottet i dess helhet ska anses begånget här. Är brottet begånget i Sverige i den mening som avses i 2 kap. 4 § är därmed svensk domstol behörig att döma över gärningar som ingår i den åtalade verksamheten även om den begåtts utomlands. Polis- myndighetens bedömning ger således anledning att anta att det kan ifrågasättas om en satellitupplänk belägen i Sverige eller en satellit- kapacitet som tillhör Sverige är tillräcklig för att brottet ska anses vara begånget i Sverige.
Baltiska myndigheter har, sedan möjligheterna till prövning av svenska myndigheter uttömts, vänt sig till kommissionen för att få tillåtelse att, med stöd av artikel 3 i
261
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
SOU 2019:39 |
ryskspråkiga sändningarna och därvid anfört att dessa uppenbart, all- varligt och grovt överträtt artikel 6. kommissionen har funnit att det i tillräcklig grad visats att sådana överträdelser förekommit i sänd- ningarna och gett medgivande till åtgärderna (se kommissionens beslut den 10 juli 2015 C(2015)4609 final, 17 februari 2017 C(2017)814 final och 4 maj 2018 C(2018)2665 final avseende åtgärder i Litauen samt den 3 maj 2019 C(2019)3220 final avseende åtgärder i Lettland).
Det sagda innebär sammanfattningsvis att rättsläget är oklart. Förhållandet att oklarheten får till effekt att ingen svensk myndighet kan anse sig behörig att pröva påstådda överträdelser av artikel 6 är otillfredsställande och bör därför lämpligen justeras vid genom- förande av ändringsdirektivet. Nedan har utredningen undersökt de möjligheter som finns till reglering genom allmän lag.
Tre alternativa lösningar
Utredningen har övervägt tre alternativ för att genomföra artikel 6 på ett sätt som innebär att det säkerställs att det finns en reglering som omfattar samtliga audiovisuella medietjänster som faller under svensk jurisdiktion enligt
Regler införs för vissa satellitsändningar avsedda för andra
Det första alternativet som utredningen övervägt innebär att en ny bestämmelse förs in i radio- och
Genom detta alternativ skulle en förvaltningsrättslig reglering in- föras för sådana sändningar som Sverige har ett ansvar för enligt AV- direktivet, men där det på grund av att programverksamheten inte
262
SOU 2019:39 |
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
bedrivs i Sverige och sändningarna inte är avsedda för en svensk pub- lik kan finnas svårigheter att ingripa mot innehållet med stöd av de straff- och processrättsliga bestämmelserna i YGL och brottsbalken.
Enligt 1 kap. 17 § YGL får det i lag meddelas föreskrifter om bl.a. sändningar av program som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands. Lagstiftaren har utnyttjat denna möjlighet. I 3 kap. 11 § andra stycket lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetens och yttrandefrihetsgrundlagens områden anges att beträffande pro- gram som sänds av andra än svenska programföretag och inte är avsedda att tas emot i Sverige gäller endast bestämmelserna i 1 kap. 10 § YGL, dvs. bestämmelserna om meddelarfrihet samt förbudet mot censur och andra hindrande åtgärder. Detta innebär att YGL:s straff- och processregler inte är tillämpliga på sändningar av helt ut- ländska program och att ingripanden med anledning av sådana pro- gram kan ske med stöd av allmän lag.
En särskild reglering för satellitsändningar har också funnits tidi- gare i svensk rätt. Under
När satellitlagen slogs samman med sex andra lagar på radio- och
263
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
SOU 2019:39 |
direktivets bestämmelser om skydd av minderåriga. Regeringen an- såg att det var bättre att i lagtext ange vad som enligt såväl gällande som sannolik framtida uppfattning, kan tänkas skada barn och före- slog därför en ny bestämmelse om sändning av program med in- gående våldsskildringar och pornografi.
Det övervägda alternativet innebär att artikel 6 delvis genomförs med specifika bestämmelser för satellitsändningar från tredje land som utnyttjar svensk satellitupplänk eller satellitkapacitet för att kunna bedriva sändningsverksamhet i andra
En konsekvens av alternativet blir att prövningen av om de be- stämmelser som genomför artikel 6 överträtts skulle ske inom olika processuella system, det förvaltningsrättsliga respektive det straff- rättsliga. Det innebär skillnader i vilket rättssubjekt som blir an- svarigt för överträdelsen och när det gäller vilka sanktioner som kan påföras.
Den skyldighet som åligger Sverige enligt artikel 2.1 i 2010 års
Villkor i tillstånd för satellitsändningar
Det andra alternativet som utredningen övervägt innebär att det in- förs krav på tillstånd för att bedriva satellitsändningar. Då skulle det i sändningstillstånden kunna ställas upp villkor för att säkerställa att sändningarna inte innehåller uppmaningar till hat, våld eller terrorist- brott i strid med artikel 6.
264
SOU 2019:39 |
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
Frågan om krav på tillstånd för satellitsändningar har utretts tidigare. Genom
Radiolagsutredningen konstaterade att tillgången till sändnings- kapacitet var så god att det inte föreföll finnas något behov av att införa ett urvalsförfarande, där sändningstillstånd delas ut på grund- val av fastställda kriterier. Ett tillstånd skulle därmed främst tjäna syftet att fastställa villkor för sändningarna. Enligt utredningens upp- fattning kunde det ske genom lagstiftning. Då kunde det undvikas att en verksamhet som i alla avseenden följer reglerna för sändnings- verksamhet blir olaglig enbart på grund av att den saknar tillstånd. Radiolagsutredningen förordade därför att sändningsverksamheten i princip ska vara tillåten och att reglerna skulle ges formen av gene- rella föreskrifter som skulle vara giltiga för alla sändningar av det slag som lagen gäller för (SOU 1992:31 s. 148).
Regeringen delade utredningens uppfattning att det skulle vara olämpligt att införa ett principiellt förbud för sändningar som hittills varit tillåtna med det enda motivet att knyta nya villkor till verksam- heten. Det kunde också, ansåg regeringen, ifrågasättas om ett sådant förslag var förenligt med yttrandefrihetsgrundlagen (prop. 1992/93:75 s. 21).
Lagstiftarens bedömning av lämpligheten av tillståndskrav för satellit- sändningar bekräftades i ett senare lagstiftningsärende där fråga var om regeringen skulle ges rätt att föreskriva villkor för public service- bolagens satellitsändningar. I redogörelsen av Lagrådets uppfattning angavs bl.a. att Lagrådet uttalat att det skulle vara föga rimligt att införa tillståndskrav mot bakgrund av att utvecklingen inom radio- och
Om sändningstillstånd krävs för satellitsändningar finns, som nämnts ovan, också möjlighet att ställa villkor för sändningarna. I radio- och
265
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
SOU 2019:39 |
programföretaget ska ta hänsyn till televisionens särskilda genom- slagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning och tiden för sändning av programmen (4 kap. 9 § 10). Villkor om hän- synstagande till mediets särskilda genomslagskraft har i gransknings- nämndens praxis bl.a. aktualiserats vid uppenbara kränkningar av något av könen, människor med viss hudfärg, nationalitet, religion, sexuell läggning, funktionsvariation och sjukdomar samt uppmaningar till brott. Med en möjlighet att ställa upp villkor om mediets genom- slagskraft i tillstånd för satellitsändningar skulle det därmed vara möj- ligt att ingripa mot sändningar som innehåller uppmaning till våld, hat eller terroristbrott i strid med artikel 6 i
Villkoret om hänsynstagande till televisionens särskilda genom- slagskraft kan dock aktualiseras i fler situationer, exempelvis vid skild- ringar av sex, våld, användning av alkohol, tobak eller narkotika samt olämpligt eller farligt beteende på tider då barn kan ta del av pro- grammen. Ett mer begränsat och tydligt formulera villkor som enbart tar sikte på sådant innehåll som avses i artikel 6 skulle dock vara fullt tillräcklig för att komma till rätta med den nu aktuella situationen.
Om krav på sändningstillstånd ställs upp som villkor för att be- driva satellitsändningar kan återkallelse av sändningstillstånd användas som en yttersta sanktion vid allvarliga och upprepade överträdelser av de bestämmelser som genomför direktivets bestämmelser om uppmaning till hat, våld och terroristbrott. Det skulle medföra ökad respekt för regelverket och därmed ett effektivare genomförande.
Hittills har dock utgångspunkten från lagstiftarens sida varit att satellitsändningar ska vara tillåtna utan krav på sändningstillstånd, samtidigt som regler beträffande sändningarnas innehåll kan ges i form av generella lagföreskrifter. De skäl som motiverat att lagstifta- ren tidigare avvisat system som bygger på ett krav på tillstånd för satellitsändningar kan fortfarande sägas vara relevanta. Lämpligheten i att införa krav på sändningstillstånd endast i syfte att kunna ställa upp innehållsvillkor för vissa satellitsändningar kan därför ifråga- sättas.
266
SOU 2019:39 |
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
Generellt tillämpliga bestämmelser i radio- och
Det tredje alternativet som utredningen övervägt avser att en ny be- stämmelse förs in i radio- och
Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får enligt 3 kap. 3 § YGL regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. I fråga om
Lagstiftaren har tidigare utnyttjat detta utrymme för att kunna meddela bestämmelser i 5 kap. 2 och 3 §§ radio- och
Bestämmelser om sådant innehåll kan alltså gälla för
En generell reglering i radio- och
267
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
SOU 2019:39 |
Kan de straffrättsliga bestämmelserna om hets mot folkgrupp aktuali- seras vid sidan av en prövning enligt radio- och
Mot en generell reglering i radio- och
Slutligen kan en generell reglering i radio- och
Sammanfattande bedömning
För utredningens uppdrag gäller att lösningar ska eftersträvas som är i linje med gällande svenska rättsprinciper och som passar in i befintlig systematik. Skyddet för yttrandefriheten ska noga beaktas och de bedömningar som görs och förslag som lämnas ska vara för- enliga med svensk grundlag liksom med EU:s stadga om de grund- läggande rättigheterna, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa- konventionen) och Sveriges folkrättsliga förpliktelser i övrigt.
Dessa utgångspunkter sammanfaller väl med artikel 6.2 i AV- direktivet genom ändringsdirektivet som anger att de åtgärder som vidtas vid tillämpningen av artikel 6.1 a ska vara nödvändiga och pro- portionella och att de ska vara förenliga med rättigheterna och prin- ciperna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig- heterna.
Av skäl 51 i ändringsdirektivet följer att när lämpliga åtgärder vid- tas för att skydda allmänheten från innehåll som innehåller upp-
268
SOU 2019:39 |
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
maningar till våld, hat och terrorism bör de grundläggande bestäm- melserna såsom de fastställs i stadgan beaktas på ett väl avvägt sätt. Det rör i synnerhet, och i förekommande fall, rätten till skydd för privat- och familjeliv, skyddet av personuppgifter, yttrandefriheten och informationsfriheten, näringsfriheten, förbudet mot diskrimi- nering och barns rättigheter.
Utredningen konstaterar att lagstiftaren tidigare avvisat införande av krav på sändningstillstånd i enda syfte att kunna ställa upp nya villkor för sändningarna. Det talar mot en sådan lösning och i stället för en reglering i lag.
Hittills har frågor om överträdelser av artikel 6 i
En generell reglering i radio- och
Utredningen förespråkar mot denna bakgrund det första alterna- tivet. Det vill säga att en ny bestämmelse införs i radio- och
269
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
SOU 2019:39 |
Hur bör bestämmelsen formuleras?
Artikel 6 i
Enligt 1 kap. 11 § YGL är det inte tillåtet för en myndighet eller ett annat allmänt organ att på grund av innehållet förbjuda eller hindra framställning, offentliggörande eller spridning bland allmän- heten av ett program eller en teknisk upptagning, om åtgärden inte har stöd i grundlagen. Denna bestämmelse gäller även när andra än svenska programföretag sänder program som inte är avsedda att tas emot i Sverige (3 kap. 11 § andra stycket lagen [1991:1559] med före- skrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden).
En formulering som tar sikte på ansvaret för att programmen inte innehåller uppmaningar till våld, hat eller terroristbrott snarare än att förbjuda sådant innehåll skulle vara mer i linje med YGL:s syften. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att bestämmelsen utfor- mas så att det framgår att den som omfattas ska ansvara för att pro- grammen inte innehåller någon uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig- heterna. En bestämmelse i radio- och
Den sändande ska även ansvara för att programmen inte inne- håller offentlig uppmaning att begå terroristbrott i enlighet med arti- kel 5 i terrorismdirektivet. Utredningen har övervägt alternativet att
270
SOU 2019:39 |
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
formulera bestämmelsen så att offentlig uppmaning till terrorist- brott kopplas till den bestämmelse i 3 § rekryteringslagen som genom- för artikel 5 i terrorismdirektivet. Den svenska straffbestämmelsen är något vidare än artikel 5 i terrorismdirektivet genom att den avser offentlig uppmaning till särskilt allvarlig brottslighet, ett brott som inbegriper terroristbrott men även vissa andra brott. Utredningens bedömning är därför att en formulering som ligger närmare änd- ringsdirektivet är att föredra.
7.2.4Tillsyn och sanktioner
Förslag: Justitiekanslern ska övervaka efterlevnaden av bestämmel- sen om uppmaning till våld, hat eller terroristbrott i satellitsänd- ningar, under förutsättning att svensk satellitupplänk använts eller svensk satellitkapacitet utnyttjats av ett programföretag i tredje land för att bedriva sändningar avsedda för mottagning i en annan
Vid upprepade överträdelser ska Justitiekanslern kunna rikta en vitessanktion mot den sändande. Även en svensk satellit- entreprenör som för den sändandes räkning bedriver sändnings- verksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet ska kunna drabbas av en vitessanktion.
Tillsyn
Med stöd av 3 kap. 2 § 6 i YGL har det i radio- och
271
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
SOU 2019:39 |
Ansvaret för tillsyn över bestämmelserna i radio- och
För att en sådan bestämmelse skall vara meningsfull måste det finnas möjlighet till reaktioner. I likhet med utredningen anser regeringen att den reaktion som kan komma ifråga är vitesföreläggande. De föreläg- ganden som kan komma att meddelas grundar sig på bedömningar som har nära samröre med bedömningar om vad som kan anses utgöra miss- bruk av yttrandefriheten. Det bör därför endast vara JK som skall kunna besluta om förelägganden av nu avsedd innebörd. Det ligger då närmast till hands att JK även övervakar bestämmelsens innebörd. Det finns inte något som hindrar att JK remitterar ärendet till Granskningsnämnden för radio och tv för ett ev. yttrande. Granskningsnämnden bör – liksom för närvarande – i princip vara den myndighet som skall övervaka efter- levnaden av tillståndsvillkoren och lagbestämmelserna om sändningarnas innehåll. För att förhållandet mellan JK:s och Granskningsnämndens övervakning klart skall framgå har Lagrådet föreslagit att det av lag- texten skall framgå att Granskningsnämnden skall anmäla till JK om en sändning innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med lagen. Regeringen ansluter sig till Lagrådets förslag.
Den argumentation som fördes när Justitiekanslern fick tillsyns- ansvar över bestämmelserna om sändningar med våldsskildringar och pornografiska bilder är relevant också i frågan om vilken myndighet som bör ha tillsynsansvar över bestämmelserna om uppmaning till våld, hat eller terroristbrott.
Även i dessa fall behöver bedömningar göras som ligger nära be- dömningar av vad som kan anses som missbruk av yttrandefriheten. Det är därför lämpligt att Justitiekanslern ges ett tillsynsansvar. På så sätt bedömer utredningen att det kan säkerställas att det alltid finns en behörig myndighet som kan utöva tillsyn och vidta de åt- gärder som kan krävas för att samtliga audiovisuella medietjänstleve- rantörer under svensk jurisdiktion ska följa de bestämmelser som genomför artikel 6.
Enligt 16 kap. 2 § tredje stycket radio- och
272
SOU 2019:39 |
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
varningssignaler (prop. 1997/98:185 s. 53). Det innebär att nämnden i dessa fall behöver göra en bedömning av innehållets karaktär.
Vad gäller uppmaningar till våld, hat eller terroristbrott har granskningsnämnden ingen motsvarande uppgift att göra någon be- dömning av innehållets karaktär på det sätt som sker för program med våldsskildringar och pornografi. Det saknas därför skäl att ge granskningsnämnden i uppdrag att anmäla till Justitiekanslern om nämnden finner att en sändning innehåller uppmaningar till våld, hat eller terroristbrott. En sådan ordning skulle också riskera att orsaka en onödig tidsutdräkt. Här kan nämnas att bestämmelsen i 6 § för- valtningslagen (2017:900) bl.a. innebär en skyldighet att hjälpa den som vänt sig till fel instans genom att hänvisa till rätt myndighet, eller överlämna ärendet dit.
Sanktioner
Liksom vad gäller vid upprepade överträdelser av bestämmelserna om våldsskildringar och pornografiska bilder bör även upprepade överträdelser av bestämmelsen om uppmaning till våld, hat eller terro- ristbrott beivras med en vitessanktion för ett effektivt genomförande.
Om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige får svenska tillsynsmyndigheter i vissa fall, exempelvis vid överträdelser av bestämmelserna om våldsskildringar och pornografiska bilder, rikta vitesförelägganden mot satellitentreprenören (17 kap. 14 § andra stycket radio- och
Förelägganden ska i första hand riktas mot det ansvariga program- företaget, men kan i andra hand riktas mot satellitentreprenören. Det innebär att en satellitentreprenör bör träffa en överenskom - melse med satellitprogramföretag som saknar hemvist i ett
273
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott |
SOU 2019:39 |
Att den svenska satellitentreprenören ska ombesörja att pro- grammen spelas in och utan kostnad överlämna en kopia av inspel- ningen till Justitiekanslern följer av bestämmelserna i 5 kap. 3 § tredje stycket och 5 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryck- frihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, se prop. 1996/96:160 s. 203 och prop. 1992/93:75 s. 50.
274
8Skydd av minderåriga och krav på information
8.1Inledning
Ändringsdirektivet innebär att minderårigas skydd mot skadligt medieinnehåll på olika sätt förstärks.
I detta kapitel behandlas inledningsvis de bestämmelser om åtgär- der som kan begränsa minderårigas tillgång till skadligt innehåll. Dessa bestämmelser gällde tidigare bara för okrypterade
Utredningen behandlar slutligen ändringsdirektivets krav på att medlemsstaterna ska främja och vidta åtgärder för utveckling av medie- och informationskunnighet. Att frågan behandlas i detta kapitel inne- bär inte att kraven är begränsade till åtgärder som avser skydd av minderåriga.
275
Skydd av minderåriga och krav på information |
SOU 2019:39 |
8.2Överväganden
8.2.1Minderårigas tillgång till skadligt innehåll
Bedömning: Det finns inte något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra kraven i artikel 6a.1 i ändrings- direktivet.
Förslag: Bestämmelserna om hur program med ingående vålds- skildringar och pornografiska bilder ska sändas i tv respektive tillhandahållas i
Medlemsstaterna ska enligt artikel 6a.1 första stycket i
Det har i tidigare lagstiftningsärenden bedömts att
276
SOU 2019:39 |
Skydd av minderåriga och krav på information |
Bestämmelserna i 5 kap. 2 och 3 §§ radio- och
Enligt granskningsnämndens praxis måste program som inne- håller våld och pornografi sändas efter kl. 21.00 för att risken att barn ser eller hör programmen inte ska vara betydande (se bl.a. gransk- ningsnämndens beslut den 27 januari 2012 dnr 11/01958 avseende Blue Steel och prop. 1995/96:160 s. 94 f.). Sändning i krypterade kanaler med möjlighet för innehavaren av abonnemanget att skaffa en s.k. parental
När det gäller
277
Skydd av minderåriga och krav på information |
SOU 2019:39 |
och innehåll för vuxna på olika webbplatser har emellertid inte god- tagits av Justitiekanslern (Justitiekanslerns beslut den 28 juni 2012 dnr
Vid genomförandet av 2010 års
Ur ett internationellt perspektiv råder det stora skillnader mellan länder i fråga om reglering av medier och skydd av minderåriga, eftersom åtgärderna och motiven bakom dem återspeglar den kultur och de värderingar som råder i respektive samhälle. Även inom Europa finns stora kulturella skillnader. Därför behöver det, enligt utredningens mening, också finnas ett utrymme för medlemsstaterna att själva definiera vad som skadar den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga. Utredningen gör mot denna bakgrund bedömningen att svensk rätt redan motsvarar ändringsdirektivets krav i fråga om innehåll som kan skada barn.
Utredningen noterar att i artikel 6a.1 används begreppet audio- visuella medietjänster, inte
Det bör vid bedömningen av denna fråga understrykas att det är programmen som ytterst är bärare av själva innehållet. Det bör också framhållas att Europeiska kommissionen (kommissionen) hittills god- tagit hur Sverige genomfört artikel 12 i 2010 års
Utredningen anser mot denna bakgrund att nuvarande bestäm- melser i svensk rätt får anses motsvara ändringsdirektivet i detta av-
278
SOU 2019:39 |
Skydd av minderåriga och krav på information |
seende. Det finns därmed inte skäl att ändra de svenska bestämmel- serna om våldsskildringar och pornografiska bilder för att de ska avse audiovisuella medietjänster i stället för program.
Utredningen anser slutligen att det är lämpligt att föra samman bestämmelserna om hur program med ingående våldsskildringar och pornografiska bilder ska sändas i tv respektive tillhandahållas i beställ- tv så att det inte finns en betydande risk att barn ser eller hör dem.
8.2.2Krav på information om skadligt innehåll
Förslag: Kravet på varning vid
Granskningsnämnden för radio och tv ska meddela de före- lägganden som behövs i enskilda fall för att bestämmelsen ska efterlevas. Förelägganden får förenas med vite.
Statens medieråd ges i uppdrag att medverka till ett bransch- gemensamt system för information om innehåll som kan skada minderåriga.
En nyhet i ändringsdirektivet är att medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av medietjänster lämnar tillräcklig information till tittarna om innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling. I detta syfte ska leverantörer av medie- tjänster använda ett system som beskriver den potentiella skada som innehållet i en audiovisuell medietjänst kan orsaka (artikel 6a.3). Av skäl 19 i ändringsdirektivet framgår att syftet är att ge tittarna en möjlighet att fatta väl underbyggda beslut om vilket innehåll de ska ta del av. Det framgår vidare att det kan ske genom ett system av innehållsbeskrivningar, en akustisk varning, en visuell symbol eller på något annat sätt som beskriver innehållets art.
I 2010 års
279
Skydd av minderåriga och krav på information |
SOU 2019:39 |
minderåriga skulle, om de sändes okodat, föregås av en akustisk var- ning eller markeras med en visuell symbol under hela sändningstiden (artikel 27.3). Ändringsdirektivet innebär att det alltid ska lämnas information om innehåll som kan vara skadligt för minderåriga, oav- sett vilken distributionsplattform som används. För genomförandet ska medlemsstaterna uppmana till användning av samreglering.
När det gäller information om skadligt medieinnehåll är de krav som ställs i svensk lagstiftning i dag begränsade till kravet på varning
i5 kap. 2 § radio- och
Kravet på varning i svensk rätt är striktare än vad 2010 års AV- direktiv föreskriver, eftersom radio- och
Statens medieråd har enligt sin instruktion i uppdrag att inom sitt verksamhetsområde verka för mediebranschernas självreglering (2 § förordning [2010:1923] med instruktion för Statens medieråd). Någon självreglering för audiovisuella medietjänster som tar sikte på skyddet av minderåriga finns inte i dag.
Det finns bestämmelser i lag om åldersgränser för film som ska visas offentligt, exempelvis på en biograf. Enligt 5 § lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt gäller att fram- ställningen inte får godkännas för visning för barn under sju år, under elva år eller under femton år om den kan vara till skada för väl- befinnandet för barn i den aktuella åldersgruppen. Det är Statens medieråd som beslutar om vilka åldersgränser som ska gälla.
Myndighetens bedömning av vad som kan vara skadligt för väl- befinnande för olika åldersgrupper baseras på forskning inom psyko-
280
SOU 2019:39 |
Skydd av minderåriga och krav på information |
logi, pedagogik och medievetenskap, samt kunskap om och erfaren- het av barn. De åldersgränser som sätts på biofilmer får en viss effekt även när filmerna senare sprids för uthyrning och försäljning samt i
Europaparlamentet och rådet har i sin rekommendation om skyddet av minderåriga och människans värdighet och om rätten till genmäle med avseende på konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informa- tionstjänster (2006/952/EG), rekommenderat industrin och andra berörda parter att bl.a. dela med sig av god praxis. Utbytet gäller exempelvis system för gemensamma beskrivande symboler eller var- ningsmeddelanden som anger åldersgrupp eller aspekter av inne- hållet som har lett till en viss åldersrekommendation i syfte att hjälpa användarna att bedöma innehållet. Industrin har dock inte kunnat samlas kring något gemensamt system för sådana deskriptiva kriterier.
Klassificeringssystem i andra länder
I de flesta länder finns någon form av obligatoriskt klassificerings- system som regleras antingen direkt i lag eller genom samreglering. Vanligast är system där lämplighet eller skadlighet indikeras genom angivande av ålderskategorier. En åldersmärkning kan kompletteras med innehållsbeskrivningar som anger typen av innehåll med hjälp
281
Skydd av minderåriga och krav på information |
SOU 2019:39 |
av exempelvis symboler. Vid sidan av Sverige är det, såvitt utred- ningen kunnat utröna, endast Danmark och Tjeckien som helt sak- nar eller har en mycket begränsad reglering på området. Nedan redo- visas hur frågan hanteras i ett urval av övriga
Norge
Bestämmelser om åldersklassificering av bildprogram finns i lov om beskyttelse av mindreårige mot skadlige bildprogram (bildprogram- loven) från 2015 som bl.a. gäller vid tillgängliggörande av program och programrelaterat material i
Publiken ska på ett tydligt och neutralt sätt informeras om den åldersgräns som gäller för programmet. Vid
Nederländerna
I Nederländerna finns systemet Kijkwijzer som administreras av självregleringsorganet Netherlands Institute for the Classification of
282
SOU 2019:39 |
Skydd av minderåriga och krav på information |
samt symboler för åldersrekommendationer. I stort sett alla audio- visuella medietjänstleverantörer i Nederländerna deltar i systemet. Programföretag som inte deltar får bara sända
Finland
Finland använder ett system som utformats med Kijkwijzer som förebild. Till skillnad från i Nederländerna är det i Finland inte ett självregleringsorgan som administrerar systemet utan Enheten för mediefostran och bildprogram (MEKU) vid Nationella Audio- visuella institutet (KAVI), ett statligt verk under det finska Utbild- nings- och kulturministeriet. KAVI utbildar klassificerare som efter erhållen licens får besluta om innehållsklassificering. Klassificerarna kan vara anställda hos programbolagen eller bedriva egen verksam- het. Deras klassificeringsbeslut kan följas upp av KAVI och ändras. En medietjänstleverantör kan också välja att en tjänsteman vid MEKU klassificerar innehållet, mot avgift.
Italien
Den italienska motsvarigheten till radio- och
283
Skydd av minderåriga och krav på information |
SOU 2019:39 |
Comunicazioni (Agcom) kan pröva om kategoriseringen är korrekt och påföra sanktioner om så bedöms inte vara fallet.
Den italienska lagstiftningen är byggd på innehållet i den Code of Conduct som italienska public servicebolagen RAI och de största kommersiella
Spanien
Enligt den spanska radio- och
Frankrike
I Frankrike har rätten att meddela föreskrifter och rekommenda- tioner avseende skydd av minderåriga genom lag delegerats till myn- digheten Conseil supérieur de l’audiovisuel (CSA). Myndigheten har
284
SOU 2019:39 |
Skydd av minderåriga och krav på information |
tagit fram ”la signalétique jeunesse”, ett system för programklassificer- ing där åldersrekommendationerna 10, 12, 16 respektive 18 år används. Franska leverantörer av medietjänster har använt systemet sedan 2005. Genom årliga informationskampanjer i broadcast och online sprider CSA kunskap om systemet och vad ålderklassificeringen betyder.
Storbritannien
I Storbritannien har det delegerats till myndigheten Office of Communication (Ofcom) att genom Ofcom Broadcasting Code (koden) meddela bestämmelser om programinnehåll. Enligt koden gäller att program som är olämpliga för barn inte bör visas före kl. 21.00 eller efter kl. 05.30. När program med innehåll som kan ge upphov till ångest hos barn sänds under denna tid ska, om lämpligt, tydlig information lämnas om programmets innehåll.
Om medietjänstleverantören använder sig av pinkodssystem för begränsad tillgång får även innehåll som olämpligt för barn sändas under den s.k.
Tydlig information kan vara att det i meddelanden eller i elek- tronisk programguide (EPG) lämnas information om att program- met innehåller olämpligt material som exempelvis grovt språkbruk, nakenhet, grafiskt våld eller sexuella framställningar. För filmer kan den ålderklassificering som beslutats av British Board of Film Classification (BBFC) anges, men detta är inget krav.
Utredningens bedömning
De flesta
Ändringsdirektivet innebär att medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av audiovisuella medietjänster lämnar information om innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling. Som framgått ovan finns utrymme för medlemsstaterna
285
Skydd av minderåriga och krav på information |
SOU 2019:39 |
att själva definiera vilket innehåll som är av sådan karaktär. I Sverige har ingående våldsskildringar och pornografi ansetts som skadligt. Utredningen anser att skyldigheten att lämna information som var- nar för sådant innehåll bör framgå av lag. I förhållande till nuvarande reglering innebär det att det införs ett krav på att i samband med varning för program med ingående våldsskildringar och pornografi även lämna information om vilken typ av innehåll som varningen avser. Vidare kommer även leverantörer av
Ändringsdirektivet innebär också att leverantörer av medietjänster i syfte att kunna lämna den information som krävs ska använda ett system som beskriver den potentiella skada som innehållet kan orsaka. I dag saknas sådana transparenta system på den svenska marknaden, vilket innebär att det inte är tydligt för tittarna vilka kriterier som ligger till grund för bedömningarna av om program är skadliga för minderåriga eller inte.
Utredningen ser att det finns klara fördelar med att ha bransch- gemensamma riktlinjer för innehållsinformation. Dels skulle det vara till stor nytta för tittarna, då ett gemensamt system skulle underlätta deras bedömningar av om och hur minderåriga bör ta del av program- men. Dels skulle ett gemensamt system kunna underlätta gransknings- nämndens tillsyn. Nämnden kan t.ex. i sina bedömningar beakta de kriterier för innehållsinformation som branschen kommit överens om.
Det ovanstående skulle kunna beskrivas som en minimal form av samreglering där kravet på information framgår av lag samtidigt som branschens aktörer uppmuntras att enas om formerna för informa- tion och kriterier för när information ska lämnas. Med branschens aktörer avser utredningen i detta sammanhang leverantörer av audio- visuella medietjänster som är etablerade i Sverige. En närmare be- skrivning av samreglering finns i kapitel 5.
Utredningen anser att Statens medieråd bör ges i uppdrag att bistå de aktörer som vill medverka i framtagandet av ett sådant bransch- gemensamt system i arbetet med detsamma. Om branschen saknar förutsättningar att enas kring ett gemensamt system för innehålls- klassificering och information bör Statens medieråd få i uppdrag att ta fram riktlinjer som kan tjäna som vägledning.
Skyldigheten att lämna information enligt radio- och
286
SOU 2019:39 |
Skydd av minderåriga och krav på information |
skulle även med fördel kunna omfatta innehåll som är av den karak- tären att det kan träffas av villkor i sändningstillstånd om televisio- nens särskilda genomslagskraft genom att innehållet kan skrämma eller göra barn upprörda eller på annat sätt skada deras välbefinnande.
Det är viktigt att barns informationsfrihet beaktas och upp- rätthålls så att de inte undanhålls mer information än vad som moti- veras av skyddet för deras välbefinnande. Informationsfriheten, dvs. friheten att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden, framgår av 2 kap. 1 § regeringsformen. Av FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) framgår bl.a. att barn har rätt att söka, ta emot och sprida information. Samtidigt ska konventionsstaterna uppmuntra utvecklingen av lämpliga rikt- linjer för att skydda barnet mot information och material som är till skada för barnets välfärd. Det behöver alltså göras en avvägning mellan barnets behov av skydd och dess rätt till informationsfrihet. Vid denna avvägning spelar barnets ålder in på ett sådant sätt att ju äldre barnet är desto mindre blir dess behov av skydd och desto större tyngd ska tillmätas rätten till informationsfrihet.
Det är slutligen viktigt att betona att det alltid är en fråga för leverantören av medietjänster att i varje enskilt fall, inför sändning eller annat tillhandahållande, bedöma ett programs karaktär och av- göra vilken information som behöver ges.
8.2.3Skydd för minderårigas personuppgifter
Förslag: Personuppgifter om minderåriga som samlats in eller på annat sätt genererats av leverantörer av medietjänster i syfte att säkerställa att minderåriga inte får tillgång till program som inne- håller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder ska inte få behandlas för kommersiella ända- mål såsom direktmarknadsföring, profilering och beteendestyrd annonsering.
En motsvarande bestämmelse om minderårigas personuppgifter som leverantörer av videodelningsplattformar samlat in eller på annat sätt genererat införs också i radio- och
Bestämmelserna ska övervakas av Datainspektionen.
287
Skydd av minderåriga och krav på information |
SOU 2019:39 |
När leverantörer av medietjänster inrättar mekanismer för skydd av minderåriga leder det vanligen till behandling av personuppgifter om minderåriga. Av artikel 6a.2 följer därför att de personuppgifter som samlas in för att skydda minderåriga mot skadligt innehåll inte ska behandlas för kommersiella ändamål, såsom direktmarknadsföring, profilering och beteendestyrd annonsering. Skälet är att insatser som görs för att skydda minderåriga i ett avseende inte samtidigt ska göra dem mer sårbara i ett annat. En liknande bestämmelse finns för leverantörer av videodelningsplattformar (artikel 28b.3 fjärde stycket).
Sedan den 25 maj 2018 gäller Europaparlamentets och rådets för- ordning (EU 2016/679) av den 27 april 2016 om skydd för person- uppgifter med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direk- tiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), nedan dataskyddsför- ordningen. Förordningen innehåller inget absolut förbud mot att barns personuppgifter används för kommersiella ändamål. Det finns däremot bestämmelser som försvårar sådan användning. Behandling av personuppgifter i marknadsföringssyfte får inte ske utan rättslig grund. En rättslig grund som kan bli aktuell i dessa fall är samtycke (artikel 6.1 a dataskyddsförordningen). I Sverige krävs samtycke från föräldrarna om barnet är under 13 år. Det följer av artikel 7.2 i dataskyddsförordningen att en begäran om samtycke ska läggas fram på ett sätt som klart och tydligt kan särskiljas från de andra frågorna i en begriplig och lätt tillgänglig form, med användning av ett klart och tydligt språk. Enligt artikel 7.3 ska den registrerade också när som helst ha rätt att återkalla samtycket.
I skäl 38 dataskyddsförordningen uttrycks att ett särskilt skydd för barns personuppgifter behövs eftersom barn kan vara mindre medvetna om berörda risker, följder och skyddsåtgärder samt om sina rättigheter när det gäller behandling av personuppgifter. Sådant särskilt skydd bör i synnerhet gälla för användningen av barns per- sonuppgifter i marknadsföringssyfte eller för att skapa personlighets- eller användarprofiler samt insamling av personuppgifter med avse- ende på barn när tjänster som erbjuds direkt till barn utnyttjas.
Det finns också bestämmelser i marknadsföringslagen (2008:486) som minskar möjligheten för näringsidkare att använda minderårigas personuppgifter i marknadsföringssyfte. Enligt 5 § marknadsförings- lagen ska marknadsföring stämma överens med god marknadsför- ingssed. Internationella handelskammarens (ICC) regler för reklam
288
SOU 2019:39 |
Skydd av minderåriga och krav på information |
och direktmarknadsföring innehåller sedan 2011 bestämmelser om digital interaktiv marknadskommunikation i kapitel D. Reglerna i detta kapitel anger den etiska standard som gäller för alla verksamma inom reklam och marknadskommunikation i digitala interaktiva media, t.ex. marknadsförare, kommunikationsproducenter och media. Av artikel D7.4 följer att segment för beteendestyrd reklam online, s.k. personaliserad reklam, inte får skapas för målgrupper bestående av barn som är 12 år eller yngre.
Det kan således konstateras att det såväl i dataskyddsförordningen som inom marknadsrätten finns skyddsmekanismer som minskar riskerna för omfattande insamling och annan behandling av minder- årigas personuppgifter i marknadsföringssyfte. Det finns dock inte något förbud som motsvarar bestämmelsen i artikel 6a.2 i
Bestämmelsen ska övervakas av Datainspektionen. I bestämmel- sen bör upplysas om att vid tillsyn över sådan behandling av person- uppgifter som omfattas av dataskyddsförordningen gäller Datainspek- tionens befogenheter enligt denna förordning.
8.2.4Åtgärder för att främja
medie- och informationskunnighet
Bedömning: Det finns inte något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets krav på att främja och vidta åtgärder för utveckling av medie- och informa- tionskunnighet. Det pågår ett arbete för att få till stånd mer sam- ordnade, kvalitativa och långsiktiga insatser.
Förslag: Myndigheten för press, radio och tv och Statens medi- eråd ges i sina respektive instruktioner i uppgift att i nära sam- verkan kartlägga och redovisa åtgärder som vidtagits för att främja medie- och informationskunnighet. Arbetet ska redovisas vart tredje år med början den 1 september 2022.
289
Skydd av minderåriga och krav på information |
SOU 2019:39 |
Betydelsen av medie- och informationskunnighet framhölls i 2010 års
Genom ändringsdirektivet ställs krav på medlemsstaterna att främja och vidta åtgärder för utveckling av medie- och informations- kunnighet (artikel 33a
I ändringsdirektivet anges att medie- och informationskunnighet handlar om kunskaper, färdigheter och förståelse som människor behöver för att kunna använda medier på ett ändamålsenligt och säkert sätt. Människor behöver god medie- och informationskunnig- het för att kunna ta del av information och använda, kritiskt bedöma och skapa medieinnehåll på ett ansvarsfullt och säkert sätt. Medie- och informationskunnighet bör inte bara begränsas till kunskaper om verktyg och teknik, utan syfta till att förse människor med det kritiska tänkande de behöver för att använda sitt omdöme, analysera en komplex verklighet och skilja mellan åsikt och fakta. Det är därför nödvändigt att såväl leverantörer av medietjänster som leverantörer av videodelningsplattformar, i samarbete med alla relevanta aktörer, främjar utvecklingen av medie- och informationskunnighet överallt i samhället, för människor i alla åldrar och för alla medier, och att utvecklingen på detta område noga följs (skäl 59).
290
SOU 2019:39 |
Skydd av minderåriga och krav på information |
Pågående insatser för att främja medie- och informationskunnighet
Det pågår ett arbete för att stärka medborgarnas förmåga att kritiskt granska och förstå hur olika budskap sprids i nya medier. Regeringen har t.ex. beslutat om en nationell digitaliseringsstrategi för skolväsen- det (Regeringskansliets dnr U2017/04119/S) och om ändringar i läro- planerna för grundskolan och gymnasieskolan. Syftet med ändringarna är att tydliggöra skolans uppdrag att stärka elevernas digitala kompe- tens. I det ingår ett stärkt fokus på källkritisk förmåga och på ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik och digitala medier. Regeringen har även tillfört medel för ett digitalt kompetens- lyft
Statens medieråd är den myndighet i Sverige som har medie- och informationskunnighet (MIK) som sin kärnverksamhet. Enligt 1 § första stycket förordningen (2010:1923) med instruktion för Statens medieråd ska myndigheten verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåv- erkan. I myndighetens arbete ingår att producera och sprida infor- mation samt ge vägledning om medie- och informationskunnighet, dvs. kunskaper och förmågor som krävs för att finna, analysera, kritiskt värdera och skapa information i olika medier och sammanhang.
Statens medieråd och Myndigheten för press, radio och tv har inom ramen för ett gemensamt regeringsuppdrag kartlagt vilka insatser som har genomförts för att öka medie- och informationskunnigheten i landet (Regeringskansliets dnr Ku2018/01610/MF). Kartläggningen visar att en rad olika aktörer arbetar med frågan för olika delar av sam- hället, men att många insatser är av kortsiktig karaktär och ojämnt fördelade över landet.
Med kartläggningen som grund har Nordicom vid Göteborgs universitet tagit fram en fördjupad kunskapsöversikt som visar på behovet av långsiktig och systematiserad nationell samordning av
–en demokratifråga).
Inom Regeringskansliet pågår under våren 2019 en översyn av möjligheten att ge en myndighet ett permanent samordnande upp- drag att arbeta långsiktigt med medie- och informationskunnighet.
291
Skydd av minderåriga och krav på information |
SOU 2019:39 |
Bakgrunden är att ett förändrat medieutbud och ändrade medie- vanor har ökat behovet av att alla utvecklar medie- och informations- kunnighet, även vuxna.
Regeringen har uppdragit åt Statens medieråd att utveckla former för en förstärkt samverkan av insatser för MIK (Regeringskansliets dnr Ku2018/01726/MF). I uppdraget ingår att utveckla former för sam- arbete mellan statliga myndigheter som arbetar med frågor relate- rade till MIK, liksom för en aktiv dialog mellan offentliga och privata aktörer som arbetar med MIK på nationell och lokal nivå. Myndig- heten ska utveckla formerna för insamling och spridning av kunskap för att kunna fungera som en aktiv resurs för andra aktörer. Dess- utom ska myndigheten verka för att Sverige tar en mer aktiv roll i arbetet på europeisk och internationell nivå.
Statens medieråd redovisade en lägesrapport den 30 maj 2019. Myndigheten efterlyser att en övergripande svensk
Regeringen har också tillsatt en särskild utredare som getts i upp- drag att i samverkan med relevanta aktörer arbeta med utåtriktade insatser som ökar människors motståndskraft mot desinformation, propaganda och näthat, t.ex. genom medie- och informationskunnig- het (Ku2018:04). Uppdraget ska redovisas senast den 1 oktober 2020. Utredaren ska bl.a.
•förstärka och sprida kunskap om pågående
•sammanställa och sprida kunskap om digitala miljöers betydelse för delaktighet och deltagande i demokratin,
•sammanställa och sprida goda exempel på metoder som förebygger och motverkar förekomsten och effekterna av desinformation, propaganda och näthat, samt
•analysera behovet av fortsatta insatser.
292
SOU 2019:39 |
Skydd av minderåriga och krav på information |
Utredningens bedömning
Som utredningen redogjort för pågår ett arbete för att stärka medie- och informationskunnigheten i Sverige. Det sker också ett arbete för att utveckla former för hur detta arbete ska samordnas och kanali- seras. Utredningen anser att Sverige i hög grad uppfyller ändrings- direktivets krav när det gäller att främja och utveckla medie- och informationskunnighet. Samtidigt vill utredningen understryka att ändringsdirektivet anger en miniminivå. Arbetet med medie- och informationskunnighet bör anpassas efter behovet, inte efter direk- tivets minimikrav.
Under 2017 tog Myndigheten för press, radio och tv och Statens medieråd på regeringens uppdrag gemensamt fram rapporten Kart- läggning av insatser som syftar till stärkt medie- och informations- kunnighet (Regeringskansliets dnr Ku2017/01610/MF). Rapporten ger en samlad överblick över hur större aktiviteter kring medie- och informationskunnighet och digital kompetens genomförs av myn- digheter och andra institutioner respektive aktörer på medieområdet och inom det civila samhället.
Myndigheten för press, radio och tv är den svenska tillsynsmyn- dighet som har det huvudsakliga ansvaret för tillsynen över audio- visuella medietjänster. Utredningen lämnar i kapitel 12 förslag om att det i instruktionen för Myndigheten för press, radio och tv ska tydliggöras att myndigheten ska delta i arbetet inom den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga). Myndigheten ska vid behov samråda med andra svenska myn- digheter som fullgör uppgifter på
Enligt utredningens uppfattning finns skäl att uppmuntra till ökat samarbete mellan de myndigheter som i olika avseenden bidrar till ett effektivt genomförande av
293
9Audiovisuella kommersiella meddelanden
9.1Inledning
Ändringsdirektivet innebär att reklamreglerna förändras i syfte att skapa mer likvärdiga konkurrensförutsättningar för leverantörer av
i
I detta kapitel berörs de bestämmelser i radio- och
295
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
SOU 2019:39 |
9.2Överväganden
9.2.1Alkoholreklam i
Bedömning: Det finns inte något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets skärpta bestäm- melser om alkoholreklam.
Artikel 9 i
Bestämmelsen i 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:1622) innebär ett förbud mot att annonsera i radio, tv och
296
SOU 2019:39 |
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
9.2.2Högsta tillåtna tid för annonser
Förslag: Radio- och
En ny bestämmelse införs med innebörden att neutrala inram- ningar mellan redaktionellt innehåll och reklaminslag och mellan enskilda inslag, s.k. svartrutor, inte räknas som annonstid.
Undantaget för egenreklam utvidgas till att omfatta reklam som en leverantör av medietjänster gör för programverksamhet från andra leverantörer av medietjänster som tillhör samma medie- grupp.
Iskäl 32 i ändringsdirektivet anges att marknaden för
Enligt skäl 41 i ändringsdirektivet är det viktigt att program- företagen får mer flexibilitet och kan bestämma när reklamen ska läggas in för att maximera annonsörernas efterfrågan och tittar- flödet. Det är emellertid också nödvändigt att upprätthålla ett full- gott konsumentskydd i det avseendet, eftersom en sådan flexibilitet skulle kunna utsätta tittarna för överdrivet mycket reklam under bästa sändningstid. Särskilda gränser bör därför, enligt skäl 41, gälla under perioden mellan kl. 06.00 och 18.00 och mellan kl. 18.00 och 24.00.
Artikel 23.1 i 2010 års
297
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
SOU 2019:39 |
mellan kl. 00.00 och 06.00 avskaffas. Sammantaget innebär den änd- rade bestämmelsen en ökad flexibilitet för programföretagen att sända reklam under de angivna tidsintervallerna.
Enligt 8 kap. 1 § första stycket radio- och
Motsvarande synsätt anfördes av regeringen vid genomförandet av
När det gäller de liberaliseringar som nu är aktuella vill utredningen framhålla följande. De regler som föreslås innebär att de kommersiella
298
SOU 2019:39 |
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
de utnyttjas, medför en så stor förändring av tittarupplevelsen att de kan motverka sitt syfte att stärka reklamfinansierade
I denna fråga har Bonnier Broadcasting AB, moderbolag till TV4 AB, framfört till utredningen att de välkomnar den flexibilitet som följer av det nya direktivet. Det möjliggör en smidigare placering av reklam som blir bättre för tittarupplevelsen. En flexiblare placering är enligt Bonnier Broadcasting särskilt användbar vid livesändning av sport och andra direktsändningar samt för drama med berättarstruk- turer utan tydliga övergångar där reklampauser med lätthet faller in (dnr
Utredningen har uppfattat att fördelarna med ändringsdirektivets liberalisering är av stor betydelse för de svenska programföretagen. Samtidigt har utvecklingen på marknaden för rörlig bild sedan 2010 års
När det gäller tittarupplevelsen kan också framhållas att bestäm- melserna om hur reklam får inplaceras gäller även fortsättningsvis. Enligt 8 kap. 4 § radio- och
Det står lagstiftaren fritt att besluta om regler om högsta tillåtna tid för annonser som är strängare än vad ändringsdirektivet medger. Det svenska genomförandet skulle därmed kunna avvika från änd- ringsdirektivet på så sätt att de nuvarande bestämmelserna behålls eller att genomförandet innebär en liberalisering som inte är lika långt- gående som ändringsdirektivet medger. Om ett sådant alternativ väljs behöver de eventuella fördelarna för tittarna i form av mindre reklam vägas mot risken att svenska
Med utgångspunkt i de argument som tidigare anförts för att liberalisera reklamreglerna – i huvudsak att det inte är försvarbart att införa regler som missgynnar de
299
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
SOU 2019:39 |
i Sverige – anser utredningen att genomförandet bör innebära att 8 kap. 1 § första stycket radio- och
En särskild fråga för tillämpningen är om den högsta tillåtna annons- mängden ska bestämmas som 20 procent av sändningstiden mellan de angivna klockslagen eller som 20 procent av tiden mellan de an- givna klockslagen. Utredningen menar att bestämmelsen bör tolkas så att det är 20 procent av tiden mellan de angivna klockslagen som ska utgöra den maximala tiden för annonser. En sådan tolkning ligger närmast till hands mot bakgrund av artikelns lydelse och att det inne- bär största möjliga liberalisering för
Neutrala inramningar runt
En nyhet i ändringsdirektivet är att neutrala bilder mellan redaktio- nellt innehåll och
Enligt nämnda praxis ska allt som sänds under en markerad annons- tid räknas in i den högsta tillåtna annonsmängden, vilket inkluderar svartrutor. Denna tolkning fick också stöd vid genomförandet av 2010 års
En bestämmelse med innebörden att neutrala inramningar mellan redaktionellt innehåll och reklaminslag och mellan enskilda inslag inte räknas som annonstid bör alltså införas som ett nytt andra stycke i
300
SOU 2019:39 |
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
8 kap. 1 § om annonstid för
Egenreklam
I artikel 23.2 i 2010 års
Genom ändringsdirektivet utvidgas artikel 23.2 så att undantaget för programföretagens egenreklam också omfattar program och audio- visuella medietjänster från andra enheter som tillhör samma medie- grupp. I skäl 43 förtydligas att många programföretag tillhör större mediegrupper och sänder meddelanden som inte bara rör dess egna program utan även program och audiovisuella medietjänster från andra aktörer som tillhör samma mediegrupp. Sändningstid som ett programföretag avsätter för sådana meddelanden bör inte inkluderas
iden maximala sändningstid som får användas för
radio- och
301
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
SOU 2019:39 |
9.2.3Produktplacering
Förslag: Produktplacering får förekomma i program i både tv och
Bestämmelsen om att programmens innehåll, och när det gäl- ler
Bestämmelsen om krav på program där det förekommer pro- duktplacering förtydligas så att det framgår att den också gäller program som tillhandahålls i
I 2010 års
Iskäl 33 förklaras att
Det finns alltså, enligt motiven i skäl 33, ett behov av att fortsätta att förbjuda produktplacering i barnprogram. Program om konsu- mentfrågor är program som ger tittarna råd eller som inbegriper recensioner av inköpta produkter och tjänster. Om produktplacer- ing tillåts i sådana program skulle det finnas en risk för att gränserna mellan reklam och redaktionellt innehåll suddas ut för tittare som kan tänkas förvänta sig en genuin och ärlig recension av produkter eller tjänster i sådana program.
302
SOU 2019:39 |
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
Iradio- och
De förändringar som sker av produktplaceringsreglerna i änd- ringsdirektivet innebär att huvudregeln blir att produktplacering är tillåtet med vissa undantag, dvs. det omvända jämfört med dagens svenska reglering. Förändringen innebär en förenkling och ett för- tydligande av regelverket. Bestämmelserna i radio- och
Skydd för det redaktionella oberoendet
Artikel 11.3 i 2010 års
6kap. 3 § andra stycket radio- och
Genom ändringsdirektivet kompletteras den nämnda bestämmel- sen i artikel 11.3 så att inte heller struktureringen i en katalog av program i
I 6 kap. 3 § första stycket radio- och
303
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
SOU 2019:39 |
för att värna det redaktionella oberoendet hos medietjänstleveran- tören (prop. 2014/15:118 s. 17). I bestämmelsen anges att program som inte är reklam inte får otillbörligt gynna kommersiella intressen. Det innebär att programmet inte får uppmuntra till inköp eller hyra av varor och tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag, eller framhäva en vara eller tjänst på ett otillbörligt sätt.
I förarbetena till bestämmelsen anges att den träffar gynnandet av ett kommersiellt intresse som inte definieras som reklam. Bestäm- melsen aktualiseras om det i ett program förekommer en markant fokusering på en produkt eller ett varumärke och detta för tittaren inte framstår som motiverat med hänsyn till något informativt eller underhållande syfte när det gäller det enskilda programmet (prop. 1990/91:149 s. 126 f.).
Vid genomförandet av bestämmelsen om skydd för medietjänst- leverantörers redaktionella oberoende i förhållande till produktplace- rare noterade regeringen att påverkan på programläggningen inte nämns uttryckligen i bestämmelsen om otillbörligt kommersiellt gynnande i 5 kap. 5 § radio- och
Ändringsdirektivets tillägg till artikel 11.3 om att strukturering av
Utredningen har vidare uppmärksammat att det finns behov av att förtydliga bestämmelsen i 6 kap. 3 § första stycket radio- och tv- lagen. För närvarande framgår att program där det förekommer produktplacering endast får sändas om programmet inte på ett otill-
304
SOU 2019:39 |
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
börligt sätt gynnar kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 §. Efter- som
9.2.4Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare
Bedömning: Ändringsdirektivets bestämmelser om audiovisuella kommersiella meddelanden, sponsring och produktplacering av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare kräver inga ytter- ligare åtgärder än de som genomförts genom den nya lagen om tobak och liknande produkter och följdändringar i berörda bestäm- melser i radio- och
Enligt 2010 års
Förändringen är en följd av tobaksproduktdirektivets (Europa- parlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relate- rade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG) bestäm- melser om
I propositionen Ny lag om tobak och liknande produkter (2017/ 18:156) föreslås att tobakslagen (1993:581) och lagen (2017:425) om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska upphävas och
305
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
SOU 2019:39 |
ersättas av lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter (bet. 2018/19:SoU3, rskr. 2018/19:61). Inga förändringar föreslås av- seende förbudet mot marknadsföring av tobaksvaror i tv och beställ- tv. I aktuella bestämmelser i radio- och
Utredningens bedömning är att ändringarna i artiklarna 9.1 d, 10.2 och 11.4 a inte kräver några ytterligare åtgärder än de som genom- förts genom den nya lagen om tobak och liknande produkter och genom följdändringar i berörda bestämmelser i radio- och
9.2.5Reklam för ohälsosamma livsmedel eller drycker riktad till barn
Bedömning: Det finns inte något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets bestäm- melser om reklam för ohälsosamma livsmedel eller drycker riktad till barn.
Artikel 9.4 i
Uppförandekoderna ska syfta till att på ett verkningsfullt sätt minska barns exponering för reklam för sådana livsmedel och drycker, och till att säkerställa att sådan reklam inte betonar positiva närings- mässiga egenskaper hos sådana livsmedel och drycker. Även på om- rådet för alkoholreklam införs en bestämmelse med uppmaning till samreglering och främjande av självreglering med syftet att på ett verk- ningsfullt sätt minska minderårigas exponering för audiovisuella kom- mersiella meddelanden avseende alkoholhaltiga drycker (artikel 9.3).
306
SOU 2019:39 |
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
En liknande bestämmelse finns i artikel 9.2 i 2010 års
Förbudet mot reklam riktad till barn finns i 8 kap. 3, 7 och 8 §§ radio- och
Utredningens uppfattning är att det svenska förbudet mot barn- reklam innebär att det inte finns behov av att föreslå några lagstift- ningsåtgärder med anledning av ändringsdirektivets bestämmelser om att minska barns exponering för reklam för ohälsosamma livs- medel och drycker. Mot bakgrund av att många
I detta sammanhang kan nämnas att Statskontoret på regeringens uppdrag har kartlagt och analyserat hur den offentliga styrningen kan stärkas för att främja hälsosamma matvanor. Uppdraget har bl.a. omfattat kartläggning och analys av begränsningar i marknadsföring av ohälsosamma livsmedel till barn. I rapporten En analys av några offentliga styrmedel för bättre matvanor (2019:10), som lämnades den 27 maj 2019, redovisar Statskontoret det internationella forsk- ningsläget på området. Det visar bl.a. att åtgärder som begränsar
307
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
SOU 2019:39 |
marknadsföringen av ohälsosamma livsmedel kan minska konsum- tionen av sådana livsmedel hos barn. Effektiviteten i sådana åtgärder bedöms öka om den riktas brett mot de olika mediekanalerna och kombineras med andra åtgärder som främjar hälsosamma matvanor. Forskningen visar också enligt Statskontoret att lagstiftning gene- rellt sett är mer effektivt än branschgemensamma överenskommel- ser om självreglering (samma rapport s. 10 och 135 f.)
9.2.6Minderårigas exponering för reklam för spel om pengar
Bedömning: Det finns inte något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivet när det gäller marknadsföring av spel om pengar.
Varken 2010 års
I spellagen (2018:1138), som gäller för spel om pengar, finns bestämmelser om måttfull marknadsföring. Enligt 15 kap. 1 § spel- lagen ska måttfullhet iakttas vid marknadsföring av spel till konsu- menter och marknadsföringen får inte riktas särskilt till personer under 18 år. Bestämmelsen i 15 kap. 6 § spellagen innebär att reklam för spel som tillhandahålls av någon som saknar nödvändig licens enligt denna lag inte får förekomma i
Det kan nämnas att regeringen den 25 april 2019 beslutade om tilläggsdirektiv till Spelmarknadsutredningen (Fi 2018:03). Enligt tilläggsdirektiven ska utredningen överväga hur omfattningen av marknadsföring av spel kan minskas, särskilt i syfte att skydda sår- bara grupper som personer med spelproblem eller förhöjd risk för spelproblem samt unga (dir. 2019:18). Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2020.
308
SOU 2019:39 |
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
9.2.7Teleshoppingsändningar under barnprogram
Bedömning: Det finns inte något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets förbud mot teleshoppingsändningar under barnprogram.
Artikel 20.2 i 2010 års
Ändringsdirektivet innebär att artikel 20.2 tillförs en mening med innebörden att teleshoppingsändningar ska vara förbjudna under barnprogram. Förändringen är i linje med den reglering som redan finns i radio- och
Utredningens bedömning är därför att det inte finns något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra ändrings- direktivets förbud mot teleshoppingsändningar under barnprogram.
9.2.8Överliggande inslag och ändringar i
Förslag: I radio- och
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från krav på medgivande.
309
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
SOU 2019:39 |
Ändringsdirektivet anger att medlemsstaterna ska vidta lämpliga och proportionella åtgärder för att säkerställa att audiovisuella medie- tjänster inte utan medgivande från leverantören av medietjänsten förses med s.k. överliggande inslag för kommersiella ändamål eller ändras. Medlemsstaterna ska vid tillämpningen ange detaljerade upp- gifter om regleringen, inklusive undantag, framför allt när det gäller att skydda användarnas legitima intressen samtidigt som hänsyn tas till de legitima intressena hos de leverantörer av medietjänster som ursprung- ligen tillhandahöll de audiovisuella medietjänsterna (artikel 7b).
Av skäl 26 framgår att det, för att slå vakt om leverantörer av medie- tjänsters redaktionella ansvar och den audiovisuella värdekedjan, är nödvändigt att kunna garantera integriteten hos de program och audio- visuella tjänster som tillhandahålls av leverantören av medietjänster. Program och audiovisuella medietjänster bör inte överföras i för- kortad form, förändrade eller med avbrott, eller med överliggande inslag för kommersiella ändamål utan uttryckligt medgivande från leverantören av medietjänster.
Av den fortsatta texten i skäl 26 framstår det dock som att med- lemsstaternas uppgift är att säkerställa att det ytterst är tittaren som avgör vad som visas. Medlemsstaterna bör säkerställa att överliggande inslag som mottagaren av tjänsten tagit initiativ till eller tillåtit för privat bruk, såsom överliggande inslag som är ett resultat av tjänster för personliga meddelanden, inte kräver medgivande från leverantören av medietjänster.
Därefter anges i skäl 26 att inte heller följande bör omfattas
•kontrollelement i de användargränssnitt som krävs för enhetens funktion eller för navigering i programmet, t.ex. volymreglage, sökfunktioner, navigeringsmenyer eller förteckningar över kanaler;
•legitima överliggande inslag, såsom varningsinformation, infor- mation av allmänintresse, undertexter eller överliggande inslag i form av kommersiella meddelanden som tillhandahålls av leveran- tören av medietjänster,
•datakomprimeringstekniker som reducerar storleken på en data- fil och andra tekniker för att anpassa en tjänst till distributions- sättet utan någon ändring av innehållet.
310
SOU 2019:39 |
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
Slutligen anges att åtgärder för att skydda programmens och de audio- visuella medietjänsternas integritet bör införas när det är nödvändigt för att uppnå mål av allmänintresse som tydligt definieras av med- lemsstaterna i enlighet med unionsrätten. Åtgärderna bör innebära proportionella skyldigheter för företag mot bakgrund av legitima politiska överväganden av allmänintresse.
Regleringen i ändringsdirektivet har föregåtts av att det i vissa med- lemsstater rapporterats om att ny teknik och nya möjligheter att göra audiovisuellt innehåll tillgängligt på olika plattformar lett till konflikter av olika slag.
Från Tyskland har rapporterats att
I det följande redogör utredningen för de gällande lagreglerna avseende annonsering med delad skärm, vidaresändningsplikt, signal- rätt och nätneutraliet samt för utredningens överväganden om beho- vet av kompletterande reglering när det gäller överliggande inslag.
Annonsering med delad skärm
Annonsering med delad skärm (s.k. split screen) innebär att det sker en samtidig, parallell, sändning av redaktionellt innehåll och annonser. Ett eller flera reklaminslag kan visas i ett fönster under sändningen av ett program så att två åtskilda bilder syns på skärmen. Tekniken innebär att tittaren kan fortsätta att följa programmet när ett reklam- inslag sänds, förutsatt att ”reklamfönstret” inte är alltför stort.
Varken 2010 års
311
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
SOU 2019:39 |
Itolkningsmeddelande från Europeiska kommissionen (kommissio- nen) om vissa aspekter på bestämmelserna om
Särskilda bestämmelser om annonsering med delad skärm infördes i 2010 års radio- och
Bestämmelserna om annonsering med delad skärm i
Vidaresändningsplikt
Enligt 9 kap. 1 § radio- och
312
SOU 2019:39 |
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
Enligt nämnda paragraf gäller vidaresändningsplikten bara om förut- sättningarna är uppfyllda för vidaresändning enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, upphovsrättslagen. Upphovsrätten innefattar bl.a. den uteslutande rätten att förfoga över verket genom att göra det tillgängligt för allmänheten i ursprungligt eller ändrat skick (2 §). Av 42 f § upphovsrättslagen framgår att var och en har rätt att till allmänheten trådlöst eller genom kabel sam- tidigt och oförändrat återutsända (vidaresända) verk som ingår i en trådlös ljudradio- eller televisionsutsändning, om avtalslicens gäller enligt 42 a §. Att sändningen ska ske ”samtidigt och oförändrat” inne- bär att någon tidsförskjutning inte får ske och att förändringar och omredigeringar av verket inte får äga rum.
I lagens förarbeten anges att uteslutande av reklaminslag inte ska anses utgöra en förändring i den mening som avses i det aktuella sam- manhanget, det torde inte heller krävas att vidaresändningen måste avse programutbudet som sådant, exempelvis en sändares utbud under en hel kväll (prop. 1985/86:146 s. 29).
Signalrätt
Den s.k. signalrätten ger radio- och
Ensamrätten omfattar rätten att ta upp utsändningen på en anord- ning genom vilken den kan återges, att framställa exemplar av en upp- tagning av en utsändning, sprida exemplar av en upptagning av ut- sändningen till allmänheten, tillåta återutsändning (på trådbunden eller trådlös väg) eller en återgivning för allmänheten på platser där allmänheten har tillträde mot inträdesavgift, eller tillåta att en upp- tagning av utsändningen på trådbunden eller trådlös väg överförs till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till upptag- ningen vid en plats och tidpunkt som de själva väljer.
Lagstiftningen följer bestämmelserna om radio- och
313
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
SOU 2019:39 |
den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället
Nätneutralitet
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 av den 25 november 2015 om åtgärder rörande en öppen internetanslutning och om ändring av direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommu- nikationsnät och kommunikationstjänster och förordning (EU) nr 531/2012 om roaming i allmänna mobilnät i unionen innehåller bestämmelser om nätneutralitet.
Av artikel 3.3 i förordningen följer att leverantörer av internet- anslutningstjänster ska behandla all trafik likvärdigt, utan diskriminer- ing, begränsning eller störningar. Att tillämpa avtal eller erbjudanden som begränsar slutanvändarens rätt till ett öppet internet är inte tillå- tet. Det är inte heller tillåtet att använda trafikstyrningsåtgärder som t.ex. ändrar, stör eller försämrar specifikt innehåll, specifika applika- tioner eller tjänster utom när det är nödvändigt av skäl som framgår av bestämmelsen.
Behovet av reglering
Artikel 7b i
Sveriges Television AB (SVT) har i en skrivelse till utredningen uppmärksammat frågan
314
SOU 2019:39 |
Audiovisuella kommersiella meddelanden |
över innehållet, vilket också är centralt för att SVT ska kunna ta ut- givaransvaret.
Med undantag för de situationer när vidaresändningsplikt gäller regleras oftast villkor om distribution och tillgängliggörande på andras plattformar i avtal mellan leverantören av medietjänsten och den som tillhandahåller distributions- eller plattformstjänsten. Utredningen bedömer att en bestämmelse till skydd för programmens och medie- tjänsternas integritet, i enlighet med artikel 7b, kan tjäna ett syfte i de fall avtal saknas. En bestämmelse bör därför införas i radio- och
Bestämmelsen syftar till att upplysa aktörer på mediemarknaden, både leverantörer av medietjänster i form av t.ex. programföretag och aktörer som verkar som distributörer av innehåll liksom leve- rantörer av tekniska lösningar för
Av bestämmelsen bör vidare framgå att regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undan- tag från krav på medgivande. Bakgrunden till förslaget i denna del är att medlemsstaterna, enligt artikel 7b andra stycket, vid tillämpningen av artikeln ska ange detaljerade uppgifter om regleringen, inklusive undantag, framför allt när det gäller att skydda användarnas legitima intressen samtidigt som hänsyn tas till de legitima intressena hos de leverantörer av medietjänster som ursprungligen tillhandahöll de audiovisuella medietjänsterna.
Utredningen bedömer att den föreslagna regleringen inte påverkar befintlig lagstiftning på det upphovsrättsliga området. Utredningen anser vidare att det inte är motiverat att knyta någon sanktion till den föreslagna bestämmelsen, eftersom det är parternas ansvar att komma överens om villkoren för distribution och tillgängliggörande. Even- tuella tvister mellan dem får därför lösas civilrättsligt.
315
10Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning
10.1Inledning
Genom ändringsdirektivet skärps kraven i
Nuvarande bestämmelser i radio- och
I detta kapitel redogörs inledningsvis för utredningens över- väganden i frågorna om
317
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning |
SOU 2019:39 |
10.2Överväganden
10.2.1
på att göra program tillgängliga för personer med funktionsnedsättning
Förslag: Det ska vara möjligt att ställa krav på att program i
Möjligheten att enligt 5 kap. 12 § radio- och
Efter en ändring i YGL är det sedan den 1 januari 2019 möjligt att i vanlig lag meddela föreskrifter om skyldighet för den som sänder program i tv, eller tillhandahåller sådana program genom överföring ur en databas enligt den s.k. databasregeln i YGL, att göra program- men tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom text- ning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik (3 kap. 2 § 4 YGL).
Med tillhandahållande av program genom överföring ur en databas avses enligt förarbetena
I nämnda proposition anges också följande. Undantaget från etableringsfriheten bör utvidgas så att det blir möjligt att ställa samma krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning när det gäller
318
SOU 2019:39 |
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning |
Mot denna bakgrund gör utredningen följande överväganden.
I dag omfattas
I Myndigheten för press, radio och tv:s beslut om krav på att tillgängliggöra
Om en möjlighet att ställa upp krav införs även för
Regleringen syftar till att ge personer med funktionsnedsättning samma möjligheter att ta del av information som personer utan funk- tionsnedsättning, vilket bl.a. gör att alla kan bli mer delaktiga i sam- hällslivet. Den reglering som nu föreslås kan mot den bakgrunden inte anses gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ända- mål som har föranlett den och inte heller utgöra ett hot mot den fria
319
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning |
SOU 2019:39 |
åsiktsbildningen. Utredningen bedömer därmed att förslaget är i överensstämmelse med yttrandefrihetsrättsliga principer.
En leverantör av
10.2.2Ändringsdirektivets krav på att tillgängliggöra innehåll
Bedömning: Det finns, utöver den föreslagna ändringen att beställ- tv via tråd ska omfattas, inte något behov av ytterligare lagändring eller andra åtgärder för att genomföra bestämmelser om krav på att tjänster ska göras tillgängliga för personer med funktionsned- sättning.
Ändringsdirektivet innebär att kraven på tillgängliggörande skärps och frågan är då om den befintliga utformningen av 5 kap. 12 § radio- och
Utredningen anser vidare att radio- och
320
SOU 2019:39 |
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning |
Ett tillgängliggörande ska enligt ändringsdirektivet vidare ske genom proportionella åtgärder. Som nämns ovan utgår den nuva- rande lagstiftningen från att det inte går att ställa lika höga krav på alla leverantörer av medietjänster utan att behovet av tillgänglighet behöver vägas mot en leverantörs finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen. Vid bestämmande av hur och i vilken omfatt- ning tjänsten ska göras tillgänglig för personer med funktionsned- sättning ska därför dessa faktorer beaktas. Utredningen anser att ett sådant beaktande motsvarar ändringsdirektivets krav på proportio- nalitet.
Utredningen anser sammanfattningsvis att bestämmelsen i 5 kap.
12 § radio- och
10.2.3Återrapportering och handlingsplaner
Förslag: Leverantörer av medietjänster som omfattas av krav på att utforma tjänsten på ett sådant sätt att den blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning ska rapportera hur de har uppnått de krav som ställs upp.
En leverantör av medietjänster ska upprätta en handlingsplan för hur tjänstens tillgänglighet för personer med funktionsned- sättning fortlöpande och successivt ska öka.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter för hur återrapportering ska ske och vilka uppgifter en handlingsplan bör innehålla.
Återrapportering
En leverantör av medietjänster ska regelbundet rapportera till de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen hur tjänsterna gjorts tillgängliga. Medlemsstaterna ska sedan vart tredje år, med start i december 2022, rapportera om genomförandet till kommis- sionen (artikel 7.2
321
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning |
SOU 2019:39 |
Public
I Myndigheten för press, radio och tv:s beslut Tillgänglighet 2016 anges att de som omfattas av skyldigheter varje år ska redovisa hur dessa har uppfyllts. Leverantörer som omfattas av den generella skyldigheten att främja tillgänglighet ska även redogöra för hur till- gänglighetsarbetet har bedrivits under året, vilka kontakter som har tagits med representanter för användargrupperna, hur programföre- tagen avser att stärka tillgängligheten till
Det finns inget uttryckligt krav i radio- och
Medlemsstaterna ska sedan med viss regelbundenhet rapportera om genomförandet av direktivet till kommissionen. Genom att ut- redningen föreslår att ett krav på återrapportering införs i radio- och
322
SOU 2019:39 |
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning |
Handlingsplaner
Medlemsstaterna ska även uppmuntra leverantörer av medietjänster att ta fram handlingsplaner för att tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning fortlöpande och successivt ska öka (artikel 7.3
Sveriges Television AB (SVT) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR) ska enligt regeringens beslut ha en systematisk och regel- bunden dialog med berörda brukarorganisationer. Dialogen ska dokumenteras och redovisas varje år och ska bl.a. syfta till att ut- veckla kvaliteten och användbarheten hos tillgänglighetstjänsterna ur ett brukarperspektiv. Leverantörer av medietjänster som omfattas av generella skyldigheter enligt Myndigheten för press, radio och tv:s beslut Tillgänglighet 2016 ska, som nämns ovan, varje år redo- göra för hur programföretagen avser att stärka tillgängligheten till
En handlingsplan kan sägas vara en strategi för att nå ett mål där konkreta åtgärder anges för hur målet ska nås. Handlingsplaner kan ha en skiftande omfattning. Både regeringens och Myndigheten för press, radio och tv:s beslut innebär att leverantörer av medietjänster ska redovisa hur tillgängligheten för personer med funktionsned- sättning ska öka. Den del av redovisningen som är framåtsyftande kan, enligt utredningens mening, därför betraktas som en handlings- plan.
I och med att regeringens och Myndigheten för press, radio och tv:s beslut innebär att flertalet av de som omfattas av besluten redan i dag har en skyldighet att ta fram en handlingsplan bör ändrings- direktivets krav på att leverantörer ska uppmuntras att ta fram handlingsplaner vara uppfyllt. Utredningen anser dock att skyldig- heten, som i dag endast framgår genom beslut, bör formaliseras för att tydliggöra vikten av att sådana planer tas fram av leverantörerna. En bestämmelse bör därför införas i radio- och
En handlingsplan kan ha olika detaljeringsgrad och omfång bero- ende på vilka skyldigheter som leverantören omfattas av. För små
323
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning |
SOU 2019:39 |
leverantörer kan upprättandet av en handlingsplan innebära en tids- krävande och kostsam arbetsinsats om kraven på handlingsplanens innehåll blir omfattande. Regeringen eller den myndighet som reger- ingen bestämmer bör kunna meddela närmare föreskrifter om vad en handlingsplan ska innehålla. Vid utformningen av dessa föreskrifter bör – enligt utredningens uppfattning – motsvarande hänsyn tas till en leverantörs finansiella situation som vid bestämmandet av skyldig- heten att stärka tillgängligheten.
10.2.4Kontaktpunkt
Förslag: Myndigheten för press, radio och tv bör utses som an- svarig för att tillhandahålla en kontaktpunkt online som ska lämna information till allmänheten om tillgänglighetsfrågor enligt radio- och
Varje medlemsstat ska utse en för allmänheten lättillgänglig kontakt- punkt online för information och klagomål om de nu aktuella tillgäng- lighetsfrågorna (artikel 7.4
En kontaktpunkt online kan utformas på olika sätt. Ett exempel är Federal Communications Commission (FCC) i USA där allmän- heten via myndighetens webbplats (www.fcc.gov) bl.a. kan få infor- mation och lämna klagomål.
För närvarande finns ingen formellt utsedd kontaktpunkt för in- formation och klagomål vad gäller tillgänglighet till program i
Irapporten Krav på tillgänglighet till
324
SOU 2019:39 |
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning |
funktionshindersorganisationer med vilka leverantörerna lämpligen för en dialog. Syftet är att sprida information och kunskap om hur ett främjande kan gå till och att bidra med goda exempel på verksam- heter där tillgänglighetsarbetet fungerar, något som även kan ge små aktörer med begränsade resurser bättre förutsättningar för att kunna bygga upp ett eget tillgänglighetsarbete och planera verksamheten framåt (s. 24 f.).
Även om Myndigheten för press, radio och tv till viss del kan sägas ha fungerat som en informell kontaktpunkt bör det med hän- syn till ändringsdirektivets krav tydliggöras i författning att en kon- taktpunkt ska finnas lätt tillgänglig för allmänheten, vilket inklude- rar personer med funktionsnedsättning. Frågan blir därför om en myndighet eller om någon annan organisation bör vara ansvarig för att tillhandahålla en kontaktpunkt.
Regeringen beslutar om tillgänglighetskrav för public
Det framstår därför, enligt utredningens bedömning, som natur- ligt att Myndigheten för press, radio och tv får till uppgift att till- handahålla den kontaktpunkt online som varje medlemsstat ska utse. Denna uppgift bör framgå av förordning.
Under utredningens arbete har funktionsrättsorganisationer fram- fört att de val av teknik och standarder som t.ex. en leverantör av medietjänster eller distributör gör i praktiken kan försvåra eller för- hindra för konsumenten att ta del av innehållet som tillgängliggjorts.
325
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning |
SOU 2019:39 |
Avsikten är inte att myndigheten, som tillhandahåller kontaktpunk- ten, ska hantera och lösa klagomål om t.ex. teknisk utrustning i en- skilda fall. Däremot bör myndigheten följa och informera om den tekniska utvecklingen och föra fram synpunkter för att uppmuntra aktörer att ta fram gemensamma och framåtsyftande tekniska lös- ningar. Det bör också ligga i en leverantörs eller en distributörs in- tresse att de resurser som läggs på att tillgängliggöra innehåll faktiskt ger resultat genom att fler konsumenter kan ta del av detta innehåll. Klagomål om att ett tillgängliggörande inte sker på visst sätt eller i tillräcklig omfattning bör kunna utgöra underlag vid myndighetens uppföljning av om en leverantör uppfyller de krav som ställs.
10.2.5Meddelanden av vikt för allmänheten
Förslag: Meddelanden som är av vikt för allmänheten och som ska sändas i tv enligt gällande tillståndsvillkor ska, när så är möj- ligt, utformas så att de är tillgängliga för personer med funktions- nedsättning.
Bedömning: Det bör inte införas en skyldighet om att viktigt meddelande till allmänheten ska göras tillgängliga i ljudradio för personer med funktionsnedsättning.
Information vid kriser, inbegripet tillkännagivanden och meddelan- den till allmänheten vid naturkatastrofer, som offentliggörs genom audiovisuella medietjänster ska tillhandahållas så att den är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning (artikel 7.5
326
SOU 2019:39 |
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning |
Meddelanden av vikt för allmänheten i tv och sökbar
Ett tillstånd att sända tv eller sökbar
Med uttrycket meddelande som är av vikt för allmänheten ska förstås olika typer av meddelanden från myndigheter som kan ha betydelse för allmänheten. Det kan t.ex. vara information om ett förestående riksdagsval eller annan samhällsinformation. Uttrycket innefattar sådana
VMA är ett varningssystem som ska skydda människor, egendom eller miljö och som används vid olyckor, allvarliga händelser och störningar i viktiga samhällsfunktioner. Myndigheten för samhälls- skydd och beredskap ansvarar för systemet som administreras av SOS Alarm. Antalet VMA har ökat de senaste två åren och under 2018 utfärdades VMA 56 gånger (www.krisinformation.se).
Utredningen gör bedömningen att ändringsdirektivets bestäm- melse om information vid kriser inte har ett vidare tillämpnings- område än överenskommelsen om VMA, snarare får
I betänkandet Ett oberoende public service för alla – nya möjlig- heter och ökat ansvar (SOU 2018:50) gjorde Parlamentariska public
SVT ska enligt sitt sändningstillstånd för perioden
För de tillståndshavare som är etablerade i Sverige och där Myn- digheten för press, radio och tv meddelar tillstånd gäller villkor om att tillståndshavaren kostnadsfritt ska sända varningsmeddelanden som är av vikt för allmänheten och som ska skydda människor, egendom
327
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning |
SOU 2019:39 |
eller miljö om en myndighet begär det (Myndigheten för press, radio och tv:s beslut den 31 mars 2014, dnr 13/01812 m.fl.). Tillståndsgiva- ren kan därmed välja att ställa upp mindre långtgående skyldigheter än vad som är möjligt enligt villkoret (jfr prop. 1995/96:160 s. 165 och prop. 1999/2000:55 s. 61).
För SVT gäller alltså ett mer allmänt utformat villkor där även information som är viktig för allmänheten ingår. Övriga tillstånds- havare i marknätet ska sända VMA.
Personer med funktionsnedsättning är en del av den allmänhet som ska nås genom VMA. Även personer med funktionsnedsättning bör därför få möjlighet att ta del av information som förmedlas i tv via detta system, så att de kan fatta välgrundade beslut om hur de ska handla vid en olycka eller annan allvarlig händelse.
Ändringsdirektivets krav innebär att information vid kriser ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Utred- ningen har gjort bedömningen att detta krav inte innefattar alla de situationer som omfattas av VMA. Det villkor som är möjligt att ställa upp enligt radio- och
Samtidigt är det viktigt att information snabbt når så stora delar av allmänheten som möjligt. Det är inte alltid möjligt att omedelbart göra information tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Ett meddelande ska därför göras tillgängligt när så är möjligt.
Med tillgängliggörande avses att meddelandet ska göras tillgäng- ligt med någon av de tekniker som anges i 5 kap. 12 § radio- och tv- lagen, dvs. genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik.
Meddelanden av vikt för allmänheten i ljudradio
Även Sveriges Radio AB:s (SR) sändningstillstånd för perioden
328
SOU 2019:39 |
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning |
det (11 kap. 3 § 15 radio- och
Kraven som ställs om att information vid kriser ska göras till- gängliga kommer från
Även om det är möjligt att sända ut enklare textmeddelanden via s.k. Radio Data System (RDS) till en display på radiomottagaren är de tekniker som anges i radio- och
Sändningar, eller tillhandahållanden, via tråd där ett tillgänglig- görande kan vara möjligt, omfattas å andra sidan inte av tillstånds- villkoret om skyldighet att sända meddelanden som är av vikt för allmänheten. Det är därför inte möjligt att utifrån ett tillstånds- villkor ställa krav på att SR ska tillgängliggöra viktiga meddelanden till allmänheten i tillhandahållanden som sker via tråd.
Med hänsyn till den begränsade möjlighet som SR skulle ha att rent praktiskt tillgängliggöra meddelanden i sändning anser utred- ningen att någon sådan skyldighet inte bör införas för SR.
329
11Främjande av europeiska produktioner
11.1Inledning
I detta kapitel behandlas först frågan om även sändningar och tillhandahållanden via tråd bör omfattas av kraven på främjande av europeisk produktion. Därefter behandlas de skärpta krav på beställ- tv som ändringsdirektivet medför. Vidare redovisas utredningens överväganden i frågan om leverantörernas rapportering till Myndig- heten för press, radio och tv kan göras mer flexibel. Slutligen be- handlas möjligheten att införa undantag i skyldigheten för den som sänder tv att rapportera andelen europeisk produktion.
331
Främjande av europeiska produktioner |
SOU 2019:39 |
11.2Överväganden
11.2.1Krav på att främja europeisk produktion i tråd
Förslag: Sändningar av tv och tillhandahållanden av
Bestämmelserna i radio- och
Efter en ändring i YGL är det sedan den 1 januari 2019 möjligt att i vanlig lag meddela föreskrifter om skyldighet att främja framställ- ning av och tillgång till program med europeiskt ursprung för den som sänder program i tv via tråd och för den som tillhandahåller sådana program på särskild begäran genom överföringar i tråd ur en databas enligt den s.k. databasregeln (3 kap. 2 § 5 YGL).
Med tillhandahållande av program genom överföring ur en databas avses i förarbetena
I nämnda proposition anges också bl.a. följande. Ett införande av krav på främjande av europeiska produktioner torde inte få någon större inverkan på etableringsfriheten genom att de flesta
332
SOU 2019:39 |
Främjande av europeiska produktioner |
en marginell utökning av de krav som redan gällde. Regeringen ansåg därmed inte att det var olämpligt att ställa upp denna typ av krav (prop. 2017/18:49 s. 169).
För
Utredningen bedömer att den övervägande delen av de sänd- ningar av tv som sker via tråd utgörs av innehåll som även distribueras via marknät och satellit och som därför redan omfattas av skyldig- heten att främja europeisk produktion.
De krav som föreslås gälla för
Tillhandahållande av
För
333
Främjande av europeiska produktioner |
SOU 2019:39 |
Till skillnad från
Skyldigheten för tillhandahållanden av
En reglering som innebär att även
Sammanfattande bedömning
Sammanfattningsvis anser utredningen alltså att även sändningar av tv och tillhandahållanden av
334
SOU 2019:39 |
Främjande av europeiska produktioner |
11.2.2Utökade skyldigheter för leverantörer av
Förslag: Den som tillhandahåller
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges möjlighet att i enskilda fall medge undantag från skyldigheten när denna inte är motiverad eller praktisk möjlig.
Bedömning: Bestämmelser rörande finansiella bidrag till euro- peisk produktion bör inte införas i radio- och
Europeiska produktioner enligt
Ändringsdirektivet innebär att skyldigheterna för leverantörer av
Främjandet av produktion och distribution av europeiska pro- duktioner bör, enligt skälen till ändringsdirektivet, ske genom att leverantörer av medietjänster säkerställer att deras programkataloger innehåller en minimiandel europeiska produktioner och att dessa framhävs i tillräcklig grad. Metadatamärkning av audiovisuellt inne- håll som räknas som europeisk produktion bör uppmuntras så att sådana metadata är tillgängliga för leverantörer av medietjänster (skäl 35 ändringsdirektivet).
Den skyldighet som införs ska dock inte gälla leverantörer av medietjänster med låg omsättning eller liten publik. Medlemsstaterna får också frångå skyldigheterna eller kraven om de skulle vara oprak- tiska eller omotiverade med tanke på arten av eller ämnet för de audio-
335
Främjande av europeiska produktioner |
SOU 2019:39 |
visuella medietjänsterna (artikel 13.6
Minst 30 procent av katalogen ska utgöras av europeisk produktion
För att genomföra ändringsdirektivets krav på att minst 30 procent av katalogen i en
För
Bestämmelsen har, enligt förarbetena, inte till syfte att diskriminera utländska upphovsmän utan att värna den svenska kulturen genom att program som vänder sig till en svensk publik till en betydande om- fattning består av bl.a. program på svenska språket och med svenska artister (prop. 1992/93:75 s. 29).
Med hänsyn till att den skyldighet som utredningen föreslår grundar sig på ett undantag i etableringsfriheten i tråd och att en så- dan begränsning i yttrandefriheten inte ska gå längre än nödvändigt anser utredningen att en bestämmelse motsvarande 5 kap. 7 § tredje stycket radio- och
En programkatalog visar tjänstens utbud och varierar över tid genom att innehåll läggs till och tas bort. Det kan därför uppstå svårigheter när det gäller att avgöra hur en katalog ska avgränsas, hur stor andel av katalogen som utgör program av europeiskt ursprung och om kravet kan anses uppfyllt över tid.
Kommissionen ska meddela riktlinjer för hur andelen europeisk produktion ska beräknas. Målsättningen är att riktlinjerna ska vara
336
SOU 2019:39 |
Främjande av europeiska produktioner |
färdigformulerade under september 2019 och antas före årets slut. Eftersom kommissionens riktlinjer bör vara avgörande för beräk- ningen avstår utredningen från att gå in närmare på hur andelen europeiska program ska beräknas i
Framhävande av europeisk produktion
Enligt ändringsdirektivet ska europeiska produktioner främjas även genom att framhävas i
Ett framhävande kan alltså utformas på olika sätt och det bör, en- ligt utredningens uppfattning, vara tillhandahållaren som väljer hur framhävandet ska ske. Samtidigt finns ett behov av vägledning så att tillhandahållare och Myndigheten för press, radio och tv har en sam- syn i vad som utgör ett sådant framhävande som medför att kraven på främjande är uppfyllda.
En möjlighet till samreglering?
En samsyn av vad som är främjande genom framhävande kan nås på olika sätt. Ett exempel kommer från den italienska kommunikations- myndigheten Autorità per le Garanzie nelle Comunicazioni (Agcom). Agcom har i samråd med branschen tagit fram riktlinjer för hur europeisk produktion kan framhävas i
Under arbetet med riktlinjerna togs olika verktyg fram för hur framhävande kan ske. Verktygen, och hur de ska värderas, utarbe- tades och godkändes av branschen efter ett flertal möten. Exempel på verktyg är synlig information om europeisk produktion i beställ-
337
Främjande av europeiska produktioner |
SOU 2019:39 |
framhävande ska anses uppfyllt. De olika verktygen och poängsätt- ningen har sedan inkluderats i ett beslut av Agcom som gör rikt- linjerna bindande (dnr
I kapitel 5 behandlar utredningen bl.a. frågor om samreglering. Ut- redningen föreslår i nämnda kapitel att Myndigheten för press, radio och tv ges i uppdrag att medverka till samreglering inom det område som samordnas genom direktivet. En möjlighet till samreglering kan vara att Myndigheten för press, radio och tv medverkar till att leve- rantörer av
En möjlighet att undanta leverantörer av
Skyldigheten att främja europeisk produktion ska inte gälla för leve- rantörer av
I Myndigheten för press, radio och tv:s register över tillhanda- hållare av
338
SOU 2019:39 |
Främjande av europeiska produktioner |
Utredningen anser att någon skyldighet inte heller bör gälla om den av andra skäl inte är motiverad eller praktiskt möjlig. Myndig- heten för press, radio och tv bör därför i enskilda fall kunna besluta om undantag från skyldigheterna.
Finansiella bidrag
Genom ändringsdirektivet införs en möjlighet för en medlemsstat som kräver att leverantörer av
Sverige ställer inte upp krav på att leverantörer av
Det Erga nämner gäller bl.a. svårigheter att avgöra om en tjänst riktar sig mot en medlemsstat samt hur finansiell information ska samlas in och delas när storleken på ett finansiellt bidrag ska avgöras (Erga Analysis & Discussion Paper to contribute to the consistent implementation of the revised AVMS Directive, s. 49).
Vilken information ett företag ska lämna för beräkningen av ett finansiellt bidrag bör i första hand lösas genom avtal eller överens- kommelser med den stat som kräver att sådant bidrag lämnas. I den mån en medlemsstat behöver information om ett företag etablerat i Sverige bör detta kunna hanteras inom den allmänna skyldigheten att samverka enligt artikel 30a i
339
Främjande av europeiska produktioner |
SOU 2019:39 |
11.2.3Redovisning och rapportering
Förslag: Den som omfattas av skyldigheten att främja europeisk produktion ska redovisa hur skyldigheten har uppfyllts.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges möjlighet att meddela föreskrifter om redovisningen.
En medlemsstat är ansvarig för att rapportera till kommissionen hur bestämmelserna om främjande av europeisk produktion efterlevs (artikel 13.4 och 16.3
Enligt radio- och
Kommissionen har, för att undvika olikheter i tolkningen och tillämpningen av
Det bör, enligt utredningens mening, för
Innehållet i
340
SOU 2019:39 |
Främjande av europeiska produktioner |
redovisningen av andelen europeisk produktion kan bli mer kom- plicerad än för
Dagens krav på redovisning bör alltså göras mer flexibel och denna möjlighet bör gälla för både leverantörer av
11.2.4En möjlighet att medge undantag från skyldigheten att rapportera andelen europeiska produktioner för
Förslag: Myndigheten för press, radio och tv får möjlighet att i enskilda fall medge leverantörer av
Medlemsstaterna ska vartannat år rapportera till kommissionen hur bestämmelserna om främjande av europeisk produktion i
De riktlinjer som kommissionen meddelat för
341
Främjande av europeiska produktioner |
SOU 2019:39 |
och särskilda fall finna att en kanal har motsvarande svårigheter att uppfylla rapporteringsskyldigheten.
Även om en låg tittartidsandel inte automatiskt innebär att en leverantör har små resurser bör det kunna antas att sådana leveran- törer typiskt sett har mindre resurser att avsätta för rapportering än en leverantör med hög tittartidsandel. Den administrativa bördan för leverantörer med låg tittartidsandel kan därför inte anses stå i propor- tion med värdet av rapporteringen. Detta kan även gälla för tjänster med högre tittartidsandelar i de fall särskilda omständigheter gör att leverantören har svårt att uppfylla skyldigheten att rapportera. Att samla in och sammanställa de uppgifter som rapporteras kräver också resurser hos Myndigheten för press, radio och tv.
Utredningen anser därför att det bör införas en möjlighet att undanta
342
12Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer
12.1Inledning
I artikel 30 i
EU får medverka till att medlemsstaterna utvecklar sin förvaltning och förbättrar sin förmåga att genomföra och tillämpa
I detta kapitel beskrivs inledningsvis den svenska förvaltnings- modellen. Därefter följer utredningens överväganden om utseende av oberoende tillsynsorgan, krav på transparens, opartiskhet och själv- ständighet respektive krav på att säkerställa tillräckliga resurser. Efter det behandlas frågorna om tillsättning och entledigande av
343
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
SOU 2019:39 |
myndighetschef och ledamöter. Slutligen behandlas kravet i ändrings- direktivet på effektiva överklagandemekanismer på nationell nivå.
12.2Den svenska förvaltningsmodellen
Det samlade regelverk som lägger fast grunderna för hur den offent- liga förvaltningen i Sverige styrs, organiseras och leds brukar be- nämnas den svenska förvaltningsmodellen. Det som utmärker den svenska förvaltningsmodellen är att den bygger på en ansvarsmässig och organisatorisk uppdelning mellan regering och förvaltning. Till skillnad från de flesta andra av EU:s medlemsstater är den svenska förvaltningen organiserad i ett litet regeringskansli å ena sidan och en stor myndighetsorganisation å den andra. Många beslut som i Sverige fattas på eget ansvar av ledningen för en myndighet, fattas i andra medlemsstater av ministeriet med ministern som ytterst an- svarig. De statliga myndigheter som lyder under Sveriges regering har en organisatoriskt fristående ställning. De har vidare en grund- lagsskyddad självständighet när de fattar beslut i ärenden som inne- bär myndighetsutövning mot enskild eller tillämpning av lag (12 kap. 2 § regeringsformen). Det finns också en långtgående rätt för stat- liga förvaltningsmyndigheter att besluta om sin egen personalför- sörjning och sin interna administration och organisation.
Beslutsfattandet sker decentraliserat från regeringen med stöd av lag eller förordning. Regeringens styrning får alltså bara ske på ett generellt plan och genom förordningar och särskilda regeringsbeslut. Inte heller riksdagen får fullgöra förvaltningsuppgifter i vidare mån än vad som följer av grundlag eller riksdagsordningen (12 kap. 3 § reger- ingsformen).
De två viktigaste dokumenten för regeringens styrning av varje statlig myndighet är instruktionen och regleringsbrevet. Instruk- tionen är en förordning som innehåller bestämmelser om myndig- hetens uppgifter, ansvarsområden, ledningsform och de grundläggande organisatoriska förhållandena. I det årliga regleringsbrevet beslutar regeringen, efter riksdagens beslut om statens budget, vilka resurser som står till myndigheternas förfogande för det kommande året och vilken verksamhet dessa resurser ska användas till samt om krav på återrapportering.
344
SOU 2019:39 |
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
I myndighetsförordningen (2007:515) finns bestämmelser om bl.a. ledningens ansvar, delegering, anställningar och uppdrag samt medverkan i
Varje svensk förvaltningsmyndighet förfogar över en egen, offent- lig årsbudget. Riksrevisionen granskar om myndigheterna använder statliga medel som avsett och på ett effektivt sätt samt om myn- digheternas årsredovisningar är tillförlitliga och korrekta.
Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen ska förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksam- het beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartisk- het. Grundlagens principer om legalitet, objektivitet och proportio- nalitet speglas i 5 § förvaltningslagen (2017:900) där det preciseras att en myndighet endast får vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen, att myndigheten i sin verksamhet ska vara saklig och opartisk samt att myndigheten får ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot.
Förvaltningslagen innehåller också bestämmelser om bl.a. rätten till partsinsyn, motivering av beslut, överklagande och jäv. Bestäm- melser som förbjuder förtroendeskadliga bisysslor finns i lagen (1994:260) om offentlig anställning.
12.3Den svenska förvaltningsmodellen och EU
Krav på oberoende nationella tillsynsmyndigheter inom ett visst sak- område med gemensam reglering har blivit allt vanligare och före- kommer i flera av EU:s rättsakter, bl.a. på telekomområdet och energiområdet.
En parallell kan även dras till området för dataskydd. Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016
345
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
SOU 2019:39 |
om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av person- uppgifter och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), nedan dataskyddsförordningen, innehåller ett flertal detaljerade bestämmel- ser med krav på tillsynsmyndigheter.
Av artikel 52 i dataskyddsförordningen följer att varje tillsyns- myndighet ska vara fullständigt oberoende i utförandet av sina upp- gifter och utövandet av sina befogenheter i enlighet med förordningen. Varje tillsynsmyndighets ledamot eller ledamöter ska också i ut- förandet av sina uppgifter och utövandet av sina befogenheter i enlighet med förordningen stå fria från utomstående påverkan, direkt såväl som indirekt, och får varken begära eller ta emot instruktioner av någon.
Vidare åligger det varje medlemsstat att säkerställa att varje till- synsmyndighet som tillämpar dataskyddsförordningen förfogar över de personella, tekniska och finansiella resurser samt de lokaler och den infrastruktur som behövs för att myndigheten ska kunna utföra sina uppgifter och utöva sina befogenheter, även inom ramen för det ömsesidiga biståndet, samarbetet och deltagandet i den europeiska dataskyddsstyrelsens verksamhet. Dataskyddsförordningen innehåller också krav på att medlemsstaterna i lag ska reglera bland annat till- synsmyndighetens inrättande (artikel 54), de kvalifikationer som krävs för att någon ska utnämnas till ledamot av tillsynsmyndigheten, för- farandet för utnämning av tillsynsmyndigheternas ledamöter och när en ledamot får avsättas (artikel 53).
Frågan om kraven på tillsynsmyndigheterna i dataskyddsför- ordningen innebar ett behov av kompletterande nationella bestäm- melser i svensk lagstiftning behandlades av utredningen om tillsynen över den personliga integriteten i betänkandet Ett samlat ansvar för tillsynen över den personliga integriteten (SOU 2016:65). Utredningen kunde konstatera att den svenska förvaltningsmodellen innebär starka och till största delen grundlagsfästa garantier för oberoende i besluts- fattandet för förvaltningsmyndigheter under regeringen, och att kraven på tillsynsmyndighetens oberoende utan tvekan uppfylls med den svenska ordningen (s. 146).
Utredningen ansåg vidare att svensk rätt i allt väsentligt mot- svarade dataskyddsförordningens bestämmelser om tillsynsmyndig- hetens organisation och om utnämning respektive entledigande av tillsynsmyndighetens chef. Det saknades dock, enligt utredningen, en
346
SOU 2019:39 |
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
författningsreglering av anställningsförhållandets längd. Utredningen föreslog därför att en ny bestämmelse i förordning skulle fastslå att myndighetschefen anställdes för en period om minst fyra år, med möjlighet till förlängning. En sådan bestämmelse återfinns nu i 5 § förordningen (2007:975) med instruktion för Datainspektionen.
Bestämmelserna i ändringsdirektivet om tillsynsmyndigheter och tillsynsorgan på det audiovisuella området ger uttryck för flera av de grundprinciper som återfinns i dataskyddsförordningen, men detal- jeringsgraden är lägre. Det finns också vissa skillnader i de skäl som anges för reglering. I dataskyddsförordningen erkänns tillsynsmyn- digheterna som ett väsentligt inslag i skyddet av fysiska personer vid behandlingen av personuppgifter (skäl 117 dataskyddsförordningen). I ändringsdirektivet lyfts i stället fram att den verksamhet som be- drivs av nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan bör säker- ställa målen avseende mediepluralism, kulturell mångfald, konsument- skydd, fullbordandet av den inre marknaden och främjande av sund konkurrens (skäl 53 ändringsdirektivet).
12.4Överväganden
12.4.1Oberoende tillsynsorgan
Bedömning: Det finns inte något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra kraven i ändringsdirektivet om att tillsynsmyndigheter och tillsynsorgan ska vara juridiskt åt- skilda och funktionellt oberoende från regeringen och andra offentliga eller privata organ.
Förslag: I förordning ska anges att Myndigheten för press, radio och tv är tillsynsmyndighet enligt
Enligt ändringsdirektivet ska varje medlemsstat utse en eller flera nationella tillsynsmyndigheter eller ett eller flera tillsynsorgan, eller bådadera. Medlemsstaterna ska säkerställa att de är juridiskt åtskilda från regeringen och funktionellt oberoende av sina respektive reger- ingar och av alla andra offentliga eller privata organ. Detta påverkar
347
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
SOU 2019:39 |
inte medlemsstaternas möjligheter att inrätta tillsynsmyndigheter som utövar tillsyn över olika sektorer (artikel 30.1).
I skäl 53 förtydligas att nationella tillsynsmyndigheter eller till- synsorgan bör anses ha uppnått en tillräcklig grad av oberoende om dessa myndigheter eller organ, inbegripet sådana som är utformade som offentliga myndigheter eller organ, funktionellt och i praktiken är oberoende av sina respektive regeringar och av alla andra offentliga eller privata organ. Detta anses avgörande för att säkerställa opartisk- heten i de beslut som fattas av en nationell tillsynsmyndighet eller av ett nationellt tillsynsorgan.
Den svenska förvaltningsmodellen, kortfattat beskriven ovan, garanterar enligt utredningens bedömning att Myndigheten för press, radio och tv och övriga myndigheter med uppgifter på
I kapitel 3 redogörs för de myndigheter som har uppgifter på AV- direktivets område. Att utse samtliga myndigheter som utövar till- syn på
Ändringsdirektivet kräver inte att tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen ska vara inrättade med stöd av lag. Inte minst mot bakgrund av de särskilda krav som ställs på tillsynsmyndigheter finns det dock, enligt utredningen mening, skäl att tydliggöra att Myndig- heten för press, radio och tv är utsedd till tillsynsmyndighet enligt
348
SOU 2019:39 |
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
12.4.2Krav på transparens, opartiskhet och självständighet samt lagreglerade befogenheter
Bedömning: Det finns inte något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra kraven i ändringsdirektivet om att tillsynsmyndigheter och tillsynsorgan ska utöva sina befogen- heter opartiskt, öppet och självständigt. Det finns inte heller be- hov av lagändringar eller andra åtgärder för att uppfylla kraven om att de befogenheter som tillkommer nationella tillsynsmyndig- heter eller tillsynsorgan, och hur dessa ska hållas ansvariga, tydligt anges i lag.
Medlemsstaterna ska enligt
Artikel 30.2 innebär också att nationella tillsynsmyndigheter inte ska begära eller ta emot instruktioner från något annat organ i sam- band med utövandet av de uppgifter som de tilldelats enligt nationell rätt som genomför unionsrätten. Detta ska dock inte hindra tillsyn enligt nationell konstitutionell rätt.
Enligt artikel 30.3 ska medlemsstaterna säkerställa att de befogen- heter som tillkommer nationella tillsynsmyndigheter eller tillsyns- organ, och hur dessa kan hållas ansvariga, tydligt anges i lag.
Utredningens bedömning är att den svenska förvaltningsmodel- len innebär att de krav som ändringsdirektivet ställer om att tillsyns- myndigheterna ska utöva sina befogenheter opartiskt, öppet och
349
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
SOU 2019:39 |
självständigt är uppfyllda. Detsamma gäller kraven på att de befogen- heter som tillkommer tillsynsmyndigheterna, och hur dessa kan hållas ansvariga, tydligt anges i lag.
12.4.3Krav på att säkerställa tillräckliga resurser
Bedömning: Det finns inte något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra kravet i ändringsdirektivet om att medlemsstaterna ska säkerställa tillräckliga resurser till till- synsmyndigheter och tillsynsorgan.
Förslag: I instruktionen för Myndigheten för press, radio och tv ska tydliggöras att myndigheten ska delta i Ergas arbete, samt att myndigheten inom ramen för detta arbete ska samverka med andra svenska myndigheter som fullgör uppgifter på
Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan har tillräckliga finansiella resurser och personal- resurser samt befogenheter att upprätthålla efterlevnad för att kunna utföra sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt och för att bidra till Ergas arbete. Genom ändringsdirektivet inrättas även Erga, som funnits sedan 2014, i formell mening. Medlemsstaterna ska säker- ställa att de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen har sina egna årliga budgetar, vilka ska offentliggöras (artikel 30.4). I skäl 53 förtydligas att de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen bör ha de resurser som de behöver för att utföra sina uppgifter när det gäller personal, sakkunskap och finansiella medel.
Erga etablerades av Europeiska kommissionen (kommissionen) genom ett beslut den 3 februari 2014, C (2014) 462 final. Genom ändringsdirektivet inrättas Erga formellt som ett organ med särskilda uppgifter enligt direktivet. Av artikel 30b framgår att Erga ska bestå av företrädare för de nationella tillsynsmyndigheter eller tillsyns- organ på området audiovisuella medietjänster som har det huvudsak- liga ansvaret för tillsynen av audiovisuella medietjänster.
Erga har till uppgift att tillhandahålla kommissionen teknisk sak- kunskap i dess uppgift att säkerställa ett enhetligt genomförande av direktivet samt i andra frågor om audiovisuella medietjänster som faller
350
SOU 2019:39 |
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
under Ergas befogenhetsområde. Genom ändringsdirektivet åläggs också medlemsstaterna en skyldighet att se till att tillsynsmyndig- heterna har tillräckliga finansiella resurser och personalresurser för att bidra till Ergas arbete (artikel 30.4).
Granskningsnämnden för radio och tv är organisatoriskt integre- rat i Myndigheten för press, radio och tv. Kravet på att tillsynsorgan ska ha en egen årlig budget bör vara uppfyllt genom att myndigheten har en egen budget i kombination med kravet i 22 § förordningen (2010:1062) med instruktion för Myndigheten för press, radio och tv om tilldelning av resurser till granskningsnämndens verksamhet.
I instruktionen för Myndigheten för press, radio och tv anges i en generell bestämmelse att internationellt utbyte ska finnas i myn- dighetens verksamhet (7 §). Utredningen anser att det bör tydlig- göras att myndigheten ska delta i Ergas arbete, för att understryka samarbetets vikt och ge myndigheten vägledning i hur resurserna bör prioriteras.
En liknande bestämmelse som tar sikte på det samarbete som sker inom EU kring elektronisk kommunikation återfinns i instruktio- nen för Post- och telestyrelsen. Av 6 § förordningen (2007:951) med instruktion för Post- och telestyrelsen framgår att myndigheten ska aktivt bidra till utvecklandet av den inre marknaden genom att sam- arbeta med andra behöriga myndigheter inom Europeiska ekono- miska samarbetsområdet, Europeiska kommissionen och organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation – i syfte att säkerställa konsekvent tillämpning i alla medlemsstater av det harmoniserade regelverket för elektronisk kommunikation.
Även Datainspektionen är ett exempel på en myndighet som har en bestämmelse i sin instruktion om att myndigheten ska delta i för myndigheten relevant europeiskt samarbete. För Datainspektionen gäller det deltagande i europeiska dataskyddsstyrelsens arbete (2a § andra stycket förordningen [2007:975] med instruktion för Data- inspektionen).
Vid möten i Erga bestämmer varje medlem själv över sin delega- tions sammansättning. Delegationen bör dock normalt inte över- stiga tre personer. En medlem har en röst och kommissionen betalar resekostnader för en person (4 § Rules of procedure of the European Regulators Group for Audiovisual Media Services, 9 november 2017). Det finns därmed utrymme för Myndigheten för press, radio och tv
351
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
SOU 2019:39 |
att låta experter från andra myndigheter med uppgifter på
12.4.4Rekrytering och förflyttning respektive entledigande av myndighetschefer och nämndledamöter
Förslag: Det ska framgå av instruktionen för Myndigheten för press, radio och tv att myndighetschefen tillsätts av regeringen för en period om sex år, om inte särskilda skäl föreligger för en kortare period, samt att anställningen får förlängas för en period om högst tre år.
En ny bestämmelse ska införas i radio- och
I förordning ska anges att granskningsnämndens ordförande och två vice ordförande samt ledamöter och ersättare förordnas för en period av fyra år, att hälften av ledamöterna förordnas vart- annat år och att ordförande och ledamöter får omförordnas.
Entledigande kan ske om myndighetschefer eller ledamöter inte längre uppfyller de villkor som krävs för utförandet av de uppgifter som i förväg fastställs på nationell nivå. Beslut om entledigande ska vara vederbörligen motiverade, anmälas i förväg och göras tillgäng- liga för allmänheten (artikel 30.5).
I det följande görs en genomgång av de författningar och förfaran- den som gäller vid rekrytering och entledigande av myndighetschefer och för ledamöter i en nämnd. Det redogörs också för vad som gäller när en myndighetschef förflyttas till en annan statlig anställning.
352
SOU 2019:39 |
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
Myndighetschefer
Av 12 kap. 5 § regeringsformen följer att arbetstagare vid förvalt- ningsmyndigheter under regeringen anställs av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer. Av 23 § myndighets- förordningen framgår att en myndighets chef anställs av regeringen. Rekryteringsförfarandet ska präglas av förutsebarhet, spårbarhet och öppenhet, och utnämningarna ska bygga endast på sakliga grun- der såsom förtjänst och skicklighet (jfr Myndighetschefers villkor, SOU 2011:81 s. 51).
Anställningar av myndighetschefer föregås i normala fall av ett öppet rekryteringsförfarande där den aktuella anställningen utannon- seras. Inkomna intresseanmälningar utgör allmän handling när de kommit in till Regeringskansliet. Uppgifter om vem som sökt tjäns- ten omfattas dock av sekretess enligt 39 kap. 5 b § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Sådan sekretess hindrar emellertid inte att en uppgift lämnas till riksdagen (10 kap. 15 § offentlighets- och sekretesslagen). Regeringen får också meddela föreskrifter om att sekretess inte ska gälla för vissa anställningsärenden.
Regeringens praxis innebär att i princip samtliga myndighets- chefer har tidsbegränsade anställningar, normalt för en period om sex år med en möjlig förlängning om högst tre år. Anställningstiden som sådan är inte lagreglerad utan följer av förarbetsuttalanden och en sedan länge upparbetad praxis. Kortare anställningar än sex år förekommer i undantagsfall, t.ex. om det i förväg är känt att en myn- dighet ska omorganiseras eller om myndighetschefen kommer att uppnå pensionsålder enligt det statliga tjänstepensionsavtalet
Förflyttning och entledigande
En myndighetschef som är förordnad under en begränsad tid kan inte sägas upp innan anställningstiden har löpt ut. Det ger ett bättre anställningsskydd än en tillsvidareanställning, som kan sägas upp vid exempelvis arbetsbrist (jfr SOU 2011:81 s. 69 f.). Myndighetschefer med tidsbegränsade förordnanden kan däremot, av organisatoriska skäl eller annars med hänsyn till myndighetens bästa, förflyttas till en annan statlig anställning som tillsätts på samma sätt, 33 § andra stycket lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA).
353
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
SOU 2019:39 |
Ett beslut om förflyttning måste, liksom varje annan förvalt- ningsåtgärd, grundas på objektivt godtagbara skäl. Detta följer av regeringsformens krav på likabehandling, saklighet och opartiskhet (jfr SOU 2011:81 s. 95). Ett förflyttningsbeslut innehåller inte någon motivering. Det är i stället utformat som ett nytt anställningsbeslut. Det vanliga är att beslut om förflyttning kommuniceras med externt pressmeddelande, men även pressträff med ansvarigt statsråd före- kommer.
En myndighetschef som är anställd för bestämd tid och blir före- mål för ett förflyttningsbeslut kan med stöd av 37 § LOA överklaga ett sådant beslut i enlighet med bestämmelserna i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Ett beslut om förflyttning får inte verkställas förrän det har slutligt prövats eller rätten till talan för- lorats. Mål om talan mot beslut om förflyttning handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Det innebär att det är möj- ligt att i sista hand få till stånd en prövning i Arbetsdomstolen av regeringens förflyttningsbeslut.
Om en myndighetschef har grovt åsidosatt sina skyldigheter mot arbetsgivaren kan han eller hon avskedas, 32 § andra stycket LOA, jfr 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Beslut i frågor om avskedande fattas av Statens ansvarsnämnd (34 § LOA).
För de högre cheferna har det ansetts viktigt att det finns en utom- stående, auktoritativ instans som prövar dessa grannlaga frågor. Ansvarsnämnden företräder visserligen staten som arbetsgivare, men den har ändå getts en i viss mån domstolsliknande ställning (jfr SOU 2011:81 s. 93). Beslut om avskedande kan överklagas till Arbets- domstolen (37 § och 39 § LOA). Bevisbördan för om det funnits laga skäl för avskedandet ligger på arbetsgivaren. Enligt Arbetsdomsto- lens praxis gäller att beviskraven i fall som avser påståenden om brott inte kan sättas lägre än i ett motsvarande brottmål (se t.ex. AD 2013 nr 89 och däri gjorda hänvisningar).
Straffbestämmelser om tjänstefel, mutbrott och brott mot tyst- nadsplikten finns i 20 kap. brottsbalken.
Det skydd som arbetstagare åtnjuter LAS gäller i vissa delar också för myndighetschefer. Det gäller bl.a. bestämmelsen i 30 § LAS om krav på underrättelse före beslut om avsked av personliga skäl.
354
SOU 2019:39 |
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
Konstitutionsutskottets granskning
Till ovanstående genomgång kan läggas att utnämningen av en myndig- hetschef är ett direkt medel för att styra en del av statsförvaltningen. Regeringen svarar ytterst inför riksdagen för hur den styr riket.
Konstitutionsutskottet granskar återkommande (vartannat riks- möte) regeringens utövande av utnämningsmakten, inklusive frågor om förflyttning, inom ramen för den allmänna höstgranskningen (se t.ex. bet. 2017/18:KU10 s. 105).
Ledamöter i granskningsnämnden för radio och tv
Sedan 2010 är granskningsnämnden för radio och tv (gransknings- nämnden) ett särskilt beslutsorgan inom Myndigheten för press, radio och tv med uppgift att övervaka i efterhand om program som har sänts i tv, sökbar
Det finns också bestämmelser i myndighetens instruktion som ska garantera att granskningsnämnden får de resurser som krävs för att verksamheten ska kunna bedrivas författningsenligt och effektivt och kunna redovisas på ett tillförlitligt sätt (22 §). Av instruktionen framgår vidare att granskningsnämnden ansvarar för sina beslut. För sin verksamhet ansvarar granskningsnämnden inför myndighetens ledning (23 §).
Enligt 7 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) får det i lag meddelas föreskrifter om att en nämnd vars sammansättning är be- stämd i lag och vars ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare ska granska om program som någon har sänt på annat sätt än genom tråd står i överensstämmelse med de föreskrifter eller andra villkor som gäller för sändningarna. En sådan nämnd får enligt bestämmelsen endast uttala sin mening och förelägga den sändande att följa före- skrifterna eller villkoren. I lag får det föreskrivas att ett föreläggande
355
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
SOU 2019:39 |
av nämnden får förenas med vite. Frågor om utdömande av vite prövas alltid av domstol. Granskningsnämnden för radio och tv har inrättats med stöd av 7 kap. 5 § YGL.
Att det är regeringen som utser ordförande och ledamöter i granskningsnämnden följer av bestämmelsen i 22 § myndighetsför- ordningen, jfr 12 kap. 5 § regeringsformen. Av 16 kap. 14 § första stycket radio- och
Det kan i sammanhanget nämnas att det för vissa beslutande nämnder ställs detaljerade krav på nämndens sammansättning och mandattider. Ett exempel är Forskarskattenämnden, som prövar vissa förutsättningar för skattelättnader. I 2 § lagen (1999:1305) om Forskarskattenämnden anges ett flertal krav på hur ledamöter och ersättare utses och vilka kvalifikationer dessa ska ha.
Som en jämförelse kan även nämnas att förfarandet vid tillsätt- ningen av ledamöter i det pressetiska självregleringsorganet Pressens Opinionsnämnd är mycket tydligt reglerat i nämndens stadgar.
Entledigande
En ledamot i granskningsnämnden är inte en arbetstagare i den mening som avses i LAS eller LOA. Det föreligger inget arbets- rättsligt förhållande mellan ledamoten och regeringen som upp- dragsgivare. Det får till effekt att det inte heller finns något arbets- rättsligt skydd som hindrar att regeringen entledigar en eller flera ledamöter även om den tid för vilken de är förordnade inte löpt ut. Beslutet ska dock vara grundat på objektivt godtagbara skäl.
356
SOU 2019:39 |
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
Utredningens bedömning
Chefen för nationell tillsynsmyndighet
Ändringsdirektivets krav på att medlemsstaterna i sin nationella rätt bl.a. ska fastställa villkoren och förfarandena för utnämning och entledigande av chefer för nationella tillsynsorgan är en del i att till- synsmyndigheternas och tillsynsorganens oberoende ska säkerställas. Detta innefattar även att mandatets längd ska fastställas (artikel 30.5). Även om perioden för en anställning som generaldirektör och chef vid Myndigheten för press, radio och tv utgår från vad som får anses vara en väl etablerad praxis är den inte fastställd i nationell rätt.
Den svenska förvaltningsmodellen ger goda förutsättningar för oberoende i beslutsfattandet för förvaltningsmyndigheter under regeringen. För att uppfylla ändringsdirektivets krav bör dock anställ- ningsperiodens längd för chefen vid tillsynsmyndigheten fastställas i författning.
Ledamöter i granskningsnämnden
Regeringen utnämner ordförande och ledamöter i gransknings- nämnden för radio och tv när en tidigare förordnandeperiod löper ut eller när det uppstått en vakans på någon post. Det finns ingen för- fattningsreglering av förfarandeprocessen vid utnämningen. Proces- sen sker i enlighet med interna riktlinjer.
Med nuvarande ordning har det varit möjligt för en regering att tillsätta ordföranden, samtliga ledamöter och ersättare i gransknings- nämnden på en och samma gång. Så har också skett, dock inte på senare år. Även om det är nu är mycket länge sedan det fanns poli- tiker bland nämndens ledamöter finns med nuvarande ordning inget som förhindrar att nämnden tillförs ledamöter med politiska lojali- teter. Det är utredningens uppfattning att en tydligare reglering av villkor och förfaranden för utnämning inte bara är nödvändig för att uppfylla ändringsdirektivets krav. Det är också önskvärt ur ett natio- nellt perspektiv.
Granskningsnämndens oberoende kan, enligt utredningens uppfatt- ning, stärkas genom att det i radio- och
357
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
SOU 2019:39 |
radio och tv. Förslaget i denna del skulle gå i linje med den föränd- ring som genomförts när det gäller att den som är verksam som riks- dagsledamot inte ska få vara styrelseledamot i Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbild- ningsradio AB. Skälet är att främja stiftelsens oberoende. Närvaron av verksamma riksdagsledamöter i nämnda styrelse riskerar, enligt regeringen, att det uppstår en sammanblandning av roller som är olämplig eftersom den kan ge partipolitiken ett för stort inflytande över public service (prop. 2017/18:261 s. 50 f., bet. 2018/19:KrU2, rskr. 2018/19:24).
För att genomföra ändringsdirektivet anser utredningen att, på samma sätt som för myndighetschefen, en reglering behövs när det gäller förordnandeperiodens längd också för ordförande och leda- möter i granskningsnämnden. För att ytterligare värna nämndens oberoende bör regleringen hindra att en nytillträdd regering kan tillsätta samtliga ledamöter vid ett och samma tillfälle.
Utredningen anser därför att en ordning där tillsättningen av ledamöter till granskningsnämnden kan saxas mellan riksdagsvalen är motiverad. Det bör alltså framgå av instruktionen för Myndig- heten för press, radio och tv att ett förordnande som ledamot i granskningsnämnden är fyra år långt och att hälften av ledamöterna utses vartannat år. För tydlighets skull bör även anges att ordföran- den och ledamöter får omförordnas.
12.4.5Krav på effektiva överklagandemekanismer
Bedömning: Det finns inte något behov av lagändringar eller andra åtgärder för att genomföra ändringsdirektivets krav om att effek- tiva överklagandemekanismer ska finnas på nationell nivå.
Enligt
358
SOU 2019:39 |
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
I skäl 55 förtydligas att överklagandeförfarandet inte bör påverka de nationella rättssystemens fördelning av befogenheter. I skäl 50 anges att rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till en rättvis rättegång är grundläggande rättigheter som föreskrivs i artikel 47 i stadgan. Bestämmelserna i
Svensk rätt
En förvaltningsmyndighets beslut får enligt 41 § förvaltningslagen (2017:900) överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt. Kravet att det ska ske en icke obetydlig på- verkan tar sikte på beslutets faktiska verkningar, främst i förhållande till någons personliga eller ekonomiska situation. Beslutet får över- klagas av den beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot (42 §). Förvaltningslagen är subsidiär i förhållande till speciallagstift- ning, dvs. om en annan lag eller förordning innehåller någon bestäm- melse som avviker från lagen tillämpas den bestämmelsen.
Det kan i detta sammanhang konstateras att det allmännas förut- sättningar för att granska programinnehåll är reglerat i 7 kap. 5 § YGL. Den innehållsgranskning som medges är förbehållen en nämnd vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare. Beslutar nämnden om vite ska utdöman- det dock alltid prövas av domstol. Radio- och
Nedan redogörs för vad som gäller i fråga om överklagande av be- slut av de olika beslutsorgan och myndigheter som fullgör uppgifter på
Beslut av Justitiekanslern
Justitiekanslerns beslut om föreläggande för den som sänder vålds- skildringar eller pornografiska bilder får förenas med vite (17 kap. 13 § radio- och
359
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
SOU 2019:39 |
allmän domstol med tillämpning av rättegångsbestämmelserna om yttrandefrihetsmål (20 kap. 5 § radio- och
Beslut av Myndigheten för press, radio och tv
Myndighetens beslut om tillstånd att sända tv, ändring eller åter- kallelse av tillstånd eller beslut att inte medge överlåtelse av tillstånd kan överklagas. Sådana beslut gäller omedelbart om inte något annat bestäms (20 kap. 1 § radio- och
Beslut som myndigheten fattar om registrering av sändnings- verksamhet eller
Beslut som myndigheten fattar enligt 5 kap. 12 § radio- och tv- lagen om tillgänglighet för funktionshindrade får överklagas. Beslu- tet gäller omedelbart om inte något annat bestäms (20 kap. 3 § p. 2). Om myndigheten vid sin tillsyn av de skyldigheter som myndig- heten beslutat om med stöd av 5 kap. 12 § förelägger leverantören att vid vite följa myndighetens beslut får ett sådant beslut också överklagas (20 kap. 4 §).
Beslut av granskningsnämnden för radio och tv
Granskningsnämndens beslut om överträdelse av programrelaterade bestämmelser kan inte överklagas. I regel beslutar dock nämnden samtidigt om vissa sanktioner som medför att beslutet får faktiska konsekvenser för den beslutet berör. Beslut relaterade till påförande av sanktioner kan på olika sätt bli föremål för prövning av domstol.
Vid överträdelser av radio- och
360
SOU 2019:39 |
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
Granskningsnämnden kan i andra fall, exempelvis vid överträdel- ser av bestämmelser om villkor i sändningstillstånd om att sända genmälen, besluta om att leverantören av medietjänster på lämpligt sätt ska offentliggöra nämndens fällande beslut. Ett beslut om offent- liggörande kan förenas med vite och blir då överklagbart (20 kap. 4 § radio- och
Prövningstillstånd krävs vid överklagande hos kammarrätten av be- slut som har meddelats av en allmän förvaltningsdomstol (20 kap. 5 §).
Beslut av Konsumentombudsmannen
Marknadsföringslagen (2008:486) innehåller bestämmelser om med- verkansansvar för den som väsentligt bidragit till en överträdelse av bl.a. bestämmelserna om förbuden mot barnreklam, alkoholreklam och tobaksreklam i radio och tv. Det innebär att leverantörer av medietjänster kan drabbas av både förelägganden om förbud att fort- sätta med en viss marknadsföringsåtgärd och av marknadsstörnings- avgift (23 och 29 §§ marknadsföringslagen). Patent- och marknads- domstolen prövar ärenden om överklagande av vitesföreläggande, utdömande av vite och marknadsstörningsavgift (46 a §).
Beslut av Läkemedelsverket
Läkemedelsverket kan meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av bl.a. bestämmelserna om marknadsföring i 12 kap. läkemedelslagen (2015:315). Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite (14 kap. 3 §). Myndighetens beslut gäller omedelbart och får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Pröv- ningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten (17 kap. 1 §).
361
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
SOU 2019:39 |
Beslut av Datainspektionen
I kapitel 8 lämnar utredningen förslag om en ny bestämmelse i radio- och
Vid tillsynen över behandling av personuppgifter som omfattas av EU:s dataskyddsförordning gäller Datainspektionens befogen- heter enligt denna förordning. Bestämmelser om överklagande finns i lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s data- skyddsförordning. Av 7 kap. 3 § denna lag framgår att tillsynsmyn- dighetens beslut enligt EU:s dataskyddsförordning får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, och att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Utredningens bedömning
Det kan inledningsvis konstateras att ändringsdirektivet anger att det ska finnas effektiva överklagandemekanismer på nationell nivå, utan närmare precisering av vilka typer av beslut som ska gå att över- klaga eller vem som ska ha rätt att överklaga ett beslut. Enligt utred- ningens uppfattning kan detta inte tolkas som ett krav på att med- lemsstaterna ska introducera nya ordningar för överklagande som innebär att varje beslut som en tillsynsmyndighet fattar med stöd av bestämmelser som genomför
En anmälare som kommer in med klagomål på t.ex. utformningen av ett sponsringsmeddelande kan bli missnöjd över ett friande beslut från granskningsnämnden. Men beslutet får i rättslig mening inga faktiska verkningar för honom eller henne. Situationen är annor- lunda om ett fällande beslut förenas med krav på offentliggörande vid vite, eller om granskningsnämnden beslutar om att ansöka vid för- valtningsdomstol om påförande av särskild avgift. Sådana beslut får faktiska verkningar, och kan få ekonomiska konsekvenser, för leveran- tören av medietjänsten.
362
SOU 2019:39 |
Tillsynsmyndigheternas oberoende och effektiva överklagandemekanismer |
Bestämmelserna om överklagande i radio- och
Sveriges Television AB har i en skrivelse till utredningen (dnr
Utredningens finner sammanfattningsvis att svensk rätt mot- svarar ändringsdirektivets krav om effektiva överklagandemekanismer. Det finns därmed inte något behov av författningsändringar i detta avseende.
363
13Översyn av radio- och
13.1Inledning
I radio- och
I detta kapitel överväger utredningen hur nationella säkerhets- intressen kan säkerställas vid tillståndsprövningen för tv,
365
Översyn av radio- och |
SOU 2019:39 |
13.2Bakgrund
13.2.1Konstitutionsutskottets behandling av propositionen Vissa frågor om kommersiell radio
I propositionen Vissa frågor om kommersiell radio (prop. 2016/17:136) föreslog regeringen förändringar i reglerna om analog kommersiell radio. Bakgrunden till förslagen var att samtliga tillstånd för analog kommersiell radio löpte ut den 31 juli 2018 och att det inför den nya tillståndsperioden, enligt regeringen, var lämpligt att genomföra för- ändringar på radioområdet. En del av förändringsarbetet handlade om att ändra frekvensplaneringen på
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen begärdes i en följd- motion ett tillkännagivande till regeringen om att utreda hur regler- ingen av tilldelning, innehav, överlåtelse och återkallelse av tillstånd att sända analog, kommersiell radio kunde kompletteras med regler om prövning av frågor som rör rikets säkerhet (motion 2016/17:3687, Andreas Norlén m.fl. M, C, KD). Motionärerna anförde att säker- hetshotet mot Sverige har ökat, och att påverkansoperationer i syfte att påverka den allmänna opinionen i en viss sakfråga eller inför ett val har riktats mot västländer. Enligt motionärerna kunde det inte uteslutas att främmande makt i framtiden kan komma att visa in- tresse för att få kontroll över ett eller flera tillstånd att sända analog kommersiell radio, för att på det sättet få en inhemsk plattform att föra ut sitt budskap från. Mot bakgrund av detta ansåg motionärerna att regeringen borde utreda hur regleringen av tilldelning, innehav, överlåtelse och återkallelse av tillstånd att sända analog kommersiell radio kan kompletteras så att Myndigheten för press, radio och tv får uppgiften att bedöma inte enbart påverkan på konkurrensen på radio- marknaden, utan också om rikets säkerhet påverkas negativt genom att det aktuella sändningstillståndet används eller riskerar att använ- das i påverkansoperationer av nämnt slag.
Myndigheten bör, enligt motionärerna, pröva om ett företag som innehar eller vill inneha ett tillstånd att sända analog, kommersiell radio kan bedömas ha sådana kopplingar till främmande makt att det inte bör bli eller förbli tillståndshavare. Begränsningar i rätten att tilldelas eller inneha sändningstillstånd innebär en viss inskränkning
366
SOU 2019:39 |
Översyn av radio- och |
av yttrandefriheten. Handlar det om att återkalla sändningstillstånd kan även andra rättighetsskyddsfrågor resas mot bakgrund av att sändningstillstånd har ett ekonomiskt värde som kan vara betydande. Därför behöver regler som ger möjlighet att väga in skyddet för rikets säkerhet i myndighetens bedömningar, enligt motionärerna, utformas på ett noggrant och väl avvägt sätt. Motionärerna hänvisar till att regeringen i propositionen anför att det kan finnas anledning att i annat sammanhang återkomma till säkerhetsfrågor på radio- området, men utan att närmare precisera vad regeringen menar med begreppet säkerhetsfrågor.
Konstitutionsutskottet behandlade propositionen i betänkandet 2016/17:KU28. I betänkandet tillstyrkte utskottet regeringens för- slag om ändringar i radio- och
Konstitutionsutskottet hänvisade därefter till att regeringen i propositionen angett att det kan finnas anledning att i ett annat sam- manhang återkomma till säkerhetsfrågor på radioområdet. I sam- band med utskottsbehandlingen hade Regeringskansliet upplyst om att de frågor om rikets säkerhet som aktualiserades i motionen samt
367
Översyn av radio- och |
SOU 2019:39 |
frågor med koppling till rikets säkerhet som rör annan tillstånds- pliktig radio- och
13.2.2Den nationella säkerhetsstrategin
Den nationella säkerhetsstrategin beslutades i januari 2017 och anger inriktningen och utgör ett ramverk för det arbete som krävs för att gemensamt värna Sveriges säkerhet, inom och mellan olika politik- områden. Strategin syftar till att stärka Sveriges förmåga att effektivt och samordnat förebygga och möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar. I strategin anförs att förtroendet för myndigheter och för medier måste värnas. Att upprätthålla grundläggande värden: demokrati, rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter, människors lika värde samt invånarnas jämlika och jämställda möjligheter till infly- tande och aktivt deltagande i samhällslivet är ett nationellt intresse.
I strategin slås bl.a. fast att yttrandefrihet, informationsfrihet, rätten till utbildning, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, förenings- frihet samt religions- och övertygelsefrihet är några av de mänskliga rättigheter som ska skyddas genom arbetet för Sveriges säkerhet. Demokrati, mänskliga fri- och rättigheter samt Sveriges säkerhet stärks av fria, självständiga medier (Nationell säkerhetsstrategi, s. 5 och 14). Årliga delrapporter lämnas som ger en övergripande redo- visning av vilka insatser som gjorts på området.
368
SOU 2019:39 |
Översyn av radio- och |
13.2.3En nationell strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet
Regeringen beslutade i juni 2017 om en nationell strategi för sam- hällets informations- och cybersäkerhet (skr. 2016/17:213). Strate- gin är ett uttryck för regeringens övergripande prioriteringar och syftar till att utgöra en plattform för Sveriges fortsatta utvecklings- arbete inom området. Huvudsyftena med strategin är att bidra till att skapa långsiktiga förutsättningar för samhällets aktörer att arbeta effektivt med informations- och cybersäkerhet samt att höja med- vetenheten och kunskapen i hela samhället. Regeringen vill genom strategin även stödja de insatser och det engagemang som redan finns i samhället för att stärka informations- och cybersäkerheten. Strategin omfattar därmed hela samhället, det vill säga statliga myndigheter, kommuner och landsting, företag, organisationer och privatpersoner.
Enligt regeringen finns flera hot och risker som berör Sverige. I skrivelsen beskrivs detta på följande sätt. Angrepp kan riktas mot våra grundläggande värden och de demokratiska funktionerna i sam- hället, t.ex. genom desinformation och påverkanskampanjer. Des- information kan användas för att avsiktligt sprida osanna eller vilse- ledande uppgifter i syfte att påverka människors attityder, ställnings- taganden och handlande i en viss riktning. En påverkanskampanj är centralt styrd samtidigt som ett brett spektrum av metoder kan an- vändas, såväl öppna som dolda, varav dataintrång och andra cyber- attacker kan utgöra en delmängd. Den kan också inkludera politiska, diplomatiska, ekonomiska och militära maktmedel. Spridande av oriktig eller vilseledande information riskerar att undergräva för- troendet för våra offentliga institutioner och utmana samhällets säker- het. Källkritik och tillgång till en mångfald av oberoende medier och nyhetsförmedling stärker medvetenheten och motverkar effekterna av desinformation och påverkanskampanjer (skr. 2016/17:213 s. 7 f.).
13.2.4Försvarsberedningens rapport
Den 20 december 2017 överlämnade Försvarsberedningen sin rapport Motståndskraft – Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret
369
Översyn av radio- och |
SOU 2019:39 |
ningen av totalförsvaret och utformningen av den civila verksam- heten i totalförsvaret. I rapporten tas bl.a. frågor om påverkans- kampanjer upp. Försvarsberedningen framhåller att med dagens säkerhetspolitiska läge är behovet av att identifiera, analysera och möta påverkanskampanjer centralt och att det måste ske med respekt för den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten. Det psyko- logiska försvaret – som innefattar bl.a. att identifiera, analysera och möta påverkanskampanjer – berör hela totalförsvaret inklusive media, myndigheter, kommuner, frivilligorganisationer och näringsliv.
Försvarsberedningen konstaterar vidare att informationsområdet förändras med teknologi- och samhällsutvecklingen och att det snabbt etableras nya medievanor hos befolkningen. Det medför att på- verkanskampanjer också förändras och kan ta sig många uttryck vad gäller både medel och metoder. Försvarsberedningen understryker att det psykologiska försvaret måste ta sin utgångspunkt i att bevara det öppna samhällets fria kunskaps- och informationsutbyte. Fria och oberoende medier och kunskapsförmedlare är nyckelaktörer för att upprätthålla förtroendet för samhällets institutioner och före- trädare (Ds 2017:66 s. 106 ff.)
13.3Överväganden
13.3.1Utgångspunkter för utredningens analys och bedömning
Utgångspunkten för utredningens analys är, i enlighet med hur ut- redningsuppdraget är beskrivet på den här punkten, att regler på detta område behövs. Det innebär att utredningen inte har gjort någon analys av det förändrade säkerhetsläget och om detta i sig kräver mediepolitiska ställningstaganden.
Utredningens uppdrag är att lämna förslag på hur nationella säkerhetsintressen kan säkerställas vid tillståndsprövningen för sänd- ning av tv,
370
SOU 2019:39 |
Översyn av radio- och |
i marknätet, eftersom det är dessa som kräver tillstånd enligt radio- och
I det följande bedömer utredningen hur den övergripande frågan om att ta hänsyn till nationella säkerhetsintressen vid tillståndspröv- ning för radio och tv förhåller sig till mediemarknadens utveckling samt till
Marknätets utveckling och allmänhetens förändrade medievanor
Bedömning: Sändningar i marknätet är fortsatt viktiga både för allmänheten och för radio- och
Konstitutionsutskottet påpekade i sitt betänkande att de föränd- ringar som sker på mediemarknaden liksom i allmänhetens medie- konsumtion bör beaktas när det gäller risker och hot förknippade med rikets säkerhet (bet. 2016/17:KU28 s. 11). En första fråga är där- för vilken betydelse marksändningar har för en aktör som vill nå ut till allmänheten. En andra fråga är om det får någon praktisk bety- delse att begränsa möjligheten att få tillstånd för sändningar i mark- nätet, t.ex. för att värna nationella säkerhetsintressen, om denna distributionsform blir allt mindre relevant för allmänheten.
Från allmänhetens perspektiv kan det generellt sägas att betydel- sen av sändningarna i marknätet minskar och att denna utveckling gäller för tv, men att den inte är lika tydlig för radio. Parlamentariska public
371
Översyn av radio- och |
SOU 2019:39 |
Boxer som 2017 hade cirka 416 000 abonnenter motsvarande cirka 9 procent av hushållen.
Utvecklingen visar att antalet
Även om de som tittar på marksänd tv minskar är antalet fort- farande betydande. Det finns också ett fortsatt stort intresse från tv- bolagens sida att få tillstånd, vilket visades vid de senaste tillstånds- omgångarna som genomfördes 2014 och 2016. Än så länge har inga tillståndshavare heller valt att lämna marknätet enbart med hänvis- ning till plattformens vikande ställning. Marksänd tv är alltså, trots det minskade publikunderlaget, enligt utredningens uppfattning en fortsatt viktig distributionsform.
När det gäller linjära radiosändningar är
Ytterligare en aspekt av denna fråga är marknätets betydelse för krisberedskap. Marknäten för radio och tv har hög tillgänglighet och medger en robust utsändning med få avbrott och störningar. Kvali- teten påverkas inte av antalet lyssnare eller tittare. Marknäten har byggts med tanke på hög driftssäkerhet. Ur ett krisberedskaps- perspektiv är det också viktigt att allmänhetens mottagning av ut- sändningarna kan ske med enkel utrustning, t.ex. en batteridriven
372
SOU 2019:39 |
Översyn av radio- och |
Sammantaget visar utvecklingen, enligt utredningens uppfattning, att marksändningar minskar i betydelse, men inte i så stor utsträck- ning att det inte längre är intressant för radio- och
Förhållandet till den
Bedömning: Krav på att beakta nationella säkerhetsintressen vid tillståndsprövningen står inte i strid med de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till EU.
Om tillståndsprövningen också gav utrymme för myndigheten att ta hänsyn till nationella säkerhetsintressen är frågan hur det skulle för- hålla sig till
I 2010 års
13.3.2Grundlagsfrågor
Utredningens uppdrag innebär, som nämnts ovan, att överväga om en bedömningsgrund avseende fara för Sveriges säkerhet ska ställas upp vid tilldelning, överlåtelse och för återkallelse av tillstånd att sända radio och tv.
373
Översyn av radio- och |
SOU 2019:39 |
Bestämmelser som innebär att Myndigheten för press, radio och tv vid tillståndsprövningen ska säkerställa nationella säkerhetsintres- sen kan ytterst innebära att myndigheten avslår en ansökan om sänd- ningstillstånd, väljer att inte medge en överlåtelse av sändnings- tillstånd eller återkallar ett tillstånd. Sådana regler innebär i sig en begränsning av yttrande- och informationsfriheten.
I det följande beskrivs aktuella grundlagsbestämmelser närmare. Därefter redogör utredningen för möjligheten att begränsa yttrande- friheten och informationsfriheten i detta sammanhang samt för inne- börden av begreppet rikets säkerhet.
Yttrandefrihetsgrundlagen
Enligt 3 kap. 3 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) får rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Av andra stycket framgår att det allmänna ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möj- liga yttrandefrihet och informationsfrihet.
Av 3 kap. 5 § YGL framgår vissa förutsättningar för begränsningar i rätten att sända. I bestämmelsen regleras att i fråga om begränsningar i rätten att sända program gäller vad som föreskrivs om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap.
Regeringsformen
Förutsättningarna för att begränsa yttrandefriheten och informa- tionsfriheten ges i 2 kap.
Enligt 2 kap. 23 § första stycket RF får yttrandefriheten och in- formationsfriheten begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkför-
374
SOU 2019:39 |
Översyn av radio- och |
sörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privat- livets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får be- gränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten göras en- dast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras med stöd av första stycket ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informations- frihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella ange- lägenheter (2 kap. 23 § andra stycket RF).
Möjligheten att begränsa yttrande- och informationsfriheten
Yttrandefriheten och dess grundläggande betydelse i ett demokratiskt samhälle är en given utgångspunkt för utredningens överväganden. Den nu aktuella frågan handlar om att balansera yttrandefriheten mot andra angelägna intressen.
Enligt 2 kap. 23 § första stycket RF får yttrandefriheten och informationsfriheten begränsas med hänsyn till rikets säkerhet. Ut- trycket rikets säkerhet har inte definierats i lag, men regeringen har i olika lagstiftningsärenden gett ledning för hur det ska tolkas.
I förarbetena till den tidigare säkerhetsskyddslagen (1996:627) förklarades att uttrycket omfattar såväl den yttre säkerheten till skydd för Sveriges försvarsförmåga, politiska oberoende och territo- riella suveränitet som den inre säkerheten till skydd för Sveriges demokratiska statsskick. I det sammanhanget anförde regeringen att skyddet för den yttre säkerheten i första hand tar sikte på total- försvaret, dvs. den verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig, men att ett hot mot rikets yttre säkerhet även kan före- komma utan att det hotar totalförsvaret. Också rikets inre säkerhet kan vara hotad utan att totalförsvaret berörs. Angrepp på det demo- kratiska statsskicket kan förekomma från grupperingar utan för- bindelse med främmande makt. Det kan också vara fråga om försök att ta över den politiska makten genom våld eller att använda våld, hot eller tvång mot statsledningen i syfte att påverka politikens utformning. Försök att systematiskt hindra medborgarna från att utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter räknas också till hoten mot rikets inre säkerhet (prop. 1995/96:129 s. 22 f.).
375
Översyn av radio- och |
SOU 2019:39 |
Regeringen uttalade sig också om uttryckets innebörd i samband med propositionen Förstärkt skydd mot främmande makts under- rättelseverksamhet (prop. 2013/14:51). Regeringen uttalade då att uttrycket kan sammanfattas som skyddet för Sveriges oberoende – i betydelsen självständighet och suveränitet – och bestånd. Det inne- fattar en rätt till okränkta landsgränser, ett bevarande av det svenska självstyret och det demokratiska statsskicket samt av nationens grundläggande funktionalitet. Rikets säkerhet tar således inte enbart sikte på skyddet av det fysiska territoriet. Det avser också hävdandet av Sveriges suveränitet, vilket innebär att Sverige ska kunna bruka sin exklusiva frihet under det folkrättsliga regelverket, för att på det egna territoriet självständigt utöva statens funktioner, såväl vad avser statens inre som yttre förbindelser. Regeringen menade vidare i nämnda proposition att de förhållanden som är av betydelse för rikets säkerhet kan förändras över tid, bl.a. i takt med samhällsutveck- lingen. Tidigare var begreppet starkt förknippat med Försvarsmaktens verksamhet, eftersom det främsta hotet mot rikets säkerhet ansågs vara ett militärt angrepp. I dag är samhället och hotbilden mer kom- plex och föränderlig, vilket i sin tur har fört med sig att uppgifter hänförliga till förhållanden inom andra samhällssektorer kan vara av betydelse för rikets säkerhet (prop. 2013/14:51 s. 20).
I samma proposition menade regeringen att uttrycket riket ur språklig synvinkel är ålderdomligt. Det fanns därför skäl att ändra det till Sverige, eller landet, i de lagförslag som behandlades (prop. 2013/14:51 s. 37). I propositionen Ett modernt och stärkt skydd för Sveriges säkerhet – ny säkerhetsskyddslag konstaterade regeringen att uttrycket rikets säkerhet under de senaste åren har utmönstrats ur flera författningar till förmån för uttrycket Sveriges säkerhet. Begreppet rikets säkerhet justerades språkligt i den nya säkerhets- skyddslagen till Sveriges säkerhet (prop. 2017/18:89 s. 40).
Som framgått ovan saknar begreppet rikets säkerhet en lagfäst definition. Den ledning som regeringen gett för begreppets tolkning utgör dock utgångspunkten för överväganden om möjligheten att begränsa yttrande- och informationsfriheten med hänsyn till rikets säkerhet.
I sammanhanget bör det också understrykas att en begränsning av yttrandefriheten aldrig får göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 21 § RF). Innebörden av 2 kap. 23 § andra stycket RF behöver också beaktas – att vid
376
SOU 2019:39 |
Översyn av radio- och |
bedömandet av vilka begränsningar som får göras med hänsyn till exempelvis rikets säkerhet ska särskilt beaktas vikten av vidaste möj- liga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fack- liga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.
När det gäller kravet i 3 kap. 3 § andra stycket YGL att det all- männa ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet kan följande sägas. Möjligheten att i lag reglera rätten att sända radio och tv via marknät bygger på det förhållande att utrymmet för sänd- ningar är begränsat. Det begränsade utrymmet kan i sig anses vara en anledning till att ställa krav på att de som får använda sig av detta utrymme inte utgör ett hot mot yttrande- och informationsfriheten. Av den anledningen skulle bestämmelser med innebörden att till- ståndsprövningen ska ta hänsyn till det nationella säkerhetsläget, och utestänga aktörer som kan utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet, kunna ses som befrämjande för en vidsträckt yttrande- och informa- tionsfrihet.
Den säkerhetspolitiska utvecklingen, liksom mediemarknadens utveckling, är svåra att förutsäga. Att införa regler som innebär att landets säkerhet beaktas i tillståndsprocessen kan sägas vara en skydds- åtgärd i en omvärld som präglas av snabba säkerhetspolitiska föränd- ringar. Saknas regler kan det vara för sent att på ett effektivt sätt komma tillrätta med ett framtida problem som består i att ett medie- företag, som utgör fara för landets säkerhet, sänder via marknäten för radio och tv. Samtidigt aktualiseras olika yttrandefrihetsrättsliga aspekter. Utredningens bedömningar när det gäller hur alternativa lösningar förhåller sig till yttrandefriheten utvecklas i följande avsnitt.
13.3.3Alternativ för att säkerställa nationella säkerhetsintressen
Utredningen har övervägt olika alternativ för att uppnå syftet att säkerställa nationella säkerhetsintressen. En utgångspunkt för utred- ningens överväganden är att ett förändrat regelverk ska innebära ett så litet ingrepp i yttrandefriheten som möjligt samtidigt som syftet med nya regler uppnås. Detta innebär en avvägning mellan två grund- läggande och angelägna intressen.
377
Översyn av radio- och |
SOU 2019:39 |
Alternativ 1
Ett alternativ som utredningen övervägt är att regler införs i radio- och
Sådana reglerna skulle utformas så att det framgår att tillstånd att sända tv och sökbar
Alternativet förutsätter att Myndigheten för press, radio och tv samråder med Försvarsmakten och Säkerhetspolisen vid tillstånds- prövningen och att prövningen är inriktad på den sökande och dess verksamhet, inte innehållet i sändningarna.
Alternativ 2
Ett andra alternativ som övervägts är att regler införs i radio- och tv- lagen som ger möjlighet att återkalla ett tillstånd om tillståndshavarens sändningar utgör en fara för Sveriges säkerhet. Reglerna skulle vid detta alternativ utformas som en grund för återkallelse med inne- börden att tillstånd att sända tv, sökbar
En sådan prövning skulle innebära att myndigheterna kan ingripa i efterhand, dvs. en återkallelse kan aktualiseras om det konstateras att sändningarnas innehåll är skadliga för landets säkerhet. Även i detta alternativ behöver samråd ske mellan Myndigheten för press, radio och tv, Försvarsmakten och Säkerhetspolisen. Hur ett alterna- tiv med denna inriktning kan utformas beskrivs i avsnitt 13.3.4.
378
SOU 2019:39 |
Översyn av radio- och |
Alternativ 3
Ett tredje alternativ kan vara att utvidga bestämmelsen i 13 kap. 4 § andra stycket radio och
För att uppnå syftet att säkerställa nationella säkerhetsintressen skulle bestämmelsen behöva utvidgas så att den även gäller tillstånd att sända tv och så att även utländska statliga aktörer utesluts från möjligheten att få sändningstillstånd.
Utredningen anser att en sådan utvidgad bestämmelse skulle vara lätt att kringgå och därmed inte uppnå syftet att säkerställa natio- nella säkerhetsintressen. Därutöver skulle en sådan bestämmelse riskera att hindra alla statliga aktörer från att få tillstånd, vilket skulle kunna få oönskade konsekvenser. Det kan exempelvis nämnas att BBC har tillstånd att sända tv i Sverige.
Enligt utredningen bör alternativet därför inte övervägas vidare.
Alternativ 4
Ett fjärde alternativ är att avstå från att införa regler i radio- och tv- lagen och i stället främja tillgången till information om de medie- företag som bedriver marksändningar av radio och tv.
Utredningen bedömer att ökad information om tillståndshavar- nas ägarstrukturer i sig kan vara värdefullt men att sådan information inte uppfyller syftet att säkerställa nationella säkerhetsintressen vid tillståndsprövningen. Det kan dock vara ett komplement till alter- nativ 1 eller 2.
Utredningen anser att frågan om ett krav med syftet att öka trans- parensen kring ägarförhållanden på mediemarknaden kan införas bör utredas närmare. Detta tas upp i avsnitt 13.3.5.
379
Översyn av radio- och |
SOU 2019:39 |
Hur alternativen förhåller sig till grundlagarna
Bedömning: Regler som syftar till att säkerställa att nationella säkerhetsintressen kan tillgodoses bör vara inriktade på en bedöm- ning av sändningarnas innehåll och möjliggöra ett ingripande i efterhand t.ex. genom återkallelse av sändningstillstånd om till- ståndshavaren bedriver sändningar som utgör en fara för Sveriges säkerhet.
Regler som innebär att Myndigheten för press, radio och tv ges möjlighet att hindra någon att få tillstånd utifrån antagandet att denne kan anses utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet bedöms utgöra en alltför stor inskränkning av yttrandefriheten.
Av de nu beskrivna alternativen är det enligt utredningen alternativ 1 och alternativ 2 som uppnår syftet att säkerställa nationella säker- hetsintressen.
Kan prövningen avse vem som söker tillstånd utan att samtidigt beakta det förväntade innehållet i sändningarna?
Fråga är om en reglering enligt alternativ 1 kan ta sikte på vem det är som söker tillstånd utan att det samtidigt innebär en bedömning av det förväntade innehållet i sändningarna.
I sammanhanget kan nämnas att tillståndsgivning för tv innebär att tillståndsmyndigheten bl.a. ska se till att det samlade utbudet kan tillgodose olika intressen och smakriktningar (4 kap. 6 § radio- och
De nuvarande tillståndsgivningssystemen för tv och radio foku- serar alltså i huvudsak på den som söker tillstånd, inte på innehållet i sändningarna. Ett förslag om att utvidga tillståndsprövningen till att omfatta nationella säkerhetsintressen skulle i linje med detta också kunna vara inriktat på den sökande.
380
SOU 2019:39 |
Översyn av radio- och |
Prövningen skulle i så fall handla om huruvida det finns omstän- digheter kring ett visst företag och dess verksamhet som kan antas utgöra fara för Sveriges säkerhet. Prövningen skulle bygga på att Myndigheten för press, radio och tv samråder med Försvarsmakten och Säkerhetspolisen och att de senare myndigheterna ansvarar för bedömningen av en sökande och dess verksamhet utifrån hänsyn till nationella säkerhetsintressen. Försvarsmakten och Säkerhetspolisen skulle alltså förse Myndigheten för press, radio och tv med underlag.
Det skulle enligt utredningen finnas svårigheter i att åstadkomma ett system som säkerställer att de säkerhetspolitiska övervägandena inte riskerar att inbegripa en bedömning av innehållet i det som den sökande förväntas sända. Det kan enligt utredningen inte uteslutas att en sådan ordning står i strid med grunderna för förbudet mot hindrande åtgärder i 1 kap. 11 § YGL.
Bedömningen skulle vidare behöva grundas på antaganden om sökanden och dess verksamhet och inte på sådant som den sökande har sänt. Med en sådan ordning finns det enligt utredningen även en risk att aktörer med helt legitima intressen felaktigt utestängs. Ett regelverk med innebörden att Myndigheten för press radio och tv kan neka tillstånd om den sökande antas utgöra en fara för landets säker- het bedöms därför innebära en alltför stor inskränkning av yttrande- friheten. Utredningen har därför stannat för att inte lägga fram ett förslag med denna inriktning.
Regler som tar sikte på innehållet i sändningarna och innebär en möjlighet att ingripa i efterhand, t.ex. genom att återkalla ett tillstånd om sändningarnas innehåll kan utgöra ett hot mot landets säkerhet är enligt utredningen mer i linje med synsättet att ingripanden mot yttringar ska göras i efterhand.
Risken att regelverket missbrukas för auktoritära syften
Regler som innebär att tillståndsmyndigheten kan avslå en ansökan om sändningstillstånd med hänvisning till nationella säkerhets- intressen eller återkalla ett tillstånd om sändningarna kan utgöra ett hot mot landets säkerhet ger myndigheten ett avgörande inflytande över yttrandefriheten.
Begreppet rikets säkerhet, eller Sveriges säkerhet, är det rekvisit som myndigheterna har att förhålla sig till vid prövningen. Vad som
381
Översyn av radio- och |
SOU 2019:39 |
kan utgöra en fara för Sveriges säkerhet måste därför ses i ljuset av vad regeringen uttalat om innebörden av detta begrepp. Det handlar, som nämns ovan, bl.a. om skyddet för Sveriges oberoende – i bety- delsen självständighet och suveränitet – och bestånd. Det innefattar en rätt till okränkta landsgränser, ett bevarande av det svenska själv- styret och det demokratiska statsskicket samt av nationens grund- läggande funktionalitet.
Ett scenario där regler på detta område skulle riskera att miss- brukas för auktoritära syften är tänkbart, men förutsätter att de ansvariga myndigheterna tolkar begreppet Sveriges säkerhet på ett sätt som inte överensstämmer med de uttalanden som gjorts av regeringen. En sådan utveckling skulle sannolikt föregås av omfat- tande förändringar av det politiska landskapet eller att Sveriges själv- ständighet och suveränitet, såsom den ser ut i dag, har brutits.
Enligt utredningens uppfattning skulle alternativet om åter- kallelse av tillstånd utgöra en reglering som är svårare att missbruka i auktoritära syften eftersom det är inriktat på innehållet i sänd- ningarna i stället för den som sänder och möjliggör ingripande i efter- hand i stället för vid tillståndsgivningen.
Samlad bedömning
Utredningen förespråkar alltså det alternativ som innebär att ett sändningstillstånd kan återkallas om det visar sig att sändningarnas innehåll utgör en fara för Sveriges säkerhet.
Detta alternativ omfattar inte ingripanden vid tillståndsgivning och inte heller vid överlåtelse av tillstånd. Avgörande vid denna bedömning har för utredningen varit de yttrandefrihetsrättsliga aspek- terna och vikten av att inte ge avkall på den grundläggande utgångs- punkten att ingripanden endast ska göras på grund av att ett visst innehåll faktiskt sänts och inte på ett antagande i förväg om vad den som söker tillstånd kan komma att sända.
Ett regelverk som endast omfattar ingripanden genom åter- kallelse skulle kunna kritiseras på den grunden att staten först aktivt ger sändningstillstånd till en aktör som medför fara för landets säker- het och sedan återkallar tillståndet när det visar sig vad sändningarna innehåller.
382
SOU 2019:39 |
Översyn av radio- och |
Trots denna brist bedömer utredningen alltså att detta alternativ är att föredra av yttrandefrihetsrättsliga skäl. I följande avsnitt be- skrivs översiktligt hur ett sådant regelverk kan vara utformat.
13.3.4Utformning av regler vid återkallelse av tillstånd
Bedömning: En ny grund för återkallelse bör införas i radio- och
Regler om återkallelse av tillstånd finns i 18 kap. radio- och
Utredningen bedömer att det finns flera frågor som väcks i sam- band med överväganden om ett införande av nya återkallelsegrunder och att dessa frågor kräver ytterligare utredning.
En fråga som uppkommer är om bestämmelsen som möjliggör återkallelse bör gälla generellt för all tillståndsgiven radio- och tv- verksamhet eller endast för sändningsverksamhet där det ställs villkor i sändningstillstånden om att innehållet i sändningarna inte får vålla fara för Sveriges säkerhet. En annan fråga är de processuella regler som ska gälla vid återkallelse. Enligt radio- och
383
Översyn av radio- och |
SOU 2019:39 |
är också om det ska vara möjligt för tillämpande myndigheter att fatta beslut om att sändningarna interimistiskt ska upphöra, i avvak- tan på ett slutligt avgörande.
Ett annat skäl att ytterligare utreda frågan om hur bestämmel- serna i radio- och
13.3.5Ökad transparens kring ägarförhållanden på mediemarknaden
Bedömning: Det finns fördelar med en ökad öppenhet om medie- tjänstleverantörers ägarstrukturer eftersom det kan underlätta för konsumenterna att skaffa sig en uppfattning om innehållet i en medietjänst. Frågan om ett krav om ökad transparens kring ägar- förhållanden på mediemarknaden kan införas bör utredas när- mare, särskilt i förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen.
Utredningens uppdrag att se över radio- och
384
SOU 2019:39 |
Översyn av radio- och |
Nuvarande bestämmelser om registrering och information till konsumenterna
Den som bedriver sändningsverksamhet som inte behöver ett tillstånd enligt radio- och
Myndigheten för press, radio och tv:s register över de som har anmält sig för registrering och de som har tillstånd att sända radio eller tv får enligt 2 kap. 3 § radio- och
•Namn, firma eller motsvarande
•Ställföreträdare för juridisk person
•Postadress, telefonnummer,
•Den verksamhet som bedrivs
•Sändningsbeteckning
•Europeiskt programinnehåll
•För den som sänder via satellit, vem som äger företaget och hur verksamheten finansieras
•För satellitentreprenörer, vem som är uppdragsgivare, dennes adress, programtjänstens beteckning samt hur sändningen över satellit sker
•För den som har tillstånd, upplysningar och handlingar som be- hövs för kontrollen av att verksamheten bedrivs i enlighet med lagen och de villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.
385
Översyn av radio- och |
SOU 2019:39 |
Programföretag som sänder tv och leverantörer av
•Namnet på leverantören
•Den geografiska adress där leverantören är etablerad
•Uppgifter om leverantören, däribland
•Uppgifter om behörig tillsynsmyndighet.
Programföretagen och leverantörerna får själva välja på vilket sätt informationen lämnas. Det kan ske i sändning på
Information om ägande i samband med
Myndigheten för press, radio och tv:s tillståndsprövning
Vid tillståndsgivning för tv och sökbar
Eftersom ägarförhållanden ska beaktas vid tillståndsgivningen finns det också möjlighet att ställa villkor om ägande och inflytande i programföretaget (4 kap. 11 §). Tillståndsvillkor om ägarförhållan- den kan också innehålla uppgifter om det faktiska ägandet i till- ståndshavaren. Samtliga sändningstillstånd för tv och sökbar
Följande villkor från tillståndet för Axess Publishing AB att sända programtjänsten Axess kan tjäna som exempel på hur de är utformade.
15 §
Ägarförhållandena och inflytandet i Axess Publishing AB får inte för- ändras mer än i begränsad omfattning.
Det antecknas att Axess Publishing AB för närvarande, den 27 mars 2014, ägs av Nordstjernan Holding AB.
386
SOU 2019:39 |
Översyn av radio- och |
Övrig information om medieföretags ägarförhållanden
Utöver den information om ägande som är tillgänglig i medieföre- tagens sändningstillstånd samlas information om ägande i de rappor- ter om medieutvecklingen som Myndigheten för press, radio och tv regelbundet publicerar. Ett exempel är myndighetens rapport Medie- utveckling 2018 – Medieekonomi.
Information om medieägande tillgängliggörs också av andra aktö- rer t.ex. Nordicom. I publikationen Den svenska mediemarknaden, som ges ut vartannat år, återfinns en detaljerad kartläggning och analys av den svenska mediemarknaden, inklusive fakta och data om de största medieföretagen i landet, med hänsyn till ekonomi, mark- nadsandelar, företagsstruktur och ägande.
Ändringsdirektivet och skyldigheten att lämna information
Genom ändringsdirektivet har en ny bestämmelse införts i AV- direktivet, artikel 5.2, som innebär att medlemsstaterna får besluta om lagstiftningsåtgärder som föreskriver att leverantörer av medie- tjänster inom deras jurisdiktion även ska tillhandahålla information om sin ägarstruktur, inbegripet verkliga ägare. Sådana åtgärder ska respektera de berördas grundläggande rättigheter, som verkliga ägares skydd för privat- och familjeliv. Åtgärderna ska även vara nödvändiga och proportionella och syfta till att eftersträva ett mål av allmän- intresse.
I skäl 15 till ändringsdirektivet anges att insyn i mediernas ägar- förhållanden är direkt kopplat till yttrandefriheten. När ägande leder till kontroll eller utövande av betydande inflytande över innehållet i de tillhandahållna tjänsterna gör information om ägarstrukturen det möjligt för en användare att bilda sig en uppfattning om innehållet.
Medlemsstaterna bör kunna fastställa om information om ägar- struktur bör vara tillgänglig för en användare under förutsättning att det väsentliga innehållet i de berörda grundläggande rättigheterna och friheterna respekteras och att sådana åtgärder är nödvändiga och proportionerliga.
387
Översyn av radio- och |
SOU 2019:39 |
Överväganden
Det finns skäl att överväga att införa krav på att leverantörer av medietjänster ska tillhandahålla information om sin ägarstruktur, inbegripet verkliga ägare. Sådan information kan främja allmänhetens möjligheter att bedöma innehållet i en medietjänst.
Ett generellt krav på att en leverantör ska lämna information om vem som står bakom en sändning skulle kunna komma i konflikt med YGL. De regler som finns i dag kan motiveras bl.a. utifrån behovet av att kunna kräva ansvar för ett visst innehåll som bryter mot någon regel eller tillståndsvillkor. När det gäller det precise- rande av tillståndshavarens ägarförhållanden som sker i sändnings- tillstånd för tv så behövs det med anledning av strävan efter att flera av varandra oberoende aktörer ska kunna sända. Om tillstånden samlades hos en eller ett fåtal aktörer så skulle det vara till nackdel för en vidsträckt yttrandefrihet. Samtidigt sker en begränsning av yttrandefriheten om någon avstår från att ansöka om sändnings- tillstånd för att denne inte vill redogöra för ägarförhållandena.
Sammantaget bedömer utredningen att det kan vara värdefullt att öka transparensen kring ägarförhållanden på mediemarknaden och att frågan om ett krav med detta syfte kan införas bör utredas närmare.
388
14Tillståndsperioden för marksänd tv
14.1Inledning
Hösten 2018 beslutade riksdagen att införa ett nytt finansierings- system för public service. Beslutet innebär även att public service- bolagens sändningstillstånd ska gälla för åtta år från 2025. Nya be- stämmelser med denna innebörd har införts i radio- och
I detta kapitel överväger utredningen frågan om hur lång tillstånds- perioden för annan tv än public
14.2Nuvarande reglering
14.2.1Tillståndsperiodens längd för public service
Regeringen ger tillstånd att sända tv om verksamheten finansieras med public
389
Tillståndsperioden för marksänd tv |
SOU 2019:39 |
framgår av 4 kap. 12 § första stycket radio- och
Den nuvarande tillståndsperioden för public service går ut den 31 decem- ber 2019 (prop. 2012/13:164, bet. 2013/14:KrU3, rskr. 2013/14:60). Det innebär att nästa tillståndsperiod kommer att löpa mellan den 1 januari 2020 och den 31 december 2025. Den första åttaåriga till- ståndsperioden kommer att löpa mellan den 1 januari 2026 och den 31 december 2033.
14.2.2Tillståndsperiodens längd för övriga
Myndigheten för press, radio och tv ger tillstånd att sända marksänd radio och tv i Sverige för andra än public
14.2.3Frågan om tillståndsperiodernas längd
Genom åren har public
390
SOU 2019:39 |
Tillståndsperioden för marksänd tv |
och föreslog en fyraårig tillståndsperiod för public
Inför tillståndsperioden som började gälla 2014 menade reger- ingen att de skäl för att tidsmässigt synkronisera samtliga tillstånd för marksänd tv som angavs i proposition 2008/09:195 fortfarande var giltiga. Detta gällde inte minst mot bakgrund av att regeringen under 2013 planerade att besluta om vilket sändningsutrymme som skulle användas för
Även inför nu kommande tillståndsperiod har frågan om behovet av synkroniserade tillståndsperioder aktualiserats. Den parlamen- tariska public
Regeringen delade Myndigheten för press, radio och tv:s och Boxer
391
Tillståndsperioden för marksänd tv |
SOU 2019:39 |
14.3Överväganden
14.3.1Synkroniserade tillståndsperioder underlättar tillstånds- givningen och främjar en effektiv frekvensanvändning
Bedömning: För att underlätta tillståndsgivningen och möjlig- göra en effektiv frekvensanvändning bör tillståndsperiodernas längd för public
De ovan beskrivna motiven för synkroniserade tillståndsperioder som framförts av bl.a. Myndigheten för press, radio och tv i olika remissomgångar är enligt utredningens uppfattning fortfarande rele- vanta. Tillståndsperioder som sammanfaller i tiden innebär att myn- dighetens förberedande arbete inför utlysning av sändningstillstånd underlättas. Om tillståndsperioderna inte överensstämmer finns en risk att osäkerhet uppstår om vilket utrymme som myndigheten disponerar för tillståndsgivning, dvs. hur många tillstånd som kan meddelas. Synkroniserade tillståndsperioder innebär i stället att möj- ligheterna till ett effektivt utnyttjande av det tillgängliga frekvens- utrymmet ökar.
Utredningens bedömning är därför att tillståndsperiodernas längd för public
Förutsättningarna för helt synkroniserade tillståndsperioder
Nuvarande tillstånd för marksänd tv som meddelats av Myndigheten för press, radio och tv löper ut den 31 mars 2020. Det innebär att till- ståndsperioden inte är helt synkroniserad med public
Mot bakgrund av riksdagens beslut om att åttaåriga tillstånd för public service ska börja gälla från och med den 1 januari 2026 bör tillstånd för annan marksänd tv också gälla från och med den 1 januari 2026. På så sätt skapas förutsättningar för helt synkronise- rade tillståndsperioder.
Enligt 4 kap. 12 § andra stycket radio- och
392
SOU 2019:39 |
Tillståndsperioden för marksänd tv |
börjar gälla den 1 april 2020 är det möjligt att tillstånden för både public
Därmed kan alltså tillståndsperiodernas längd sammanfalla helt efter att nästa sexåriga tillståndsperiod för public service löpt ut. Ut- redningen anser att det kan vara lämpligt att tillståndsmyndigheten överväger denna möjlighet.
14.3.2Tillståndsperiodens längd för annan tv än public service
Förslag: Frågan om tillståndsperiodens längd för annan tv än public service bör utredas ytterligare, inför den tillståndsperiod som inleds 2026.
Som framgår av föregående avsnitt finns fördelar med tillstånds- perioder som sammanfaller. Av nuvarande bestämmelser följer att nästa tillståndsperiod är sexårig, både för public
Ett skäl att återkomma till frågan i ett senare skede och utreda den i ett bredare sammanhang är att frågan inte kan ses isolerad från utvecklingen på mediemarknaden, t.ex. det minskande intresset för marksändningar, hur andra distributionsplattformar utvecklas och hur allmänhetens mediekonsumtion förändras. Det är, enligt utred- ningen, rimligt att anta att den närmaste tiden kommer att innebära ytterligare utveckling när det gäller teknik för
393
Tillståndsperioden för marksänd tv |
SOU 2019:39 |
Ett annat skäl är att frågan om tillståndsperiodernas längd har beröringspunkter med frekvenspolitiken, dvs. hur det allmänna väl- jer att möjliggöra användning av tillgängligt radiospektrum. Utred- ningen om radiospektrumanvändning i framtiden har nyligen lämnat betänkandet Frekvenser i samhällets tjänst (SOU 2018:92), bl.a. med förslag om de frekvensband som används för marksänd tv.
Slutligen kan framhållas att en översyn kan ge utrymme för att se över frågor som har betydelse för marknätets utveckling och kon- kurrenskraft.
Utvecklingen på mediemarknaden
Utvecklingen på mediemarknaden liksom förändringar i allmänhetens mediekonsumtion innebär att allt färre använder marknätet för att ta del av
Utredningen bedömer att det trots marknätets minskande bety- delse finns ett fortsatt stort intresse från
Det kan dock inte bortses från att tillståndshavare framöver kan komma att välja att inte sända i marknätet, med hänsyn till det minskande publikintresset för distributionsformen. I sammanhanget bör det nämnas att de ekonomiska förutsättningarna för att bedriva sändningar i marknätet påverkas av hur många aktörer som sänder. Om några tillståndshavare väljer att lämna så ökar kostnaderna för de som är kvar. De ekonomiska villkoren är i huvudsak en fråga mellan programföretagen och operatören, men kan påverkas av de yttre ramar som ges av tillståndsvillkoren.
Utredningen bedömer sammantaget att det är en fördel om för- slag om tillståndsperiodens längd kan lämnas med beaktande av den senaste utvecklingen på medieområdet, dvs. så nära som möjligt inför det att en ny tillståndsperiod ska börja gälla.
394
SOU 2019:39 |
Tillståndsperioden för marksänd tv |
Frekvenspolitiken
Utredningen om radiospektrumanvändning i framtiden har lämnat betänkandet Frekvenser i samhällets tjänst (SOU 2018:92). Utred- ningens uppdrag var att föreslå hur frekvensanvändningen kan pla- neras på lång sikt, åren
Utredningen om radiospektrumanvändning i framtiden menar att marknäten för radio och tv i dag fyller en viktig funktion i den svenska mediepolitiken. Genom marknäten når public
Med
Utredningen om radiospektrumanvändning i framtiden föreslår också att förutsättningarna för en övergång från marksänd tv till alter- nativa distributionssätt för att nå hela befolkningen utreds under tiden fram till 2027. Utredningen bedömer det som sannolikt att marknäts- sändningar av tv kan komma att behövas fram till 2030 eller några år därefter, men anser att Sverige samtidigt behöver vara förberedd på en snabbare förändring än så (SOU 2018:92 s. 214 och 220).
Det kan också nämnas att det på europeisk nivå beslutats att det frekvensutrymme som nu används för tv fortsatt ska användas för tv fram till 2030 (Europaparlamentets och Rådets beslut (EU) 2017/899 av den 17 maj 2017 om användningen av frekvensbandet
395
Tillståndsperioden för marksänd tv |
SOU 2019:39 |
Hur påverkas frågan om tillståndsperiodernas längd av de förslag och bedömningar som lämnats av Utredningen om radiospektrumanvändning i framtiden?
Riksdagens beslut innebär att public
Om spektrumutredningens förslag om
Mot denna bakgrund bedömer utredningen att det inte är lämp- ligt att redan nu lämna förslag om hur långa tillståndsperioderna ska vara för annan tv än public service från och med 2026.
Tillståndsgivningssystemet bör utformas så att marknätet är attraktivt som distributionsplattform
En översyn bör sammantaget sträva efter att åstadkomma så goda förutsättningar för marksänd tv som möjligt, bl.a. mot bakgrund av marknätets betydelse för public service och för landets säkerhet och
396
SOU 2019:39 |
Tillståndsperioden för marksänd tv |
beredskap. Ett konkurrenskraftigt marknät är en fördel för medie- marknaden som helhet och bör vara utgångspunkten för en sådan översyn.
Frågor som bör bli föremål för en översyn i ett sådant samman- hang är bl.a. tillståndsgivningssystemets utformning. Långa tillstånds- perioder innebär i sig att systemet blir stelt och att möjligheten för nya aktörer att komma in försvåras. En utgångspunkt för en översyn kan därför vara att reglerna bör vara utformade för att underlätta och framför allt påskynda processen för nya aktörer att få tillstånd om ledigt sändningsutrymme uppstår under en pågående tillståndsperiod. Att lättare kunna förändra och anpassa utbudet i marknätet kan vara ett sätt att stärka marknätets konkurrenskraft. Frågor som aktuali- seras är bl.a. hur tillståndsprocessen kan utformas och vilka krav som tillståndsmyndigheten kan ställa på tillståndshavarna.
Utredningen bedömer ovan att det är en fördel med synkroniserade tillståndsperioder för public service tv och annan tv (avsnitt 14.3.1). Utredningen bedömer dock också att det bör analyseras ytterligare om tillståndsperiodernas längd kan utformas på ett flexibelt sätt utan att fördelarna med synkroniserade tillståndsperioder går förlorade.
Ökad flexibilitet kan t.ex. åstadkommas om tillståndsperiodens längd var kortare, men medgav förlängning så att en tillståndsperiod sammanlagt kunde uppgå till åtta år innan tillståndet utlystes på nytt. En lösning skulle kunna vara fyraåriga tillståndsperioder med rätt till en fyraårig förlängning. Detta bör dock – som sagts – utredas ytter- ligare, inför den tillståndsperiod som inleds 2026.
397
15 Vidaresändningsplikt
15.1Inledning
Bestämmelser om vidaresändningsplikt infördes 1986 genom lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Syftet var bl.a. att säkerställa att boende i en kabelansluten fastighet hade tillgång till samma pro- gramutbud som de skulle ha haft om fastigheten inte hade varit an- sluten till kabelnätet (prop. 1984/85:199 s. 38 f., prop. 1995/96:160
s.124 och prop. 2004/05:105 s. 25). Bestämmelserna om vidaresänd- ningsplikt finns nu i 9 kap. radio- och
Myndigheten för press, radio och tv har i en rapport föreslagit dels att vidaresändningsplikten ska omfatta fyra programtjänster med olika innehåll, dels att sökbar
Detta avsnitt inleds med en redogörelse för den
399
Vidaresändningsplikt |
SOU 2019:39 |
15.2Den europeiska kodexen
för elektronisk kommunikation
Den 20 december 2018 trädde Europaparlamentets och rådets direk- tiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation i kraft (direktivet om europeisk kodex för elektronisk kommunikation). Medlems- staterna ska ha genomfört direktivet i nationell lagstiftning senast den 21 december 2020. Direktivet ger, i likhet med tidigare direktiv på området, en möjlighet för medlemsstaterna att meddela bestäm- melser om skälig sändningsplikt (vidaresändningsplikt). Genom- förandet av direktivet om en europeisk kodex för elektronisk kom- munikation och dess bestämmelser om sändningsplikt kommer att ske parallellt med eventuella ändringar i radio- och
En medlemsstat får enligt direktivet ålägga tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster som används för distribution av radio- och
Den sändningsplikt som åläggs en bestämd tillhandahållare av medietjänster bör vara rimlig. Medlemsstaterna bör ge en objektiv motivering till den sändningsplikt som föreskrivs i den nationella lagstiftningen för att säkerställa att denna plikt är transparent, pro- portionell och tydligt definierad (skäl 308 direktivet om en europeisk kodex för elektronisk kommunikation).
400
SOU 2019:39 |
Vidaresändningsplikt |
15.3Svensk rätt
15.3.1Yttrandefrihetsgrundlagen
Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har enligt yttrande- frihetsgrundlagen (YGL) rätt att sända radioprogram genom tråd. Denna etableringsfrihet får bara inskränkas genom de undantag som räknas upp i grundlagen (3 kap. 1 och 2 §§ YGL).
Ett av undantagen innebär att det i lag får meddelas föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning (3 kap. 2 § 1 YGL). En sådan be- gränsning av sändningsrätten får bara göras för att tillgodose ända- mål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ända- mål som har föranlett begränsningen och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen (jfr 3 kap. 5 § YGL och 2 kap.
Vidaresändningsplikten avser program. Sedan den 1 januari 2019 definieras program i YGL som innehållet i ljudradio, tv eller andra sådana överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor samt innehållet i offentliga uppspelningar ur en databas (1 kap. 2 § YGL). Program är en kortare form av det hittills använda begreppet radioprogram som tar sikte på innehållet i de sändningar eller andra överföringar som behandlas i grundlagen. Någon ändring i sak är inte avsedd (prop. 2017/18:49 s. 248).
15.3.2Radio- och
Den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät som används för överföring av
401
Vidaresändningsplikt |
SOU 2019:39 |
sändningsplikt gäller bara om förutsättningarna är uppfyllda för vidaresändning enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Vidaresändningsplikten omfattar inte fler än fyra programtjänster som sänds samtidigt av en tillståndshavare vars verksamhet finansieras med public
Myndigheten för press, radio och tv får, om det finns särskilda skäl, i enskilda fall besluta om undantag från vidaresändningsplikten, antalet kanaler som ska vidaresändas och den teknik som ska använ- das (9 kap. 7 § radio- och
Enligt förarbetena till bestämmelserna om vidaresändningsplikt finns det ett starkt allmänt intresse av att befolkningen i hela landet nås av det programutbud som sänds i allmänhetens tjänst och som finansieras via
15.4Myndigheten för press, radio och tv:s rapport
15.4.1Programtjänster med olika innehåll
Myndigheten för press, radio och tv har sammanställt rapporten Vidaresändningsplikten, utrymmet för lokala kabelsändarorganisa- tioner samt tillgång och upptäckbarhet i en onlinemiljö – En översyn av nuvarande reglering och analys av framtida behov (Vidaresändnings- plikt 2016, Myndigheten för press, radio och tv:s dnr 16/01858).
402
SOU 2019:39 |
Vidaresändningsplikt |
I rapporten föreslår myndigheten bl.a. att de programtjänster som omfattas av vidaresändningsplikt ska ha olika innehåll.
Myndigheten anser att ett krav på att programtjänsterna ska ha olika innehåll inte innebär en utökad skyldighet för distributörerna eftersom skyldigheten fortfarande skulle omfatta fyra program- tjänster. Den ändring som föreslås innebär i stället en ökad tydlighet och förutsägbarhet och skapar en yttre gräns för distributörernas skyldigheter. Detta ger ett mer hållbart och neutralt krav samtidigt som allmänhetens tillgång till public
Under arbetet med rapporten Vidaresändningsplikt 2016 fick olika intressenter möjlighet att lämna synpunkter på förslaget till Myndigheten för press, radio och tv. SVT och Sveriges Utbildnings- radio AB (UR) ansåg att vidaresändningsplikten borde omfatta fyra programtjänster med olika innehåll. De operatörer, Teracom AB, Telenor Sverige AB, Canal Digital AB, TeliaSonera AB och Com Hem AB, som lämnade synpunkter ansåg att de programtjänster som omfattades av vidaresändningsplikt borde ha olika innehåll. Även ett antal intresseorganisationer lämnade synpunkter. I de fall en orga- nisation hade en åsikt i frågan var denna att programtjänsterna borde ha olika innehåll.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ansåg att vidaresändningsplikten inte endast skulle omfatta programtjänster med olika innehåll. Detta för att säkerställa att ett viktigt meddelande till allmänheten når fram, oberoende av vilken programtjänst som används (s. 48 ff.).
15.4.2Sökbar
I rapporten Vidaresändningsplikt 2016 föreslår Myndigheten för press, radio och tv också att vidaresändningsplikten utökas till att även om- fatta sökbar
Myndigheten anser att det finns ett behov av att reglera frågan om vidaresändningsplikt för sökbar
403
Vidaresändningsplikt |
SOU 2019:39 |
upplysning. Eftersom SVT:s och UR:s tjänster för sökbar
Flera intressenter lämnade synpunkter till myndigheten under arbe- tet med rapporten. SVT och UR ansåg att vidaresändningsplikten borde omfatta sökbar
Synpunkter lämnades också av ett antal intresseorganisationer. En klar majoritet av dessa organisationer ansåg att sökbar
15.5Överväganden
15.5.1Programtjänsterna ska ha olika innehåll
Förslag: De programtjänster som omfattas av vidaresändnings- plikt ska ha olika innehåll.
Vidaresändningsplikten gäller
404
SOU 2019:39 |
Vidaresändningsplikt |
finansieras med public
SVT ska, enligt sitt sändningstillstånd för perioden
I en komplettering till sändningstillståndet ges SVT rätt att, till- sammans med UR, under hela dygnet sända SVT1 och SVT2 i hög- upplöst kvalitet
Även om SVT1 HD och SVT2 HD innehållsmässigt motsvarar SVT1 och SVT2 räknas de som separata programtjänster. SVT sän- der därför sex programtjänster i marknätet, vilket medför att alla SVT:s programtjänster inte omfattas av vidaresändningsplikten.
Som Myndigheten för press, radio och tv pekar på i sin rapport innebär detta att en operatör kan uppfylla vidaresändningsplikten genom att vidaresända de fyra programtjänsterna SVT1, SVT2, SVT1 HD och SVT2 HD där skillnaden i tjänsterna enbart är att de två senare sänds i högupplöst bildkvalitet. Även om det inte finns några indikationer på att detta sker i dag skulle det enligt utred- ningens mening, med hänsyn till syftet med vidaresändningsplikten, inte vara tillfredsställande om en sådan situation skulle uppkomma.
Myndigheten för press, radio och tv:s förslag innebär att situatio- nen skulle kunna undvikas genom att de programtjänster som om- fattas av vidaresändningsplikten ska ha olika innehåll.
Att ange i radio- och
405
Vidaresändningsplikt |
SOU 2019:39 |
tillgång till hela programutbudet från SVT och UR, även om skyl- digheten inte motsvarar antalet programtjänster i marknätet. Om SVT enbart skulle sända SVT1, SVT2, SVT1 HD och SVT2 HD skulle en operatör bara behöva vidaresända två programtjänster.
Genom ett krav på att programtjänsterna ska ha olika innehåll skulle allmänhetens behov av allsidig information, enligt utredningens mening, tillgodoses och syftet med vidaresändningsplikten upp- fyllas. Genom att SVT enligt sitt sändningstillstånd för perioden
Förslaget hindrar inte att ett viktigt meddelande till allmänheten kan vidaresändas samtidigt i alla fyra programtjänsterna. Även om ett viktigt meddelande till allmänheten sänds i en programtjänst är detta inte en del av programtjänsten såsom denna i sin helhet är ut- formad av programföretaget. Det finns därför inget som hindrar att ett viktigt meddelande till allmänheten sänds samtidigt i alla de pro- gramtjänster som omfattas av vidaresändningsplikten. Med det syn- sättet tillgodoses, enligt utredningens uppfattning, även de synpunk- ter som framförts av MSB.
Även om förslaget innebär att de vidaresända programtjänsterna ska ha olika innehåll bör ett innehåll som sänts i en programtjänst kunna visas i en annan programtjänst vid en annan tidpunkt. En- skilda program bör också kunna göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning i en programtjänst samtidigt som programmet sänds utan tillgängliggörande i en annan programtjänst. Detta bör inte påverka bedömningen av om programtjänsterna som helhet har olika innehåll.
Utredningen anser sammanfattningsvis att förslaget från Myn- digheten för press, radio och tv bör genomföras. Det innebär att det i 9 kap. 2 § radio- och
406
SOU 2019:39 |
Vidaresändningsplikt |
15.5.2Sökbar
Förslag: Sökbar
Sökbar
YGL:s bestämmelse om vidaresändningsplikt medger att etabler- ingsfriheten för trådsändningar får begränsas för att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmän- hetens intresse av tillgång till allsidig upplysning (3 kap. 2 § 1 YGL). För att kunna omfattas av bestämmelsen behöver därför en tjänst uppfylla kravet på att utgöra program.
Program definieras i YGL som innehållet i ljudradio, tv eller andra sådana överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor samt innehållet i offentliga uppspelningar ur en databas (1 kap. 2 § YGL). Radio- och
Enligt utredningens uppfattning faller sökbar
407
Vidaresändningsplikt |
SOU 2019:39 |
intresse av tillgång till allsidig upplysning (3 kap. 2 § 1 YGL). Nästa fråga blir därför om sökbar
Innehållet i sökbar
Sökbar
Ett argument som har framförts mot att sökbar
Sökbar
408
SOU 2019:39 |
Vidaresändningsplikt |
tv bör ingå i vidaresändningsplikten. Att sökbar
En begränsning av etableringsfriheten i form av vidaresändnings- plikt får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet med begränsningen. Begränsningen får inte heller utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen (3 kap. 5 § YGL och 2 kap. 21 § regerings- formen). Det ska alltså finnas en proportionalitet mellan den begräns- ning i etableringsfriheten som görs och det mål som ska uppnås.
För att sända sökbar
Den tekniska utvecklingen har gjort att sökbar
Myndigheten för press, radio och tv har också möjlighet att i enskilda fall medge undantag från vidaresändningsplikten. Till detta kommer att direktivet om en europeisk kodex för elektronisk kom- munikation anger att medlemsstaterna med jämna mellanrum ska se över vidaresändningsplikten för att se om skyldigheterna fortfarande
409
Vidaresändningsplikt |
SOU 2019:39 |
uppfyller kraven på att vara nödvändiga för att uppfylla mål avseende allmänintresset och att de är proportionella och transparenta.
Bedömningen är därför att det finns en proportionalitet mellan den begränsning av etableringsfriheten som görs och det mål som ska uppnås.
Utredningen anser sammanfattningsvis att Myndigheten för press, radio och tv:s förslag om att sökbar
En förutsättning för att sökbar
Förutom krav på opartiskhet och saklighet ska en
410
16Bör beställradio omfattas av radio- och
16.1Inledning
Radio- och
I detta avsnitt redogörs inledningsvis för yttrandefrihetsgrund- lagens och radio- och
16.2Yttrandefrihetsgrundlagen
Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattar sändningar av program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tek- niska hjälpmedel. Ett tillhandahållande till allmänheten på särskild begäran av direktsända eller inspelade program anses också som en sändning, om starttidpunkten och innehållet inte kan påverkas av mottagaren (1 kap. 3 § YGL).
Även andra tillhandahållanden kan, enligt den s.k. databasregeln, omfattas av YGL:s bestämmelser. Detta gäller bl.a. när ett tradi- tionellt massmedieföretag tillhandahåller allmänheten information på särskild begäran ur en databas med hjälp av elektromagnetiska vågor, under förutsättning att innehållet bara kan ändras av den som
411
Bör beställradio omfattas av radio- och |
SOU 2019:39 |
driver verksamheten (1 kap. 4 § YGL). Exempel på sådana databaser är sverigesradio.se och urplay.se.
2018 års tryck- och yttrandefrihetskommitté (Ju 2018:01) har i uppdrag att bl.a. överväga om det finns skäl att möjliggöra villkor för radio och tv i allmänhetens tjänst som är oberoende av om sänd- ningen eller tillhandahållandet sker genom tråd eller på annat sätt (dir. 2018:51). I detta avsnitt behandlas därför inte sådana villkor som för närvarande enbart kan ställas i sändningstillstånd.
16.3Radio- och
Radio- och
För att sända ljudradio med användning av radiovågor krävs till- stånd om vissa angivna frekvenser används (10 kap. 1 §). Regeringen meddelar tillstånd när sändningsverksamheten finansieras med public
Andra bestämmelser om innehållet i sändningarna, reklam, andra annonser och sponsring finns i 14 och 15 kap. radio- och
16.4Olika sätt att lyssna på ljudradio
Ljudradio kan förmedlas till en lyssnare antingen via en sändning eller på begäran. Med sändning av ljudradio avses vanligen sänd- ningar som sker via marknätet på
412
SOU 2019:39 |
Bör beställradio omfattas av radio- och |
Vid lyssnande på begäran, s.k. beställradio, är grunden att konsu- menten kan lyssna på ett program vid en tidpunkt som denne väljer. Leverantörens roll är att göra programmet tillgängligt.
Lyssnade på beställradio sker i princip uteslutande i en online- miljö. Myndigheten för press, radio och tv definierar i en rapport från 2016 Vidaresändningsplikten, utrymmet för lokala kabelsändar- organisationer samt tillgång och upptäckbarhet i onlinemiljö – En översyn av nuvarande reglering och analys av framtida behov (Myndigheten för press, radio och tv:s dnr 16/01858) onlinemiljö som en miljö där internet är bas för distributionen av digitalt innehåll och där användaren kan bestämma på vilken enhet ett visst innehåll ska konsumeras. Även om allt innehåll inte är tillgängligt överallt eller på alla plattformar vid varje givet tillfälle, är de omfattande val- möjligheter som normalt finns avseende innehåll, tid, plats och enhet enligt myndigheten utmärkande för onlinemiljöer. Onlinemiljöer förknippas vanligen med innehåll som konsumeras på begäran av användaren, men kan även innehålla linjära och tablålagda sändningar (s. 83).
När det gäller beställradio används även begreppet podd och poddradio som en av de olika möjligheterna att ta del av ett innehåll på begäran. Poddradio är ljudfiler som laddas ned till en dator eller mobil enhet via
Användarnas medievanor är under förändring. I rapporten Medie- utveckling 2018 – Mediekonsumtion konstaterar Myndigheten för press, radio och tv att utvecklingen från traditionell radio till webb- och poddradio är svagare än motsvarande utveckling för tv. Sam- tidigt är åldersklyftan, dvs. att äldre lyssnar och tittar på traditionell radio och tv och yngre konsumerar media via andra plattformar, lika tydlig för radio som för tv (s. 19).
Lyssnandet på poddar har ökat stadigt de senaste åren. Enligt Stiftelsen för internetinfrastrukturs (Internetsstiftelsen) rapport Svenskarna och internet – 2018 lyssnar 62 procent av internetanvän- darna på radio på nätet, jämfört med 44 procent för två år sedan. Av internetanvändarna lyssnar 51 procent på poddradio. För tre år
413
Bör beställradio omfattas av radio- och |
SOU 2019:39 |
sedan var den siffran 29 procent. Bland yngre,
Enligt uppgift från SR kan konsumenten lyssna på det mesta av SR:s marksända utbud också via internet, direkt eller i efterhand. Under 2018 var antalet strömmande
Ipublic
Sveriges Utbildningsradio AB (UR) sände enligt uppgift 369 timmar radio i SR:s kanaler under 2018. Samtliga program som sänds publice- ras i någon av – eller båda – UR:s playtjänster, men inte alltid i samma version. UR publicerade knappt 32 timmar radio enbart på begäran under 2018. De radioprogram som sänts eller publicerats för första gången under 2018 spelades under året upp knappt 600 000 gånger och laddades ned drygt 200 000 gånger. Om man ser till alla radio- program som ligger på UR Play och UR Skola, oavsett publicerings- datum, så spelades dessa upp 1,5 miljoner gånger under 2018 (dnr
UR anger i sin public
414
SOU 2019:39 |
Bör beställradio omfattas av radio- och |
16.5Överväganden
16.5.1Beställradio från SR och UR bör omfattas av radio- och
Förslag: En definition av begreppet beställradio införs i radio- och
Den som tillhandahåller beställradio som finansieras med public
Eftersom radio- och
I propositionen Bildning och tillgänglighet – radio och tv i allmän- hetens tjänst
Parlamentariska public
Sättet att lyssna på radioprogram är under förändring genom för- flyttningen mot ett lyssnande online där beställradio ökar. I takt med att andelen exklusiva program i beställradio ökar minskar den indirekta regleringen av innehållet i SR och UR när programmen inte omfattas av tillståndsvillkor eller av radio- och
415
Bör beställradio omfattas av radio- och |
SOU 2019:39 |
radio och tv får enligt uppgift från myndigheten in anmälningar och frågor från allmänheten om varför radio- och
SR har i skrivelse angett att det är svårt att se behovet av att göra en särskild reglering för beställradio när det parallellt utreds en eventuell grundlagsändring som kommer att öppna för ett teknik- neutralt uppdrag. SR motsätter sig inte en reglering som också träffar det digitala utbudet men anser att det inte finns några skäl att föregripa en grundlagsändring som möjliggör en sådan förändring (dnr
Utredningen anser, i likhet med vad som uttalats tidigare av reger- ingen, att all verksamhet som finansieras av allmänheten ska uppfylla vissa grundläggande krav. För en lyssnare kan det också framstå som svårförklarligt att en bestämmelse enbart gäller för en viss distribu- tionsform. Teknikneutralitet bör därför eftersträvas när så är möjligt, dvs. samma innehåll bör omfattas av samma regelverk.
2018 års tryck- och yttrandefrihetskommitté har i uppdrag att överväga om det finns skäl att möjliggöra villkor för radio och tv i allmänhetens tjänst som är oberoende av om sändningen eller till- handahållandet sker genom tråd eller på annat sätt. De bestämmelser som nu är aktuella att göra tillämpliga på beställradio från SR och UR avser inte tillståndsbundna villkor, som t.ex. förbud mot att sända reklam. Demokratibestämmelsen samt bestämmelserna om förbud mot otillbörligt gynnande och om sponsring är dock av en grundläggande art och har en sådan betydelse för allmänhetens för- troende för public service att utredningen bedömt att förslag i detta avseende bör läggas fram utan att avvakta övervägandena och för- slagen från 2018 års tryck- och yttrandefrihetskommitté.
En definition av beställradio
Om beställradio ska omfattas av bestämmelser i radio- och
416
SOU 2019:39 |
Bör beställradio omfattas av radio- och |
Utredningens förslag gäller tillhandahållande av beställradio från public service. Definitionen av beställradio bör dock vara allmänt hållen och ange att beställradio ska vara en tjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster. Avsikten med definitionen är att träffa innehåll som motsvarar traditionell ljudradio. Det innehåll som kan omfattas bör avgränsas till sådant som tillhandahålls med syftet att informera, underhålla eller utbilda. Tjänsten ska tillhandahållas på be- gäran av användaren och vid en tidpunkt som användaren väljer. Där- emot bör inte krävas att ett program i beställradio ska ingå i en katalog.
Även definitionen av leverantör av medietjänster bör ändras så att det framgår att den som tillhandahåller beställradio kan vara en leve- rantör av medietjänster.
Anmälan för registrering
Den som tillhandahåller beställradio som finansieras med public service- avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmän- hetens tjänst bör, i likhet med annan verksamhet som omfattas av radio- och
16.5.2Vilka bestämmelser i radio- och
Förslag: Demokratibestämmelsen samt bestämmelserna om för- bud mot otillbörligt gynnande och om sponsring ska gälla även vid tillhandahållande av beställradio. En förutsättning är att beställ- radion finansieras med public
Definitionen av begreppet sponsring ändras så att även beställ- radio ingår.
Granskningsnämnden för radio och tv övervakar genom gransk- ning i efterhand om de bestämmelser som gäller för beställradio efterlevs. För detta ändamål får Myndigheten för press, radio och tv begära att den som tillhandahåller beställradio utan kostnad ska lämna sådan inspelning till myndigheten.
417
Bör beställradio omfattas av radio- och |
SOU 2019:39 |
Vid bedömningen av vilka bestämmelser som bör gälla även för beställradio bör en jämförelse göras och hänsyn tas till vilka bestäm- melser som gäller för de olika formerna för tillhandahållanden av tv. Det innebär att om en bestämmelse som träffar
Med utgångspunkt i det resonemang som förs ovan – att det är de mer grundläggande bestämmelserna i radio- och
Demokratibestämmelsen
Den som sänder ljudradio med tillstånd av regeringen ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska stats- skickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet (14 kap. 1 § radio- och
Iförarbetena till 1996 års radio- och
Demokratibestämmelsen utvidgades genom 2010 års radio- och
418
SOU 2019:39 |
Bör beställradio omfattas av radio- och |
helhet och även för trådsändningar. Även om bestämmelsen inte alltid kunde sanktioneras ansåg regeringen att det var en viktig markering att inkludera
SR anger i en skrivelse att demokratibestämmelsen inte utgör någon självständig prövningsgrund för granskningsnämnden för radio och tv (granskningsnämnden) i bedömningen av enskilda pro- gram. SR utvecklar detta på följande sätt. Programföretaget kan genom demokratibestämmelsen minska genomslagskraften av ett kränkande inslag utan att komma i konflikt med kravet på opartiskhet. Villkor om opartiskhet och att ta hänsyn till ljudradions särskilda genomslagskraft kan dock inte införas för beställradio. I praktiken innebär detta att granskningsnämnden inte har någon möjlighet att pröva om leverantören uppfyller demokratibestämmelsen. SR ser där- för inga skäl att införa en reglering som dels skulle bli begränsad i omfång, dels otydlig (dnr
Demokratibestämmelsen avser programverksamheten i dess hel- het och ger uttryck för grundläggande principer i det svenska sam- hället. Det kan därför framstå som svårförklarligt att bestämmelsen inte skulle gälla för den del av public service verksamhet som består av beställradio. De ställningstaganden som gjordes när demokrati- bestämmelsen utvidgades till att även omfatta
Att demokratibestämmelsen ska gälla även för beställradio från public service bör framgå genom att en ny bestämmelse införs.
Otillbörligt kommersiellt gynnande
Bestämmelsen om att program som inte är reklam inte otillbörligt får gynna kommersiella intressen gäller för
419
Bör beställradio omfattas av radio- och |
SOU 2019:39 |
intresse är otillbörligt om det inte kan motiveras av något informa- tions- eller underhållningsintresse.
Förbudet mot otillbörligt gynnande infördes 1991 i radiolagen (1966:755) som ett komplement till kravet på opartiskhet, även om kravet på opartiskhet enligt förarbetena huvudsakligen tar sikte på andra aspekter i programverksamheten. Med otillbörligt kommer- siellt gynnande avsågs i första hand varuexponering. Om det i ett program förekom en markant fokusering på en produkt eller ett varumärke och detta inte framstod som motiverat för tittaren utifrån något informativt eller underhållande syfte hos programföretaget kunde man, enligt förarbetena, misstänka att företaget haft ekono- misk fördel av åtgärden. Oavsett hur det förhöll sig med den ekono- miska fördelen kunde det finnas skäl för bedömningen att företaget i programverksamheten på ett otillbörligt sätt gynnat ett kommer- siellt intresse (prop. 1990/91:149 s. 128 f.). Bestämmelsen är avsedd att värna tittarens eller lyssnarens intressen genom att träffa s.k. smygreklam. Den kompletterar även bestämmelserna om produkt- placering och sponsring.
Bestämmelsen om förbud mot otillbörligt kommersiellt gyn- nande har en koppling till bl.a. villkoret om att en sändningsrätt ska utövas opartiskt. Med hänsyn till de särskilda krav på opartiskhet som gäller för SR:s och UR:s tillståndsbundna verksamhet och de höga krav som även i övrigt bör kunna ställas på public service anser utredningen att bestämmelsen om förbud mot otillbörligt kommer- siellt gynnande är en sådan grundläggande bestämmelse som även bör gälla för beställradio från SR och UR.
För att inte beställradio från andra tillhandahållare ska omfattas av kravet bör 14 kap. 2 § radio- och
Sponsring
Sponsring definieras i radio- och
420
SOU 2019:39 |
Bör beställradio omfattas av radio- och |
tjänster eller program i syfte att främja bidragsgivarens namn, varu- märke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse (3 kap. 1 § 14 radio- och
Både SR och UR får enligt sina sändningstillstånd för perio- den
I förarbetena till 2010 års radio- och
Utredningen anser att samma skäl som gör sig gällande för radio- och
421
Bör beställradio omfattas av radio- och |
SOU 2019:39 |
Tillsyn
De bestämmelser som nu föreslås gälla även för beställradio som finansieras med public
För att granskningsnämnden ska kunna fullgöra uppdraget kom- mer Myndigheten för press, radio och tv att behöva begära in s.k. referensband enligt 16 kap. 11 § radio- och
Övrig beställradio
Utredningens uppdrag omfattar enbart frågan om beställradio som finansieras med public
Som beskrivs i avsnitt 1.4 ökar lyssnandet på beställradio. För kommersiella aktörer innebär det en ökad konkurrens om lyssnare och därmed intäkter. De bestämmelser om t.ex. reklam, annonser och sponsring som finns i radio- och
422
SOU 2019:39 |
Bör beställradio omfattas av radio- och |
Till skillnad från tv, där demokratibestämmelsen gäller alla leve- rantörer under svensk jurisdiktion och oavsett om det är en sändning eller
Samtidigt är beställradio en teknik under utveckling och nya typer av tjänster tas fram, t.ex. poddradio. Att spela in och lägga upp en ljudfil på en webbplats får också anses relativt okomplicerat för den enskilde. De frågor som uppkommer kring beställradio är därför i många fall komplexa och har flera dimensioner. Det kan t.ex. gälla hur kretsen av tillhandahållare av en tjänst ska avgränsas om även andra än public service ska omfattas av regelverket och när en tjänst är av en sådan art och omfattning att radio- och
Med hänsyn till de frågeställningar kring beställradio som upp- kommer anser utredningen att frågan huruvida demokratibestäm- melsen och sådana bestämmelser som kan ha en effekt på konkur- rensläget ska gälla även tillhandahållanden av beställradio från andra än public service är av en sådan vikt att den bör ses över i särskild ordning.
423
17 Sanktioner i radio- och
17.1Inledning
I radio- och
I detta kapitel redogörs för utredningens överväganden när det gäller sanktioner i radio- och
I avsnitt 4.2.5 föreslås att Myndigheten för press, radio och tv ska kunna använda sig av föreläggande vid vite mot den som inte fullgör en skyldighet att anmäla sändningsverksamhet till registering eller som underlåter att anmäla ändrade uppgifter.
I avsnitt 7.2.4 föreslås att Justitiekanslern ska få förelägga den som vid upprepade tillfällen sänder tv som innehåller uppmaning till våld,
425
Sanktioner i radio- och |
SOU 2019:39 |
hat eller till att begå terroristbrott i vissa satellitsändningar att upp- höra med detta. Ett sådant föresläggande får förenas med vite.
I avsnitt 8.2.2 föreslås att granskningsnämnden för radio och tv ska få meddela de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestämmelsen om skyldighet att lämna information till tittarna som beskriver innehållet och varnar för dess potentiella skada följs. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
I avsnitt 18.8 gör utredningen bedömningen att en översyn behö- ver göras när det gäller möjligheten att i vissa fall använda återkallese av tillstånd som en sanktion.
17.2Överväganden
17.2.1Tillståndsvillkor för kommersiell radio
Förslag: Den som har tillstånd att sända kommersiell radio och som inte uppfyller vissa villkor som ställs i tillståndet ska kunna föreläggas att följa villkoret. Ett sådant föreläggande ska meddelas av Myndigheten för press, radio och tv och kunna förenas med vite.
Ett tillstånd att sända digital kommersiell radio som har för- enats med villkor om att ägarförhållandena och inflytandet i det företag som innehar tillståndet inte får förändras i mer än begrän- sad omfattning, ska kunna återkallas om tillståndshavaren åsido- satt villkoret på ett väsentligt sätt.
Myndigheten för press, radio och tv beslutar enligt 13 kap. 1 § radio- och
Tillstånd att sända analog kommersiell radio meddelas efter ett slutet anbudsförfarande till den som angett högst sändningsavgift och som har finansiella och tekniska förutsättningar att sända under hela tillståndsperioden (13 kap. 8 §). Tillstånd att sända digital kom- mersiell radio meddelas efter ett urvalsförfarande där olika intressen ska beaktas (13 kap. 26 §). Ett sådant tillstånd kan endast ges till den som har finansiella och tekniska förutsättningar att sända under hela
426
SOU 2019:39 |
Sanktioner i radio- och |
tillståndsperioden och som är beredd att samverka med övriga till- ståndshavare i tekniska frågor (13 kap. 23 §).
Ett tillstånd att sända kommersiell radio kan förenas med villkor om att tillståndshavaren ska sända i en viss del av sändningsområdet eller att en viss del av befolkningen inom området ska nås, att sänd- ningar ska ske under en viss minsta tid, att tillståndshavaren ska använda en viss sändningsteknik och samarbeta med andra tillstånds- havare i tekniska frågor samt att en viss teknik för inspelning av s.k. referensband ska användas (13 kap. 9 §). För digital kommersiell radio kan myndigheten även ställa villkor om att tillståndshavaren ska sända ett mångsidigt programutbud och att sändningarna ska utformas så att de blir tillgängliga för personer med funktionsned- sättning. Villkor kan också ställas om att ägarförhållandena och in- flytandet i det företag som har tillståndet inte får förändras mer än i begränsad omfattning (13 kap. 27 §).
Myndigheten för press, radio och tv övervakar att program- företagen följer de villkor som har beslutats med stöd av 13 kap. 9 § radio- och
I det följande redogör utredningen för sina överväganden när det gäller olika tillståndsvillkor för kommersiell radio.
Villkor om täckningskrav
Gällande tillstånd för både analog och digital kommersiell radio är förenade med krav på att sändningarna ska nå och bibehålla en viss befolkningstäckning. I tillstånden att sända analog kommersiell radio nationellt finns villkor om att sändningarna ska kunna tas emot i områden där minst 70 procent av Sveriges befolkning är bosatt. Kravet på befolkningstäckning ska vara uppfyllt inom ett år från det att tillståndet började gälla (Myndigheten för press, radio och tv:s beslut den 31 oktober 2017, dnr 17/02157 m.fl.). För tillstånden att
427
Sanktioner i radio- och |
SOU 2019:39 |
sända digital kommersiell radio finns villkor om en etappvis utbygg- nad av sändningarna så att en ökande andel av befolkningen ska kunna ta emot sändningarna över tid (Myndigheten för press, radio och tv:s beslut den 2 oktober 2014, dnr 12/01960 m.fl.).
Den sanktion som i dag kan aktualiseras om en tillståndshavare inte uppfyller villkor om täckningskrav är återkallelse av tillståndet. De grunder för återkallelse som anges i radio- och
En återkallelse på dessa två grunder får bara fattas om det i be- traktande av skälen för åtgärden inte framstår som alltför ingripande (18 kap. 7 §). Formuleringen har sin grund i 1 kap. 15 § yttrande- frihetsgrundlagen (YGL), den s.k. instruktionen för tillämpningen. I nämnda bestämmelse anges att den som ska döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att grundlagen efter- levs alltid bör ha i åtanke att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick, alltid uppmärksamma ämnet och tanken mera än uttrycket, liksom syftet mera än framställningssättet samt i tvek- samma fall hellre fria än fälla (jfr prop. 1995/96:160 s. 144). En åter- kallelse av ett sändningstillstånd är en inskränkning i yttrande- friheten och bör inte användas förrän det finns mycket starka skäl.
Det är också tveksamt om ett tillstånd kan återkallas i fallet att tillståndshavaren har fått ett tillstånd och sänder men inte når upp till täckningskravet, så länge sändningarna sker i mer än obetydlig omfattning. Med hänsyn till vikten av att tillgängliga frekvensresur- ser används blir därför frågan om det bör införas en sanktions- möjlighet som är mindre ingripande än återkallelse, om en tillstånds- havare inte uppfyller de villkor om täckningskrav som tillståndet har förenats med.
Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio ska, som nämns ovan, ges till den som uppfyller de grundläggande kraven på att kunna få tillstånd och som angett den högsta sändningsavgiften. Ett möjligt resonemang är därför att tillståndshavaren ska ha rätt att använda det frekvensutrymme som tillståndet ger tillgång till efter
428
SOU 2019:39 |
Sanktioner i radio- och |
eget skön. Mot detta resonemang talar att tillgängliga frekvensresur- ser ska användas effektivt och att det kan ifrågasättas om det är en effektiv frekvensanvändning om den som har fått ett tillstånd inte använder de resurser som tillståndet medger. Ett tillstånd har också meddelats i konkurrens med andra sökande och den som får ett till- stånd har gjort ett åtagande att uppfylla de villkor som ställs.
En jämförelse kan göras med tillstånd att sända tv och tillstånd att sända annan ljudradio än närradio och kommersiell radio. I de fallen kan ett tillstånd förenas med motsvarande krav på att sänd- ningarna ska ha en viss täckning. (4 kap. 9 § 1 och 11 kap. 3 § andra stycket 1 radio- och
Med de nuvarande tillstånden att sända analog och digital kom- mersiell radio är det alltså möjligt för en tillståndshavare att sända i mer än i en begränsad omfattning men ändå inte nå upp till täck- ningskravet. Samtidigt är det tveksamt om återkallelse kan användas i aktuella situationer. Utredningen anser därför att det, på samma sätt som för bl.a. tv, bör finnas en ytterligare sanktionsmöjlighet kopplad till de täckningsvillkor som kan ställas för kommersiell radio. Det kan även förekomma att den som får ett tillstånd inte inleder sändningarna eller enbart sänder i obetydlig omfattning. I sådana fall bör det även i fortsättningen vara möjligt att återkalla ett tillstånd enligt 18 kap. 5 § 1 och 2 radio- och
För tv och annan ljudradio än kommersiell radio och närradio finns en möjlighet att förelägga en tillståndshavare att uppfylla villko- ren. Ett sådant föreläggande kan förenas med vite. Vitesföreläggan- det fungerar då som en varning om att vitet kan dömas ut om över- trädelsen upprepas eller om ingen rättelse kommer till stånd.
Utredningen anser sammanfattningsvis att en möjlighet att före- lägga leverantören att vid vite uppfylla villkoren om viss täcknings- grad för sändningarna är en lämplig sanktion även för analog och digital kommersiell radio. I likhet med vad som gäller för tv och annan ljudradio än kommersiell radio och närradio bör ett sådant föreläggande meddelas av Myndigheten för press, radio och tv.
429
Sanktioner i radio- och |
SOU 2019:39 |
Övriga villkor som Myndigheten för press, radio och tv har tillsyn över
Det finns fler villkor för tillstånd att sända analog respektive digital kommersiell radio som Myndigheten för press, radio och tv har tillsyn över. Dessa villkor anges i 13 kap. 9 § och 13 kap. 27 § 3 radio- och tv- lagen. Inte heller i dessa situationer finns det någon sanktion att tillgripa för myndigheten om en tillståndshavare bryter mot något av villkoren.
Villkoren gäller att sända under en viss minsta tid, att använda en viss sändningsteknik och att samarbeta med andra tillståndshavare i tekniska frågor och att använda en viss teknik för sådan inspelning som avses i 16 kap. 11 § radio- och
Villkor om att sända under viss minsta tid, att använda viss sändningsteknik och att samarbeta med andra tillståndshavare
Enligt tillstånden för analog kommersiell radio ska en programtjänst sändas i genomsnitt minst 100 timmar per vecka under ett kalenderår (Myndigheten för press, radio och tv:s beslut den 31 oktober 2017, dnr 17/02157 m.fl.). Tillstånden för digital kommersiell radio anger att en programtjänst ska sändas under i genomsnitt 50 timmer per vecka under ett kalenderår. Tillstånden anger vidare att tekniken
Utredningen anser att villkor om att en programtjänst ska sändas under en viss minsta tid, att en viss sändningsteknik ska användas och att tillståndshavarna ska samarbeta i tekniska frågor får anses vara så grundläggande att det bör finnas en sanktion kopplad till vill- koren på samma sätt som det finns en sanktion kopplad till mot- svarande villkor för annan ljudradio än närradio samt för kommer- siell radio och marksänd tv. Myndigheten för press, radio och tv bör därför få möjlighet att meddela de förelägganden som behövs för att tillståndshavarna ska följa villkoren. Ett sådant föreläggande bör även kunna förenas med vite.
430
SOU 2019:39 |
Sanktioner i radio- och |
Villkor om att använda viss teknik för inspelning av program
Den som sänder program till allmänheten ska spela in varje program som sänds (5 kap. 3 § lag [1991:1559] med föreskrifter på tryck- frihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden), s.k. referensband. Om Myndigheten för press, radio och tv eller Konsu- mentombudsmannen begär det ska en inspelning lämnas till myn- digheten (16 kap. 11 § radio- och
Nuvarande tillstånd att sända kommersiell radio innehåller inte något villkor om teknik för inspelning av referensband. Det har inte heller framkommit att det skulle finnas något behov av en sanktion kopplad till villkoret. Det saknas även möjlighet att ställa upp mot- svarande villkor för marksänd tv och annan ljudradio. Utredningen gör därför bedömningen att någon sanktionsmöjlighet för närva- rande inte bör införas för det aktuella villkoret.
Villkor om att inte ändra ägarförhållanden och inflytande
Till skillnad från analog kommersiell radio och i likhet med mark- sänd tv sker fördelningen av tillstånd för digital kommersiell radio genom ett urvalsförfarande. Myndigheten för press, radio och tv ska vid fördelningen av tillstånd bl.a. beakta att utrymmet för sänd - ningarna ska kunna tas i anspråk av flera från varandra oberoende programföretag (13 kap. 26 § 3 radio- och
När tillståndsgivning sker genom ett urvalsförfarande och det finns möjlighet att ställa villkor som ska säkerställa att de förutsätt- ningar som låg till grund för urvalet även gäller under tillståndsperio- den är det, enligt utredningens överväganden, också naturligt att det finns en sanktion kopplad till villkoret och eventuella överträdelser. Sanktionen bör motsvara den som gäller för sändningar av marksänd tv. Det innebär att om villkoret åsidosätts på ett väsentligt sätt ska
431
Sanktioner i radio- och |
SOU 2019:39 |
tillståndet kunna återkallas. En bestämmelse med denna innebörd bör därför införas i radio- och
17.2.2Skyldigheten för leverantörer av audiovisuella medietjänster att lämna viss information
Förslag: Leverantörer som sänder tv och tillhandahåller beställ- tv som inte lämnar viss information om verksamheten ska kunna åläggas att lämna informationen. En hänvisning görs i radio- och
I 2010 års
En tjänsteleverantör som tillhandahåller informationssamhällets tjänster ska enligt 8 §
Enligt 8 § marknadsföringslagen är marknadsföring som är vilse- ledande enligt någon av bestämmelserna i lagens 9, 10 eller
432
SOU 2019:39 |
Sanktioner i radio- och |
ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt (10 § tredje stycket marknadsföringslagen). En näringsidkare som vid marknads- föringen låter bli att lämna väsentlig information får åläggas att lämna informationen och ett åläggande ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (24 och 26 §§ marknadsföringslagen).
Syftet med bestämmelsen i 2 kap. 1 § radio- och
Det finns inte någon sanktion kopplad till skyldigheten att lämna information enligt radio- och
I förarbetena till bestämmelsen uttalade regeringen att det i och för sig inte fanns några rättsliga hinder mot att koppla en sanktion till bestämmelsen. Något sådant förslag hade dock inte lämnats av dåvarande
Utredningen anser att det är rimligt att ett krav på att information ska lämnas också ska kunna följas upp av en tillsynsmyndighet.
Bestämmelsen i 2 kap. 1 § radio- och
Om en sanktion ska kopplas till kravet på att lämna information bör samma sanktion gälla för
Utredningen föreslår därför att ett programbolag eller en leveran- tör av
433
Sanktioner i radio- och |
SOU 2019:39 |
visserligen innebära att kopplingen till sanktionen för underlåten- heten att lämna information finns i två regelverk, radio- och
En bestämmelse bör alltså införas i radio- och
17.2.3Krav på tillgängliggörande
Förslag: Den som inte följer beslut om skyldighet att utforma tv- sändningar,
Granskningsnämnden för radio och tv ska pröva frågan om särskild avgift när beslut om krav på tillgänglighet fattats av regeringen. Myndigheten för press, radio och tv ska pröva frågan om särskild avgift i övriga fall. Ett beslut om påförande av särskild avgift ska kunna överklagas.
Hel eller delvis befrielse från den särskilda avgiften ska beslu- tas om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Myndig- heten för press, radio och tv ska då särskilt beakta om över- trädelsen berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken förutsåg, borde ha förutsett eller kunnat påverka eller vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika överträdelsen.
En leverantör av medietjänster som tillhandahåller
434
SOU 2019:39 |
Sanktioner i radio- och |
liknande teknik. Detta gäller även en leverantör av medietjänster som tillhandahåller
Vid tillämpningen av bestämmelsen fattar regeringen respektive Myndigheten för press, radio och tv beslut om hur program ska göras tillgängliga under en viss period. Nu gällande beslut för Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB gäller för perioden 1 januari
Myndigheten för press, radio och tv har framfört att den vites- sanktion som är kopplad till krav om att
Tillsynen över att krav på tillgängliggörande följs
Granskningsnämnden för radio och tv (granskningsnämnden) över- vakar efterlevnaden av bestämmelserna om tillgänglighet, om beslu- tet har meddelats av regeringen (16 kap. 2 § radio- och
Den som inte följer beslut om att utforma
435
Sanktioner i radio- och |
SOU 2019:39 |
förenas med vite (17 kap. 11 § 4 radio- och
I förarbetena till lagstiftningen angav regeringen följande. Det bör finnas möjligheter att ålägga leverantörer som åsidosätter skyl- digheten att tillgängliggöra innehållet någon form av sanktion. Till skillnad från överträdelser av bestämmelser om reklam eller andra annonser innebär ett åsidosättande av kraven inte en extra intäkt. Ett föreläggande, eventuellt förenat med vite, skulle därför ge leverantö- ren en möjlighet att undvika ekonomisk påföljd genom att se till att kraven uppfylldes i fortsättningen. Den påföljd som, enligt regeringen, borde komma i fråga för den som åsidosatte kraven på tillgänglighet var därför vitesföreläggande. Ett föreläggande borde utformas som en skyldighet att vidta den åtgärd som leverantören tidigare har under- låtit, t.ex. att fortsättningsvis texta en viss andel av sina program (prop. 2009/10:115 s. 138, bet. 2009/10:KU25, rskr. 2009/10:331).
Lagrådet har, i fråga om möjligheten i 17 kap. 11 § radio- och tv- lagen att förelägga vid vite, uttalat följande. Vitet ska fungera som en påföljd för att någon underlåtit att efterkomma en eller flera bestäm- melser. Bestämmelser brukar normalt sett sanktioneras genom straff eller straffavgifter. För att främja att vitet i ett föreläggande enligt den föreslagna paragrafen får den avsedda effekten, bör det av lag- texten uttryckligen framgå att vitesföreläggandet ska innehålla upp- gifter om vilka åtgärder adressaten ska vidta eller hur han annars ska förhålla sig för att han ska anses följa den tillämpliga bestämmelsen. En annan utväg var enligt Lagrådet att vitessanktionen byts ut och ersätts med en särskild avgift eller böter (prop. 2009/10:115 s. 556).
Mot bakgrund av Lagrådets synpunkter utformades bestämmel- sen så att de förelägganden får meddelas som behövs i enskilda fall för att aktuella bestämmelser i lagen ska efterlevas. Detta innebär att det i föreläggande ska anges vad som krävs för att följa bestämmel- serna och inom vilken tid detta ska göras (prop. 2009/10:115 s. 321, bet. 2009/10:KU25, rskr. 2009/10:331).
436
SOU 2019:39 |
Sanktioner i radio- och |
Är möjligheten att förelägga vid vite en effektiv sanktion?
Myndigheten för press, radio och tv:s beslut innebär, som besluten för närvarande är utformade, en skyldighet för leverantörer av medie- tjänster att främja tillgängligheten till
Problematiken med att, i ett vitesföreläggande för denna typ av skyldighet, ange en viss tidpunkt eller frist inom vilken en åtgärd ska vidtas och att föreläggandet gäller först när det vunnit laga kraft kan illustreras genom en dom från Kammarrätten i Stockholm den 18 maj 2017 (mål nr
I domen togs följande upp. Myndigheten för press, radio och tv:s beslut angav att visst tillgängliggörande skulle ske i en programtjänst under perioden juli
Kammarrätten fann dock att ett föreläggande som förenats med vite inte kunde utformas på ett sätt som innebar att de åtgärder som programföretaget hade att vidta för att fullgöra föreläggandet delvis avsåg retroaktiv tid. Vitesföreläggandet gällde inte heller omedel- bart. Eftersom föreläggandet överklagats så var det inte möjligt för programbolaget att vidta de åtgärder som krävs inom tidsfristen,
437
Sanktioner i radio- och |
SOU 2019:39 |
som för övrigt hade löpt ut när dom meddelades. Det var inte heller möjligt för domstolen att flytta fram tidsfristen inom vilken åtgär- derna ska vidtas eftersom den period som fullgörandet tar sikte på redan hade passerat.
Kammarrättens dom visar på svårigheten att tillämpa vitessank- tionen i relation till hur beslutet från Myndigheten för press, radio och tv är utformat. Ett beslut gäller för viss tid och Myndigheten för press, radio och tv ges därmed tillfälle att med jämna intervaller se över hur tillgängliggörande ska ske och utformningen av besluts- modell och uppföljning. De överväganden som myndigheten gör ska dock ske utifrån de förutsättningar som radio- och
Det är därför tveksamt om myndigheten kan använda en i grun- den annorlunda beslutsmodell så länge ett tillgängliggörande ska ske kontinuerligt och ökande. Utredningen kan konstatera att den nu- varande sanktionen, möjlighet att förelägga vid vite där föreläggan- det inte gäller omedelbart, därmed inte kan anses ändamålsenlig. De alternativa sanktionsmöjligheter som utredningen har övervägt pre- senteras i det följande.
Alternativa sanktionsmöjligheter
Ett föreläggande om vite gäller omedelbart
Ett första alternativ är att ett föreläggande vid vite ska gälla omedel- bart. Detta skulle innebära att ett föreläggande vid vite gäller från den dag det beslutats. Även i detta fall har en ny period för till- gängliggörande inletts. Föreläggandet kommer då antingen att delvis avse en period som förflutit eller så kommer perioden under vilken ett programföretag ska uppfylla de krav som ställs att vara kortare än om kraven ställts i periodens början.
438
SOU 2019:39 |
Sanktioner i radio- och |
Frågan om vissa principer för när ett vitesföreläggande ska gälla omedelbart behandlades i propositionen Ny myndighetsorganisation på radio- och
Utredningen anser att det nu beskrivna alternativet inte skulle uppnå den effektivitet och tydlighet som eftersträvas. Alternativet kan därför inte förespråkas.
Sanktionsavgift
Ett andra alternativ är att sanktionen ändras till en administrativ sanktionsavgift. Det finns i dag en möjlighet för granskningsnämn- den att enligt 17 kap. 5 § radio- och
Genom en ändring i radio- och
439
Sanktioner i radio- och |
SOU 2019:39 |
billig lösning på de problem som beivrandet av en regelöverträdelse utgjorde (prop. 1997/98:184 s. 45 f.).
Utredningen har tagit emot en skrivelse i frågan från Bonnier Broadcasting AB. Bolaget anser i skrivelsen att det inte bör göras några författningsändringar när det gäller vitessanktionen kopplad till tillgänglighetskravet. Bonnier Broadcasting AB anser vidare bl.a. att kraven på hur tillgänglighetstjänsterna ska levereras inte är rim- liga och att en stärkt sanktionsmöjlighet inte är en effektiv väg till god reglering (dnr
Utgångspunkten är att en bestämmelse som anger att en leveran- tör av medietjänster ska uppfylla vissa krav bör vara förenad med en effektiv sanktion, om dessa krav inte uppfylls. Utredningen anser att gällande sanktion inte är ändamålsenlig och effektiv för att komma till rätta med situationen att ett programbolag inte gör innehåll tillgängligt för personer med funktionsnedsättning i den omfattning som krävs enligt beslut. En avgift har i andra sammanhang ansetts vara en effektiv sanktion, som redan i dag förekommer i radio- och
Utredningen föreslår därför att den nuvarande vitessanktionen tas bort och att den som inte följer beslut enligt 5 kap. 12 § radio- och tv- lagen i stället ska kunna åläggas att betala en särskild avgift.
Närmare om särskild avgift
Beslut om särskild avgift ska kunna fattas av tillsynsmyndigheten
Förslaget innebär alltså att en sanktionsavgift, fortsättningsvis kallad särskild avgift, ska kunna påföras för de fall en leverantör av medie- tjänster inte följer ett beslut om tillgängliggörande enligt 5 kap. 12 § radio- och
Frågor om påförande av särskild avgift prövas i dag av Förvalt- ningsrätten i Stockholm på ansökan av granskningsnämnden för radio och tv (19 kap. 4 § radio- och
440
SOU 2019:39 |
Sanktioner i radio- och |
däremot varken bestämmelsen som sådan eller granskningsnämn- dens praxis tillräckligt klar eller väletablerad bör motsatsens gälla, dvs. någon avgift bör då inte dömas ut (prop. 1995/96:160 s.136).
För närvarande sker en utveckling mot att en myndighet som första instans ska kunna besluta om avgift ska påföras och avgiftens belopp. Ett exempel på att en myndighet som första instans ska kunna besluta om avgift ska påföras och avgiftens storlek finns i resegarantilagen (2018:1218). Enligt resegarantilagen får tillsyns- myndigheten besluta om att påföra en sanktionsavgift i vissa fall.
I förarbetena till resegarantilagen uttalade regeringen bl.a. följande. Det finns skäl att ifrågasätta en ordning som innebär att domstol på talan av tillsynsmyndigheten prövar om en avgift av det aktuella slaget ska påföras. En utgångspunkt bör vara att beslutanderätten i första instans ska ligga hos domstol, främst när avgiftsskyldigheten beror på om en överträdelse har skett av uppsåt eller oaktsamhet och när reglerna är utformade så att det finns utrymme för betydande skönsmässiga bedömningar. Vid tillämpningen av den reglering som nu föreslås kan det visserligen bli fråga om förhållandevis komplice- rade bedömningar i en del fall och det kommer även att finnas visst utrymme för skönsmässiga överväganden. Påförande av sanktions- avgift kommer dock att aktualiseras när vissa objektiva förutsätt- ningar är uppfyllda och inte vara beroende av om överträdelsen skett av uppsåt eller oaktsamhet. Vidare kan en möjlighet för myndig- heterna att fatta beslut om att sanktionsavgift ska tas ut antas främja sanktionssystemets effektivitet. Regeringen ansåg därför att beslut om sanktionsavgift borde kunna fattas av den myndighet som fick till uppgift att utöva tillsyn över att den nya resegarantilagen följs. Om en näringsidkare ifrågasatte myndighetens bedömning att han eller hon har brustit i sina skyldigheter finns möjlighet att överklaga beslutet att påföra sanktionsavgift (prop. 2017/18:226 s. 64).
Skyldigheten att enligt 5 kap. 12 § radio- och
Vid bedömningen av om en leverantör av en medietjänst uppfyllt kraven på tillgängliggörande är det enligt utredningens mening möj- ligt att objektivt konstatera hur och i vilken omfattning en tjänst gjorts tillgänglig. Det är alltså inte fråga om att göra skönsmässiga
441
Sanktioner i radio- och |
SOU 2019:39 |
bedömningar. Vid fråga om en avgift ska påföras för brister i till- gängliggörande behöver det inte heller göras någon bedömning av om överträdelsen skett med uppsåt eller av oaktsamhet utan det räcker med ett konstaterande att beslutet inte följts. De skäl som kan finnas på andra områden och som kan motivera en domstolspröv- ning som första instans gör sig därför, enligt utredningens upp- fattning, inte gällande vid påförande av särskild avgift vid överträ- delse av krav på att göra en medietjänst tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.
Vissa överväganden kommer dock att behöva göras. Det kan t.ex. gälla beräkningen av om tillgängliggörande skett i tillräcklig omfatt- ning. Givetvis kommer också bedömningen att behöva göras i varje enskilt fall. I likhet med vad som gäller i resegarantilagen handlar det dock om en bedömning av om vissa objektiva förutsättningar är upp- fyllda.
Utredningen anser därför att granskningsnämnden bör kunna fatta beslut om att särskild avgift ska påföras om regeringen fattat beslutet om krav på tillgängliggörande. Myndigheten för press, radio och tv ska få fatta sådana beslut i övriga fall. Ett beslut om påförande av särskild avgift ska kunna överklagas till förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten (20 kap. 5 § radio- och
Avgiftens storlek
Enligt 17 kap. 6 § radio- och
En avgift ska enligt förslaget vara möjlig att påföras oavsett om överträdelsen skett avsiktligt eller av förbiseende. Sådana omstän- digheter kan däremot få betydelse för hur stor avgift som beslutas. Att ett programbolag eller en leverantör inte alls följer ett beslut är naturligtvis allvarligare än om denne vid en bedömning visserligen har uppfyllt delar men inte alla de krav som ställs. Det kan också vara
442
SOU 2019:39 |
Sanktioner i radio- och |
så att försök med ny teknik har gjort att delar av kraven inte uppfylls. Vid prövningen av avgiftens storlek ska granskningsnämnden respek- tive Myndigheten för press, radio och tv därför ta hänsyn till i vilken omfattning ett beslut inte har följts och skälen för detta.
Det kan också finnas ekonomiska motiv för att inte följa ett beslut om att tillgängliggöra innehåll. Till skillnad från överträdelse av t.ex. bestämmelser om reklam eller andra annonser innebär dock en över- trädelse av kraven inte en intäkt för leverantören, det är snarare en fråga om minskning av kostnaderna (jfr prop. 2009/10:115 s. 138).
En möjlighet att sätta ned avgiftens storlek
Även om hänsyn tagits till en leverantörs finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen vid beslut om krav på att denne ska göra en tjänst tillgänglig för personer med funktionsnedsättning kan det finnas fall där det skulle framstå som oskäligt att ta ut den sär- skilda avgiften. Även om tillgängliggörande ska ske under en angiven period och det vanligen kan antas att leverantören har tid och möj- lighet att välja när och hur ett tillgängliggörande ska ske kan det upp- stå situationer som leverantören inte har förutsett och inte heller kunnat förutse.
Det kan finnas andra omständigheter som innebär att det skulle vara oskäligt att den särskilda avgiften tas ut med fullt belopp. Det bör därför finnas en möjlighet för granskningsnämnden och Myndig- heten för press, radio och tv att sätta ned avgiften, helt eller delvis.
443
18 Närliggande frågor
18.1Inledning
Utredningens direktiv ger utrymme för att föreslå författningsänd- ringar som inte direkt föranleds av uppdraget men som har samband med det, under förutsättning att uppdraget ändå bedöms kunna redo- visas i tid. I detta kapitel redovisas ett antal sådana närliggande om- råden där utredningen identifierat behov av författningsändringar. Förslag lämnas om följande.
•Egenreklam och förbudet mot otillbörligt gynnande
•Alkoholdrycksliknande preparat
•Sponsring från läkemedelsföretag i ljudradio
•Förtydligande av tillämpningsområdet för marknadsföringslagen och vissa hänvisningar till radio- och
I kapitlet tar utredningen även upp några frågor utan att lämna för- slag till författningsändringar. Utredningen redovisar i denna del inledningsvis sin inställning att det inte finns skäl att ändra bestäm- melsen om förbud mot sponsring av nyhetsprogram. Utredningen redovisar härefter sin bedömning att det finns behov av ytterligare utredning av frågan om upptäckbarhet i onlinemiljö. Utredningen anser vidare att en översyn behöver göras i vissa delar av bestäm- melserna om återkallelse av sändningstillstånd.
445
Närliggande frågor |
SOU 2019:39 |
18.2Egenreklam och förbudet mot otillbörligt gynnande
Förslag: Egenreklam ska omfattas av förbud mot otillbörligt gynnande av andras kommersiella intressen.
Reklam definieras i radio- och
Myndigheten för press, radio och tv har i en skrivelse till Reger- ingskansliet (Kulturdepartementet) påpekat att det kan uppstå en situation då ett programbolags egenreklam innebär ett gynnande, inte enbart av den egna programverksamheten, utan även av andra kommersiella intressen (Regeringskansliets dnr Ku2016/02791/MF). Eftersom endast program som inte är reklam omfattas av förbudet mot otillbörligt gynnande kan, enligt myndigheten, ett gynnande av ett annat kommersiellt intresse som sker inom ramen för egenreklam inte aktualisera bestämmelsen om otillbörligt gynnande. Det får till effekt att även programbolag som inte får sända annan reklam än egenreklam, i sådan reklam kan gynna andras kommersiella intressen utan att det betraktas som ett otillbörligt gynnande (jfr Gransk- ningsnämnden för radio och tv:s beslut dnr
Utredningen anser mot bakgrund av det ovanstående att det finns skäl för en reglering där även egenreklam omfattas av förbudet mot otillbörligt gynnande. Ett nytt stycke bör därför införas i 5 kap. 5 § och 14 kap. 2 § radio- och
446
SOU 2019:39 |
Närliggande frågor |
18.3Alkoholdrycksliknande preparat
Förslag: Program i
Bestämmelserna om samarbete med en behörig myndighet i en annan
Det ska tydliggöras att samarbete med en behörig myndighet i en annan
Under senare år har alkoholhaltiga produkter avsedda att förtäras lan- serats både i Sverige och internationellt. Exempel på sådana produkter är glass, gelégodis och grädde med en alkoholhalt som motsvarar alko- holdrycker. Lagstiftaren har av folkhälsoskäl ansett att en reglering av dessa produkter bör säkerställa samma höga skyddsnivå som regler- ingen av alkoholdrycker (prop. 2018/19:59 s. 56, bet. 2018/19:SoU18, rskr. 2018/19:239).
Den 1 juli 2019 trädde vissa ändringar i alkohollagen (2010:622) i kraft, i syfte att åstadkomma en så likartad reglering som möjligt för alkoholdrycker och alkoholdrycksliknande preparat. Bland annat har förbudet i 7 kap. 3 § alkohollagen mot användning av kommer- siella annonser i ljudradioprogram,
Radio- och
447
Närliggande frågor |
SOU 2019:39 |
inte lämna förslag om att införa förbud i radio- och
I 2010 års
Varken 2010 års
Ett förbud mot produktplacering av alkoholdrycker har i det lag- stiftningsärende som föregick gällande radio- och
Samarbetsförfarandet enligt
448
SOU 2019:39 |
Närliggande frågor |
Europeiska kommissionen (kommissionen) gav i det samman- hanget uttryck för att det inte var möjligt, med hänvisning till att spelreklam inte inryms inom det område som direktivet samordnar. Regeringen har mot denna bakgrund gjort bedömningen att det sak- nats förutsättningar att utvidga reglerna i 16 kap. 15 § radio- och tv- lagen om samarbete med myndigheter i andra
Samarbete vid sponsring från någon som säljer alkoholdrycker
Av 7 kap. 2 § radio- och
Det bör tydliggöras att bestämmelserna om samarbete får tilläm- pas vid sponsring även från någon vars huvudsakliga verksamhet är att sälja alkoholdrycker enligt alkohollagen. Som nämns ovan före- slår utredningen att samarbetet mellan myndigheter inte ska omfatta alkoholdrycksliknande preparat.
449
Närliggande frågor |
SOU 2019:39 |
18.4Sponsring från läkemedelsföretag i ljudradio
Förslag: Om ett läkemedelsföretag sponsrar ett program i ljud- radiosändning ska sponsringen bara få främja företagets namn eller anseende men inte receptbelagda läkemedel och sådan medi- cinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination. Den nya bestämmelsen ska även gälla för beställradio från public service.
Enligt 7 kap. 3 § radio- och
Begränsningarna för läkemedelsföretags sponsring infördes 1999 för att genomföra artikel 17.3 i
Genom
Iden nya radio- och
Radio- och
En bestämmelse bör därför införas om att läkemedelsföretag vid sponsring av ett program i ljudradiosändning eller beställradio bara får främja företagets namn eller anseende men inte receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.
450
SOU 2019:39 |
Närliggande frågor |
18.5Förtydligande av tillämpningsområdet för marknadsföringslagen och vissa hänvisningar till radio- och
Förslag: Bestämmelserna om förbud mot reklam i audiovisuella medietjänster och ljudradiosändningar för alkohol, alkohol- drycksliknande preparat, tobak och tobaksliknande produkter i alkohollagen respektive lagen om tobak och liknande produkter ska formuleras likalydande. Hänvisning till radio- och
I marknadsföringslagen ska tydliggöras att lagen tillämpas på
Alkoholreklam och reklam för tobak och liknande produkter i audio- visuella medietjänster omfattas av det område som samordnas genom
Enligt artikel 9 e i
I 8 kap. 13 § radio- och
Alkohollagen
Av 7 kap. 3 § alkohollagen framgår att kommersiella annonser i ljud- radioprogram,
451
Närliggande frågor |
SOU 2019:39 |
sändningar över satellit som omfattas av radio- och
När tillämpningsområdet för radio- och
Lagen om tobak och liknande produkter
Enligt lagen om tobak och liknande produkter får en näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till konsumenter inte använda kom- mersiella annonser i ljudradio- eller
När bestämmelserna i 2010 års
Vid genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direk- tiv 2001/37/EG gjordes bedömningen att det var lämpligt av tydlighets- skäl att också
Tobakslagen (1993:581) och lagen om elektroniska cigaretter och liknande produkter (2017:425) ersattes den 1 juli 2019 av lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter. Bestämmelserna om reklam i de respektive lagarna fördes i nu aktuellt avseende över oförändrade till den nya lagen.
452
SOU 2019:39 |
Närliggande frågor |
Marknadsföringslagen
Konsumentverket, med Konsumentombudsmannen, utövar tillsyn över bestämmelserna om marknadsföring i alkohollagen och lagen om tobak och liknande produkter. Vid sin tillsyn tillämpar Konsument- ombudsmannen bl.a. sanktionerna i marknadsföringslagen (2008:486).
Marknadsföringslagen anger att lagen tillämpas bl.a. på sådana tv- sändningar över satellit som omfattas av radio- och
Som beskrivs ovan gjordes ändringar i alkohollagen i samband med att en reglering för
Reklamförbuden i alkohollagen och i lagen om tobak och liknande produkter bör uttryckas på samma sätt
I Sverige begränsas inte mottagningen av
Genom att den nuvarande regleringen av förbud mot reklam i audiovisuella medietjänster för tobak m.m. är knuten till radio- och
453
Närliggande frågor |
SOU 2019:39 |
tobak och liknande produkter som avser förbud mot reklam i audio- visuella medietjänster och ljudradiosändningar bör dessutom formu- leras likalydande.
Utredningen föreslår därför att hänvisningen till radio- och tv- lagen tas bort. Även formuleringen om att bestämmelsen är tillämp- lig på sändningar över satellit föreslås tas bort. Ändringarna innebär dock ingen förändring i sak när det gäller medietjänster som omfattas av radio- och
Tillämpningsområdet för marknadsföringslagen
Bestämmelsen i marknadsföringslagen om att lagen även tillämpas på sändningar över satellit enligt radio- och
Reklam för spel utan licens
Av 15 kap. 6 § spellagen (2018:1138) framgår att reklam för spel som tillhandahålls av någon som saknar nödvändig licens enligt spellagen inte får förekomma i
1§). Spellagen innehåller också bestämmelser om hur spelreklam ska vara utformad (15 kap.
Av skäl 10 i ändringsdirektivet följer att en medlemsstat kan vidta vissa åtgärder för att säkerställa efterlevnaden av nationella konsu- mentskyddsregler som inte omfattas av de områden som samordnas
454
SOU 2019:39 |
Närliggande frågor |
genom
Jurisdiktionsreglerna i
Det finns goda skäl för att ändringar motsvarande de som nu föreslås i alkohollagen och lagen om tobak och liknande produkter görs också i spellagen. Det skulle innebära en ökad tydlighet om alla hänvisningarna till radio- och
Konsekvenserna av en sådan reglering behöver dock utredas mer ingående än vad utredningen har tidsmässigt utrymme för inom ramen för sitt uppdrag.
Utredningen noterar också att Spelmarknadsutredningen (Fi 2018:03) genom tilläggsdirektiv den 25 april 2019 fått i uppdrag att lämna för- slag i spellagen som ytterligare begränsar marknadsföringen av spel (dir. 2019:18). Mot denna bakgrund lämnar utredningen inga förslag om ändringar i spellagen.
455
Närliggande frågor |
SOU 2019:39 |
18.6Sponsring av sportnyhetsprogram
Bedömning: Radio- och
Bonnier Broadcasting AB har i en skrivelse till utredningen föreslagit att bestämmelsen i 7 kap. 1 § ändras så att regleringen möjliggör sponsring av sportnyhetsprogram (dnr
Enligt 7 kap. 1 § radio- och
Iförarbetena till radio- och
Det är en fråga för granskningsnämnden för radio och tv (gransk- ningsnämnden) vid Myndigheten för press, radio och tv att tolka den bestämmelse om förbud mot sponsring av nyheter som finns och som följer av
Sändningarna i programtjänsten TV4 SportXtra granskades av nämnden med utgångspunkt i bestämmelsen i sändningstillståndet om att nyhetsprogram ska ingå i sändningarna. TV4 AB argumen- terade i sitt yttrande till granskningsnämnden för att nyhetsprogram ingick i sändningarna och att villkoret om nyhetsprogram var upp- fyllt. Granskningsnämnden fann att programmet TV4Sporten var att anse som ett nyhetsprogram. De granskade sändningarna bestod av program som var cirka en till tio minuter långa och som handlade om sportrelaterade nyheter. En programledare berättade om sport- händelser och reportage som handlade om sport visades. Nämnden
456
SOU 2019:39 |
Närliggande frågor |
kunde, mot bakgrund av att det i sändningstillståndet för program- tjänsten inte närmare framgick vad som utgör ett nyhetsprogram, inte finna annat än att program av det slag som TV4Sporten utgjorde kan omfattas av begreppet nyhetsprogram (granskningsnämndens beslut den 20 december 2013, Myndigheten för press, radio och tv:s dnr 13/02040).
Med hänvisning till beslutet 13/02042 fann nämnden i ett senare beslut att sändningar av programmet Sporten i TV4 var ett program av nyhetskaraktär och att sponsringen av programmet därmed stred mot 7 kap. 1 § radio- och
Kammarrätten i Stockholm har i dom den 29 maj 2019 i mål nr
Utredningen kan vidare konstatera att i vart fall den brittiska myndigheten Ofcom inte tillåter sponsring av sportsnyhetsprogram (Ofcom guidance notes on commercial references in television pro- gramming, issue 3, 20 May 2016, 1.157).
Radio- och
18.7Upptäckbarhet i onlinemiljö
Bedömning: Frågan om att införa bestämmelser om upptäck- barhet i onlinemiljö bör utredas vidare, lämpligen i samband med en översyn av bestämmelserna om vidaresändningsplikt.
Artikel 7a i
457
Närliggande frågor |
SOU 2019:39 |
tydliggörs att sådana skyldigheter endast bör införas när det är nöd- vändigt för att uppnå mål av allmänintresse som tydligt definieras av medlemsstaterna i enlighet med unionsrätten. Om medlemsstaterna beslutar att införa bestämmelser om lämpligt framhävande bör de endast införa proportionella skyldigheter för företag mot bakgrund av legitima politiska överväganden av allmänintresse.
Ändringsdirektivet ställer alltså inte krav på att medlemsstaterna inför bestämmelser om åtgärder för att audiovisuella medietjänster av allmänintresse ska framhävas på lämpligt sätt. I utredningens upp- drag finns inte heller några anvisningar om denna fråga.
Sveriges Television AB (SVT) har i en skrivelse till utredningen argumenterat för att möjligheten att reglera upptäckbarhet och syn- lighet i onlinemiljön enligt artikel 7a bör tas tillvara (dnr Komm2018/
Myndigheten för press, radio och tv har sammanställt rapporten Vidaresändningsplikten, utrymmet för lokala kabelsändarorganisa- tioner samt tillgång och upptäckbarhet i en onlinemiljö – En översyn av nuvarande reglering och analys av framtida behov (Vidaresändnings- plikt 2016, Myndigheten för press, radio och tv:s dnr 16/01858). I rapporten har myndigheten beskrivit och analyserat vad som krävs för att allmänheten i en onlinemiljö ska kunna upptäcka och få till- gång till innehåll i radio och tv i allmänhetens tjänst. Myndigheten har också gjort en bedömning av behovet att utreda ytterligare åtgär- der som säkerställer att allmänheten kan upptäcka och ha tillgång till sådant innehåll.
Myndigheten har i rapporten inte tagit ställning till om det finns en risk för bristande tillgång och upptäckbarhet som föranleder att regler för att tillgodose tillgången bör införas. Myndigheten har där- emot redovisat ett stort antal frågor som, enligt myndighetens mening, kan behöva utredas vidare innan en sådan reglering införs. Frågorna som myndigheten tagit upp gäller bl.a. vilka typer av digi- talt innehåll som skulle kunna omfattas av regler om upptäckbarhet och tillgång samt vilken kapacitet som behövs och vilka kostnader
458
SOU 2019:39 |
Närliggande frågor |
för allmänheten som kan uppkomma. Myndigheten pekar också på att en analys behöver göras av hur regler om upptäckbarhet och till- gång kan påverka konkurrensförutsättningarna för svenska program- företag och hur sådana regler kan komma att påverka aktörer i den svenska distributionskedjan. Sådana regler behöver även analyseras i förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen.
Konkurrensverket, som lämnat synpunkter på rapporten från Myndigheten för press, radio och tv, anser att införande av regler om upptäckbarhet förefaller onödigt. Konkurrensverket anger i övrigt följande. Public
Mot bakgrund av vad Myndigheten för press, radio och tv och Konkurrensverket anfört i frågan bedömer utredningen att det finns behov av en fördjupad analys av frågan om att införa bestämmelser om upptäckbarhet i onlinemiljö. En sådan analys har det inte varit möjligt att genomföra inom den tid som stått till utredningens förfogande. Utredningen bedömer att det lämpligen finns möjlighet att återkomma till frågan i samband med att bestämmelserna om vidaresändningsplikt regelbundet ses över.
459
Närliggande frågor |
SOU 2019:39 |
18.8Återkallelse av sändningstillstånd
Bedömning: Det finns behov av en översyn i vissa delar av bestäm- melserna om återkallelse av sändningstillstånd i radio- och
Utredningen har vid en genomgång av bestämmelserna i 18 kap. 2 § radio- och
Utredningen har också uppmärksammat att ett tillstånd att sända tv eller
Utredningen har slutligen noterat att i fråga om reklam så anges i 18 kap. 2 § första stycket 1 radio- och
Det kan, enligt utredningens mening, finnas skäl att förtydliga i radio- och
460
SOU 2019:39 |
Närliggande frågor |
för alkohol och tobak m.m. som anges i 8 kap. 13 § och 15 kap. 5 § radio- och
Det är vidare reglerat i radio- och
Särskilda bestämmelser som möjliggör att en fråga om återkallelse tas upp till följd av väsentliga överträdelser av bestämmelser som övervakas av Konsumentverket saknas, vilket innebär en otydlighet när det gäller hur sådana ärenden ska hanteras.
Mot bakgrund av det ovan redovisade finns det, enligt utred- ningens mening, skäl att se över bestämmelserna om återkallelse i radio- och
461
19 Ikraftträdande
Förslag: Författningsändringar ska träda i kraft den 19 september 2020.
Bedömning: Några övergångsbestämmelser behövs inte med an- ledning av förslagen.
Av ändringsdirektivet framgår att medlemsstaterna senast den 19 september 2020 ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet (artikel 2).
Utredningen bedömer att några övergångsbestämmelser inte be- hövs med anledning av förslagen.
463
20 Konsekvenser av förslagen
20.1Bakgrund och syfte med förslagen
20.1.1Genomförande av
Utredningens förslag syftar till att genomföra ändringar i
Utredningens förslag till genomförande av
ihuvudsak förändringar av radio- och
465
Konsekvenser av förslagen |
SOU 2019:39 |
delen knyter genomförandet an till den striktare reglering som gäller i svensk rätt för leverantörer av
20.1.2Översyn av vissa andra delar av radio- och
Utredningen lämnar förslag med betydelse för vidaresändnings- plikten och förslag om att beställradio från Sveriges Radio AB (SR) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR) ska omfattas av radio- och
I övriga delar av uppdraget att se över radio- och
20.1.3Närliggande frågor
Utredningen lämnar också förslag som inte direkt föranletts av upp- draget att genomföra
Det handlar i huvudsak om förslag med bäring på reglerna om egenreklam och förbudet mot otillbörligt gynnande, förslag om produktplacering av alkoholdrycksliknande preparat, sponsring från läkemedelsföretag i ljudradio och ett förtydligande av tillämpnings- området för marknadsföringslagen och vissa hänvisningar till radio- och
Utredningen tar även upp en del frågor utan att lämna förslag till författningsändringar.
20.2Alternativa lösningar och effekter
av om ingen reglering kommer till stånd
20.2.1Alternativa lösningar
Utredningen har som nämnts strävat efter ett genomförande som ligger i linje med de minimiregler som
466
SOU 2019:39 |
Konsekvenser av förslagen |
När det gäller reklamregler för videodelningsplattformar innebär utredningens förslag att samma regler om reklam, sponsring och produktplacering ska gälla för leverantörer av videodelningsplatt- formar som för leverantörer av audiovisuella medietjänster. En alter- nativ lösning är ett genomförande enligt minimireglerna som inne- bär att endast de grundläggande reklambestämmelserna i artikel 9.1 skulle gälla för leverantörer av videodelningsplattformar. Utredningen bedömer att det finns flera fördelar med att hålla samma skyddsnivå för innehåll som tillgängliggörs på videodelningsplattformar som för audiovisuella medietjänster och att ett teknikneutralt genomförande bör eftersträvas. Utredningens överväganden i frågan finns i av- snitt 6.4.5.
När det gäller regleringen av lämpliga åtgärder för videodelnings- plattformar föreslår utredningen i avsnitt 6.4.6 att den lista på lämp- liga åtgärder som återfinns i artikel 28b.3 inte ska slås fast i lag. Alternativet att införa listan i lag är enligt utredningen inte lämpligt mot bakgrund av att området präglas av snabb utveckling och att det sannolikt är mycket få leverantörer av videodelningsplattformar, enligt definitionen i ändringsdirektivet, som kommer att omfattas av de svenska reglerna. Utredningens förslag innebär bl.a. att Myndigheten för press, radio och tv får i uppgift att främja självreglering för leve- rantörer av videodelningsplattformar rörande de lämpliga åtgärder som ska vidtas. Uppgiften ska utföras i samråd med Statens medieråd. Myndigheten för press, radio och tv får även i uppgift att bedöma om de åtgärder som leverantörerna vidtar är lämpliga.
I avsnitt 7.5.2 överväger utredningen tre olika alternativ för att genomföra artikel 6 i
Utredningen belyser alternativa genomförandelösningar också för ändringsdirektivets liberalisering av reglerna om högsta tillåtna
467
Konsekvenser av förslagen |
SOU 2019:39 |
tid för annonser i
I avsnitt 13.3.3 överväger utredningen olika alternativ för att säkerställa nationella säkerhetsintressen vid tillståndsprövning för radio och tv. Ett av alternativen innebär att Myndigheten för press, radio och tv ges möjlighet att hindra ett programföretag från att få tillstånd om det kan antas att företaget och dess verksamhet kan medföra fara för Sveriges säkerhet. Utredningen har funnit att ett sådant alternativ inte bör införas av yttrandefrihetsrättsliga skäl. Utredningen bedömer att en ny grund för återkallelse bör införas i radio- och
20.2.2Effekter av om ingen reglering kommer till stånd
De delar av utredningens uppdrag som inte är kopplade till genom- förande av ändringsdirektivet aktualiserar frågan om effekter av om ingen reglering kommer till stånd.
Utredningen lämnar i kapitel 14 förslag om att frågan om till- ståndsperiodens längd för annan tv än public service ska utredas inför den tillståndsperiod som inleds 2026 och bedömer att det är en för- del om tillståndsperiodernas längd sammanfaller. Om inga förslag om att förändra tillståndsperiodens längd för annan tv än public service lämnas finns det en risk att ett effektivt frekvensutnyttjande försvåras.
Förslagen i kapitel 15 innebär att sökbar
468
SOU 2019:39 |
Konsekvenser av förslagen |
finns någon indikation på att någon operatör inte vidaresänder sök- bar
I kapitel 16 föreslår utredningen att en definition av begreppet beställradio införs i radio- och
Utredningen föreslår i kapitel 17 att det ska införas sanktioner för vissa bestämmelser i radio- och
Om förslagen i kapitel 18 om otillbörligt gynnande, sponsring, produktplacering och om författningsändringar för att åstadkomma tydligare hänvisningar från konsumentskyddslagstiftning till radio- och
20.2.3Särskild hänsyn till tidpunkt för ikraftträdande och behov av speciella informationsinsatser
Tidpunkten för ikraftträdande för de förslag som handlar om genom- förande av ändringsdirektivet styrs av bestämmelser i direktivet. Se vidare kapitel 19.
Utredningen bedömer att det inte föreligger behov av särskilda informationsinsatser med anledning av förslagen. Behovet av gene- rella informationsinsatser för de företag som berörs av förslagen kan tillgodoses genom det arbete som Myndigheten för press, radio och tv och Statens medieråd ska utföra för att medverka till samreglering.
469
Konsekvenser av förslagen |
SOU 2019:39 |
20.3Konsekvenser för företag
20.3.1Den svenska marknaden för rörlig bild
Utredningens förslag omfattar de företag vars verksamhet regleras genom radio- och
Vid sidan av det marksända utbudet omfattar den svenska tv- marknaden även de kanaler som riktar sig till den svenska publiken via satellitöverförda sändningar. De mark- och satellitsända kana- lerna finns också tillgängliga i
Utredningens förslag innebär att radio- och
20.3.2Företag som berörs och deras omsättning
De kommersiella
Följande uppgifter från rapporten kan nämnas när det gäller vilka företag som berörs och deras omsättning. Den linjära kommersiella
470
SOU 2019:39 |
Konsekvenser av förslagen |
Eurosport). Dessa aktörer svarar för omkring 90 procent av allt tittande på kommersiell linjär tv. De är också leverantörer av
Av dessa berörs för närvarande Bonnier Broadcasting med TV4- gruppen av utredningens förslag eftersom de faller under svensk juris- diktion. Det kan nämnas att NENT, som är etablerat i Storbritannien, överväger att omlokalisera i händelse av Storbritanniens utträde ur Europeiska Unionen. Enligt uppgift är ett alternativ i så fall att sänd- ningsverksamheten flyttas till Sverige.
Utredningens förslag innebär att radio- och
20.3.3Påverkan på konkurrensförhållanden mellan företag
Företagen som berörs av förslagen är ofta verksamma på en inter- nationell marknad där villkoren bestäms av nationell lagstiftning jämte
471
Konsekvenser av förslagen |
SOU 2019:39 |
av ändringsdirektivet kan framhållas att påverkan på konkurrens- förhållanden mellan företag uppkommer samtidigt för alla berörda företag i Europa och att utredningens förslag i huvudsak innebär ett genomförande i linje med ändringsdirektivets minimireglering. Utred- ningen bedömer att företagen inte påverkas negativt av förslagen i detta avseende.
20.3.4Påverkan på berörda företags kostnader, tidsåtgång och verksamhet
Bedömning: Förslagen påverkar berörda
Samreglering ger förutsättningar för en minskad administrativ börda för berörda företag
I kapitel 5 föreslår utredningen att Myndigheten för press, radio och tv ges i uppdrag att medverka till den samreglering som kan ske inom det område som samordnas genom
Myndigheten för press, radio och tv kan föreslå ytterligare möj- ligheter till samreglering. Det bör dock i hög grad ligga i de olika aktörernas intresse att verka för att identifiera ytterligare områden som lämpar sig för samreglering och som i förlängningen kan inne- bära system som bättre speglar branschens förutsättningar och ger en minskad administrativ börda.
Frågor som enligt utredningens uppfattning lämpar sig för sam- reglering finns bl.a. på området videodelningsplattformar, t.ex. hur lämpliga åtgärder utformas (avsnitt 6.4.6) och etablerandet av en tvist- lösningsmekanism utanför domstol (avsnitt 6.4.7). Samreglering kan också aktualiseras när det gäller information om skadligt innehåll
472
SOU 2019:39 |
Konsekvenser av förslagen |
(avsnitt 8.3.3) och framhävande av europeiska produktioner (av- snitt 11.2.2).
Genom ökad samreglering kan företagens verksamhet påverkas på olika sätt. Ett samregleringssystem kan vara kostnadseffektivt och möjliggöra en kontinuerlig anpassning till förändringar i om- världen på de medverkande företagens villkor. Samreglering kan också vara förenat med kostnader för företagen och det kan inte uteslutas att mindre eller nystartade företag inte har möjlighet att medverka i ett system. Sammantaget bedömer utredningen dock att ökad sam- reglering kan påverka berörda företag på ett positivt sätt och leda till en minskad administrativ börda för företagen.
Utvidgningen av radio- och
Genomförandet av ändringsdirektivet kommer att innebära att leve- rantörer av videodelningsplattformar omfattas av radio- och
Regleringen innebär att flera krav ställs på leverantörerna, bl.a. att vidta lämpliga åtgärder för att skydda minderåriga mot skadligt inne- håll och allmänheten mot uppmaningar till våld och terroristbrott. Regler om reklam införs för innehållet som tillgängliggörs på video- delningsplattformen och leverantören ska registrera sig hos Myndig- heten för press, radio och tv. Utredningens förslag till genomförande innebär att Myndigheten för press, radio och tv och Statens medie- råd får i uppgift att uppmana till samreglering på området, bl.a. inne- fattande frågan om lämpliga åtgärder.
I avsitt 6.2 redovisar utredningen Myndigheten för press, radio och tv:s kartläggning av området videodelningsplattformar. Myndig- hetens slutsats är att det för närvarande, dvs. våren 2019, finns få tjänster som potentiellt kan definieras som videodelningsplattfor- mar och är etablerade i Sverige. Att det sannolikt är få tjänster som kommer att omfattas av regleringen innebär att myndigheten inom ramen för arbetet att främja självreglering på området kommer att kunna informera och stödja de leverantörer som berörs. Samregler- ing innebär en möjlighet att minska den administrativa bördan som förslagen innebär för företagen.
473
Konsekvenser av förslagen |
SOU 2019:39 |
Liberalisering av reklamreglerna skapar bättre ekonomiska förutsättningar för
Utredningens förslag innebär att radio- och
NENT, med kanalerna TV 3, TV 6 och TV 8 m.fl., har till utred- ningen framfört att en förändring till friare placering av reklamtiden skulle kunna innebära en positiv ekonomisk förstärkning för före- taget (dnr
TV4 AB har i en inlaga till utredningen beskrivit möjligheten att finansiera verksamheten genom reklam bl.a. utifrån skillnaden i genom- snittligt antal tittare per timme under ett dygn och förhållandet att tittartiden totalt sett kontinuerligt minskar (dnr
Vidaresändningsplikt
Olika innehåll i de programtjänster som omfattas av vidaresändningsplikt
Förslaget innebär att gränserna för vidaresändningsplikten förtyd- ligas och preciseras, dvs. vidaresändningsplikten utökas inte. För- slaget innebär alltså inte någon ytterligare börda för operatörerna.
474
SOU 2019:39 |
Konsekvenser av förslagen |
Sökbar
Det föreslås att sökbar
Vid vidaresändning av sökbar
Den
Myndigheten för press, radio och tv kan också i enskilda fall med- dela undantag från vidaresändningsplikten om denna skulle bli för betungande för operatören.
Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning
Krav på återrapportering och handlingsplaner om tillgänglighet för funktionshindrade
Redan i dag ställer regeringen och Myndigheten för press, radio och tv krav på återrapportering. De bestämmelser som föreslås innebär, förutom för tillhandahållare av
Även ett uttryckligt krav på handlingsplan innebär en större tyd- lighet och förutsägbarhet för dem som skulle omfattas av kravet på att upprätta en sådan plan. Samtidigt kan ett sådant krav medföra en större kostnad och administrativ börda för en leverantör.
Enligt utredningens förslag ska myndigheten dock ta hänsyn till leverantörens finansiella förutsättningar även när den avgör vilken omfattning en handlingsplan bör ha. Genom detta kan kostnaden och den administrativa bördan för mindre leverantörer hållas nere.
475
Konsekvenser av förslagen |
SOU 2019:39 |
Att även tillhandahållanden av
Information vid katastrofer
En skyldighet att, om möjligt, göra information i form av viktigt meddelande till allmänheten (VMA) tillgänglig för personer med funktionsnedsättning innebär ökade kostnader för de leverantörer av medietjänster som är skyldiga att sända VMA enligt tillstånds- villkor. En sådan skyldighet kan bara åläggas leverantörer inom svensk jurisdiktion.
Antalet VMA som sänds varje år är begränsat. Enligt SVT:s public
För en person med funktionsnedsättning bör det vara av stort värde att kunna ta del av sådan information som per definition är väsentlig för att t.ex. vid en större olycka kunna fatta välgrundade beslut om hur denne bäst agerar. Detta värde överstiger enligt utred- ningens mening de kostnader som kan uppstå vid en skyldighet att, när så är möjligt, göra VMA tillgängliga för personer med funktions- nedsättning.
Främjande av europeisk produktion
Sändningar och tillhandahållanden via tråd
Sändningarna i tråd består till största delen av vidaresändningar, dvs. sändningar som även skett via en annan plattform, marknät eller satellit, som redan omfattas av skyldigheten att främja europeisk produktion.
För leverantörer som sänder ursprungligt via tråd innebär förslaget om främjande av europeisk produktion en ny skyldighet. Dessa leve-
476
SOU 2019:39 |
Konsekvenser av förslagen |
rantörer är dock som regel mycket små, t.ex. lokala kabelsändar- organisationer, och kan omfattas av möjligheten till undantag från rapporteringsskyldigheten, som utredningen har föreslagit.
Tillhandahållande av
Undantag från rapporteringsskyldighet
Genom möjligheten att undanta mycket små leverantörer från redo- visningsskyldigheten ges förutsättningar att minska den administ- rativa bördan för sådana leverantörer. För övriga leverantörer av linjära audiovisuella medietjänster som inte skulle omfattas av ett undantag blir den administrativa bördan oförändrad.
För leverantörer av
Utökade skyldigheter för
Skyldigheten i sig bör innebära ökade kostnader för leverantörer även om det kan antas att en stor del av innehållet i de tjänster som är registrerade hos Myndigheten för press, radio och tv till över- vägande del innehåller europeisk produktion enligt definitionen i
Även det föreslagna kravet på framhävande bör innebära kostnader för en leverantör. Det finns dock olika sätt för sådant framhävande som leverantören kan välja mellan.
477
Konsekvenser av förslagen |
SOU 2019:39 |
Leverantörer av tjänster som har en låg omsättning och liten publik undantas, liksom andra fall där skyldigheten skulle bli för be- tungande. Därigenom mildras effekterna.
20.4Ekonomiska konsekvenser
20.4.1Konsekvenser för staten
Sammantaget bedömer utredningen att förslagen inte medför kon- sekvenser för statsbudgetens utgiftssida. Utredningens förslag till genomförande, som i allt väsentligt inte avviker från
20.4.2Konsekvenser för myndigheterna
Justitiekanslern
Justitiekanslern får till uppgift att övervaka den nya bestämmelsen om uppmaningar till våld, hat och terroristbrott i vissa satellit- sändningar. Antalet ärenden där överträdelser av artikel 6 aktuali- serats i satellitsändningar riktade till andra
Myndigheten för press, radio och tv
Bedömning: Utredningens förslag innebär nya uppgifter för Myndigheten för press, radio och tv. Uppgifterna bör, i varje fall inledningsvis, kunna rymmas inom myndighetens befintliga anslag.
478
SOU 2019:39 |
Konsekvenser av förslagen |
Myndigheten för press, radio och tv har framfört följande uppgifter till utredningen.
På sex av områdena för utredningens förslag ser myndigheten ett klart behov av en generell anslagshöjning för att kunna utföra upp- gifterna. Dessa områden avser medverkan till samreglering, tillgäng- lighet, utveckling av tvistlösningsmekanismer, främjande av själv- reglering av videodelningsplattformar, kartläggning och redovisning av åtgärder för medie- och informationskunnighet (MIK) och register- frågor inkluderande utökade registerkrav och utökade anmälnings- skyldigheter för aktörer.
Därutöver anser myndigheten att det finns behov av tillfälliga resursförstärkningar för att möjliggöra genomförandet av utredningens förslag att myndigheten ska skriva föreskrifter för överliggande in- slag samt för ombyggnad av registerfunktioner vid myndigheten, motsvarande en tillfällig anslagshöjning om 0,5 miljoner kronor.
Myndigheten pekar också på att flera förslag avser områden med punktinsatser alternativt löpande insatser som, var och en för sig, kan rymmas inom ramen för befintligt anslag. Sett till det förhål- landevis stora antalet sådana förslag, är det emellertid myndighetens uppfattning att ytterligare resurser behövs för att möta även dessa uppgifter. Det är vidare myndighetens bedömning att de förslag som innebär att uppgifter försvinner från myndigheten, självreglering i fråga om ärenden som rör respekt för den enskildes privatliv och möjlighet att undanta aktörer från redovisning av europeisk produk- tion, är av begränsat slag och att dessa inte väger upp den utökade arbetsinsats som utredningens förslag i övrigt innebär.
Myndigheten för press, radio och tv bedömer sammanfattnings- vis att myndigheten behöver en resursförstärkning motsvarande cirka 2,5 miljoner kronor i nivå.
Utredningen bedömer, liksom myndigheten, att förslagen leder till behov av punktinsatser från myndighetens sida och att förslagen påverkar myndighetens löpande arbete. Utredningen anser dock att det i nuläget är svårt att konkretisera omfattningen av de utökade arbetsuppgifterna för myndigheten. Det gäller bl.a. medverkan till samreglering, utveckling av tvistlösningsmekanismer och främjande av självreglering av videodelningsplattformar. Dessa frågor kommer att behöva utvecklas över tid. På sikt bör det bli tydligare i vilken omfattning samreglering önskas av branschen och därmed vilka kost- nader som kan uppstå hos myndigheten för att medverka i detta
479
Konsekvenser av förslagen |
SOU 2019:39 |
arbete. När det gäller de nya uppgifter som är kopplade till att radio- och
När det gäller uppgiften om kartläggning och redovisning av
Regeringen har också tillsatt en särskild utredare som getts i upp- drag att i samverkan med relevanta aktörer arbeta med utåtriktade insatser som ökar människors motståndskraft mot desinformation, propaganda och näthat, t.ex. genom medie- och informationskunnighet (Ku 2018:04). Uppdraget ska redovisas senast den 1 oktober 2020.
Mot bakgrund av att utredningens förslag innebär att en första redovisning av uppgiften ska ske först den 1 september 2022 kan det vara lämpligt att avvakta den fortsatt beredningen av Statens medie- råds rapport för att få ett bredare underlag för att på längre sikt kunna bedöma Myndigheten för press, radio och tv:s finansiella behov med anledning av uppgiften om kartläggning och redovisning av MIK- åtgärder.
När det gäller registerfrågorna och utökade registerkrav kan först konstateras att myndigheten har ett fungerande register och en effek- tiv hantering av ärenden om anmälningsskyldighet. Utredningen be- dömer också att de förändringar som föreslås på sanktionsområdet kommer att underlätta myndighetens arbete.
På området tillgänglighet för funktionshindrade innebär utred- ningens förslag en utvidgning till
480
SOU 2019:39 |
Konsekvenser av förslagen |
Sammantaget bedömer utredningen att de utökade uppgifterna för Myndigheten för press, radio och tv, i varje fall inledningsvis, bör kunna rymmas inom myndighetens befintliga anslag.
Statens medieråd
Utredningens förslag innebär att Statens medieråd får vissa nya uppgifter. Myndigheten får i uppgift att bistå mediebranschens aktö- rer i framtagandet av gemensamt system för innehållsklassificering och information om innehåll och att tillsammans med Myndigheten för press, radio och tv uppmana till samreglering för leverantörer av videodelningsplattformar. Dessutom får Statens medieråd i uppgift att i nära samverkan med Myndigheten för press, radio och tv kart- lägga och redovisa åtgärder som vidtagits för att främja MIK.
När det gäller bedömningen av kartläggningsuppgifterna aktuali- seras de omständigheter som redovisats ovan för Myndigheten för press, radio och tv.
Utredningens bedömning är alltså att det kan vara lämpligt att avvakta det arbete som pågår inom Regeringskansliet och den fort- satt beredningen av Statens medieråds rapport för att få ett bredare underlag för bedömning av myndigheternas resursbehov med anled- ning av utredningens förslag.
Konsumentombudsmannen
Genom att radio- och
Genom utredningens förslag kommer bestämmelserna om för- bud mot barnreklam och förbudet mot reklam för sådan medicinsk behandling som är tillgänglig endast efter ordination i 8 kap. 7, 8 och 14 §§ att gälla även reklam och andra annonser som tillhandahålls av leverantörer av videodelningsplattformar. Utredningen anser att det sannolikt förekommer få tjänster som klassificeras som videodelnings- plattformar och faller under svensk jurisdiktion. Till det kommer att dessa tjänster inte tillhandahåller reklam som omfattas av regel- verket. Utredningens bedömning är därför att det i nuläget är en upp- gift som inte bör medföra behov av utökade resurser för myndigheten. Inte heller uppgiften att ha tillsyn över att leverantörer som sänder tv
481
Konsekvenser av förslagen |
SOU 2019:39 |
eller som tillhandahåller
Datainspektionen
Utredningens förslag innebär att Datainspektionen ska övervaka be- stämmelserna om skydd av minderårigas personuppgifter.
Datainspektionen arbetar bl.a. för att människors grundläggande fri- och rättigheter skyddas i samband med behandling av person- uppgifter. Utredningen bedömer att de förslag som nu lämnats faller väl inom Datainspektionens uppdrag och inte innebär utökade upp- gifter för myndigheten i sådan utsträckning att det kräver en resurs- förstärkning.
Domstolarna
Utredningens förslag innebär nya uppgifter för domstolarna när det gäller följande frågor.
Den som bedriver
Beslut om att påföra särskild avgift när tillgängliggörande för per- soner med funktionsnedsättning inte har skett i den omfattning som krävs ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. I dag kan allmän förvaltningsdomstol besluta om utdömande av vite i denna fråga. Någon ytterligare måltillströmning med anledning av den ändrade sanktionen bedöms inte bli aktuell.
Som beskrivs ovan får även Justitiekanslern, Konsumentombuds- mannen och Datainspektionen utökade uppgifter. I den mån dessa påverkar domstolarnas arbete är det endast i begränsad omfattning.
482
SOU 2019:39 |
Konsekvenser av förslagen |
Sammantaget bedömer utredningen att förslagen endast medför en marginell ökning av domstolarnas uppgifter som bör kunna han- teras inom befintliga budgetramar.
20.5Bedömningar i övrigt
Förslagen bedöms inte ha några konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för jämställdheten mellan kvinnor och män och inte heller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.
20.6Bedömning av förslagen i förhållande till
de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen
Utredningens förslag bedöms vara i överensstämmelse med de skyl- digheter som följer av Sveriges anslutning till den europeiska unionen.
483
21 Författningskommentar
21.1Förslag till lag om ändring i radio- och
1 kap. Lagens innehåll och tillämpningsområde
Lagens innehåll
1 §
I paragrafen anges lagens innehåll. Den har uppdaterats med anledning av de tillkommande bestämmelserna om videodelningsplattformar och beställradio.
Genomförande av
2 §
Enligt artikel 2.1 andra stycket ändringsdirektivet ska de bestämmel- ser som genomför direktivet i medlemsstaterna hänvisa till eller åt- följas av en hänvisning till direktivet.
3 §
Paragrafen genomför artikel 2.3 i
Första stycket har ändrats så att hänvisning sker till artikel 2.3 i
Ändringen i andra stycket första ledet motiveras av att flera av de bestämmelser som bestämmelsen hänvisar till har anknytning till
485
Författningskommentar |
SOU 2019:39 |
innehåll, granskning och tillsyn. Dessa bestämmelser gäller dock inte för den som faller under en annan
Hänvisningen till
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.2.
Leverantörer av videodelningsplattformar
3 a §
Paragrafen är ny och genomför artikel 28a.1 i
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.2.
2 kap. Information och registrering
2 §
Paragrafen ändras och genomför tillsammans med den befintliga be- stämmelsen i 2 kap. 3 § artikel 2.5 och 28a.6 i
Ändringarna i första stycket innebär att kretsen av de som är skyl- diga att anmäla sig för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv utökas till att omfatta dels den som tillhandahåller en video- delningsplattform, dels den som tillhandahåller beställradio som finansieras med public
Den som anmäler en tjänst ska enligt andra stycket punkt 5 även ange på vilket sätt leverantören av tjänsten faller under svensk juris- diktion.
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.3 och 16.5.1.
486
SOU 2019:39 |
Författningskommentar |
4 §
Paragrafen är ny och genomför artikel 2.5 a i
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.4.
5 §
Paragrafen är ny. Myndigheten för press, radio och tv:s register inne- håller uppgifter om tillståndshavare som sänder tv och ljudradio. Om de uppgifter som en tillståndshavare lämnat till myndigheten ändras ska denne genast anmäla detta till myndigheten.
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.4.
3 kap. Definitioner
1 §
Paragrafen innehåller definitioner av vissa begrepp som förekommer i lagen. Genom ändringsdirektivet införs nya definitioner och andra ändras. En ny definition som inte har sitt ursprung i
Användargenererad video
Definitionen är ny och motsvarar definitionen i artikel 1.1 ba i AV- direktivet genom ändringsdirektivet. Med användargenererad video avses en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som, oavsett längd, utgör ett enskilt inslag som skapats av en användare och lad- dats upp på en videodelningsplattform av samma eller någon annan användare.
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.1.
487
Författningskommentar |
SOU 2019:39 |
Beställradio
Definitionen är ny. Beställradio är en tjänst som, i likhet med beställ- tv, tillhandahålls på begäran och vid en tidpunkt som användaren väljer. Till skillnad från
Övervägandena finns i avsnitt 16.5.1.
Leverantör av medietjänster
Definitionen ändras på så sätt att en även den som tillhandahåller beställradio kan vara en leverantör av medietjänster.
Övervägandena finns i avsnitt 16.5.1.
Leverantör av videodelningsplattform
Definitionen är ny och motsvarar artikel 1.1 da i
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.1.
Produktplacering
Definitionen ändras och ansluter till den ändrade definitionen i artikel 1.1 m i
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.1.
488
SOU 2019:39 |
Författningskommentar |
Sponsring
Definitionen ändras och ansluter till artikel 1.1 k i
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.1.
Beställradio som finansieras genom public
Övervägandena finns i avsnitt 16.5.2.
Videodelningsplattform
Definitionen är ny och ansluter till artikel 1.1. aa i
Något som skiljer videodelningsplattformar från övriga tjänster i
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.1.
5 kap. Innehållet i
2 §
Bestämmelsen i den tidigare 5 kap. 2 § första meningen om krav på varning vid sändning av program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder utgår. En ny
489
Författningskommentar |
SOU 2019:39 |
bestämmelse om information om innehåll som kan vara skadligt för minderåriga föreslås i 5 kap. 3 §
Bestämmelsen i den tidigare 5 kap. 2 § andra meningen om hur program med ingående våldsskildringar och pornografiska bilder ska sändas i tv så att det inte finns en betydande risk att barn ser eller hör dem slås samman med den tidigare bestämmelsen i 5 kap. 3 § om hur program med sådant innehåll ska tillhandahållas i
Övervägandena finns i avsnitt 8.2.1 och 8.2.2.
3 §
Bestämmelsen är ny och genomför artikel 6a.3 i
Övervägandena finns i avsnitt 8.2.2.
3 a §
Bestämmelsen är ny och genomför artikel 6a.2 i
Bestämmelserna om skydd av personuppgifter om minderåriga övervakas av Datainspektionen, vilket framgår av 16 kap. 4 a §.
Övervägandena finns i avsnitt 8.2.3.
5 §
Bestämmelsen i andra stycket är ny. Syftet är att bestämmelsen ska förhindra att andras ekonomiska intressen gynnas i sådan egen- reklam, för vilken bestämmelserna i 8 kap. radio- och
Övervägandena finns i avsnitt 18.2.
490
SOU 2019:39 |
Författningskommentar |
7 §
Paragrafen genomför artikel 16 i
Ändringen i första stycket innebär att både den som sänder tv genom tråd och på annat sätt än genom tråd omfattas av kraven på att sändningarna ska innehålla en viss andel program med europeiskt ursprung.
Övervägandena finns i avsnitt 11.2.1.
8 §
Ändringen i första stycket genomför artikel 13.1 i
Med framhävande avses att underlätta tillgången till produktioner av europeiskt ursprung.
Av andra stycket framgår att skyldigheten inte ska gälla tillhanda- hållare med låg omsättning eller liten publik. Även sådana tjänster där kraven skulle vara opraktiska eller omotiverade med tanke på arten av eller ämnet för tjänsten kan undantas.
I tredje stycket ges en möjlighet för Myndigheten för press, radio och tv att meddela beslut i enskilda fall om undantag från skyldig- heten att främja europeisk produktion om skyldigheten av andra skäl inte är motiverad eller praktiskt möjlig att uppfylla.
Övervägandena finns i avsnitt 11.2.1 och 11.2.2.
12 §
Paragrafens första stycke genomför artikel 7.1 i
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.1 och 10.2.2
Paragrafens nya tredje stycke genomför artikel 7.3 i
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.3
491
Författningskommentar |
SOU 2019:39 |
12 a §
Paragrafen är ny och genomför artikel 7.5 i
De meddelanden som ska göras tillgängliga är dels meddelanden som är av vikt för allmänheten. Det kan t.ex. vara myndighetsinfor- mation eller viktigt meddelande till allmänheten (VMA). För med- delanden som inte är VMA kan i allmänhet förutsättas att en tillstånds- havare har möjlighet att göra meddelandet tillgängligt för personer med funktionsnedsättning. VMA sänds i akuta lägen. Med hänsyn till vikten av att sådana meddelanden inte fördröjs ska ett tillgänglig- görande av VMA ske när det är möjligt.
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.5.
Uppmaning till våld, hat och terroristbrott i vissa satellitsändningar
14 §
Bestämmelsen är ny och genomför artikel 6 i
Övervägandena finns i avsnitt 7.2.3.
5 a kap. Innehållet på videodelningsplattformar
Kapitlet är nytt. Det innehåller bestämmelser som gäller för leveran- törer av videodelningsplattformar.
492
SOU 2019:39 |
Författningskommentar |
1 §
Bestämmelsen upplyser om att
Övervägandena finns i avsnitt 6.4.5.
Bakgrunden är att artikel 28b.1 i
Artikel 15 i
2 §
Bestämmelsen genomför artikel 28b.1 a och innebär att leverantörer av videodelningsplattformar ska vidta lämpliga åtgärder för att skydda barn från ingående våldsskildringar och pornografiska bilder.
Avsikten är att den skyddsnivå som gäller för
Övervägandena finns i avsnitt 6.4.5.
493
Författningskommentar |
SOU 2019:39 |
3 §
Bestämmelsen genomför artikel 28b.3 fjärde stycket och innebär att personuppgifter om minderåriga som en leverantör av en videodel- ningsplattform samlat in genom plattformens ålders- och föräldra- kontrollsystem inte ska användas för kommersiella ändamål, t.ex. marknadsföring.
En liknande bestämmelse finns i artikel 6a.2, som gäller person- uppgifter som samlas in för att skydda barn mot skadligt innehåll i
Bestämmelserna om skydd av personuppgifter om minderåriga övervakas av Datainspektionen, vilket framgår av 16 kap. 4 a §.
Övervägandena finns i avsnitt 6.4.6.
4 §
Bestämmelsen genomför artikel 28b.1 b och c och innebär att leve- rantörer av videodelningsplattformar ska vidta lämpliga åtgärder för att
Liksom när det gäller bestämmelsen om skydd av barn (5 a kap. 2 §) åläggs leverantörer av videodelningsplattformar att vidta lämp- liga åtgärder för att uppfylla kraven. Vad som kan utgöra lämpliga åtgärder beskrivs i artikel 28b.3. Myndigheten för press, radio och tv ges i uppgift att medverka till samreglering på området videodel- ningsplattformar, innefattande bl.a. frågan om lämpliga åtgärder.
Övervägandena finns i avsnitt 6.4.5.
494
SOU 2019:39 |
Författningskommentar |
5 §
Bestämmelsen genomför delvis artikel 28b.2 första stycket. I bestäm- melsen förtydligas att vissa av radio- och
Bestämmelsen innebär att vissa krav ställs på leverantören av video- delningsplattformen när det gäller sponsring och produktplacering som tillhandahålls av dessa leverantörer i
Övervägandena finns i avsnitt 6.4.5.
6 §
Bestämmelsen genomför delvis artikel 28b.2 andra stycket. I bestäm- melsen förtydligas att vissa av radio- och
Bestämmelsen innebär att leverantören av videodelningsplatt- formen ska vidta lämpliga åtgärder för att uppfylla kraven när det gäller sponsring och produktplacering som inte tillhandahålls av dessa leverantörer. Det handlar om sponsring och produktplacering som ingår i innehåll som tillgängliggörs på videodelningsplattformen och som leverantören av plattformen har begränsad kontroll över.
Övervägandena finns i avsnitt 6.4.5.Vad som kan utgöra lämpliga åtgärder beskrivs i avsnitt 6.4.6 och i artikel 28b.3. Myndigheten för press, radio och tv ges i uppgift att medverka till samreglering på området, innefattande bl.a. frågan om lämpliga åtgärder.
495
Författningskommentar |
SOU 2019:39 |
7 §
Bestämmelsen genomför delvis artikel 28b.2 första stycket. I bestäm- melsen förtydligas att vissa av radio- och
Bestämmelsen innebär att vissa krav ställs på leverantören av videodelningsplattformen när det gäller reklam och andra annonser som tillhandahålls av dessa leverantörer. Syftet är att åstadkomma en teknikneutral reglering som innebär att samma regler om reklam och andra annonser ska gälla för innehåll som tillgängliggörs på en video- delningsplattform och för innehåll i form av
Övervägandena finns i avsnitt 6.4.5.
8 §
Bestämmelsen genomför delvis artikel 28b.2 andra stycket. I bestäm- melsen förtydligas att vissa av radio- och
Bestämmelsen innebär att leverantören av videodelningsplatt- formen ska vidta lämpliga åtgärder för att uppfylla kraven när det gäller reklam och andra annonser som inte tillhandahålls av dessa leverantörer. Det handlar om reklam och andra annonser som ingår i innehåll som tillgängliggörs på videodelningsplattformen och som leverantören av plattformen har begränsad kontroll över.
Övervägandena finns i avsnitt 6.4.5.
Vad som kan utgöra lämpliga åtgärder beskrivs i avsnitt 6.4.6 och i artikel 28b.3. Myndigheten för press, radio och tv ges i uppgift att främja samreglering på området videodelningsplattformar, innefat- tande bl.a. frågan om lämpliga åtgärder.
496
SOU 2019:39 |
Författningskommentar |
6 kap. Produktplacering
När produktplacering inte får förekomma
1 §
Paragrafen genomför artikel 11.2
Ändringen innebär att huvudregeln blir att produktplacering får förekomma i både tv och
Övervägandena finns i avsnitt 9.2.3.
2 §
Paragrafen ändras som en följd av ändringarna i 6 kap. 1 §. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.3.
Det förs också in ett nytt förbud i första punkten mot produkt- placering av alkoholdrycksliknande preparat. Övervägandena finns i avsnitt 18.3.
Ändringar har gjorts med anledning av att alkohollagen utvidgats till att även omfatta alkoholdrycksliknande preparat samt att tobaks- lagen och lagen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare slagits samman till en ny lag om tobak och liknande produkter. Ändringarna innebär att punkter i uppräkningen av produkter som inte får vara föremål för produktplacering har slagits samman och att ordningsföljden justerats något.
Den som inte följer bestämmelserna i denna paragraf får åläggas att betala en särskild avgift enligt 17 kap. 5 § första stycket 5.
3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på program där det före- kommer produktplacering.
Ändringen i första stycket syftar till att förtydliga att bestämmel- sen även gäller program som tillhandahålls i
497
Författningskommentar |
SOU 2019:39 |
Andra stycket kompletteras så att det omfattar också strukturering
ien programkatalog i
Övervägandena finns i avsnitt 9.2.3.
8 kap. Reklam och andra annonser m.m.
1 §
Paragrafen reglerar högsta tillåtna tid för annonser. Genom änd- ringarna genomförs artikel 23 i
Första stycket ändras så att annonser får sändas i tv under högst
20 procent av tiden mellan kl. 06.00 och 18.00 samt 20 procent av tiden mellan kl. 18.00 och 24.00. Av ändringen följer att det för tiden mellan kl. 24.00 och 06.00 saknas reglering av högsta tillåtna tid för annonser. Med 20 procent av tiden mellan de angivna klockslagen avses 20 procent av hela det angivna tidsspannet, inte 20 procent av sändningstiden.
I paragrafen införs ett nytt andra stycke med innebörden att neutrala inramningar mellan redaktionellt innehåll och reklaminslag och mellan enskilda inslag, s.k. svartrutor, inte räknas som annonstid.
Tredje stycket motsvarar nuvarande andra stycket. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.2.
16 §
Bestämmelsen genomför artikel 23.2
Förändringen innebär att undantaget för egenreklam utvidgas till att omfatta reklam som en leverantör av medietjänster gör för pro- gramverksamhet från andra leverantörer av medietjänster som tillhör samma mediegrupp. Sändningstid som ett programföretag avsätter för sådana meddelanden som inte bara rör dess egna program utan även program och audiovisuella medietjänster från andra leverantö- rer av medietjänster som tillhör samma mediegrupp ska inte inklu- deras i den maximala sändningstid som får användas för
Övervägandena finns i avsnitt 9.2.2.
498
SOU 2019:39 |
Författningskommentar |
17 §
Paragrafen är ny och genomför artikel 7b i
Bestämmelsen i första stycket syftar till att upplysa aktörer på mediemarknaden, både leverantörer av medietjänster i form av t.ex. programföretag och aktörer som verkar som distributörer av innehåll liksom leverantörer av tekniska lösningar för
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt andra stycket meddela föreskrifter om undantag från krav på medgivande. Exempel på överliggande inslag som inte bör kräva med- givande från leverantören av medietjänsten finns beskrivna i skäl 26.
Övervägandena finns i avsnitt 9.2.8.
9 kap. Vidaresändningar i kabelnät
1 §
Ändringen i paragrafen innebär att även sökbar
Innehållet i sökbar
De ändringar som görs i tredje och fjärde stycket följer av att sökbar
Övervägandena finns i avsnitt 15.5.2.
2 §
Ändringen innebär att de programtjänster som ska vidaresändas ska ha olika innehåll.
Att programtjänsterna ska ha olika innehåll betyder inte att pro- gram med samma innehåll inte kan sändas i olika programtjänster.
499
Författningskommentar |
SOU 2019:39 |
Ett program som sänts i en programtjänst kan visas i en annan pro- gramtjänst vid en annan tidpunkt. Program kan även göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning i en programtjänst samtidigt som programmet sänds utan tillgängliggörande i en annan program- tjänst utan att detta påverkar bedömningen av om programtjänsterna som helhet har olika innehåll.
Att programtjänsterna ska ha olika innehåll innebär inte heller att ett viktigt meddelande till allmänheten inte kan vidaresändas sam- tidigt i alla fyra programtjänsterna eftersom ett sådant meddelande inte är en del av själva programtjänsten. Det finns därför inget som hindrar att ett viktigt meddelande till allmänheten sänds samtidigt i alla de programtjänster som omfattas av vidaresändningsplikten.
Övervägandena finns i avsnitt 15.5.1.
14 kap. Innehållet i ljudradiosändningar och beställradio
Rubriken ändras eftersom även beställradio från Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB omfattas av vissa innehållsregler.
Beställradio från public service
2 §
Paragrafen ändras till att avse program i ljudradiosändning. För att inte alla ljudradioprogram, dvs. även i beställradio, ska omfattas av bestämmelsen om otillbörligt kommersiellt gynnande ändras bestäm- melsens första stycke till att enbart avse program i ljudradiosändning.
Övervägandena finns i avsnitt 16.5.2.
Bestämmelsen i andra stycket är ny, se kommentaren till 5 kap. 5 § och avsnitt 18.2.
8 §
Paragrafen är ny. Sådan beställradio som finansieras med public
Övervägandena finns i avsnitt 16.5.2.
500
SOU 2019:39 |
Författningskommentar |
15 kap. Reklam, andra annonser och sponsring
Sponsring från läkemedelsföretag
9 c §
Paragrafen är ny och innebär att samma begränsningar som gäller när läkemedelsföretag sponsrar program i tv och
Övervägandena finns i avsnitt 18.4.
Beställradio från public service
11 §
Paragrafen är ny och innebär att bestämmelserna om sponsring i
15kap.
Övervägandena finns i avsnitt 16.5.2.
16kap. Granskning och tillsyn
1 §
Hänvisningen till 5 kap. 3 § tas bort. Den nya hänvisningen till 5 kap. 14 § innebär att Justitiekanslern ska övervaka nämnda bestämmelse om uppmaningar till våld, hat eller terroristbrott.
Att den svenska satellitentreprenören ska ombesörja att program- men spelas in och utan kostnad överlämna en kopia av inspelningen till Justitiekanslern följer av bestämmelserna i 5 kap. 3 § tredje stycket och 5 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförord- ningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.
Övervägandena finns i avsnitt 7.2.4.
2 §
Ändringen i paragrafens första stycke innebär att granskningsnämn- den för radio och tv ska övervaka genom granskning i efterhand även program som har tillhandahållits i beställradio som finansieras med
501
Författningskommentar |
SOU 2019:39 |
public
Övervägandena finns i avsnitt 16.5.2.
4 a §
Paragrafen är ny. Datainspektionen ska övervaka de nya bestämmel- serna i 5 kap. 3 a § och 5 a kap. 3 b § som skyddar personuppgifter om minderåriga som samlats eller genererats av leverantörer av medie- tjänster i samband med ålderskontroll m.m. Vid Datainspektionens handläggning av ärenden om personuppgifter gäller EU:s dataskydds- förordning.
Övervägandena finns i avsnitt 8.2.3.
5 §
Paragrafens första stycke ändras så att både den som sänder tv genom tråd och på annat sätt än genom tråd ska redovisa andelen program med europeiskt ursprung. För att skapa en möjlighet till större flexi- bilitet för rapporteringen har kravet på att denna ska ske vartannat år tagits bort.
Övervägandena finns i avsnitt 11.2.3.
Paragrafens andra stycke är nytt och innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om redovisningen. Det införs även en möjlighet att meddela före- skrifter om undantag från redovisningsskyldigheten för
Övervägandena finns i avsnitt 11.2.4.
6 §
Paragrafen ändras och genomför artikel 13.4 i
502
SOU 2019:39 |
Författningskommentar |
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt andra stycket meddela föreskrifter om hur redovisningen ska ske. I likhet med vad som gäller för
Övervägandena finns i avsnitt 11.2.3.
Redovisning av hur en tjänst har gjorts tillgänglig
6 a §
Paragrafen är ny och genomför artikel 7.2 i
Redovisningarna ska även ge det underlag som behövs för att Sveriges skyldighet att rapportera om genomförandet till kommis- sionen uppfylls.
I andra stycket ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmelser möjlighet att meddela närmare föreskrifter om redo- visningen samt vad som ska ingå i en handlingsplan.
Övervägandena finns i avsnitt 10.2.3.
10 §
Ändringen är föranledd av att även Myndigheten för press, radio och tv ska få pröva frågor om särskild avgift enligt 17 kap. 5 a §. Det är därför inte bara granskningsnämnden för radio och tv som behöver uppgifter för att bedöma storleken på den särskilda avgiften.
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.5.
14 §
I andra stycket införs en ny bestämmelse som förhindrar att riks- dagsledamöter, statsråd eller anställda i Regeringskansliet är leda- möter i granskningsnämnden för radio och tv.
Övervägandena finns i avsnitt 12.4.4.
503
Författningskommentar |
SOU 2019:39 |
15 §
Artikel 4 i
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.6.
En ändring görs dock för att förtydliga att bestämmelserna om samarbete med en behörig myndighet i en annan
Övervägandena finns i avsnitt 18.1.4.
16 §
Paragrafen ändras som en följd av att även tillhandahållanden av
Den nuvarande möjligheten för Myndigheten för press, radio och tv att enligt 16 kap. 17 § meddela verkställighetsföreskrifter om sam- arbete mellan myndigheter tas bort. Behovet av att ange hur sam- arbete mellan myndigheter ska ske kan i stället tillgodoses genom att myndigheten tar fram och fastställer en rutinbeskrivning.
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.6.
504
SOU 2019:39 |
Författningskommentar |
17 kap. Straff, särskild avgift och vite
Underlåtenhet att anmäla och lämna information
3 §
Paragrafen ändras. Sanktionen böter när en leverantör av medie- tjänster inte anmäler verksamheten för registrering tas bort. Myn- digheten för press, radio och tv får i stället en möjlighet att förelägga leverantören att fullgöra anmälningsskyldigheten. Ett sådant före- läggande får förenas med vite.
Med hänsyn till att sanktionen för underlåtelse att fullgöra anmäl- ningsskyldigheten ändras från böter till föreläggande som kan för- enas med vite ändras även rubriken närmast före paragrafen.
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.5.
3 a §
Paragrafen är ny. Den som har anmält och lämnat uppgifter om en verksamhet som inte är tillståndspliktig eller som har angett uppgif- ter i en ansökan om tillstånd ska även anmäla ändringar i de uppgifter som har registrerats.
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.5.
3 b §
Bestämmelsen är ny. Programföretag som sänder tv liksom leveran- törer av
Övervägandena finns i avsnitt 17.2.2.
505
Författningskommentar |
SOU 2019:39 |
5 a §
Paragrafen är ny och innebär att en särskild avgift ska påföras den som inte följer ett beslut om skyldighet att utforma
Övervägandena finns i avsnitt 17.2.3.
6 a §
Bestämmelsen är ny. En särskild avgift kan sättas ned om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp.
Övervägandena finns i avsnitt 17.2.3.
11 §
En ny andra punkt i första stycket införs. Andra och tredje punkten omnumreras och fjärde punkten tas bort.
En vitessanktion knyts till den nya bestämmelsen i 5 kap. 3 § om skyldighet att lämna information om innehåll som kan skada minder- årigas fysiska, mentala eller psykiska hälsa. En hänvisning till 5 kap. 3 § läggs därför till i första stycket punkten 2.
Övervägandena finns i avsnitt 8.2.2.
I den nya tredje punkten har överträdelser av tillståndsvillkor enligt 13 kap. 9 §
De ändringar som sker i andra stycket är följdändringar. Ett före- läggande enligt den nya andra punkten får meddelas av Myndigheten för press, radio och tv.
Övervägandena finns i avsnitt 17.2.1.
506
SOU 2019:39 |
Författningskommentar |
Föreläggande för den som sänder uppmaning till våld, hat och terroristbrott
13 a §
Paragrafen är ny. Justitiekanslern ges enligt första stycket möjlighet att förelägga den som sänder uppmaningar till våld, hat eller terrorist- brott i strid med den nya bestämmelsen i 5 kap. 14 § att inte på nytt sända sådant innehåll. I andra stycket anges att ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Övervägandena finns i avsnitt 7.2.4.
14 §
Av andra stycket framgår att förelägganden om att verksamheten ska följa radio- och
Övervägandena finns i avsnitt 7.2.4.
18 kap. Återkallelse av tillstånd
2 §
Ändringen i andra punkten är redaktionell och följer ändringen i 18 kap. 5 §.
5 §
Paragrafen ändras genom att en ny återkallelsegrund läggs till i en femte punkt. Ett tillstånd att sända digital kommersiell radio får åter- kallas om ett villkor om att ägarförhållandena och inflytandet i det företag som har tillståndet inte får ändras mer än i begränsad om- fattning har åsidosatts på ett väsentligt sätt.
Övervägandena finns i avsnitt 17.2.1.
507
Författningskommentar |
SOU 2019:39 |
19 kap. Handläggningen av mål om återkallelse, särskild avgift och vite m.m.
4 §
Bestämmelsen förtydligas så att det framgår att den gäller särskild avgift enligt 17 kap. 5 §.
Ändringen i andra stycket är redaktionell. Övervägandena finns i avsnitt 17.2.3.
4 a §
Paragrafen är ny. Första stycket innebär att granskningsnämnden för radio och tv får pröva fråga om särskild avgift enligt 17 kap. 5 a § när ett beslut om att tillgängliggöra innehåll har fattats av regeringen. Myndigheten för press, radio och tv får pröva frågan i övriga fall.
Andra stycket motsvarar preskriptionsregeln i 17 kap. 4 § med ändringen att preskriptionstiden räknas från det att tillgängliggörande skulle ha skett. Ett beslut anger som regel att tillgängliggörande ska ske i en viss omfattning under en period. Preskriptionstiden börjar då löpa efter periodens slut.
Övervägandena finns i avsnitt 17.2.3.
20 kap. Överklagande
3 §
I bestämmelsen införs en ny första punkt i första stycket som innebär att beslut av Myndigheten för press, radio och tv om registrering enligt 2 kap. 2 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Övervägandena finns i avsnitt 4.2.3.
Särskild avgift
3 a §
Paragrafen är ny. Beslut om särskild avgift som fattas av gransknings- nämnden för radio och tv respektive Myndigheten för press, radio och tv enligt 17 kap. 5 a § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Övervägandena finns i avsnitt 17.2.3.
508
SOU 2019:39 |
Författningskommentar |
21.2Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område
5 kap. Om bevarande av exemplar och inspelningar m.m.
3 §
Paragrafen ändras. Även den som tillhandahåller beställradio som finansieras med public
Övervägandena finns i avsnitt 16.5.2.
21.3Förslag till lag om ändring
i marknadsföringslagen (2008:486)
2 §
Ändringen i första stycket punkt 2 sker för att tydliggöra att mark- nadsföringslagen tillämpas på alla slags audiovisuella medietjänster som omfattas av radio- och
Övervägandena finns i avsnitt 18.5.
21.4Förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622)
7 kap. Marknadsföring av alkoholdrycker och alkoholdrycksliknande preparat
3 §
Bestämmelsen ändras så att den tidigare hänvisningen till radio- och
509
Författningskommentar |
SOU 2019:39 |
från tredje länder. Begreppen
Ändringar görs även för att de motsvarande bestämmelserna i alkohollagen och lagen (2018:2088) om tobak och liknande produk- ter ska bli likalydande.
Övervägandena finns i avsnitt 18.5.
21.5Förslag till lag om ändring i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter
4 kap. Marknadsföring
1 §
Bestämmelsen ändras så att den tidigare hänvisningen till radio- och
Ändringar görs även för att de motsvarande bestämmelserna i alkohollagen och lagen om tobak och liknande produkter ska bli likalydande.
Övervägandena finns i avsnitt 18.5.
4 §
Bestämmelsen ändras så att den tidigare hänvisningen till radio- och
Övervägandena finns i avsnitt 18.5.
510
Referenser
Svenskt offentligt tryck
Bet. 2004/05:KU26 Vidaresändningsplikt i kabelnät. Bet. 2009/10:KU25 En ny radio- och
Bet. 2013/14KrU3 Bildning och tillgänglighet – radio och tv i allmänhetens tjänst
Bet. 2017/18:KU13 Ett starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten.
Bet. 2016/17:KU28 Vissa frågor om kommersiell radio.
Bet. 2017/18KU10 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.
Bet. 2018/19:KU2 Ändrade mediegrundlagar (vilande grundlags- beslut, m.m.).
Bet. 2018/19:SoU3 Ny lag om tobak och liknande produkter.
Ds 2017:66 Motståndskraft – Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret
Prop. 1977/78:91 Radions och televisionens fortsatta verksamhet m.m.
Prop. 1984/85:199 om radio- och
Prop. 1985/86:146 om vidaresändning av radio- och
Prop. 1990/91:149 om radio- och
Prop. 1992/93:75 Satellitsändningar av
Prop. 1992/93:110 Ändringar i marknadsföringslagen m.m. med anledning av
511
Referenser |
SOU 2019:39 |
Prop. 1993/94:160 Ny myndighetsorganisation på radio- och TV- området.
Prop. 1994/95:123 Ny marknadsföringslag. Prop. 1995/96:129 Säkerhetsskydd.
Prop. 1995/96:160 Radio- och
Prop. 1997/98:15 Ansvar för elektroniska anslagstavlor.
Prop. 1997/98:184 Ändringar i radio- och
Prop. 2001/02:74 Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet.
Prop. 2001/02:150 Lag om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, m.m.
Prop. 2002/03:110 Lag om elektronisk kommunikation m.m. Prop. 2004/05:105 Vidaresändningsplikt i kabelnät.
Prop. 2005/06:70 Ändringar i läkemedelslagstiftningen m.m. Prop. 2007/08:4 Annonstid i radio och tv.
Prop. 2007/08:8 TV – tillgänglig för alla, tillstånd för digital marksänd TV.
Prop. 2007/08:115 Ny marknadsföringslag.
Prop. 2008/09:195 Utveckling för oberoende och kvalitet – radio och tv i allmänhetens tjänst
Prop. 2009/10:81 Grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor.
Prop. 2009/10:115 En ny radio- och
Prop. 2009/10:228 Filmcensuren för vuxna avskaffas – skyddet för barn och unga mot skadlig mediepåverkan stärks.
Prop. 2012/13:164 Bildning och tillgänglighet – radio och tv i allmänhetens tjänst
Prop. 2013/14:17 Marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring.
Prop. 2013/14:51 Förstärkt skydd mot främmande makts underrättelseverksamhet.
Prop. 2013/14:146 Straffansvar för folkmord, brott mot mänsklig- heten och krigsförbrytelser.
512
SOU 2019:39 |
Referenser |
Prop. 2014/15:118 Några ändringar i radio- och
Prop. 2016/17:132 Genomförande av tobaksproduktsdirektivets bestämmelser om
Prop. 2016/17:136 Vissa frågor om kommersiell radio.
Prop. 2016/17:222 Ett starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten.
Prop. 2017/18:49 Ändrade mediegrundlagar.
Prop. 2017/18:89 Ett modernt och stärkt skydd för Sveriges säkerhet – ny säkerhetsskyddslag.
Prop. 2017/18:156 Ny lag om tobak och liknande produkter. Prop. 2017/18:174 En mer heltäckande terrorismlagstiftning. Prop. 2017/18:220 En omreglerad spelmarknad.
Prop. 2017/18:226 Ny resegarantilag.
Prop. 2017/18:242 En ny ordning för redovisningstillsyn.
Prop. 2017/18:261 Långsiktig finansiering och stärkt oberoende för public service.
Prop. 2018/19:59 Regleringen av alkoglass m.fl. produkter. SOU 1977:19 Radio och TV
SOU 1994:105 Ny lagstiftning om radio och TV. SOU 2008:64 Kontinuitet och förändring.
SOU 2011:81 Myndighetschefens villkor. SOU 2013:38 Vad bör straffas.
SOU 2016:58 Ändrade mediegrundlagar.
SOU 2016:65 Anpassningar med anledning av EU:s dataskydds- reform.
SOU 2017:59 Regleringen av alkoglass m.fl. produkter.
SOU 2017:79 Finansiering av public service – för ökad stabilitet, legitimitet och stärkt oberoende.
SOU 2018:50 Ett oberoende public service för alla – nya möjlig- heter och ökat ansvar.
SOU 2018:92 Frekvenser i samhällets tjänst.
Skr. 2016/17:213 En nationell strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet.
513
Referenser |
SOU 2019:39 |
Litteratur, rapporter m.m.
Asp, Ulväng och Jareborg, Kriminalrättens grunder, upplaga 2.
Erga SG3 – Analysis and discussion paper to contribute to the consistent implementation of the revised AVMSD, 2018.
Erga Report on Protection of Minors in the Audiovisual Media Services: Trends & Practices, 2017.
Erga Activity report on Protecting Children in Audiovisual Media Services – Current and Future Measures, 2017.
Europeiska kommissionen Revised guidelines for monitoring the application of articles 16 and 17 of the audiovisual and media services (AVMS) Directive Doc CC AVMSD (2011) 2.
Europeiska kommissionen Rapport från kommissionen till europa- parlamentet, rådet, europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén om tillämpningen av rådets rekommenda- tion av den 24 september 1998 i fråga om skyddet av minderåriga och människans värdighet och av Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 20 december 2006 om skyddet av minder- åriga och människans värdighet och rätten till genmäle med av- seende på konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster KOM (2011)556 slutlig.
Federal Communications Commission (FCC) Disability Rights Office (www.fcc.gov/accessibility, senast besökt den 22 maj 2019).
Finansinspektionen Om redovisningstillsyn (www.fi.se/sv/marknad/tillsyn/redovisningstillsyn/om- redovisningstillsyn/, senast besökt den 21 maj 2019).
Granskningsnämnden för radio och tv Beslut den 29 oktober 2012, Myndigheten för press, radio och tv:s dnr
Kammarrätten i Stockholm Dom den 18 maj 2017, mål nr
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Krisinformation.se Viktigt Meddelande till allmänheten, VMA
514
SOU 2019:39 |
Referenser |
Myndigheten för press, radio och tv Beslut den 31 mars 2014, dnr 13/01812 m.fl., ansökan om tillstånd att sända marksänd tv och sökbar
Myndigheten för press, radio och tv Beslut den 2 oktober 2014, dnr 12/01960 m.fl., Tillstånd att sända digital kommersiell radio.
Myndigheten för press, radio och tv Krav på tillgänglighet till tv- sändningar för personer med funktionsnedsättning – Beslutsmodell från och med juli 2016, dnr 15/02751.
Myndigheten för press, radio och tv Sammanställning av frågor rörande radio- och
Myndigheten för press, radio och tv Beslut den 29 juni 2016, dnr 16/01344, Krav på att tillgängliggöra sändningar för personer med funktionsnedsättning.
Myndigheten för press, radio och tv Vidaresändningsplikten, utrymmet för lokala kabelsändarorganisationer samt tillgång och upptäckbarhet i en online miljö – En översyn av nuvarande reglering och analys av framtida behov dnr 16/01858.
Myndigheten för press, radio och tv Beslut den 31 oktober 2017, dnr 17/02157 m.fl., Nationella tillstånd att sända analog kommersiell radio.
Myndigheten för press, radio och tv Medieutveckling 2018
–Mediekonsumtion.
Myndigheten för press, radio och tv Årsredovisning 2018.
Pitfalls and obstacles of media policymaking in an age of digital con- vergence: The Flemish signal integrity case, Hilde van den Bulck och Karen Donders, Journal of Information Policy 4 (2014).
Reklamombudsmannens webbplats, www.reklamombudsmannen.org, senast besökt den 19 juni 2019.
Regeringens (Kulturdepartementet) Beslut den 20 december 2016, dnr Ku2016/02455/MF, Krav på tillgänglighet till
515
Referenser |
SOU 2019:39 |
Statskontoret En analys av några offentliga styrmedel för bättre matvanor, 2019:10.
Stiftelsen för internetinfrastruktur(Internetstiftelsen) Svenskarna och internet – 2018.
Sveriges Radio AB Public
Sveriges Radio AB Vad är poddradio? (sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2332&artikel= 4905197, senast besökt den 22 maj 2019).
Sveriges Utbildningsradio AB Public
516
Bilaga 1
Kommittédirektiv 2018:55
Genomförande av ändringar i
och översyn av radio- och
Beslut vid regeringssammanträde den 28 juni 2018
Sammanfattning
En särskild utredare ges i uppdrag att föreslå de författningsänd- ringar och andra åtgärder som behövs för genomförande av Europa- parlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemssta- ternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audio- visuella medietjänster (ändringsdirektivet), som förväntas antas inom kort. Utredaren ska bl.a. analysera om det finns förutsättningar för att genomföra delar av direktivets bestämmelser genom samreglering. Utredaren ska därutöver se över radio- och
Nuvarande
Europaparlamentets och rådets direktiv om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra för- fattningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (AV- direktivet, ursprungligen
517
Bilaga 1 |
SOU 2019:39 |
om
Förslag till ändring av
Den 25 maj 2016 lämnade Europeiska kommissionen ett förslag till ändringar i
518
SOU 2019:39 |
Bilaga 1 |
som blir tillämpliga på s.k. videodelningsplattformstjänster, dvs. tjäns- ter där tjänsteleverantören inte har redaktionellt ansvar för inne- hållet men kan påverka hur detta organiseras. Ändringsdirektivet föreslås också innehålla bestämmelser om nationella myndigheters självständighet och om samarbete dem emellan. Slutligen föreslås vissa förtydliganden i bestämmelserna om jurisdiktion.
Såväl rådet som Europaparlamentets utskott för kultur och ut- bildning har lämnat ett stort antal förslag till ändringar av kommis- sionens förslag. Under de trepartsförhandlingar som pågått sedan hösten 2017 har kompromisser nåtts på flertalet områden. Eftersom förhandlingarna fortfarande pågår är ändringsdirektivet ännu ingen färdig text. I det följande utgår redogörelsen av ändringsdirektivet från det aktuella förhandlingsläget. En formell överenskommelse för- väntas i början av hösten 2018.
Uppdraget att föreslå hur ändringsdirektivet ska genomföras
Utredaren ska analysera ändringsdirektivet och bedöma i vilken ut- sträckning svensk rätt behöver ändras eller kompletteras. Utredaren ska föreslå de författningsändringar som är nödvändiga för att genomföra direktivet samt belysa konsekvenser för dem som berörs. I uppdraget ingår inte att föreslå ändringar i grundlag eller straffrätt.
Utredaren ska sträva efter lösningar som är i linje med gällande svenska rättsprinciper och som passar in i befintlig systematik. Utre- daren ska fästa särskilt avseende vid att regleringen inte i onödan leder till ökade kostnader eller administrativa bördor för de aktörer som berörs av förslagen eller för det allmänna. Liksom vid all lag- stiftning ska enkelhet, överskådlighet och konsekvens eftersträvas. Det är viktigt att skyddet för grundläggande fri- och rättigheter, t.ex. tryck- och yttrandefriheten, noga beaktas och att bedömningar som görs och förslag som lämnas är förenliga med svensk grundlag, EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, den europeiska konven- tionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna (Europakonventionen) och Sveriges folkrättsliga förpliktelser i övrigt.
Utöver dessa generella riktlinjer för uppdraget gäller följande när- mare riktlinjer för den del av uppdraget som avser genomförande av ändringsdirektivet.
519
Bilaga 1 |
SOU 2019:39 |
Genomförande genom samreglering?
Utgivarna, Svenska Journalistförbundet och Pressklubben har i en skrivelse till regeringen den 4 april 2018 meddelat att de beslutat inrätta ett gemensamt medieetiskt system för prövning av frågor om privatlivsintrång och rätt till genmäle oberoende av publicerings- plattform (Ku2018/00822/MF). För marksänd tv finns möjlighet att i sändningstillstånd ställa upp programrelaterade villkor om skyldig- het att i sändningsverksamheten respektera den enskildes privatliv samt att sända genmälen (4 kap. 9 § 11 och 12). Beslut om tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än dem som den sökande har godtagit (4 kap. 14 §). SVT, UR och TV4 har i dag i sina tillstånd villkor om att respektera enskilds privatliv. SVT och UR har också villkor om genmäle. Enligt 16 kap. 2 § första stycket radio- och
520
SOU 2019:39 |
Bilaga 1 |
Utredaren ska därför
•analysera förutsättningarna för samreglering och hur ett sam- regleringssystem skulle kunna vara utformat, inklusive möjlig- heten att basera en sådan reglering på självreglerande system som redan finns eller är på väg att utvecklas,
•om det bedöms finnas förutsättningar för samreglering, analysera vilka delar av
•om så bedöms aktuellt, föreslå vilken myndighet som bör ges i uppdrag att medverka till samreglering inom det område som samordnas genom
•analysera förutsättningarna för att innehåll i radio- och
– nya möjligheter och ökat ansvar (SOU 2018:50), och
•i den utsträckning det bedöms lämpligt föreslå de författnings- ändringar som behövs för att frågor om integritetsintrång och genmäle i etermedier ska kunna prövas inom ramen för ett själv- regleringssystem.
Videodelningsplattformstjänster
Genom ändringsdirektivet breddas tillämpningsområdet för AV- direktivet till att omfatta också s.k.
521
Bilaga 1 |
SOU 2019:39 |
Utredaren ska därför
•överväga vad som utgör lämpliga åtgärder och analysera behovet av författningsreglering för att säkerställa att lämpliga åtgärder vidtas,
•bedöma hur det ska säkerställas att det finns mekanismer för klagomål och prövning för att lösa tvister mellan användare och leverantörer av videodelningsplattformar, och
•vid behov lämna förslag till författningsändringar.
Jurisdiktionsfrågor
Som en utgångspunkt gäller enligt
Utredaren ska därför
•analysera behovet av författningsändringar för genomförande av de ändrade kriterierna för fastställande av jurisdiktion och rele- vanta procedurregler, och
•vid behov lämna förslag till författningsändringar.
Innehåll som uppmanar till våld, hat eller terroristbrott
Enligt artikel 6 i
522
SOU 2019:39 |
Bilaga 1 |
Utredaren ska därför
•analysera behovet av författningsändringar med anledning av den utvidgade bestämmelsen om innehåll som uppmanar till hat, och
•vid behov lämna förslag till författningsändringar.
Skydd av minderåriga och krav på information
Genom ändringsdirektivet skärps reglerna för skydd av minderåriga i
Utredaren ska därför
•analysera behovet av författningsändringar med anledning av de striktare reglerna för skydd av minderåriga, och
•vid behov lämna förslag till författningsändringar.
Audiovisuella kommersiella meddelanden
I det moderna medielandskapet ser tittarna ofta
523
Bilaga 1 |
SOU 2019:39 |
tativa annonsreglerna i
Ändringsdirektivet innehåller bestämmelser om audiovisuella kom- mersiella meddelanden i videodelningsplattformstjänster.
Utredaren ska därför
•överväga om bestämmelserna om annonser, produktplacering och sponsring i radio- och
•överväga hur bestämmelserna i ändringsdirektivet om audiovisuella kommersiella meddelanden i videodelningsplattformstjänster bör genomföras, och
•vid behov lämna förslag till författningsändringar.
Krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning och främjande av europeiska produktioner
Europeiska kommissionen har i ett överträdelseärende mot Sverige ifrågasatt om
1januari 2019. Riksdagen beslutade den 30 maj 2018 att anta förslagen som vilande.
Genom ändringsdirektivet skärps kraven på medlemsstaterna att se till att leverantörer av audiovisuella medietjänster aktivt verkar för
524
SOU 2019:39 |
Bilaga 1 |
att göra innehållet tillgängligt för personer med funktionsnedsättning och krav på rapportering av hur arbetet fortskrider införs.
Ändringsdirektivet skärper även kraven på att främja tillgången till europeiska produktioner, bl.a. genom nya regler om kvoter för
Utredaren ska därför
•analysera behovet av författningsändringar för genomförande av ändringsdirektivets striktare bestämmelser om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning,
•analysera behovet av författningsändringar för att anpassa svensk lagstiftning till de skärpta kraven på främjande av europeisk pro- duktion, och
•vid behov lämna förslag till författningsändringar.
Tillsynsmyndigheternas oberoende
I ändringsdirektivet ställs krav på att medlemsstaternas tillsynsmyn- digheter ska vara oberoende från såväl offentliga som privata organ. Den verksamhet som bedrivs ska vara öppen och kunna granskas. Vidare ska myndighetens kompetens och befogenheter vara tydligt författningsreglerade. Ändringsdirektivet fastslår också principer för tillsättning och entledigande av myndighetschefer och nämndleda- möter.
Utredaren ska därför
•analysera om de svenska tillsynsmyndigheternas organisation upp- fyller direktivets krav på oberoende,
•analysera behovet av författningsändringar, och
•vid behov lämna förslag till författningsändringar.
Uppdraget att se över vissa delar av radio- och
Översyn av radio- och
Radio- och
525
Bilaga 1 |
SOU 2019:39 |
att sända under hela tillståndsperioden (4 kap. 5 § och 13 kap. 4 §). Inte vid någon del av tillståndsprövningen (tilldelning, överlåtelse eller återkallelse av tillstånd) ingår att ta särskild hänsyn till Sveriges säkerhet. Det finns t.ex. inte möjlighet att låta bli att tilldela eller att upphäva ett tillstånd till aktörer som kan anses utgöra en nationell säkerhetsrisk. I konstitutionsutskottets betänkande 2016/17:KU28 Vissa frågor om kommersiell radio lyfter utskottet fram vikten av att säkerhetsfrågor på medieområdet tas på största allvar och prioriteras i regeringens fortsatta säkerhetsarbete, utan att den grundlagsstad- gade yttrande- och informationsfriheten inskränks. Med beaktande av det rådande säkerhetspolitiska läget bedömer regeringen att det finns behov av att analysera hur nationella säkerhetsintressen kan säkerställas vid tillståndsprövningen för tv,
Ändringsdirektivet innehåller en möjlighet för medlemsstaterna att införa regler för att öka öppenheten när det gäller audiovisuella medietjänstleverantörers ägarstrukturer. Sådan information kan under- lätta för användarna att bilda sig en välgrundad uppfattning om inne- hållet i en medietjänst. Det gäller även medietjänster som inte om- fattas av ändringsdirektivet.
Utredaren ska därför
•analysera och lämna förslag på hur nationella säkerhetsintressen kan säkerställas vid tillståndsprövningen för sändning av tv, text- tv och ljudradio,
•beskriva tillgången till information om medieföretags ägande- förhållanden på den svenska marknaden,
•analysera om det finns anledning att närmare utreda behovet av att öka öppenheten vad avser medietjänstleverantörers ägarstruk- turer, och
•vid behov lämna nödvändiga författningsförslag.
Tillståndsperioden för marksänd tv
Regeringen har i propositionen Långsiktig finansiering och stärkt oberoende för public service (prop. 2017/18:261) föreslagit att de sändningstillstånd för Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB som regeringen meddelar ska gälla för åtta år från 2030. Förslaget medför att längden på tillståndsperioden
526
SOU 2019:39 |
Bilaga 1 |
inte längre sammanfaller med de tillstånd att sända tv som Myndig- heten för press, radio och tv meddelar. Sådana tillstånd gäller för sex år enligt 4 kap. 12 § andra stycket radio- och
Utredaren ska därför
•överväga om det finns behov och i övrigt är lämpligt att förändra tillståndstiden för annan marksänd tv än public service, och
•vid behov lämna nödvändiga författningsförslag.
Vidaresändningsplikt
I 9 kap.
Utredaren ska därför
•bedöma om förslagen bör genomföras, och
•vid behov lämna förslag till författningsändringar.
Bör beställradio omfattas av radio- och
Radioprogram som tillhandahålls på lyssnarens begäran och vid en tid- punkt som denne bestämmer, bl.a. poddradio och liknande (beställ- radio), omfattas i dag inte av radio- och
527
Bilaga 1 |
SOU 2019:39 |
Utredaren ska därför
•överväga om det finns behov av en reglering motsvarande den som gäller för
•vid behov lämna förslag till författningsändringar.
Sanktioner i radio- och
Radio- och
Utredaren ska därför
•analysera de förslag som lämnats av Myndigheten för press, radio och tv,
•analysera effektiviteten i vitessanktionen som är kopplad till krav på att göra
•överväga behovet av författningsändringar, och
•vid behov lämna förslag till författningsändringar.
Närliggande frågor
Utredaren får föreslå författningsändringar som inte direkt föranleds av uppdraget men som har samband med det, under förutsättning att uppdraget ändå bedöms kunna redovisas i tid.
528
SOU 2019:39 |
Bilaga 1 |
Konsekvensanalys
Utredaren ska redovisa ekonomiska konsekvenser och andra kon- sekvenser av framlagda förslag för svenska företag, utländska företag som verkar eller avser att verka i Sverige, enskilda samt för det all- männa. Om förslagen kan förväntas leda till intäktsminskningar eller kostnadsökningar för det allmänna, ska utredaren föreslå hur dessa ska finansieras.
Samråd och genomförande av uppdraget
Utredaren ska samråda med berörda myndigheter, företag och organi- sationer. Utredaren ska hålla sig informerad om och vid behov beakta relevant arbete som pågår inom Regeringskansliet och utrednings- väsendet – särskilt den parlamentariska kommitté som får i uppdrag att utreda vissa frågor på tryck- och yttrandefrihetens område (dir. 2018:51), Utredningen om kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete (Fi 2018:02), Utred- ningen om radiospektrumanvändning i framtiden (N 2017:7), Kom- mittén om förbättrat skydd för totalförsvarsverksamhet (Fö 2017:02) och Utredningen om vissa säkerhetsskyddsfrågor (Ju 2017:08).
Utredaren ska hålla sig informerad om förhandlingar och arbete som pågår i EU. Utredaren ska beakta betydelsen av Sveriges förplik- telser enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) för de frågor som ska utredas.
Redovisning av uppdraget
Uppdraget ska redovisas senast den 17 augusti 2019.
(Kulturdepartementet)
529
Bilaga 2
15.4.2010 |
|
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 95/1 |
|
|
|
|
|
I
(Lagstiftningsakter)
DIREKTIV
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2010/13/EU
av den 10 mars 2010
om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster)
(kodifierad version)
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions sätt, särskilt artiklarna 53.1 och 62,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
ienlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (1), och
av följande skäl:
(1)Europaparlamentet och rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestäm melser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella me dietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) (2) har ändrats flera gånger (3) på ett väsentligt sätt. För att skapa klarhet och överskådlighet bör det direktivet kodi fieras.
(2)Audiovisuella medietjänster som tillhandahålls över grän serna med hjälp av olika tekniker är ett sätt att uppfylla unionens mål. Vissa åtgärder är nödvändiga för att medge och säkerställa övergången från nationella marknader till
(1) Europaparlamentets ståndpunkt av den 20 oktober 2009 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 15 februari 2010.
(2) EGT L 298, 17.10.1989, s. 23. Rättsaktens ursprungliga titel var ”Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samord ning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television”.
(3) Se bilaga I del A.
en gemensam produktions- och distributionsmarknad för program och för att garantera lojala konkurrensförhållan den utan att påverka den roll i det allmännas intresse som de audiovisuella medietjänsterna ska tillgodose.
(3)Europarådet har antagit Europakonventionen om televi sion över gränserna.
(4)Mot bakgrund av ny teknik för överföring av audiovisu ella medietjänster bör en rättslig ram för utförandet av sändningsverksamhet för television ta hänsyn till att af färsverksamheten påverkas av strukturella förändringar, informations- och kommunikationsteknikens spridning och den tekniska utvecklingen, i synnerhet när det gäller finansieringen av kommersiell sändningsverksamhet, och den bör garantera optimala konkurrensvillkor och rätts säkerhet för informationsteknik, mediebransch och me dietjänster i Europa, liksom respekt för kulturell och språklig mångfald.
(5)De audiovisuella medietjänsterna är i lika hög grad kul turella som ekonomiska tjänster. Deras ökande betydelse för samhälle och demokrati – särskilt som garanter för informationsfrihet, åsiktsmångfald och mediepluralism – utbildning och kultur motiverar särskilda regler för dessa tjänster.
(6)Enligt artikel 167.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska unionen beakta de kulturella aspekterna då den handlar enligt andra bestämmelser i det fördraget, särskilt för att respektera och främja sin kulturella mång fald.
531
Bilaga 2 |
SOU 2019:39 |
L 95/2 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
15.4.2010 |
|
|
|
|
|
|
(7)I sina resolutioner av den 1 december 2005 (1) och den 4 april 2006 (2) om Doharundan och WTO:s minister konferenser krävde Europaparlamentet att de viktigaste offentliga tjänsterna, såsom audiovisuella tjänster, bör un dantas från liberaliseringen inom ramen för förhandlings rundan om Allmänna tjänstehandelsavtalet (Gats). I sin resolution av den 27 april 2006 (3) stödde Europaparla mentet Unescos konvention om främjande av och skydd för mångfalden av kulturella uttryck, vilken särskilt anger att ”kulturella aktiviteter, varor och tjänster är av både ekonomisk och kulturell art eftersom de är bärare av identiteter, värderingar och betydelser och därför inte bör behandlas som om de enbart hade ett handelsvärde”. Genom rådets beslut 2006/515/EG av den 18 maj 2006 om ingående av konventionen om skydd för och främ jande av mångfalden av kulturyttringar (4) godkänns Unescokonventionen på gemenskapens vägnar. Konven tionen trädde i kraft den 18 mars 2007. Detta direktiv respekterar principerna i den konventionen.
(8)Det är viktigt att medlemsstaterna säkerställer att varje handling förhindras, som kan visa sig skadlig för den fria rörligheten och handeln med televisionsprogram eller som kan medföra dominerande ställningar som skulle leda till begränsningar av den
(9)Detta direktiv påverkar inte existerande eller kommande unionsåtgärder beträffande harmonisering, särskilt för att tillfredsställa tvingande krav som rör skydd för kon sumenter och rimligheten i kommersiella transaktioner och konkurrens.
(10)Traditionella audiovisuella medietjänster – såsom televi sion – och nya audiovisuella medietjänster kan skapa många arbetstillfällen i unionen, särskilt i små och me delstora företag, och främja ekonomisk tillväxt och inve steringar. Med tanke på betydelsen av lika konkurrens villkor och en verklig europeisk marknad för audiovisu ella medietjänster bör de grundläggande principerna för den inre marknaden, som fri konkurrens och likabehand ling, efterlevas i syfte att säkra öppenhet och förutsebar het på marknaderna för audiovisuella medietjänster och skapa låga hinder för tillträde.
(11)Det är nödvändigt att se till att alla audiovisuella medie tjänster, både
(1) EUT C 285 E, 22.11.2006, s. 126.
(2) EUT C 293 E, 2.12.2006, s. 155.
(3) EUT C 296 E, 6.12.2006, s. 104.
(4) EUT L 201, 25.7.2006, s. 15.
rättssäkerheten, bidra till att fullborda den inre mark naden och underlätta framväxten av ett gemensamt infor mationsområde.
(12)Den 15 december 2003 antog kommissionen ett med delande om framtiden för den europeiska lagstiftningen på det audiovisuella området, i vilket det betonas att regleringspolitiken inom den sektorn måste värna vissa allmänna intressen, som kulturell mångfald, rätt till infor mation, mediepluralism, skydd av minderåriga och kon sumentskydd samt att förstärka allmänhetens medveten het och mediekompetens, nu och i framtiden.
(13)I resolutionen från rådet och företrädarna för medlems staternas regeringar, församlade i rådet, av den 25 januari 1999 om radio och tv i allmänhetens tjänst (5), bekräftas att de programföretag som verkar i allmänhetens tjänst även fortsättningsvis måste dra nytta av den tekniska utvecklingen för att genomföra sitt uppdrag. Känneteck nande för den europeiska audiovisuella mediemarknaden är att privata och offentliga leverantörer av audiovisuella medietjänster verkar sida vid sida.
(14)Kommissionen har antagit initiativet ”i2010 – Det euro peiska informationssamhället för tillväxt och sysselsätt ning” som syftar till att främja tillväxt och sysselsättning inom it- och mediebranschen. Detta är en övergripande strategi som ska uppmuntra produktion med europeiskt innehåll, den digitala ekonomins utveckling och använd ningen av informations- och kommunikationsteknik, mot bakgrund av konvergensen mellan informationssamhäl lets tjänster och medietjänster, nät och utrustning, genom att modernisera och utnyttja alla verktyg som EU för fogar över: lagstiftning, forskning och partnerskap med branschen. Kommissionen har förbundit sig att skapa en enhetlig ram för den inre marknaden för
(15)Den 4 september 2003 (6), den 22 april 2004 (7) och den 6 september 2005 (8) antog Europaparlamentet resolutio ner vilka i princip stöder det allmänna tillvägagångssättet med grundläggande regler som omfattar alla audiovisu ella medietjänster och kompletterande regler för
|
|
|
|
|
|
(5) EGT C 30, 5.2.1999, s. 1. |
|
|
|
||
(6) |
Europaparlamentets resolution om |
television |
utan |
gränser |
|
(7) |
(EUT C 76 E, 25.3.2004, s. 453). |
|
|
|
|
Europaparlamentets resolution om risken för kränkning av yttrande- |
|||||
|
och informationsfriheterna (artikel 11.2 i stadgan om de grundläg |
||||
|
gande rättigheterna) i EU och särskilt i Italien (EUT C 104 E, |
||||
(8) |
30.4.2004, s. 1026). |
|
|
|
|
Europaparlamentets resolution om tillämpningen av artiklarna 4 och |
|||||
|
5 i direktiv 89/552/EEG ”Television |
utan gränser”, |
ändrat |
genom |
|
direktiv 97/36/EG, för perioden
532
SOU 2019:39 |
Bilaga 2 |
15.4.2010 |
|
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 95/3 |
|
|
|
|
|
(16)Det här direktivet ökar överensstämmelsen med de grundläggande rättigheterna och är helt i enlighet med de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (1), särskilt artikel 11. I detta hänseende bör detta direktiv inte på något sätt hindra medlemsstaterna från att tillämpa sina konstitu tionella bestämmelser om pressfrihet och yttrandefrihet i medierna.
(17)Det här direktivet bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direk tiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informations förfarande beträffande tekniska standarder och föreskrif ter och enligt föreskrifter för informationssamhällets
tjänster (2). Förslag till nationella åtgärder, tillämpliga på beställmedietjänster, av striktare eller mer detaljerad art än de som behövs för att endast införliva Europaparla mentets och rådets direktiv 2007/65/EG av den 11 december 2007 om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författ ningar om utförandet av sändningsverksamhet för televi sion (3), bör därför följa de förfaranderegler som fastställs i artikel 8 i direktiv 98/34/EG.
(18)Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elek troniska kommunikationsnät och kommunikationstjäns ter (ramdirektiv) (4) påverkar, enligt artikel 1.3 i det di rektivet, inte de åtgärder som antagits på unionsnivå eller nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmän intresset, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik.
(19)Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas och re spektive myndigheters ansvar i fråga om organisationen
– inklusive systemen för tillståndsgivning, administrativ auktorisering eller beskattning – och finansieringen av program samt programinnehåll. Den kulturella utveck lingens oberoende i medlemsstaterna och bevarandet av den kulturella mångfalden inom unionen förblir därför opåverkade.
(20)Inga bestämmelser i detta direktiv bör ålägga eller upp muntra medlemsstaterna att införa nya licens- eller till ståndssystem för någon typ av audiovisuella medietjäns ter.
(21)I detta direktiv bör definitionen av en audiovisuell medie tjänst omfatta endast sådana audiovisuella medietjänster – oavsett om det rör sig om
(1) EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.
(2) EGT L 204, 21.7.1998, s. 37.
(3) EUT L 332, 18.12.2007, s. 27.
(4) EGT L 108, 24.4.2002, s. 33.
tas emot av och kan tänkas ha en klar påverkan på en betydande andel av allmänheten. Tillämpningsområdet bör begränsas till tjänster enligt definitionen i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och bör därför omfatta alla typer av ekonomisk verksamhet, även public
(22)I detta direktiv bör definitionen av audiovisuella medie tjänster omfatta massmedier i deras funktion att infor mera, underhålla och utbilda allmänheten, och bör inbe gripa audiovisuella kommersiella meddelanden, men bör utesluta alla former av privat korrespondens, som
(23)I detta direktiv bör begreppet audiovisuell avse rörliga bilder med eller utan ljud, vilket således innefattar filmer utan ljud men inte ljudöverföring eller radiotjänster. Även om det viktigaste syftet med en audiovisuell medietjänst är att tillhandahålla program, bör definitionen av en så dan tjänst även omfatta textbaserat innehåll som åtföljer programmen, såsom undertextningstjänster och elektro niska programguider. Separata textbaserade tjänster bör inte omfattas av detta direktiv, som inte bör påverka medlemsstaternas rätt att reglera sådana tjänster på na tionell nivå i enlighet med fördraget om Europeiska unio nens funktionssätt.
(24)Audiovisuella medietjänster på begäran kännetecknas av att de är ”televisionsliknande”, dvs. att de konkurrerar om samma publik som
533
Bilaga 2 |
SOU 2019:39 |
L 95/4 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
15.4.2010 |
|
|
|
|
|
|
(25)Begreppet redaktionellt ansvar är grundläggande för fast ställandet av vilken funktion leverantören av medietjäns ter har och därmed för definitionen av audiovisuella me dietjänster. Medlemsstaterna får dessutom fastställa aspekter av denna definition av redaktionellt ansvar, bland annat begreppet faktisk kontroll, när de antar be stämmelser för att genomföra detta direktiv. Det här di rektivet påverkar inte tillämpningen av de undantag från ansvar som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rätts liga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om elektronisk handel) (1).
(26)I detta direktiv bör definitionen av leverantör av medietjänst inte omfatta fysiska eller juridiska personer som endast överför program för vilka tredje man har det redaktio nella ansvaret.
(27)Som
(28)Detta direktiv bör inte omfatta nätupplagor av tidningar och tidskrifter.
(29)Alla kännetecken för audiovisuella medietjänster enligt definitionen i direktivet och såsom förklaras i skälen
(30)I samband med
(31)En bred definition av audiovisuella kommersiella medde landen bör fastställas i detta direktiv, vilken emellertid inte bör omfatta meddelanden till allmänheten och väl görenhetsuppmaningar som sänds gratis.
(32)För detta direktivs ändamål bör europeiska produktioner definieras utan att det påverkar medlemsstaternas möjlig heter att fastställa en mera detaljerad definition i fråga
(1) EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.
om leverantörer av medietjänster inom sin jurisdiktion i enlighet med unionsrätten och med hänsyn till detta direktivs syften.
(33)Ursprungslandsprincipen bör anses vara central för detta direktiv, eftersom den är grundläggande för skapandet av en inre marknad. Denna princip bör tillämpas på alla audiovisuella medietjänster för att ge leverantörerna av medietjänster den rättssäkerhet som är en förutsättning för nya affärsmodeller och utbyggnaden av sådana tjäns ter. Den är också nödvändig för att säkerställa den fria rörligheten för information och audiovisuella program på den inre marknaden.
(34)För att främja en stark, konkurrenskraftig och integrerad europeisk audiovisuell industri och en ökad medieplura lism i hela unionen bör en leverantör av audiovisuella medietjänster omfattas av en enda medlemsstats jurisdik tion och informationspluralism bör vara en grundläg gande princip i unionen.
(35)Avsikten med att fastställa vissa praktiska kriterier är att genom ett uttömmande förfarande avgöra att endast en medlemsstat har jurisdiktion i fråga om en leverantör av audiovisuella medietjänster när det gäller tillhandahållan det av de tjänster som det här direktivet avser. Med hänsyn till
(36)Kravet att den medlemsstat, varifrån sändningarna härrör, verifierar att dessa följer nationella lagar, samordnade genom detta direktiv, är enligt unionsrätten tillräckligt för att säkerställa fri rörlighet för sändningar utan en andra kontroll på samma grunder i de mottagande med lemsstaterna. Den mottagande medlemsstaten får emeller tid undantagsvis och under särskilda omständigheter in terimistiskt hindra återutsändning av televisionssänd ningar.
(37)Det fria tillhandahållandet av audiovisuella beställmedie tjänster bör endast kunna begränsas i överensstämmelse med villkor och förfaranden som motsvarar dem som redan gäller enligt artikel 3.4, 3.5 och 3.6 direktiv 2000/31/EG.
(38)Den tekniska utvecklingen, särskilt i fråga om digitala satellitprogram, medför att de kompletterande kriterierna bör ändras för att säkerställa en ändamålsenlig reglering och ett effektivt genomförande av denna i syfte att ge aktörerna verklig makt över innehållet i audiovisuella medietjänster.
534
SOU 2019:39 |
Bilaga 2 |
15.4.2010 |
|
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 95/5 |
|
|
|
|
|
(39)Eftersom detta direktiv rör tjänster som tillhandahålls allmänheten i unionen, bör det endast vara tillämpligt på audiovisuella medietjänster som direkt eller indirekt kan tas emot av allmänheten i en eller fler medlemsstater med hjälp av vanlig konsumentutrustning. Det bör över låtas åt de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att fastställa hur vanlig konsumentutrustning ska definieras.
(40)I artiklarna
(41)Medlemsstaterna bör inom de områden som samordnas genom detta direktiv kunna tillämpa mer detaljerade eller strängare regler på de leverantörer av audiovisuella me dietjänster som tillhör deras jurisdiktion och därvid se till att dessa regler överensstämmer med de allmänna prin ciperna i unionsrätten. Om ett programföretag under en medlemsstats jurisdiktion tillhandahåller en
(42)När en medlemsstat i ett enskilt fall ska bedöma huruvida en sändning från en leverantör av medietjänster som är etablerad i en annan medlemsstat helt eller huvudsakligen är riktad mot sitt territorium, får den hänvisa till indika
(1) Dom av den 5 juni 1997 i mål
(2) Dom av den 9 mars 1999 i mål
torer såsom
(43)Utan hinder av tillämpningen av ursprungslandsprincipen får medlemsstaterna enligt detta direktiv fortfarande vidta åtgärder som begränsar friheten att tillhandahålla
(44)I kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet, ”Lagstifta bättre för tillväxt och arbetstillfällen i Europeiska unionen”, betonades att det är nödvändigt med en noggrann analys av vilken lagstiftningsmetod som är lämplig, särskilt för att fastställa huruvida kon ventionell lagstiftning är att föredra för den aktuella sek torn och det aktuella problemet, eller huruvida alternativ som samreglering eller självreglering bör övervägas. Erfa renheten har dessutom visat att både samreglering och självreglering som genomförs i enlighet med medlems staternas olika rättsliga traditioner i hög grad kan bidra till en god nivå på konsumentskyddet. Åtgärder som syftar till att uppnå mål i allmänhetens intresse inom den framväxande audiovisuella medietjänstsektorn är mer effektiva om de vidtas med aktivt stöd av tjänstele verantörerna själva. Självreglering är således ett slags fri villigt initiativ som ger ekonomiska aktörer, arbetsmark nadens parter,
Medlemsstaterna bör i enlighet med sina olika rättsliga traditioner erkänna den roll som effektiv självreglering kan ha för att komplettera befintliga mekanismer inom lagstiftning, domstolsväsende och/eller förvaltning samt dess viktiga bidrag till uppnåendet av målen i detta di rektiv. Även om självreglering skulle kunna vara en kom pletterande metod för att genomföra vissa av bestämmel serna i detta direktiv, bör den inte ersätta den nationella lagstiftarens skyldigheter. Samreglering utgör, i sin mini mala form, en rättslig länk mellan självreglering och den nationella lagstiftaren, i enlighet med medlemsstaternas rättsliga traditioner. Samregleringen bör ge fortsatt möj lighet för staten att ingripa om samregleringsmålen inte uppfylls. Även om direktivet inte påverkar medlemssta ternas formella skyldighet när det gäller införlivande, uppmuntras användning av samreglering och självregle ring. Detta bör varken innebära att medlemsstaterna
(3) Dom av den 9 mars 2000 i mål
535
Bilaga 2 |
SOU 2019:39 |
L 95/6 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
15.4.2010 |
|
|
|
|
|
|
åläggs att upprätta system för samreglering och/eller självreglering eller att nuvarande samreglerings- eller självregleringsinitiativ som redan finns i medlemsstaterna och som fungerar effektivt avbryts eller äventyras.
(45)Med tanke på de audiovisuella medietjänsternas speciella natur – särskilt deras påverkan på människors åsiktsbild ning – är det viktigt att användarna får veta exakt vem som har ansvaret för tjänsternas innehåll. Därför bör medlemsstaterna säkerställa att användarna hela tiden har smidig och direkt tillgång till information om medie tjänstleverantören. Det är de enskilda medlemsstaterna som fastställer de praktiska detaljerna för hur detta mål kan uppnås utan att det påverkar tillämpningen av andra relevanta bestämmelser i unionslagstiftningen.
(46)Rätten för funktionshindrade och äldre att delta i det sociala och kulturella livet i unionen hänger oupplösligt samman med att audiovisuella medietjänster görs till gängliga. Tillgänglighet bör uppnås exempelvis genom teckenspråk, programtextning, ljudbeskrivning och lätt begripliga skärmmenyer.
(47)Mediekompetens handlar om de kunskaper, de färdigheter och den förståelse som konsumenten behöver för att kunna använda medier på ett effektivt och säkert sätt. Mediekompetenta människor kan göra väl underbyggda val, förstå vad slags innehåll och tjänster det handlar om och dra nytta av alla de möjligheter som den nya kom munikationstekniken erbjuder. De kommer att bättre kunna skydda sig och sina familjer mot skadligt eller anstötligt material. Därför bör ökad mediekompetens främjas överallt i samhället och dess utveckling följas noga. Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 20 december 2006 om skyddet av minderåriga och människans värdighet och om rätten till genmäle med avseende på konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster (1) innehåller redan en rad möjliga åtgärder för att främja mediekompetens, till exempel fort bildning för lärare och utbildare, särskild undervisning om Internet för barn från mycket tidig ålder, inklusive lektioner där föräldrar får närvara, eller nationella kam panjer riktade till medborgarna, via alla kommunikations medier, för att ge information om hur man använder Internet på ett ansvarsfullt sätt.
(48)
(1) EUT L 378, 27.12.2006, s. 72.
(49)Det är väsentligt att medlemsstaterna är i stånd att vidta åtgärder för att skydda rätten till information och för att säkerställa bred tillgänglighet för allmänheten till
(50)Det är nödvändigt att arrangemang skapas inom en unionsram för att undvika att det uppstår osäkerhet på det rättsliga området och marknadsstörningar och för att samordna fri rörlighet för televisionstjänster med behovet att förhindra eventuellt kringgående av sådana nationella åtgärder som syftar till att skydda ett legitimt allmänt intresse.
(51)Det är särskilt lämpligt att fastställa bestämmelser om utövande av sådana exklusiva rättigheter som program företagen kan ha förvärvat att sända evenemang som anses vara av särskild vikt för samhället i en annan med lemsstat än den som har jurisdiktion över programföre tagen. För att undvika spekulativa rättighetsförvärv i syfte att kringgå nationella åtgärder är det nödvändigt att till lämpa dessa bestämmelser på avtal som ingås efter of fentliggörandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG (2) och som rör evenemang som äger rum efter genomförandet. Avtal från tiden före offentliggörandet av det direktivet som förnyas anses vara nya avtal.
(52)Evenemang av särskild vikt för samhället bör i detta direktiv uppfylla vissa kriterier, det vill säga vara unika evenemang, som är av allmänt intresse inom unionen eller i en viss medlemsstat eller i en viktig del av en viss medlemsstat och anordnas i förväg av en arrangör som lagligen får sälja rättigheterna till dessa evenemang.
(53)I detta direktiv avses med fri tv sändning på en kanal, antingen allmän eller kommersiell, av program som är tillgängliga för allmänheten utan extra betalning utöver de finansieringskällor för sändningar som förekommer allmänt i varje medlemsstat (såsom licensavgift och/eller grundanslutningsavgift till ett kabelnät).
(54)Medlemsstaterna har rätt att vidta de åtgärder som de bedömer vara lämpliga i fråga om audiovisuella medie tjänster som kommer från tredjeland och som inte upp fyller villkoren i artikel 2, dock under förutsättning att unionsrätten och unionens internationella åtaganden re spekteras.
(2) EGT L 202, 30.7.1997, s. 60.
536
SOU 2019:39 |
Bilaga 2 |
15.4.2010 |
|
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 95/7 |
|
|
|
|
|
(55)För att skydda den grundläggande friheten att ta emot information och se till att intressena hos tittarna i unio nen skyddas helt och fullt, bör de aktörer som har en samrätt till
Begreppet allmänna nyhetsprogram bör inte omfatta en sammansättning av korta utdrag till ett underhållnings program. Ursprungslandsprincipen bör gälla både för till gången till och för sändningen av de korta utdragen. I gränsöverskridande fall betyder det att respektive lagstift ning bör tillämpas i tur och ordning: För det första, när det gäller tillgång till korta utdrag, är det lagstiftningen i den medlemsstat där det programföretag som levererar den ursprungliga signalen (dvs. ger tillgång) är etablerat, som bör tillämpas. Det är normalt den medlemsstat där det ifrågavarande evenemanget äger rum. Om en med lemsstat har inrättat ett likvärdigt system för tillgången till det ifrågavarande evenemanget, bör den medlemssta tens lagstiftning alltid gälla. För det andra, när det gäller sändning av korta utdrag, är det lagstiftningen i den medlemsstat där det programföretag som sänder korta utdrag är etablerat som bör tillämpas.
(56)Kraven i detta direktiv angående tillgång till evenemang av stort allmänintresse för korta nyhetsinslag bör inte påverka Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättighe ter i informationssamhället (1) och de tillämpliga interna tionella konventionerna på området för upphovsrätt och närstående rättigheter. Medlemsstaterna bör underlätta tillgång till evenemang av stort allmänintresse genom att bevilja tillgång till programföretagets signal i den me ning som avses i direktivet. De får dock välja andra liknande sätt i den mening som avses i detta direktiv. Sådana sätt inbegriper bland annat att bevilja tillgång till platsen för dessa evenemang innan de beviljar tillgång till signalen. Programföretag bör inte vara förhindrade att ingå mer detaljerade avtal.
(1) EGT L 167, 22.6.2001, s. 10.
(57)Det bör säkerställas att leverantörerna av medietjänster kan tillämpa sin praxis att i efterhand tillhandahålla sina direktsända nyhetsprogram i tv som
(58)Audiovisuella medietjänster på begäran skiljer sig från tv- sändning när det gäller användarens valfrihet och kon trollmöjligheter samt när det gäller tjänsternas samhälls effekter (2). Detta gör det motiverat med en mindre om fattande reglering av audiovisuella medietjänster på begä ran, som endast behöver följa de grundläggande regler som avses i detta direktiv.
(59)Tillgången till skadligt innehåll i audiovisuella medietjäns ter är en viktig fråga för lagstiftare, medier och föräldrar. Nya utmaningar kommer också att uppkomma, särskilt i samband med nya plattformar och nya produkter. Regler som skyddar den fysiska, mentala och moraliska utveck lingen för minderåriga samt den mänskliga värdigheten i alla audiovisuella medietjänster, inbegripet audiovisuella kommersiella meddelanden, är därför nödvändiga.
(60)De åtgärder som vidtas för att skydda den fysiska, men tala och moraliska utvecklingen för minderåriga och den mänskliga värdigheten bör noga vägas mot den grund läggande yttrandefriheten, såsom den slås fast i Europe iska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Syftet med dessa åtgärder, såsom användning av person liga identifieringsnummer
(2) Dom av den 2 juni 2005 i mål
537
Bilaga 2 |
SOU 2019:39 |
L 95/8 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
15.4.2010 |
|
|
|
|
|
|
(61)Leverantörer av audiovisuella medietjänster som tillhör en medlemsstats jurisdiktion bör under alla förhållanden omfattas av förbudet mot spridning av barnpornografi i enlighet med bestämmelserna i rådets rambeslut 2004/68/RIF av den 22 december 2003 om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi (1).
(62)Inga av de bestämmelser i detta direktiv som rör skyddet av den fysiska, mentala och moraliska utvecklingen för minderåriga och mänsklig värdighet innefattar nödvän digtvis krav på att de åtgärder som vidtas för att skydda dessa intressen bör genomföras genom offentliga organs förhandskontroll av audiovisuella medietjänster.
(63)Samordning är nödvändig för att underlätta för personer och företag som producerar program med ett kulturellt syfte att ägna sig åt sin verksamhet.
(64)Minimikraven för alla offentliga eller privata
(65)Det är därför nödvändigt att främja marknader av till räcklig storlek för
(66)Det är viktigt att söka efter lämpliga medel och procedu rer i överensstämmelse med unionsrätten för att främja genomförandet av målen för detta direktiv, så att lämp liga åtgärder vidtas för att uppmuntra europeisk audiovi suell produktions- och distributionsverksamhet och ut veckling, särskilt i länder med låg produktionskapacitet eller med begränsat språkområde.
(1) EUT L 13, 20.1.2004, s. 44.
(67)Andelarna för europeiska produktioner måste uppnås med hänsyn till den ekonomiska verkligheten. För att uppnå detta mål krävs därför ett progressivt system.
(68)Ett åtagande, där så är praktiskt möjligt, om att en viss del av sändningarna ska reserveras för oberoende pro duktioner, skapade av producenter som är oberoende av programföretag, kommer att stimulera nya källor för
(69)Audiovisuella medietjänster på begäran kan delvis komma att ersätta
(70)När artikel 16 genomförs bör medlemsstaterna upp muntra programföretagen att i sina programutbud ha en lämplig andel europeiska samproduktioner eller pro duktioner från andra europeiska länder.
(71)När medlemsstaterna definierar begreppet producenter som är oberoende av programföretagen som avses i artikel 17 bör de ta lämplig hänsyn till sådana kriterier som produk tionsföretagets ägande, antalet program levererade till samma programföretag och äganderätten till andrahands rättigheterna.
(72)Artiklarna 16 och 17 i detta direktiv bör inte vara till lämpliga på kanaler som endast sänder på ett annat språk än medlemsstaternas språk. När ett sådant språk eller sådana språk utgör en väsentlig del av, men inte hela, kanalens sändningstid, bör artiklarna 16 och 17 likväl inte tillämpas på denna del av sändningstiden.
538
SOU 2019:39 |
Bilaga 2 |
15.4.2010 |
|
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 95/9 |
|
|
|
|
|
(73)Nationella stödåtgärder för utveckling av europeisk pro duktion kan tillämpas i den utsträckning de överensstäm mer med unionsrätten.
(74)Målet att stödja audiovisuell produktion i Europa kan efterkommas i medlemsstaterna inom ramen för organi sationen av audiovisuella medietjänster, bland annat ge nom att ett offentligt uppdrag fastställs för vissa leveran törer av medietjänster, inbegripet skyldigheten att väsent ligt bidra till investeringar i europeiska produktioner.
(75)Leverantörer av medietjänster, programtillverkare, pro ducenter, författare och andra experter bör uppmuntras att ytterligare utveckla detaljerade begrepp och strategier i syfte att utveckla europeiska audiovisuella spelfilmer som riktar sig till en internationell publik.
(76)Det bör säkerställas att biograffilmer sänds inom den tidsperiod som överenskommits mellan rättighetshavarna och leverantörerna av medietjänster.
(77)Frågan om särskilda tidsfrister för olika slag av visning av biograffilmer ska i första hand lösas genom överenskom melser mellan berörda parter eller yrkesgrupper.
(78)För att medge en aktiv språkpolicy till förmån för ett specifikt språk förblir medlemsstaterna fria att fastställa mera detaljerade eller striktare regler framför allt på grundval av språkkriterier, så länge dessa regler överens stämmer med unionsrätten och särskilt inte är tillämpliga i fråga om återutsändning av program som producerats i andra medlemsstater.
(79)Tillgången till audiovisuella medietjänster på begäran ökar konsumenternas valfrihet. Därmed förefaller det var ken motiverat eller logiskt ur tekniskt perspektiv att fö reskriva detaljerade bestämmelser som reglerar audiovisu ella kommersiella meddelanden för audiovisuella medie tjänster på begäran. Alla audiovisuella kommersiella med delanden bör dock utformas på så sätt att den inte bara följer reglerna om identifiering utan också ett antal grundläggande kvalitativa regler i syfte att uppnå tydliga mål av allmänt intresse.
(80)Såsom erkändes i kommissionens tolkningsmeddelande om vissa aspekter av bestämmelserna om
(1) EUT C 102, 28.4.2004, s. 2.
(81)Affärsmässig och teknisk utveckling ger användarna större valfrihet och ett ökat ansvar i användningen av audiovisuella medietjänster. För att regleringen även fort sättningsvis ska stå i proportion till målen av allmän intresse bör den ge utrymme för en viss flexibilitet när det gäller
(82)Utöver de metoder som omfattas av det här direktivet, är Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som till lämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden (2) tillämpligt på illojala affärsmetoder, såsom vilseledande och aggressiva metoder i samband med audiovisuella medietjänster. Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/33/EG av den 26 maj 2003 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om reklam och sponsring till förmån för tobaksvaror (3), som förbjuder reklam och sponsring för cigaretter och andra tobaksvaror i tryckta medier, infor mationssamhällets tjänster och radiosändningar, bör inte påverka tillämpningen av detta direktiv, med tanke på de audiovisuella medietjänsternas speciella karaktär. Artikel 88.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (4), som förbju der reklam riktad till allmänheten för vissa läkemedel, är tillämplig i enlighet med artikel 88.5 i det direktivet och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 21 i detta direktiv. Detta direktiv bör heller inte påverka tillämp ningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om nä ringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (5).
(83)För att säkerställa att konsumenternas intressen som tv- tittare är helt och fullt skyddade är det väsentligt att tv- reklamen underkastas vissa minimiregler och standarder och att medlemsstaterna behåller rätten att fastställa mer detaljerade eller striktare regler och under vissa omstän digheter kan fastställa olika villkor för programföretag inom deras jurisdiktion.
(84)Med vederbörlig hänsyn till unionsrätten och i fråga om sändningar avsedda enbart för det egna landet vilka inte kan tas emot, direkt eller indirekt, i en eller flera med lemsstater, bör medlemsstaterna kunna fastställa olika villkor för reklaminslag och olika gränser för reklamvo lymen för att underlätta dessa speciella sändningar.
(2) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.
(3) EUT L 152, 20.6.2003, s. 16.
(4) EGT L 311, 28.11.2001, s. 67.
(5) EUT L 404, 30.12.2006, s. 9.
539
Bilaga 2 |
SOU 2019:39 |
L 95/10 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
15.4.2010 |
|
|
|
|
|
|
(85)Eftersom tittarna med hjälp av ny teknik, som personliga digitala videoinspelare och ett utökat kanalutbud, har större möjlighet att undvika reklam, är det inte motiverat med en detaljerad reglering av hur reklaminslagen ska placeras för att skydda tittarna. Den tillåtna mängden reklam per timme bör visserligen inte ökas, men detta direktiv bör ge programföretagen flexibilitet i fråga om placering av reklaminslag, när detta inte på ett oskäligt sätt skadar programmens integritet.
(86)Detta direktiv syftar till att värna den europeiska televi sionens speciella karaktär, där reklam företrädesvis info gas mellan programmen, och begränsar därför de avbrott som får göras i biograffilmer och
(87)En gräns på 20 %
(88)Det är nödvändigt att förbjuda alla audiovisuella kom mersiella meddelanden för cigaretter och andra tobaksva ror, inklusive indirekta former av audiovisuella kom mersiella meddelanden vilka, utan att direkt nämna to baksvaran, söker kringgå förbudet mot audiovisuella kommersiella meddelanden för cigaretter och andra to baksvaror genom att utnyttja märkesnamn, symboler el ler andra distinkta kännetecken för tobaksvaror eller fö retag, vars kända eller huvudsakliga verksamheter inne fattar produktion eller försäljning av sådana produkter.
(89)Det är även nödvändigt att förbjuda alla audiovisuella kommersiella meddelanden för medicinska produkter el ler medicinska behandlingar som är tillgängliga endast efter ordination i den medlemsstat inom vars jurisdiktion leverantören av medietjänster faller, samt att föreskriva strikta kriterier i fråga om
(90)Direktivet förbjuder dolda audiovisuella kommersiella meddelanden på grund av deras negativa inverkan på konsumenterna. Förbudet mot dolda audiovisuella kom mersiella meddelanden bör inte omfatta tillåten produkt placering inom ramen för detta direktiv, om tittaren på ett godtagbart sätt informeras om produktplaceringen Detta kan ske genom att man, till exempel med hjälp av en neutral logotyp, påpekar att produktplacering före kommer i ett visst program.
(91)Produktplacering förekommer i biograffilmer och audio visuella produktioner som görs för tv. För att säkerställa lika konkurrensvillkor, och därmed förbättra den europe
iska mediebranschens konkurrenskraft, är regler för pro duktplacering nödvändiga. Den definition av produktpla cering som föreskrivs i detta direktiv bör omfatta varje form av audiovisuella kommersiella meddelanden som innehåller eller hänvisar till en produkt, en tjänst eller ett varumärke, som på så sätt framhävs i ett program, mot betalning eller liknande ersättning. Gratis tillhanda hållande av varor eller tjänster, t.ex. rekvisita och priser, bör betraktas som produktplacering endast om dessa va ror eller tjänster är av betydande värde. Produktplacering bör omfattas av samma kvalitativa regler och restriktio ner som gäller för audiovisuella kommersiella meddelan den. Det avgörande kriteriet för att skilja mellan spons ring och produktplacering är att vid produktplacering är hänvisningen till produkten infogad i programhand lingen, vilket är anledningen till att definitionen i artikel 1.1 m, innehåller ordet ”i”. Hänvisningar till sponsring får däremot visas under ett program, men de ingår inte i handlingen.
(92)Produktplacering bör i princip vara förbjuden. Det är dock lämpligt att undanta vissa program med utgångs punkt i en positivlista. En medlemsstat bör ha möjlighet att helt eller delvis avstå från att tillämpa dessa undantag, till exempel genom att endast tillåta produktplacering i program som inte helt och hållet producerats inom den medlemsstaten.
(93)Dessutom bör sponsring och produktplacering som på verkar programinnehållet på ett sådant sätt att medie tjänstleverantörens ansvar och redaktionella oberoende påverkas förbjudas. Detta är fallet vid tematisk placering.
(94)Medlemsstaterna är i enlighet med de skyldigheter de åläggs i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ansvariga för ett effektivt införlivande av detta direktiv. De får fritt välja lämpliga instrument enligt sina rättsliga traditioner och etablerade strukturer – och framför allt formen för deras oberoende nationella tillsynsorgan – så att de kan utföra sitt arbete med att genomföra detta direktiv opartiskt och på ett öppet sätt. Närmare bestämt bör de instrument som medlemsstaterna väljer bidra till att främja mediepluralism.
(95)Ett nära samarbete mellan behöriga tillsynsorgan i med lemsstaterna och kommissionen krävs för att säkerställa en korrekt tillämpning av detta direktiv. Likaså är ett nära samarbete mellan medlemsstaterna och mellan deras till synsorgan särskilt betydelsefullt med tanke på den inver kan programföretag som är etablerade i en medlemsstat kan ha på en annan medlemsstat. När det i nationell lagstiftning finns bestämmelser om tillståndsförfaranden och om mer än en medlemsstat berörs, är det önskvärt att kontakter äger rum mellan respektive organ innan sådana licenser beviljas. Samarbetet bör omfatta samtliga områden som samordnas genom detta direktiv.
540
SOU 2019:39 |
Bilaga 2 |
15.4.2010 |
|
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 95/11 |
|
|
|
|
|
(96)Det är nödvändigt att klargöra att egenreklam är en sär skild form av reklamverksamhet, där programföretaget gör reklam för sina egna produkter, tjänster, program eller kanaler. I synnerhet bör trailrar som består av utdrag ur program betraktas som program.
(97)Den dagliga sändningstid som programföretaget använ der för annonsering i samband med de egna program men och produkter med programanknytning som har direkt koppling till dessa, eller för meddelanden till all mänheten och välgörenhetsuppmaningar som sänds gra tis, bör inte inkluderas i den längsta sändningstid per dygn eller timme som får användas för reklam och tele- shopping.
(98)I syfte att undvika snedvridning av konkurrensen bör detta undantag begränsas till annonsering av produkter som uppfyller det dubbla villkoret att de har både an knytning och direkt koppling till de berörda program men. Uttrycket har anknytning till hänför sig till produkter som är särskilt avsedda att ge dem som ser på program men möjlighet att få fullt utbyte av eller medverka vid dessa.
(99)Med hänsyn till utvecklingen av teleshopping, som utgör en ekonomiskt betydande verksamhet för samtliga aktö rer och en viktig distributionskanal för varor och tjänster inom unionen, är det väsentligt att säkerställa fullgott konsumentskydd genom att anta lämpliga normer för reglering av sådana sändningars form och innehåll.
(100)Det är viktigt att de behöriga nationella myndigheterna, när de övervakar genomförandet av de relevanta bestäm melserna – i fråga om kanaler som inte enbart ägnar sig åt teleshopping – kan skilja på sändningstid för teleshop pinginslag, reklaminslag och andra former av reklam å ena sidan och sändningstid som används för sändnings block för teleshopping å andra sidan. Det är därför nöd vändigt och tillräckligt att varje sändningsblock tydligt anges med optiska och akustiska hjälpmedel, åtminstone i början och i slutet av sändningsblocket.
(101)Detta direktiv bör tillämpas på kanaler som uteslutande ägnas åt teleshopping eller egenreklam, utan konventio nella programinslag som exempelvis nyheter, sport, fil mer, dokumentärer och drama, dock endast för de syften som avses i detta direktiv och utan att förhindra att sådana kanaler kan komma att omfattas av andra unions instrument.
(102)Även om
ende som gjorts under ett
(103)Rätten till genmäle är ett lämpligt rättsmedel för
(104)Eftersom målen för detta direktiv, nämligen upprättandet av ett område utan inre gränser för audiovisuella medie tjänster samtidigt som ett starkt skydd av allmänintresset säkerställs, särskilt skyddet för minderåriga och mänsklig värdighet samt främjande av funktionshindrades rättighe ter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlems staterna och de därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritets principen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(105)Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldig heter vad gäller tidsfristerna för införlivande med natio nell lagstiftning av de direktiv som anges i bilaga I del B.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
DEFINITIONER
Artikel 1
1.I detta direktiv gäller följande definitioner:
a)audiovisuell medietjänst:
i)en tjänst enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt som fal ler under det redaktionella ansvaret hos en leverantör av medietjänster och vars huvudsakliga syfte är att i infor
ii)ett audiovisuellt kommersiellt meddelande.
541
Bilaga 2 |
SOU 2019:39 |
L 95/12 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
15.4.2010 |
|
|
|
|
|
|
b)program: en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller en katalog som har sammanställts av en leverantör av medie tjänster och vars form och innehåll är jämförbara med for men och innehållet för
c)redaktionellt ansvar: faktisk kontroll av såväl valet av program som hur de ska struktureras, antingen i en kronologisk programtablå, när det gäller
d)leverantör av medietjänster: den fysiska eller juridiska person som har det redaktionella ansvaret för valet av audiovisuellt innehåll för den audiovisuella medietjänsten och som avgör hur det ska struktureras.
e)
f)programföretag: en leverantör av medietjänster som tillhan dahåller
g)audiovisuell medietjänst på begäran (dvs. en
h)audiovisuellt kommersiellt meddelande: bilder med eller utan ljud som är utformade för att direkt eller indirekt marknads föra varor eller tjänster tillhandahållna av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet eller främja dennes anseende. Sådana bilder åtföljer eller ingår i ett program mot betalning eller liknande ersättning eller i form av egenreklam. Till de olika formerna av audiovisuella kommersiella meddelanden hör bland annat
i)
j)dolda audiovisuella kommersiella meddelanden: återgivning i ord eller bild av varor, tjänster, namn, varumärke eller verksam heter som utövas av en varu- eller tjänsteproducent i pro gram, då sådan återgivning av leverantören av medietjänster är avsedd att tjäna som reklam, och då allmänheten kan vilseledas i fråga om dess art. Sådan återgivning bör betrak tas som avsiktlig särskilt om den görs mot betalning eller liknande ersättning.
k)sponsring: varje bidrag, som ges för finansiering av audiovi suella medietjänster eller program av offentliga eller privata företag eller fysiska personer som inte är engagerade i till handahållande av audiovisuella medietjänster eller i produk tion av audiovisuella verk, i syfte att främja deras namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter.
l)teleshopping: direkta erbjudanden som sänds till allmänheten
isyfte att mot betalning tillhandahålla varor eller tjänster, inklusive fast egendom, eller rättigheter och förpliktelser.
m)produktplacering: varje form av audiovisuellt kommersiellt meddelande som innebär att en vara, tjänst eller varumärket för varan eller tjänsten förekommer genom att det ingår eller omnämns i ett program, mot betalning eller liknande ersättning.
n)europeiska produktioner:
i)produktioner som härrör från medlemsstaterna,
ii)produktioner som härrör från europeiska tredjeländer som är anslutna till Europarådets konvention om gräns överskridande television och som uppfyller villkoren i punkt 3,
iii)samproduktioner inom ramen för avtal inom den au diovisuella sektorn som har ingåtts mellan Europeiska unionen och tredjeländer och som uppfyller de villkor som fastställs i vart och ett av dessa avtal.
2.Tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 n ii och iii ska vara beroende av att produktioner som härrör från med lemsstaterna inte är föremål för diskriminerande åtgärder i de berörda tredjeländerna.
3.Med produktioner som anges i punkt 1 n i och ii avses sådana produktioner som huvudsakligen är gjorda tillsammans med författare och personal som är bosatta i en eller flera av de stater som anges i dessa bestämmelser, under förutsättning att produktionerna uppfyller något av följande tre villkor:
i)De har gjorts av en eller flera producenter som är etablerade
ien eller flera av dessa stater.
542
SOU 2019:39 |
Bilaga 2 |
15.4.2010 |
|
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 95/13 |
|
|
|
|
|
ii)Framställningen av produktionerna har övervakats och styrts av en eller flera producenter som är etablerade i en eller flera av dessa stater.
iii)Bidrag från samproducenter i dessa stater utgör en över vägande del av den totala samproduktionskostnaden och samproduktionen styrs inte av en eller flera producenter som är etablerade utanför dessa stater.
4.De produktioner som inte är europeiska produktioner en ligt punkt 1 n men som har framställts inom ramen för bila terala avtal om samproduktion, som har ingåtts mellan med lemsstaterna och tredjeländer, ska anses utgöra europeiska pro duktioner om samproducenterna från unionen bidrar med hu vuddelen av de totala produktionskostnaderna och produktio nen inte kontrolleras av en eller flera producenter som är eta blerade utanför medlemsstaterna.
KAPITEL II
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 2
1.Varje medlemsstat ska säkerställa att alla audiovisuella medietjänster som sänds av leverantörer av medietjänster under dess jurisdiktion överensstämmer med reglerna i det rättssystem som är tillämpligt på audiovisuella medietjänster avsedda för allmänheten i den medlemsstaten.
2.I detta direktiv avses med leverantörer av medietjänster under en medlemsstats jurisdiktion något av följande:
a)De som enligt punkt 3 är etablerade i den medlemsstaten.
b)De på vilka punkt 4 är tillämplig.
3.I detta direktiv anses en leverantör av medietjänster vara etablerad i en medlemsstat i följande fall:
a)Leverantören av medietjänster har sitt huvudkontor i med lemsstaten och redaktionella beslut om den audiovisuella medietjänsten fattas i den medlemsstaten.
b)Om en leverantör av medietjänster har sitt huvudkontor i en medlemsstat medan redaktionella beslut om den audiovisu ella medietjänsten fattas i en annan medlemsstat, ska leve rantören av medietjänster anses vara etablerad i den med lemsstat där en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med den audiovisuella medietjänstverksamheten är verksam. Om en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med den audiovisuella medietjänstverksamheten är verksam i båda medlemsstaterna, ska leverantören av medietjänster anses vara etablerad i den medlemsstat där denne har sitt huvud kontor. Om en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med den audiovisuella medietjänstverksamheten inte är verk sam i någon av de medlemsstaterna, ska leverantören av medietjänster anses vara etablerad i den medlemsstat där
den först började sin verksamhet i enlighet med den med lemsstatens lagstiftning, under förutsättning att den upprätt håller en varaktig och verklig anknytning till ekonomin i den medlemsstaten.
c)Om en leverantör av medietjänster har sitt huvudkontor i en medlemsstat medan beslut om den audiovisuella medietjäns ten fattas i ett tredjeland, eller vice versa, ska leverantören av medietjänster anses vara etablerad i den berörda medlems staten, under förutsättning att en betydande del av arbets styrkan som arbetar med den audiovisuella medietjänstverk samheten är verksam i den medlemsstaten.
4.Leverantörer av medietjänster på vilka bestämmelserna i punkt 3 inte är tillämpliga ska anses höra under en medlems stats jurisdiktion i följande fall:
a)De använder sig av en satellitupplänk belägen i den med lemsstaten.
b)De använder sig inte av en satellitupplänk belägen i den medlemsstaten men av en satellitkapacitet som hör till den medlemsstaten.
5.Om frågan om en medlemsstats jurisdiktion inte kan av göras i enlighet med punkterna 3 och 4, är den behöriga med lemsstaten den i vilken leverantören av medietjänster är etable rad enligt artiklarna
6.Detta direktiv ska inte omfatta audiovisuella medietjänster som är avsedda uteslutande för mottagning i tredjestater och som inte tas emot med vanlig konsumentutrustning direkt eller indirekt av allmänheten i en eller flera medlemsstater.
Artikel 3
1.Medlemsstaterna ska säkerställa fri mottagning och ska inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisu ella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som hör under områden som samordnas av detta direktiv.
2.Medlemsstaterna får, när det gäller
a)En
b)Programföretaget har under de föregående tolv månaderna överträtt bestämmelsen/bestämmelserna som avses i led a vid minst två tillfällen.
c)Den berörda medlemsstaten har skriftligen underrättat pro gramföretaget och kommissionen om de angivna överträdel serna och om de åtgärder staten avser att vidta om en sådan överträdelse skulle inträffa igen.
543
Bilaga 2 |
SOU 2019:39 |
L 95/14 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
15.4.2010 |
|
|
|
|
|
|
d)Samråd med den sändande medlemsstaten och kommissio nen har inte resulterat i någon uppgörelse i godo inom 15 dagar efter den skriftliga underrättelsen enligt led c och den angivna överträdelsen fortsätter.
Kommissionen ska inom två månader från underrättelsen om de åtgärder som vidtagits av medlemsstaten besluta om åtgärderna är förenliga med unionsrätten. Om kommissionen beslutar att så inte är fallet, måste medlemsstaten skyndsamt avsluta åtgär derna i fråga.
3.Punkt 2 ska inte påverka tillämpningen av förfaranden, åtgärder eller sanktioner mot överträdelserna i fråga i den med lemsstat som har jurisdiktion över det berörda programföreta get.
4.När det gäller audiovisuella medietjänster på begäran får medlemsstaterna vidta åtgärder för att göra undantag från punkt
1för en viss tjänst om följande villkor är uppfyllda:
a)Åtgärderna ska
i)vara nödvändiga av någon av följande anledningar:
—den allmänna ordningen, särskilt förebyggande, ut redning, upptäckt av och åtal för brott, inklusive skydd av minderåriga och bekämpning av upp ammande av hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet samt kränkningar av enskilda personers mänskliga värdighet,
—skydd av folkhälsan,
—allmän säkerhet, inklusive skydd av nationell säkerhet och försvar,
—skydd av konsumenter, inklusive investerare,
ii)vidtas med avseende på en audiovisuell medietjänst på begäran som är till förfång för de mål som avses i led i eller utgör en allvarlig risk för att dessa mål inte uppnås,
iii)vara proportionella i förhållande till dessa mål.
b)Innan åtgärderna vidtas och utan att det påverkar domstols förfaranden, inklusive förberedande förhandlingar och åtgär der som vidtas inom ramen för en brottsutredning, ska med lemsstaten
i)ha uppmanat den medlemsstat under vars jurisdiktion tjänsteleverantören lyder att vidta åtgärder, varpå denna senare medlemsstat inte vidtagit några åtgärder eller en dast vidtagit otillräckliga åtgärder,
ii)ha anmält till kommissionen och till den medlemsstat under vars jurisdiktion tjänsteleverantören lyder sin avsikt att vidta sådana åtgärder.
5.Medlemsstaterna kan i brådskande fall göra undantag från de villkor som anges i punkt 4 b. I sådana fall ska åtgärderna snarast möjligt anmälas till kommissionen och till den med lemsstat under vars jurisdiktion tjänsteleverantören lyder med uppgift om varför medlemsstaten bedömer att fallet är bråds kande.
6.Utan att det påverkar medlemsstaternas möjlighet att fort sätta att vidta åtgärderna enligt punkterna 4 och 5 ska kom missionen snarast möjligt undersöka huruvida de anmälda åt gärderna är förenliga med unionsrätten. Om kommissionen kommer fram till att åtgärden är oförenlig med unionsrätten, ska den uppmana medlemsstaten i fråga att avhålla sig från att vidta de planerade åtgärderna eller skyndsamt avbryta vidtagna åtgärder.
Artikel 4
1.Medlemsstaterna ska ha frihet att föreskriva att leverantö rer av medietjänster under deras jurisdiktion ska följa mer de taljerade eller striktare regler inom de områden som samordnas enligt detta direktiv, förutsatt att dessa regler överensstämmer med unionsrätten.
2.I de fall en medlemsstat
a)har utövat sin frihet enligt punkt 1 att införa mer detaljerade eller striktare bestämmelser i allmänhetens intresse, och
b)bedömer att ett programföretag under en annan medlems stats jurisdiktion tillhandahåller en
får den ta kontakt med den medlemsstat som har jurisdiktion i syfte att nå en ömsesidigt tillfredsställande lösning på eventuella problem som uppstår. Den medlemsstat som har jurisdiktion ska när den tar emot en motiverad begäran från den först nämnda medlemsstaten begära att programföretaget följer de ifrågavarande bestämmelserna i allmänhetens intresse. Den med lemsstat som har jurisdiktion ska inom två månader informera den förstnämnda medlemsstaten om resultatet av denna begä ran. Båda medlemsstaterna får anmoda den kontaktkommitté som inrättas enligt artikel 29 att undersöka fallet.
3.Den förstnämnda medlemsstaten får vidta lämpliga åtgär der mot det berörda programföretaget om den bedömer att
544
SOU 2019:39 |
Bilaga 2 |
15.4.2010 |
|
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 95/15 |
|
|
|
|
|
a)det resultat som uppnåtts genom tillämpning av punkt 2 inte är tillfredsställande, och
b)programföretaget i fråga har etablerat sig i medlemsstaten med jurisdiktion i syfte att kringgå de striktare bestämmelser inom de områden som samordnas enligt detta direktiv som skulle gälla om det var etablerat i den förstnämna medlems staten.
Sådana åtgärder ska objektivt sett vara nödvändiga, tillämpas på ett
4.En medlemsstat får vidta åtgärder i enlighet med punkt 3 endast om samtliga nedanstående villkor är uppfyllda:
a)Den har underrättat kommissionen och den medlemsstat där programföretaget är etablerat att den avser att vidta sådana åtgärder och beskriver på vilket underlag den grundar sin bedömning, och
b)kommissionen har fastställt att åtgärderna är förenliga med unionsrätten, särskilt att de bedömningar som har gjorts av den medlemsstat som vidtar dessa åtgärder i enlighet med punkterna 2 och 3 är välgrundade.
5.Kommissionen ska inom tre månader efter underrättelsen enligt punkt 4 a fastställa huruvida åtgärderna är förenliga med unionsrätten. Om kommissionen fastställer att så inte är fallet ska den berörda medlemsstaten avstå från att vidta de föreslagna åtgärderna.
6.Medlemsstaterna ska på lämpligt sätt inom ramen för sin lagstiftning säkerställa att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion effektivt uppfyller bestämmelserna i detta di rektiv.
7.Medlemsstaterna ska främja system för samreglering och/ eller självreglering på nationell nivå inom de områden som samordnas genom detta direktiv i den utsträckning det är möj ligt inom deras rättsordningar. Dessa system ska utformas så att de blir allmänt accepterade av de viktigaste aktörerna i de be rörda medlemsstaterna och säkrar en effektiv tillämpning.
8.Direktiv 2000/31/EG ska tillämpas om inte något annat anges i det här direktivet. Vid en konflikt mellan en bestäm melse i direktiv 2000/31/EG och en bestämmelse i det här direktivet ska bestämmelserna i det här direktivet ha företräde, såvida inte något annat föreskrivs i detta direktiv.
KAPITEL III
BESTÄMMELSER SOM ÄR TILLÄMPLIGA PÅ SAMTLIGA
AUDIOVISUELLA MEDIETJÄNSTER
Artikel 5
Medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av audiovisuella medietjänster under deras jurisdiktion sörjer för att mottagarna
av deras tjänster hela tiden har direkt tillgång till åtminstone följande information, vilken ska vara lättillgänglig:
a)Namnet på leverantören av medietjänster.
b)Den geografiska adress där leverantören av medietjänster är etablerad.
c)Uppgifter om leverantören av medietjänster, inbegripet den nes
d)I tillämpliga fall, de behöriga tillsyns- eller övervakningsorga nen.
Artikel 6
Medlemsstaterna ska på lämpligt sätt säkerställa att audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av medietjänstföretag under deras jurisdiktion inte innehåller något som uppammar hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.
Artikel 7
Medlemsstaterna ska uppmuntra leverantörerna av medietjänster inom den egna jurisdiktionen att se till att deras tjänster succes sivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer.
Artikel 8
Medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion inte sänder biograffilmer under andra tidsperioder än de som överenskommits med rättighetsinneha varna.
Artikel 9
1.Medlemsstaterna ska se till att audiovisuella kommersiella meddelanden som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion uppfyller följande krav:
a)Audiovisuella kommersiella meddelanden ska vara lättigen kännliga som sådana. Dolda audiovisuella kommersiella meddelanden ska vara förbjudna.
b)Audiovisuella kommersiella meddelanden får inte använda subliminal teknik.
c)Audiovisuella kommersiella meddelanden får inte
i)strida mot respekten för mänsklig värdighet,
ii)innehålla eller främja diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller trosuppfattning, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning,
545
Bilaga 2 |
SOU 2019:39 |
L 95/16 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
15.4.2010 |
|
|
|
|
|
|
iii)uppmuntra till ett beteende som är skadligt för hälsa eller säkerhet,
iv)uppmuntra till ett beteende som är mycket skadligt för miljön.
d)Alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden för cigaretter och andra tobaksvaror ska vara förbjudna.
e)Audiovisuella kommersiella meddelanden för alkoholhaltiga drycker får inte vara särskilt riktade till minderåriga och får inte uppmuntra till överkonsumtion av sådana drycker.
f)Audiovisuella kommersiella meddelanden om medicinska produkter och medicinsk behandling ska vara förbjudna om produkterna eller behandlingarna är tillgängliga endast efter ordination i den medlemsstat till vars jurisdiktion leve rantören av medietjänster hör.
g)Audiovisuella kommersiella meddelanden får inte orsaka minderåriga fysisk eller moralisk skada. Därför får de inte direkt uppmana minderåriga att köpa eller hyra en produkt eller tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller god- trogenhet, direkt uppmuntra dem att övertala sina föräldrar eller någon annan att köpa de varor eller tjänster som ingår i reklamen, utnyttja det speciella förtroende som minderåriga hyser för föräldrar, lärare eller andra personer, eller utan skäl visa minderåriga i farliga situationer.
2.Medlemsstaterna och kommissionen ska uppmuntra leve rantörer av medietjänster att ta fram uppförandekoder om så dana olämpliga audiovisuella kommersiella meddelanden som åtföljer eller ingår i barnprogram och som avser livsmedel eller drycker som innehåller näringsämnen eller ämnen som har en näringsmässig eller fysiologisk effekt, särskilt fett, transfettsyror, salt/natrium och sockerarter, som enligt rekommendationerna inte bör utgöra en alltför stor del av den totala kosten.
Artikel 10
1.Audiovisuella medietjänster eller program som sponsras ska uppfylla följande krav:
a)Deras innehåll och, när det gäller
b)De får inte direkt uppmuntra till inköp eller förhyrning av varor eller tjänster, särskilt inte genom särskilda säljfräm jande hänvisningar till dessa varor eller tjänster.
c)Tittarna ska tydligt informeras om att det existerar ett spon soravtal. Sponsrade program ska tydligt kunna identifieras som sådana genom att sponsorns namn, logotyp och/eller
eventuell annan symbol, såsom en hänvisning till sponsorns produkt(er) eller tjänst(er) eller något annat kännetecken, visas på lämpligt sätt i början av programmet, under pro grammet och/eller i slutet av programmet.
2.Audiovisuella medietjänster eller program får inte sponsras av företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av cigarretter och andra tobaksvaror.
3.Om företag vars verksamhet omfattar tillverkning eller försäljning av medicinska produkter och medicinsk behandling sponsrar audiovisuella medietjänster eller program, får denna sponsring främja företagets namn eller anseende, men inte sär skilda medicinska produkter eller medicinska behandlingar som är tillgängliga endast efter ordination i den medlemsstat till vars jurisdiktion leverantören av medietjänster hör.
4.Nyhets- och samhällsprogram får inte sponsras. Medlems staterna får besluta att förbjuda att sponsorns logo visas under barnprogram, dokumentärprogram och religiösa program.
Artikel 11
1.Punkterna 2, 3 och 4 ska endast gälla program som pro ducerats efter den 19 december 2009.
2.Produktplacering ska vara förbjuden.
3.Med avvikelse från punkt 2 ska produktplacering vara till låten i följande fall, såvida medlemsstaterna inte beslutar något annat:
a)I biograffilmer, filmer och serier producerade för audiovisu ella medietjänster, sportprogram och lätta underhållningspro gram.
b)När det inte förekommer någon betalning utan endast gratis tillhandahållande av vissa varor eller tjänster, exempelvis rek visita och priser, för att de ska ingå i ett program.
Undantaget i led a ska inte gälla barnprogram.
De program som innehåller produktplacering ska åtminstone uppfylla samtliga följande krav:
a)Deras innehåll och, när det gäller
b)De får inte direkt uppmuntra till inköp eller förhyrning av varor eller tjänster, särskilt inte genom särskilda säljfräm jande hänvisningar till dessa varor eller tjänster.
c)De får inte otillbörligen framhäva den berörda produkten.
546
SOU 2019:39 |
Bilaga 2 |
15.4.2010 |
|
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 95/17 |
|
|
|
|
|
d)Tittarna ska tydligt informeras om att det förekommer pro duktplacering. Program som innehåller produktplacering ska identifieras på lämpligt sätt i början och i slutet av program met, och när programmet börjar igen efter ett reklamavbrott, för att undvika all osäkerhet hos tittaren.
I undantagsfall får medlemsstaterna besluta att göra avkall på de krav som anges i led d, förutsatt att programmet i fråga varken har producerats eller beställts av leverantören av medietjänster själv eller av ett närstående företag till en sådan leverantör.
4.Programmen får inte under några omständigheter inne hålla någon produktplacering av
a)tobaksvaror eller cigaretter eller produktplacering från före tag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försälj ning av cigaretter och andra tobaksvaror,
b)särskilda medicinska produkter eller medicinska behandlingar som är tillgängliga endast efter ordination i den medlemsstat till vars jurisdiktion leverantören av medietjänster hör.
KAPITEL IV
BESTÄMMELSER SOM ÄR TILLÄMPLIGA ENDAST PÅ
AUDIOVISUELLA MEDIETJÄNSTER PÅ BEGÄRAN
Artikel 12
Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att se till att audiovisuella medietjänster på begäran som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion och som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utveck lingen hos minderåriga endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser sådana audiovisuella medietjänster på begäran.
Artikel 13
1.Medlemsstaterna ska se till att audiovisuella medietjänster på begäran som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, främjar framställningen av och tillgången till eu ropeiska produktioner. Sådant främjande kan bland annat avse det finansiella bidraget från sådana tjänster till produktionen och förvärv av sändningsrätter till europeiska produktioner eller andelen och/eller framhävandet av europeiska produktioner i den programkatalog som erbjuds av den audiovisuella medie tjänsten på begäran.
2.Medlemsstaterna ska senast den 19 december 2011 och därefter vart fjärde år rapportera till kommissionen om genom förandet av punkt 1.
3.Kommissionen ska på grundval av de uppgifter som med lemsstaterna lämnar och en oberoende undersökning rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av punkt 1,
med beaktande av marknadsutvecklingen och den tekniska ut vecklingen samt målet kulturell mångfald.
KAPITEL V
BESTÄMMELSE OM EXKLUSIVA RÄTTIGHETER OCH BESTÄMMELSER OM KORTA NYHETSINSLAG I TV- SÄNDNINGAR
Artikel 14
1.Varje medlemsstat får vidta åtgärder som är förenliga med unionsrätten för att säkerställa att programföretag under dess jurisdiktion, med utnyttjande av exklusiva rättigheter, inte sän der evenemang som av den medlemsstaten anses vara av sär skild vikt för samhället på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i den medlemsstaten utestängs från möjligheten att följa sådana evenemang genom direktsändning eller tidsförskju ten sändning i fri television. I sådana fall ska den berörda med lemsstaten upprätta en förteckning över de nationella eller icke- nationella evenemang som den anser vara av särskild vikt för samhället. Detta ska göras på ett klart och öppet sätt i rätt och god tid. Den berörda medlemsstaten ska härvid också bestämma om dessa evenemang ska vara tillgängliga helt eller delvis ge nom direktsändning eller, när så är nödvändigt eller lämpligt av objektiva skäl i allmänhetens intresse, helt eller delvis via tids förskjuten sändning.
2.Medlemsstaterna ska omedelbart till kommissionen an mäla alla åtgärder som har vidtagits eller kommer att vidtas enligt punkt 1. Inom tre månader efter anmälan ska kommis sionen kontrollera att sådana åtgärder är förenliga med unions rätten och meddela dem till de andra medlemsstaterna. Den ska inhämta yttrande från den kontaktkommitté som inrättas i en lighet med artikel 29. Den ska i Europeiska unionens officiella tidning skyndsamt offentliggöra de åtgärder som har vidtagits samt minst en gång om året offentliggöra en samlad förteckning över de åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit.
3.Medlemsstaterna ska på lämpligt sätt och inom ramen för sin lagstiftning se till att programföretag under deras jurisdiktion inte utövar de exklusiva rättigheter som förvärvats av dessa programföretag efter den 18 december 2007 på sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i en annan medlemsstat utestängs från möjligheten att följa evenemang på det sätt som den andra medlemsstaten bestämt i enlighet med punk terna 1 och 2 helt eller delvis genom direktsändning eller, när så är nödvändigt eller lämpligt av objektiva skäl i allmänhetens intresse, helt eller delvis genom tidsförskjuten sändning i fri television såsom den andra medlemsstaten har bestämt i enlig het med punkt 1.
Artikel 15
1.Medlemsstaterna ska när det gäller korta nyhetsinslag se till att varje programföretag som är etablerat i unionen på rätt visa, rimliga och
547
Bilaga 2 |
SOU 2019:39 |
L 95/18 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
15.4.2010 |
|
|
|
|
|
|
2.Om ett annat programföretag som är etablerat i samma medlemsstat som det programföretag som ansöker om tillgång har fått exklusiva rättigheter till det berörda evenemanget av stort allmänintresse, måste ansökan om tillgång göras hos det programföretaget.
3.Medlemsstaterna ska se till att sådan tillgång säkerställs genom att tillåta programföretag att fritt välja korta utdrag från det sändande programföretagets signal med åtminstone angivande av källan, om detta inte är omöjligt av praktiska skäl.
4.Som ett alternativ till punkt 3 får medlemsstaterna fast ställa ett liknande system genom vilket tillgång ges på rättvisa, rimliga och icke diskriminerande villkor på något annat sätt.
5.Korta utdrag får endast användas i allmänna nyhetspro gram och får användas i audiovisuella medietjänster på begäran endast om samma program erbjuds med tidsförskjutning från samma leverantör av medietjänster.
6.Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna
KAPITEL VI
FRÄMJANDE AV DISTRIBUTION OCH PRODUKTION AV TV-
PROGRAM
Artikel 16
1.Medlemsstaterna ska, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att programföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid med undantag av tid reser verad för nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam, teletext tjänster och teleshopping för europeiska produktioner. Denna andel bör uppnås gradvis på grundval av lämpliga kriterier med beaktande av programföretagets ansvar gentemot sin publik för information, utbildning, kultur och underhållning.
2.Om den andel som anges i punkt 1 inte kan uppnås, får den inte vara mindre än genomsnittet under 1988 i den berörda medlemsstaten.
Vad avser Grekland och Portugal ska år 1988 ersättas av år 1990.
3.Medlemsstaterna ska vartannat år, med början från den
3oktober 1991, till kommissionen överlämna en rapport om tillämpningen av denna artikel och artikel 17.
Rapporten ska innefatta en statistisk uppgift om den uppnådda andelen som anges i denna artikel och i artikel 17 för vart och ett av de
Kommissionen ska informera de övriga medlemsstaterna och Europaparlamentet om rapporterna, som då så är lämpligt ska åtföljas av ett yttrande. Kommissionen ska säkerställa att denna artikel och artikel 17 tillämpas i överensstämmelse med bestäm melserna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Kommissionen får i sitt yttrande särskilt beakta de framsteg som uppnåtts i förhållande till tidigare år, andelen premiärpro duktioner i programplaneringen, de särskilda omständigheterna för nya
Artikel 17
Medlemsstaterna ska där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt säkerställa att programföretagen reserverar minst 10 % av sin sändningstid, med undantag för tid reserverad för nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam, teletexttjänster och teleshop ping, eller alternativt, efter medlemsstatens bedömande, minst 10 % av sin programbudget, för europeiska produktioner, ska pade av producenter som är oberoende av programföretagen. Denna andel bör uppnås gradvis och baseras på lämpliga krite rier med tanke på programföretagets ansvar gentemot sina tit tare när det gäller information, utbildning, kultur och underhåll ning. Detta måste uppnås genom öronmärkning av en lämplig andel för nya produktioner, dvs. produktioner som sänds inom fem år efter framställningen.
Artikel 18
Detta kapitel ska inte gälla
KAPITEL VII
Artikel 19
1.
2.Enstaka reklaminslag och teleshoppinginslag ska före komma endast undantagsvis, utom vid sändningar av sporteve nemang.
548
SOU 2019:39 |
Bilaga 2 |
15.4.2010 |
|
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 95/19 |
|
|
|
|
|
Artikel 20
1.När
2.Sändningar av filmer producerade för tv (med undantag för
Artikel 21
Teleshopping för medicinska produkter ska vara förbjuden om det krävs försäljningstillstånd för dem i enlighet med direktiv 2001/83/EG, och teleshopping för medicinsk behandling ska också vara förbjuden.
Artikel 22
2.Punkt 1 är inte tillämplig på de av programföretagets meddelanden som rör dess egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till dessa program, sponsormeddelanden och produktplaceringar.
Artikel 24
Teleshoppingblock ska tydligt identifieras som sådana med op tiska och akustiska medel och ska ha en sammanhängande varaktighet av minst femton minuter.
Artikel 25
Detta direktiv ska i tillämpliga delar gälla för
Kapitel VI samt artiklarna 20 och 23 ska dock inte vara till lämpliga på dessa kanaler.
Artikel 26
a)Den får inte rikta sig speciellt till minderåriga eller, särskilt, skildra minderåriga som intar dessa drycker.
b)Den får inte förknippa konsumtion av alkohol med förbätt rad fysisk prestation eller med bilkörning.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 får medlems staterna, med vederbörlig hänsyn till unionsrätten, fastställa an dra villkor än de som fastställs i artiklarna 20.2 och 23 i fråga om
KAPITEL VIII
SKYDD AV MINDERÅRIGA VID
Artikel 27
c)Den får inte ge intryck av att konsumtion av alkohol bidrar till social eller sexuell framgång.
d)Den får inte göra gällande att alkohol har terapeutiska egen skaper eller att den är ett stimulerande eller lugnande medel eller ett medel för att lösa personliga konflikter.
e)Den får inte uppmuntra överkonsumtion av alkohol eller ge en negativ bild av nykterhet eller återhållsamhet.
f)Den får inte framhålla en hög alkoholhalt som en positiv egenskap hos dryckerna.
Artikel 23
1.
1.Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säker ställa att
2.Åtgärderna i punkt 1 ska utsträckas till att gälla andra program som kan bedömas skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, utom då det kan anses säkert, genom val av sändningstid eller genom tekniska åtgärder, att de minderåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar.
3.Om sådana program sänds i okodad form ska medlems staterna dessutom se till att de föregås av en akustisk varning eller att de markeras med en visuell symbol under hela sänd ningstiden.
549
Bilaga 2 |
SOU 2019:39 |
L 95/20 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
15.4.2010 |
|
|
|
|
|
|
KAPITEL IX
RÄTT TILL GENMÄLE I
Artikel 28
1.Utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmel ser inom civilrätt, straffrätt eller administrativ lagstiftning som antagits av medlemsstaterna, ska varje fysisk eller juridisk per son oberoende av nationalitet, vars legitima intressen – i syn nerhet dennes rykte och goda namn – har skadats av felaktiga påståenden i ett
2.Rätt till genmäle eller motsvarande ska gälla gentemot alla programföretag inom en medlemsstats jurisdiktion.
3.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att etablera rätten till genmäle eller motsvarande och ska fastställa den procedur som ska följas för att genomföra detta. Särskilt ska de säkerställa att en tillräcklig tidrymd medges och att procedurerna är sådana, att tillfälle till genmäle eller mot svarande vederbörligen kan ges fysiska eller juridiska personer som bor eller är etablerade i andra medlemsstater.
b)Att på eget initiativ eller på kommissionens begäran avge yttranden om tillämpningen av direktivet i medlemsstaterna.
c)Att diskutera vilka frågor som ska ingå i de rapporter som medlemsstaterna ska överlämna enligt artikel 16.3 och rap porternas metodik.
d)Att diskutera resultatet av kommissionens regelbundna sam råd med företrädare för programföretag, producenter, kon sumenter, tillverkare, tjänsteproducenter, fackföreningar och personer med konstnärliga yrken.
e)Att underlätta informationsutbytet mellan medlemsstaterna och kommissionen om situationen och utvecklingen på om rådet för reglering av audiovisuella medietjänster med hänsyn både till unionens politik på det audiovisuella området och till den relevanta tekniska utvecklingen.
f)Att undersöka all utveckling på området där en diskussion bedöms vara av värde.
KAPITEL XI
SAMARBETE MELLAN TILLSYNSORGAN I
MEDLEMSSTATERNA
4.En begäran om genmäle eller motsvarande kan avvisas om detta inte är motiverat enligt de villkor som angetts i punkt 1 eller skulle innebära en straffbar handling eller skulle medföra civilrättsligt ansvar för programföretaget eller skulle överskrida gränserna för allmän anständighet.
5.Bestämmelser ska fastställas för förfaranden, varigenom tvister om rätten till genmäle eller motsvarande kan bli föremål för rättslig prövning.
KAPITEL X
KONTAKTKOMMITTÉ
Artikel 29
1.En kontaktkommitté är inrättad under kommissionens överinseende. Den ska bestå av företrädare för de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. Den ska ha en företrädare för kommissionen som ordförande och sammanträda antingen på dennes initiativ eller på begäran av en medlemsstats delega tion.
2.Kontaktkommittén ska ha följande uppgifter:
a)Att underlätta det faktiska genomförandet av detta direktiv genom regelbundna samråd om alla praktiska problem i samband med dess genomförande, särskilt genomförandet av artikel 2, och om alla övriga frågor där en diskussion bedöms vara av värde.
Artikel 30
Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att förse va randra och kommissionen med den information som är nöd vändig för att tillämpa detta direktiv, särskilt artiklarna 2, 3 och 4, framför allt genom sina behöriga oberoende tillsynsorgan.
KAPITEL XII
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 31
På områden som inte omfattas av detta direktiv ska direktivet inte påverka medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter till följd av gällande konventioner som handlar om telekommuni kation eller radio- och
Artikel 32
Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 33
Senast den 19 december 2011 och vart tredje år därefter ska kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén överlämna en rapport om tillämpningen av detta direktiv i dess ändrade lydelse och, vid behov, utarbeta ytterligare förslag för att anpassa det till utveck lingen i fråga om audiovisuella medietjänster, särskilt mot bak grund av den senaste tekniska utvecklingen, sektorns konkur renskraft och nivåerna för mediekompetens i alla medlemsstater.
550
SOU 2019:39 |
Bilaga 2 |
15.4.2010 |
|
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
L 95/21 |
|
|
|
|
|
Denna rapport ska även omfatta en bedömning av frågan om
Artikel 34
Direktiv 89/552/EEG i dess lydelse enligt direktiven som anges i bilaga I del A ska upphöra att gälla, utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter vad gäller tidsfristerna för inför livande med nationell lagstiftning av de direktiv som anges i bilaga I del B.
Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvis ningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jäm förelsetabellen i bilaga II.
Artikel 35
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 36
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Strasbourg den 10 mars 2010.
På Europaparlamentets vägnar |
På rådets vägnar |
J. BUZEK |
D. LÓPEZ GARRIDO |
Ordförande |
Ordförande |
551
Bilaga 2 |
SOU 2019:39 |
L 95/22 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
15.4.2010 |
|
|
|
|
|
|
BILAGA I
DEL A
Upphävt direktiv och en förteckning över dess efterföljande ändringar
(som det hänvisas till i artikel 34)
Rådets direktiv 89/552/EEG (EGT L 298, 17.10.1989, s. 23)
Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG (EGT L 202, 30.7.1997, s. 60)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG |
Endast artikel 1 |
(EUT L 332, 18.12.2007, s. 27) |
|
|
DEL B |
Tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning
(som det hänvisas till i artikel 34)
Direktiv |
|
Tidsfrist för införlivande |
|
|
|
89/552/EEG |
3 oktober 1991 |
|
97/36/EG |
31 |
december 1998 |
2007/65/EG |
19 |
december 2009 |
|
|
|
552
SOU 2019:39 |
Bilaga 2 |
15.4.2010 |
|
SV |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 95/23 |
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
BILAGA II |
|
|
|
|
|
|
|
JÄMFÖRELSETABELL |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Direktiv 89/552/EEG |
|
|
Detta direktiv |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 1 inledningen |
|
|
Artikel 1.1 inledningen |
|
||
|
Artikel 1 a inledningen |
|
|
Artikel 1.1 a inledningen |
|
||
|
Artikel 1 a första strecksatsen |
|
|
Artikel 1.1 a i |
|
||
|
Artikel 1 a andra strecksatsen |
|
|
Artikel 1.1 a ii |
|
||
|
Artikel 1 |
|
|
Artikel 1.1 |
|
||
|
Artikel 1 n i inledningen |
|
|
Artikel 1.1 n inledningen |
|
||
|
Artikel 1 n i första strecksatsen |
|
|
Artikel 1.1 n i |
|
||
|
Artikel 1 n i andra strecksatsen |
|
|
Artikel 1.1 n ii |
|
||
|
Artikel 1 n i tredje strecksatsen |
|
|
Artikel 1.1 n iii |
|
||
|
Artikel 1 n i fjärde strecksatsen |
|
|
Artikel 1.2 |
|
||
|
Artikel 1 n ii inledningen |
|
|
Artikel 1.3 inledningen |
|
||
|
Artikel 1 n ii första strecksatsen |
|
|
Artikel 1.3 i |
|
||
|
Artikel 1 n ii andra strecksatsen |
|
|
Artikel 1.3 ii |
|
||
|
Artikel 1 n ii tredje strecksatsen |
|
|
Artikel 1.3 iii |
|
||
|
Artikel 1 n iii |
|
|
Artikel 1.4 |
|
||
|
Artikel 2 |
|
|
Artikel 2 |
|
||
|
Artikel 2a.1, 2a.2 och 2a.3 |
|
|
Artikel 3.1, 3.2 och 3.3 |
|
||
|
Artikel 2a.4 inledningen |
|
|
Artikel 3.4 inledningen |
|
||
|
Artikel 2a.4 a |
|
|
Artikel 3.4 a |
|
||
|
Artikel 2a.4 b inledningen |
|
|
Artikel 3.4 b inledningen |
|
||
|
Artikel 2a.4 b första strecksatsen |
|
|
Artikel 3.4 b i |
|
||
|
Artikel 2a.4 b andra strecksatsen |
|
|
Artikel 3.4 b ii |
|
||
|
Artikel 2a.5 och 2a.6 |
|
|
Artikel 3.5 och 3.6 |
|
||
|
Artikel 3 |
|
|
Artikel 4 |
|
||
|
Artikel 3a |
|
|
Artikel 5 |
|
||
|
Artikel 3b |
|
|
Artikel 6 |
|
||
|
Artikel 3c |
|
|
Artikel 7 |
|
||
|
Artikel 3d |
|
|
Artikel 8 |
|
||
|
Artikel 3e |
|
|
Artikel 9 |
|
||
|
Artikel 3f |
|
|
Artikel 10 |
|
||
|
Artikel 3g.1 |
|
|
Artikel 11.2 |
|
||
|
Artikel 3g.2 första stycket inledningen |
|
|
Artikel 11.3 första stycket inledningen |
|
||
|
Artikel 3g.2 första stycket första strecksatsen |
|
Artikel 11.3 första stycket a |
|
|||
|
Artikel 3g.2 första stycket andra strecksatsen |
|
Artikel 11.3 första stycket b |
|
|||
|
Artikel 3g.2 andra, tredje och fjärde styckena |
|
Artikel 11.3 andra, tredje och fjärde styckena |
|
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
553
Bilaga 2 |
SOU 2019:39 |
L 95/24 |
|
SV |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
15.4.2010 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Direktiv 89/552/EEG |
|
Detta direktiv |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artikel 3g.3 |
|
Artikel 11.4 |
|
||
|
Artikel 3g.4 |
|
Artikel 11.1 |
|
||
|
Artikel 3h |
|
Artikel 12 |
|
||
|
Artikel 3i |
|
Artikel 13 |
|
||
|
Artikel 3j |
|
Artikel 14 |
|
||
|
Artikel 3k |
|
Artikel 15 |
|
||
|
Artikel 4.1, 4.2 och 4.3 |
|
Artikel 16.1, 16.2 och 16.3 |
|
||
|
Artikel 4.4 |
|
— |
|
||
|
Artikel 5 |
|
Artikel 17 |
|
||
|
Artikel 9 |
|
Artikel 18 |
|
||
|
Artikel 10 |
|
Artikel 19 |
|
||
|
Artikel 11 |
|
Artikel 20 |
|
||
|
Artikel 14 |
|
Artikel 21 |
|
||
|
Artikel 15 |
|
Artikel 22 |
|
||
|
Artikel 18 |
|
Artikel 23 |
|
||
|
Artikel 18a |
|
Artikel 24 |
|
||
|
Artikel 19 |
|
Artikel 25 |
|
||
|
Artikel 20 |
|
Artikel 26 |
|
||
|
Artikel 22 |
|
Artikel 27 |
|
||
|
Artikel 23 |
|
Artikel 28 |
|
||
|
Artikel 23a |
|
Artikel 29 |
|
||
|
Artikel 23b |
|
Artikel 30 |
|
||
|
Artikel 24 |
|
Artikel 31 |
|
||
|
— |
|
Artikel 32 |
|
||
|
Artikel 26 |
|
Artikel 33 |
|
||
|
— |
|
Artikel 34 |
|
||
|
— |
|
Artikel 35 |
|
||
|
Artikel 27 |
|
Artikel 36 |
|
||
|
— |
|
Bilaga I |
|
||
|
— |
|
Bilaga II |
|
||
|
|
|
|
|
|
|
554
|
|
|
|
|
|
Bilaga 3 |
|
28.11.2018 |
|
|
|
Europeiska unionens officiella tidning |
|
L 303/69 |
|
SV |
|
|
|||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
DIREKTIV |
|
|
|
|
|
|
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV (EU) 2018/1808 |
|
|
|
|
|
|
|
|
av den 14 november 2018 |
|
|
|
om |
ändring |
av direktiv |
2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser |
som |
fastställs |
||
i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella |
|||||||
medietjänster (direktivet |
om audiovisuella medietjänster), mot bakgrund |
av ändrade |
|||||
|
|
|
|
marknadsförhållanden |
|
|
|
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 53.1 och 62,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),
med beaktande av Regionkommitténs yttrande (2),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och
av följande skäl:
(1)Den senaste ändringen av innehållet i rådets direktiv 89/552/EEG (4), senare kodifierat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU (5), gjordes 2007 genom antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG (6). Sedan dess har marknaden för audiovisuella medietjänster utvecklats avsevärt och i snabb takt till följd av den fortlöpande konvergensen mellan tv- och internettjänster. Den tekniska utvecklingen har möjliggjort nya typer av tjänster och användarupplevelser. Tittarvanorna har ändrats avsevärt, särskilt hos yngre generationer. Den vanliga
Nya typer av innehåll, som videoklipp eller användargenererat innehåll, har dock blivit allt viktigare och nya aktörer är numera väletablerade, inbegripet leverantörer av videotjänster på begäran
(2)Den 6 maj 2015 antog kommissionen ett meddelande med titeln En strategi för en inre digital marknad i Europa där en översyn av direktiv 2010/13/EU aviserades.
(3)Direktiv 2010/13/EU bör förbli tillämpligt endast på de tjänster vars huvudsakliga syfte är att tillhandahålla program i
(1) EUT C 34, 2.2.2017, s. 157.
(2) EUT C 185, 9.6.2017, s. 41.
(3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 2 oktober 2018 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 6 november 2018.
(4) Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) (EGT L 298,
17.10.1989, s. 23).
(5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella
medietjänster) (EUT L 95, 15.4.2010, s. 1).
(6) Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG av den 11 december 2007 om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändnings verksamhet för television (EUT L 332, 18.12.2007, s. 27).
555
Bilaga 3 |
SOU 2019:39 |
L 303/70 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
28.11.2018 |
SV |
|||
|
|
|
|
tjänsteleverantörens huvudsakliga verksamhet, t.ex. fristående delar av nättidningar som innehåller audiovisuella program eller användargenererade videor, om dessa delar kan anses möjliga att särskilja från den huvudsakliga verksamheten. En tjänst bör betraktas som endast ett komplement som är oskiljbart från den huvudsakliga verksamheten till följd av kopplingar som finns mellan det audiovisuella utbudet och den huvudsakliga verksamheten, såsom tillhandahållande av nyheter i skriftlig form. Kanaler eller andra audiovisuella tjänster under en leverantörs redaktionella ansvar kan i sig utgöra audiovisuella medietjänster, även om de erbjuds på en videodelningsplattform som kännetecknas av avsaknaden av redaktionellt ansvar. I sådana fall åligger det de leverantörer som har det redaktionella ansvaret att följa direktiv 2010/13/EU.
(4)Genom videodelningsplattformstjänster tillhandahålls audiovisuellt innehåll som allmänheten, i synnerhet ungdomar, tar del av i allt högre grad. Detta gäller även sociala medietjänster, som har blivit en viktig kanal för att dela information, underhålla och utbilda, bland annat genom att ge tillgång till program och användarge nererade videor. Dessa sociala medietjänster behöver omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2010/13/EU eftersom de konkurrerar om samma publik och intäkter som de audiovisuella medietjänsterna. Dessutom har de ett betydande genomslag genom att de ger användarna möjlighet att forma och påverka andra användares åsikter. För att skydda minderåriga från skadligt innehåll och alla medborgare från uppmaning till hat, våld och terrorism, bör de tjänsterna därför omfattas av direktiv 2010/13/EU i den utsträckning de omfattas av definitionen av en videodelningsplattformstjänst.
(5)Även om syftet med direktiv 2010/13/EU inte är att reglera sociala medietjänster som sådana, bör en social medietjänst omfattas av direktivet om tillhandahållandet av program och användargenererade videor utgör en väsentlig funktion i tjänsten. Tillhandahållandet av program och användargenererade videor kan anses utgöra en väsentlig funktion i den sociala medietjänsten om det audiovisuella innehållet inte endast är underordnat eller utgör en mindre del av verksamheten i den sociala medietjänsten. I syfte att säkerställa tydlighet, effektivitet och konsekvent genomförande bör kommissionen, vid behov och efter samråd med kontaktkommittén, utfärda riktlinjer för den praktiska tillämpningen av kriteriet om väsentlig funktion i definitionen av en videodelnings plattformstjänst. Riktlinjerna bör utarbetas med vederbörlig hänsyn till de mål av allmänt intresse som ska uppfyllas genom de åtgärder som ska vidtas av leverantörerna av videodelningsplattformar och till rätten till yttrandefrihet.
(6)Om, vid tillämpningen av direktiv 2010/13/EU, en särskiljbar del av en tjänst utgör en videodelningsplatt formstjänst ska endast den delen omfattas av det direktivet, och endast med avseende på program och användar genererade videor. Videoklipp som är inbäddade i det redaktionella innehållet i digitala versioner av nyhetstidningar och magasin och rörliga bilder såsom
(7)För att säkerställa ett effektivt genomförande av direktiv 2010/13/EU är det avgörande att medlemsstaterna upprättar och upprätthåller uppdaterade förteckningar över de leverantörer av medietjänster och videodelnings plattformar som lyder under deras jurisdiktion och att de regelbundet förmedlar dessa förteckningar till sina behöriga oberoende tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan och till kommissionen. Förteckningarna bör innehålla information om de kriterier som jurisdiktionen baseras på.
(8)För fastställandet av jurisdiktionen krävs att sakförhållandena bedöms utifrån de kriterier som fastställs i direktiv 2010/13/EU. Bedömningen av sådana sakförhållanden kan leda till motstridiga resultat. Vid tillämpningen av de samarbetsförfaranden som föreskrivs i det direktivet är det viktigt att kommissionen kan basera sina slutsatser på tillförlitliga fakta. Den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga) bör därför ges befogenhet att yttra sig om jurisdiktionsfrågor på kommissionens begäran. Om kommissionen vid tillämpningen av de samarbetsförfarandena beslutar att samråda med Erga bör den informera kontaktkommittén, inklusive angående underrättelser från medlemsstater inom ramen för samarbetsförfarandena och angående Ergas yttrande.
(9)Förfarandena och villkoren för begränsning av friheten att tillhandahålla och ta emot audiovisuella medietjänster bör vara desamma för både linjära och
(10)I enlighet med rättspraxis från Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen) är det möjligt att begränsa den frihet att tillhandahålla tjänster som garanteras i fördraget av tvingande hänsyn till allmänintresset, såsom att uppnå en hög konsumentskyddsnivå, förutsatt att sådana begränsningar är motiverade, proportionella och nödvändiga. Därför bör en medlemsstat kunna vidta vissa åtgärder för att säkerställa efterlevnaden av nationella konsumentskyddsregler som inte omfattas av de områden som samordnas genom direktiv 2010/13/EU. Åtgärder som en medlemsstat vidtar för att förstärka sitt nationella regelverk för konsumentskydd, inbegripet när det gäller spelreklam, behöver vara motiverade, stå i proportion till det eftersträvade målet och vara nödvändiga enligt vad som krävs enligt domstolens rättspraxis. Under alla omständigheter får en mottagande medlemsstat inte vidta några åtgärder som skulle förhindra återutsändning inom dess territorium av
556
SOU 2019:39 |
Bilaga 3 |
28.11.2018 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 303/71 |
SV |
|||
|
|
|
|
(11)När en medlemsstat underrättar kommissionen om att en leverantör av medietjänster har etablerat sig i den medlemsstat som har jurisdiktion i syfte att kringgå de striktare bestämmelserna inom de områden som samordnas genom direktiv 2010/13/EU, vilka skulle vara tillämpliga på den leverantören om den var etablerad i den underrättande medlemsstaten, bör den lägga fram trovärdig och väl underbyggd bevisning för detta. Denna bevisning bör omfatta en uppsättning bekräftande faktiska omständigheter som gör det möjligt att med rimlig säkerhet fastställa ett sådant kringgående.
(12)I sitt meddelande Bättre lagstiftning för bättre resultat – en
(13)Erfarenheten har visat att både själv- och samreglerande instrument, som genomförs i enlighet med medlemsstaternas olika rättsliga traditioner, i hög grad kan bidra till en god nivå på konsumentskyddet. Åtgärder som syftar till att uppnå mål av allmänt intresse inom den framväxande audiovisuella medietjänstsektorn får större verkan om de vidtas med aktivt stöd av tjänsteleverantörerna själva.
(14)Självreglering är ett slags frivilligt initiativ som ger ekonomiska aktörer, arbetsmarknadens parter,
ansvarar för att utarbeta, övervaka och upprätthålla efterlevnaden av dessa riktlinjer. Medlemsstaterna bör i enlighet med sina olika rättsliga traditioner erkänna den roll som effektiv självreglering kan ha som komplement till befintliga mekanismer inom lagstiftning, domstolsväsende och förvaltning samt dess viktiga bidrag till uppnåendet av målen i direktiv 2010/13/EU. Även om självreglering skulle kunna vara en kompletterande metod för att genomföra vissa av bestämmelserna i direktiv 2010/13/EU, bör den inte ersätta den nationella lagstiftarens skyldigheter. Samreglering utgör, i sin minimala form, en rättslig länk mellan självreglering och den nationella lagstiftaren i enlighet med medlemsstaternas rättsliga traditioner. Vid samreglering är den reglerande funktionen delad mellan aktörer och regeringen eller de nationella tillsynsmyndigheterna eller
(15)Insyn i mediernas ägandeförhållanden är direkt kopplad till yttrandefriheten, en hörnsten i demokratiska system. Information om ägarstrukturen hos leverantörer av medietjänster, när sådant ägande leder till kontroll eller betydande inflytande över tjänsternas innehåll, gör det möjligt för användarna att bilda sig en välgrundad uppfattning om innehållet. Medlemsstaterna bör kunna fastställa huruvida och i vilken grad information om ägarstrukturen hos en leverantör av medietjänster bör vara tillgänglig för användarna, under förutsättning att det centrala innehållet i de grundläggande rättigheter och friheter som berörs respekteras och att sådana åtgärder är nödvändiga och proportionella.
(16)Med tanke på de audiovisuella medietjänsternas speciella natur – särskilt deras påverkan på människors åsiktsbildning – har användarna ett legitimt intresse av att veta vem som har ansvaret för tjänsternas innehåll. För att stärka yttrandefriheten, och i förlängningen för att främja mediepluralism och undvika intressekonflikter, bör medlemsstaterna säkerställa att användarna alltid har smidig och direkt tillgång till information om leverantörer av medietjänster. Det är de enskilda medlemsstaterna som beslutar om detta, i synnerhet om den information som kan tillhandahållas om ägarstruktur och verkliga ägare.
(17)För att säkerställa samstämmighet och rättssäkerhet för företag och medlemsstaternas myndigheter bör begreppet uppmaning till våld eller hat, i lämplig utsträckning, förstås i den mening som avses i rådets rambeslut 2008/913/RIF (1).
(1) Rådets rambeslut 2008/913/RIF av den 28 november 2008 om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfi entlighet enligt strafflagstiftningen (EUT L 328, 6.12.2008, s. 55).
557
Bilaga 3 |
SOU 2019:39 |
L 303/72 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
28.11.2018 |
SV |
|||
|
|
|
|
(18)Med tanke på utvecklingen av möjligheterna att sprida innehåll via elektroniska kommunikationsnät är det viktigt att skydda allmänheten från uppmaningar till terrorism. Direktiv 2010/13/EU bör därför säkerställa att audiovisuella medietjänster inte innehåller offentlig uppmaning att begå terroristbrott. För att säkerställa samstämmighet och rättssäkerhet för företag och medlemsstaternas myndigheter bör begreppet offentlig uppmaning att begå terroristbrott förstås i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 (1).
(19)För att ge tittarna, inklusive föräldrar och minderåriga, möjlighet att fatta väl underbyggda beslut om vilket innehåll de ska ta del av, bör leverantörer av medietjänster tillhandahålla tillräcklig information om innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling. Detta kan t.ex. göras genom ett system av innehållsbeskrivningar, en akustisk varning, en visuell symbol eller på något annat sätt, som beskriver innehållets art.
(20)De lämpliga åtgärder för skydd av minderåriga som är tillämpliga för
(21)I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (2) erkänns det att barn förtjänar särskilt skydd när det gäller behandling av deras personuppgifter. När leverantörer av medietjänster inrättar mekanismer för skydd av barn leder detta oundvikligen till behandling av personuppgifter om minderåriga. Med tanke på att sådana mekanismer syftar till att skydda barn bör personuppgifter om minderåriga som behandlas inom ramen för tekniska skyddsåtgärder för barn inte användas för kommersiella ändamål.
(22)Att säkerställa att audiovisuellt innehåll är tillgängligt är ett grundläggande krav inom ramen för åtagandena enligt Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Inom ramen för direktiv 2010/13/EU bör termen personer med funktionsnedsättning tolkas i ljuset av vilket slags tjänster som omfattas av det direktivet, nämligen audiovisuella medietjänster. Den rätt som personer med funktionsnedsättning och äldre har att delta och integreras i det sociala och kulturella livet i unionen är kopplad till tillhandahållandet av tillgängliga audiovisuella medietjänster. Därför bör medlemsstaterna utan onödigt dröjsmål säkerställa att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion aktivt verkar för att göra sitt innehåll tillgängligt för personer med funktionsnedsättning, i synnerhet personer med syn- eller hörselnedsättning. Tillgänglighetskraven bör uppfyllas successivt och fortlöpande med beaktande av praktiska och oundvikliga begränsningar som kan förhindra full tillgänglighet, såsom direktsända program eller evenemang. För att mäta de framsteg som leverantörer av medietjänster har gjort när det gäller att successivt göra sina tjänster tillgängliga för personer med syn- eller hörselnedsättning bör medlemsstaterna kräva att leverantörer av medietjänster som är etablerade på deras territorium rapporterar regelbundet till dem.
(23)Medlen för att uppnå tillgänglighet hos audiovisuella medietjänster inom ramen för direktiv 2010/13/EU bör omfatta, men behöver inte begränsas till, teckenspråkstolkning, undertextning för personer som är döva och hörselskadade, upplästa undertexter och syntolkning. Det direktivet omfattar emellertid inte funktioner eller tjänster som ger tillgång till audiovisuella medietjänster, och inte heller tillgänglighetsfunktioner i elektroniska programguider (EPG:er). Det direktivet påverkar därför inte unionsrätt som syftar till att harmonisera tillgäng ligheten för tjänster som ger tillgång till audiovisuella medietjänster, t.ex. webbplatser, nätapplikationer och EPG: er, eller tillhandahållandet av information om tillgänglighet och information i tillgängliga format.
(24)I vissa fall kanske det inte är möjligt att tillhandahålla information vid kriser på ett sätt som är tillgängligt för personer med funktionsnedsättning. Sådana exceptionella omständigheter bör dock inte hindra att information vid kriser offentliggörs genom audiovisuella medietjänster.
(25)Direktiv 2010/13/EU påverkar inte medlemsstaternas möjlighet att införa skyldigheter för att säkerställa att innehåll av allmänintresse enligt definierade mål av allmänintresse, såsom mediepluralism, yttrandefrihet och
(1) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets
rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EUT L 88, 31.3.2017, s. 6).
(2) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskydds förordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).
558
SOU 2019:39 |
Bilaga 3 |
28.11.2018 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 303/73 |
SV |
|||
|
|
|
|
kulturell mångfald, framhävs på lämpligt sätt. Sådana skyldigheter bör endast införas när det är nödvändigt för att uppnå mål av allmänintresse som tydligt definieras av medlemsstaterna i enlighet med unionsrätten. Om medlemsstaterna beslutar att införa bestämmelser om lämpligt framhävande bör de endast införa proportionella skyldigheter för företag mot bakgrund av legitima politiska överväganden av allmänintresse.
(26)För att slå vakt om leverantörer av medietjänsters redaktionella ansvar och den audiovisuella värdekedjan är det nödvändigt att kunna garantera integriteten hos de program och audiovisuella tjänster som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster. Program och audiovisuella medietjänster bör inte överföras i förkortad form, förändrade eller med avbrott, eller med överliggande inslag för kommersiella ändamål utan uttryckligt medgivande från leverantören av medietjänster. Medlemsstaterna bör säkerställa att överliggande inslag som mottagaren av tjänsten tagit initiativ till eller tillåtit för privat bruk, såsom överliggande inslag som är ett resultat av tjänster för personliga meddelanden, inte kräver medgivande från leverantören av medietjänster. Kontrollelement i de användargränssnitt som krävs för enhetens funktion eller för navigering i programmet, t.ex. volymreglage, sökfunktioner, navigeringsmenyer eller förteckningar över kanaler, bör inte omfattas. Legitima överliggande inslag, såsom varningsinformation, information av allmänintresse, undertexter eller överliggande inslag i form av kommersiella meddelanden som tillhandahålls av leverantören av medietjänster bör inte heller omfattas. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 (1) bör datakomprimeringstekniker som reducerar storleken på en datafil och andra tekniker för att anpassa en tjänst till distributionssättet, såsom upplösning och kodning, utan någon ändring av innehållet, inte heller omfattas.
Åtgärder för att skydda programmens och de audiovisuella medietjänsternas integritet bör införas när det är nödvändigt för att uppnå mål av allmänintresse som tydligt definieras av medlemsstaterna i enlighet med unionsrätten. Åtgärderna bör innebära proportionella skyldigheter för företag mot bakgrund av legitima politiska överväganden av allmänintresse.
(27)Med undantag för sponsring och produktplacering bör audiovisuella kommersiella meddelanden för alkoholhaltiga drycker i audiovisuella medietjänster på begäran uppfylla de kriterier som gäller för
(28)Det finns vissa allmänt erkända näringsrekommendationer på nationell och internationell nivå som kan användas för att kategorisera livsmedel på grundval av deras näringsinnehåll i samband med
(29)Medlemsstaterna bör på samma sätt uppmuntras att säkerställa att uppförandekoder baserade på själv- och samreglering används för att på ett verkningsfullt sätt minska barns och minderårigas exponering för audiovisuella kommersiella meddelanden avseende alkoholhaltiga drycker. Det finns vissa själv- eller samregle ringssystem på unionsnivå och nationell nivå för ansvarsfull marknadsföring av alkoholhaltiga drycker, inklusive när det gäller audiovisuella kommersiella meddelanden. Dessa system bör främjas ytterligare, i synnerhet sådana som syftar till att säkerställa att meddelanden om ansvarsfullt drickande åtföljer audiovisuella kommersiella meddelanden avseende alkoholhaltiga drycker.
(30)Det är viktigt att minderåriga på ett verkningsfullt sätt skyddas från exponering för audiovisuella kommersiella meddelanden som marknadsför spel. I detta sammanhang finns på unionsnivå och nationell nivå åtskilliga själv- eller samregleringssystem för främjande av ett ansvarsfullt spelande, inbegripet i audiovisuella kommersiella meddelanden.
(31)För att undanröja hinder för den fria rörligheten för gränsöverskridande tjänster inom unionen är det nödvändigt att säkerställa att själv- och samregleringsåtgärderna är effektiva, framför allt för att skydda konsumenter och folkhälsan.
(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 av den 25 november 2015 om åtgärder rörande en öppen internetanslutning och om ändring av direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunika tionsnät och kommunikationstjänster och förordning (EU) nr 531/2012 om roaming i allmänna mobilnät i unionen (EUT L 310, 26.11.2015, s. 1).
559
Bilaga 3 |
SOU 2019:39 |
L 303/74 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
28.11.2018 |
SV |
|||
|
|
|
|
(32)Marknaden för
(33)Liberaliseringen av produktplacering har inte resulterat i den förväntade användningen av denna form av audiovisuella kommersiella meddelanden. Framför allt har det allmänna förbudet mot produktplacering, om än med vissa undantag, inte skapat rättssäkerhet för leverantörer av medietjänster. Produktplacering bör därför tillåtas i alla audiovisuella medietjänster och videodelningsplattformstjänster, med vissa undantag.
(34)Produktplacering bör inte tillåtas i nyhets- och samhällsprogram, program om konsumentfrågor, religiösa program eller barnprogram. I synnerhet finns det belägg för att produktplacering och inbäddad reklam kan påverka barns beteende, eftersom barn sällan är i stånd att känna igen det kommersiella innehållet. Det finns alltså ett behov av att fortsätta att förbjuda produktplacering i barnprogram. Program om konsumentfrågor är program som ger tittarna råd eller som innehåller recensioner av inköpta produkter och tjänster. Om produktplacering tillåts i sådana program skulle gränserna mellan reklam och redaktionellt innehåll suddas ut för tittare som kan tänkas förvänta sig en genuin och ärlig recension av produkter eller tjänster i sådana program.
(35)Leverantörer av audiovisuella medietjänster på begäran bör främja produktion och distribution av europeiska produktioner genom att säkerställa att deras programkataloger innehåller en minimiandel europeiska produktioner och att dessa framhävs i tillräcklig grad. Metadatamärkning av audiovisuellt innehåll som räknas som europeisk produktion bör uppmuntras så att sådana metadata är tillgängliga för leverantörer av medietjänster. Med framhävande avses att främja europeiska produktioner genom att underlätta tillgången till sådana produktioner. Framhävande kan säkerställas med olika medel, till exempel en särskild avdelning för
europeiska produktioner som är tillgänglig via tjänstens startsida, en möjlighet att söka efter europeiska produktioner med ett sökverktyg som tillhandahålls via tjänsten, användning av europeiska produktioner i tjänstens kampanjer eller främjande av en minimiandel europeiska produktioner ur tjänstens katalog, till exempel med hjälp av banners eller liknande verktyg.
(36)För att säkerställa att tillräckligt mycket investeras i europeiska produktioner bör medlemsstaterna kunna införa finansiella skyldigheter för leverantörer av medietjänster som är etablerade på deras territorium. Skyldigheterna kan ha formen av direkta bidrag till produktion av och förvärv av rättigheter till europeiska produktioner. Medlemsstaterna skulle också kunna införa avgifter som betalas till en fond, baserat på intäkterna från audiovisuella medietjänster som tillhandahålls i och riktas mot deras territorium. I detta direktiv förtydligas att en medlemsstat, mot bakgrund av den direkta kopplingen mellan finansiella skyldigheter och medlemsstaternas olika kulturpolitik, även har rätt att införa sådana finansiella skyldigheter för leverantörer av medietjänster som är etablerade i en annan medlemsstat, men vars tjänster riktas mot den medlemsstatens territorium. I sådana fall bör de finansiella skyldigheterna endast tas ut på de intäkter som genereras genom publiken i den medlemsstat mot vilken tjänsterna riktas. Leverantörer av medietjänster som är skyldiga att bidra till ordningar för filmstöd i en medlemsstat mot vilken deras tjänster riktas bör, på ett
(37)Programföretag investerar i dag mer i europeiska audiovisuella produktioner än leverantörer av audiovisuella medietjänster på begäran. Om en medlemsstat mot vilken tjänster riktas väljer att införa en finansiell skyldighet för ett programföretag som lyder under en annan medlemsstats jurisdiktion bör den därför ta hänsyn till de direkta bidragen från detta programföretag till produktion och förvärv av rättigheter till europeiska produktioner, särskilt samproduktioner, med vederbörligt beaktande av proportionalitetsprincipen. Detta påverkar inte medlemsstaternas behörighet att i enlighet med sin kulturpolitik och förutsatt att det är förenligt med reglerna för statligt stöd fastställa nivån på de finansiella bidrag som ska betalas av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion.
(38)När en medlemsstat i det enskilda fallet ska fastställa om en audiovisuell medietjänst på begäran som är etablerad i en annan medlemsstat riktar sig till publik på dess territorium, bör den beakta indikatorer såsom reklam eller andra säljfrämjande åtgärder som särskilt riktar sig till kunder på medlemsstatens territorium, tjänstens huvudsakliga språk eller förekomsten av innehåll eller kommersiella meddelanden som särskilt riktar sig till publiken i den mottagande medlemsstaten.
560
SOU 2019:39 |
Bilaga 3 |
28.11.2018 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 303/75 |
SV |
|||
|
|
|
|
(39)När medlemsstater inför skyldigheter för leverantörer av medietjänster att lämna finansiella bidrag bör sådana bidrag utformas så att europeiska produktioner främjas på lämpligt sätt samtidigt som risken för att leverantörer av medietjänster blir skyldiga att lämna dubbla bidrag undviks. Om den medlemsstat där leverantören av medietjänster är etablerad inför en skyldighet att lämna ett sådant finansiellt bidrag bör den således ta hänsyn till eventuella skyldigheter att lämna finansiella bidrag som införts av medlemsstater mot vilka tjänsterna riktas.
(40)För att säkerställa att skyldigheter relaterade till främjandet av europeiska produktioner inte äventyrar marknads utveckling och för att medge marknadstillträde för nya aktörer, bör leverantörer utan väsentlig marknadsnärvaro inte omfattas av sådana krav. Detta gäller särskilt för leverantörer med låg omsättning eller liten publik. Huruvida publiken är liten kan fastställas exempelvis på grundval av tittartid eller försäljning, beroende på tjänstens art, medan man vid fastställande av låg omsättning bör ta hänsyn till storleksskillnaderna mellan de audiovisuella marknaderna i medlemsstaterna. Det kan också vara olämpligt att införa sådana krav i fall då det skulle vara opraktiskt och omotiverat mot bakgrund av arten av eller ämnet för den audiovisuella medietjänsten.
(41)Det är viktigt att programföretagen får mer flexibilitet och kan bestämma när reklamen ska inplaceras för att maximera annonsörernas efterfrågan och tittarflödet. Det är emellertid också nödvändigt att upprätthålla ett fullgott konsumentskydd i det avseendet, eftersom en sådan flexibilitet skulle kunna utsätta tittarna för överdrivet mycket reklam under bästa sändningstid. Särskilda gränser bör därför gälla under perioden mellan kl. 6.00 och 18.00 och mellan kl. 18.00 och 24.00.
(42)Neutrala inramningar skiljer redaktionellt innehåll från
(43)Sändningstid som ett programföretag avsätter för meddelanden som rör dess egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till dessa program, eller för meddelanden till allmänheten och välgörenhetsuppmaningar som sänds gratis, med undantag av de kostnader som uppstår till följd av sändningen av sådana uppmaningar, bör inte inkluderas i den maximala sändningstid som får användas för
(44)De leverantörer av videodelningsplattformar som omfattas av direktiv 2010/13/EU tillhandahåller informations samhällets tjänster i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG (1). Dessa leverantörer omfattas följaktligen av bestämmelserna om den inre marknaden i det direktivet, om de är etablerade i en medlemsstat. Det bör säkerställas att samma bestämmelser tillämpas på leverantörer av videodelnings plattformar som inte är etablerade i en medlemsstat, i syfte att säkerställa att de åtgärder för att skydda minderåriga och allmänheten som föreskrivs i direktiv 2010/13/EU är verkningsfulla och att det i möjligaste mån säkerställs lika villkor för alla, i den mån som leverantörerna har antingen ett moderföretag eller ett dotterföretag som är etablerat i en medlemsstat, eller om leverantörerna tillhör en grupp och ett annat företag i den gruppen är etablerat i en medlemsstat. Mot bakgrund av ovanstående bör definitionerna i direktiv 2010/13/EU vara principbaserade och säkerställa att det inte är möjligt för ett företag att utesluta sig självt från det direktivets tillämpningsområde genom att skapa en konstellation med flera ovanpå varandra liggande företag som är etablerade i eller utanför unionen. Kommissionen bör underrättas om vilka leverantörer som står under varje medlemsstats jurisdiktion enligt bestämmelserna om etablering i direktiven 2000/31/EG och 2010/13/EU.
(45)Det finns nya utmaningar, i synnerhet i samband med videodelningsplattformar, där användare – särskilt minderåriga – i allt högre grad konsumerar audiovisuellt innehåll. I detta sammanhang har skadligt innehåll och hatpropaganda som tillhandahålls via videodelningsplattformstjänster gett upphov till allt mer oro. För att skydda minderåriga och allmänheten från sådant innehåll är det nödvändigt att fastställa proportionella bestämmelser om dessa frågor.
(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1).
561
Bilaga 3 |
SOU 2019:39 |
L 303/76 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
28.11.2018 |
SV |
|||
|
|
|
|
(46)Kommersiella meddelanden via videodelningsplattformstjänster omfattas redan av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG (1), som förbjuder otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter, inbegripet vilseledande och aggressiva metoder i samband med informationssamhällets tjänster.
När det gäller kommersiella meddelanden avseende tobaksvaror och relaterade produkter på videodelnings plattformar säkerställer de befintliga förbuden i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/33/EG (2), liksom förbuden avseende elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU (3), att konsumenterna har ett tillfredsställande skydd mot tobaksvaror och relaterade produkter. Eftersom användarna i allt större utsträckning förlitar sig på videodelningsplattformstjänster för att ta del av audiovisuellt innehåll är det nödvändigt att säkerställa en tillräcklig konsumentskyddsnivå genom att i lämplig utsträckning anpassa reglerna om audiovisuella kommersiella meddelanden med avseende på samtliga leverantörer. Det är därför viktigt att audiovisuella kommersiella meddelanden på videodelningsplattformar är tydligt identifierade och följer ett antal grundläggande kvalitativa minimikrav.
(47)Leverantörer av videodelningsplattformar saknar redaktionellt ansvar för en betydande andel av det innehåll som tillhandahålls på videodelningsplattformstjänster. Dessa leverantörer brukar dock normalt fastställa hur innehållet, nämligen program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden, ska organiseras, inbegripet med hjälp av automatiserade metoder eller algoritmer. Dessa leverantörer bör därför vara skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att skydda minderåriga från innehåll som kan skada deras fysiska, mentala eller moraliska utveckling. De bör också vara skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att skydda allmänheten från innehåll som innehåller uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), eller vars spridning utgör ett brott enligt unionsrätten.
(48)Mot bakgrund av det sätt på vilket leverantören är delaktig i hanteringen av det innehåll som tillhandahålls via videodelningsplattformstjänster bör de lämpliga åtgärderna för att skydda minderåriga och allmänheten avse hur innehållet organiseras och inte själva innehållet. De krav på detta område som fastställs i direktiv 2010/13/EU bör därför tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna
(49)Det är lämpligt att så långt som möjligt involvera leverantörer av videodelningsplattformar när de lämpliga
åtgärder som ska vidtas enligt direktiv 2010/13/EU genomförs. Samreglering bör därför uppmuntras. Det bör också förbli möjligt för leverantörer av videodelningsplattformar att vidta striktare åtgärder på frivillig grund i enlighet med unionsrätten och med respekt för yttrande- och informationsfriheten och mediepluralismen.
(50)Rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till en rättvis rättegång är grundläggande rättigheter som föreskrivs i artikel 47 i stadgan. Bestämmelserna i direktiv 2010/13/EU bör därför inte tolkas på ett sätt som skulle hindra parter från att utöva sin rätt till domstolsprövning.
(51)När lämpliga åtgärder vidtas i enlighet med direktiv 2010/13/EU för att skydda minderåriga från skadligt innehåll
och för att skydda allmänheten från innehåll som innehåller uppmaning till våld, hat och terrorism, bör de tillämpliga grundläggande rättigheterna såsom de fastställs i stadgan beaktas på ett väl avvägt sätt. Det rör i synnerhet, och i förekommande fall, rätten till skydd för privat- och familjeliv och skyddet av personuppgifter, yttrandefriheten och informationsfriheten, näringsfriheten, förbudet mot diskriminering och barns rättigheter.
(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om
otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 11.6.2005, s. 22).
(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/33/EG av den 26 maj 2003 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra
författningar om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror (EUT L 152, 20.6.2003, s. 16).
(3) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG (EUT L 127, 29.4.2014, s. 1).
562
SOU 2019:39 |
Bilaga 3 |
28.11.2018 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 303/77 |
SV |
|||
|
|
|
|
(52)Kontaktkommitténs syfte är att underlätta ett effektivt genomförande av direktiv 2010/13/EU och samråd med den bör regelbundet ske om alla praktiska problem i samband med direktivets tillämpning. Kontaktkommitténs arbete bör inte begränsas till befintliga frågor om politiken på det audiovisuella området, utan bör också omfatta den relevanta utvecklingen inom sektorn. Den består av företrädare för de relevanta nationella myndigheterna
imedlemsstaterna. När medlemsstaterna utser sina företrädare uppmanas de att främja en jämn könsfördelning
ikontaktkommitténs sammansättning.
(53)Medlemsstaterna bör säkerställa att deras nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan är juridiskt åtskilda från regeringen. Detta bör emellertid inte hindra medlemsstaterna från att utöva tillsyn i enlighet med sin nationella konstitutionella rätt. Nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan bör anses ha uppnått en tillräcklig grad av oberoende om dessa myndigheter eller organ, inbegripet sådana som är utformade som offentliga myndigheter eller organ, funktionellt och i praktiken är oberoende av sina respektive regeringar och av alla andra offentliga eller privata organ. Detta anses avgörande för att säkerställa att beslut av nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan fattas på opartisk grund. Kravet på oberoende bör inte påverka medlemsstaternas möjlighet att inrätta tillsynsmyndigheter som utövar tillsyn över olika sektorer, såsom den audiovisuella sektorn och telekommunikationssektorn. De nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen bör ha de befogenheter att upprätthålla efterlevnad och resurser som de behöver för att utföra sina uppgifter vad gäller personal, sakkunskap och finansiella medel. Den verksamhet som bedrivs av nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan inrättade enligt direktiv 2010/13/EU bör säkerställa att målen avseende mediepluralism, kulturell mångfald, konsumentskydd, fullbordande av den inre marknaden och främjande av sund konkurrens iakttas.
(54)Eftersom ett av syftena med audiovisuella medietjänster är att tjäna enskilda personers intressen och forma den allmänna opinionen är det nödvändigt att sådana tjänster har möjlighet att informera enskilda och samhället så fullständigt som möjligt och med största möjliga mångfald. Detta kan endast uppnås om redaktionella beslut förblir fria från varje statligt ingripande eller påverkan från nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan som går utöver genomförandet av lagstiftning och som inte syftar till att garantera en rättsligt skyddad rättighet som ska skyddas oberoende av åsikt.
(55)Effektiva överklagandemekanismer bör finnas på nationell nivå. Den relevanta överklagandeinstansen bör vara fristående från de berörda parterna. En sådan instans kan vara en domstol. Överklagandeförfarandet bör inte påverka befogenhetsfördelningen inom nationella rättssystem.
(56)För att säkerställa en enhetlig tillämpning av unionens regelverk för den audiovisuella sektorn i alla medlemsstater inrättade kommissionen Erga genom kommissionens beslut av den 3 februari 2014 (1). Ergas roll är att tillhandahålla kommissionen teknisk sakkunskap i dess arbete för att säkra ett enhetligt genomförande av direktiv 2010/13/EU i alla medlemsstater och att främja samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter eller
(57)Erga har på ett positivt sätt bidragit till en enhetlig regleringspraxis och har på hög nivå lämnat råd till kommissionen om genomförandefrågor. Därför bör Ergas roll erkännas formellt och stärkas i direktiv 2010/13/EU. Erga bör därför inrättas genom det direktivet.
(58)Kommissionen bör vara fri att samråda med Erga om alla frågor som rör audiovisuella medietjänster och videodelningsplattformar. Erga bör bistå kommissionen genom att tillhandahålla teknisk sakkunskap och rådgivning samt genom att främja utbyte av bästa praxis, inklusive om uppförandekoder för själv- och samreglering. Kommissionen bör i synnerhet samråda med Erga vid tillämpningen av direktiv 2010/13/EU för att främja ett enhetligt genomförande av det direktivet. På kommissionens begäran bör Erga lämna
(59)Medie- och informationskunnighet handlar om kunskaper, färdigheter och förståelse som människor behöver för att kunna använda medier på ett ändamålsenligt och säkert sätt. Människor behöver god medie- och informationskunnighet för att kunna ta del av information och använda, kritiskt bedöma och skapa medieinnehåll på ett ansvarsfullt och säkert sätt. Medie- och informationskunnighet bör inte bara begränsas till kunskaper om verktyg och teknik, utan syfta till att förse människor med det kritiska tänkande de behöver för att
(1) Kommissionens beslut C(2014) 462 final av den 3 februari 2014 om inrättande av European Regulators Group for Audiovisual Media Services (ej översatt till svenska).
563
Bilaga 3 |
SOU 2019:39 |
L 303/78 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
28.11.2018 |
SV |
|||
|
|
|
|
använda sitt omdöme, analysera en komplex verklighet och skilja mellan åsikt och fakta. Det är därför nödvändigt att såväl leverantörer av medietjänster som leverantörer av videodelningsplattformar, i samarbete med alla relevanta aktörer, främjar utvecklingen av medie- och informationskunnighet överallt i samhället, för människor i alla åldrar och för alla medier, och att utvecklingen på detta område följs noga.
(60)Direktiv 2010/13/EU påverkar inte medlemsstaternas skyldighet att respektera och skydda mänsklig värdighet. Det är förenligt med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns särskilt i stadgan. Direktiv 2010/13/EU syftar i synnerhet till att säkerställa full respekt för rätten till yttrandefrihet, näringsfrihet och rätten till rättslig prövning samt till att främja tillämpningen av barns rättigheter enligt stadgan.
(61)Varje åtgärd som vidtas av medlemsstaterna enligt direktiv 2010/13/EU ska respektera yttrande- och informationsfriheten och mediepluralismen samt den kulturella och språkliga mångfalden i enlighet med Unescos konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar.
(62)Rätten till tillgång till politiska nyhetsprogram är avgörande för att skydda den grundläggande friheten att få information och för att säkerställa ett fullständigt och korrekt skydd för tittarintressena i unionen. Med tanke på de audiovisuella medietjänsternas allt större betydelse för samhällen och för demokratin bör sändningar av politiska nyheter i största möjliga utsträckning, och utan att det påverkar tillämpningen av upphovsrättsliga bestämmelser, göras tillgängliga över gränserna i unionen.
(63)Direktiv 2010/13/EU rör inte regler om internationell privaträtt, i synnerhet regler om domstolars behörighet och den lag som är tillämplig på inom- och utomobligatoriska skyldigheter.
(64)I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande
dokument av den 28 september 2011 (1) har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är motiverat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Lagstiftaren anser att det är motiverat att sådana dokument översänds avseende detta direktiv.
(65)Direktiv 2010/13/EU bör därför ändras i enlighet med detta.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Direktiv 2010/13/EU ska ändras på följande sätt:
1.Artikel 1.1 ska ändras på följande sätt:
a)Led a ska ersättas med följande:
”a) audiovisuell medietjänst:
i)en tjänst enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, där tjänsten eller en särskiljbar del av den har som huvudsakligt syfte att i
ii)ett audiovisuellt kommersiellt meddelande.”
b)Följande led ska införas:
”aa) videodelningsplattformstjänst: en tjänst enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, där tjänsten, en särskiljbar del av tjänsten eller en väsentlig funktion i tjänsten har som huvudsakligt syfte att i
program, användargenererade videor, eller bådadera, för vilka leverantören av videodelningsplattformen saknar redaktionellt ansvar, via elektroniska kommunikationsnät i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2002/21/EG, och där det är leverantören av videodelningsplattformen som bestämmer hur de ska organiseras, inbegripet genom automatiserade metoder eller algoritmer, i synnerhet genom presentation, taggning och sekvensering.”
(1) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.
564
SOU 2019:39 |
Bilaga 3 |
28.11.2018 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 303/79 |
SV |
|||
|
|
|
|
c)Led b ska ersättas med följande:
”b) program: en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som, oavsett längd, utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller en katalog som har sammanställts av en leverantör av medietjänster, t.ex. långfilmer, videoklipp, sportevenemang, komediserier, dokumentärer, barnprogram och dramaproduktioner.”
d)Följande led ska införas:
”ba) användargenererad video: en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som, oavsett längd, utgör ett enskilt inslag som skapats av en användare och laddats upp på en videodelningsplattform av samma eller någon annan användare.
bb)redaktionellt beslut: ett beslut som regelbundet fattas i syfte att utöva redaktionellt ansvar och som är kopplat till den dagliga driften av den audiovisuella medietjänsten.”
e)Följande led ska införas:
”da) leverantör av videodelningsplattform: fysisk eller juridisk person som tillhandahåller en videodelningsplatt formstjänst.”
f)Led h ska ersättas med följande:
”h) audiovisuellt kommersiellt meddelande: bilder med eller utan ljud som är utformade för att direkt eller indirekt marknadsföra varor eller tjänster tillhandahållna av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet eller för att främja dennes anseende; sådana bilder åtföljer eller ingår i ett program eller i en användargenererad video mot betalning eller liknande ersättning eller i form av egenreklam. Till de olika formerna av audiovisuella kommersiella meddelanden hör bland annat
g)Led k ska ersättas med följande:
”k) sponsring: varje bidrag som ges av offentliga eller privata företag eller fysiska personer som inte är engagerade i tillhandahållande av audiovisuella medietjänster eller videodelningsplattformstjänster eller i produktion av audiovisuella verk för finansiering av audiovisuella medietjänster, videodelningsplattform stjänster, användargenererade videor eller program i syfte att främja deras namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter.”
h)Led m ska ersättas med följande:
”m) produktplacering: varje form av audiovisuellt kommersiellt meddelande som innebär att en vara, tjänst eller varumärket för varan eller tjänsten förekommer genom att det ingår eller omnämns i ett program eller i en användargenererad video, mot betalning eller liknande ersättning.”
2.Rubriken på kapitel II ska ersättas med följande:
”ALLMÄNNA BESTÄMMELSER FÖR AUDIOVISUELLA MEDIETJÄNSTER”
3.Artikel 2 ska ändras på följande sätt:
a)I punkt 3 ska led b ersättas med följande:
”b) Om en leverantör av medietjänster har sitt huvudkontor i en medlemsstat medan redaktionella beslut om den audiovisuella medietjänsten fattas i en annan medlemsstat ska leverantören av medietjänster anses vara etablerad i den medlemsstat där en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med den programrelaterade audiovisuella medietjänstverksamheten är verksam. Om en betydande del av den arbetsstyrka som arbetar med den programrelaterade audiovisuella medietjänstverksamheten är verksam i var och en av de medlemsstaterna, ska leverantören av medietjänster anses vara etablerad i den medlemsstat där den har sitt huvudkontor. Om en betydande del av den arbetsstyrka som arbetar med den programrelaterade audiovisuella medietjänstverksamheten inte är verksam i någon av de medlemsstaterna, ska leverantören av medietjänster anses vara etablerad i den medlemsstat där den först började sin verksamhet i enlighet med den medlemsstatens lag, under förutsättning att den upprätthåller en varaktig och verklig anknytning till ekonomin i den medlemsstaten.”
b)Följande punkter ska införas:
”5a. Medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av medietjänster informerar de behöriga nationella till synsmyndigheterna eller tillsynsorganen om eventuella förändringar som kan påverka fastställandet av jurisdiktion i enlighet med punkterna 2, 3 och 4.
565
Bilaga 3 |
SOU 2019:39 |
L 303/80 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
28.11.2018 |
SV |
|||
|
|
|
|
5b. Medlemsstaterna ska upprätta och upprätthålla en uppdaterad förteckning över leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion och ange på vilka av kriterierna enligt punkterna
Kommissionen ska säkerställa att sådana förteckningar görs tillgängliga i en central databas. Om förteckningarna är oförenliga med varandra ska kommissionen kontakta de berörda medlemsstaterna för att finna en lösning. Kommissionen ska säkerställa att de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen har tillgång till databasen. Kommissionen ska göra informationen i databasen allmänt tillgänglig.
5c. Om de berörda medlemsstaterna vid tillämpningen av artikel 3 eller 4 inte är eniga om vilken medlemsstat som har jurisdiktion ska de utan dröjsmål uppmärksamma kommissionen på detta. Kommissionen får begära att den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga) i enlighet med artikel 30b.3 d yttrar sig om ärendet. Erga ska yttra sig inom 15 arbetsdagar från det att kommissionen framställt sin begäran. Kommissionen ska hålla kontaktkommittén som inrättats enligt artikel 29 vederbörligen informerad.
När kommissionen antar ett beslut enligt artikel 3.2, 3.3 eller 4.5 ska den även besluta vilken medlemsstat som har jurisdiktion.”
4.Artikel 3 ska ersättas med följande: ”Artikel 3
1.Medlemsstaterna ska säkerställa fri mottagning och får inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som ingår i de områden som samordnas genom detta direktiv.
2.En medlemsstat får tillfälligt göra undantag från punkt 1 i denna artikel om en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster under en annan medlemsstats jurisdiktion uppenbart, allvarligt och grovt överträder artikel 6.1 a eller artikel 6a.1 eller är till förfång för eller utgör en allvarlig risk för folkhälsan.
För undantag enligt första stycket gäller följande villkor:
a)Under de föregående tolv månaderna har leverantören av medietjänster vid minst två tidigare tillfällen redan agerat på det sätt som beskrivs i första stycket en eller flera gånger.
b)Den berörda medlemsstaten har skriftligen underrättat leverantören av medietjänster, den medlemsstat som har jurisdiktion över den leverantören och kommissionen om de påstådda överträdelserna och om de proportionella åtgärder som medlemsstaten avser att vidta om en sådan överträdelse skulle inträffa igen.
c)Den berörda medlemsstaten har iakttagit leverantören av medietjänsters rätt till försvar och, i synnerhet, gett denna leverantör möjlighet att uttrycka sina synpunkter på de påstådda överträdelserna.
d)Samråd med den medlemsstat som har jurisdiktion över leverantören av medietjänster och med kommissionen har inte resulterat i någon uppgörelse i godo inom en månad efter det att kommissionen har tagit emot den underrättelse som avses i led b.
Kommissionen ska inom tre månader från mottagandet av underrättelsen om de åtgärder som den berörda medlemsstaten vidtagit och efter att ha begärt att Erga yttrar sig om ärendet i enlighet med artikel 30b.3 d besluta om åtgärderna är förenliga med unionsrätten. Kommissionen ska hålla kontaktkommittén vederbörligen informerad. Om kommissionen beslutar att åtgärderna inte är förenliga med unionsrätten ska den kräva att den berörda medlemsstaten skyndsamt avbryter åtgärderna i fråga.
3.En medlemsstat får tillfälligt göra undantag från punkt 1 i denna artikel om en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster som lyder under en annan medlemsstats jurisdiktion uppenbart, allvarligt och grovt överträder artikel 6.1 b eller är till förfång för eller utgör en allvarlig risk för allmän säkerhet, inklusive skydd av nationell säkerhet och försvar.
För undantag enligt första stycket gäller följande villkor:
a)Under de föregående tolv månaderna har det agerande som avses i första stycket inträffat vid minst ett tidigare tillfälle.
566
SOU 2019:39 |
Bilaga 3 |
28.11.2018 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 303/81 |
SV |
|||
|
|
|
|
b)Den berörda medlemsstaten har skriftligen underrättat leverantören av medietjänster, den medlemsstat som har jurisdiktion över den leverantören och kommissionen om den påstådda överträdelsen och om de proportionella åtgärder som medlemsstaten avser att vidta om en sådan överträdelse skulle inträffa igen.
Den berörda medlemsstaten ska iaktta den berörda leverantören av medietjänsters rätt till försvar och, i synnerhet, ge denna leverantör möjlighet att uttrycka sin inställning till de påstådda överträdelserna.
Kommissionen ska inom tre månader från mottagandet av underrättelsen om de åtgärder som den berörda medlemsstaten vidtagit och efter att ha begärt att Erga yttrar sig om ärendet i enlighet med artikel 30b.3 d besluta om åtgärderna är förenliga med unionsrätten. Kommissionen ska hålla kontaktkommittén vederbörligen informerad. Om kommissionen beslutar att åtgärderna inte är förenliga med unionsrätten, ska den kräva att den berörda medlemsstaten skyndsamt avbryter åtgärderna i fråga.
4.Punkterna 2 och 3 ska inte påverka tillämpningen av förfaranden, åtgärder eller sanktioner mot överträdelserna i fråga i den medlemsstat som har jurisdiktion över den berörda leverantören av medietjänster.
5.Medlemsstaterna får i brådskande fall, högst en månad efter den påstådda överträdelsen, göra undantag från de villkor som anges i punkt 3 a och b. I sådana fall ska åtgärderna snarast möjligt anmälas till kommissionen och till den medlemsstat under vars jurisdiktion leverantören av medietjänster lyder med uppgift om varför medlemsstaten bedömer att fallet är brådskande. Kommissionen ska snarast möjligt undersöka om de anmälda åtgärderna är förenliga med unionsrätten. Om kommissionen kommer fram till att åtgärderna är oförenliga med unionsrätten, ska den kräva att medlemsstaten i fråga skyndsamt avbryter dessa åtgärder.
6.Om kommissionen saknar upplysningar som krävs för att fatta ett beslut enligt punkt 2 eller 3 ska den inom en månad från mottagandet av underrättelsen begära alla upplysningar som krävs för att fatta beslutet från den berörda medlemsstaten. Kommissionens tidsfrist för att fatta beslutet ska förlängas tills medlemsstaten har tillhandahållit de nödvändiga upplysningarna. Under alla omständigheter ska tidsfristen inte förlängas med mer än en månad.
7.Medlemsstaterna och kommissionen ska regelbundet utbyta erfarenheter och bästa praxis avseende det förfarande som fastställs i denna artikel inom ramen för kontaktkommittén och Erga.”
5.Artikel 4 ska ersättas med följande: ”Artikel 4
1.Medlemsstaterna ska förbli fria att föreskriva att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion ska följa mer detaljerade eller striktare bestämmelser inom de områden som samordnas genom detta direktiv, förutsatt att dessa bestämmelser överensstämmer med unionsrätten.
2.I de fall en medlemsstat
a)har utövat sin frihet enligt punkt 1 att införa mer detaljerade eller striktare bestämmelser i allmänhetens intresse, och
b)bedömer att en leverantör av medietjänster under en annan medlemsstats jurisdiktion tillhandahåller en audiovisuell medietjänst som helt eller huvudsakligen är inriktad på dess territorium,
får den begära att den medlemsstat som har jurisdiktion hanterar de eventuella problem som har upptäckts i relation till denna punkt. Båda medlemsstaterna ska på ett snabbt och uppriktigt sätt samarbeta för att finna en ömsesidigt tillfredsställande lösning.
När den medlemsstat som har jurisdiktion tar emot en motiverad begäran enligt första stycket ska den begära att leverantören av medietjänster följer de ifrågavarande bestämmelserna i allmänhetens intresse. Den medlemsstat som har jurisdiktion ska regelbundet informera den begärande medlemsstaten om vilka åtgärder som vidtagits för att hantera de problem som upptäckts. Den medlemsstat som har jurisdiktion ska inom två månader från mottagandet av begäran informera den begärande medlemsstaten och kommissionen om de resultat som erhållits och, om det inte var möjligt att finna någon lösning, redogöra för skälen till detta.
Vilken som helst av de båda medlemsstaterna får när som helst anmoda kontaktkommittén att undersöka fallet.
3.Den berörda medlemsstaten får vidta lämpliga åtgärder mot den berörda leverantören av medietjänster om a) den bedömer att det resultat som uppnåtts genom tillämpning av punkt 2 inte är tillfredsställande, och
567
Bilaga 3 |
SOU 2019:39 |
L 303/82 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
28.11.2018 |
SV |
|||
|
|
|
|
b)den har lagt fram bevisning som visar att leverantören av medietjänster i fråga har etablerat sig i den medlemsstat som har jurisdiktion i syfte att kringgå de striktare bestämmelser inom de områden som samordnas genom detta direktiv som skulle vara tillämpliga på leverantören av medietjänster om den var etablerad i den berörda medlemsstaten; sådan bevisning ska göra det möjligt att rimligen fastställa ett sådant kringgående, utan att det behöver bevisas att leverantören av medietjänster haft avsikt att kringgå dessa striktare bestämmelser.
Åtgärderna ska objektivt sett vara nödvändiga, tillämpas på ett
4.En medlemsstat får vidta åtgärder i enlighet med punkt 3 endast om följande villkor är uppfyllda:
a)Den har underrättat kommissionen och den medlemsstat där leverantören av medietjänster är etablerad om att den avser att vidta sådana åtgärder och beskriver på vilket underlag den grundar sin bedömning.
b)Den har iakttagit den berörda leverantören av medietjänsters rätt till försvar och, i synnerhet, gett denna leverantör av medietjänster möjlighet att uttrycka sina synpunkter på den påstådda överträdelsen och de åtgärder som den anmälande medlemsstaten avser att vidta.
c)Kommissionen har, efter att ha begärt att Erga yttrar sig om ärendet i enlighet med artikel 30b.3 d, beslutat att åtgärderna är förenliga med unionsrätten, särskilt att de bedömningar som har gjorts av den medlemsstat som vidtar åtgärderna enligt punkterna 2 och 3 i den här artikeln är välgrundade; kommissionen ska hålla kontaktkommittén vederbörligen informerad.
5.Kommissionen ska inom tre månader från mottagandet av den underrättelse som föreskrivs i punkt 4 a besluta om åtgärderna är förenliga med unionsrätten. Om kommissionen beslutar att åtgärderna inte är förenliga med unionsrätten ska den kräva att den berörda medlemsstaten avstår från att vidta de avsedda åtgärderna.
Om kommissionen saknar upplysningar som krävs för att fatta beslut enligt första stycket ska den inom en månad från mottagandet av underrättelsen begära alla upplysningar som krävs för att fatta beslutet från den berörda medlemsstaten. Kommissionens tidsfrist för att fatta beslutet ska förlängas tills medlemsstaten har tillhandahållit de nödvändiga upplysningarna. Under alla omständigheter ska tidsfristen inte förlängas med mer än en månad.
6.Medlemsstaterna ska på lämpligt sätt inom ramen för sin nationella rätt säkerställa att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion effektivt följer detta direktiv.
7.Direktiv 2000/31/EG ska tillämpas om inte något annat anges i det här direktivet. Vid en konflikt mellan direktiv 2000/31/EG och det här direktivet ska bestämmelserna i det här direktivet ha företräde, såvida inte något annat föreskrivs i det här direktivet.”
6.Följande artikel ska införas: ”Artikel 4a
1.Medlemsstaterna ska uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder som antas på nationell nivå inom de områden som samordnas genom detta direktiv i den utsträckning som deras rättsordningar tillåter. Dessa uppförandekoder ska
a)utformas så att de blir brett accepterade av de viktigaste aktörerna i de berörda medlemsstaterna,
b)fastställa klart och tydligt angivna mål,
c)föreskriva regelbunden, transparent och oberoende övervakning och utvärdering av i vilken mån de eftersträvade målen uppnåtts, och
d)föreskriva en effektiv kontroll av efterlevnaden, inbegripet effektiva och proportionella sanktioner.
2.Medlemsstaterna och kommissionen får främja självreglering genom uppförandekoder på unionsnivå som utarbetas av leverantörer av medietjänster, leverantörer av videodelningsplattformar eller organisationer som företräder dessa, vid behov i samarbete med andra sektorer, till exempel näringslivet och handeln samt yrkes- och konsumentföreningar eller
I samarbete med medlemsstaterna ska kommissionen när så är lämpligt underlätta utarbetandet av uppförandekoder på unionsnivå i enlighet med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.
568
SOU 2019:39 |
Bilaga 3 |
28.11.2018 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 303/83 |
SV |
|||
|
|
|
|
De som undertecknat uppförandekoderna på unionsnivå ska lämna utkasten till dessa uppförandekoder samt ändringar av dessa till kommissionen. Kommissionen ska samråda med kontaktkommittén om utkasten till uppförandekoder och ändringar av dem.
Kommissionen ska göra uppförandekoderna på unionsnivå allmänt tillgängliga och får synliggöra dem på lämpligt sätt.
3.Medlemsstaterna ska förbli fria att kräva att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion ska följa mer detaljerade eller striktare bestämmelser i enlighet med detta direktiv och unionsrätten, inbegripet när den nationella oberoende tillsynsmyndigheten eller det nationella oberoende tillsynsorganet kommer fram till att en uppförandekod eller delar av den inte är tillräckligt verkningsfull. Medlemsstaterna ska rapportera sådana bestämmelser till kommissionen utan onödigt dröjsmål.”
7.Rubriken på kapitel III ska ersättas med följande:
”BESTÄMMELSER SOM ÄR TILLÄMPLIGA PÅ AUDIOVISUELLA MEDIETJÄNSTER”
8.Artikel 5 ska ersättas med följande: ”Artikel 5
1.Varje medlemsstat ska säkerställa att en leverantör av medietjänster under dess jurisdiktion sörjer för att mottagarna av deras tjänster hela tiden på ett enkelt sätt har direkt tillgång till åtminstone information om följande:
a)Leverantörens namn.
b)Den geografiska adress där leverantören är etablerad.
c)Uppgifter, bland annat leverantörens
d)Den medlemsstat som har jurisdiktion över leverantören och de behöriga tillsynsmyndigheterna eller
2.Medlemsstaterna får anta lagstiftningsåtgärder som föreskriver att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion, utöver den information som anges i punkt 1, ska tillhandahålla information om sin ägarstruktur, inbegripet verkliga ägare. Sådana åtgärder ska respektera berörda grundläggande rättigheter, såsom skydd för privat- och familjeliv för de verkliga ägarna. Sådana åtgärder ska vara nödvändiga och proportionella och ska syfta till att eftersträva ett mål av allmänintresse.”
9.Artikel 6 ska ersättas med följande: ”Artikel 6
1.Utan att det påverkar medlemsstaternas skyldighet att respektera och skydda mänsklig värdighet ska medlemsstaterna på lämpligt sätt säkerställa att de audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion inte innehåller någon
a)uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i stadgan,
b)offentlig uppmaning att begå terroristbrott enligt artikel 5 i direktiv (EU) 2017/541.
2.De åtgärder som vidtas vid tillämpningen av denna artikel ska vara nödvändiga och proportionella och ska vara förenliga med rättigheterna och principerna i stadgan.”
10.Följande artikel ska införas: ”Artikel 6a
1.Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer av audiovisuella medietjänster under deras jurisdiktion och som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser dem. Exempel på sådana åtgärder är val av sändningstid, verktyg för ålderskontroll eller andra tekniska åtgärder. Åtgärderna ska stå i proportion till den potentiella skada som programmet kan orsaka.
Det skadligaste innehållet, som meningslöst våld och pornografi, ska vara föremål för de striktaste åtgärderna.
569
Bilaga 3 |
SOU 2019:39 |
L 303/84 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
28.11.2018 |
SV |
|||
|
|
|
|
2.Personuppgifter om minderåriga som samlats in eller på annat sätt genererats av leverantörer av medietjänster i enlighet med punkt 1 ska inte behandlas för kommersiella ändamål, såsom direktmarknadsföring, profilering och beteendestyrd annonsering.
3.Medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av medietjänster lämnar tillräcklig information till tittarna om innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling. I detta syfte ska leverantörerna av medietjänster använda ett system som beskriver den potentiella skada som innehållet i en audiovisuell medietjänst kan orsaka.
För genomförandet av denna punkt ska medlemsstaterna uppmana till användning av samreglering enligt artikel 4a.1.
4.Kommissionen ska uppmuntra leverantörer av medietjänster att utbyta bästa praxis om uppförandekoder för samreglering. Medlemsstaterna och kommissionen får vid tillämpning av den här artikeln främja självreglering genom sådana uppförandekoder på unionsnivå som avses i artikel 4a.2.”
11.Artikel 7 ska ersättas med följande: ”Artikel 7
1.Medlemsstaterna ska utan onödigt dröjsmål säkerställa att tjänster som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion fortlöpande och successivt görs mer tillgängliga för personer med funktions nedsättning genom proportionella åtgärder.
2.Medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av medietjänster regelbundet rapporterar till de nationella till synsmyndigheterna eller tillsynsorganen om genomförandet av de åtgärder som avses i punkt 1. Medlemsstaterna ska senast den 19 december 2022 och därefter vart tredje år rapportera till kommissionen om genomförandet av punkt 1.
3.Medlemsstaterna ska uppmuntra leverantörer av medietjänster att utarbeta handlingsplaner för tillgänglighet för att fortlöpande och successivt göra sina tjänster mer tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Sådana handlingsplaner ska överlämnas till de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen.
4.Varje medlemsstat ska utse en enda lättillgänglig – även för personer med funktionsnedsättning – kontaktpunkt online som ska vara allmänt tillgänglig, för information och klagomål om de tillgänglighetsfrågor som avses i denna artikel.
5.Medlemsstaterna ska säkerställa att information vid kriser, inbegripet tillkännagivanden och meddelanden till allmänheten vid naturkatastrofer, som offentliggörs genom audiovisuella medietjänster, tillhandahålls så att den är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.”
12.Följande artiklar ska införas: ”Artikel 7a
Medlemsstaterna får vidta åtgärder för att säkerställa att audiovisuella medietjänster av allmänintresse framhävs på lämpligt sätt.
Artikel 7b
Medlemsstaterna ska vidta lämpliga och proportionella åtgärder för att säkerställa att audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster inte utan dessa leverantörers uttryckliga medgivande förses med överliggande inslag för kommersiella ändamål eller ändras.
Vid tillämpning av denna artikel ska medlemsstaterna ange detaljerade uppgifter om regleringen, inklusive undantag, framför allt när det gäller att skydda användarnas legitima intressen samtidigt som hänsyn tas till de legitima intressena hos de leverantörer av medietjänster som ursprungligen tillhandahöll de audiovisuella medietjänsterna.”
13.Artikel 9 ska ersättas med följande: ”Artikel 9
1.Medlemsstaterna ska säkerställa att audiovisuella kommersiella meddelanden som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion uppfyller följande krav:
a)Audiovisuella kommersiella meddelanden ska vara lätta att identifiera som sådana. Dolda audiovisuella kommersiella meddelanden ska vara förbjudna.
b)Audiovisuella kommersiella meddelanden får inte använda subliminal teknik.
570
SOU 2019:39 |
Bilaga 3 |
28.11.2018 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 303/85 |
SV |
|||
|
|
|
|
c)Audiovisuella kommersiella meddelanden får inte
i)strida mot respekten för mänsklig värdighet,
ii)innehålla eller främja diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, nationalitet, religion eller trosuppfattning, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning,
iii)uppmuntra till ett beteende som är skadligt för hälsa eller säkerhet,
iv)uppmuntra till ett beteende som är mycket skadligt för miljön.
d)Alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden för cigaretter och andra tobaksvaror, liksom för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, ska vara förbjudna.
e)Audiovisuella kommersiella meddelanden för alkoholhaltiga drycker får inte vara särskilt riktade till minderåriga och får inte uppmuntra till överkonsumtion av sådana drycker.
f)Audiovisuella kommersiella meddelanden om medicinska produkter och medicinsk behandling ska vara förbjudna om produkterna eller behandlingarna är tillgängliga endast efter ordination i den medlemsstat under vars jurisdiktion leverantören av medietjänster lyder.
g)Audiovisuella kommersiella meddelanden får inte orsaka minderåriga fysisk, mental eller moralisk skada; därför får de inte direkt uppmana minderåriga att köpa eller hyra en produkt eller tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet, direkt uppmuntra dem att övertala sina föräldrar eller någon annan att köpa de varor eller tjänster som ingår i reklamen, utnyttja det speciella förtroende som minderåriga hyser för föräldrar, lärare eller andra personer, eller utan skäl visa minderåriga i farliga situationer.
2.Audiovisuella kommersiella meddelanden för alkoholhaltiga drycker i audiovisuella medietjänster på begäran, utom sponsring och produktplacering, ska uppfylla kriterierna i artikel 22.
3.Medlemsstaterna ska uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder i enlighet med artikel 4a.1 avseende olämpliga audiovisuella kommersiella meddelanden avseende alkoholhaltiga drycker. Uppförandekoderna ska syfta till att på ett verkningsfullt sätt minska minderårigas exponering för audiovisuella kommersiella meddelanden avseende alkoholhaltiga drycker.
4.Medlemsstaterna ska uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder i enlighet med artikel 4a.1 avseende olämpliga audiovisuella kommersiella meddelanden som åtföljer eller ingår i barnprogram och som avser livsmedel eller drycker som innehåller näringsämnen eller ämnen som har en näringsmässig eller fysiologisk effekt, särskilt fett, transfettsyror, salt eller natrium och sockerarter, som enligt rekommendationer inte bör utgöra en alltför stor del av den totala kosten.
Uppförandekoderna ska syfta till att på ett verkningsfullt sätt minska barns exponering för audiovisuella kommersiella meddelanden om sådana livsmedel och drycker. De ska syfta till att säkerställa att sådana audiovisuella kommersiella meddelanden inte betonar de positiva näringsmässiga egenskaperna hos sådana livsmedel och drycker.
5. Medlemsstaterna och kommissionen får vid tillämpningen av den här artikeln främja självreglering genom sådana uppförandekoder på unionsnivå som avses i artikel 4a.2.”
14.Artikel 10 ska ändras på följande sätt: a) Punkt 2 ska ersättas med följande:
”2. Audiovisuella medietjänster eller program får inte sponsras av företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av cigaretter och andra tobaksvaror samt elektroniska cigaretter och påfyllnings behållare.”
b)Punkt 4 ska ersättas med följande:
”4. Nyhets- och samhällsprogram får inte sponsras. Medlemsstaterna får förbjuda sponsring av barnprogram. Medlemsstaterna får besluta att förbjuda att sponsorns logo visas under barnprogram, dokumentärprogram och religiösa program.”
15.Artikel 11 ska ersättas med följande: ”Artikel 11
1.Denna artikel ska endast gälla program som producerats efter den 19 december 2009.
2.Produktplacering ska vara tillåtet i alla audiovisuella medietjänster utom i nyhets- och samhällsprogram, program om konsumentfrågor, religiösa program och barnprogram.
571
Bilaga 3 |
SOU 2019:39 |
L 303/86 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
28.11.2018 |
|
|
|
|
3.Program som innehåller produktplacering ska uppfylla följande krav:
a)Deras innehåll och strukturering i en programtablå, när det gäller
b)De får inte direkt uppmuntra till inköp eller förhyrning av varor eller tjänster, särskilt inte genom särskilda säljfrämjande hänvisningar till dessa varor eller tjänster.
c)De får inte otillbörligt framhäva den berörda produkten.
d)Tittarna ska tydligt informeras om att det förekommer produktplacering genom att detta på lämpligt sätt anges i början och i slutet av programmet, och när programmet börjar igen efter ett reklamavbrott, för att undvika all osäkerhet hos tittaren.
Medlemsstaterna får avstå från att uppställa de krav som anges i led d, utom när det gäller program som har producerats eller beställts av en leverantör av medietjänster eller av ett närstående företag till denna leverantör.
4.Programmen får inte under några omständigheter innehålla någon produktplacering av
a)cigaretter och andra tobaksvaror, liksom elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, eller produktplacering från företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av sådana produkter,
b)särskilda medicinska produkter eller medicinska behandlingar som är tillgängliga endast efter ordination i den medlemsstat under vars jurisdiktion leverantören av medietjänster lyder.”
16.Rubriken på kapitel IV ska utgå.
17.Artikel 12 ska utgå.
18.Artikel 13 ska ersättas med följande: ”Artikel 13
1.Medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av audiovisuella medietjänster på begäran under deras jurisdiktion säkerställer att europeiska produktioner utgör minst 30 % av deras kataloger och att dessa produktioner framhävs.
2.Om medlemsstater kräver att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion bidrar finansiellt till europeiska produktioner, inbegripet via direktinvesteringar i innehåll och bidrag till nationella fonder, får de även kräva att leverantörer av medietjänster som riktar sig till en publik på deras territorier men är etablerade i andra medlemsstater lämnar sådana finansiella bidrag, som ska vara proportionella och
3.I det fall som avses i punkt 2 bör det finansiella bidraget endast baseras på de intäkter som genereras i de medlemsstater mot vilka tjänsterna riktas. Om den medlemsstat där leverantören är etablerad inför ett krav på ett sådant finansiellt bidrag, ska den ta hänsyn till eventuella krav på finansiella bidrag som införts av de medlemsstater mot vilka tjänsten riktas. Varje finansiellt bidrag ska vara förenligt med unionsrätten, i synnerhet reglerna om statligt stöd.
4.Medlemsstaterna ska senast den 19 december 2021 och därefter vartannat år rapportera till kommissionen om genomförandet av punkterna 1 och 2.
5.Kommissionen ska på grundval av de uppgifter som lämnas av medlemsstaterna och en oberoende undersökning rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av punkterna 1 och 2, med beaktande av marknadsutvecklingen och den tekniska utvecklingen samt målet avseende kulturell mångfald.
6.Den skyldighet som införs genom punkt 1 och det krav på leverantörer av medietjänster som riktar sig till publik i andra medlemsstater som anges i punkt 2 ska inte gälla leverantörer av medietjänster med låg omsättning eller liten publik. Medlemsstaterna får också frångå sådana skyldigheter eller krav om de skulle vara opraktiska eller omotiverade med tanke på arten av eller ämnet för de audiovisuella medietjänsterna.
7.Kommissionen ska, efter samråd med kontaktkommittén, utfärda riktlinjer för beräkning av den andel europeiska produktioner som avses i punkt 1 och för definitionen av begreppen liten publik och låg omsättning
ipunkt 6.”
572
SOU 2019:39 |
Bilaga 3 |
28.11.2018 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 303/87 |
SV |
|||
|
|
|
|
19.Artikel 19.2 ska ersättas med följande:
”2. Enstaka
20.Artikel 20.2 ska ersättas med följande:
”2. Sändningar av filmer producerade för tv (med undantag för
30minuter. Sändningar av barnprogram får avbrytas av
30minuter, förutsatt att programmets tablålagda längd överstiger 30 minuter. Teleshoppingsändningar ska vara förbjudna under barnprogram. Varken
21.Artikel 23 ska ersättas med följande: ”Artikel 23
1.Andelen
20% av den perioden. Andelen
2.Punkt 1 ska inte tillämpas på följande:
a)Meddelanden från programföretaget som rör dess egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till dessa program eller som rör program och audiovisuella medietjänster från andra enheter som tillhör samma mediegrupp.
b)Sponsringsmeddelanden.
c)Produktplacering.
d)Neutrala inramningar mellan redaktionellt innehåll och
22.Kapitel VIII ska utgå.
23.Följande kapitel ska införas:
”KAPITEL IXA
BESTÄMMELSER SOM ÄR TILLÄMPLIGA PÅ VIDEODELNINGSPLATTFORMSTJÄNSTER
Artikel 28a
1.Vid tillämpningen av det här direktivet ska en leverantör av videodelningsplattformar som är etablerad på en medlemsstats territorium i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2000/31/EG lyda under den medlemsstatens jurisdiktion.
2.Vid tillämpningen av det här direktivet ska en leverantör av videodelningsplattformar som inte är etablerad på en medlemsstats territorium enligt punkt 1 anses vara etablerad på en medlemsstats territorium om denna leverantör av videodelningsplattformar
a)har ett moderföretag eller ett dotterföretag som är etablerat på den medlemsstatens territorium, eller
b)tillhör en grupp, och ett annat företag i gruppen är etablerat på den medlemsstatens territorium.
I denna artikel avses med
a)moderföretag: ett företag som kontrollerar ett eller flera dotterföretag,
b)dotterföretag: ett företag som står under bestämmande inflytande av ett moderföretag, inbegripet varje dotterföretag till ett överordnat moderföretag,
c)grupp: ett moderföretag, dess samtliga dotterföretag samt alla andra företag som har organisatoriska, ekonomiska och juridiska band med dem.
3.Vid tillämpningen av punkt 2 ska leverantören av videodelningsplattformar, i de fall där moderföretaget, dotterföretaget eller de andra företagen i gruppen alla är etablerade i olika medlemsstater, anses vara etablerad i den medlemsstat där moderföretaget är etablerat eller, i avsaknad av en sådan etablering, i den medlemsstat där dess
dotterföretag är etablerat eller, i avsaknad av en sådan etablering, i den medlemsstat där det andra företaget i gruppen är etablerat.
573
Bilaga 3 |
SOU 2019:39 |
L 303/88 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
28.11.2018 |
SV |
|||
|
|
|
|
4.Vid tillämpningen av punkt 3 ska leverantören av videodelningsplattformar, om det finns flera olika dotterföretag som alla är etablerade i olika medlemsstater, anses vara etablerad i den medlemsstat där ett av dotterföretagen först inledde sin verksamhet, under förutsättning att det upprätthåller en varaktig och verklig anknytning till ekonomin i den medlemsstaten.
Om det finns flera andra företag som ingår i gruppen och alla är etablerade i olika medlemsstater ska leverantören av videodelningsplattformar anses vara etablerad i den medlemsstat där ett av dessa företag först inledde sin verksamhet, under förutsättning att det upprätthåller en varaktig och verklig anknytning till ekonomin i den medlemsstaten.
5.I detta direktiv ska artiklarna 3 och
6.Medlemsstaterna ska upprätta och upprätthålla en uppdaterad förteckning över leverantörer av videodelnings plattformar som är etablerade eller anses vara etablerade på deras territorium och ange på vilka kriterier i punkterna
Kommissionen ska säkerställa att sådana förteckningar görs tillgängliga i en central databas. Om förteckningarna är oförenliga med varandra ska kommissionen kontakta de berörda medlemsstaterna för att finna en lösning. Kommissionen ska säkerställa att de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen har tillgång till databasen. Kommissionen ska göra informationen i databasen allmänt tillgänglig.
7.Om de berörda medlemsstaterna vid tillämpningen av denna artikel inte är eniga om vilken medlemsstat som har jurisdiktion ska de utan dröjsmål uppmärksamma kommissionen på detta. Kommissionen får begära att Erga i enlighet med artikel 30b.3 d yttrar sig om ärendet. Erga ska tillhandahålla detta yttrande inom 15 arbetsdagar från det att kommissionen har framställt sin begäran. Kommissionen ska hålla kontaktkommittén vederbörligen informerad.
Artikel 28b
1.Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna
a)minderåriga från program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden som kan skada deras fysiska, mentala eller moraliska utveckling i enlighet med artikel 6a.1,
b)allmänheten från program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden som innehåller uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på någon av de grunder som anges i artikel 21 i stadgan,
c)allmänheten från program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden med innehåll vars spridning utgör en verksamhet som är ett brott enligt unionsrätten, nämligen en offentlig uppmaning att begå terroristbrott enligt artikel 5 i direktiv (EU) 2017/541, brott som gäller barnpornografi enligt artikel 5.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU (*) och rasistiska och främlingsfientliga brott enligt artikel 1 i rambeslut 2008/913/RIF.
2.Medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av videodelningsplattformar under deras jurisdiktion uppfyller kraven i artikel 9.1 i fråga om audiovisuella kommersiella meddelanden som marknadsförs, säljs eller arrangeras av dessa leverantörer av videodelningsplattformar.
Medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av videodelningsplattformar under deras jurisdiktion vidtar lämpliga åtgärder för att uppfylla kraven i artikel 9.1 i fråga om audiovisuella kommersiella meddelanden som inte marknadsförs, säljs eller arrangeras av dessa leverantörer av videodelningsplattformar, med beaktande av plattformarnas begränsade kontroll över de audiovisuella kommersiella meddelandena.
Medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av videodelningsplattformar tydligt informerar användarna när program och användargenererade videor innehåller audiovisuella kommersiella meddelanden under förutsättning att sådana meddelanden uppgetts enligt punkt 3 tredje stycket c eller om leverantören har kännedom om detta.
Medlemsstaterna ska uppmana till användning av samreglering och främjande av självreglering genom uppförandekoder i enlighet med artikel 4a.1 som syftar till att på ett verkningsfullt sätt minska barns och minderårigas exponering för audiovisuella kommersiella meddelanden som avser livsmedel eller drycker som innehåller näringsämnen eller ämnen som har en näringsmässig eller fysiologisk effekt, särskilt fett, transfettsyror, salt eller natrium och sockerarter, som enligt rekommendationer inte bör utgöra en alltför stor del av den totala kosten. Uppförandekoderna ska syfta till att säkerställa att audiovisuella kommersiella meddelanden inte betonar de positiva näringsmässiga egenskaperna hos sådana livsmedel och drycker.
574
SOU 2019:39 |
Bilaga 3 |
28.11.2018 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 303/89 |
SV |
|||
|
|
|
|
3.Vid tillämpningen av punkterna 1 och 2 ska de lämpliga åtgärderna fastställas mot bakgrund av det berörda innehållets art, den skada som det kan orsaka, egenskaperna hos den kategori av personer som ska skyddas samt de rättigheter och legitima intressen som berörs, inklusive rättigheterna och de legitima intressena för leverantörerna av videodelningsplattformar och de användare som skapat eller laddat upp innehållet samt allmänintresset.
Medlemsstaterna ska säkerställa att alla leverantörer av videodelningsplattformar som lyder under deras jurisdiktion tillämpar sådana åtgärder. Åtgärderna ska vara praktiskt genomförbara och proportionella med beaktande av videodelningsplattformstjänstens storlek och den tillhandahållna tjänstens art. Åtgärderna får inte ge upphov till förhandskontroll eller uppladdningsfiltrering av innehållet som inte står i överensstämmelse med artikel 15 i direktiv 2000/31/EG. För det skydd av minderåriga som föreskrivs i punkt 1 a i den här artikeln ska det skadligaste innehållet omfattas av de striktaste åtgärderna för åtkomstkontroll.
Dessa åtgärder ska, beroende på vad som är lämpligt, bestå i att
a)i villkoren för videodelningsplattformstjänsterna inkludera och tillämpa de krav som avses i punkt 1,
b)i villkoren för videodelningsplattformstjänsterna inkludera och tillämpa de krav som fastställs i artikel 9.1 för audiovisuella kommersiella meddelanden som inte marknadsförs, säljs eller arrangeras av leverantörerna av videodelningsplattformar,
c)ha en funktion genom vilken användare som laddar upp användargenererade videor kan uppge huruvida videorna, såvitt de vet eller skäligen kan förväntas veta, innehåller audiovisuella kommersiella meddelanden,
d)upprätta och driva transparenta och användarvänliga mekanismer där användare av videodelningsplattformar till
den berörda leverantören av videodelningsplattformar kan rapportera eller flagga sådant innehåll som avses i punkt 1 och som tillhandahålls på leverantörens plattform,
e)upprätta och driva system som leverantörer av videodelningsplattformar kan använda för att förklara för användarna av videodelningsplattformar vilka effekter som rapportering och flaggning enligt led d har haft,
f)upprätta och driva ålderskontrollsystem för användare av videodelningsplattformar med avseende på innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling,
g)upprätta och driva lättanvända system som gör det möjligt för användare av videodelningsplattformar att betygsätta sådant innehåll som avses i punkt 1,
h)se till att det finns föräldrakontrollsystem som kontrolleras av slutanvändaren med avseende på innehåll som kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling,
i)upprätta och driva transparenta, lättanvända och ändamålsenliga förfaranden för att handlägga och lösa klagomål som användare framför till videodelningsplattformens leverantör med avseende på genomförandet av de åtgärder som avses i leden
j)se till att det finns ändamålsenliga åtgärder och verktyg för medie- och informationskunnighet och öka användarnas medvetenhet om dessa åtgärder och verktyg.
Personuppgifter om minderåriga som samlats in eller på annat sätt genererats av leverantörer av videodelnings plattformar i enlighet med tredje stycket f och h ska inte behandlas för kommersiella ändamål, såsom direktmark nadsföring, profilering och beteendestyrd annonsering.
4.För genomförandet av de åtgärder som avses i punkterna 1 och 3 i den här artikeln ska medlemsstaterna uppmanas att använda samreglering enligt artikel 4a.1.
5.Medlemsstaterna ska införa de mekanismer som är nödvändiga för att bedöma om de åtgärder som avses i punkt 3 och som vidtas av leverantörer av videodelningsplattformar är lämpliga. Medlemsstaterna ska anförtro bedömningen av dessa åtgärder åt de nationella tillsynsmyndigheterna eller tillsynsorganen.
6.Medlemsstaterna får ålägga leverantörer av videodelningsplattformar åtgärder som är mer detaljerade eller striktare än de åtgärder som avses i punkt 3 i denna artikel. Vid antagandet av sådana åtgärder ska medlemsstaterna uppfylla de krav som fastställts i tillämplig unionsrätt, exempelvis kraven i artiklarna
7.Medlemsstaterna ska säkerställa att mekanismer för prövning utanför domstol är tillgängliga för att lösa tvister mellan användare och leverantörer av videodelningsplattformar med avseende på tillämpningen av punkterna 1 och
3.Sådana mekanismer ska möjliggöra opartisk tvistlösning och får inte frånta konsumenten det rättsskydd som erbjuds i nationell rätt.
575
Bilaga 3 |
SOU 2019:39 |
L 303/90 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
28.11.2018 |
SV |
|||
|
|
|
|
8.Medlemsstaterna ska säkerställa att användare kan tillvarata sina rättigheter inför domstol i förhållande till leverantörer av videodelningsplattformar enligt punkterna 1 och 3.
9.Kommissionen ska uppmuntra leverantörer av videodelningsplattformar att utbyta bästa praxis om de uppförandekoder för samreglering som avses i punkt 4.
10.Medlemsstaterna och kommissionen får främja självreglering genom sådana uppförandekoder på unionsnivå som avses i artikel 4a.2.
(*)Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (EUT L 335, 17.12.2011, s. 1).”
24.Rubriken på kapitel XI ska ersättas med följande:
”TILLSYNSMYNDIGHETER OCH TILLSYNSORGAN I MEDLEMSSTATERNA”
25.Artikel 30 ska ersättas med följande: ”Artikel 30
1.Varje medlemsstat ska utse en eller flera nationella tillsynsmyndigheter eller ett eller flera tillsynsorgan eller bådadera. Medlemsstaterna ska säkerställa att de är juridiskt åtskilda från regeringen och funktionellt oberoende av sina respektive regeringar och av alla andra offentliga eller privata organ. Detta påverkar inte medlemsstaternas möjlighet att inrätta tillsynsmyndigheter som utövar tillsyn över olika sektorer.
2.Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan utövar sina befogenheter på ett opartiskt och öppet sätt och i enlighet med detta direktivs syften, i synnerhet mediepluralism, kulturell och språklig mångfald, konsumentskydd, tillgänglighet,
Nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan ska inte begära eller ta emot instruktioner från något annat organ i samband med utövandet av de uppgifter som de tilldelats enligt nationell rätt som genomför unionsrätten. Detta ska inte förhindra tillsyn i enlighet med nationell konstitutionell rätt.
3.Medlemsstaterna ska säkerställa att de befogenheter som tillkommer nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan, och hur dessa kan hållas ansvariga, tydligt anges i lag.
4.Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan har tillräckliga finansiella resurser och personalresurser samt befogenheter att upprätthålla efterlevnad för att kunna utföra sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt och för att bidra till Ergas arbete. Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella tillsyns myndigheterna eller tillsynsorganen har sina egna årliga budgetar, vilka ska offentliggöras.
5.Medlemsstaterna ska i sin nationella rätt fastställa villkoren och förfarandena för utnämning och avsättning av chefer för nationella tillsynsmyndigheter och nationella tillsynsorgan, eller av medlemmarna i ett kollegialt organ som fyller den funktionen, och även fastställa mandatets längd. Förfarandena ska vara öppna och icke- diskriminerande och garantera den nödvändiga graden av oberoende. Chefen för en nationell tillsynsmyndighet eller ett nationellt tillsynsorgan, eller medlemmarna i ett kollegialt organ som fyller den funktionen inom en nationell tillsynsmyndighet eller ett nationellt tillsynsorgan, kan avsättas om de inte längre uppfyller de villkor som krävs för utförandet av de uppgifter som i förväg fastställts på nationell nivå. Beslut om avsättning ska vara vederbörligen motiverade, anmälas i förväg och göras tillgängliga för allmänheten.
6.Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns effektiva överklagandemekanismer på nationell nivå. Överklagan deinstansen, som kan vara en domstol, ska vara fristående från de parter som berörs av överklagandet.
I väntan på utgången av överklagandet ska den nationella tillsynsmyndighetens eller det nationella tillsynsorganets beslut fortsätta att gälla, såvida inte interimistiska åtgärder beviljas i enlighet med nationell rätt.”
26.Följande artiklar ska införas: ”Artikel 30a
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan vidtar lämpliga åtgärder för att förse varandra och kommissionen med den information som är nödvändig för att tillämpa detta direktiv, särskilt artiklarna 2, 3 och 4.
576
SOU 2019:39 |
Bilaga 3 |
28.11.2018 |
|
Europeiska unionens officiella tidning |
L 303/91 |
SV |
|||
|
|
|
|
2.I samband med informationsutbyte enligt punkt 1, när nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan tar emot information från en leverantör av medietjänster under deras jurisdiktion om att leverantören kommer att tillhandahålla en tjänst som helt eller huvudsakligen riktas mot en publik i en annan medlemsstat, ska den nationella tillsynsmyndigheten eller det nationella tillsynsorganet i den medlemsstat som har jurisdiktion informera den nationella tillsynsmyndigheten eller det nationella tillsynsorganet i den medlemsstat mot vilken tjänsten riktas.
3.Om tillsynsmyndigheten eller tillsynsorganet i en medlemsstat mot vars territorium en leverantör av medietjänster som står under en annan medlemsstats jurisdiktion riktar sina tjänster skickar en begäran avseende den leverantörens verksamhet till tillsynsmyndigheten eller tillsynsorganet i den medlemsstat som har jurisdiktion över leverantören, ska sistnämnda tillsynsmyndighet eller
Artikel 30b
1.Den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (Erga) inrättas härmed.
2.Den ska bestå av företrädare för de nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan på området audiovisuella medietjänster som har det huvudsakliga ansvaret för tillsynen över audiovisuella medietjänster eller, om det inte finns någon nationell tillsynsmyndighet eller något nationellt tillsynsorgan, av andra företrädare som väljs genom deras förfaranden. En företrädare för kommissionen ska delta i Ergas möten.
3.Erga ska ha följande uppgifter:
a)Tillhandahålla kommissionen teknisk sakkunskap
—i dess uppgift att säkerställa ett enhetligt genomförande av detta direktiv i alla medlemsstater,
—i frågor avseende audiovisuella medietjänster som faller inom dess befogenhetsområde.
b)Utbyta erfarenheter och bästa praxis avseende tillämpningen av regelverket för audiovisuella medietjänster, inbegripet om tillgänglighet och medie- och informationskunnighet.
c)Samarbeta och ge sina medlemmar den information som behövs för tillämpningen av detta direktiv, i synnerhet när det gäller artiklarna 3, 4 och 7.
d) När kommissionen så begär, yttra sig om de tekniska och faktiska aspekterna av de frågor som avses i artiklarna 2.5c, 3.2 och 3.3, 4.4 c och 28a.7.
4.Erga ska själv anta sin arbetsordning.”
27.Artikel 33 ska ersättas med följande: ”Artikel 33
Kommissionen ska övervaka medlemsstaternas tillämpning av detta direktiv.
Kommissionen ska senast den 19 december 2022 och därefter vart tredje år lägga fram en rapport om tillämpningen av detta direktiv för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.
Kommissionen ska senast den 19 december 2026 lägga fram en efterhandsutvärdering för Europaparlamentet och rådet, vid behov åtföljd av förslag för en översyn av direktivet, för att mäta dess verkan och mervärde.
Kommissionen ska hålla kontaktkommittén och Erga vederbörligen informerade om de andras arbete och verksamheter.
Kommissionen ska säkerställa att information från medlemsstaterna om eventuella åtgärder som de har vidtagit inom de områden som samordnas genom detta direktiv överlämnas till kontaktkommittén och Erga.”
28.Följande artikel ska införas: ”Artikel 33a
1.Medlemsstaterna ska främja och vidta åtgärder för utveckling av medie- och informationskunnighet.
577
38.Stora brottmål
–nya processrättsliga verktyg. Ju.
39.En moderniserad radio- och
–genomförande av ändringar i AV- direktivet. Ku.
Stärkt kompetens i vård och omsorg. [20] Styrkraft i funktionshinderspolitiken. [23]
Organbevarande behandling för donation. [26]
Komplementär och alternativ medicin och vård – ny lagstiftning. [28]
God och nära vård. Vård i samverkan. [29]
Utbildningsdepartementet
Framtidsval – karriärvägledning för individ och samhälle. [4]
En långsiktig, samordnad och dialog baserad styrning av högskolan. [6]
För flerspråkighet, kunskapsutveck ling och inkludering. Modersmåls undervisning och studiehandledning på modersmål. [18]
Kontroller vid högskoleprovet – ett lagförslag om åtgärder mot fusk. [37]
Utrikesdepartementet
Effektivt investeringsfrämjande för hela Sverige. [21]