Styrkraft i funktionshinderspolitiken

SOU och Ds kan köpas från Norstedts Juridiks kundservice. Beställningsadress: Norstedts Juridik, Kundservice, 106 47 Stockholm Ordertelefon: 08-598 191 90

E-post: kundservice@nj.se

Webbadress: www.nj.se/offentligapublikationer

För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Norstedts Juridik AB på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Svara på remiss – hur och varför

Statsrådsberedningen, SB PM 2003:2 (reviderad 2009-05-02).

En kort handledning för dem som ska svara på remiss.

Häftet är gratis och kan laddas ner som pdf från eller beställas på regeringen.se/remisser

Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet

Omslag: Elanders Sverige AB

Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2019

ISBN 978-91-38-24924-6

ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för Socialdepartementet

Regeringen beslutade den 21 december 2017 att ge en särskild utredare i uppdrag att se över styrningen inom funktionshinderspolitiken (dir. 2017:133). Till särskild utredare utsågs samma dag fil. mag. Martin Olauzon. Övriga medverkande i utredningen anges på nästa sida.

Den 20 december 2018 beslutade regeringen att uppdraget i sin helhet skulle slutredovisas senast den 30 april 2019 (dir. 2018:115).

Utredningen har tagit namnet Styrutredningen för funktions- hinderspolitiken.

Martin Olauzon svarar som särskild utredare ensam för innehållet i betänkandet. Han har tagit råd av och mottagit underlag från utredningens experter som därigenom bidragit till betänkandet. I betänkandet används därför ”vi-formen”. Det hindrar inte att skilda uppfattningar kan finnas.

Utredningen överlämnar härmed betänkandet Styrkraft i funktions- hinderspolitiken (SOU 2019:23). Till betänkandet fogas ett särskilt yttrande.

Utredningens uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm i april 2019

Martin Olauzon

/Anders Berg Hanna Åkesson

Förteckning över dem som har deltagit i utredningens arbete

Särskild utredare

Martin Olauzon, 2018-02-01 till 2019-05-07

Experter

Arbetsmarknadsdepartementet

Helena Hagelroth, 2018-09-03 till 2019-05-07

Lisa Widén, 2018-04-03 till 2018-09-03

Finansdepartementet

Frida Nannesson, 2018-04-03 till 2019-01-30

Elena Roksmann, 2018-04-03 till 2019-05-07

Justitiedepartementet

Vanessa Bonsib, 2018-04-03 till 2019-01-30

Lena Warstrand, 2019-01-30 till 2019-05-07

Kulturdepartementet

Anna Schölin, 2018-04-03 till 2019-05-07

Näringsdepartementet

Sophie Ahlstrand, 2018-04-03 till 2019-01-30 Ingrid Birgersson, 2019-01-31 till 2019-05-07

Sofia Wennberg DiGasper, 2018-04-03 till 2018-09-03 Anders Hektor, 2018-09-03 till 2019-05-07 Jeannette Jarmlinger, 2019-03-18 till 2019-05-07 Linda Svanhed, 2018-04-03 till 2019-03-18

Socialdepartementet

Lars Nilsson, 2018-04-03 till 2019-05-07

Utbildningsdepartementet

Christina Hassel, 2018-04-03 till 2019-05-07

Annika Järemo, 2018-04-03 till 2019-05-07

Statliga myndigheter

Kenneth Eliasson, Ekonomistyrningsverket, 2018-04-03 till 2019-05-07

Karl-Oskar Öhman, Myndigheten för delaktighet, 2018-04-03 till 2019-05-07

Organisationer

Amanda Lindberg, Lika Unika, 2018-04-03 till 2019-05-07

Anna Thomsson, Sveriges Kommuner och Landsting, 2018-04-03 till 2019-05-07

Elisabeth Wallenius, Funktionsrätt Sverige, 2018-04-03 till 2019-05-07

Forskare

Anna Bruce, Lunds universitet, 2018-04-03 till 2019-05-07 Per-Olof Hedvall, Lunds Tekniska Högskola, LTH, 2018-04-03 till 2019-05-07

Martin Qvist, Stockholms universitet, 2018-04-03 till 2019-05-07

Sekretariat

Anders Berg, utredningssekreterare, 2018-03-01 till 2019-05-07 Malin Gedda, utredningssekreterare, 2018-03-29 till 2018-04-18 Hanna Åkesson, utredningssekreterare, 2018-04-23 till 2019-05-07

InnehållSOU 2019:23

	5.2.4	Inkluderande processer för hållbar utveckling	.... 103
	5.2.5	Design för alla som stöd för beslut ......................	105
	5.2.6	Kostnadseffektivt eller kostnadsdrivande?..........	105
6	En god grund för styrning och uppföljning ..................		107
6.1 En modern styrning genom samverkan ..............................			107
	6.1.1	En översikt av det nya systemet ...........................	108
	6.1.2	Det nationella målet och FN-konventionen
		innebär fokus på mänskliga rättigheter................	110
	6.1.3	Alla myndigheter har ett grundläggande
		ansvar .....................................................................	111
	6.1.4	Ansvars- och finansieringsprincipen....................	113
	6.1.5	Från government till governance .........................	114
	6.1.6	Alla måste ta sitt ansvar ........................................	116
	6.1.7	Tidigare erfarenheter och tankar om
		målstyrning ............................................................	118
6.2 Mänskliga rättigheter och bred förankring i styrningen			.... 120
	6.2.1	Tydligt politiskt ansvar .........................................	122
	6.2.2	Ökat inflytande och delaktighet för dem
		det berör ................................................................	127
	6.2.3	Utvecklingskraft lokalt och regionalt ..................	134
7	Styrning och uppföljning i praktiken ..........................		139
7.1 FN-konventionen och utredningens prioriteringar ...........			139
	7.1.1	Vissa områden och frågor bör prioriteras............	140
	7.1.2	Sju prioriterade samhällsområden ........................	141
	7.1.3	En målnivå är tillräcklig ........................................	142
	7.1.4	Målen utgår från det nationella målet
		och täcker hela samhället ......................................	143
	7.1.5	Ökad jämställdhet och barnrättsperspektiv ........	145
	7.1.6	Fyra områden för att nå det nationella målet ......	147
	7.1.7	Generella artiklar i FN-konventionen .................	152
7.2	Mål och samhällsområden....................................................		157
	7.2.1	Arbete och försörjning .........................................	157
	7.2.2	Utbildning och livslångt lärande ..........................	160
	7.2.3	Transporter............................................................	162
	7.2.4	Kultur.....................................................................	165

Sammanfattning

Nytt nationellt mål ger förutsättningar och ställer krav

Styrutredningen för funktionshinderspolitiken har haft i uppdrag att se över styrningen och uppföljningen av den nya politik som presen- terades av regeringen och beslutades av riksdagen år 2017.

Det nya målet för funktionshinderspolitiken är att, med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångs- punkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställdhet och till att barnrättsperspek- tivet beaktas.

Målet utgör den viktigaste grundförutsättningen för utredningens arbete och förslag. Eftersom målet numera utgår från FN:s konven- tion om rättigheter för personer med funktionsnedsättning blir politiken en integrerad del av arbetet för mänskliga rättigheter.

Utredningen utgår vidare från regeringens bedömningar och för- slag angående hur den nya politiken ska bedrivas. Särskilt lyfter vi de fyra områden som den nya politiken ska inriktas på. De tre första handlar om principen om universell utformning, att åtgärda be- fintliga brister i tillgänglighet samt individuella stöd och lösningar för individens självständighet. Dessa tre syftar i sin tur gemensamt till det fjärde området som är att förebygga och motverka diskri- minering av personer med funktionsnedsättning.

Regeringens bedömning att styrningen av politiken behöver effektiviseras för att öka takten i genomförandet har varit av central betydelse för våra förslag. Vi menar dock att när det gäller en politik som omfattar hela samhället så behöver vissa samhällsområden av särskild betydelse prioriteras för att snabbare nå det nationella målet.

De utmaningar politiken möter innebär också att traditionella sätt att styra och följa upp nu behöver prövas och utvecklas. En

Sammanfattning

SOU 2019:23

effektiv styrning kräver att roller och ansvar tydliggörs. Den av riks- dagen fastslagna ansvars- och finansieringsprincipen är därför cen- tral för utformningen av våra förslag.

Utredningen betonar slutligen den avgörande roll som förtroen- devalda på olika samhällsnivåer behöver ta om politiken ska förverk- ligas. Styrning och uppföljning ska bidra till ett effektivt genomfö- rande. Men utan en stark och tydlig politisk vilja och uppbackning kommer konkreta resultat i invånarnas vardag sannolikt att dröja eller helt utebli.

Utredningens förslag syftar sammantaget till att skapa ett styr- och uppföljningssystem som ger riksdag och regering förutsättningar för att driva utvecklingen mot att funktionshinderspolitikens mål nås och att rättigheterna för personer med funktionsnedsättning förverkligas. Det innebär i sin tur att systemet för uppföljning kommer att ha en central funktion i att ge riksdag och regering signaler när det gäller att rikta in styrning där det behövs för att uppnå den nya politikens mål.

Politiken bygger på mänskliga rättigheter

Perspektivet mänskliga rättigheter stärks alltså genom den nya poli- tiken och förtydligas ytterligare genom de förslag vi nu lägger fram. Inte minst genom den tydliga koppling som görs till det nationella målet och till FN-konventionen.

I detta arbete finns utmaningar. Att implementera internationell rätt, som FN-konventionen är en del av, är inte okomplicerat i vårt svenska politiska system som i hög grad bygger på skyldighetsbase- rad lagstiftning och kommunal självstyrelse.

Utredningen lyfter särskilt betydelsen av kunskap om FN-konven- tionen och behovet av att denna kunskap sprids i hela samhället. Vi beskriver vad det innebär att anta ett människorättsperspektiv och att arbeta människorättsbaserat i enlighet med FN-konventionen. Vidare utvecklar vi hur mänskliga rättigheter påverkar styrning och uppfölj- ning av funktionshinderspolitiken och lyfter tre aspekter som utgör bärande pelare. Ett tydligt politiskt ansvar på nationell nivå, funktions- hindersrörelsens roll samt ansvaret för genomförandet på regional och lokal nivå.

Vi har valt att fokusera på de många och goda möjligheter som avgjort finns. Utredningens förslag bygger på att utnyttja de möjlig- heter till kraft och förmåga som finns i vår samhällsmodell, för att

SOU 2019:23

Sammanfattning

kunna styra politiken mot ett samhälle som präglas av jämlikhet, till- gänglighet och delaktighet för alla invånare.

Principen om universell utformning central

Att göra rätt från början i stället för att i efterhand anpassa till olika människors skiftande behov är en bärande tanke i den nya politiken. Principen om universell utformning lyfts också särskilt i vårt upp- drag. Utredningen försöker därför i betänkandet beskriva principens innehåll och potential. Vi diskuterar också hur universell utformning bör kunna utgöra en vägledande princip för utvecklingen av nya pro- dukter, miljöer, program och tjänster.

Samtidigt framhåller vi att även om principen är en viktig strategi för framtiden, så upphör inte behovet av att riva existerande hinder i samhället och att ge individer stöd och lösningar som ökar själv- ständigheten. Allt i syfte att förebygga och motverka diskriminering av människor med funktionsnedsättning.

Interaktiv samhällsstyrning för att inkludera många

Att styra tvärsektoriella ansvarsområden med traditionell mål- och resultatstyrning är svårt och ineffektivt. Inte minst funktionshin- derspolitiken visar tydliga exempel på detta. Modern förvaltnings- forskning talar därför om att styrningen, särskilt inom denna typ av frågor, behöver gå från government till governance.

Detta innebär att utredningen förordar en förhandlings- och sam- verkansbaserad interaktiv samhällsstyrning där beslutsfattandet de- centraliseras och sker i nätverk med aktörer från offentlig, ideell och privat sektor. Inriktningen mot en styrning och uppföljning byggd på governance eller samhällsstyrning kan ställas i motsats till en mer traditionell uppifrån-och-ner-styrning präglad av detaljreglering.

De problem vi ser med skiftande förutsättningar för att uppnå den nya politikens mål på olika samhällsområden talar starkt för att utveckla den statliga styrningen i denna riktning. Likaså ger en styr- ning på denna grund goda möjligheter att på allvar involvera funk- tionshindersrörelsen, kommunsektorn, arbetsmarknadens parter och andra i det konkreta genomförandet av den nya politiken.

Sammanfattning

SOU 2019:23

Aktiv involvering i styrning och uppföljning

En viktig del av vårt arbete har varit att ta fram förslag som säker- ställer att personer med funktionsnedsättning ges möjlighet till in- flytande och delaktighet i styrning och uppföljning av politiken.

Utredningens överväganden och förslag bygger därför på att representanter för personer med funktionsnedsättning mer tydligt och effektivt än i dag ska involveras i beslut som påverkar allas vår vardag. Vi understryker också potentialen i att personer med funk- tionsnedsättning tas tillvara som idégivare och medskapare i en ord- ning där samråd går från att vara en arena för information till ett forum för dialog och inflytande.

Kommunsektorn av central betydelse

Den svenska samhällsmodellen bygger i hög grad på att kommuner, och regioner1 tar ansvar för välfärden. Skola, vård och omsorg men också fysisk planering liksom andra viktiga samhällsområden är i huvudsak kommunsektorns ansvar. Sektorns sätt att ta sig an arbetet med genomförandet av funktionshinderspolitiken blir därför central för att det nationella målet ska uppnås.

Den kommunala självstyrelsen utgör i sig också en viktig del av den utvecklingskraft Sverige behöver för att klara utmaningen att bygga ett samhälle fritt från hinder för människors utveckling. Det är vår uppfattning att det decentraliserade systemet ger goda förut- sättningar för en dynamisk utveckling där olika vägar och modeller kan prövas och jämföras med varandra. Helt i enlighet med ett mo- dernt synsätt på styrning och uppföljning.

Kommunsektorns tydliga involvering i och inflytande över styr- ning och uppföljning av funktionshinderspolitiken blir därför en central utgångspunkt för de förslag till ett modernt styrsystem för funktionshinderspolitiken som utredningen nu lägger fram.

1I betänkandet använder utredningen ”regioner” i stället för ”landsting”. Formellt sett finns fort- farande landsting, men då samtliga landsting numera kallar sig för ”region” har utredningen valt denna namnform.

SOU 2019:23

Sammanfattning

Sju prioriterade samhällsområden och sju frågor

Om genomförandet av politiken ska ge långsiktiga effekter måste det ske genom en strategisk styrning och uppföljning som primärt omfattar de samhällsområden som är av störst betydelse för invå- narna. Implementeringen kan rimligen inte enbart ske inom de om- råden där det för tillfället råkar finnas engagerade personer som dri- ver på arbetet. Ett genomförande av den nya politiken som bygger på eldsjälars engagemang kan alltså vare sig bli långsiktigt effektivt eller garantera medborgarnas rättssäkerhet.

Våra förslag bygger därför på en värdering och prioritering av vilka samhällsområden som är mest angelägna för genomförandet av funktionshinderspolitiken. Grunden för detta är regeringens be- dömning att reformtakten inom funktionshinderspolitiken måste öka. Om detta ska kunna ske är det viktigt att tydligt prioritera mot vilka samhällsområden utvecklingsarbetet primärt ska riktas.

Utredningen lägger därför fram förslag på hur politiken ska sty- ras inom sju samhällsområden av särskild betydelse. Dessa är:

•Arbete och försörjning

•Utbildning och livslångt lärande

•Transporter

•Kultur

•Hälso- och sjukvård samt tandvård

•Social välfärd och trygghet

•Bostad, byggd miljö och samhällsplanering.

För dessa samhällsområden presenterar vi övergripande mål och ar- betsformer vilka syftar till att stödja en effektiv styrning och upp- följning av funktionshinderspolitiken. Målen tar utgångspunkt i det nationella målet för funktionshinderspolitiken och relevanta artiklar

iFN-konventionen, såväl generella artiklar, som artiklar med sär- skild relevans för samhällsområdet. Målen är vidare avsedda att täcka hela samhällsområdet och inte bara de statliga myndigheterna.

Alla frågor lämpar sig inte att hantera genom vår modell med prioriterade samhällsområden. Sju frågor av särskild vikt ska därför

Sammanfattning

SOU 2019:23

genomgående prioriteras i styrning och uppföljning av den nya funk- tionshinderspolitiken:

•Digitalisering

•Demokratisk delaktighet

•Rättssäkerhet och rättsväsende

•Fritid och idrott

•Folkhälsa

•Upphandling

•Konsumentfrågor.

Tydligt ansvar för ett antal myndigheter

En myndighet inom vart och ett av de sju prioriterade samhällsom- rådena föreslås ha ett särskilt samordnande ansvar. Myndigheterna ska även vara stödjande och pådrivande inom sitt verksamhetsom- råde.

De samordnande myndigheterna är enligt förslaget; Arbetsför- medlingen, Statens Skolverk, Trafikverket, Statens Kulturråd, Social- styrelsen och Boverket. De samordnande myndigheterna ska i sam- verkan med andra myndigheter funktionshindersorganisationer, kommunsektorn, och andra aktörer driva på arbetet genom att bland annat ta fram genomförandeplaner och indikatorer för uppföljning.

I uppdraget ingår även att ansvara för uppföljning och återrap- portering till regeringen. Liksom i övriga delar av uppdraget till de samordnande myndigheterna ligger att samverka med olika berörda samhällsaktörer i syfte att ge en så bred och allsidig bild som möjligt av hur politikens genomförande utvecklas.

Ytterligare ett antal myndigheter inom respektive samhällsom- råde föreslås ha ett ansvar för att bidra till områdets genomförande och/eller uppföljning av politiken.

Regeringen föreslås ge de samordnande myndigheterna i uppdrag att rapportera utfallet av arbetet vartannat år. En mer omfattande av- rapportering, ska dessutom ske vart fjärde år. Myndigheten för del- aktighet (MFD) ges vidare i uppdrag att lämna en övergripande,

SOU 2019:23

Sammanfattning

tvärsektoriell rapport till regeringen baserad på rapporteringen från de olika samhällsområdena.

Sammanhållet system för uppföljning och analys

För att riksdag och regering ska kunna bedöma hur olika aktörer och verksamheter lyckas eller inte lyckas med att förverkliga den fast- slagna politiken är en effektiv uppföljning av största vikt.

Uppföljning är i sig ett viktigt styrinstrument och ger regeringen underlag för att löpande utveckla och justera sin styrning på olika områden. En aktiv uppföljning ger också en viktig signal till de an- svariga aktörerna och deras ledningar om att riksdag och regering ser funktionshinderspolitiken som ett tydligt prioriterat område.

Om regeringens formella styrning främst riktas mot de statliga myndigheterna är en ändamålsenlig uppföljning i lika hög grad riktad mot andra aktörers verksamheter. Styreffekten av en väl utformad uppföljning är därför betydande också gentemot till exempel kom- muners och regioners verksamheter.

Utredningens förslag bygger på att uppföljning och analys av po- litiken bör belysa hur det nationella målet uppfylls. Bland annat uti- från hur mänskliga rättigheter enligt FN-konventionen om rättig- heter för personer med funktionsnedsättning förverkligas i Sverige.

Uppföljningen och analysen bör därför inriktas mot ett antal cen- trala aspekter. Dessa föreslås vara levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning, politikens genomförande, resultat och effekter samt analys av hinder för jämlikhet och delaktighet.

Myndigheternas uppföljning ska utgöra basen i arbetet och därför ske i nära samverkan med funktionshindersrörelsen, kommunsek- torn, andra myndigheter och övriga berörda aktörer. För att uppfölj- ningen av funktionshinderspolitiken inte ska stanna vid myndighe- ternas redovisningar menar utredningen dessutom att det är angeläget att följa upp politiken utifrån flera perspektiv. Kunskapsunderlag bör därför kunna hämtas från olika källor såsom myndigheter, akademisk forskning och forskningsinstitut.

MFD föreslås ansvara för övergripande uppföljning och analys av funktionshinderspolitiken. Denna uppföljning och analys ska inrik- tas på att värdera utvecklingen utifrån ett helhetsperspektiv. Den ska

Sammanfattning

SOU 2019:23

peka ut särskilt angelägna problem och brister samt identifiera på- verkbara hinder för jämlikhet och delaktighet.

Det statistiska underlaget rörande levnadsförhållanden för perso- ner med funktionsnedsättning är i dag tämligen bristfälligt. Utred- ningen lämnar därför ett förslag om att regeringen ska ge Statistiska centralbyrån (SCB) statistikansvar för att följa upp levnadsförhål- landen för personer med funktionsnedsättning. SCB ska inom ramen för detta uppdrag utveckla statistik och metoder i samarbete med forskare, andra myndigheter, Rådet för främjande av kommu- nala analyser liksom genom internationellt utbyte.

Ett reformarbete kräver politiskt stöd

Genomförandet av den nya funktionshinderspolitik som riksdagen beslutade i november 2017 kräver ett omfattande reformarbete som berör hela samhället. Det handlar om ett arbete där gamla attityder, arbetssätt och organisationer utmanas för att förändra samhället på ett genomgripande och långsiktigt sätt.

Vi försöker därför värdera hur förutsättningarna för att genom- föra riksdagens beslut ser ut. Utredningens övergripande slutsats när det gäller förutsättningarna för den nya funktionshinderspolitiken är att det finns flera hinder för ett effektivt genomförande. Den dia- log vi under utredningarbetet haft med företrädare för Regerings- kansliet, statliga myndigheter, kommunsektorn, funktionshinders- rörelsen och andra aktörer ger bilden av att en hel del arbete återstår för att den nya politiken ska kunna få genomslag.

För att genomförandet av den politiken ska leda till verkliga re- sultat är därför en aktiv politisk uppbackning av största betydelse. De politiska företrädarnas ansvar för att på olika samhällsnivåer följa upp och driva igenom det beslut riksdagen fattat är helt avgörande för vilket långsiktigt resultat politiken ska få.

SOU 2019:23

Sammanfattning

Skiftande förutsättningar för politikens genomförande

Bland de utmaningar utredningen sett när det gäller genomförandet av politiken kan särskilt nämnas att olika aktörer inom olika sam- hällsområden kommit olika långt i sitt arbete. Uppgifts- och ansvars- fördelning varierar också mellan departement, statliga myndigheter, kommuner och andra aktörer inom olika samhällsområden.

Utredningen kan inte heller blunda för det faktum att enskilda aktörers förmåga och vilja att vara drivande i funktionshinderspoli- tiken varierar i betydande grad. Vi har under vårt arbete uppfattat att det på många håll finns en tydlig vilja, kompetens och förmåga att ta ett stort ansvar för att ytterligare förbättra förutsättningarna för alla människors delaktighet. På andra samhällsområden ser vi däremot stora behov av att stärka såväl kunskapen om funktionshinderspoli- tikens utgångspunkter som det konkreta arbetet med att uppnå del- aktighet för alla invånare.

Nationell samordnare för en aktiv dialog i hela Sverige

Sammantaget ser utredningen med visst bekymmer på förutsätt- ningarna för att den nya politiken ska få ett långsiktigt genomslag och kunna medverka till en verklig förbättring när det gäller del- aktighet och jämlikhet för alla invånare. Om riksdagens ambitioner ska få genomslag behövs det därför ett flexibelt och operativt stöd för att få till stånd ett effektivt genomförande som involverar relevanta aktörer.

Som tidigare nämnts är en tydlig politisk uppbackning av avgö- rande betydelse för om politiken ska kunna förverkligas eller inte. Inte minst är en tydlig och gemensam målbild mellan förtroende- valda på nationell, regional och lokal nivå av största betydelse för politikens långsiktiga resultat.

Mot bakgrund av detta resonemang föreslår utredningen att reger- ingen, under en begränsad tid, tillsätter en nationell samordnare som stöttar dialog kring och genomförande av den nya politiken. Upp- draget syftar till att på bredden stärka arbetet med att uppnå det nationella målet och till att FN-konventionens rättigheter förverkli- gas i hela samhället.

Många av de verksamheter som påverkar människor vardagsliv sköts av kommuner och regioner. För att få ett verkligt genomslag

Lättläst sammanfattning

Det nya målet

Sverige har ett nytt mål för funktionshinderspolitiken. Målet antogs 2017

och handlar om mänskliga rättigheter.

Sveriges nya mål pekar på FN-konventionen om rättigheter

för personer med funktionsnedsättning.

Den som har en funktionsnedsättning ska kunna leva ett bra liv

och delta i hela samhället.

Målet kallar det för att uppnå full delaktighet och jämlikhet i levnadsvillkor.

Samhället ska ha mångfald.

Många olika människor ska få plats och trivas.

Det nya målet för funktionshinderspolitiken ska göra samhället mera jämställt

så alla får samma möjligheter.

Barns rättigheter får inte glömmas bort.

Lättläst sammanfattning

SOU 2019:23

Vårt uppdrag

Regeringen vill att Sverige ska nå målet fortare.

Vi som skrivit denna utredning

vi har undersökt och ger förslag om

hur Sverige ska styra politiken för att nå målet fortare. Därför är vårt namn

Styrutredningen för funktionshinderspolitiken.

Universell utformning

Det är bäst att göra rätt från början.

Då behöver man inte fixa saker i efterhand.

Det kallas för principen om universell utformning. Det som är universellt fungerar för många människor.

Vi vill att så många som möjligt ska göra rätt från början,

när de tar fram saker och tjänster i samhället. Det är viktigt.

Men det kommer fortfarande att behövas fixas saker i efterhand, så att så många som möjligt kan delta utan hinder.

Vi vill ta bort hinder

som hindrar människor från att delta.

Människor ska också ha det stöd de behöver för att klara sig själva.

Människor ska få det stöd som de behöver till exempel rullstolar och assistans.

Diskriminering av personer med funktionsnedsättning ska inte finnas.

Diskriminering är när någon behandlas sämre än andra.

SOU 2019:23

Lättläst sammanfattning

Låt fler vara med och bestämma

Människor med funktionsnedsättning finns i hela samhället. De åker tåg, går i skolan, arbetar,

besöker museer och sjukhus med mera precis som alla andra.

Funktionshinderspolitiken handlar därför om många olika områden.

De som bestämmer om olika områden behöver samarbeta. Det är lättare att samarbeta om man träffas.

Därför föreslår vi

att frågor som handlar om hur personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som alla andra

ska diskuteras i grupper och nätverk

där de som bestämmer över olika områden träffas tillsammans.

Staten ska göra detta samarbete möjligt genom att bjuda in representanter, både från kommuner och landsting, företag och föreningar

och andra som kan vara intresserade.

Alla är inte lika duktiga på

att nå målet för den nya funktionshinderspolitiken. I dessa grupper och nätverk kan man tipsa varandra.

Det finns många föreningar för personer med funktionsnedsättning. De föreningarna kan berätta vad deras medlemmar vill.

De kallas för intressepolitiska organisationer. Vi vill att de ska få vara med och bestämma.

Det är ett av utredningens uppdrag att ta fram förslag för

hur personer med funktionsnedsättning ska få vara med och påverka planering och uppföljning.

Lättläst sammanfattning

SOU 2019:23

Kommunerna måste vara med

I Sverige bestämmer kommunerna över många viktiga frågor, till exempel skola, hemtjänst

och hur nya hus ska byggas i kommunen. Därför är det viktigt att kommunerna är med

och når målet för den nya funktionshinderspolitiken.

Eftersom olika kommuner i Sverige kan ha olika regler, så kan vi pröva olika sätt att arbeta

i olika kommuner. Det är bra.

Då kan vi jämföra och se vad som fungerar bäst.

Sju områden och sex myndigheter

Vi har valt ut sju områden

som är extra viktiga att arbeta med

för att nå det nya funktionshinderspolitiska målet.

Områdena är:

1.Arbete

2.Utbildning

3.Transporter

4.Kultur

5.Vård (Hälsovård, sjukvård, tandvård)

6.Social välfärd och trygghet

7.Bostäder (och planering av nya hus)

Vi har tagit fram mål för alla områden.

Vi har också föreslagit hur arbetet ska gå till.

Sex myndigheter får ansvar för detta.

SOU 2019:23

Lättläst sammanfattning

Myndigheterna är:

1.Arbetsförmedlingen kring arbete

2.Statens skolverk för utbildning

3.Trafikverket för transporter

4.Statens kulturråd för kultur

5.Socialstyrelsen för vård

6.Socialstyrelsen för social välfärd och trygghet

7.Boverket för bostäder

Vi kallar dem för samordnande myndigheter.

De ska

•ta fram planer för hur arbetet ska genomföras

•ta fram mått som kallas indikatorer så att det går att mäta och räkna resultaten

•samarbeta med kommuner och andra organisationer

•rapportera hur arbetet går till regeringen vartannat år

•när det har gått fyra år

ska de göra en ännu större rapport

för hur arbetet går inom deras område.

Myndigheten för delaktighet (MFD) ska titta på alla de sju områdena. MFD ska samla all information och lämna en rapport till regeringen

som berättar hur det går inom alla de sju områdena.

Vi vill att myndigheter och andra som jobbar med funktionshinderspolitik

också ska jobba med dessa frågor:

1.digitalisering

2.demokratisk delaktighet

3.rättssäkerhet och rättsväsende

Lättläst sammanfattning

SOU 2019:23

4.fritid och idrott

5.folkhälsa

6.upphandling

7.konsumentfrågor

Uppföljning

Det är viktigt att kontrollera om ett arbete fungerar, till exempel arbetet

mot det nya funktionshinderspolitiska målet.

När man följer upp ett arbete

ser man vad som behöver förändras för att resultatet ska bli bättre. Uppföljningen är därför mycket viktig.

Regeringen brukar kontrollera och följa upp hur myndigheter arbetar.

Men glöm inte att följa upp

hur kommuner och regioner arbetar.

Det påverkar personer med funktionsnedsättning mycket.

Den uppföljning som vi föreslår bygger på FN-konventionen

om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är viktigt att veta

om Sverige följer de mänskliga rättigheterna som beslutats av FN.

Därför ska detta undersökas:

•hur samhället fungerar för personer med funktionsnedsättning i Sverige (levnadsförhållanden)

•hur politiken genomförs

•resultat av politiken

•en analys av hinder för jämlikhet och delaktighet, (som vi förklarade i målet, på sidan ett)

SOU 2019:23

Lättläst sammanfattning

MFD ska ge förslag

på hur saker kan bli bättre

för personer med funktionsnedsättning.

Det behövs mer statistik och siffror

som visar hur personer med funktionsnedsättning lever sina liv i Sverige

och hur samhället fungerar för dem. Därför föreslår vi att myndigheten Statistiska Centralbyrån (SCB)

får i uppdrag att följa upp

och ta fram ny statistik kring detta.

Politikerna måste vara med

Det är viktigt att landets alla politiker hjälper till i arbetet

för att nå Sveriges nya mål för funktionshinderspolitiken.

Det är många saker i samhället som måste förändras.

Alla politiker måste hjälpa till.

Annars blir det bara fina ord på ett papper.

Utmaningar

Några är väldigt duktiga på dessa frågor och har en stark vilja.

Andra kan för lite

och har inte samma vilja.

Lättläst sammanfattning

SOU 2019:23

Nationell samordnare

Vi föreslår att regeringen anställer en nationell samordnare. Den personen ska ge stöd

till alla dem som behöver samarbeta

för att vi ska nå Sveriges nya mål för funktionshinderspolitiken. Det är viktigt att samordnaren informerar om

varför funktionshinderspolitiken är så viktig.

En nationell samordnare kan arbeta mer självständigt och fritt

än vad en myndighet kan göra. Det är effektivt.

Vi tror att mycket kommer att hända på det sättet.

Kommunerna beslutar många saker

som påverkar personer med funktionsnedsättning. Samordnaren ska prata om ett gemensamt mål tillsammans med representanter för kommunerna. Genom att träffas och prata

ska man komma överens om

vad som är viktigast att göra just nu. Det är viktigt att man är överens om vad som behöver fixas till,

så att samhället ska funka bättre

för personer med funktionsnedsättning.

Det är viktigt att samordnaren kan prata med alla och lyssna på alla.

Det är viktigt att utse en klok nationell samordnare.

FörfattningsförslagSOU 2019:23

Bilaga1

Den officiella statistiken

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Officiell statistikAnsvarig myndighet

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

LEVNADSFÖRHÅLLANDEN
Levnadsförhållanden	SCB
Levnadsförhållanden för personer	SCB
med funktionsnedsättning
Jämställdhet	SCB

Behandling av känsliga personuppgifter

För framställning av statistik över Levnadsförhållanden och Levnads- förhållanden för personer med funktionsnedsättning får personupp- gifter enligt 8 § behandlas som avser enskilda personers hälsotill- stånd och medlemskap i fackförening.

1Senaste lydelse SFS 2018:2046.

SOU 2019:23

Författningsförslag

1.2Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av funktionshinderspolitiken

Regeringen föreskriver i fråga om förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av funktions- hinderspolitiken

dels att 1 och 2 §§ och rubriken närmast före 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 a, 1 b och 4 §§, och att det närmast före 1 b § ska införas en rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
Genomförandet av de	Genomförande och uppföljning av
funktionshinderspolitiska	det funktionshinderspolitiska
målen	målet
1 §2
Myndigheter under reger-	Myndigheter	under	reger-
ingen ska utforma och bedriva	ingen ska genom sin verksamhet
sin verksamhet med beaktande	bidra till det funktionshinders-
av de funktionshinderspolitiska	politiska målet,	bland	annat
målen.	genom att integrera ett människo-
	rättsperspektiv i	verksamheten.
	I detta arbete ska Förenta Natio-

nernas konvention om rättigheter för personer med funktionsned- sättning vara vägledande.

Myndigheterna ska i sitt arbete enligt första stycket beakta ansvars- och finansieringsprincipen.

2Senaste lydelse SFS 2014:135.

Författningsförslag

SOU 2019:23

Myndigheterna ska verka för att personer med funktionsnedsättning ges full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor. Myndigheterna ska särskilt verka för att deras lokaler, verksamhet och information är tillgängliga för personer med funktionsnedsätt- ning. I detta arbete ska konventio- nen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning vara vägle- dande

Myndigheterna ska verka för att deras lokaler, information och verksamhet i övrigt är tillgängliga för personer med funktions- nedsättning och ska genomföra och utveckla verksamheten så att den i största möjliga utsträckning är tillgänglig för alla, utan behov av anpassning eller specialutform- ning (universell utformning).

1 a §

Myndigheterna ska ha god kun- skap om Förenta Nationernas konvention om rättigheter för per- soner med funktionsnedsättning och ska verka för att öka kun- skapen om konventionen i sam- hället.

Särskilt prioriterade samhällsområden

1 b §

Inom följande särskilt priori- terade samhällsområden har vissa myndigheter ett särskilt ansvar som anges i myndighetens in- struktion eller i någon annan författning:

–Arbete och försörjning

–Utbildning och livslångt lärande

–Transporter

–Kultur

SOU 2019:23

Författningsförslag

2 §3

Myndigheterna ska i arbetet med att göra myndigheternas lokaler, verksamhet och in- formation mer tillgängliga för personer med funktionsnedsätt- ning genomföra inventeringar och utarbeta handlingsplaner. Denna skyldighet gäller dock inte om det är uppenbart att det inte behövs med hänsyn till verksamhetens art.

–Hälso- och sjukvård samt tandvård

–Social välfärd och trygghet

–Bostad, byggd miljö och samhällsplanering

I ansvaret enligt första stycket ingår att myndigheter med ett sam- ordningsansvar inom ett samhälls- område har ansvar för att det för samhällsområdet finns en genom- förandeplan samt indikatorer för uppföljning. Andra myndigheter ska bistå i det arbetet utifrån sitt uppdrag och sin verksamhet.

Myndigheterna ska i arbetet med att göra sina lokaler, sin information och sin verksamhet

iövrigt mer tillgängliga genom- föra inventeringar och utarbeta handlingsplaner. Denna skyldig- het gäller dock inte om det är uppenbart att det inte behövs med hänsyn till verksamhetens art.

4 §

Myndigheterna ska samråda med organisationer som företräder personer med funktionsnedsätt- ning i processer som rör genom- förande, uppföljning och analys av funktionshinderspolitiken.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

3Senaste lydelse SFS 2014:135.

Författningsförslag

SOU 2019:23

1.3Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2007:907) med instruktion för Rådet för europeiska socialfonden i Sverige

Regeringen föreskriver att det i förordningen (2007:907) med in- struktion för Rådet för europeiska socialfonden i Sverige ska införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	2 a §
		Myndigheten har ett	särskilt
	ansvar för att, inom ramen för
	sitt	verksamhetsområde,	bidra
	till	arbetet med genomförande
	och uppföljning av funktions-
	hinderspolitiken inom samhälls-
	området arbete och försörjning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

Myndigheten har ett särskilt ansvar för att, inom ramen för sitt verksamhetsområde, bidra till arbetet med genomförande och uppföljning av funktions- hinderspolitiken inom samhälls- området arbete och försörjning.

SOU 2019:23

Författningsförslag

1.4Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:913) med instruktion

för Arbetsmiljöverket

Regeringen föreskriver att 3 § förordningen (2007:913) med in- struktion för Arbetsmiljöverket ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §4

Myndigheten har ett samlat ansvar, sektorsansvar, för funk- tionshinders- och tillgänglighets- frågor inom arbetsmiljöområdet.

Myndigheten ska inom ramen för detta ansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i för- hållande till övriga berörda parter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

4Senaste lydelse SFS 2017:1160.

Författningsförslag

SOU 2019:23

1.5Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2007:1030) med instruktion för Arbetsförmedlingen

Regeringen föreskriver att 5 § förordningen (2007:1030) med in- struktion för Arbetsförmedlingen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	5 §
Arbetsförmedlingen	har ett	Arbetsförmedlingen ska, inom
samlat ansvar, sektorsansvar, för		samhällsområdet arbete och försörj-
handikappfrågor inom	arbets-	ning, verka för att personer med
marknadspolitiken och ska inom		funktionsnedsättning har jämlika
ramen för detta ansvar vara		möjligheter till delaktighet på ar-
samlande, stödjande och pådri-		betsmarknaden. Inom detta sam-
vande i förhållande till övriga		hällsområde	har	Arbetsförmed-
berörda parter.		lingen ett samordnande ansvar och
		ska i övrigt inom sitt verksam-
		hetsområde	vara	stödjande och
		pådrivande i förhållande till övriga
		berörda parter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

SOU 2019:23

Författningsförslag

1.6Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2008:1421) med instruktion för Kungl. biblioteket

Regeringen föreskriver att det i förordningen (2008:1421) med in- struktion för Kungl. biblioteket ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	3 a §
	Myndigheten har ett särskilt
	ansvar för att, utifrån sitt upp-
	drag avseende det allmänna bib-
	lioteksväsendet, bidra till arbetet
	med genomförande och uppfölj-
	ning av funktionshinderspolitiken.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

Författningsförslag

SOU 2019:23

1.7Förslag till förordning om ändring i förordningen (2009:1174) med instruktion för Försäkringskassan

Regeringen föreskriver att 2 § förordningen (2009:1174) med in- struktion för Försäkringskassan ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §5

Försäkringskassan ska

1.ge information till berörda om socialförsäkringen och de övriga förmåner och ersättningar som myndigheten ansvarar för

2.se till att myndighetens föreskrifter och andra styrande doku- ment och rutiner är kostnadseffektiva och enkla att följa och förstå för enskilda och företag,

3.säkerställa att felaktiga utbetalningar inte görs och motverka bidragsbrott,

4.följa, analysera och förmedla socialförsäkringssystemets ut- veckling och effekter för enskilda och samhälle inom sitt verk- samhetsområde,

5.ansvara för att en kvalificerad kunskapsuppbyggnad sker i fråga om de verksamhetsområden som myndigheten har ansvar för, med ut- gångspunkt i de mål och andra åligganden som gäller för myndigheten,

6.stödja forskning inom socialförsäkringsområdet,

7.i sin verksamhet belysa, analysera och uppmärksamma Sveriges åtaganden enligt internationella konventioner till skydd för de mänskliga rättigheterna, integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barn- och ungdomsperspektiv samt även främja ett internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete i sin verksamhet,

8. ha ett samlat ansvar, sek-				8. ha ett särskilt ansvar för att,
torsansvar,	för	funktionshinders-		inom ramen för sitt verksam-
frågor med anknytning till sitt				hetsområde, bidra till arbetet med
verksamhetsområde och			inom	genomförande och uppföljning av
ramen för detta ansvar vara sam-				funktionshinderspolitiken inom
lande, stödjande och pådrivande i				samhällsområdet arbete och för-
förhållande	till	övriga	berörda	sörjning, samt samhällsområdet
parter,				social välfärd och trygghet,

5Senaste lydelse SFS 2016:12.

Författningsförslag

SOU 2019:23

1.8Förslag till förordning om ändring i förordningen (2010:185) med instruktion för Trafikverket

Regeringen föreskriver att det i förordningen (2010:185) med in- struktion för Trafikverket ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	1 a §
	Trafikverket ska, inom sam-
	hällsområdet transporter, verka
	för att personer med funktions-
	nedsättning har jämlik tillgång
	till transporter. Inom detta sam-
	hällsområde har Trafikverket ett
	samordnande ansvar och ska i
	övrigt inom sitt verksamhetsom-
	råde vara stödjande och pådri-
	vande i förhållande till övriga
	berörda parter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

SOU 2019:23

Författningsförslag

1.9Förslag till förordning om ändring i förordningen (2010:186) med instruktion för Trafikanalys

Regeringen föreskriver att det i förordningen (2010:186) med in- struktion för Trafikanalys ska införas en ny paragraf, 9 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	9 a §
	Myndigheten har ett	särskilt
	ansvar för att, utifrån sin verk-
	samhet, bidra till uppföljningen av
	funktionshinderspolitiken	inom
	samhällsområdet transporter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

Författningsförslag

SOU 2019:23

1.10Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2010:1385) med instruktion för Myndigheten för vård- och omsorgsanalys

Regeringen föreskriver att 3 § förordningen (2010:1385) med in- struktion för Myndigheten för vård- och omsorgsanalys ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Myndigheten har även till uppgift att

1.kontinuerligt utvärdera sådan information om vården och omsorgen som lämnas till den enskilde, i fråga om informationens innehåll, kvalitet, ändamålsenlighet och tillgänglighet,

2. på	regeringens			uppdrag	2. på regeringens			uppdrag
bistå med		utvärderingar och			bistå med	utvärderingar och
uppföljningar av beslutade eller					uppföljningar av beslutade eller
genomförda		statliga		reformer	genomförda	statliga		reformer
och andra statliga initiativ, samt					och andra statliga initiativ,
3. inom		sitt	verksamhets-		3. inom sitt verksamhetsom-
område	bedriva		omvärldsbe-		råde bedriva omvärldsbevakning
vakning och genomföra inter-					och genomföra internationella
nationella jämförelser.					jämförelser, samt
					4. utifrån	sin	verksamhet
					bidra till uppföljningen av funk-
					tionshinderspolitiken inom sam-
					hällsområdet hälso-och sjukvård
					samt tandvård, samt inom sam-
					hällsområdet	social	välfärd och
					trygghet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

SOU 2019:23

Författningsförslag

1.11Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2011:124) med instruktion för Myndigheten för kulturanalys

Regeringen föreskriver att 2 § förordningen (2011:124) med in- struktion för Myndigheten för kulturanalys ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §6

Myndigheten ska särskilt

1.bedriva omvärldsbevakning inom kulturområdet och andra relevanta samhällsområden, såväl nationellt som internationellt,

2.analysera kulturområdets samlade finansiering,

3.bedöma effekterna av den statliga verksamhetsstyrningen och bidragen inom kulturpolitiken,

4.följa forskningen inom kulturområdet, såväl nationellt som internationellt,

5.bedöma utvecklingen när det gäller mångfald, tillgänglighet och jämställdhet inom kulturområdet,

6. löpande utvärdera		den	6. löpande utvärdera		den
modell för samverkan som följer			modell för samverkan som följer
av förordningen (2010:2012) om			av förordningen (2010:2012) om
fördelning av vissa statsbidrag till			fördelning av vissa statsbidrag till
regional	kulturverksamhet	och	regional	kulturverksamhet	och
analysera	modellens långsiktiga		analysera	modellens långsiktiga
effekter, och			effekter,
7. ansvara för officiell statistik			7. ansvara för officiell statistik
enligt förordningen (2001:100)			enligt förordningen (2001:100)
om den officiella statistiken.			om den officiella statistiken, och

8.utifrån sin verksamhet bidra till uppföljningen av funk- tionshinderspolitiken inom sam- hällsområdet kultur.

6Senaste lydelse SFS 2011:1235.

SOU 2019:23

Författningsförslag

1.12Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2011:130) med instruktion för Specialpedagogiska skolmyndigheten

Regeringen föreskriver i fråga om förordningen (2011:130) med in- struktion för Specialpedagogiska skolmyndigheten

dels att 16 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 17 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 §7

Myndigheten ska integrera ett jämställdhetsperspektiv och per- spektivet mänskliga rättigheter i sin verksamhet. All individbaserad information som myndigheten redovisar ska vara uppdelad på kön, om det inte finns särskilda skäl som talar emot detta.

Myndigheten ska också i sin verksamhet analysera konsekven- serna för barn och då ta särskild hänsyn till barnets bästa enligt Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

Myndigheten ska i sin verk- samhet samråda med de orga- nisationer som företräder per- soner med funktionsnedsättning.

17 §8

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

7Senaste lydelse SFS 2016:251.

8Tidigare 17 § upphävd genom SFS 2016:251.

Författningsförslag

SOU 2019:23

1.13Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2011:556) med instruktion för Statens skolinspektion

Regeringen föreskriver att det i förordningen (2011:556) med in- struktion för Statens skolinspektion ska införas en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	8 a §
	Myndigheten har ett särskilt
	ansvar för att utifrån sin tillsyn och
	kvalitetsgranskning bidra till upp-
	följningen	av	funktionshinders-
	politiken	inom	samhällsområdet
	utbildning och livslångt lärande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

SOU 2019:23

Författningsförslag

1.14Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2011:1162) med instruktion för Myndigheten för yrkeshögskolan

Regeringen föreskriver att det i förordningen (2011:1162) med in- struktion för Myndigheten för yrkeshögskolan ska införas en ny paragraf, 9 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	9 b §
	Myndigheten har		ett särskilt
	ansvar för att, inom, ramen för sitt
	verksamhetsområde,		bidra	till
	arbetet med genomförande			och
	uppföljning av	funktionshinders-
	politiken inom	samhällsområdet
	utbildning och livslångt lärande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

Författningsförslag

SOU 2019:23

1.15Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2012:515) med instruktion för Statens kulturråd

Regeringen föreskriver att 3 § förordningen (2012:515) med in- struktion för Statens kulturråd ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §9

Myndigheten ska också

1.verka för ökat internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan inom hela kulturområdet,

2.integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barn- och ung- domsperspektiv samt även främja ett internationellt och inter- kulturellt utbyte och samarbete i sin verksamhet,

3. ha ett samlat ansvar, sektors-			3. inom	samhällsområdet
ansvar, för	funktionshindersfrågor		kultur verka för att personer med
med anknytning till myndighetens			funktionsnedsättning har jämlika
verksamhetsområde och		inom	möjligheter att uppleva, delta i och
ramen för detta ansvar vara sam-			utöva konstnärlig och kulturell
lande, stödjande och pådrivande i			verksamhet. Inom detta samhälls-
förhållande	till övriga	berörda	område har myndigheten ett sam-
aktörer,			ordnande ansvar och ska i övrigt
			inom sitt verksamhetsområde vara
			stödjande och pådrivande i för-
			hållande till övriga berörda parter,

4.inom ramen för kultursamverkansmodellen enligt förord- ningen (2010:2012) om fördelning av vissa statsbidrag till regional kulturverksamhet representera staten i dialogen med berörda lands- ting och kommuner,

5.administrera det pris som avses i förordningen (2002:1091) om litteraturpris till Astrid Lindgrens minne,

6.vara nationell kontaktpunkt för EU:s kulturprogram,

7.verka för kulturens betydelse inom andra samhällsområden,

8.sprida information och kunskap om myndighetens verk- samhet, och

9Senaste lydelse 2017:1063.

Boverket ska, inom samhälls- området bostad, byggd miljö och samhällsplanering, verka för att personer med funktionsnedsätt- ning har möjlighet att välja var och med vem de vill bo och till- gång till byggd miljö på jämlika villkor som andra. Inom detta samhällsområde har Boverket ett samordnande ansvar och ska i övrigt inom sitt verksamhets- område vara stödjande och på- drivande i förhållande till övriga berörda parter.

Författningsförslag

SOU 2019:23

1.16Förslag till förordning om ändring i förordningen (2012:546) med instruktion för Boverket

Regeringen föreskriver att 7 § förordningen (2012:546) med in- struktion för Boverket ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §

Boverket har ett samlat an- svar, sektorsansvar, för funk- tionshindersfrågor med anknyt- ning till sitt verksamhetsområde.

Boverket ska inom ramen för ansvaret enligt första stycket vara samlande, stödjande och pådri- vande i förhållande till andra berörda parter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

SOU 2019:23

Författningsförslag

1.17Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2012:811) med instruktion för Universitets- och högskolerådet

Regeringen föreskriver att det i förordningen (2012:811) med in- struktion för Universitets- och högskolerådet ska införas en ny paragraf, 15 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	15 a §
	Myndigheten har	ett särskilt
	ansvar för att, inom ramen för sitt
	verksamhetsområde,	bidra	till
	arbetet med genomförande		och
	kunskapsspridning av	funktions-
	hinderspolitiken inom samhälls-

området utbildning och livslångt lärande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

Författningsförslag

SOU 2019:23

1.18Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2013:176) med instruktion för Inspektionen för vård och omsorg

Regeringen föreskriver att 4 § förordningen (2013:176) med in- struktion för Inspektionen för vård och omsorg ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §10

Myndigheten ska samverka med andra berörda myndigheter i syfte att uppnå ett effektivt kunskaps- och erfarenhetsutbyte i arbetet med tillsyn, styrning med kunskap och regelgivning.

Bestämmelser om samverkan med vissa andra myndigheter finns i förordningen (2015:155) om statlig styrning med kunskap avse- ende hälso- och sjukvård och socialtjänst.

Myndigheten har ett särskilt ansvar för att utifrån sin tillsyn bidra till uppföljningen av funk- tionshinderspolitiken inom sam- hällsområdet hälso- och sjukvård samt tandvård, samt inom sam- hällsområdet social välfärd och ekonomisk trygghet.

Myndigheten kungör sina föreskrifter i Gemensamma för- fattningssamlingen avseende hälso- och sjukvård, socialtjänst, läke- medel, folkhälsa m.m. i enlighet med bilaga 1 till författningssam- lingsförordningen (1976:725).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

10Senaste lydelse SFS 2015:172.

SOU 2019:23

Författningsförslag

1.19Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2014:134) med instruktion för Myndigheten för delaktighet

Regeringen föreskriver att 4 § förordningen (2014:134) med in- struktion för Myndigheten för delaktighet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §

Myndigheten ska

1.främja ett systematiskt och effektivt genomförande av funk- tionshinderspolitiken på alla nivåer i samhället,

1a. ansvara för övergripande uppföljning och analys av funk- tionshinderspolitiken.

2. följa	upp, utvärdera och	2. följa	upp, utvärdera och
analysera	insatser från statliga	analysera	insatser från statliga
myndigheter, kommuner, lands-		myndigheter, kommuner, lands-
ting och andra aktörer i förhåll-		ting och andra aktörer i för-
lande till de nationella funktions-		hållande till det nationella funk-
hinderspolitiska målen,		tionshinderspolitiska målet,

3.inneha samlad kunskap om arbetet för ökad tillgänglighet och dess resultat samt om utveckling och skillnader i levnadsvillkoren för personer i alla åldrar och kön med olika funktionsnedsättningar bland annat genom att genomföra kartläggningar, uppföljningar, utvärderingar och analyser, däribland samhällsekonomiska analyser,

3 a. bedöma utvecklingen ur ett helhetsperspektiv, peka ut särskilt angelägna problem och brister och identifiera påverk- bara hinder för jämlikhet och delaktighet,

4.föreslå lämpliga åtgärder för en effektiv styrning och sam- ordning av det funktionshinderspolitiska arbetet,

5.ta fram metoder, riktlinjer och vägledningar till stöd för arbetet med tillgänglighet och delaktighet,

SOU 2019:23

Författningsförslag

1.20Förslag till förordning om ändring

i förordningen (2014:1585) med instruktion för Riksantikvarieämbetet

Regeringen föreskriver att 5 § förordningen (2014:1585) med in- struktion för Riksantikvarieämbetet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 §

Myndigheten har ett samlat ansvar, sektorsansvar, för funk- tionshindersfrågor med anknyt- ning till myndighetens verksam- hetsområde.

Myndigheten ska inom ramen för detta ansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i för- hållande till övriga parter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

Författningsförslag

SOU 2019:23

1.21Förslag till förordning om ändring i förordningen (2015:284) med instruktion för Socialstyrelsen

Regeringen föreskriver att 2 § förordningen (2015:284) med in- struktion för Socialstyrelsen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

2 §

Socialstyrelsen ska samordna de statliga insatserna inom social- tjänst och hälso- och sjukvård när det gäller barn och ungdom samt inför beslut eller andra åtgärder som rör barn analysera konse- kvenserna för barn och då ta särskild hänsyn till barns bästa.

Socialstyrelsen har ett samlat	Socialstyrelsen ska, inom sam-
ansvar, sektorsansvar, för genom-	hällsområdet hälso- och sjukvård
förande av de funktionshinders-	samt tandvård, verka för att
politiska målen med anknytning	personer	med	funktionsnedsätt-
till Socialstyrelsens verksamhets-	ning har tillgång till hälso- och
område.	sjukvård samt tandvård efter be-
	hov. Socialstyrelsen ska också,
	inom samhällsområdet social väl-
	färd och trygghet, verka för att
	personer	med	funktionsnedsätt-
	ning har jämlika möjligheter till ett
	självständigt liv och tillfredsställ-
	ande levnadsstandard. Inom dessa

samhällsområden har myndig- heten ett samordnande ansvar och ska i övrigt inom sitt verksam- hetsområde vara stödjande och på- drivande i förhållande till övriga berörda parter.

Socialstyrelsen ska inom ramen för detta ansvar vara sam- lande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

Författningsförslag

SOU 2019:23

1.22Förslag till förordning om ändring i förordningen (2015:1047) med instruktion för Statens skolverk

Regeringen föreskriver att 18 § förordningen (2015:1047) med in- struktion för Statens skolverk ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
18 §11
Myndigheten ska	Myndigheten ska
1. ha ett samlat ansvar (sektors-	1. inom	samhällsområdet	ut-
ansvar) för funktionshindersfrågor	bildning och livslångt lärande verka
inom ramen för sitt verksamhets-	för att personer med funktions-
område och – i den mån det inte är	nedsättning har jämlika möjligheter
en uppgift för Specialpedagogiska	till utbildning och livslångt lärande.
skolmyndigheten – inom ramen för	Inom detta	samhällsområde	har
detta ansvar vara samlande, stöd-	myndigheten ett samordnande an-
jande och pådrivande i förhåll-	svar och ska i övrigt inom sitt verk-
lande till övriga berörda parter,	samhetsområde vara stödjande och
	pådrivande i förhållande till övriga
	berörda parter,

2.ansvara för frågor inom ramen för sitt verksamhetsområde som rör nyanlända personer,

3.verka för att generationsmålet och miljökvalitetsmålen nås och vid behov föreslå åtgärder för miljöarbetets utveckling,

4.ha ett samlat ansvar för frågor om de nationella minoriteterna och de nationella minoritetsspråken inom ramen för sitt verksam- hetsområde vilket innefattar att verka samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till berörda parter,

5.främja användningen och utvecklingen av validering inom kommunal vuxenutbildning, och

6.inom ramen för sitt verksamhetsområde stödja kommuner och andra huvudmän i arbetet med säkerhet och krisberedskap.

Myndigheten ska i fråga om sitt miljöarbete enligt första stycket 3 rapportera till Naturvårdsverket och samråda med verket om vilken rapportering som behövs.

11Senaste lydelse SFS 2017:1302.

2 Uppdrag och arbete

2.1Uppdraget

Utredningens uppdrag är, enligt regeringens direktiv1, att se över styrning och uppföljning inom funktionshinderspolitiken. Utgångs- punkten för förslagen ska vara det nya nationella målet och den nya inriktningen för politiken vilken utgår från FN:s konvention om rät- tigheter för personer med funktionsnedsättning.2

Utredningen ska lämna förslag till hur ett stabilt och långsiktigt styr- och uppföljningssystem bör utformas. Vi ska även se över de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av politiken. I direktiven framhålls att vi ska arbeta för att förankra våra förslag med berörda organisationer inom olika samhällssektorer.

Utredningen ska vidare beskriva tillämpningen av principen om universell utformning och ge förslag på hur denna i högre utsträck- ning än i dag ska kunna tillämpas av de aktörer som är relevanta för politikens genomförande.

2.2Utredningsarbetet

Utredningsarbetet har bedrivits på sedvanligt sätt. Utredningen har hållit sammanlagt sju sammanträden med den expertgrupp som ut- setts att biträda arbetet. Utredaren och sekretariatet har dessutom haft överläggningar med experter enskilt och i andra konstella- tioner. Vi har även arbetat med två referensgrupper som utredningen bjudit in till. En för ett urval av funktionshindersrörelsens organi- sationer med vilka vi haft tre möten. En för ett urval av statliga myndigheter med vilka vi också haft tre möten. Utredningen har därutöver haft återkommande överläggningar med enskilda statliga

1Dir. 2017:133.

2Prop. 2016/17:188, bet. 2017/18:SoU5, rskr.2017/18:86.

Uppdrag och arbete

SOU 2019:23

myndigheter, Sveriges Kommuner och Landsting, enskilda kommu- ner, funktionshindersorganisationer, företrädare för arbetsmark- nadens parter liksom med representanter för forskarsamhället.3

Utredningen har vidare genomfört intervjuer och samtal med olika befattningshavare såväl inom statlig, kommunal som ideell verksamhet. Vi har vidare tagit del av rapporter, betänkanden, för- fattningar och andra underlag. I detta har utredningen haft återkom- mande kontakter med andra kommittéer, delegationer och utred- ningar.

Därutöver har utredningen givit ett uppdrag till docent Per-Olof Hedvall, tillika expert i utredningen, rörande principen om univer- sell utformning. Hedvalls promemoria redovisas som bilaga till be- tänkandet. Hedvall svarar själv för innehållet i denna PM.4

Jur. kand. Maria Nordin Skult har bistått utredningen i arbetet med författningsförslag och andra juridiska spörsmål. Lars Lindberg har anlitats som konsult för kompletterande underlag. Jur. dr. Anna Bruce, tillika expert i utredningen, har löpande bistått utredningen med underlag om FN-konventionens artiklar.

Ett uppdrag med förväntningar

En särskild utredare har främst att försöka tolka och uppfylla de direktiv som regeringen beslutat för utredningen. Därutöver ställs inte sällan andra förväntningar på utredningens arbete och resultat.

I ett uppdrag som detta är det naturligt att företrädare för perso- ner som närmast berörs av funktionshinderspolitiken men också politiska företrädare, tjänstemän i statlig och kommunal tjänst lik- som aktörer i civilsamhället och representanter för allmänheten ut- talar förhoppningar om vad utredningen ska belysa och inrikta sitt arbete på. Överlag visar det engagemang som vi mött på ett stort intresse för funktionshinderspolitiken och utredningens uppdrag. Detta är självklart positivt och har bidragit till vårt arbete. En av våra slutsatser är dock att intresset för funktionshinderspolitiken skulle behöva öka ytterligare.

Eftersom utredningen av självklara skäl fokuserat på de frågeställ- ningar regeringen lyft fram i direktiven har vi inte kunnat svara upp

3Bilaga 4.

4Bilaga 3.

SOU 2019:23

Uppdrag och arbete

mot en del av de förväntningar som mött oss i diskussioner i olika samhälleliga sammanhang. Överlag uppfattar vi att det funnits önske- mål om en bredare funktionshinderspolitisk analys inom ramen för vårt uppdrag och att vi även skulle ha tagit initiativ som legat utanför uppdraget att se över styrning av uppföljning av politiken.

Vår uppfattning är dock att det för det mesta funnits förståelse för att vi anlagt den inriktning vi gjort. Utredningen har arbetat uti- från förutsättningen att mycket av analysen av vad som krävs av en ny politik liksom utformningen av den nya politiken redan genom- förts av riksdag och regering. Vi har alltså inte haft i uppdrag att pröva dessa ställningstaganden utan i stället att komma med förslag kring hur genomförandet av politiken kan effektiviseras genom en modern styrning och uppföljning.

Regeringskrisen under 2018–2019 har påverkat utredningen

Erfarenheter från andra utredningsarbeten visar att en väl upparbe- tad dialog mellan uppdragsgivare och utredning kan ge värdefulla bi- drag till arbetet.

Inledningsvis förde också vi en löpande dialog direkt med ansva- rig statssekreterare vid Socialdepartementet. Det faktum att först valrörelsen 2018 och sedan den långa regeringsbildningsprocessen efter valet förhindrade en fortsatt dialog har sannolikt påverkat ut- redningens arbete.

Utredningen har självklart full förståelse för orsakerna till den uppkomna situationen, men vill ändå uppmärksamma regeringen på att liknande dialoger är av betydelse för en utredning av denna typ. Detta framkommer inte minst när en sådan dialog som nu förhindras av externa faktorer.

2.3Betänkandets disposition

I kapitel 1 redovisar utredningen sina förslag till författnings- ändringar vilka består av förslag rörande ändringar i diverse förord- ningar. Till exempel förordningar om enskilda myndigheters in- struktioner.

I kapitel 2 beskrivs i korthet utredningens uppdrag och genom- förandet av arbetet.

Uppdrag och arbeteSOU 2019:23

Kapitel 3 ägnas åt en bakgrundbeskrivning av tidigare erfaren- heter inom funktionshinderspolitiken.

I kapitel 4 redovisar och diskuterar utredningen de utgångspunk- ter på vilka vi grundat vårt arbete.

Kapitel 5 behandlar principen om universell utformning. Här söker utredningen utveckla beskrivningen av principen liksom hur tillämpningen av denna ska kunna vidareutvecklas till ett mera kraft- fullt verktyg i samhällsbygget. I bilaga 3 utvecklas diskussionen kring universell utformning ytterligare.

I kapitel 6 presenteras de grundläggande principerna i utredning- ens förslag till en ändamålsenlig och sammanhållen styrning av funk- tionshinderspolitiken genom en modern samhällsstyrning vilken bygger på samverkan och ianspråktagande av kompetens och resur- ser på bredden. Här utvecklas också utredningens förslag till hur människorättsperspektivet ska få ett effektivt genomslag i genom- förandet av funktionshinderspolitiken liksom hur kommunsektorn och företrädare för personer med funktionsnedsättning ska invol- veras i styrning och uppföljning.

I kapitel 7 samlas utredningens förslag till en styr- och uppfölj- ningsmodell för politiken. I kapitlet görs inledningsvis en genom- gång av grundläggande artiklar i FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Vidare ges förslag på kon- kreta mål för olika samhällsområden samt för hur uppföljning bör ske inom sektorer och på en tvärsektoriell nivå. I kapitlet föreslås även uppdrag inom styrning och uppföljning till särskilda myndig- heter.

I kapitel 8 presenteras utredningens förslag om en nationell sam- ordnare för att främja genomförandet av den nya funktions- hinderspolitiken.

Kapitel 9 ägnas slutligen åt utredningens konsekvensbeskriv- ningar.

3Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

3.1Från en medicinsk till en social fråga

Historiskt betraktades länge politik riktad mot personer med funk- tionsnedsättning som en medicinsk fråga. Länge sågs det som att problemen låg hos individen. Detta innebar att politiken utgick från att problemen som politiken skulle lösa var individens funktions- nedsättning, inte samhällets utformning. Om detta inte gick, var politikens reflex att särskilja personer med funktionsnedsättning från andra samhällsmedborgare. Från och med 1960-talet skedde ett skifte i politiken i och med att man började fokusera på de problem eller hinder som samhällets utformning skapade för personer med funktionsnedsättning. Man gick från att se detta som en medicinsk fråga till en social fråga.

Redan 1958 års Socialpolitiska kommitté pekade i sitt betänkande Social omvårdnad av handikappade (SOU 1964:43) på att hänsyn till personer med funktionsnedsättning måste tas överallt i samhället: i samhällsplaneringen och bostadsbyggandet, i utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden, i socialförsäkringen och i kulturlivet. Ut- redningen lade vidare fram förslag till ett program för ansvarsfördel- ningen mellan stat, kommun och landsting rörande ”handikapp- vården”. Kommunerna fick ansvar för att inventera, planera och genomföra huvudparten av åtgärderna. En annan viktig princip som fastslogs av kommittén var att stödet till personer med funktions- nedsättning skulle utformas som rättigheter.

År 1965 tillsattes en handikapputredning. Utredningen kom att arbeta i tio år och resultatet av utredningens arbete var omfattande. Bland annat kan följande nämnas: avveckling av de så kallade vanföre- anstalterna, införandet av bostadsanpassningsbidrag, kommunala handikappråd, statsbidrag till färdtjänst, inrättandet av Styrelsen för

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

SOU 2019:23

vårdartjänst (senare Statens institut för särskilt utbildningsstöd) och tillskapandet av Handikappinstitutet (senare Hjälpmedelsintitutet).

Utredningen hade även en stor del i utvecklingen av det miljö- relaterade handikapperspektivet. I sitt slutbetänkande Kultur åt alla (SOU 1976:20) tydliggjorde utredningen detta perspektiv och klar- gjorde att ordet ”handikappad” användes för att ”beteckna en person som av fysiska eller psykiska skäl har mer betydande svårigheter i den dagliga livsföringen”. I denna beskrivning ligger att ett ”handi- kapp” påverkas av den enskildes livsvillkor, av samhällets utform- ning.” Man kunde enligt utredningens resonemang vara ”handikap- pad” i en situation eller funktion, men samtidigt inte vara det i en annan.1

År 1972 kom funktionshindersrörelsens första handikappolitiska program, Ett samhälle för alla där det miljörelaterade handikapp- begreppet lyftes fram som ett sätt att beskriva hur hinder i omgiv- ningen utestänger en person från aktiv delaktighet i samhället men även hur sådana hinder kan och måste undanröjas.2

Genom 1977 års arbetsmiljölag ökade kraven på anpassning av ar- betsmiljön till människors olika förutsättningar. 1980 gjordes stora förändringar av arbetsmarknadspolitiken för personer med funk- tionsnedsättning. Lönebidragen infördes och Arbetsmarknadsinsti- tuten och Samhällsföretagen (senare Samhall) bildades.3

Viktig att nämna är vidare 1967 års lag (1967:940) om omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen). Den nya lagen var inriktad på att ge personer med funktionsnedsättning rätt till ut- bildning, vård, bostad och daglig sysselsättning. Landstingen fick an- svaret för insatser för såväl personer bosatta på institutioner som i det egna hemmet. Lagen kom också att få internationell uppmärk- samhet. Socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen, som inför- des i början av 1980-talet, slog fast allas rätt till social grundtrygghet och god hälso- och sjukvård. Vidare infördes en ny omsorgslag som kompletterade de andra lagarna.4

Värt att nämna är också Handlingsprogrammet i handikappfrågor (SOU 1982:46) som togs fram i anslutning till FN:s internationella

1Refererat och citerat i Prop. 1999/2000:79, s. 12.

2Handikappförbundens Centralkommitté (1972). Handikappförbunden (2014), s. 11.

3Prop. 1999/2000:79, s. 14 f.

4Ibid, s. 15.

SOU 2019:23

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

handikappår 1981. Handlingsprogrammet anses ha haft en stor prin- cipiell betydelse för den svenska handikappolitiken. I flera avseen- den kan programmet ses som en sammanfattning av den ideologiska utveckling som skedde under 1960- och 1970-talen.5

I den skrivelse till riksdagen som blev följden av handlingspro- grammet skrev regeringen bland annat följande: 6

Uppfattningen om människors lika värde är den grundläggande ut- gångspunkten för hur samhället skall utformas. Alla människor har kun- skaper, erfarenheter och förmåga, som är viktiga för samhället. Det är en gemensam angelägenhet för hela befolkningen att samhället utveck- las på ett sådant sätt att orättvisor undanröjs, att människor får jämlika levnadsförhållanden och att alla kan medverka i utvecklingen och nå del- aktighet i samhällsgemenskapen.

För att dessa mål skall förverkligas måste arbetet inom alla samhälls- områden ta hänsyn till handikappades situation, problem och behov. Arbetet måste utgå ifrån att handikapp är brister i miljö och verksamhet. Handikappolitiken är inte skild från annan politik utan gäller åtgärder inom olika samhällsområden för att de allmänpolitiska målen skall kunna förverkligas för människor med funktionsnedsättningar.

I slutet på 1980-talet tillsattes också en ny handikapputredning. I sitt delbetänkande Handikapp – Välfärd – Rättvisa (SOU 1991:46) kon- staterade utredningen brister i stödet till personer med funktions- nedsättning. Bristerna gällde såväl insatsernas omfattning och inne- håll som de enskildas möjlighet att själva kunna bestämma och planera sina liv. Handikapputredningen föreslog därför specifika in- dividinriktade insatser till personer med funktionsnedsättning med omfattande behov av stöd och service. Utredningens förslag låg till grund för propositionen Stöd och service till vissa funktionshindrade (prop. 1992/93:159) som resulterade i att riksdagen i maj 1993 be- slutade om två rättighetslagar: lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och lagen (1993:389) om statlig assistansersättning (LASS).7 Rätten till personlig assistans var en viktig del i den nya lagstiftningen.

I handikapputredningens slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) låg fokus på generella åtgärder för att personer med funktionsnedsättning skulle bli likställda med andra samhällsmed- borgare. Utredningen slog fast att varje samhällssektor måste ta sitt

5Ibid, s. 16.

6Skr. 1982/83:131, SoU1982/83:27.

7Prop. 1992/93:159, SoU19.

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

SOU 2019:23

ansvar och delta integrerat i arbetet med att förbättra levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning. Kostnaderna ska finansieras på det sätt som sker i övrigt inom sektorn. Utredningen lämnade förslag inom åtta samhällsområden där risken för diskriminering och hinder för personer med funktionsnedsättning var störst: grundläg- gande samhällsinformation, den kommunala verksamheten, byggnader och miljöers tillgänglighet, kultur/medier och läromedel, resmöjlig- heter, telekommunikationer, arbetslivsområdet samt näringsverk- samhet.

Utredningen föreslog, för att stärka ansvars- och finansierings- principen, även att sanktionsbestämmelser skulle införas inom cen- trala rättsområden. För att övervaka efterlevnaden av lagar och av funktionshinderpolitiken föreslogs inrättande av en särskild om- budsman, Handikappombudsmannen.

Den 1 juli 1994 inrättades Handikappombudsmannen (HO). HO hade till uppgift att bevaka rättigheter och intressen för personer med funktionsnedsättning. HO hade bland annat befogenhet att verka för att brister i lagar och andra författningar avhjälptes. HO kunde också ta initiativ till överläggningar med myndigheter, företag, organisa- tioner och andra i syfte att motverka att personer missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshinder. Myndigheter, landsting och kommuner som hade skyldighet att fullgöra uppgifter som rör personer med funktions- hinder var också förpliktigade att lämna uppgifter till HO och att på dennes uppmaningar komma till överläggningar.8 I flera avseenden hade HO ett uppdrag som i dag inte har någon direkt motsvarighet hos någon myndighet eller annan aktör.

Tillkomsten av en handikappombudsman var ett uttryck för det ändrade synsätt på funktionshinderfrågorna som mer tydligt började göra sig gällande i Sverige under 1980-talet där företrädare för funk- tionshindersrörelsen allt mer började tala om de hinder som perso- ner med funktionsnedsättning möter i samhället i termer av diskri- minering. Ett begrepp som hittills varit förbehållet missgynnade kopplat till kön och etnicitet och att människor med funktionsned- sättning i flera avseenden var diskriminerade.

År 1999 infördes lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder. Till nyheterna i lagen

8Lag (1994:749) om Handikappombudsmannen.

SOU 2019:23

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

hörde att det uttryckligen slogs fast att personer med funktionsned- sättning omfattas av diskrimineringsskyddet i arbetslivet. Den nya lagen innebär en tydlig markering från samhällets sida att personer med funktionsnedsättning har rätt till ett arbetsliv på samma villkor som andra.

3.1.1Ökat fokus på mänskliga rättigheter

Den moderna funktionshinderpolitiken baseras på mänskliga rättig- heter. I detta arbete har Sverige varit aktivt. Redan 1989 föreslog Sverige FN att en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning skulle tas fram.9 Tidigare ställningstaganden inom området hade haft formen av deklarationer och icke bindande dokument. Detta resulterade dock inte då i någon konvention. I stäl- let utarbetades FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionshinder delaktighet och jämlikhet av medlemsländerna. Dessa antogs av generalförsamlingen år 1993.

Standardreglerna var inte juridiskt bindande, men kom ändå att få stor betydelse för utvecklingen i många länder och för det mänsk- liga rättighetsperspektivet inom funktionshinderpolitiken. Dock antog FN 1989 konventionen om barnets rättigheter som tar upp barn med funktionsnedsättning i artikel 2 och 23.

För att följa arbetet med standardreglerna utsåg FN en särskild rapportör, där den första rapportören blev tidigare statsrådet Bengt Lindqvist. I Sverige tog Handikappförbunden fram mate- rialet Agenda 22 för kommuner och företag till stöd för implemen- tering. Ett material som också översattes till flera språk.10 Av betydelse för utvecklingen var att även EU ökade sitt engagemang för frågorna. 1996 antog ministerrådet en resolution om lika möjlig- heter för personer med funktionsnedsättning som innebar att unionen och medlemsstaterna skulle arbeta efter de principer som anges i FN:s standardregler.11 Vidare uppmanades medlemsstaterna att integrera handikappfrågorna i alla politikområden. Dock saknades då legal grund för EU att ta fram direktivförslag inom området. Detta blev möjligt först 1999 när ”funktionshinder” infördes i Amsterdam- fördragets artikel 6A om åtgärder för att bekämpa diskriminering.

9FN (1989), A/C.3/44/SR.16.

10Handikappförbundens samarbetsorgan (2000).

11Europeiska unionens råd (97/C 12/01).

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

SOU 2019:23

FN beslutade 2001 att påbörja arbetet med att ta fram en kon- vention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Detta skedde bland annat efter det att en utredning visat att de be- fintliga MR-konventionerna inte gav tillräckligt skydd för personer med funktionsnedsättning. Själva förhandlingarna inleddes 2004.12

3.1.2En tvärsektoriell fråga

Den nationella handlingsplanen Från patient till medborgare som riksdagen beslutade om den 31 maj 2000 har varit mycket betydelse- full för utvecklingen av funktionshinderspolitiken.13 På olika sätt har den inneburit ett viktigt perspektivskifte. Politiken skulle enligt handlingsplanen successivt förändras och genomgående bedrivas ur ett medborgarperspektiv. Detta innebar att personer med funktions- nedsättning skulle ses som medborgare med lika rättigheter och skyldigheter som andra medborgare.

Genom beslutet fastslogs även följande nationella mål för funk- tionshinderspolitiken:14

•En samhällsgemenskap med mångfald som grund

•Att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet

•Jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder.

Det handikappolitiska arbetet skulle i fortsättningen särskilt inriktas på:

•Att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i sam- hället för människor med funktionshinder

•Att förebygga och bekämpa diskriminering mot personer med funktionshinder

•Att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder förutsätt- ningar för självständighet och självbestämmande.

12Bruce m.fl. (2002).

13Prop. 1999/2000:79, SoU 14, rskr. 240.

14Prop. 1999/2000:79, s. 23.

SOU 2019:23

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

I handlingsplanen utgjorde FN:s standardregler en viktig grund. Bland annat betonades att reglerna borde finnas med som ett aktivt instrument vid planering, beslutsfattande och genomförande av in- satser på alla nivåer i samhället och i alla verksamheter. Vidare beto- nades att det behövdes handlingsplaner i kommuner och landsting liksom system för uppföljning. Alla myndigheter skulle integrera ett handikapperspektiv i sin verksamhet, med bland annat FN:s standar- dregler som utgångspunkt.15

För att ansvaret för handikappolitiken skulle bli tydligt infördes ett styrsystem där 14 centrala och betydelsefulla myndigheter gavs ett särskilt sektorsansvar som skrevs in i deras instruktioner. Sektorsansvaret innebar att myndigheterna aktivt skulle verka för att frågor om funktionshinder skulle utgöra en integrerad del i hela myndighetens verksamhetsområde och att myndigheterna skulle samordna, stödja och vara pådrivande i förhållande till övriga aktörer inom sektorn. 16 Vidare infördes en särskild förordning (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av handi- kappolitiken (genomförandeförordningen). Här skulle FN:s stan- dardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning, delaktighet och jämlikhet vara vägledande i arbetet.

Ett centralt fokus i handlingsplanen var att tillgängligheten i sam- hället skulle förbättras. Bland annat föreslogs att krav skulle införas i plan- och bygglagen på att enkelt avhjälpta hinder i offentliga miljöer och allmänna platser skulle åtgärdas och att kollektivtrafiken skulle vara tillgänglig år 2010. För att stärka arbetet med att driva på utvecklingen mot ett tillgängligt samhälle inrättades ett nationellt center hos Handikappombudsmannen med uppgift att vara ett na- tionellt organ i för tillgänglighet. Motivet var att det saknades en samlad kunskap om berövade metoder för att uppnå god tillgäng- lighet, kunskapsutveckling, exempel på bra lösningar, information m.m. Bland annat pekade regeringen på att de statliga myndigheterna

15Ibid, s. 31 f.

16De myndigheter som fick ett särskilt sektorsansvar var Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetsmiljö- verket, Banverket, Boverket, Försäkringskassan (sedan 2003), Konsumentverket, Luftfarts- styrelsen, Post- och telestyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket, Statens Skolverk, Socialstyrelsen, Statens kulturråd och Vägverket. Vilka myndigheter som har sektorsansvar har inte förändrats under tiden för handlingsplanen. Arbetsförmedlingen inrättades som ny myndig- het i januari 2008 och ersatte Arbetsmarknadsstyrelsen. Luftfartsstyrelsens verksamhet flyttades till Transportstyrelsens Luftfartsavdelning i januari 2009. (Skr. 2009/10:166, s. 10 f.) Senare kom trafikmyndigheterna Banverket, Luftfartsstyrelsen & Vägverkets sektorsansvar att tas bort i och med att Trafikverket bildades 2010 (se vidare avsnitt 7.4).

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

SOU 2019:23

behövde råd och stöd för att kunna leva upp till sitt ansvar. Till- gänglighetscentrets roll skulle vara att vara samordnande, stödjande, rådgivande och ha en pådrivande roll i arbetet för att göra samhället tillgängligt gentemot olika aktörer i samhället. Andra insatser som nämndes var standardisering och utvecklingsarbete om tillgänglighet.

År 2006 skedde en viktig organisatorisk förändring genom att en ny myndighet, Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam), bildades som gavs ansvar för den övergripande samord- ningen av genomförandet av handikappolitiken. Myndigheten skulle främja ett strategiskt och effektivt genomförande av den nationella handikappolitiken på såväl kort som lång sikt. Handisam tog i sam- band med bildandet över de uppgifter som låg vid tillgänglighets- centret vid HO, samt frågor om kompetensutveckling i bemötande av personer med funktionshinder som låg vid Statens institut för särskilt utbildningsstöd liksom delar av Hjälpmedelsinstitutets till- gänglighetsarbete.17

År 2009 kom HO att avvecklas och dess uppgifter övertogs av den nybildade myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO).

3.2FN-konventionen

Av stor betydelse är givetvis FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som undertecknades i New York den 13 december 2006. Regeringen beslutade den 15 mars 2007 att underteckna konventionen och det fakultativa protokollet. I samband med ratificeringsprocessen tillsattes en särskild utredare att se över förutsättningarna för Sverige att binda sig vid konven- tionen.18 Utredaren kom visserligen fram till att mycket arbete åter- stod, men att inget hindrade att Sverige ratificerade konventionen och det fakultativa protokollet (där klagorätten är reglerad). Den 4 december 2008 beslutade regeringen att ratificera konventionen och det fakultativa protokollet. Dessa trädde därefter i kraft i Sverige från och med den 14 januari 2009.19 EU tillträdde också konven- tionen i december 2010. Det var enligt uppgift den första gången EU tillträtt ett internationellt fördrag.

17Skr. 2004/05:86.

18Ds 2008:23.

19Prop 2008/09:28, SoU3, rskr. 38.

SOU 2019:23

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

Noterbart är att Sverige jämfört med övriga nordiska länder var relativt tidigt ute med att ratificera konventionen. Norge gjorde detta 2013, Island och Finland 2016.20 Något förenklat kan man ut- trycka det så att länder kan välja två strategier när man ska ratificera en konvention. Binda sig först och rätta till bristerna sedan, eller rätta till bristerna först och sedan binda sig. Sverige valde den första strategin och var relativt tidigt ute när man ratificerade konven- tionen redan 1999, medan flera nordiska länder var betydligt senare ute. Dessa valde att först rätta till vissa brister, för att länderna sedan skulle ratificera konventionen.

3.3Regeringens strategi för funktionshinderspolitiken 2011–2016

Skrivelsen Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handi- kappolitiken och grunden för en strategi framåt lämnades av regeringen till riksdagen i mars 2010. Skrivelsen utgjorde den tredje och sista uppföljningen av den nationella handlingsplanen som antagits 2000.21 Till grund för skrivelsen låg bland annat en uppföljning som gjorts av Statskontoret.22 Regeringen bedömde att planen etablerat en grund för handikappolitiken och att tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning förbättrats inom flertalet sektorer i sam- hället. Regeringen drog samtidigt slutsatsen att det återstod arbete innan personer med funktionsnedsättning kunde delta i samhället på jämlika villkor.

Regeringen menade även att arbetet med funktionshindersfrå- gorna som en del av mänskliga rättigheter hade stärkts under tiden då handlingsplanen verkat. I skrivelsen anförde regeringen att de övergripande mål för handikappolitiken som slagits fast i 2000 års handlingsplan låg kvar. Regeringen aviserade dock att man skulle ut- forma en ny strategi utifrån den handikappolitiska grunden att:

20Se treaties.un.org/Pages/ViewDetails.aspx?src=TREATY&mtdsg_no=IV- 15&chapter=4&clang=_en, hämtad 2019-04-02.

21Skr. 2009/10:166.

22Statskontoret 2009.

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

SOU 2019:23

•Handikappolitiken var tvärsektoriell

•Genomförandet var en del av arbetet med mänskliga rättigheter

•Den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen gällde

•Alla statliga myndigheter hade ett särskilt ansvar i genomförandet av handikappolitiken.

Strategin skulle sträcka sig fem år framåt med uppföljningsbara mål och tydliga roller i genomförandet. Strategin skulle bestå av uppfölj- ningsbara delmål, en plan för uppföljning samt satsningar som avser omfatta de uppsatta målen.23 I skrivelsen presenterades totalt nio prioriterade områden för vilka regeringen fastställt var sitt inrikt- ningsmål:

1.Arbetsmarknadspolitiken

2.Utbildningspolitiken

3.Socialpolitiken

4.Folkhälsopolitiken

5.Ökad fysisk tillgänglighet

6.Transportpolitiken

7.It-politiken

8.Kultur, medie- och idrottsområdet

9.Rättsväsendet.

Utifrån inriktningsmålen för respektive område gavs 19 strategiskt viktiga myndigheter i uppdrag att lämna förslag till delmål med en struktur för hur målen ska följas upp.24 I myndigheternas uppdrag ingick att årligen redovisa sitt arbete med delmålen i en särskild rapport till Regeringskansliet. Inför Handisams (senare MFD) slutredovisning skulle varje strategisk myndighet lämna en slutlig resultatredovisning

23Skr. 2009/10:166.

24De ursprungliga strategiska myndigheterna var: Arbetsförmedlingen, Arbetsmiljöverket, Boverket, Brottsoffermyndigheten, Domstolsverket, Kammarkollegiet, Kulturrådet, Migra- tionsverket, Post- och telestyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Rikspolisstyrelsen, Sjöfartsverket, Statens skolinspektion, Specialpedagogiska skolmyndigheten, Statens skolverk, Socialstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut (senare Folkhälsomyndigheten), Trafikverket, Transportstyrelsen.

SOU 2019:23

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

till Regeringskansliet och Handisam.25 Förslagen på delmål lämnades in till Regeringskansliet liksom till Handisam, som gjorde en sam- manställning.

Regeringen beslutade i juni 2011 om En strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken 2011–2016.26 I strategin presenterades förutom inriktningsmål, inriktningen av insatserna inom de nio prio- riterade områdena under de närmaste åren liksom åtgärder som an- sågs strategiskt viktiga för att inriktningsmålen skulle kunna nås. Av strategin framgick också det sjuttiotal delmål som regeringen, på förslag från de strategiska myndigheterna, ställt sig bakom.27

Som ett resultat av strategin gavs Handisam i uppdrag att uppdrag att utveckla ett sammanhållet system för att beskriva, följa upp och analysera utvecklingen och genomslaget av funktionshinderspoliti- ken.28 I uppdraget ingick också att årligen lämna en samlad analys av de strategiska myndigheternas arbete och resultat samt om utveck- lingen av levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning. Vidare skulle Handisam senast den 30 juni 2016 lämna en samlad ut- värdering och analys av utvecklingen av funktionshinderspolitiken i förhållande till inriktningsmålen och de nationella målen för funk- tionshinderspolitiken. Redovisningen skulle också utgöra underlag för regeringens rapportering om efterlevnaden av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.29

År 2012 fick ytterligare tre myndigheter uppdrag som strategiska myndigheter inom strategin.30 Åren 2012–2015 avrapporterade Handisam (senare MFD) årligen resultaten av uppföljningen i rap- portserien Hur är läget?31

En ny organisationsförändring inom funktionshinderspolitiken skedde vidare den 1 maj 2014 då Myndigheten för delaktighet (MFD) bildades genom att Handisam slogs ihop med delar av Hjälp-

25MFD 2016(c) s. 4f. Regeringsbeslut S2011/8810/FST (delvis), S2012/2288/SF, S2012/5883/FST (delvis) Uppdrag om delmål, uppföljning och redovisning inom ramen för En strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken 2011–2016.

26Regeringsbeslut 2011-06-11, dnr. S2011/5905/FST.

27En strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken 2011–2016. Bilaga till protokoll vid regeringssammanträde 2011-06-16 nr II:23. Diarienummer: S2012.028.

28Regeringsbeslut 2011-12-15, dnr. S2011/11074/FST.

29Ibid, s. 2.

30Dessa var Försäkringskassan, Konsumentverket samt Myndigheten för yrkeshögskolan. S2011/8810/FST (delvis), S2012/2288/SF, S2012/5883/FST (delvis).

31MFD (2012, 2013, 2014, 2015).

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

SOU 2019:23

medelsinstitutet. Motiven till sammanslagningen var främst att åstad- komma en samlad organisation och ett effektivare och mer kunskaps- baserat arbete inom det funktionshinderspolitiska området.32

I och med detta övertog MFD uppdraget att ansvara för uppfölj- ningen av strategin om genomförandet av funktionshinderspoliti- kens mål och insatser samt för att utveckla ett sammanhållet system för att beskriva och analysera utvecklingen och genomslaget av funktionshinderspolitiken. Handisams tidigare uppdrag att sam- ordna genomförandet av handikappolitiken gick inte över till MFD, vilket innebar att detta uppdrag upphörde.

3.3.1MFD:s utvärdering av strategin 2011–2016

MFD lämnade den 30 juni 2016 sin slutliga avrapportering av strate- gin i rapporten Utvärdering och analys av funktionshinderspolitiken 2011–2016 – Redovisning av regeringsuppdrag om ett samlat uppfölj- ningssystem för funktionshinderspolitiken.33

MFD konstaterade att utvecklingen inom de flesta politikområ- den gått långsamt. Det fanns dock undantag, områdena kultur, media, it och transport lyftes fram som områden där utvecklingen varit positiv och skapat bättre förutsättningar för ökad delaktighet och förbättrade levnadsvillkor för personer med funktionsnedsätt- ning. På andra områden som fysisk tillgänglighet och arbetsmarknad hade däremot utvecklingen stått stilla eller endast gått långsamt framåt under strategiperioden. MFD:s analys av inriktningsmålen visade att endast ett fåtal av inriktningsmålen var uppfyllda inom strategiperioden. Majoriteten av inriktningsmålen visade tecken på en utveckling, men några reella effektmätningar saknas.

MFD pekade också på problem med styrningen och uppfölj- ningen inom funktionshinderområdet. Styrningen var många gånger överlappande, vilket kunde skapa otydlighet för myndigheterna. Förutom målen i strategin behövde de strategiska myndigheterna förhålla sig till genomförandeförordningen samt regeringsuppdrag. Dessutom hade ju vissa myndigheter särskilda uppdrag som sektors- myndigheter.

32Regeringsbeslut 2015-12-03 (S2015/07798/FST). Rent formellt inordnades vissa av den idéella föreningens Hjälpmedelsinstitutets uppgifter i Handisam samtidigt som myndigheten bytte namn till Myndigheten för delaktighet.

33MFD (2016c).

SOU 2019:23

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

Målstrukturen i strategin beskrevs som problematisk. De 80-talet delmålen i strategin skilde sig åt vad gäller struktur, typ och ambi- tionsnivå vilket påverkade uppföljningen av delmålen. MFD menade att det ofta var svårt att bedöma utvecklingen av inriktningsmålen utifrån de strategiska myndigheternas rapporteringar. De strategiska myndigheternas delmål kopplade inte alltid på ett tydligt sätt an till inriktningsmålen. Inriktningsmålen var ofta breda och omfattande medan flera av de strategiska myndigheternas delmål var smala och avgränsande, vilket ledde till att delmålen inte täcker in inriktnings- målen. Trots att delmålen enligt strategin skulle vara mätbara saknade enligt MFD:s bedömning ett av tre delmål tillräcklig uppföljning för att möjliggöra en bedömning av målens utveckling och uppfyllelse.

MFD gjorde vidare bedömningen att strategin brast i relation till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsned- sättning. I MFD:s uppföljning gjordes en omfattande redovisning av utvecklingen inom strategins områden utifrån tillgänglig uppföljning.

3.3.2MFD:s förslag till nytt system för funktionshinderpolitiken

Regeringen gav i maj 2015 MFD i uppdrag att ta fram ett förslag på hur funktionshinderspolitiken skulle kunna bli mer effektiv och systematisk vad gäller såväl genomförande som uppföljning. Upp- draget innebar vidare att MFD skulle ta fram ett förslag till inrikt- ning på arbetet inom funktionshinderspolitiken framöver. Förslag skulle tas fram och redovisas med syfte att kunna utgöra berednings- underlag för regeringens överväganden inom funktionshinderspoli- tiken efter 2016. Uppdraget skulle redovisas senast den 30 juni 2016.

I sitt förslag En funktionshinderspolitik för ett jämlikt och hållbart samhälle föreslog MFD att de nationella målen för funktions- hinderspolitiken skulle revideras mot ett mål som tydligare knöt an politiken till mänskliga rättigheter och som innehåller dagens termi- nologi. MFD föreslog i fyra områden i arbetet med att förebygga och undanröja funktionshinder i samhället som syftade till att tydliggöra för ansvariga aktörer vad det innebär att arbeta med ett funktions- hindersperspektiv:34

34MFD (2016a).

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

SOU 2019:23

1.Universell utformning och rätt från början

2.Åtgärda och undanröja brister

3.Särskilda stöd, anpassningar och lösningar

4.Icke-diskriminering.

MFD lämnade också ett omfattade förslag till en ny strategi för åren 2017–2025. I MFD:s förslag listas elva prioriterade samhällsområ- den, som av MFD beskrivs som mer heltäckande utifrån FN:s kon- vention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning än de tidigare nio områdena.35

MFD:s förslag innebar vidare att de statliga myndigheternas an- svar för genomförandet av funktionshinderspolitiken uteslutande skulle styras genom genomförandeförordningen. MFD föreslog också att detta ansvar skulle förtydligas genom en skärpning av förordningens första paragraf genom att denna uttryckligen skulle anknyta till FN-konventionen och till ansvars- och finansieringsprin- cipen. I förordningen skulle vidare inte mindre än 30 myndigheter med särskilt ansvar för funktionshinderspolitiken pekas ut.36 I deras ansvar skulle ingå att ta fram en aktivitetsplan i enlighet med av regeringen angivna riktlinjer. Uppföljning av planen skulle ske årligen i myndig- heternas årsredovisning. Samtidigt skulle sektorsansvaret i berörda myndigheters instruktioner tas bort och inga särskilda uppdrag längre ges. Av dessa myndigheter skulle dessutom fem få ett särskilt ansvar för ökad kunskap.37

Dessa fem myndigheter skulle inom sitt verksamhetsområde ha ansvar för kunskapsutveckling genom att stimulera kunskapsutveck- ling och implementering. Detta innebär att myndigheterna skulle ha

35Dessa områden var Arbete och försörjning, Utbildning, Transport, Byggd miljö och sam- hällsplanering, It, innovation och teknikutveckling, Hälsa, Social välfärd, Kultur, idrott och fritid, Konsument, Demokrati och Rättsväsende.

36De myndigheter som enligt MFD:s förslag skulle få särskilt ansvar var följande: Arbetsför- medlingen, Arbetsmiljöverket, Boverket, Brottsoffermyndigheten, Domstolsverket, Folkhälso- myndigheten, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd, Försäkringskassan, Konsument- verket, Kriminalvården, Migrationsverket, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Myndigheten för radio, press och tv, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Myndigheten för yrkeshögskolan, Natur- vårdsverket, Polismyndigheten, Post- och telestyrelsen (PTS), Riksantikvarieämbetet, Skol- verket, Socialstyrelsen, Statens kulturråd, Tillväxtverket, Trafikverket, Universitet och högskolerådet (UHR), Upphandlingsmyndigheten, Valmyndigheten, Verket för innovation- sutveckling, Åklagarmyndigheten.

37Dessa myndigheter var Arbetsförmedlingen, Boverket, Post- och telestyrelsen (PTS), Skol- verket och Trafikverket.

SOU 2019:23

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

en övergripande bild av utvecklingen inom området och vara samlande och stödjande mot andra aktörer. Aktiviteter inom och resultat av detta ansvar skulle redovisas i myndighetens aktivitetsplan.

Målstrukturen på området skulle enligt MFD även fortsättnings- vis vara tredelad där de nationella målen skulle kompletteras med mål på två ytterligare nivåer; effektmål på sektorsnivå samt mer precise- rade resultatmål inom respektive sektor som till skillnad från tidigare delmål dock inte på samma sätt var knutna till enskilda myndigheter. Totalt lämnades förslag på 13 effektmål och 43 resultatmål.

3.4Ny politik och inriktningsmål 2017

I maj 2017 lämnade regeringen sin proposition om Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken till riksdagen.38 I propo- sitionen lämnade regeringen förslag till ett nytt mål för funktions- hinderpolitiken. Efter riksdagens behandling kom målet att lyda en- ligt följande (med riksdagens tillägg kursiverat):

att med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktions- nedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställdhet och till att barnrättsperspektivet ska beaktas.39

I propositionen presenterades ett antal åtgärder som syftade till att bidra till det nya nationella målet. Dessa åtgärder låg till stor del inom de områden som regeringen ansåg vara av särskild betydelse för att nå det nationella målet inom funktionshinderspolitiken. De prioriterade områdena var arbetsmarknad, utbildning, transport, diskriminering och tillgänglighet.40

Dessa åtgärder låg enligt regeringen inom områden där FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning lämnat rekommendationer till Sverige Det gällde bland annat rekom- mendationer avseende konventionens artiklar. Bland annat avseende artikel 5 om jämlikhet och icke-diskriminering, artikel 8 om medve-

38Prop. 2016/17:188.

39Bet. 2017/18: SoU5, s. 16.

40Prop. 2016/17:188, s. 34 ff.

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

SOU 2019:23

tandegörande om situationen för personer med funktionsnedsätt- ning, artikel 9 om tillgänglighet, artikel 24 om utbildning samt arti- kel 27 om arbete och sysselsättning.

Regeringen menade också att åtgärderna låg väl i linje med de mål och delmål inom FN:s Agenda 2030 som refererar till personer med funktionsnedsättning. Detta gällde bland annat målen att avskaffa skillnaderna mellan könen inom utbildningsområdet och säkerställa lika tillgång till utbildning och yrkesutbildning, att bygga föräldra- utbildningsmiljöer som är anpassade för barn och personer med funktionsnedsättning med hänsyn till jämställdhetsaspekter, att uppnå full och produktiv sysselsättning med anständiga arbetsvillkor för alla kvinnor och män, inklusive ungdomar och personer med funktionsnedsättning samt lika lön för likvärdigt arbete.

Regeringen behandlade också MFD:s förslag till ny strategi. Regeringen ansåg att de förslag på effekt- och resultatmål som läm- nats av MFD inte var tillräckligt genomarbetade och förankrade hos verksamhetsansvariga för att kunna ligga till grund för ett beslut om en nationell strategi. Förslagen hade inte kunnat beredas med be- rörda aktörer i önskvärd utsträckning. De behövde därför vidareut- vecklas i samråd med bland annat myndighetsföreträdare för dessa områden. Dessutom behövde förutsättningarna för möjligheten till uppföljning av identifierade mål bedömas mer noggrant.

Vidare innebar de förändringar som MFD föreslagit en bety- dande förändring för såväl genomförandet av funktionshinderspoli- tiken som av myndigheternas egen verksamhet. Detta ställde höga krav på ett tillräckligt beredningsunderlag och att berörda myndig- heter bereds möjlighet till samråd i beredningsarbetet. Regeringen gjorde därför bedömningen att styrningen av funktionshinderspoli- tiken borde övervägas vidare i en särskild utredning.41

3.5Utredningens reflektioner

Den genomgång vi gjort av tidigare funktionshinderspolitik ger upp- hov till ett antal reflektioner.

Förändringen av politiken som påbörjades genom att riksdagen år 2000 antog propositionen Från patient till medborgare innebar att

41Prop. 2016/17:188, s. 83 ff.

SOU 2019:23

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

styrningen, genomförandet och uppföljningen av funktionshinders- politiken tydligare tog formen av en tvärsektoriell fråga. Politiken skulle successivt förändras och bedrivas ur ett medborgarperspektiv. Personer med funktionsnedsättning sågs som medborgare med lika rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Samhället skulle utformas så att människor med funktionsnedsättning i alla åldrar har möjlighet att bli fullt delaktiga i samhällslivet.42 Även om det tvär- sektoriella behöver få ytterligare genomslag var det på många sätt en positiv förändring och ett viktigt paradigmskifte. Med andra ord är det länge sedan politiken enbart fokuserade på hälso- och sjukvård eller socialpolitik.

Flera aktörer, bland annat MFD och funktionshindersrörelsen, menar samtidigt att detta synsätt inte fått det genomslag som för- väntades. Politiken ses och förs fortfarande ofta som en fråga om vård och omsorg.43 I Regeringskansliet ligger också ansvaret för funktionshinderspolitiken kvar hos Socialdepartementet. De kon- takter utredningen tagit under arbetet och de iakttagelser vi gjort ty- der på att såväl kunskapen om som viljan att genomföra den nya po- litiken behöver förbättras.

När det gäller lagstiftningen har utvecklingen gått från särlag- stiftning riktad direkt mot personer med funktionsnedsättning till att inkludera målgruppen i generell lagstiftning, exempelvis inom ut- bildningsområdet.

Under åren har också två strategier styrt genomförandet av funktionshinderspolitiken (gällande 2000–2010, respektive 2011– 2016). Genom strategierna har målstyrningen fått ett tydligt genom- slag i styrning och uppföljning och erfarenheterna av hur det har fungerat är blandade. De många mål och delmål som sektorer och myndigheter arbetat utifrån har varit spretiga och av olika använd- barhet. Det finns därför ett stort behov av att ensa och inte minst rensa i målstrukturen.

Den uppföljning som gjorts visar att utvecklingen kommit olika långt, där vissa myndigheter och sektorer tagit ett stort ansvar, medan det på andra områden återstår en hel del arbete. Vidare finns det mycket att göra när det gäller att följa upp utvecklingen. Uppfölj- ningen under den senaste funktionshinderspolitiska strategin byggde på myndigheternas uppföljning av etappmål, officiell statistik och

42Prop. 1999/2000:79.

43MFD (2016a), s. 62.

Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik

SOU 2019:23

särskilda undersökningar. Utredningens bedömning är att det är otill- räckligt som underlag för att följa upp politiken, inte minst utifrån de krav som ställs på uppföljning i och med att Sverige ratificerat FN- konventionen.

När det gäller styrningen av det statliga myndigheterna ger genomförandeförordningen som slår fast alla myndigheters ansvar för funktionshinderspolitiken uttryck för regeringens tydliga vilja.44 Ett antal myndigheter har dessutom givits ett uttalat sektorsansvar. Vidare har en myndighet, MFD, ett ansvar att arbeta tvärsektoriellt, främjande och att hålla samman uppföljning på området.

Det senaste steget i utvecklingen av politiken började tas genom Sveriges undertecknade och ratificering av FN-konventionen som trädde i kraft 2009. Därefter kom riksdagens beslut 2017 om ett nytt mål för funktionshinderspolitiken som utgår från konventionen vilket innebär att rättighetsperspektivet, så som det fastställs i kon- ventionen, ytterligare förtydligas i politiken.

Detta innebar en möjlighet till ännu ett skifte i politiken. Jämfört med det skifte som Från patient till medborgare innebar, är kärnan i denna förändring den nära kopplingen till internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter och att man i politiken tagit konsekven- serna av detta genom att utgå från mänskliga rättigheter. Genom detta har också principen om universell utformning blivit en alltmer framträdande eller bärande del av funktionshinderspolitiken (se kapitel 5).

Sammantaget ger detta en god grund för att styra och följa upp funktionshinderspolitiken. Utredningen har sett som sitt uppdrag att ytterligare tydliggöra och stärka styrningen och uppföljningen, snarare än att konstruera ett helt nytt system. De förslag vi utvecklar i detta betänkande handlar mycket om arbetssätt och processer som genom en tydligare betoning av samverkan och nätverk ska ge för- utsättningar att få myndigheter att ta det ansvar som de redan har.

44Förordning (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av funk- tionshinderspolitiken.

4 Utredningens utgångspunkter

I detta kapitel redogör utredningen för de utgångspunkter som väg- lett arbetet fram till våra överväganden, bedömningar och förslag.

Riksdagens nationella mål för funktionshinderspolitiken bildar bas för utredningens arbete och resultat. Eftersom målet utgår från FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsned- sättning blir politiken en integrerad del av arbetet för mänskliga rät- tigheter.

Utredningen utgår vidare från regeringens bedömningar och för- slag angående hur den nya politiken ska bedrivas.1 Särskilt lyfter vi de fyra områden som genomförandet av funktionshinderspolitiken ska inriktas på.

Regeringens bedömning att styrningen av politiken behöver effektiviseras för öka takten i genomförandet har varit av central be- tydelse. Det innebär att traditionella sätt att styra och följa upp nu behöver prövas och utvecklas. Ambitionen har varit att lämna förslag på effektiva styr- och uppföljningsformer där relevanta aktörer in- volveras genom samverkan.

En effektiv styrning kräver också att roller och ansvar tydliggörs. Den av riksdagen fastslagna ansvars- och finansieringsprincipen är därför central för våra förslag. Vidare menar vi att även i en politik som omfattar hela samhället bör vissa samhällsområden av särskild betydelse prioriteras och lyftas fram för att det nationella målet ska uppnås snabbare.

Utredningen betonar slutligen de förtroendevaldas avgörande roll för om politikens inriktning och ambitioner ska förverkligas.

1Prop. 2016/17:188.

Utredningens utgångspunkter

SOU 2019:23

4.1En fråga om mänskliga rättigheter

Funktionshinderspolitiken och det nya målet – en del av MR

Det nationella målet för den nya funktionshinderspolitik som riks- dagen slog fast 2017 och som utgör grund för den modell för styr- ning och uppföljning vi lägger fram är:

att, med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktions- nedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställd- het och till att barnrättsperspektivet beaktas.2

Målet sätter konventionen och dess åtaganden i centrum. Funktions- hinderspolitiken blir därmed en integrerad del av arbetet med att säkerställa mänskliga rättigheter, med allt vad det innebär för en- skilda och samhällsaktörer i offentlig, privat och ideell sektor liksom för samhället som helhet. Detta ger att politiken får en ny, bredare och tydligare bas än tidigare.

Utredningen har därför haft ambitionen att på ett konsekvent sätt utgå från FN-konventionens artiklar i de överväganden, bedöm- ningar och förslag vi nu lägger fram. Till exempel utgår de förslag till målformuleringar vi lägger fram från relevanta artiklar i konven- tionen. Likaså försöker vi ta hänsyn till konventionens krav när vi lägger fram förslag till en ny modell för styrningen och uppfölj- ningen. En modell som bygger på samverkan och delaktighet.

Ökad kännedom om FN-konventionen

En viktig del av implementeringen av det nya målet för funktions- hinderspolitiken är att se till att konventionens innehåll är väl känt och kommunicerat till alla de aktörer som bidrar i förverkligandet av politiken.

En del insatser har genomförts, men vi menar ändå att kännedo- men om konventionen skulle kunna bli bättre såväl inom statliga myndigheter som i kommuner och regioner3 liksom i samhället i

2Dir. 2017:133.

3I betänkandet skriver utredningen ”regioner” istället för ”landsting”. Formellt sett finns fort- farande landsting, men då samtliga landsting numera kallar sig ”region” har utredningen valt denna namnform.

SOU 2019:23

Utredningens utgångspunkter

stort. Det förefaller som att kunskapen är relativt skiftande inom och mellan olika verksamheter och att arbetet med att sprida kun- skapen till del byggs upp av eldsjälar och insatser som är avgränsade

itid. I sammanhanget är det viktigt att framhålla att FN-konven- tionen ställer krav på kunskap om densamma vilket vi återkommer till nedan. Viktigt här blir att skapa en process så att kunskapen om FN-konventionen integreras i och formar både verksamheters arbetssätt och resultat.

4.2Politiken inriktas mot fyra områden

I den proposition där utformningen av en ny funktionshinderpolitik presenteras väljer regeringen att lyfta fram att genomförandet av den nya politiken ska inriktas mot fyra områden.4 Dessa är:

1.Principen om universell utformning

2.Befintliga brister i tillgängligheten

3.Individuella stöd och lösningar för individens självständighet

4.Att förebygga och motverka diskriminering.

Regeringen menar att inget av dessa fyra områden ensamt kan för- verkliga det nationella målet utan att de är ömsesidigt beroende. Dessa ska därför tillsammans bidra till ett tillgängligt och jämlikt samhälle för alla. Områdena ska fungera som en vägledning för de olika samhällsaktörer som genom sin verksamhet gemensamt ska se till att målet uppnås.5

4Dessa fyra områden diskuteras mer ingående i avsnitt 7.1.

5Prop. 2016/17:188, s. 27.

Utredningens utgångspunkter

SOU 2019:23

4.3Att styra och följa upp tvärsektoriell politik

Utvecklingen går för långsamt

Av regeringens direktiv framgår att det krävs ”åtgärder för att öka takten i arbetet med att säkerställa full respekt för Sveriges interna- tionella åtaganden och det nationella målet för funktionshinders- politiken.”6

Bilden som Myndighetens för delaktighets (MFD) rapportering av utvecklingen inom politiken är ger är överlag nedslående.7 Arbetet med att öka tillgänglighet och delaktighet i samhället går för sakta för att motsvara politikens förväntningar, i den mån läget utvecklas i positiv riktning över huvud taget.

Regeringen lyfter därför fram behovet av att effektivisera styr- ningen av funktionshinderspolitiken. Eftersom regeringen vill ”öka takten i arbetet att uppnå konventionens krav och de nationella målen för funktionshinderspolitiken” vill man också se en ”styrning och uppföljning som gör att funktionshinderperspektivet bättre kan integreras” på bredden i samhället.8

Tvärsektoriell politik ställer särskilda krav på styrning och uppföljning

Funktionshinderspolitiken sorteras inte in i någon enskild sektor. Insatserna för att ge alla människor tillgänglighet till samhällets olika delar är till sin natur tvärsektoriell. Med detta följer möjligheter och utmaningar.

Riksdagen har uttalat att det behöver tas ett samlat grepp på funktionshinderspolitiken.9 Lagstiftarna förväntar sig att olika sam- hällsaktörer på allvar ska hitta vägar för att effektivt samverka i syfte att uppnå de målsättningar riksdagen slagit fast.

Svårigheterna med att driva tvärsektoriell politik har ägnats mycket tid av forskare, politiker, myndigheter, kommuner, statliga utredningar och andra. Den parlamentariska Ansvarskommittén

6Dir. 2017:133.

7Se tex. MFD (2016c).

8Prop. 2016/17:188.

9Bet. 2017/18:SoU5.

SOU 2019:23

Utredningens utgångspunkter

diskuterade till exempel problemen med ”sektorisering och till- tagande invävdhet”.10

Utgångspunkten är att specialisering krävs i ett modernt, kom- plext samhälle. Ingen aktör kan till exempel ha all den kompetens som krävs för att utveckla samhället i riktning mot delaktighet. Snarare blir det allt fler som har en allt smalare kompetens allt eftersom den totala kunskapsmängden i samhället växer. Utma- ningen handlar därför om att hitta sätt att hantera sektoriseringens avigsidor och ge förutsättningar för att driva tvärsektoriella frågor effektivt genom de olika samhällssektorer som har det konkreta verksamhetsansvaret.

Samhällsstyrning eller ”governance”

Att styra tvärsektoriella ansvarsområden med traditionell mål- och resultatstyrning är svårt och ineffektivt. Inte minst funktions- hinderspolitiken visar tydliga exempel på detta. Modern förvalt- ningsforskning diskuterar därför om hur statlig styrning inom vissa områden kan behöva gå från government till governance. I svensk litteratur används ibland begreppen samhällsstyrning och interaktiv samhällsstyrning som synonymer till governance.11

Utredningens överväganden, bedömningar och förslag utgår från att skapa en modern samhällsstyrning som bygger på en interaktiv samverkan mellan olika relevanta aktörer. En samverkan som tar vara på kompetens, engagemang och resurser vilket gör att funktions- hinderspolitiken, i enlighet med regeringens ambitioner, bättre kan integreras på bredden i samhället.

10SOU 2007:10, s. 75 f.

11Se t.ex. Montin & Hedlund (2009) och Pierre & Sundström (2009).

Utredningens utgångspunkter

SOU 2019:23

4.4Prioritering och tydligt ansvar

Prioritering behövs

En modern funktionshinderspolitik ska, som sagt, omfatta och be- röra hela samhället. Samtidigt finns det skäl att lyfta fram samhälls- områden som är särskilt viktiga att prioritera genom att aktiva insat- ser vidtas utan dröjsmål i syfte att det nationella målet snabbt ska kunna uppnås.

Utredningen menar att om hastigheten i genomförandet av funktionshinderspolitiken ska öka, samtidigt som kostnaderna inte ska stiga, så måste regeringen peka ut vissa samhällsområden som särskilt angelägna att påbörja reformarbetet inom.

Den enkla maximen om att ”om allt är prioriterat, är inget prio- riterat” gäller inte minst detta område. Utredningen framhåller alltså behovet av tydlig prioritering i politikens genomförande och bygger sina förslag på en sådan prioritering.

Ansvars- och finansieringsprincipen sätter ram

–även för utredningen

En viktig grund för funktionshinderspolitikens genomförande är an- svars- och finansieringsprincipen.12 Principen innebär i sina huvud- drag att varje sektor i samhället har ansvar för att funktions- hinderspolitiken genomförs.13 Kostnaderna för att undanröja hinder och skapa tillgänglighet för alla människor ska finansieras inom ra- men för ordinarie verksamheter.14

I sammanhanget är det viktigt att påpeka att utredningens förslag utgår från regeringens uttalande om att kostnaderna inte ska öka när den nya funktionshinderspolitiken implementeras.15 Våra förslag ska därför bygga på att styrning och uppföljning främjar ett ständigt för- bättringsarbete som tar vara på den potential till effektivisering som finns hos samhällets aktörer. För att klara utmaningen att utveckla

12Principen diskuteras även i avsnitt 6.1.

13Prop. 2016/17:188, s. 78. Principen har tidigare Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken, preciserats som att ”varje sektor i samhället ska utforma och bedriva sin verksamhet så att den blir tillgänglig för alla medborgare, inklusive personer med funktionsnedsättning, och att kostnaderna för nödvändiga anpassningsåtgärder ska finan- sieras inom ramen för den ordinarie verksamheten”. (Prop. 1999/2000:79), s 26.

14Prop. 2016/17:1, utgiftsområde 9, s. 113.

15Dir. 2017:133.

SOU 2019:23

Utredningens utgångspunkter

verksamheterna inom den ram som ansvars- och finansieringsprinci- pen sätter krävs att samhällets aktörer tar vara på den utvecklings- kraft som ligger i att ständigt utveckla och effektivisera sitt arbete. Detta sker inte minst genom att förbättra samverkan med andra, att använda ny kunskap och att ständigt utveckla nya sätt att arbeta.

Utredningen vill i detta sammanhang lyfta fram Ansvarskommit- téns resonemang kring de förutsättningar som krävs för att säkra den offentliga välfärden i ett långsiktigt perspektiv. Ett perspektiv där varje utmaning inte kan lösas genom att tillföra mer resurser. Kom- mittén identifierar fyra förutsättningar som särskilt viktiga för den framtida utvecklingen av offentliga verksamheter. Det handlar om:

1.Utvecklingskraft

2.Ökat medskapande

3.Helhetssyn och minskad sektorisering

4.Ökad tydlighet vad gäller ansvar och uppgifter.16

Genom förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas an- svar för genomförande av funktionshinderspolitiken har myndighe- terna ett tydligt utpekat ansvar att bidra till förverkligandet av det nationella målet för politiken. Ett antal myndigheter har därutöver särskilt ansvar för genomförandet av politiken inom sina respektive ansvarsområden. Myndigheterna ska bidra utifrån sin kompetens och expertis inom de områden där de kan medverka till att politiken förverkligas. Utredningen kommer därför inte att lägga förslag som syftar till ytterligare detaljstyrning eller detaljerade anvisningar om hur myndigheterna ska använda sina resurser. Vår grundtanke är

istället att det är aktörerna i en bred dialog som har relevant kunskap om vad som kan och bör göras inom respektive område i syfte att uppnå riksdagens nationella mål och FN-konventionens krav.

Samtidigt är det, som tidigare nämnts, av avgörande betydelse att öka samverkan och dialog mellan olika sektorer och aktörer i syfte att ta vara på den kompetens och de resurser som kan bidra i arbetet med förverkligandet av den nya politiken. Tydligt ansvar och bred- dad samverkan är centrala ledord i en modern styrning och uppfölj- ning.

16Se t.ex. SOU (2007:10), s. 76 f.

Utredningens utgångspunkter

SOU 2019:23

I sammanhanget är det viktigt att påpeka att Sverige har ratificerat FN-konventionen och att riksdagen fattat beslut om ett nytt natio- nellt mål. Regeringen gör också bedömningen att hastigheten i ge- nomförandet av politiken måste öka.17 Med en utvecklad styrning och uppföljning vilken främjar kunskaps- och verksamhetsutveck- ling, samverkan och nya sätt att angripa komplexa tvärsektoriella problem bör genomförandet av politiken kunna ske snabbare än i dag.

Som vi återkommer till är det naturligtvis tänkbart att en utökad resursram för enskilda myndigheter eller för genomförandet i stort skulle kunna ha gynnsamma effekter på reformhastigheten. Denna utredning har dock inte haft mandat att föreslå den typen av kost- nadsökningar.

Slutligen vill utredningen lyfta upp problemet med att kunskapen om ansvars- och finansieringsprincipen som sådan varierar. Utred- ningen menar därför att det är angeläget att regeringen i sin löpande styrning av och dialog med myndigheterna lyfter fram och betonar principens ställning och innehåll.

4.5Ett reformarbete kräver politiskt stöd

Genomförandet av den nya funktionshinderspolitiken kräver ett omfattande reformarbete vilket berör hela samhället. Det handlar om ett arbete där gamla attityder, arbetssätt och organisationer ut- manas för att genomgripande och långsiktigt förändra samhället.

Utredningen ser det därför som en del av sitt uppdrag att försöka värdera förutsättningarna för att uppnå det nationella målet. Vår övergripande slutsats är att vi ser flera hinder för ett effektivt ge- nomförande av den nya politiken. Den breda dialog vi haft med fö- reträdare för funktionshindersrörelsen, kommunsektorn, Reger- ingskansliet, statliga myndigheter och andra aktörer ger bilden av att en hel del arbete återstår för att politiken ska kunna få genomslag.

Vår samlade bedömning är att intresset och engagemanget för funktionshinderspolitiska frågor skulle kunna vara större. Vi möter inte sällan en bild av att funktionshinderspolitiken konkurrerar med andra tvärpolitiska områden och att stödet för en aktiv och mer hel- täckande politik skulle kunna fördjupas i samhället. Inte minst

17Dir. 2017:133.

SOU 2019:23

Utredningens utgångspunkter

funktionshindersrörelsen ger uttryck för att frågorna inte prioriteras tillräckligt högt trots riksdagens beslut om att bygga den nya politi- ken på FN-konventionen. En konvention som ställer tydliga krav på Sverige.

Det finns också anledning att resonera kring hur funktionshin- derspolitikens relevans påverkas av de demografiska förändringar vi nu ser i samhället. Allt fler lever längre vilket innebär att en ökande andel av befolkningen har egna erfarenheter av olika funktionshin- der. Troligen kommer detta att påverka intresset för funktionshin- derspolitiska frågor i det medellånga och längre tidsperspektivet.

Bland de utmaningar vi uppfattat när det gäller ett effektivt ge- nomförande av den nya politiken kan nämnas att olika aktörer inom olika samhällsområden kommit olika långt i sitt arbete. Uppgifts- och ansvarsfördelning varierar också mellan departement, statliga myndigheter, kommuner och andra aktörer. Utredningen kan inte heller blunda för det faktum att enskilda aktörers förmåga och vilja att vara drivande i funktionshinderspolitiska frågor varierar. Vi har sett att det på många håll finns en tydlig vilja, kompetens och för- måga att ta ett stort ansvar för att förbättra förutsättningarna för alla människors delaktighet. På andra samhällsområden ser vi däremot behov av att stärka såväl kunskapen om den nya funktionshinders- politiken som det konkreta arbetet med att uppnå delaktighet för alla.

För att genomförandet av den politik riksdagen beslutat ska leda till verkliga resultat menar vi därför att en aktiv politisk uppbackning är av avgörande betydelse. Risken är annars att den nya politiken blir till en symbolhandling. De politiska företrädarnas ansvar för att på olika samhällsnivåer följa upp och driva igenom det beslut riksdagen fattade år 2017 är därför helt avgörande för vilket långsiktigt resultat den nya funktionshinderspolitiken ska få.

5Att göra rätt från början

– universell utformning

Utredningens bedömning:

•Principen om universell utformning bör användas som väg- ledande princip i ett framtidsinriktat och proaktivt genom- förande av den nya funktionshinderspolitiken. Regeringen bör därför slå fast att myndigheterna utöver att verka för att deras lokaler, information och verksamhet i övrigt är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning också i största möjliga utsträckning ska genomföra och utveckla verksamheten utan behov av anpassning eller specialutformning (universell ut- formning).

5.1En vägledande princip för politiken

FN-konventionen uppmanar till att göra rätt från början

Universell utformning handlar om att göra rätt från början. Att från start utforma och planera samhället så att man inte utesluter någon av sina invånare. Genom att från början tillgodose ett brett spektrum av behov och förutsättningar undviker man att skapa otillgänglighet och behov av anpassningar i efterhand.

Ioch med FN-konventionen om rättigheter för personer med funk- tionsnedsättning (FN-konventionen) har principen om universell ut- forming slagits fast som en central strategi för allt nytt som skapas i den fortsatta utvecklingen av ett hållbart och inkluderande samhälle. En inriktning som också har stöd i det nationella målet för funk- tionshinderspolitiken.

Att göra rätt från början – universell utformning

SOU 2019:23

När nu FN-konventionen bildar grund för den svenska funk- tionshinderspolitiken är det viktigt att utveckla förståelsen för denna centrala del av politiken. Regeringen har i direktiven till utredningen särskilt lyft fram principen om universell utformning och uppdragit åt oss att beskriva tillämpningen av denna. Utredningen ska även lämna förslag på hur principen i högre utsträckning ska kunna till- lämpas av aktörer inom offentlig och privat sektor.1

En vägledande princip för utformning av nya verksamheter

Ett antal artiklar i FN-konventionen ger stöd för ett genomgående proaktivt förändringsarbete som grund för en modern funktions- hinderspolitik.2 Enligt utredningen bör det nationella målet för politiken tolkas som att ett strategiskt och framtidsinriktat tillgäng- lighetsarbete ska ta sin utgångspunkt i en proaktiv hållning som bygger på principen om universell utformning.

Utredningen ser betydande möjligheter när det gäller att använda universell utformning som en vägledande princip i styrningen av den nya funktionshinderspolitiken. Detta kan innebära att statliga myndigheter och andra aktörer genomgående prövar planering och utformning av ny verksamhet utifrån om dessa kan anses uppfylla kraven på universell utformning. Genom att stämma av att insatserna svarar upp mot de utgångspunkter som gäller för universell utform- ning säkras verksamhetens tillgänglighet. Följden blir att samhället blir mer tillgängligt och att onödiga ändringar och anpassningar i hög grad kan undvikas.

I sammanhanget är det viktigt att lyfta fram att det dock inte är möjligt att ta fram ett generellt verktyg som passar alla verksamheter. Verktygen bör anpassas till respektive aktör vid framtagande av nya produkter och utveckling av nya miljöer, program eller tjänster. Att använda universell utformning som en vägledande princip handlar alltså här om att ställa krav på att processer och utvecklingsarbeten inkluderar en utgångspunkt om att nya produkter, miljöer, program och tjänster ska baseras på universell utformning.

1Dir. 2017:133.

2Se FN-konventionens artiklar 2, 4 och 9.

SOU 2019:23

Att göra rätt från början – universell utformning

Hur det praktiska arbetet med den universella utformningen sedan faktiskt genomförs får i stället ske verksamhetsanpassat. Som vi åter- kommer till avsnitt 6.1 föreslår utredningen att det i förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av funktionshinderspolitiken, skrivs in ett krav på myndigheterna utöver att verka för att deras lokaler, information och verksamhet i övrigt är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning också i största möjliga utsträckning ska genomföra och utveckla verksamheten utan behov av anpassning eller specialutformning, det vill säga universell ut- formning. Om staten går före i att anlägga ett perspektiv av universell utformning ger detta också en tydlig signal till resten av samhället.

Universell utformning handlar om att utveckla långsiktiga pro- cesser vilka involverar många aktörer. Detta syftar till att skifta per- spektiv i utvecklingen av produkter, miljöer, program eller tjänster. Vi menar vidare att processer som bygger på de grundläggande tanke- gångarna inom universell utformning kommer att vara en viktig väg till framgång i det konkreta arbetet med genomförandet av politiken genom de former för styrning och uppföljning vi presenterar i kapitel 6 och 7. På motsvarande sätt bör uppdraget till den nationella sam- ordnare för funktionshinderspolitiken, som vi föreslår i kapitel 8, omfatta insatser för att sprida kunskap om universell utformning.

Universell utformning – en del av det samlade åtagandet

I samband med diskussionen om universell utformning är det centralt att slå fast att principen inte ensam är lösningen på hur ett samhälle som bygger på jämlikhet, delaktighet och likvärdiga möjlig- heter ska uppnås. Om universell utformning kan ge grund för att inte bygga in brister i nya produkter, miljöer, program och tjänster kommer vi ändå att under överskådlig tid behöva riva hinder orsa- kade av historiska beslut som inte tagit hänsyn till allas delaktighet och tillgänglighet. Enskilda personer kommer dessutom alltid att be- höva stöd och individuella lösningar som ger möjlighet till ett själv- ständigt liv.

Som vi återkommer till är kraven på universell utforming, till- gänglighet och skäliga åtgärder för anpassning lika viktiga delar av FN-konventionen och funktionshinderspolitiken. Alla tre är i sin tur en del av rätten till icke-diskriminering.

Att göra rätt från början – universell utformning

SOU 2019:23

Betaltjänster – ett exempel där universell utformning kan göra skillnad

Ett konkret exempel på en samhällsfråga som skulle kunna ha han- terats annorlunda om principen om universell utformning hade till- lämpats är frågan om framtidens betaltjänster. Ur ett tillgänglighets- perspektiv är den snabbt minskande användningen av kontanter på bekostnad av nya betaltjänster som inte fungerar för alla ett problem för många människor. Inte minst personer med olika typer av funk- tionsnedsättning.

Som Riksbankskommittén påpekat tillhör personer med vissa ”funktionsvariationer” de grupper som saknar möjlighet att ta del av digitala betalningslösningar och som använder kontanter i högre ut- sträckning. För dessa personer är tillgång till kontanter fortsatt vik- tiga.3

För oss förefaller betalområdet vara ett tydligt exempel på när man inte utgått från att nya samhällslösningar ska fungera för alla. Förändringarna på betaltjänstområdet kännetecknas av en snabb ut- vecklingstakt där analyser i hög grad saknas av de konsekvenser för- ändringarna medför för människor med olika behov och förutsätt- ningar. Detta gör att betydande grupper av människor i allt snabbare takt ställs utanför viktiga samhällsfunktioner.

Problemets långsiktiga lösning är sannolikt inte att bevara kon- tanter till varje pris. Däremot kan avvecklingen av kontanter inte ske i den takt och på det sätt som nu sker. En avveckling av kontanter kan rimligen först ske då alternativa betaltjänster som inte exklude- rar vissa grupper av människor har utvecklats och implementerats i samhället.

En analys och en åtgärdsplan som bygger på principen om uni- versell utformning skulle enligt vår mening kunna bidra till att hitta långsiktigt hållbara lösningar på betaltjänstproblematiken. Man bör kunna utgå från att nya lösningar helt ersätter gamla först när man tillförsäkrat att de fungerar för alla och inte försämrar tillgänglig- heten för vissa grupper av människor.

Utredningen menar därför att regeringen bör dra nytta av den kunskap som finns inom universell utformning när man nu hanterar de överväganden och förslag som Riksbankskommittén lämnat vad gäller den framtida kontanhanteringen i samhället.

3SOU 2018:42, s. 134, 138 och 182.

100

SOU 2019:23

Att göra rätt från början – universell utformning

5.2Introduktion till universell utformning4

Universell utformning är ett sätt att tänka och arbeta med utgångs- punkt i jämlikhet och inkludering som vuxit fram under mer än tret- tio års tid. Universell utformning började utvecklas i USA under 1980-talet, med arkitekten Ron Mace som en av förgrundsfigurerna, och är i dag ett globalt forsknings- och praktikfält.

Principen innebär i hög grad ett annorlunda sätt att tänka. Att närma sig möjligheter och utmaningar på ett nytt och mera förut- sättningslöst sätt. Om man inför ett beslut utgår från de skiftande behov som finns hos användarna av en produkt, en miljö, ett pro- gram eller en tjänst finns det goda möjligheter att uppnå en bättre tillgänglighet och delaktighet för alla invånare.

I detta avsnitt diskuterar utredningen grundläggande begrepp inom universell utforming. Diskussionen fördjupas i bilaga 3.

5.2.1Princip, process och metod

Universell utformning kan beskrivas såväl som en princip, en process eller som en metod. I litteraturen återkommer samtliga angreppssätt.

Universell utformning är enligt FN-konventionen en princip som bygger på att alla behov som behöver tas hänsyn till vid utform- ningen av en produkt, en miljö, ett program eller en tjänst ska inklu- deras i utformningen redan från början. Av konventionen framgår att

universell utformning betyder sådan utformning av produkter, miljöer, program och tjänster att de ska kunna användas av alla i största möjliga utsträckning utan behov av anpassning eller specialutformning. Univer- sell utformning ska inte utesluta hjälpmedel för enskilda grupper av per- soner med funktionsnedsättning där så behövs.5

Som sådan övergripande norm har principen en central roll i det fort- satta genomförandet av funktionshinderspolitiken och FN-konven- tionen. Ett arbete i enlighet med principen beskrivs dessutom inte sällan som processer eller arbetsätt vilka bygger på grundläggande

4Detta kapitel bygger till stor del på en promemoria till utredningen som författats av docent Per-Olof Hedvall. I denna ges en utförligare presentation såväl av principen som av bak- grunden till densamma liksom av nuvarande användning av universell utformning. Prome- morian återfinns i sin helhet som bilaga 3.

5FN-konventionen artikel 2.

101

Att göra rätt från början – universell utformning

SOU 2019:23

tankegångar inom universell utformning. Med denna användning ses universell utformning ofta i dess verbform – att utforma universellt. Universell utformning handlar då snarare om hur och vad man bör göra, än om ett slutligt tillstånd.

Det finns dessutom exempel på detaljerade beskrivningar och manualer som innebär att universell utformning utvecklas till en konkret metod. Ibland avser dock dessa mer detaljerade modeller för att granska en färdig design eller utförande, snarare än en beskriv- ning av hur utformningen bör ske redan från start.

5.2.2Att tänka och arbeta proaktivt

Universell utformning är till sin grund ett proaktivt förhållningssätt att bygga samhället på. Det handlar om att samhället inte ska vänta med att reagera tills ett funktionshinder uppstår utan agera i förväg för att funktionshindret inte ska uppstå.6 FN-konventionen kräver proaktivitet både genom universell utformning av allt nytt och ge- nom ett pågående arbete med att identifiera och eliminera existe- rande hinder. Dessa proaktiva förpliktelser utgör ett parallellt spår till konventionens reaktiva förpliktelser i form av skälig anpassning och andra former av individuellt utformade stöd och anpassningar. I sammanhanget talar även konventionens krav om att inte i onödan särskilja och peka ut någon som annorlunda för att använda univer- sell utformning som utgångspunkt för att göra världen användbar för personer med funktionsnedsättning.7

5.2.3En princip för mångfald

Tanken med universell utformning kan sammanfattas som att en mångfald av människor förutsätter en mångfald av sätt att nå likvär- diga resultat.8 Fokus ligger inte på behovet hos enbart människor med funktionsnedsättning utan snarare på att ta fram lösningar på sam- hälleliga behov som fungerar för alla människor redan från början.

6Enligt Socialstyrelsen är funktionsnedsättning en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellek- tuell funktionsförmåga. Funktionshinder är den begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. Se www.socialstyrelsen.se/funktionshinder, hämtad 2019-04-02.

7FN-konventionen artiklarna 3 (d) och 8.

8Bilaga 3.

102

SOU 2019:23

Att göra rätt från början – universell utformning

Utvecklingsarbete som bygger på universell utformning har med andra ord alla människor som målgrupp. Tidigt i forskningsfältets framväxt formulerades sju principer i ett första gemensamt ramverk. Principerna strävar efter att fånga inkluderingsaspekter som rör: lik- värdighet, flexibilitet, kognition, perception, feltolerans, hanterbar- het, samt rumslighet.9 Dessa kallas ibland för de sju principerna för universell utformning. Detta ger sju fokuspunkter som visserligen är värdefulla var för sig men som framför allt bör läsas tillsammans som en helhet.

Det bör också noteras att principerna utvecklades för mer än tjugo år sedan. Principerna och dess praktik bör ses som en dörr in i att tänka och arbeta med universell utformning och behöver bland annat kompletteras med mer utvecklade socioekonomiska och socio- kulturella perspektiv samt stärkas när det gäller system och tjänster. Enligt vår uppfattning ligger det en särskild potential i att i styrningen av funktionshinderspolitiken genomgående beakta den helhet som uppstår då man tar hänsyn till de olika principerna gemensamt.

Universell utformning handlar alltså om ett bejakande av mång- fald. Ett tänkesätt som tar vara på utvecklingskraften i ett samhälle som bygger på mångfald. Häri ligger också en viktig koppling till ett av de grundläggande begreppen i det nationella målet för funktions- hinderspolitiken.

5.2.4Inkluderande processer för hållbar utveckling

Ett mål med universell utformning är att göra huvudlösningen till- gänglig och användbar för alla.10 Detta i stället för att ta till olika sär- lösningar för att rätta till de funktionshinder som uppstår när huvudlösningen inte beaktar människors skiftande förutsättningar.

Figur 5.1. visar att man i framtagandet av samhällets produkter, miljöer, program och tjänster bör beakta inte enbart de vanligaste behoven utan samtliga behov som invånarna har.

Särskilt för verksamheter som finansieras med skattemedel bör det, enligt utredningens uppfattning, vara självklart att hitta lös- ningar som inte begränsar sig till att enbart en del av invånarna ska

9https://projects.ncsu.edu/design/cud/about_ud/udprinciplestext.htm, hämtad 2019-04-02.

10Bilaga 3, s. 4.

103

Att göra rätt från början – universell utformning

SOU 2019:23

kunna nyttiggöra sig dessa utan att alla invånare ska kunna ta del av de möjligheter som skapas.

Genom att se till behov som finns hos människor som inte befin- ner sig i normalfördelningens mitt, det vill säga de ”strängaste krav- ställarna”, går det att få mycket kunskap om hur man hittar lösningar som leder till en mer jämlik tillgänglighet utan behov av anpassning i efterhand.

Källa: Per-Olof Hedvall.

För att ta tillvara den unika kunskap som finns hos olika användare av en produkt, en miljö, ett program eller en tjänst är det viktigt att bygga samhällsutvecklingen på användarmedverkan.

Funktionshindersrörelsens organisationer utgör en självklar och central kompetens i det medskapande som en samhällsutveckling byggd på universell utformning utgör. Som vi återkommer till i av- snitt 6.2 är det därför av största vikt att aktivt involvera personer med egna erfarenheter av funktionsnedsättning, eller deras represen- tanter, i utformning och genomförande av lagstiftning och riktlinjer för att genomföra och övervaka att konventionen förverkligas.

Utredningen ser alltså en betydande potential i att använda uni- versell utformning som en process vilken bygger på proaktivitet och som utgår från ett medskapande där berörda aktörer inkluderas.

11Bilaga 3.

104

SOU 2019:23

Att göra rätt från början – universell utformning

Många aktörer inom statlig, kommunal, privat och ideell sektor deltar nu aktivt i genomförandet av FN:s Agenda 2030. I agendan lyfts återkommande inkludering som en viktig väg för att utveckla samhället i en mer jämlik riktning.

5.2.5Design för alla som stöd för beslut

Ett konkret sätt att understödja och vägleda det kulturskifte som vi menar behövs är att stimulera olika samhällsaktörer att förstå och göra mångfaldsperspektivet till sitt eget. För att vägleda en sådan ut- veckling kan standardisering vara ett konkret hjälpmedel.

Utredningen vill därför lyfta fram att det nyligen fastställts en ny Europastandard för Design för Alla,12 Denna standard har ett tydligt processfokus och handlar om hur Design för alla eller universell ut- formning kan göras till en del av ledning och styrning av organisa- tioner.13

5.2.6Kostnadseffektivt eller kostnadsdrivande?

Vid en första anblick är det lätt att anta att universell utformning per definition skulle innebära ökade kostnader för samhällets olika delar. Regeringen understryker dock i sina direktiv att: 14

…Principen handlar inte heller om att lägga på nya kostnader utan ska betraktas som en vägledning som möjliggör överväganden så att onödiga hinder för användningen kan undvikas…

…ska utgå ifrån att åtagandet och kostnaderna för offentlig och privat

sektor inte ska öka...

Liksom de flesta reformer och förändringar av arbetssätt kommer troligen ett arbete i enlighet med principen om universell utform- ning innebära såväl ekonomiska vinster som kostnader, åtminstone

12SS-EN 17161:2019, Design för alla – Tillgänglighet enligt ett Design för alla- förhållningssätt för produkter, varor och tjänster fastställdes den 2019-03-13, se https://sis.se/produkter/miljo-och-halsoskydd-sakerhet/ergonomi/ss-en-171612019/, hämtad 2019-04-02.

13I standarden används begreppet ”Design för Alla” i stället för ”Universell utformning”.

Standarden skiljer dem inte åt utan beskriver att båda ofta används med samma innebörd.

14Dir. 2017:133.

105

6En god grund för styrning och uppföljning

6.1En modern styrning genom samverkan

Utredningens förslag:

•De statliga myndigheternas generella ansvar ska även fortsätt- ningsvis regleras i förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av funktionshin- derspolitiken. Utredningen föreslår dock att myndigheternas ansvar enligt förordningen förtydligas så att myndigheterna i sitt arbete med att nå det funktionshinderspolitiska målet, bland annat ska integrera ett människorättsperspektiv i sin verksamhet. I detta arbete ska FN-konventionen om rättig- heter för personer med funktionsnedsättning vara vägledande och ansvars- och finansieringsprincipen beaktas.

•Myndigheterna ska verka för att deras lokaler, information och verksamhet i övrigt är tillgänglig för personer med funk- tionsnedsättning och de ska genomföra och utveckla verksam- heten så att den i största möjliga utsträckning är tillgänglig för alla utan behov av anpassning eller specialutformning (univer- sell utformning).

•Myndigheterna ska ha god kunskap om FN-konventionen och ska verka för att öka kunskapen om konventionen i sam- hället.

107

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

Utredningens bedömningar:

•Utformningen av ett styr- och uppföljningssystem för funk- tionshinderspolitiken ska utgå från politikens tvärsektoriella karaktär samt ett människorättsperspektiv.

•Styr- och uppföljningssystemet för funktionshinderspolitiken ska utgå från ansvars- och finansieringsprincipen.

•Styr- och uppföljningssystemet för funktionshinderspolitiken ska bygga på samverkan i nätverk och med tydlig ansvarsför- delning (så kallad governance eller samhällsstyrning).

•Det finns behov av ökad medvetenhet om FN-konventionen och hur den ska tillämpas i hela samhället.

I detta avsnitt beskriver utredningen vårt förslag till ett nytt styr- och uppföljningssystem i principiella drag. Vi beskriver också i kort- het viktiga byggstenar i detta system såsom FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (FN-konven- tionen) och dess betoning av frågor om funktionshinder som mänskliga rättigheter, alla myndigheters grundläggande ansvar för funktionshinderspolitiken och det sektorsvisa ansvaret för politiken som följer av ansvars- och finansieringsprincipen. Vi redogör också för forskning som pekar på problem med traditionell målstyrning inte minst av tvärsektoriella områden och som i stället pekar mot styrning genom samverkan i nätverk (s.k. governance) som en fram- komlig väg.1

6.1.1En översikt av det nya systemet

Funktionshinderspolitiken är tvärsektoriell till sin karaktär. Det bör dock understrykas att det är regeringen som ansvarar för att politi- ken får genomslag inom respektive sektorsområde. Den sektorsvisa styrningen som utgår från ansvars- och finansieringsprincipen utgör alltså grunden för utredningens förslag till nytt styr- och uppfölj- ningssystem.

1I författandet av detta avsnitt har vi haft stor hjälp av synpunkter och underlag från fil.dr. Martin Qvist, expert till utredningen.

108

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

Vidare har alla myndigheter ett ansvar som regleras genom för- ordningen (2001:526) om statliga myndigheternas ansvar för ge- nomförandet av funktionshinderspolitiken (genomförandeförord- ningen). Utredningen föreslår också att detta ansvar förtydligas inom ett par områden.

Vår analys är dock att detta inte är tillräckligt, politikens tvärsek- toriella karaktär förutsätter ett bredare perspektiv på styrning, Ingen kan ensam ta ansvar för att målen ska nås. För att förverkliga målen måste såväl andra offentliga aktörer som kommuner och regioner, som funktionshindersrörelsen och den privata sektorn involveras i detta arbete. Det räcker alltså inte med att styra myndigheterna.

Utredningens förslag till styrning av funktionshinderspolitiken utgår därför från modern forskning om governance eller samhälls- styrning. En styrning som betonar vikten av samverkan, uppföljning, kunskapsspridning och konkreta insatser för att koppla samman aktörerna i funktionshinderspolitiken. Detta är en styrform som visat sig lämplig för områden som likt funktionshinderspolitiken är av tvärsektoriell karaktär. Centralt för denna forskning är att styr- ningen bygger på samverkan i nätverk samtidigt som ansvarsfördel- ningen mellan aktörerna är tydlig. I dessa nätverk ges någon vanligen ansvaret att vara samordnare eller ”facilitator”.

Det förslag som utredningen presenterar i kapitel 7 bygger på att den huvudsakliga styrningen och uppföljningen av funktionshin- derspolitiken ska ske inom sju prioriterade samhällsområden. Vår bedömning är att det är av avgörande vikt att ett antal myndigheter ges ett tydligt mandat och ansvar att samordna insatserna inom ett samhällsområde. Detta bygger på behovet av att myndigheterna ges och tar en tydlig roll utifrån sitt uppdrag för att skapa tyngd och genomslag för arbetet. Inom varje område ges därför en myndighet ett särskilt ansvar för att samordna arbetet.

Vidare pekar vi ut ytterligare myndigheter som utifrån sina be- fintliga uppdrag ska medverka i styrningen och/eller uppföljningen av funktionshinderspolitiken. Detta arbete ska inte ske i något vakuum. Representanter från andra myndigheter, kommuner och regioner, funktionshindersrörelsen ska därför involveras på det sätt som är lämpligt utifrån samhällsområdets karaktär.

Arbetet ska ske utifrån övergripande mål som tar sin utgångs- punkt i det nationella målet och FN-konventionen. Detta mål ska

109

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

följas upp utifrån indikatorer som aktörerna inom samhällsområdet själva tar fram. Resultaten ska också återrapporteras regelbundet.

Vi vill slutligen understryka betydelsen av politisk uppbackning på bred front för att politiken ska ta fart. Ett aktivt engagemang från politikerna är av avgörande betydelse för att det nya nationella målet ska uppnås.

6.1.2Det nationella målet och FN-konventionen innebär fokus på mänskliga rättigheter

En viktig utgångspunkt för våra förslag är de åtaganden som Sverige gjort genom att ratificera FN-konventionen. Konventionen får också en extra central betydelse genom att det nya nationella målet för funktionshinderspolitiken har denna som utgångspunkt. Ut- formningen av en modern styrning och uppföljning måste därför utgå från ett människorättsperspektiv. Vidare menar utredningen att kunskap och medvetenhet om rättigheter för personer med funk- tionsnedsättning som just mänskliga rättigheter har ett egenvärde. När människorättsperspektivet används systematiskt i en verksam- het kan arbetet beskrivas som rättighetsbaserat eller som människo- rättsbaserat arbete. Ett människorättsbaserat arbetssätt utgår ifrån idén om att de mänskliga rättigheterna både utgör mål och medel, de ska därför finnas med i alla led i verksamheten; i planering, genom- förande och uppföljning.

Ett styr- och uppföljningssystem måste därför både leva upp till de krav FN-konventionen ställer på dess utformning, till exempel kravet på aktiv involvering av funktionshinderrörelsen, och vara kapabelt att bidra till att alla konventionens rättigheter åtnjuts av personer med funktionsnedsättning. FN-konventionen innehåller såväl ett antal generella artiklar som kan sägas vara allmänt gällande, som mer specifika som berör tillämpningen inom olika samhällssek- torer eller -områden. Artiklarna i konventionen som beskrivs närmare i kapitel 7 har varit en viktig utgångspunkt såväl i vårt val av priori- terade samhällsområden som vid formulerandet av övergripande mål.

110

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

Kunskapen om FN-konventionen måste bli bättre

Enligt utredningens bedömning finns det fortfarande tydliga behov av att stärka kunskapen om FN-konventionen hos myndigheter och andra berörda, trots att det gått över tio år sedan Sverige ratificerade konventionen. Vi menar att det är en framgångsfaktor för att nå det nationella målet för funktionhinderspolitiken att innehållet i FN- konventionen blir mer allmänt känt.

Utredningen föreslår därför att det av genomförandeförordningen ska framgå att myndigheterna ska ha god kunskap om FN- konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och ska verka för att öka kunskapen om konventionen i samhället.

Av konventionens artikel 8 framgår bland annat att staterna ska vidta omedelbara, effektiva och ändamålsenliga åtgärder för att höja medvetandet i samhället om personer med funktionsnedsättning och för att främja respekten för deras rättigheter och värdighet. Vidare ska man enligt konventionen genomföra utbildningsprogram som ökar medvetenheten om personer med funktionsnedsättning och rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Utöver detta har Sverige åtagit sig enligt konventionens fjärde artikel att främja utbildning i konventionens rättigheter för personal och specialister som arbetar med personer med funktionsnedsättning. Det är därför viktigt att skapa en process så att kunskapen integreras i och formar både verksamhetens arbetssätt och resultatet av verksamheten.2

6.1.3Alla myndigheter har ett grundläggande ansvar

Samtliga statliga myndigheter har redan i dag har ett uttalat ansvar inom funktionshinderspolitiken. Myndigheternas grundläggande ansvar regleras i genomförandeförordningen. Enligt denna ska myn- digheter under regeringen utforma och bedriva sin verksamhet med beaktande av de funktionshinderspolitiska målen. Myndigheterna

2Under 2015–2017 genomförde MFD en kommunikationssatsning för att öka kännedomen om FN-konventionen. I myndighetens slutrapportering av uppdraget bedömdes att känne- domen om konventionen har ökat, men att det återstod mycket arbete för att den skulle bli mer känd och mer använd. Erfarenheter från kommunikationssatsningen visar bland annat på ett stort behov av målgruppsanpassat stödmaterial till olika delar av den offentliga förvalt- ningen. MFD menade också att funktionshinderperspektivet inte var tillräckligt uttalat och synligt i de nationella MR-satsningar som genomförs av andra offentliga aktörer. Om konven- tionen ska få genomslag krävs ett enligt myndigheten intersektionellt arbetssätt. MFD kom- mer att på olika sätt se till att erfarenheterna från satsningen integreras i myndighetens ordi- narie verksamhet. MFD (2018).

111

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

ska verka för att personer med funktionsnedsättning ges full delak- tighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor.

Förordningen innebär också en skyldighet att göra myndigheter- nas lokaler, verksamhet och information tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom att bland annat genomföra inven- teringar och utarbeta handlingsplaner. Myndigheterna ska, när det finns anledning till det, samråda med Myndigheten för delaktighet (MFD) om hur sådana ska utformas.3

I sitt förslag till ny strategi föreslog MFD att de statliga myndig- heternas ansvar uteslutande skulle styras av genomförandeförord- ningen. MFD föreslog dessutom en skärpning av denna förordning som innebär en tydligare anknytning till FN-konventionen och det nya nationella målet för funktionshinderspolitiken.

Utredningens bedömning är att genomförandeförordningen är ett viktigt instrument för att reglera det grundläggande ansvar som alla myndigheter har inom funktionshinderspolitiken. Vi bedömer dock i likhet med MFD att förordningen ska ses över så att det an- svar som statliga myndigheter i dag de facto redan givits genom riks- dagens beslut om nytt mål för funktionshinderspolitiken tydligare framgår.

Vi föreslår därför att genomförandeförordningen förtydligas och kompletteras enligt följande:

1.Myndigheterna ska bidra till det funktionshinderspolitiska målet, bland annat genom att integrera ett människorättsperspektiv i sin verksamhet. FN-konventionen ska vara vägledande i detta arbete.

2.Ansvars- och finansieringsprincipen ska beaktas i detta arbete.

3.Myndigheterna ska verka för att deras lokaler, information och verksamhet i övrigt är tillgängliga för personer med funktionsned- sättning och de ska genomföra och utveckla verksamheten så att den i största möjliga utsträckning är tillgänglig för alla utan behov av anpassning eller specialutformning (universell utformning).

4.Inom sju prioriterade samhällsområden ges vissa myndigheter ett särskilt ansvar som anges i myndighetens instruktion eller i någon annan författning (se avsnitt 7.4.)

3Förordning 2001:526 om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av funktions- hinderspolitiken.

112

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

5.En skyldighet för myndigheterna att samråda med funktionshin- dersrörelsens organisationer om genomförande, uppföljning och analys av funktionshinderspolitiken införs (se avsnitt 6.2.)

6.Ett krav införs på myndigheterna att ha god kunskap om FN- konventionen och verka för att öka kunskapen om konventionen i samhället.

6.1.4Ansvars- och finansieringsprincipen

Funktionshinderspolitiken är tvärsektoriell till sin karaktär, men det är viktigt att understryka att det är regeringen som ansvarar för att politiken får genomslag inom respektive sektorsområde. Detta är inte ett ansvar som kan delegeras till en enskild myndighet. Den sek- torsvisa styrningen av myndigheterna utgör grunden för funktions- politikens genomförande och utgår från den s.k. ansvars- och finan- sieringsprincipen. Principen innebär i sina huvuddrag att varje sektor i samhället har ansvar för att funktionshinderspolitiken genomförs. Det är hela samhällets ansvar att se till att människor inte exkluderas och att alla människors kompetens tas tillvara.4

Riksdagen har dessutom relativt nyligen ställt sig bakom att prin- cipen tydligt ska gälla. Kostnaderna för att undanröja hinder och skapa tillgänglighet för alla människor ska finansieras inom ramen för ordinarie verksamheter.5 Principen är därför central för hur en myndighet ska använda de medel den har; verksamheten ska realisera allas rättigheter med de medel myndigheten förfogar över. Som prin- cipen preciserats innebär den att varje sektor ska utforma och bedriva sin verksamhet så att den blir tillgänglig för alla medborgare, inklusive personer med funktionsnedsättning.6

Det är samtidigt viktigt att det är regeringens och riksdagens an- svar att se till att det finns tillräckliga resurser på myndighetsnivå för att faktiskt ta vidta de åtgärder som följer av konventionen. I denna ansvarsrelation betyder inte ansvars- och finansieringsprincipen att ansvar de facto har tagits. Här krävs även att principen fungerar – alltså att myndigheter styrs till att följa den och att tillräckliga resurser anslås för att förverkliga ambitionerna.

4Prop. 2016/17:188, s. 78.

5Prop. 2018/19:1, utgiftsområde 9. Prop. 2016/17:1, utgiftsområde 9, s. 113.

6Prop. 1999/2000:79, s. 30.

113

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

Förutom att samtliga invånare, oavsett individuella förutsätt- ningar, ska ha tillgång till samhällets olika funktioner och nyttig- heter lyfter regeringen här alltså även fram den centrala aspekten att den kompetens som personer med funktionsnedsättningar besitter ska ses som en viktig och unik resurs i samhällets utveckling. Det är en resurs som inte kan slösas bort utan som ska tas tillvara i sam- hällsbygget.

6.1.5Från government till governance

Ett tvärsektoriellt område som funktionshinderspolitiken innebär särskilda utmaningar i styrningshänseende eftersom ingen enskild aktör på egen hand kan nå de uppsatta målen, utan det krävs sam- ordning av samhällets insatser så att dessa drar åt samma håll.7

Forskningen har visat att särskilt tvärsektoriella områden (vilket funktionshinderspolitiken utan tvekan är) är problematiska att styra med mål- och resultatstyrning. Det är svårt att här tillämpa en enkel och traditionell top-downorienterad styrningsmodell.

Specialiserade organisationer med prestationsbaserade mål har ofta haft ett för snävt fokus för att kunna hantera komplexa och gränsöverskridande frågor. De incitaments- och kontraktsbaserade formerna för styrning har ofta visat sig komplicerade att tillämpa i praktiken. De har inte lyckats lösa samordningsproblematiken. Be- grepp som governance och nätverk har växt fram som ett alternativ utifrån idéer om samordning och deltagande.8

Funktionshinderspolitikens tvärsektoriella karaktär förutsätter enligt vår bedömning därför ett bredare perspektiv på styrning. Det räcker inte med att styra myndigheterna, vi måste även ta med andra aktörer i samhället som kommuner, regioner och den privata sektorn. Även om dessa inte kan styras på samma sätt som myndig- heter så finns det andra sätt att utöva påverkan. Olika typer av upp- följning kan tillsammans med olika främjandeinsatser vara en viktig del i ett sådant breddat perspektiv på styrning. Det förslag vi lägger i kapitel 8 om att tillsätta en nationell samordnare syftar bland annat till att få ett bredare genomslag för politiken.

7Qvist (2012), s. 10.

8Se Qvist (2012) s. 32 f. och därtill anknytande referenser.

114

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

Ett tema i senare tids förvaltningsforskning är att den statliga styrningen gått från government till governance.9 Med governance av- ses en förhandlings- och samverkansbaserad styrning där beslutsfat- tandet decentraliseras och i högre grad äger rum i nätverk med aktö- rer från offentlig och privat sektor.10 En styrning som betonar vikten av samverkan, uppföljning, kunskapsspridning och konkreta insatser för att koppla samman aktörerna i funktionshinderspolitiken. Be- greppet governance definieras mer eller mindre brett i litteraturen och översätts också på flera sätt. I den betydelse utredningen använ- der begreppet governance kan det översättas till interaktiv samhälls- styrning eller kort och gott samhällsstyrning. I utredningen kommer

viatt växla mellan dessa översättningar.11 Vi skiljer här mellan styr- ningen av enskilda myndigheter, vilket brukar betecknas som government i litteraturen, och det bredare perspektiv på styrning som governance eller samhällsstyrning innebär och som även innefattar andra aktörer och andra former för påverkan.

Framväxten av governance förklaras ofta av att de stats- och marknadsbaserade modellerna för styrning har misslyckats med att lösa komplexa samhälleliga problem. Staten har vidare blivit mer dif- ferentierad och fragmenterad. Gränsen mellan stat och samhälle blir också vagare på grund av den ökande andelen nätverk av både privata och offentliga aktörer.12 Nätverk är komplexa och dynamiska, och det finns därför en fara i att fokusera på linjära deterministiska sam- band.13

Styrning genom nätverk blir mindre hierarkisk och kontrolle- rande och i stället mer horisontell genom att den i högre grad baseras på förhandling, dialog, ekonomiska incitament och normbildning.14 Styrningen ställer krav på samordning och vad som i forskningen benämns ”strategic leveraging”.15 Lyckade nätverk utmärks enligt forskare av att man involverar berörda aktörer i styrningen och att man skapar utrymme för problemidentifiering, problemlösning och infor- mationsutbyte.16 Medlemmarna vet att de är beroende av varandra för

9Sørensen (2006). Qvist (2017), s. 84.

10Qvist (2017), s. 84.

11Se t.ex. Montin & Hedlund (2009) och Pierre & Sundström (2009).

12Sørensen (2006).

13Koliba (2014), s. 84 ff.

14Qvist (2017), s. 84.

15Keast & Mandell (2014), s. 33 ff.

16Koliba (2014), s. 84 ff.

115

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

att uppnå resultat. Man måste därför lösa problem gemensamt. Här får staten en ny roll: ”facilitation” (där man ska stödja och främja snarare än att styra i detalj) och ”interaction”. Det vill säga man styr inte de individuella aktörerna utan snarare mot interaktionen eller samspelet mellan dem.17 En mängd olika faktorer har betydelse för att styrning i nätverk ska fungera i praktiken. I detta sammanhang är det värt att peka på några övergripande förutsättningar som beskrivs i en dansk studie av funktionshinderspolitik genom sektorsansvar. Här nämns följande förutsättningar:

1.Ett antal aktörer, varav minst en är offentlig

2.Att alla parter har ett ansvar för uppgiften

3.Att alla bidrar med resurser

4.Att alla engagerar sig i att insatsen ger resultat

5.En stabil relation mellan parterna över tid.18

6.1.6Alla måste ta sitt ansvar

Den forskning om governance som vi redogjort för ger på många sätt en god beskrivning av de utmaningar som det innebär att styra och följa upp funktionshinderspolitiken. Detta synsätt har på många sätt präglat de förslag om ett nytt styr- och uppföljningssystem som utredningen lägger förslag på i följande kapitel.

Också den slutsats som Tillitsdelegationen dragit (se avsnitt 6.1.7) om att de som bedriver eller berörs av en verksamhet måste invol- veras i styrningen harmonierar väl med utgångspunkterna för denna utredning. 19 Vi ser därför inte som vår uppgift att ta fram många och detaljerade mål, indikatorer och andra uppföljningskrav för berörda myndigheter. Det bedömer vi vara en uppgift som sköts bäst av de berörda myndigheterna själva.

Det är dock viktigt att påpeka att utredningens betoning av gov- ernance inte innebär att vi skulle anse att andra former av styrning inte är relevanta eller att en styrning som bygger på governance löser alla problem.

17Keast & Mandell (2014), s. 33 ff.

18Bengtson (2005), s 108 f.

19SOU 2018:47, s. 183 f.

116

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

Vi har i stället sett som vår uppgift att lägga grunden till ett system eller en process där myndigheterna inom relevanta samhällsområden tillsammans med intressenter som funktionshindersrörelsen, kom- muner, regioner med flera bedriver ett gemensamt arbete för att det nationella målet ska kunna nås.

För utredningen har det handlat om att fokusera på processen sna- rare än på att specificera ett resultat som ska uppnås. Det är samti- digt viktigt att påpeka att den ökade tonvikten på att myndigheter ska samverka i nätverk inte minskar myndigheternas enskilda ansvar på området. Tydliga ansvarsförhållanden är snarare en förutsättning för att den samverkan som man vill åstadkomma ska fungera. Det är mot denna bakgrund vi i avsnitt 7.4 föreslår att de myndigheter som ska ha ett särskilt ansvar får detta reglerat i sina respektive instruk- tioner.

Det kan dock uppstå problem om den sektorsvisa styrningen inte harmonierar med det ”horisontella” åtagandet för funktionshinders- politiken. För att den tvärsektoriella samverkan som vi eftersträvar ska komma till stånd måste regeringens styra myndigheterna så att dessa arbetar på ett sätt som harmonierar med och understödjer det horisontella åtagandet. Regeringen måste vara närvarande och vara beredd att vidta åtgärder om inte arbetet ger resultat och sker i tillräcklig takt.

Utredningen har inte sett att våra förslag innebär att de statliga myndigheterna ges uppdrag eller tillförs uppgifter som ligger utan- för redan beslutade politiska mål och riktlinjer. Följande gäller sedan tidigare och är den bas som utredningen arbetat fram sina förslag och bedömningar utifrån:

1.Sverige har ratificerat FN-konventionen och är därmed juridiskt bundet att implementera den.

2.Riksdagen har antagit ett nytt nationellt mål utifrån denna kon- vention.

3.Alla myndigheter har i dag ett ansvar utifrån genomförandeför- ordningen att beakta de funktionshinderspolitiska målen och verka för att personer med funktionsnedsättning ges full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor.

117

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

4.Flera myndigheter har redan i dag utöver detta viktiga uppgifter. Tio myndigheter har till exempel ett särskilt sektorsansvar eller motsvarande för funktionshinderspolitiken.

I avsnitt 7.4. lägger vi förslag på att vissa myndigheter ska ha ett sär- skilt utpekat samordningsansvar inom strategiskt viktiga samhälls- områden. Den process vi föreslår med ökade krav på samverkan och samarbete och uppföljning, men med mindre detaljstyrning, syftar till en effektivisering i utförandet av de uppgifter som de statliga myndigheterna redan har. Utredningen bedömer därför inte att för- slagen innebär att myndigheterna tillförs nya uppgifter som innebär ökade kostnader.

Utredningen vill understryka behovet av att riksdag och regering noga följer utvecklingen av den nya funktionshinderspolitiken. Ett aktivt deltagande och engagemang från den folkvalda nivån är av av- görande betydelse för att den nya politikens ambitioner ska kunna förverkligas. Förutom politisk uppbackning krävs en sektorsövergri- pande uppföljning för att lyfta frågornas prioritering så denna ut- vecklade samhällsstyrning ger konkreta resultat.

Det styr- och uppföljningssystem som vi föreslår bygger därför på en löpande dialog mellan olika nivåer i systemet vilket ger riksdag och regering underlag för att agera och utveckla styrning och upp- följning löpande. Vidare har en utgångspunkt för oss varit att i likhet med bland annat Tillitsdelegationens tankegångar nedan att de som ansvarar för en viss verksamhet också måste ges ansvar för att följa upp den och även ha nytta av denna uppföljning.

6.1.7Tidigare erfarenheter och tankar om målstyrning

Flera utredningar har pekat på problem med den mål- och resultat- styrningsmodell som använts för att styra den offentliga sektorn. 2007 års Styrutredning påpekade i sitt betänkande Att styra staten – regeringens styrning av sin förvaltning (SOU 2007:75)1 att den långt- gående målstyrningen lett till problem. De politiska målen har ofta översatts till mål på olika nivåer där de kausala sambanden mellan mål inte är självklara. En given koppling mellan övergripande mål och mål och medel på lägre nivåer har ofta saknats. Myndigheterna

118

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

förfogar inte alltid över medel med vars hjälp ett övergripande mål skulle kunna uppnås.20

Den politiska viljeinriktningen formulerades enligt Styrutred- ningen ofta genom visionära eller övergripande mål men lämpade sig inte för den konkreta styrningen av myndigheterna. En central upp- gift för Regeringskansliet var därför att göra analyser av hur dessa övergripande mål kan översättas till uppdrag till myndigheterna. Hur uppdraget formulerades var något som måste variera från myndighet till myndighet. Det måste dock formuleras så att det kan realiseras inom ramen för myndighetens befogenheter. 21

Också tillsättandet av den fortfarande verksamma Tillitsdelega- tionen kan ses som ett svar på upplevda problem med ambitionen att styra med mål. En av de, enligt oss, intressantare poängerna i dele- gationens huvudbetänkande Med tillit växer handlingsutrymmet – tillitsbaserad styrning och ledning av välfärdssektorn (SOU 2018:47) är att tilliten måste öka mellan de som styr och de som styrs. En sådan tillit utvecklas bäst genom en kontinuerlig kommunikation och dialog.

När det gäller de mål som används i mål- och resultatstyrningen, bör de enligt Tillitsdelegationen tas fram och utvecklas tillsammans av de som styr och de som styrs. I dag är det ofta givet att de som styr verksamheten tar fram målen oberoende av verksamhet. Här be- höver enligt delegationens bedömning styrningen se till att delegera mandat eller befogenheter till verksamheterna så att dessa blir del- aktiga och kan komma in och forma processen kring att ta fram mål- och resultatstyrningen. Om det kan etableras en kontinuerlig och jämbördig kommunikation, kan de mål och den uppföljning och ut- värdering som genomförs bli mer ändamålsenlig och samtidigt minska risken för negativa bieffekter på verksamheten. En tillitsba- serad mål- och resultatstyrning bygger också på en kontinuerlig och nära dialog mellan den verksamhet som följs upp och utvärderas och de som ansvarar för uppföljning och utvärdering av verksamheten.22

20SOU 2007:75, s. 14 f.

21Ibid, s. 15.

22SOU 2018:47, s. 183 f.

119

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

6.2Mänskliga rättigheter och bred förankring i styrningen

Utredningens bedömningar:

•Ett tydligt politiskt ansvar på nationell nivå krävs för att funktionshinderspolitikens mål ska nås och rättigheter enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsned- sättning ska förverkligas.

•Det finns ett behov av att se över hur svensk lagstiftning och dess utfall förhåller sig till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Utredningen menar att den föreslagna nationella MR-institutionen kan genomföra en sådan uppgift.

I det här avsnittet redogör utredningen för hur Sveriges åtagande grundat på mänskliga rättigheter påverkar styrning och uppföljning av funktionshinderspolitiken. Vi beskriver vad det innebär att anta ett människorättsperspektiv och att arbeta människorättsbaserat i enlighet med FN-konventionen.

Vi utvecklar vidare resonemang om tre aspekter av styrning och uppföljning som utredningen menar behöver utgöra bärande pelare för att genomföra funktionshinderpolitiken och förverkliga rättig- heter enligt FN-konventionen. Dessa tre aspekter är:

1.ett tydligt politiskt ansvar på nationell nivå

2.funktionshinderrörelsens roll i processer som rör styrningen och uppföljningen av funktionshinderspolitiken

3.ansvaret för genomförandet av politiken på regional och lokal nivå.

Genomförandet av den nya funktionshinderspolitiken från 2017 kräver ett omfattande reformarbete som berör hela samhället. Kopp- lingen till mänskliga rättigheter har påtagligt stärkts sedan riksdagen beslutade om det nya målet för politiken och förtydligas ytterligare genom de förslag utredningen nu lägger fram.

120

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

Utredningens förslag syftar sammantaget till att skapa ett styr- och uppföljningssystem som ger riksdag och regering förutsätt- ningar för att driva utvecklingen mot att funktionshinderspolitikens mål nås och att rättigheterna för personer med funktionsnedsättning förverkligas. Det innebär i sin tur att systemet för styrning och upp- följning kommer att ha en central funktion i att ge politiken viktiga signaler om att rikta in styrning där det behövs för att uppnå den nya politikens målsättningar.

Människorättsperspektiv och ett människorättsbaserat arbetssätt i styrning och uppföljning23

Utredningen anser att det är lämpligt att inleda resonemanget om hur mänskliga rättigheter påverkar styrning och uppföljning av funktionshinderspolitiken med att vi kortfattat redogör för ett män- niskorättsperspektiv och ett människorättsbaserat arbetssätt.

Ett rättighetsperspektiv innebär att förstå, förklara eller angripa en fråga utifrån att alla invånare har rättigheter (rättighetsbärare) och att det finns en ansvarig part som har att se till att rättigheterna uppfylls (skyldighetsbärare). Människorättsperspektivet innehåller centrala principer som FN-konventionen har gemensamt med andra konventioner, såsom FN-konventionen om medborgerliga och po- litiska rättigheter och Barnkonventionen. Dessa principer omfattar:

•Jämlikhet och icke-diskriminering, som innebär att allt som krävs för att ha mänskliga rättigheter är att vara människa, och att olik- heter människor emellan inte diskvalificerar någon från rollen som rättighetsbärare och rätten till jämlika möjligheter.

•Inkluderande deltagande och självbestämmande, som innebär att få information och möjligheter att ta beslut och påverka rikt- ningen av sitt liv i stort och smått, både kollektivt genom organi- sationer och som individ.

•Ansvar och transparens, som innebär att invånare ska veta sina rättigheter och att det ska finnas tydliga vägar för individen att kräva ansvar när uppfyllandet av rättigheter brister liksom krav på transparens som gör ansvarsutkrävande möjligt.

23Baserat på underlag från jur.dr. Anna Bruce, expert till utredningen.

121

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

Ett människorättsbaserat arbetssätt innebär att utgå från individen och att arbeta utifrån dessa principer. Den kanske mest centrala aspekten av ett människorättbaserat arbetssätt är att sätta rättighets- bäraren i centrum för arbetet.

I Sverige reglerar lagstiftning vanligen skyldigheter för en offent- lig utförare av en tjänst. Lika fullt krävs att rättigheterna uppfylls i praktiken. Om man upptäcker hinder för uppfyllandet av rättighe- terna är lagstiftaren därför skyldig att se till att ändra eller komplet- tera lagstiftningen. I FN-konventionen reglerar de enskilda artik- larna olika livsområden och ofta framgår specifika styrmedel som ska tillämpas för att förverkliga den rättighet artikeln skyddar. Som övergripande skyldighet kvarstår att Sverige ska ta ”alla […] ända- målsenliga åtgärder” för att säkerställa åtnjutandet av rättigheterna.24 Det innebär att det slutgiltiga svaret på om Sverige fullföljt sitt åta- gande att genomföra konventionen genom lämplig och tillräcklig styrning är avhängigt resultatet.

6.2.1Tydligt politiskt ansvar

Bred palett av åtgärder på flera nivåer

Utredningen har noterat att det kan vara svårt att få genomslag för internationella åtaganden som ska implementeras på alla samhällsni- våer. De internationella åtagandena uppfattas inte sällan som abstrakta och svåra att tillämpa i en nationell, regional och lokal kon- text.

Det kan i sin tur bero på bristande erfarenhet av att koppla sam- man internationella åtaganden med politik och verksamhet på alla samhällsnivåer. Enligt utredningens uppfattning bör detta vara ett skäl till att vi inte sett ett tillräckligt genomslag för FN-konven- tionen under de tio år som passerat sedan Sverige ratificerade den- samma. Det finns alltså en risk för att den nya funktionshinders- politiken därför skulle kunna bli en symbolhandling utan ett påtag- ligt praktiskt genomslag.

Staternas åtaganden under konventionen omfattar alla delar av den offentliga styrningen och förvaltningen. Riksdag och regering ska ”säkerställa att myndigheter och offentliga institutioner handlar i enlighet med konventionen”, inbegripet myndigheter på regional

24FN-konventionen artikel (1a).

122

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

och lokal nivå. Det åligger alltså riksdag och regering att styra på ett sådant sätt att verksamhet på alla nivåer (statlig, regional och lokal) har förutsättningar för att leva upp till de åtaganden som Sverige gjort genom att ratificera FN-konventionen, och att säkerställa att det faktiskt sker.25 Ur konventionshänseende så påverkas inte ansva- ret för genomförande av konventionen på olika nivåer ens om en stat har en federal struktur26 eller om staten som Sverige har kommunalt självstyre. Även styrning av privat och ideell sektor krävs i genom- förandet av FN-konventionen.27

Riksdag och regering ska vidta alla ändamålsenliga lagstiftningsåt- gärder, administrativa och andra åtgärder för att uppfylla de rättigheter som erkänns i FN-konventionen.28 Av de verktyg som FN-konven- tionen pekar ut kommer utredningen redovisa vissa överväganden och förslag här när det gäller:

•Översyn av lagstiftning

•Integrering av frågor om funktionshinder och rättigheterna i FN- konventionen

•Samråd med och involvering av organisationer och personer med funktionsnedsättning.

FN-konventionen pekar även ut följande verktyg som utredningen inte närmare berör:

•Budgetering och allokering av medel, kompetensutveckling, med- vetandehöjande, normer och riktlinjer för tillgänglighet (inklusive universell utformning), forskning, utveckling, information och främjande av tillgång till ny teknik (inklusive universell utformning).

Översyn av lagstiftning behövs

Sverige har gjort ett vägval när det gäller relationen mellan nationell och internationell rätt. För att de internationella överenskommelser som Sverige tillträder ska bli gällande i den nationella rättsordningen krävs att de införlivas i nationell rätt. Det kan ske genom inkorpo- rering eller genom transformering.

25FN-konventionen artikel 4 (1d).

26FN-konventionen artikel 4 (5).

27FN-konventionen artikel 4 (1e).

28FN-konventionen artikel 4 (1b).

123

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

Att en internationell överenskommelse inkorporeras innebär att konven- tionen som sådan blir del av den nationella rättsordningen. Transformering däremot sker genom att konventioner helt eller delvis görs om till nationell författningstext. Införlivande sker i Sverige som huvudregel genom trans- formering. Trots att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna är bindande för det allmänna är de sällan tydliga i lagstift- ningen som just åtaganden om mänskliga rättigheter.29

För att leva upp till FN-konventionen behöver Sverige alltså säker- ställa att den lagstiftning som finns inom alla samhällsområden och på alla samhällsnivåer är lämplig och tillräcklig för att förverkliga FN-konventionens rättigheter.

Enligt utredningens mening behövs en aktuell genomlysning av svensk lagstiftning utifrån hur den står i överenstämmelse med FN- konventionen. Det handlar om att utvärdera hur väl lagstiftningen, i såväl formell mening som i utfallet, fungerar i förhållande till att säker- ställa FN-konventionens rättigheter. En liknande undersökning genomfördes i samband med att Sverige ratificerade FN-konven- tionen.30 Sedan dess har Sverige fått rekommendationer från FN- kommittén som också har antagit flera allmänna kommentarer vilka syftar till att vägleda staterna i hur konventionen ska genomföras.31

Regeringen har nyligen låtit utreda inrättandet av en nationell in- stitution för mänskliga rättigheter i Sverige. Utredaren har lämnat förslag att en nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige (en s.k. MR-institution) benämnd Sveriges nationella institution för mänskliga rättigheter, ska inrättas som en ny myndighet under reger- ingen. Institutionens övergripande uppdrag ska vara att självständigt främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.

Institutionens bevakning och undersökningar ska kunna ta sikte på alla slags hot, hinder och brister i fråga om respekten för och genomföran- det av de mänskliga rättigheterna. De ska kunna omfatta befintliga lagar

29SOU 2010:70, s. 18 f.

30Ds 2008:23 och Prop. 2008/09:28.

31När länder binder sig för internationella konventioner finns två alternativa tillvägagångssätt. Att binda sig först och rätta till brister för att leva upp till rättigheter sedan, eller rätta till bristerna först och sedan binda sig. När det gäller FN-konventionen om rättigheter för per- soner med funktionsnedsättning valde Sverige det första, medan exempelvis Norge och Fin- land valde den andra. I samband med ratificeringsprocessen i Sverige tillsattes en särskild ut- redare att se över förutsättningarna för Sverige att binda sig vid konventionen (Ds 2008:23). Utredaren konstaterade att mycket arbete återstod men att inget hindrade att Sverige ratifice- rade konventionen och fakultativa protokollet (där klagorätten är reglerad). Därigenom var Sverige 2008 först i Norden med att ratificera FN-konventionen. Norges ratificeringsprocess pågick till 2013. Island och Finland ratificerade FN-konventionen 2016.

124

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

och andra författningar men även offentliggjorda förslag till sådana. In- stitutionen ska även kunna göra undersökningar av hur författningarna tillämpas och andra empiriska undersökningar av betydelse för frågan om de mänskliga rättigheternas genomslag, exempelvis om allmänhe- tens kunskaper om rättigheterna.32

Enligt det aktuella utredningsförslaget ska institutionen fullgöra de uppgifter som ankommer på en oberoende nationell mekanism enligt FN-konventionen. Detta inkluderar bestämmelsen i artikel 33

(3)om att det civila samhället, särskilt personer med funktionsned- sättning och de organisationer som representerar dem, ska involve- ras i och fullt ut medverka i övervakningsförfarandet. Förslagen föreslås träda i kraft fr.o.m. år 2021.33

Nationella institutioner till skydd för mänskliga rättigheter har en viktig roll när det gäller implementeringen av mänskliga rättig- heter i nationell lagstiftning och praxis. Mandatet och organisa- tionen för institutionerna grundas på de s.k. Parisprinciperna, som delar upp det övervakande momentet i tre nivåer.

1.Institutionen ska undersöka och analysera gällande lagstiftning och administrativt regelverk, men också propositioner och andra förslag.

2.Institutionen har rätt att väcka frågor i relation till förverkligandet av lagstiftning och regelverk som har bäring på mänskliga rättig- heter.

3.Institutionen har ansvaret för att väcka frågor om kränkningar av mänskliga rättigheter, även beträffande enskilda fall.34

Enligt vår uppfattning är alltså en framtida MR-institution väl läm- pad att genomföra en aktuell genomlysning av svensk lagstiftning utifrån hur den står sig i överenstämmelse med FN-konventionen.

Integrering av rättigheter i alla politikområden

Av FN-konventionen framgår att rättigheterna ska integreras på alla områden - i alla riktlinjer och program.35 FN-konventionen ställer även vissa krav på förutsättningar för ett tvärsektoriellt genomfö- rande av konventionen på regeringsnivå. Det ska ske genom en eller

32Ds 2019:4.

33Ibid.

34Kjaerum & Lind (2017), s. 107 f.

35FN-konventionen artikel 4 (1c).

125

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

flera kontaktpunkter inom regeringen för frågor som gäller genom- förandet av FN-konventionen, så att frågor om funktionshinder ge- nomsyrar alla områden av politiken. Artikel 33 (1) kräver även att Sverige på lämpligt sätt ska överväga att inrätta eller utse en samord- ningsmekanism inom regeringen för att underlätta genomförandet av FN-konventionen inom olika sektorer och på olika plan.36

Syftet med att reglera dessa hur-frågor i konventionen har varit att undgå det som är känt som ”implementeringsglappet”. Det glapp som riskerar att uppstå när internationella mänskliga rätti- gheter enbart blir utfästelser på papper som inte får någon be- tydelse på nationell nivå.37 En sådan risk har man alltså velat mot- verka genom krav på att staterna utser en eller flera kontaktpunkter och överväger att inrätta eller utse en samordningsmekanism.

Har funktionshinderspolitiken rätt hemvist?

I Sverige är socialministern ansvarig för funktionshinderspolitiken inom regeringen. I Regeringskansliet ansvarar enheten för familj och sociala tjänster vid Socialdepartementet för att samordna funktionshinderspolitiken, bereda beslut och i övrigt biträda regeringen i frågor som rör funktionshinderspolitiken. Sedan 2015 leder enheten en interdepartemental arbetsgrupp med företrädare för enheter på olika departement. Arbetsgruppen ska bistå igenom- förandet av funktionhinderspolitiken, bland annat genom att bidra med områdesspecifika underlag. Vidare ska arbetsgruppen utbyta information och bidra till ett samordnat statligt agerande i reger- ingens löpande arbete med frågor som berör funktionshinders- politiken.38 För närvarande deltar arbetsgruppen i beredningen av de rekommendationer som FN-kommittén har lämnat till Sverige samt i att ta fram svar på FN-kommitténs lista med frågor till Sveriges rapport som ska lämnas senast 1 oktober 2019.39

36FN-konventionen artikel 33 (1).

37Mental Disability Advocacy Center (2011).

38”I arbetsgruppen ska företrädare ingå för de enheter på respektive departement som ansvarar för politiken för arbetsmarknad, socialförsäkring, folkhälsa, sjukvård och idrott, utbildning, transport, it, planläggning, bebyggelse och bostadsförsörjningsfrågor, kultur, rättsväsendet, konsument- frågor, barnrätt, diskriminering, mänskliga rättigheter, ungdomspolitik samt jämställdhet. Vidare ska företrädare för Finansdepartementet ingå, En tjänsteman på den enhet som ansvarar för sam- ordningen av funktionshinderspolitiken ska vara ordförande i arbetsgruppen”, utdrag protokoll S2015/06631/FST, 2015-10-15.

39FN (2018b), CRPD/C/SWE/QPR/2-3.

126

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

Under utredningens arbete har det framkommit synpunkter, bland annat från funktionshindersrörelsen och vissa myndighets- företrädare om att ansvaret för funktionshinderspolitiken borde ligga hos det statsråd som ansvarar för övriga delar av politiken för mänskliga rättigheter. I dagsläget kan funktionshinderspolitiken uppfattas som ett undantag från en ordning som bygger på att samla samtliga frågor knutna till mänskliga rättigheter hos en minister och ett departement.40

Utredningen har inte sett som sin uppgift att föreslå en för- ändring i regeringens inbördes ansvarsfördelning eller av Regerings- kansliets organisation. Särskilt inte som den nyligen tillträdda reger- ingen rimligen haft möjlighet att genomföra en sådan förändring om den hade funnit det motiverat.

6.2.2 Ökat inflytande och delaktighet för dem det berör

Utredningens förslag:

•Myndigheter ska samråda med organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning i processer som rör ge- nomförande, uppföljning och analys av funktionshinderspoli- tiken.

Utredningens bedömningar:

•Inflytande och delaktighet för personer med funktionsned- sättning ska säkerställas i processer som rör styrningen och uppföljningen av funktionshinderspolitiken på alla nivåer.

•Samråd i processer som rör genomförande, uppföljning och analys av funktionshinderspolitiken bör utvecklas till att inne- bära konsultation eller dialog eller, då det är möjligt, långvarigt inflytande.

40I en tematisk studie om implementering och övervakning av FN-konventionen finns rekom- mendationer till staterna om struktur och roll för de nationella mekanismerna, Thematic study by the Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights on the structure and role of national mechanisms for the implementation and monitoring of the Convention on the Rights of Persons with Disabilities (A/HRC/13/29).

127

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

En viktig utgångspunkt för utredningens arbete har varit att lämna förslag på processer som säkerställer inflytande och delaktighet för personer med funktionsnedsättning i styrningen och uppföljningen av funktionshinderspolitiken på ett sätt som tillvaratar deras exper- tis. Funktionshindersrörelsen har varit aktiva idégivare och med- skapare av flera betydelsefulla reformer under lång tid. Det har man lyckats med tack vare det engagemang som funnits i rörelsen sedan start som handlat om att samla en unik kunskap för att påverka inom ett eller flera samhällsområden.

Det finns således en lång tradition och erfarenhet av att funktions- hindersrörelsen bidrar med erfarenheter, kunskap och synpunkter.41 Vi menar också att våra förslag ligger i linje med ett modernt för- hållningssätt, där medborgare/rättighetsbärare också har en roll som samskapare av lösningar på olika samhällsutmaningar.

Medskapandeprocesser, ofta kallat människocentrerad design, är ett en central komponent i arbetet med universell utformning. Det handlar bland annat om att förstå och utgå från de strängaste krav- ställarnas behov (se även kap 5 och Bilaga 3). Här har alltså personer med funktionsnedsättning och funktionshindersrörelsen en viktig funktion.

Krav på samråd

Utredningen föreslår att det av förordningen (2001:526) om de stat- liga myndigheternas ansvar för genomförandet av funktionshinders- politiken ska framgå att myndigheter ska samråda med organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning i processer som rör genomförande, uppföljning och analys av funktionshinderspoli- tiken. Detta i syfte att säkerställa inflytande och delaktighet för personer med funktionsnedsättning enligt FN-konventionens krav på aktiv involvering av personer med funktionsnedsättning.

41Handikappförbunden (2014).

128

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

Aktiv involvering i beslut och övervakning

En central bestämmelse, artikel 4 (3), i FN-konventionen reglerar att organisationer som företräder personer med funktionsnedsätt- ning ska ingå i samråd och aktivt involveras i utformning och ge- nomförande av lagstiftning och riktlinjer för att genomföra och övervaka att konventionen förverkligas liksom andra beslutsfattande processer som berör personer med funktionsnedsättning.42

Det som avses i 4 (3) är samråd på alla samhällsnivåer; från högsta internationella och nationella beslutsfattande nivå till implemente- ring närmast rättighetsbäraren. Med andra ord så inkluderas även riksdag och regering i kravet på samråd och aktiv involvering.

En förklaring till den starka betoningen på inflytande och delak- tighet i FN-konventionen är rörelsen Disabled Peoples’ Interna- tional och Voice of our own – Vox nostra som uppstod på 1980-talet för att ge personer med funktionsnedsättning en egen röst, bland annat i FN. Den var främst en reaktion på att personer med funk- tionsnedsättning i många sammanhang enbart sågs som målgrupp och förmånstagare och att man inte hade talerätt i sina egna organi- sationer.43 På 1990-talet anammade funktionshindersrörelsen också en slogan Inget som påverkar oss utan oss – Nothing about us without us för att driva krav på att involvera personer med funktionsnedsätt- ning i policybeslut som berör dem själva.

Utgångspunkten för samråd och involvering är att de ska ha ka- pacitet för reell bäring på arbetet ”att genomföra denna konvention”. Det kräver i sin tur meningsfulla och resultatinriktade former för samråd och aktiv involvering. Hur lämpliga dessa former är avgörs i slutändan av om de faktiskt möjliggör för målgruppens meningsfulla påverkan på funktionshinderpolitiken.44

42Allmän kommentar 7, artikel 4 (3) och 33 (3).

43www.dpiap.org/about/dpi_ap/, hämtad 2019-04-02.

44Baserat på underlag från jur.dr. Anna Bruce, expert till utredningen.

129

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

Olika former för samråd med funktionshindersrörelsen

Det finns många former för samråd mellan det offentliga och personer med funktionsnedsättning och funktionshindersrörelsen. Omkring 60 funktionshindersorganisationer får statsbidrag och Funktionsrätt Sverige, Lika Unika och Nätverket för unga med funktionsnedsätt- ning (Nuft) utgör samarbetsorganisationer.

Funktionshindersdelegationen i Regeringskansliet

Inom Regeringskansliet utgör Funktionshindersdelegationen ett forum för samråd, där funktionshindersrörelsen och olika ansvariga ministrar och statssekreterare lyfter angelägna och aktuella frågor.

Under strategiperioden 2011–2016 hade regeringen som ambition att i dialog med dåvarande ”Handikappdelegationen” vidga möjlig- heten till utökat samråd med funktionshindersorganisationerna och andra berörda under strategiperioden. Det skulle ske dels på regerings- nivå, dels på myndighetsnivå.45 I samband med uppföljning av rekom- mendationer från FN-kommittén genomför Regeringskansliet dess- utom särskilda ”sakråd” med funktionshindersrörelsen.46

De första stegen mot mer institutionaliserade samrådsformer mellan regeringen och funktionshindersorganisationer togs 1995. Då tillsatte regeringen en statssekreterargrupp med ansvar för bered- ning och samordning av funktionshindersfrågor inom Regerings- kansliet, bland annat för ”en departementsövergripande dialog med handikapprörelsen”. 47

När regeringen 1998 inrättade ”Handikappdelegationen” med ledamöter från funktionshindersrörelsen, var FN:s standardregler en starkt bidragande orsak. I beslutet skrev Socialdepartementet att de- legationen ”utgör en nationell samordningskommitté för handi- kappfrågor”.48 FN:s standardregler angav att stater var ansvariga för att inrätta nationella samordningskommittéer eller liknande och att

45Regeringen. En strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken 2011–2016. Dnr: S2012.028.

46Sakråd är en arbetsmetod i Regeringskansliet som kan användas för att i en avgränsad sak- fråga ta del av kunskap och perspektiv från det civila samhällets organisationer. Sakråd kom- pletterar andra former av samråd och ökar kvaliteten i regeringens underlag, reger- ingen.se/sakrad, hämtad 2019-04-02.

47SOU 2004:54, s. 45.

48Regeringsbeslut 1998-03-05 (S98/1484/ST).

130

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

funktionshindersorganisationerna ”bör ha ett betydande inflytande

isamordningskommittén för att få gehör för sina intressen”49. Vi- dare betonades att stater ”bör ha fortlöpande kontakt med handi- kapporganisationerna och säkerställa att de kan delta i utformningen av den allmänna politiken”.50

År 2001 ombildades Handikappdelegationen igen till ett forum för överläggning och ömsesidig information mellan regeringen och handikapporganisationerna i frågor som är av särskilt intresse för personer med funktionshinder.51 2012 bytte delegationen namn till Funktionshindersdelegationen.

Funktionshindersråd och motsvarande vid statliga myndigheter

Många myndigheter har olika samråd med företrädare för funktions- hindersorganisationer på nationell, regional och lokal nivå. MFD har kartlagt olika samråd med funktionshindersrörelsen och har bland annat konstaterat att många myndigheter har etablerade samråd och att samråden har utvecklats under den senaste strategiperioden. Samråd sker i form av funktionshindersråd, brukarråd eller brukar- delegation knutet till myndigheterna.52

I MFD:s senaste uppföljning av myndigheters arbete med att in- tegrera ett funktionshindersperspektiv i sin verksamhet angav knappt hälften av de svarande myndigheterna att de samråder med funktionshindersorganisationer i arbetet med att förbättra tillgäng- ligheten i myndighetens verksamhet.53

MFD har flera råd knutna till den egna myndigheten med repre- sentation från funktionshindersrörelsen: funktionshindersråd, kun- skapsråd och insynsråd.

49FN:s standardregler (A/RES/48/96), regel nr. 17.

50Ibid. Regel nr. 18.

51SOU 2004:54, s. 45.

52MFD (2016c).

53MFD (2019).

131

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

Forum för samråd i kommuner och regioner

I MFD:s senaste kartläggning svarande i princip alla kommuner och regioner att de har samråd med funktionshindersrörelsen på övergri- pande nivå.54

I Norge och Danmark har man lagstiftat om funktionshindersråd i kommunerna. Där finns också utbildningar som funktionshinders- rörelsen anordnar själva om påverkansarbete lokalt. I Norge har re- geringen nyligen beslutat om föreskrifter om råd för äldre, personer med funktionsnedsättning och ungdomar.55 Av föreskrifterna fram- går bland annat att:

Departementet foreslår at rådene skal sikres involvering på et tidlig tidspunkt i den kommunale saksbehandlingen, slik at rådenes uttalelse kan ha mulighet til å påvirke utfallet av saken.

Utveckling av samråd för ökat inflytande och delaktighet

Statliga myndigheter, kommuner och landsting/regioner efterfrågar i allt större utsträckning erfarenheter och kunskaper som företrädare för funktionshindersrörelsen har. Men i många fall saknar de tydliga strategier och rutiner för samverkan. Det har Vårdanalys kommit fram till i en kartläggning av patient- och funktionshindersrörelsen. Vårdanalys lyfte också problemet med sjunkande medlemsantal i många patient- och funktionshindersorganisationer, vilket också bi- drar till svårigheter att ”fånga rösten från dem det berör”. Samtidigt växer nya organisationer och organisationsformer fram.56 Vårdana- lys konstaterade också att det potentiella inflytandet tenderar att be- gränsas till hur agendan sätts, vilka frågor som tas upp och till att ge bidrag till förslag på hur problemen kan hanteras.57

MFD har också konstaterat att många aktörer har organiserat samråd med funktionshindersorganisationer, men att syftet med samråden behöver utvecklas. Myndighetens eget arbete kommer att fokusera mer på samskapande med de aktörer som med rätt stöd kan bidra till utvecklingen i både problemanalys och lösningar och verka

54MFD (2019).

55Høring – ny forskrift om råd for eldre, for personer med funksjonsnedsettelse og for ung- dom, Kommunal- og moderniseringsdepartementet (dec 2018).

56Vårdanalys (2015).

57Johansson, Johansson & Scaramuzzino (2011).

132

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

för att alla offentliga aktörer aktivt involverar personer med funk- tionsnedsättning och organisationer som företräder dem.58

Utredningen menar bland annat mot denna bakgrund att det finns utrymme för förbättringar när det gäller inflytande och delak- tighet i olika sammanhang. Alltför ofta handlar samråd om infor- mationsutbyte, där man delar information om det aktuella proble- met, alternativ, möjligheter och/eller lösningar. Utredningen menar att samråd i processer som rör genomförandet och uppföljningen av funktionshinderspolitiken – för att säkerställa inflytande och delak- tighet för personer med funktionsnedsättning – företrädesvis ska ske genom:

1.Konsultation där det finns utrymme att diskutera information om det aktuella problemet, alternativ, möjligheter och/eller lös- ningar, eller

2.Dialog i syfte att säkerställa att olika intressen, kunskap och önskemål förstås och beaktas i processen, eller då det är möjligt genom

3.Ett långsiktigt inflytande, från att identifiera problem, utveckla alternativ och lösningar till förslag för genomförande, besluts- underlag till uppföljning och utvärdering.59

Under olika skeden av en process kan olika former för samråd också växelverka. Detta belyser bland annat Europarådets vägledning för samverkan och inflytande, Koden för idéburna organisationers med- verkan i beslutsprocessen. Genom att analysera hur organisationerna involveras i olika skeden av processen, hjälper koden organisationer och myndigheter att utveckla sin samverkan.60

58MFD (2019).

59Fritt utifrån Sveriges Kommuner och Landstings delaktighetstrappa.

60MUCF, mucf.se/koden-ett-verktyg-inflytande, hämtad 2019-04-03.

133

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

6.2.3 Utvecklingskraft lokalt och regionalt

Utredningens bedömning:

•Regeringen bör uppmärksamma hur kommuner och regioner involveras och ges förutsättningar för att bidra till att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsned- sättning förverkligas i offentlig verksamhet på lokal och re- gional nivå och att det nationella målet för funktionshinders- politiken uppnås.

Sveriges internationella åtaganden utgör en del av ramverket för verksamheter inom kommuner och regioner. Kommuner och regi- oner har ett påtagligt inflytande över utfallet av funktionshinderspo- litiken på grund av det ansvar man har för välfärd, utbildning, fysisk planering m.m. En stor del av myndighetsutövningen utövas också på lokal och regional nivå, vilket innebär att det är där åtagandena gällande mänskliga rättigheter i stor utsträckning blir verklighet.

Den svenska samhällsmodellen bygger alltså i hög grad på att kommuner och regioner tar ansvar för välfärden. Därför påverkar kommunernas och regionernas sätt att ta sig an arbetet med genom- förandet av funktionshinderspolitiken på ett avgörande sätt om det nationella målet ska uppnås.

Kommunsektorns tydliga involvering i och inflytande över styr- ning och uppföljning av funktionshinderspolitiken påverkar därför i hög grad de förslag som utredningen presenterar.

Statliga myndighetsföreträdare har också framfört att de har små möjligheter att påverka utfallet av funktionshinderspolitiken genom den egna verksamheten. De statliga myndigheterna påverkar visser- ligen genom insatser inom sitt ansvarsområde men kan inte på egen hand driva utvecklingen på området som helhet. Utredningen menar att detta budskap behöver tas på allvar. Det innebär också att våra förslag präglas av ambitionen att åstadkomma ett gemensamt sam- hällsansvar där inte minst förtroendevalda på alla samhällsnivåer in- volveras i genomförandet av politiken.

Utredningen menar att eftersom kommunsektorns medverkan är så avgörande för om den nya funktionshinderspolitiken ska bli en framgång så bör regeringen i styrningen av politiken uppmärksamma hur kommuner och regioner involveras och ges förutsättningar för

134

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

att bidra till att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning förverkligas. Det bör ske i ordinarie styrning som berör länsstyrelserna eller enskilda myndigheter eller i särskilda former som vi beskriver angående uppdraget för en nationell sam- ordnare (se kapitel 8).

Mänskliga rättigheter i en lokal och regional kontext

Kommuner och regioner arbetar med mänskliga rättigheter i relation till medborgarna i deras möten med skola, vård och omsorg, i den lokala och regionala demokratin och även som arbetsgivare.

På flera håll har man organiserat frågor om mänskliga rättigheter på övergripande strategisk nivå. Som exempel kan nämnas Västra Göta- landsregionens kommitté för mänskliga rättigheter och Norrköpings kommun som har en förvaltning med ansvar för mänskliga rättigheter som är direkt underställd kommunstyrelsen. Samtidigt finns det fort- farande behov av ökad medvetenhet och kunskap, både ”kännedom om” och ”hur säkerställa/förverkliga”, för att implementera och leva upp till FN-konventionens åtaganden i olika verksamheter. Här, precis som i statlig verksamhet, måste medvetenhet och kunskap om konven- tionen integreras i praktisk verksamhet i form av ett människorätts- perspektiv och ett människorättsbaserat arbetssätt.

Utredningen ser ett stort värde i att understryka att rättigheterna i FN-konventionen ska implementeras och respekteras nära människan på lokal och regional nivå. Det finns också ett värde i att härleda mänskliga rättigheter till det nära mötet. Genom att kombinera verk- samhetens ”know-how” med FN-konventionens vägledning i en viss situation kan man komma fram till hur en rättighet bäst uppfylls.

När det gäller utbyte från den lokala nivån till den nationella, och regionalt/nationellt, är samarbetet i många fall svårt och omvittnat bristfälligt. Samarbeten mellan kommuner, och mellan nivåer, blir dock allt viktigare. Det finns även några exempel på samarbeten om mänskliga rättigheter under senare år. Inte minst MR-överenskom- melserna mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har synliggjort vad mänskliga rättigheter innebär i en svensk lokal och regional kontext.61

61Överenskommelse mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting om att stärka arbetet med mänskliga rättigheter på kommunal nivå, A2014/2289/DISK (2014–2017), Över- enskommelse mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting om att stärka arbetet med mänskliga rättigheter, Ku2017/00256/DISK, Ku2017/01466/DISK (2017–2018).

135

En god grund för styrning och uppföljning

SOU 2019:23

Nätverk för utveckling

De förslag som utredningen lägger fram utgår från hur den svenska samhällsstrukturen är uppbyggd och fungerar i praktiken. Här är kommunernas ansvar och självständighet en viktig grundbult. I fråga om att utveckla samhället menar vi att den kommunala självstyrelsen utgör en utvecklingskraft som Sverige behöver för att leva upp till funktionshinderspolitikens mål och för att förverkliga rättigheterna i FN-konventionen.

När man i andra sammanhang värnar närhetsprincipen handlar det ofta om att tillvarata utvecklingsmöjligheter som skapas genom att olika vägar och modeller kan prövas och jämföras med varandra. Detta ser vi också ligger helt i enlighet med ett modernt synsätt på styrning och uppföljning.

Samtidigt är vi måna om att inte fastna i ett format som signalerar att ”ensam är stark”. Tvärtom så förespråkar vi tvärsektoriell sam- verkan, oavsett vilka aktörer som berörs. Även här hittar vi många exempel på att utvecklingskraft skapas när man kan dra nytta av varandras erfarenheter och dela med sig av kunskap. Ett exempel på sådan tvärsektoriell samverkan mellan många olika aktörer är Förny- elselabbet, som är ett innovationslabb som hanterar komplexa sam- hällsproblem genom att sätta användaren i centrum.62 Även Idéburna offentliga partnerskap (IOP) är en samverkansform för att möta ge- mensamma samhällsutmaningar, där civilsamhället tillsammans med den offentliga sektorn, arbetar tillsammans.

I Norge arbetar man med universell utformning i kommunnät- verk som organiseras via KS, som är Norges motsvarighet till SKL.63 Sju nordiska städer har gått med i Världshälsoorganisationens nät- verk för Åldersvänliga städer. Städerna i nätverket har åtagit sig att arbeta långsiktigt och inom flera olika områden för att få äldre att själva medverka i utvecklingen.64

62Förnyelselabbet är ett initiativ från Sveriges Kommuner och Landsting, som samordnas av Stiftelsen Svensk Industridesign.

63ks.no/fagomrader/velferd/universell-utforming/kommunenettverk-universell-utforming/, hämtad 2019-04-03.

64who.int/ageing/projects/age_friendly_cities_network/en/, hämtad 2019-04-03.

136

SOU 2019:23

En god grund för styrning och uppföljning

Länsstyrelsernas MR-uppdrag

Ett traditionellt sätt att koppla ihop samhällets olika nivåer är att an- vända länsstyrelserna som ”statens förlängda arm” ut i landet. Läns- styrelserna ska verka för att nationella mål får genomslag i länet.65 Länsstyrelserna har såväl ett samordnings- och utvecklingsuppdrag som ett uppdrag att stötta och sprida kunskap när det gäller mänsk- liga rättigheter och när det gäller funktionshinderspolitiken speci- fikt.

Utredningen ser positivt på att använda statens regionala nivå för att koppla ihop samhällsnivåer och politik. Länsstyrelsernas närvaro på regional nivå bör kunna utvecklas vidare som ett verktyg för ge- nomförandet av funktionshinderspolitiken.

Som en följd av den senaste funktionhinderspolitiska proposi- tionen (prop. 2016/17:188) ska länsstyrelserna också, tillsammans med MFD ge stöd till landsting och kommuner att genomföra sina funktionshinderspolitiska strategier och planer.66

I samband med att regeringen antog en handlingsplan för mänsk- liga rättigheter 2006–2009, gav man länsstyrelserna i uppdrag att verka för att de mänskliga rättigheterna får genomslag på regional och lokal nivå.67 I uppdraget ingår att ge stöd till arbetet kommu- nerna och andra aktörer genomför på området.68 Ett nätverk med samtliga länsstyrelser har utvecklat ett metodstöd för ett rättighets- baserat arbetssätt.

Länsstyrelsen i Dalarnas län ansvarar sedan 2014 för att samordna länsstyrelsernas utvecklingsarbete med mänskliga rättigheter.69

65Länsstyrelserna ska enligt förordningen (2017:868) med länsstyrelseinstruktion verka för att nationella mål får genomslag i länet samtidigt som hänsyn ska tas till regionala förhållanden och förutsättningar.

66Regleringsbrev för budgetåret 2018 avseende Myndigheten för delaktighet (S2017/07302/RS).

67Skr. 2005/06:95.

68Regleringsbrev för budgetåret 2019 avseende länsstyrelserna (Fi2018/03219/SFÖ, Fi2018/03233/SFÖ, Fi2018/03280/SFÖ m.fl.).

69Uppdrag till Länsstyrelsen i Dalarna att samordna och utveckla länsstyrelsernas arbete med mänskliga rättigheter, Ku2017/00707/DISK, Ku2017/00255/DISK.

137

7Styrning och uppföljning i praktiken

7.1FN-konventionen och utredningens prioriteringar

Utredningens förslag:

•Genomförandet av funktionshinderspolitiken ska styras genom mål inom sju samhällsområden av särskild betydelse för att det nationella målet ska uppnås:

–Arbete och försörjning

–Utbildning och livslångt lärande

–Transporter

–Kultur

–Hälso- och sjukvård samt tandvård

–Social välfärd och trygghet

–Bostad, byggd miljö och samhällsplanering.

•Sju frågor av särskild vikt för politiken ska prioriteras i genom- förandet och uppföljningen av funktionshinderspolitiken:

–Digitalisering

–Demokratisk delaktighet

–Rättssäkerhet och rättsväsende

–Fritid och idrott

–Folkhälsa

–Upphandling

–Konsumentfrågor.

139

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Sveriges funktionshinderspolitik som grundas på det nationella målet och FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsned- sättning (FN-konventionen) ska omfatta och beröra hela samhället. Samtidigt finns det skäl att prioritera vissa särskilt viktiga frågor och samhällsområden.

I detta avsnitt beskriver utredningen sina utgångspunkter för, samt bedömningar och förslag om, vilka samhällsområden som ska prioriteras. Vi ger också en beskrivning av grundläggande artiklar i FN-konventionen.1

7.1.1Vissa områden och frågor bör prioriteras

En viktig utgångspunkt för utredningen har varit att vissa samhälls- områden och frågor bör lyftas fram och prioriteras om Sverige ska åstadkomma en ambitions- och tempohöjning i utfall och resultat av politiken. Utredningens förslag bygger på en värdering och prioritering av vilka samhällsområden som är mest angelägna för genomförandet av funktionshinderspolitiken. Grunden för detta är regeringens bedöm- ning att utvecklingstakten för att nå målen för funktionshinders- politiken måste öka. Tidigare uppföljning visar också att genomslaget varierar mellan olika områden. De iakttagelser som utredningen gjort ger också vid handen att såväl kunskapen om funktionshinderspolitiken som viljan att aktivt arbeta för att uppnå dess mål varierar mellan olika sektorer. Därför är det viktigt att tydligt prioritera mot vilka samhälls- områden och frågor som utvecklingsarbetet primärt ska riktas. Vi lämnar också förslag på mål inom sju prioriterade samhällsområden. Formulerandet av målen har bland annat utgått från det nationella målet för funktionshinderspolitiken och att målen ska täcka hela samhället.

Utredningens förslag är att styrning och uppföljning av funk- tionshinderspolitiken prioriteras till sju samhällsområden som när- mare presenteras nedan. Det finns dock några frågor av särskild vikt som utredningen bedömer att av olika skäl inte är lämpliga att hantera genom vår modell med prioriterade samhällsområden. De behöver därför hanteras i särskild ordning. Dessa sju frågor presen- teras i avsnitt 7.3.

1Kapitlets framställning av FN-konventionens artiklar bygger på underlag av jur.dr. Anna Bruce, expert till utredningen.

140

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

7.1.2Sju prioriterade samhällsområden

Utredningen har identifierat sammanlagt sju samhällsområden som

vibedömer har särskild betydelse för att det nationella målet ska uppnås.

Vid valet av samhällsområden har vi i beaktat artiklar i FN- konventionen, prioriterade områden i regeringens proposition (2016/17:188) Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspoli- tiken och förslag om prioriterade områden som Myndigheten för delaktighet (MFD) tidigare tagit fram.2 Utredningen har även beak- tat de ställningstaganden (positioner) som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har antagit när det gäller funktionshinder och del- aktighet.3

Inte minst i denna del av arbetet har utredningen haft ambitionen att tänka nytt med inspiration från FN-konventionen. Samtidigt är

vimedvetna om att vi inte börjar från start. Därför har vi också be- aktat tidigare utpekade samhällsområden och myndigheter. Det vill säga myndigheter som har ett sektorsansvar (eller motsvarande) i sin instruktion och/eller har varit strategiska myndigheter i den senaste funktionshinderspolitiska strategin 2011–2016.

Att göra en hårdare prioritering än vad som gjorts i tidigare stra- tegier har varit en tydlig målsättning i vårt arbete. Våra förslag hand- lar om att koncentrera genomförandet av politiken till de områden där det är mest angeläget att göra skillnad. Även om funktions- hinderfrågorna slår igenom på alla samhällsområden och alla myn- digheter har ett grundläggande ansvar så måste några områden prio- riteras om ambitionen att öka takten i genomförandet av politiken ska kunna bli verklighet.

De samhällsområden utredningen prioriterar i detta förslag har avgörande betydelse för såväl jämlika levnadsvillkor som för del- aktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning. Vi ser exempelvis arbetsmarknads- och utbildningsområdena som cen- trala och något av ett nav som insatser på andra områden bör kretsa kring. Dessa har, enligt utredningens mening, särskilt stor betydelse för en individs delaktighet i samhället.

När det gäller arbete och utbildning är detta också områden där det är viktigt att det inte uppstår vattentäta skott mellan aktörernas

2MFD (2016a).

3SKL (2017).

141

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

arbete med att förbättra delaktighet. En god utbildning är oftast en förutsättning för att få en sysselsättning. Tillgängliga transporter är nödvändiga för att kunna man ska kunna ta sig till arbete eller ut- bildning eller för ta del av samhällsservice.

Utredningen anser att genomförandet av funktionshinderspoli- tiken bör prioriteras till följande samhällsområden:

•Arbete och försörjning

•Utbildning och livslångt lärande

•Transporter

•Kultur

•Hälso- och sjukvård samt tandvård

•Social välfärd och trygghet

•Bostad, byggd miljö och samhällsplanering.

För varje samhällsområde föreslår vi att en myndighet ska vara sam- ordnande i förhållande till övriga berörda aktörer samt att en eller flera myndigheter ska ha ett utpekat ansvar för att bidra till genom- förandet och/eller uppföljningen av funktionshinderspolitiken. Vilka dessa myndigheter är och vad som närmare ska ligga i deras uppgifter presenteras i avsnitt 7.4.

7.1.3En målnivå är tillräcklig

I den strategi för funktionshinderspolitiken som gällde år 2011–2016 återfanns mål på två nivåer, inriktningsmål för olika samhällssek- torer samt delmål för enskilda myndigheter. MFD:s förslag till ny strategi hade en liknande logik med effektmål på sektorsnivå och mer preciserade resultatmål inom respektive sektor. Dessa var dock inte knutna till enskilda myndigheter. I den tidigare strategin formu- lerades inriktningsmålen av regeringen medan delmålen föreslogs av myndigheterna själva. Dessa fastställdes sedan av regeringen. Kort- fattat kan sägas att det gamla systemet led av att delmålen var mycket olika till sin karaktär och i flera fall ansågs harmoniera dåligt med de övergripande inriktningsmålen.

142

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Utredningen har inte övervägt en mer avancerad eller detaljerad målstruktur än den som gällde under tidigare strategi. Det är viktigt att inte ha en övertro på att väl formulerade mål löser alla problem. Samtidigt kan formulerandet av mål vara ett sätt att över huvud taget få upp frågan på dagordningen. Kommunala företrädare har vittnat om att den tidigare strategin åtminstone gjorde att man kunde lyfta frågorna i organisationen, oavsett hur väl målen var formulerade. När strategin löpt ut blev det svårare eftersom man inte tydligt kunde hänvisa till ett samhälleligt uppdrag.

Det är en uttrycklig ambition hos utredningen att undvika en allt- för långtgående detaljstyrning eller byråkratisering. Det finns mycket som talar för att särskilt politikområden som sträcker sig över många sektorer kan vara problematiska att styra enligt en enkel och detaljerad mål- och resultatstyrningsmodell. Detta ställer mycket stora krav på den som formulerar målen. Krav som avser processen är därför lämpligare. Det gäller alltså att ha en bred verktygslåda tillhands.

Vi bedömer därför att samverkan och uppföljning snarare än de- taljerade mål är en väsentligt bättre väg att gå. Olika myndigheter kan också vara olika lämpliga eller mottagliga för styrning genom mål. Vi har som framgått sett syftet med denna utredning som att i första hand lägga fokus på en process för styrning, samordning och uppföljning än att precisera resultatet av denna. Mot denna bakgrund har vi sett det som en rimlig och lämplig ambitionsnivå att lämna väl förankrade förslag på mål på en nivå liksom förslag på indelning i samhällsområden.

7.1.4Målen utgår från det nationella målet och täcker hela samhället

För att få ett sammanhållet och effektivt styrsystem krävs att de in- gående målen både är användbara och stödjer och harmonierar varandra. Utredningen lämnar förslag på mål för de sju prioriterade samhällsområdena. Dessa mål kommer att utgå från det av riksdagen fastställda nationella målet funktionshinderspolitiken. När vi har formulerat mål som vi lämnar på förslag avsnitt 6.3.6 har vi utgått följande utgångspunkter:

Målen ska utgå från det nationella målet för funktionshinders- politiken samt:

143

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

•Generella artiklar i FN-konventionen och artiklar med särskild relevans för samhällsområdet

•Täcka hela samhällsområdet och inte bara de statliga myndig- heterna.

Det har för utredningen handlat om att precisera eller tydliggöra ett ansvar som redan ålagts de statliga myndigheterna genom Sveriges rati- ficering av FN-konventionen, det övergripande nationella målet för funktionshinderspolitiken och det ansvar som följer av förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av funktionshinderspolitiken (genomförandeförordningen). Det är vik- tigt att påpeka att enskilda myndigheter inte ensamma kan uppnå målet inom ett specifikt samhällsområde, utan att utvecklingen är beroende av samarbete och samordning mellan flera aktörer.

Vid formuleringen av förslag till mål har vi gjort en kartläggning av relevanta artiklar i FN-konventionen, även de artiklar som regle- rar samtliga samhällsområden.

Vi har också gått igenom andra nationella mål för berörda poli- tikområden liksom andra relevanta styrmedel. Vår bedömning är att dessa främst har andra syften som sällan preciserar myndigheternas ansvar för genomförandet av funktionshinderspolitiken på ett till- räckligt sätt. Vi ser därför ingen risk för att våra förslag skulle inne- bära en dubbelreglering, eller innebära onödiga pålagor på myndig- heterna.

Ett fungerande styr- och uppföljningssystem för funktions- hinderspolitiken kan inte begränsas till den statliga sektorn. Vi har därför ställt krav på att målen ska täcka hela samhällsområdet och inte bara de statliga aktörerna. Inte minst kommuner och regioner är viktiga aktörer inom funktionshinderspolitiken. FN-konven- tionen kräver att även den verksamhet som bedrivs inom dessa sek- torer lever upp till konventionens krav och att det är statens uppgift att se till att detta sker.

Utredningens förslag och överväganden avgränsar sig till en mo- dell för övergripande målstyrning, samverkan och uppföljning. Ut- över målstyrningen styrs de olika samhällsområdena genom en rad andra statliga styrmedel. Vi går inte igenom all typ av styrning här. Vi vill dock inte ge en alltför snäv bild av styrningen av funktions- hinderspolitiken genom att inte nämna exempel på de olika styr- medel som regering och riksdag har till hands. Beskrivningen här kan

144

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

förhoppningsvis också synliggöra hur mångfacetterad den statliga styrningen är på det funktionshinderspolitiska området.

Till att börja med så kan vi konstatera att de flesta av de prioriterade samhällsområdena omfattas av tillgänglighets- och diskrimineringslag- stiftningen. Diskrimineringslagen (2008:567) stadgar att bristande till- gänglighet är en form av diskriminering (se även prop. 2013/14:198). Genomförandeförordningen reglerar att myndigheterna ska beakta de funktionshinderspolitiska målen i sin verksamhet.

7.1.5Ökad jämställdhet och barnrättsperspektiv

Det nya nationella målet för funktionshinderspolitiken är, som tidi- gare nämnts,4

att med FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvill- kor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställd- het och till att barnrättsperspektivet beaktas.

Redan i målet lyfts alltså två frågor fram som särskilt viktiga för ar- betet med att implementera det nationella målet och därmed FN- konventionen: frågor om jämställdhet och barnfrågor. Dessa frågor förutsätts därmed genomsyra varje del av arbetet med funktions- hinderpolitiken, inklusive de sju prioriterade samhällsområden och de sju frågor av särskild vikt som utredningen väljer att lyfta fram.

Jämställdhet

Målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.5

Iinledningen till FN-konventionen slås fast nödvändigheten av att införliva ett jämställdhetsperspektiv i alla strävanden att främja fullt åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för personer med funktionsnedsättning.6 Här understryks också att

4Bet.2017/18:SoU5, s. 14.

5Prop. 2008/09:1, AU1, rskr. 115.

6Jämställdhet mellan kvinnor och män, är också en av de grundläggande principer som slås fast i artikel 3.

145

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

kvinnor och flickor med funktionsnedsättning ofta är utsatta för större risk, både inom och utom hemmet, för våld, skada eller över- grepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnytt- jande.7 Staterna ska därför vidta åtgärder för att säkerställa att de fullt och likaberättigat åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläg- gande friheter. Även andra artiklar i konventionen understryker vikten av att anlägga ett jämställdhetsperspektiv i förverkligandet av konven- tionen.

Jämställdhetsmyndigheten är sedan 2018 ansvarig myndighet på området med uppgift att se till att regeringens jämställdhetspolitiska prioriteringar får genomslag genom att bidra till ett effektivt genom- förande av jämställdhetspolitiken.

Barn och unga

Barnrättspolitiken utgår från de mänskliga rättigheter som ska till- försäkras barn enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (Barn- konventionen) och andra internationella överenskommelser. Målet för barnrättspolitiken är att barn och unga ska respekteras och ges möjlighet till utveckling och trygghet samt delaktighet och infly- tande.8 Målet för ungdomspolitiken är att alla ungdomar ska ha goda levnadsvillkor, makt att forma sina liv och inflytande över samhälls- utvecklingen.9

Iinledningen till FN-konventionen slås fast att konventions- staterna åtagit sig att barn med funktionsnedsättning ska fullt ut åt- njuta alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn.10 Artikel 7 i konventionen handlar specifikt om barn med funktionsnedsättning. Av artikeln framgår att staten ska vidta alla nödvändiga åtgärder som behövs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning fullt åtnjuter alla mänskliga rättig- heter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn.

Barnombudsmannen (BO) har till uppgift att företräda barns och ungas rättigheter och intressen mot bakgrund av Sveriges åtagande enligt Barnkonventionen. BO ska bland annat driva på genomförandet

7Detta är också förklaringen till artikel 6 som är specifikt riktad mot situationen för just kvin- nor och flickor med funktionsnedsättning.

8Prop. 2008/09:1 utg.omr. 9 avsnitt 3.4, SoU1, rskr. 127.

9Prop. 2013/14:191, s. 16.

10FN-konventionen inledning (r).

146

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

och bevaka efterlevnaden av barnkonventionen. BO ska särskilt upp- märksamma att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med barnkonventionen. Både FN-kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (FN-kommittén) och Barnrättskommittén har rekommenderat Sverige att stärka stödet till föräldrar som har barn med funktionsnedsättning.

7.1.6Fyra områden för att nå det nationella målet

I riksdagens beslut om det nationella målet för funktionshinder- politiken slås fast att genomförandet av det nya nationella målet ska inriktas mot fyra områden:11

•Principen om universell utformning

•Befintliga brister i tillgänglighet

•Individuella stöd och lösningar för individens självständighet

•Förebygga och motverka diskriminering.

Dessa fyra områden som kan beskrivas som tvärgående eller sektors- övergripande bör liksom jämställdhet och barnfrågor enligt utred- ningen genomgående vara integrerade i den modell för att styra och följa upp funktionshinderspolitiken som vi redovisar i förslag nedan.

Universell utformning

Den första inriktningen, principen om universell utformning har be- skrivits utförligt i kapitel 5 (liksom i bilaga 3). Universell utform- ning handlar om att göra rätt från början och att i så stor utsträck- ning som möjligt undvika att skapa otillgänglighet och därmed behov av anpassningar i efterhand. Principen bygger på att såväl tjänster och program som produkter och miljöer ska utvecklas så att de kan nyttjas av alla redan från början.

Genom FN-konventionen har Sverige åtagit sig att genomföra eller främja forskning och utveckling av universellt utformade pro- dukter, tjänster, utrustning och anläggningar.12 Kärnan i universell

11Prop. 2016/17:188, s. 26.

12FN-konventionen artikel 4 (f) allmänna åtaganden.

147

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

utformning utrycks som att de produkter, miljöer, program och tjänster som utvecklas ”ska kunna användas av alla i största möjliga utsträckning utan behov av anpassning och specialutformning”.13

Det är dock viktigt att framhålla att principen om universell ut- formning och dess fokus på situationer där utrymme finns att göra rätt från början, inte på något sätt minskar skyldigheten att systema- tiskt och proaktivt åtgärda hinder i den existerande miljön. Inte heller minskas skyldigheten att åstadkomma skälig anpassning och individuella lösningar och stöd där behov finns. Här är FN-konven- tionen tydlig: åtaganden om universell utformning ska inte utesluta hjälpmedel för enskilda grupper av personer med funktionsnedsätt- ning där så behövs.14

Befintliga brister i tillgänglighet

Den värld vi lever i dag är inte universellt utformad, utan har i stället betydande brister i tillgänglighet, vilket skapar hinder för jämlikhet och delaktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsätt- ning. I likhet med universell utformning är det även här användbar- het som ska uppnås, men processen blir en annan eftersom det hand- lar om att åtgärda redan existerande brister. Regeringen klargör i propositionen om nytt nationellt mål för funktionshinderspolitiken tillgänglighetens betydelse och menar att den är grunden för genom- förandet av funktionshinderspolitiken. Om alla invånare ska kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter är det nödvändigt att hinder orsa- kade av tidigare bristfälliga processer och beslut undanröjs så att människor uppnår jämlikhet och tillgänglighet oavsett funktionsför- måga.15

Av artikel 9 i konventionen om Tillgänglighet framgår att det krävs ett omfattande arbete för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och fullt ut delta på livets alla områden. Att åtgärda hinder är artikelns kärna och den nämner explicit ”identifiering och undanröjande av hinder och barriärer mot tillgänglighet”. Artikeln har en bred omfattning av de hinder som ska åtgärdas. Denna bredare innebörd beror på att fokus i artikeln

13Ibid artikel 2 Definitioner.

14Ibid.

148

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

ligger på att alla personer med funktionsnedsättning ska kunna åt- njuta alla konventionens rättigheter. Således kräver inriktningen mot brister i tillgänglighet att arbetet omfattar alla hinder som gör en plats eller verksamhet oanvändbar för personer med olika funk- tionsnedsättningar, inte bara fysiska hinder. Av artikel 1 i konven- tionen framgår vidare att detta gäller alla personer med funktions- nedsättning, exemplifierat med ”personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella och sensoriska funktionsnedsättningar”.

Individuella stöd och lösningar för individens självständighet

Generella lösningar för att öka tillgängligheten kan inte alltid garan- tera tillträde och tillgång för alla till alla delar i samhället. Det finns individer för vilka tillgänglighet i vissa fall måste säkerställas på andra sätt. Det är därför nödvändigt att enskilda har rätt till individuella stöd och lösningar som ger möjligheter till ett självständigt liv. Det handlar om individuella stöd och lösningar som samhället tillhanda- håller t.ex. hjälpmedel, ledsagning, färdtjänst, särskilt stöd i skolan och personlig assistans. Dessa stöd och lösningar syftar till att indi- viden ska uppnå självständighet, delaktighet och jämlikhet i sam- hället och kan fungera som både kompensation av brister i sam- hällets utformning och kompensation av funktionsförmåga.

Som nämnts ovan framgår uttryckligen av konventionen att uni- versell utformning inte ska utesluta hjälpmedel för enskilda grupper av personer med funktionsnedsättning där så behövs. Det krav på att vidta alla ändamålsenliga åtgärder som ställs i konventionen innebär att ingen av de tre inriktningarna universell utformning, existerande brister i tillgänglighet eller individuella stöd och lösningar helt kan ersätta en annan.16 När det systematiska, proaktiva eller förebyg- gande arbete som de två första inriktningarna innebär inte lyckats säkerställa rättigheterna för en individ, krävs reaktiva åtgärder i efterhand som skräddarsys efter individens behov.

Kravet på skälig anpassning, som är en del av åtagandet under konventionens artikel 5 Jämlikhet och icke-diskriminering, innebär att staterna ska ta nödvändiga och ändamålsenliga ändringar och an- passningar för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning

16Ibid artikel 4 Allmänna åtaganden.

149

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

på lika villkor som andra kan åtnjuta eller utöva alla mänskliga rät- tigheter och grundläggande friheter. Undantaget är att åtgärderna inte innebär en oproportionerlig eller omotiverad börda. En annan kategori av individuella lösningar, som inte på samma sätt är begrän- sade av vilken börda de utgör för skyldighetsbäraren, utgörs av de krav på individualiserade lösningar som tas upp i konventionens en- skilda artiklar.17

I FN-konventionen är universell utformning, åtgärdandet av exi- sterade hinder och individuella stöd och anpassningar komplette- rande lösningar på samma problem: dvs. bristande användbarhet av verksamheter och platser. Det proaktiva arbetet dvs. universell ut- formning (när möjlighet finns att utforma från ’scratch’) och åtgär- dandet av existerande hinder (när möjligheterna är begränsade till att göra ändringar i befintliga processer och strukturer) ska initieras omedelbart och fortgå systematiskt. Det reaktiva arbetet med skälig anpassning och individuella stöd ska initieras så fort en individ möter bristande användbarhet inom livsområden som skyddas av konven- tionens rättigheter. De proaktiva och de reaktiva skyldigheterna som inriktningarna innebär är alltså parallella spår under FN-konven- tionen. Dessa är inte utbytbara.

Ska det nationella målet kunna uppnås måste den enskilde ha rätt till anpassning och individuella lösningar när samhällets agerande skapar funktionshinder. Utan individuella stöd och lösningar blir till exempel målen om jämlika möjligheter i arbetsliv och utbildning inte genomförbara.

Utredningen vill därför understryka betydelsen av att olika sam- hällsaktörer ser nödvändigheten i att individuella stöd och lösningar samspelar med de strukturella och generella insatser som vidtas i ge- nomförandet av funktionshinderspolitiken.

17Detta gäller t.ex. exempelvis i artikel 24 (2d) Utbildning i form av ”nödvändigt stöd inom det allmänna utbildningssystemet”, i artikel 12 (3) Likhet inför lagen i form av ”stöd de kan behöva för att utöva sin rättskapacitet”, i artikel 13 Tillgång till rättssystemet i form av ”pro- cessuella och åldersrelaterade anpassningar för att underlätta en verksam roll […] i rättsliga förfaranden”, och i artikel 19 (b) Rätt att leva självständigt och att delta i samhället i form av ”sådant personligt stöd som är nödvändigt för att stödja boende och deltagande i samhället och för att förhindra isolering och avskildhet från samhället”. Rättighetsövergripande krav på personligt anpassat stöd finns i artikel 9 Tillgänglighet. Rättighetsövergripande krav på tillgång till individuella stöd i form av hjälpmedel är en del av åtagandet under artikel 4 (1g) Allmänna åtaganden, och specifika krav finna även bland annat under artikel 20 (b) Personlig rörlighet och artikel 26 (3) Habilitering och rehabilitering.

150

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Förebygga och motverka diskriminering

Ett övergripande syfte med det nationella målet, den nya politiken och FN-konventionen är att förebygga och motverka diskriminering och att uppnå ett jämlikt åtnjutande av mänskliga rättigheter. Diskrimi- nering som har samband med funktionsnedsättning är enligt diskrimi- neringslagen (2008:567) förbjuden. Begreppet diskriminering omfattar flera former av diskriminering nämligen direkt diskriminering, indirekt diskriminering, bristande tillgänglighet, trakasserier, sexuella trakasse- rier och instruktion att diskriminera. Lagen ställer även krav på före- byggande arbete mot diskriminering. DO som har tillsyn över diskri- mineringslagen har en central roll i detta arbete. Det bredare arbetet för ett jämlikt åtnjutande av FN-konventionens rättigheter utan diskri- minering utgör en dimension av alla implementeringsåtgärder, då de syftar att åtgärda den nuvarande lägre nivån av rättighetsåtnjutande som drabbar personer med funktionsnedsättning.

Förbudet mot diskriminering och kravet på ett jämlika möjlig- heter är en av huvudprinciperna för mänskliga rättigheter.18 Arbetet med att förebygga och motverka diskriminering och verka för ett jämlikt åtnjutande av värdefulla livsmöjligheter är grundläggande i en demokrati och i arbetet med att upprätthålla skyddet för mänsk- liga rättigheter.

I konventionens artikel 5 Jämlikhet och icke-diskriminering ut- vecklas de krav som ställs på konventionsstaterna utifrån denna centrala princip. Åtagandet har fyra aspekter. För det första att alla människor är lika inför och enligt lagen.19 Detta krav är riktat till domstolar och andra organ som tolkar och tillämpar rätten. Det innebär att lagar och regler ska tillämpas på personer med funktionsnedsätt- ning på samma sätt som på andra.

För det andra framgår av artikeln att alla utan diskriminering är berättigande till lika skydd och lika förmåner enligt lagen.20 Detta krav är riktat till lagstiftaren och innebär ett krav på att säkerställa att den lag som finns, är lämplig och tillräcklig för att åstadkomma

18FN-konventionen använder uttrycken att åtnjuta en rättighet jämlikt och att åtnjuta en rättighet utan diskriminering övervägande som utbytbara, därav hänvisningen till en princip. Se Bruce (2014), s. 226–235.

19FN-konventionen artikel 5 (1).

20Ibid artikel 5 (1).

151

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

ett jämlikt åtnjutande av mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

För det tredje så ska staterna förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning och garantera personer med funktionsned- sättning lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder.21 Detta krav syftar på en specifik form av lagstiftning: dvs. bestämmelser som kan åberopas av individer och grupper för att väcka talan om diskriminering inom alla de livsområden som täcks av konventionen.

För det fjärde ska kravet på skydd mot diskriminering i artikel 5 ses tillsammans kravet i artikel 4 på att staterna ska vidta alla ända- målsenliga åtgärder, däribland lagstiftning för att motverka diskri- minering av personer med funktionsnedsättning.22 Således är åtagan- det att skydda mot diskriminering vidare än enbart lagstiftning och rättstillämpning och kräver att man använder ett brett spektrum av olika styrmedel.

På så sätt är arbetet mot de övriga tre inriktningarna ovan även ett arbete för jämlikhet och mot diskriminering. Genom implemen- teringen av universell utformning, åtgärdandet av befintliga brister i tillgänglighet samt kravet på individuella stöd och lösningar när så krävs så säkerställs ett jämlikt åtnjutande av FN-konventionens rät- tigheter.

För utredningen är det därför av central betydelse att våra över- väganden, bedömningar och förslag till ny styrning och uppföljning av funktionshinderspolitiken utgår från en grundläggande kunskap om hinder för att uppnå jämlikhet och icke-diskriminering. Personer med funktionsnedsättning är fortsatt utsatta för diskriminering på grund av att de har en funktionsnedsättning. Det är därför viktigt att arbetet med att motverka och förebygga diskriminering fortgår.

7.1.7Generella artiklar i FN-konventionen

De sju prioriterade samhällsområdena och de sju frågor av särskild vikt som vi presenterar senare i detta kapitel är framtagna utifrån de rättigheter som skyddas i FN-konventionen. I beskrivningen i av- snitt 7.2 tar vi huvudsakligen upp de av FN-konventionens artiklar

21Ibid artikel 5(2).

22Ibid artikel 4 (1a) Allmänna åtaganden.

152

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

som är specifikt relevanta för det enskilda samhällsområdet. Av ut- rymmesskäl utvecklar vi inte artiklarna närmare, utan detta arbete måste göras av de som ska omsätta konventionen i praktiken det vill säga de ansvariga myndigheterna.

Som andra konventioner vilka rör mänskliga rättigheter är FN- konventionen strukturerad så att den inleds med artiklar som inte hänför sig endast till en specifik rättighet, utan är relevant för tolk- ningen och implementeringen av varje rättighet i konventionen. Dessa artiklar ska vara med i arbetet med varje del av det funktions- hinderpolitiska målet, inbegripet de sju prioriterade samhällsområ- dena och de sju frågorna. Många av de allmänna artiklarna handlar i första hand om hur rättigheterna ska förverkligas och finns därför med i analysen av FN-konventionens betydelse för styrning och över- vakning ovan. Fokus nedan ligger på hur de bärande dragen i dessa artiklar ska prägla arbetet mot alla rättigheterna i FN-konventionen, inbegripet de sju samhällsområdena och de sju prioriterade frågorna.

Artikel 3 Allmänna principer

Artikel 3 ska fungera som ledstjärna för all tolkning och allt arbete för att implementera FN-konventionens rättigheter. Ingen av de aspekter som räknas upp i Artikel 3 kan ges avkall på i de åtgärder och lösningar som väljs för att göra FN-konventionens rättigheter till verklighet. Det gäller allt arbete på alla samhällsnivåer och inom alla samhällssektorer.

Artikeln slår fast följande principer för arbetet med konventionen:

a)Respekt för inneboende värde, individuellt självbestämmande, inne- fattande frihet att göra egna val samt enskilda personers oberoende

b)Icke-diskriminering

c)Fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället

d)Respekt för olikheter och accepterande av personer med funk- tionsnedsättning som en del av den mänskliga mångfalden och mänskligheten

e)Lika möjligheter

f)Tillgänglighet

153

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

g)Jämställdhet mellan kvinnor och män

h)Respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning och respekt för deras rätt att be- vara sin identitet.

Majoriteten av principerna överlappar den precisering av funktions- hinderspolitiken som riksdagen slagit fast genom det nya nationella målet. Icke-diskriminering (b) och lika möjligheter (e) samt till- gänglighet (f) utgör specificerade inriktningar för arbetet mot målet. Fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället (c) är en del av själva målformuleringen, liksom jämställdhet (g) och barns rättigheter (h).

Att koppla genomförandet av det nationella målet till FN-kon- ventionen innebär att även de resterande principerna måste få ge- nomslag i arbetet med den nationella funktionshinderpolitiken.

Artikel 4 Allmänna åtaganden

Artikel 4 kan beskrivas som navet i både hur konventionens rättig- heter ska bli verklighet, vem som ska ta vilken roll i förverkligandet av rättigheterna och hur mycket som krävs. Således ska allt arbete med det nationella målet för funktionshinderpolitiken ta avstamp i denna artikel. Artikeln slår fast en lång rad åtaganden för staterna i syfte att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funk- tionsnedsättning utan diskriminering av något slag.

Åtagandena gäller b.la. krav på lagstiftning för att tillförsäkra rät- tigheter och motverka diskriminering liksom andra åtgärder för att avskaffa diskriminering och uppnå ett fullt och jämlikt åtnjutande av mänskliga rättigheter. I artikeln ställs också krav på forskning om bl.a. universellt utformade produkter, tjänster, utrustning och an- läggningar. Här finns också krav på utbildning av om de rättigheter som konventionen innebär för de som arbetar med personer med funktionsnedsättning. Åtagandena i Artikel 4 omfattar alla nivåer (statlig, regional och kommunal) liksom alla samhällssektorer.

154

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Artikel 5 Jämlikhet och icke-diskriminering

Av artikel 5 framgår att personer med funktionsnedsättningar har rätt till likhet inför lagen, att lagen ska användas för att skydda deras intressen i lika hög grad som andras och ett jämlikt åtnjutande av rättigheter och att skydd mot diskriminering ska skapas genom icke- diskrimineringslagstiftning och andra ändamålsenliga åtgärder. Artikel 5 är rättighetsövergripande och berör därmed åtagandena under varje artikel i konventionen, och ska implementeras tillsam- mans med dessa. I den absoluta majoriteten av artiklarna så upprepas även explicit kravet på jämlikhet och icke-diskriminering. Det inne- bär att arbetet med varje prioriterat mål eller område ska genomsyras av den jämförande dimension som kravet på jämlikhet och icke- diskriminering innebär.

Artikel 6 Kvinnor med funktionsnedsättning

Av artikel 6 framgår att staterna erkänner att kvinnor och flickor med funktionsnedsättning är utsatta för flerfaldig diskriminering. Staterna ska därför vidta åtgärder för att säkerställa att kvinnor och flickor fullt och likaberättigat åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Artikeln inkluderades för att tydliggöra och påminna om att kön påverkar de hinder personer med funktionsned- sättning möter i förverkligandet av sina rättigheter. Således måste allt arbete med att implementera konventionen analysera och ha kun- skap om könsspecifika hinder för de mänskliga rättigheterna och hur dessa hinder elimineras. Detta är nödvändigt för att uppfylla kon- ventionens syfte; att säkerställa åtnjutandet av dess rättigheter för alla personer med funktionsnedsättning.23

Artikel 7 Barn med funktionsnedsättning

Av artikeln framgår att staten ska vidta alla nödvändiga åtgärder som behövs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning fullt ut åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn.

Artikeln inkluderades för att tydliggöra att ålder påverkar de hinder personer med funktionsnedsättning möter i förverkligandet av sina

23Ibid artikel 1 Syfte.

155

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

rättigheter. Således måste allt arbete med att implementera konven- tionen analysera och ha kunskap om ålderspecifika hinder och hur dessa hinder kan tas bort. En nödvändig del av att förverkliga rätten att komma till tals och påverka sin situation är att ha kunskap om och erbjuda stöd anpassat till funktionsnedsättning och ålder.

Av artikeln framgår att två principer ska vara vägledande i arbetet. För det första ska barn med funktionsnedsättning har rätt att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör dem. Deras åsikter ska till- mätas betydelse i förhållande till deras ålder och mognad på lika vill- kor som för andra barn. För att utöva denna rättighet ska det erbju- das stöd anpassat till funktionsnedsättning och ålder. 24 För det andra gäller att för alla åtgärder som rör barn med funktionsnedsättning ska barnets bästa komma i främsta rummet. 25 Även andra artiklar i konventionen understryker vikten av att anlägga ett barnperspektiv i förverkligandet av konventionens rättigheter.

Artikel 8 Medvetandegörande om situationen för personer med funktionsnedsättning

I artikel 8 slås fast att de hinder för jämlikhet och deltagande som nu finns inbyggda i verksamheter och platser är konsekvenser av attity- der och föreställningar om personer med funktionsnedsättning och deras levnadsvillkor som är oförenliga med konventionen. För att åstadkomma denna förändring så måste allt arbete med dess genom- förande riktas direkt mot attityder och föreställningar om personer med funktionsnedsättning och inte endast hur dessa attityder får ut- tryck i olika verksamheter och på olika platser.

I artikeln ställs krav på åtgärder för att höja medvetandet i hela samhället, däribland på familjenivå, om personer med funktionsned- sättning och för att främja respekten för deras rättigheter och värdighet, liksom att bekämpa bl.a. stereotypa uppfattningar, fördomar om per- soner med funktionsnedsättning, däribland sådana som grundas på kön och ålder. Som medel för att uppnå detta nämns bl.a. kampanjer för att höja allmänhetens medvetande liksom krav på och utbildningsprogram för att öka medvetenheten om personer med funktionsnedsättning och deras rättigheter.

24Ibid artikel 7 (2).

25Ibid artikel 7 (3).

156

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Artikel 9 Tillgänglighet

Artikel 9 utgör tillsammans med föregående artikel något av FN- konventionens motor. Tillsammans innebär de två artiklarna att sta- terna ska identifiera och åtgärda två hinder: hinder som är betingade av attityder hinder som beror på miljön.26

Av artikel 9 följer att staterna ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång, på lika villkor som andra, till den fysiska miljön, till transporter, till infor- mation och kommunikation (innefattande informations och kommu- nikationsteknik och -system) liksom andra anläggningar och tjänster som är tillgängliga för eller erbjuds allmänheten. Dessa åtgärder ska innefatta identifiering och undanröjande av hinder och barriärer mot tillgänglighet. I artikeln listas också en lång rad åtgärder som staterna ska vidta för att främja tillgängligheten. Slutligen är det centralt att arbetet med tillgänglighet inte begränsas till fysiska aspekter utan i stället omfattar alla aspekter av mötet mellan verksamhet och plats å ena sidan och rättighetsbäraren å andra sidan.

7.2Mål och samhällsområden

I detta avsnitt motiverar vi vårt urval av samhällsområden, område för område, och redovisar utgångspunkter, relevanta artiklar i FN- konventionen, nationella mål för respektive samhällsområde samt andra styrmedel av relevans för samhällsområdet. Vi refererar också till iakttagelser och rekommendationer från FN-kommittén.

7.2.1Arbete och försörjning

Utredningen föreslår att: Arbete och försörjning ska vara ett sär- skilt prioriterat samhällsområde för genomförandet av funktions- hinderspolitiken.

•Det övergripande målet för samhällsområdet Arbete och för- sörjning ska vara att personer med funktionsnedsättning har jämlika möjligheter till delaktighet på arbetsmarknaden.

26Ibid Inledning (e).

157

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Utredningens bedömning

Arbete och möjligheterna till egen försörjning har en avgörande be- tydelse för jämlika levnadsvillkor som delaktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning och åtnjutande av samtliga rät- tigheter skyddade i konventionen. I likhet med MFD:s förslag anser

viatt området ska omfatta både arbete och försörjning. Detta för att stärka individperspektivet och utgångspunkten i den enskildes situa- tion, där arbetsmarknads- och socialförsäkringssystemen behöver vara sammankopplade och flexibla.

Personer med funktionsnedsättning har en svagare ställning på arbetsmarknaden än andra. Sysselsättningsgraden är lägre bland personer med funktionsnedsättning i arbetsför ålder än i den övriga befolkningen. Av personer med funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga hade 56 procent en sysselsättning under 2017. Mot- svarande andel i den övriga befolkningen var drygt 80 procent. Unga med funktionsnedsättning är t.ex. överrepresenterade i gruppen unga som varken arbetar eller studerar.27

Samhällsområdet har en nära koppling till Utbildning och livslångt lärande. En god utbildning är oftast en nyckelfaktor för att tillträde till arbetsmarknaden. Det är således viktigt att vara uppmärksam på gränssnitten mellan dessa områden.

Utgångspunkter

I FN-konventionen regleras området arbete och försörjning av artikel 27 om rätten till arbete och sysselsättning. Av artikeln framgår att staterna erkänner rätten till arbete för personer med funktions- nedsättning på lika villkor som för andra. Staten ska skydda och främja förverkligande av denna rätt genom att vidta ändamålsenliga åtgärder, däribland lagstiftning. Vidare är artikel 26 om rätten till habilitering och rehabilitering, samt artikel 28 om rätten till tillfred- ställande levnadsstandard och social trygghet relevanta för området arbete och försörjning.

FN-kommittén har rekommenderat Sverige att genomföra en översyn av de arbetsmarknadspolitiska insatserna för personer med funktionsnedsättning och att förbättra möjligheterna för personer

27MFD (2019), s. 21 ff.

158

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

med funktionsnedsättning att få arbete.28 Kommittén rekommen- derade också ökade stödåtgärder för att minska sysselsättnings- och löneskillnaderna mellan könen samt att begreppet nedsatt arbetsför- måga ändras i enlighet med principen om icke-diskriminering. Arbetsförmedlingen har på uppdrag av regeringen genomfört en översyn av begreppet nedsatt arbetsförmåga.29

I Agenda 2030 berör flera utvecklingsmål sysselsättning och arbets- villkor. Främst då mål 8 att verka för varaktig, inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt, full och produktiv sysselsättning med anständiga arbetsvillkor för alla.

Regeringen har vidare pekat ut arbetsmarknad som ett politikom- råde av särskild betydelse för att nå det nationella målet inom funk- tionshinderspolitiken.30 MFD föreslog att arbete och försörjning skulle utgöra ett prioriterat samhällsområde.

SKL har antagit ställningstaganden om funktionshinder och del- aktighet inom området arbete och egen försörjning.

Nationella mål för politikområdet

Det övergripande mål som slagits fast för arbetsmarknadspolitiken är att insatserna ska bidra till en väl fungerande arbetsmarknad.31 Mot- svarande mål för arbetslivspolitiken är att åstadkomma goda arbets- villkor och möjlighet till utveckling i arbetet för både kvinnor och män.32 Värt att nämna är också följande delmål inom arbetslivspolitiken: En arbetsmiljö som förebygger ohälsa, olycksfall och motverkar att män- niskor utestängs från arbetet och tar hänsyn till människors olika förut- sättningar och bidrar till utvecklingen av både individer och verksamhet.

28CRPD (2014), (CRPD/C/SWE/CO/1).

29A2018/01756/A. Regleringsbrev för budgetåret 2018 avseende Arbetsförmedlingen, Över- syn av termen nedsatt arbetsförmåga, Arbetsförmedlingen ska utreda om termen nedsatt ar- betsförmåga, så som den används i arbetsmarknadspolitiken, påverkar de personer som berörs och i så fall på vilket sätt. Om behov finns bör förslag lämnas på ett alternativt språkbruk och konsekvenserna av en eventuell förändring belysas. Uppdraget ska redovisas till regeringen (Arbetsmarknadsdepartementet) senast den 15 november 2018.

30Prop. 2016/17:188.

31Prop. 2011/12:1 utg.omr. 14 avsnitt 3.3, bet 2011/12:AU2, rskr. 2011/12:88.

32Ibid.

159

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Annan statlig styrning

Inom samhällsområdet arbete och försörjning utgör arbetsrättsliga regler, arbetsmarknadspolitiska insatser, särskilda regler mot diskri- minering och arbetsmiljölagstiftningen viktiga styrmedel. Det finns även medel för individuella stöd och medel för utvecklingssats- ningar. Krav på sociala villkor i bidragsgivning och upphandling är också exempel på styrmedel inom arbete och försörjning. Även socialförsäkringssystemet påverkar möjligheterna till arbete och för- sörjning. Försäkringskassan svarar för insatser som t.ex. arbetsinrik- tad rehabilitering och samordnar insatser för att en individ ska kunna återgå i arbete eller arbetssökande.

7.2.2Utbildning och livslångt lärande

Utredningen föreslår att: Utbildning och livslångt lärande ska vara ett särskilt prioriterat samhällsområde för genomförandet av funktionshinderspolitiken.

•Det övergripande målet för samhällsområdet Utbildning och livslångt lärande ska vara att personer med funktionsnedsättning har jämlika möjligheter till utbildning och livslångt lärande.

Utredningens bedömning

Utbildning och möjligheterna till livslångt lärande har en avgörande betydelse för jämlika levnadsvillkor och delaktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning. Under barn- och ungdoms- åren utgör förskola och barn- och ungdomsskolan och annan peda- gogisk verksamhet en stor del av vardagen för barn och ungdomar. Därför behöver det ställas höga krav på att utbildning i alla åldrar kan möta alla barns och elevers olika behov.

Uppföljning av utbildningssystemets senare delar visar att personer med funktionsnedsättning uppnår en betydligt lägre utbildningsnivå jämfört med andra. Andelen personer med funktionsnedsättning mellan 30 och 64 år som har eftergymnasial utbildning är 33 procent, jämfört med övriga befolkningen där andelen är 47 procent. Det är

160

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

också det är vanligare att elever med funktionsnedsättning påbörjar, men inte avslutar, sina studier på gymnasienivå.33

Det kan också förtjänas att lyfta fram samhällsområdets nära och viktiga koppling till arbete och försörjning. En god utbildning är ofta en förutsättning för tillträde till arbetsmarknaden.

Utgångspunkter

I FN-konventionen är förutom de generella artiklarna, artikel 24 om rätten till utbildning relevanta för området utbildning och livslångt lärande. Av denna artikel följer att staten erkänner rätten till utbild- ning för personer med funktionsnedsättning. För att förverkliga denna rätt utan diskriminering och på lika villkor, ska konventions- staterna säkerställa ett sammanhållet utbildningssystem på alla nivåer och möjligheter till livslångt lärande. Också artikel 30 om deltagande i kulturliv, rekreation, fritidsverksamhet och idrott är relevant, och då specifikt kravet på att säkerställa att barn med funktionsnedsättning har lika möjligheter som andra barn att delta i lek, rekreation, fritids- verksamhet och idrott, däribland inom utbildningssystemet.

Barnkonventionens artikel 28 och artikel 2 beskriver lika rätt till utbildning för barn med funktionsnedsättning och i Agenda 2030 handlar utvecklingsmål 4 om att säkerställa inkluderande och jämlik utbildning av god kvalitet och att främja livslångt lärande för alla.

Regeringen har pekat ut utbildning som ett politikområde av sär- skild betydelse för att nå det nationella målet inom funktions- hinderspolitiken.34 MFD föreslog att utbildning skulle utgöra ett prioriterat samhällsområde.35

SKL har antagit ställningstaganden om funktionshinder och del- aktighet inom området utbildning och livslångt lärande.

Nationella mål för politikområdet

Det övergripande målet för utbildnings- och forskningspolitiken är att Sverige ska vara en framstående kunskaps- och forskningsnation som präglas av en hög kvalitet.36 För de olika utbildningsformerna

33MFD (2019), s. 15 f.

34Prop. 2016/17:188.

35MFD (2016a).

36Prop. 2011/12:1, utg.omr. 16 avsnitt 2.3, UbU1, rskr. 98.

161

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

finns i sin tur övergripande mål om att utbildningarna på olika nivåer ska hålla en hög och likvärdig kvalitet, varav en del uttryckligen också stadgar om att alla ska ges förutsättningar för att nå målen och utveckla sina kunskaper, färdigheter och kompetenser så långt som möjligt medan andra inte specifikt nämner detta.

Annan statlig styrning

Skollagstiftning, regler mot diskriminering och mjuka styrformer såsom rådgivning och stöd utgör viktiga styrmedel inom barn-, ung- doms- och vuxenutbildning samt inom högre utbildning. Det finns även individuella stöd, verksamhetsbidrag, stimulansmedel och medel för utvecklingssatsningar på området.

7.2.3Transporter

Utredningen föreslår att: Transporter ska vara ett särskilt priori- terat samhällsområde för genomförandet av funktionshinders- politiken.

•Det övergripande målet för samhällsområdet Transporter ska vara att personer med funktionsnedsättning har jämlik tillgång till transporter.

Utredningens bedömning

Jämlik tillgång till transporter har en avgörande betydelse för jämlika levnadsvillkor och delaktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning. Transporter är ett omfattande samhällsom- råde som inkluderar vägar, sjöfart, järnväg och luftfart. Dessa områ- den är i sig olika och är var för sig stora områden som är beroende av många olika aktörer. Inom området talas ofta om ett hela resan- perspektiv, det vill säga att resan ska fungera för individen från dörr till dörr. Det ställer krav på en fungerande samordning och samver- kan mellan aktörerna.

162

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Bristande tillgång till transporter får inte vara ett hinder för att ta sig till arbete eller utbildning eller ta del av samhällsservice. Många perso- ner med funktionsnedsättning hindras dock fortfarande från att kunna resa på jämlika villkor, framför allt i kollektivtrafiken.37

Utgångspunkter

I FN-konventionen är förutom de generella artiklarna artikel 19 om rätten att leva självständigt och delta i samhället och 20 om rätten till personlig rörlighet relevanta för området transporter. Av artikel 20 framgår bland annat att staterna ska vidta effektiva åtgärder för att säkerställa personlig rörlighet med största möjliga oberoende för personer med funktionsnedsättning.

Under Agenda 2030:s utvecklingsmål 11 om att göra städer och bosättningar inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara, handlar delmål 2 om att tillhandahålla tillgång till säkra, ekonomiskt överkomliga, tillgängliga och hållbara transportsystem för alla.

Regeringen har pekat ut transporter som ett politikområde av sär- skild betydelse för att nå det nationella målet inom funktionshin- derspolitiken38 MFD föreslog att transport skulle utgöra ett priori- terat samhällsområde.39

I SKL:s positionspapper om funktionhinder och delaktighet lyfter förbundet betydelsen av universell utformning, tillgänglighet och an- vändbarhet och den nyckelroll kommuner, landsting och regioner har i samarbetet med aktörer inom kollektivtrafiken.

Nationella mål för politikområdet

Transportpolitikens övergripande mål är att säkerställa en samhälls- ekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela landet. Utöver det övergripande målet har riksdagen slagit fast ett funktionsmål om tillgänglighet samt ett hänsynsmål om säkerhet, miljö och hälsa.40

37MFD (2016c).

38Prop. 2016/17:188.

39MFD (2016 a).

40Prop. 2008/09:93:TU14, rskr. 257. Prop. 2012/13:1 utg.omr. 22,:TU1, rskr. 118.

163

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Funktionsmålet innebär att transportsystemets utformning, funk- tion och användning ska medverka till att ge alla en grundläggande tillgänglighet med god kvalitet och användbarhet samt bidra till utvecklingskraft i hela landet. Transportsystemet ska vara jämställt, dvs. likvärdigt svara mot kvinnors respektive mäns transportbehov. Vidare ska transportsystemet utformas så att det är användbart för personer med funktionsnedsättning. Barns möjligheter att själva på ett säkert sätt använda transportsystemet och vistas i trafikmiljöer ska öka. Hänsynsmålet innebär att transportsystemets utformning, funk- tion och användning ska anpassas till att ingen ska dödas eller skadas allvarligt, bidra till att det övergripande Generationsmålet för miljö och miljökvalitetsmålen nås samt bidra till ökad hälsa.

Annan statlig styrning

Inom transportområdet gäller EU-förordningar som lag i Sverige.41 Förordningarna är utformade som skyldigheter för huvudmännen inom framför allt kollektiv- och färdtjänsttrafik. Det finns även svenska lagkrav med kompletterande förordningar om huvudmän- nens skyldigheter, exempelvis lagen (1979:558) om handikappan- passad kollektivtrafik med tillhörande förordning (1980:398), för- ordningen (2011:1126) om kollektivtrafik samt lagen (1997:736) om färdtjänst. Krav på tillgänglighet av transporter förekommer i mycket hög utsträckning och är ett effektivt verktyg för offentliga aktörer att påverka upphandlade tjänster inom transportområdet.42

41Exempelvis Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 261/2004, även kallad flygför- ordningen, och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 1371/2007 om tågresenärers rättigheter och skyldigheter.

42MFD (2016a).

164

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

7.2.4Kultur

Utredningen föreslår att: Kultur ska vara ett särskilt prioriterat samhällsområde för genomförandet av funktionshinderspolitiken.

•Det övergripande målet för samhällsområdet Kultur ska vara att personer med funktionsnedsättning har jämlika möjligheter att uppleva, delta i och utöva konstnärlig och kulturell verk- samhet.

Utredningens bedömning

Att ha jämlika möjligheter att uppleva, delta i och utöva konstnärlig och kulturell verksamhet har en avgörande betydelse för jämlika lev- nadsvillkor och delaktighet i samhällslivet för personer med funk- tionsnedsättning.

Tidigare uppföljning visar att personer med funktionsnedsätt- ning i mindre utsträckning tar del av kulturaktiviteter, på grund av de olika hinder som finns. Det är också vanligare att kvinnor tar del av kulturella aktiviteter, både bland personer med funktionsnedsätt- ning och bland befolkningen i stort.43

Utgångspunkter

I FN-konventionen är förutom de generella artiklarna, artikel 30 om rätten till deltagande i kulturliv, rekreation, fritidsverksamhet och idrott relevanta för kulturområdet. Av artikeln framgår att staterna erkänner rätten för personer med funktionsnedsättning att på lika villkor som andra delta i kulturlivet. Staten ska vidta alla ändamåls- enliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsätt- ning bland annat bereds tillgång till kulturella produkter i tillgänglig form, bereds tillgång till tv-program, film, teater och annan kulturell verksamhet i tillgänglig form, samt bereds tillträde till platser för kulturella föreställningar eller tjänster.

SKL har antagit ställningstaganden om funktionshinder och del- aktighet inom området kultur.

43MFD (2016a), s. 130.

165

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Nationella mål för politikområdet

Riksdagen beslutade i december 2009 om nationella kulturpolitiska mål. De övergripande målen är att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund, att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet och att kreativitet, mång- fald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.44 För att uppnå dessa övergripande mål ska kulturpolitiken:

•Främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor

•Främja kvalitet och konstnärlig förnyelse

•Främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas

•Främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan

•Särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur.

Annan statlig styrning

Statens styrning av kulturområdet består i huvudsak av bidragsgivning. Att ställa villkor i bidragsgivningen har varit effektivt för genomslaget av funktionshinderspolitiken.45 Enligt bibliotekslagen (2013:801) ska biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild upp- märksamhet åt personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att utifrån deras olika behov och förutsättningar erbjuda littera- tur och tekniska hjälpmedel för att kunna ta del av information. I lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) finns en bestämmelse om att kommuners uppgift att verka för att det all- männa fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för personer i lagens personkrets.

44Prop. 2009/10:3, KrU5, rskr. 145.

45MFD (2016a).

166

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

7.2.5Hälso- och sjukvård samt tandvård

Utredningen föreslår att: Hälso- och sjukvård samt tandvård ska vara ett särskilt prioriterat samhällsområde för genomförandet av funktionshinderspolitiken.

•Det övergripande målet för samhällsområdet Hälso- och sjuk- vård samt tandvård ska vara att personer med funktionsnedsätt- ning har tillgång till hälso- och sjukvård samt tandvård efter behov.

Utredningens bedömning

Tillgång till hälso- och sjukvård och tandvård efter behov utgör för- utsättningar för jämlika levnadsvillkor och delaktighet i samhällsli- vet för personer med funktionsnedsättning.

Det finns exempel på att personer med funktionsnedsättning har sämre tillgång till hälso- och sjukvård än övriga befolkningen, till ex- empel personer med psykisk funktionsnedsättning. Personer med funktionsnedsättning som blir sjuka blir också undersökta och be- handlade i ett senare skede av sjukdomen, exempelvis i cancervården. Det är vidare betydligt vanligare att personer med funktionsnedsätt- ning upplever dålig hälsa i jämförelse med övriga befolkningen.46 En förklaring till sämre hälsa är att somatiska behov (kroppsliga sjuk- domar) förbises och är underbehandlade bland personer med psy- kisk och intellektuell funktionsnedsättning.

Utredningen vill därför med detta förslag till målformulering understryka betydelsen av att personer med funktionsnedsättning får tillgång till hälso- och sjukvård samt tandvård efter behov.

Utgångspunkter

I FN-konventionen är förutom de generella artiklarna, artikel 25 om rätten till bästa möjliga hälsa och tillgång till hälso- och sjukvårds- tjänster relevanta. Av artikeln framgår att staterna erkänner att per- soner med funktionsnedsättning har rätt att åtnjuta bästa möjliga hälsa och utan diskriminering på grund av funktionsnedsättning.

46MFD (2016a), s. 107.

167

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Staten ska därför vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster för personer med funktions- nedsättning med beaktande av jämställdhetsperspektivet, däribland hälsorelaterad rehabilitering.

Också artikel 10 om rätten till liv, artikel 12 om likhet inför lagen, artikel 14 om frihet och personlig säkerhet, artikel 15 om rätt att inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behand- ling eller bestraffning samt artikel 17 som rör skydd för den person- liga integriteten relevanta för området. Detta gäller också artikel 26 om rätten till habilitering och rehabilitering. I samhällsområdet ingår också viktiga frågor om psykisk ohälsa och tvångsvård som FN- kommittén har uppmärksammat i sina iakttagelser och rekommen- dationer.47

I Agenda 2030 handlar utvecklingsmål 3 om att säkerställa hälso- samma liv och främja välbefinnande för alla i alla åldrar.

Regeringen har lyft att regeringens initiativ inom hälso- och sjuk- vård bör ge positiva effekter i utvecklingen av funktionshinderspoli- tiken.48 MFD föreslog att hälsa skulle utgöra ett prioriterat samhälls- område.49

SKL har antagit ställningstaganden om funktionshinder och del- aktighet inom hälso-, sjukvård och tandvård.

Nationella mål för politikområdet

De övergripande målen för hälso- och sjukvårdspolitiken stadgar att befolkningen ska erbjudas en behovsanpassad och effektiv hälso- och sjukvård av god kvalitet. En sådan vård ska vara jämlik, jämställd och tillgänglig.50

Annan statlig styrning

Hälso- och sjukvårdsområdet omgärdas av reglering i exempelvis hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), patientlagen (2014:821) och tandvårdslagen (1985:125).

47CRPD (2014), (CRPD/C/SWE/CO/1).

48Prop. 2016/17:188.

49MFD (2016a).

50Prop. 2015/16:1, SoU1, rskr. 102.

168

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

7.2.6Social välfärd och trygghet

Utredningen föreslår att: Social välfärd och trygghet ska vara ett särskilt prioriterat samhällsområde för genomförandet av funk- tionshinderspolitiken.

•Det övergripande målet för samhällsområdet Social välfärd och trygghet ska vara att personer med funktionsnedsättning har jämlika möjligheter till ett självständigt liv och tillfredsställande levnadsstandard.

Utredningens bedömning

För vissa personer med funktionsnedsättning är tillgången till stöd och service efter behov en central förutsättning för ett självständigt liv. Social välfärd och trygghet är av avgörande betydelse för såväl jämlika levnadsvillkor som delaktighet i samhällslivet. Vi syftar här bland annat på att det finns ett grundläggande skyddsnät i det fall man av olika skäl inte har en inkomst av lön eller motsvarande. Också frihet från våld och övergrepp kan anses ingå i begreppet trygghet, bland annat mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Enligt uppföljning utsätts personer med funktionsnedsättning för våld och övergrepp i större utsträckning än övriga befolkningen.51

Att vara beroende av personligt stöd i hemmet och i vardagen in- nebär också en särskild utsatthet. När det gäller individuella stöd är det därför viktigt att individen själv får komma till tals.

Enligt MFD:s uppföljning finns problem när det gäller tillgången till stöd och service. Tillgången skiljer sig åt över landet och personer med funktionsnedsättning har sällan tillräckligt med inflytande över eller möjlighet att påverka dessa beslutsprocesser. Personer med funktionsnedsättning lever dessutom ofta med en större ekonomisk utsatthet jämfört med övriga befolkningen, vilket gör att de många gånger är i behov av ekonomiskt bistånd.52

51SKL (2017), s. 19.

52MFD (2016a), s. 118.

169

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Utgångspunkter

I FN-konventionen är förutom de generella artiklarna ovan artikel 19 om rätten att leva ett självständigt liv och att delta i samhället, arti- kel 23 om respekt för hem och familj samt artikel 28 om rätten till tillfredställande levnadsstandard och social trygghet relevanta för området social välfärd. Detsamma gäller också artikel 16 om att inte utsättas för utnyttjande, våld eller övergrepp, artikel 20 om rätten till personlig rörlighet samt artikel 22 om respekt för privatlivet.

FN-kommittén har uppmärksammat personlig assistans i sina iakt- tagelser och rekommendationer till Sverige. FN-kommittén uppmärk- sammade även att familjer nekas adoption om den ena partnern har en funktionsnedsättning samt att familjer utreds mer ingående än andra i det svenska adoptionssystemet. Sverige uppmanades därför att säker- ställa förbud mot diskriminering i adoptionsärenden. FN-kommittén och Barnrättskommittén har också rekommenderat Sverige att stärka stödet till föräldrar som har barn med funktionsnedsättning.53

I Agenda 2030 handlar utvecklingsmål 1 om att avskaffa fattig- dom i alla dess former överallt och utvecklingsmål 10 om att minska ojämlikheten inom och mellan länder.

Regeringen har pekat på att de ekonomiska förutsättningarna för personer med funktionsnedsättning är sämre än för den övriga be- folkningen. Regeringen har också påtalat sambandet mellan ekono- misk otrygghet och påverkbara skillnader i hälsa mellan grupperna.54 MFD föreslog att social välfärd skulle utgöra ett prioriterat sam- hällsområde. MFD har lyft att ekonomisk utsatthet är ett växande

problem för personer med funktionsnedsättning.

SKL har antagit ställningstaganden om funktionshinder och del- aktighet inom området individuella stöd.

Nationella mål för politikområdet

Inom området finns flera nationella mål:55

När det gäller omsorg om äldre slås fast att de ska kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag, kunna

53CRPD (2014), (CRPD/C/SWE/CO/1).

54Prop. 2016/17:188.

55Prop. 1997/98: 113, SoU24.

170

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

åldras i trygghet och med bibehållet oberoende, bemötas med re- spekt, samt ha tillgång till god vård och omsorg.

För individ- och familjeomsorg är målet att stärka förmågan och möjligheten till social delaktighet för människor i ekonomiskt och socialt utsatta situationer och att stärka skyddet för utsatta barn.

Vidare finns det särskilda mål som gäller den ekonomiska trygg- heten. När det gäller ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktions- nedsättning är målet att frånvaron från arbete på grund av sjukdom ska ligga på en långsiktigt stabil och låg nivå56.

Målet när det gäller ekonomisk trygghet för familjer och barn stad- gar att den ekonomiska familjepolitiken ska bidra till en god ekono- misk levnadsstandard för alla barnfamiljer samt minska skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan hushåll med och utan barn. Den ekonomiska familjepolitiken ska även bidra till ett jämställt föräld- raskap.57

Annan statlig styrning

Rättighetslagstiftningen när det gäller stöd och service till vissa per- soner med funktionsnedsättning innebär utkrävbara rättigheter för den som ingår i personkretsen och motsvarande skyldigheter för det offentliga. Rättigheterna syftar till att tillförsäkra vissa personer med omfattande och långvariga funktionsnedsättningar goda levnadsvill- kor. Inom området social välfärd och trygghet ingår också socialför- säkringar, förmåner, bidrag och tjänster som syftar till att utjämna skillnader i levnadsvillkor och möjliggöra självständighet och del- aktighet.

56Prop. 2008/09:1 utg.omr. 10 avsnitt 2.3, SfU1, rskr. 138.

57Prop. 2015/16:1 utg.omr. 12, SfU3, rskr. 88.

171

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

7.2.7Bostad, byggd miljö och samhällsplanering

Utredningen föreslår att: Bostad, byggd miljö och samhällsplane- ring ska vara ett särskilt prioriterat samhällsområde för genomfö- randet av funktionshinderspolitiken.

•Det övergripande målet för samhällsområdet Bostad, byggd miljö och samhällsplanering ska vara att personer med funk- tionsnedsättning har möjlighet att välja var och med vem de vill bo och tillgång till byggd miljö på jämlika villkor som andra.

Utredningens bedömning

Tillgänglighet i bostäder och i samhället i stort har en avgörande be- tydelse för jämlika levnadsvillkor och delaktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning. Lokaler och miljöer behöver vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Ett socialt hållbart samhälle utmärks av att det i största möjliga utsträckning är universellt utformat och därmed tillgängligt och användbart för alla. Ska samhället planeras utifrån att det ska vara socialt hållbart, måste planeringen ske mot bakgrund av att människor är olika i ålder, funktionsförmåga, kön och så vidare. Alla tjänar dessutom på att alla inkluderas eftersom lösningar som är nödvändiga för vissa oftast är till nytta också för andra.

Utgångspunkter

I FN-konventionen är av de generella artiklarna givetvis artikel 2 om universell utformning om att produkter, miljöer, program och tjänster ska utformas så att de ska kunna användas av alla i största möjliga utsträckning utan behov av anpassning eller specialutform- ning särskilt relevant för området. Vidare är artikel 19 om rätten att leva självständigt och att delta i samhället, relevant. Detta gäller också stadgandet i artikel 23 om respekt för hem och familj om att barn med funktionsnedsättning har lika rättigheter i familjelivet och artikel 28 om tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet.

172

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

FN-kommittén har rekommenderat Sverige att säkerställa att kommuner och lokala myndigheter har nödvändiga medel och väg- ledning för att följa upp, utvärdera och säkra full tillgänglighet till byggnader samt att skälig anpassning ska ingå i den kommunala pla- neringen. I det ingår också att skapa förutsättningar för att kommu- nerna ska kunna genomföra sitt tillsynsansvar.58

Agenda 2030:s utvecklingsmål 11 handlar om att göra städer och bosättningar inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara där delmål 1 går ut på att senast 2030 säkerställa tillgång för alla till full- goda, säkra och ekonomiskt överkomliga bostäder och grundläg- gande tjänster samt rusta upp slumområden.

Boverket har på regeringens uppdrag tagit fram en vägledning om tillgänglighet som handlar om hur kommuner kan arbeta med mål och ställningstaganden i översiktsplaneringen. Vägledningen beskri- ver också arbetssätt för att implementera funktionshinderperspekti- vet i organisationer och planeringsprocesser.59 Boverket har också haft regeringens uppdrag att analysera reglerna i plan- och bygglagen om enkelt avhjälpta hinder och att bedöma behovet av att införa krav på tillsynsplan för byggnadsnämnderna.60 Boverket har identifierat ett antal faktorer som orsakar att det fortfarande finns hinder mot tillgänglighet som inte är avhjälpta.

MFD föreslog att byggd miljö och samhällsplanering skulle ut- göra ett prioriterat samhällsområde.

SKL har antagit ställningstaganden om att fysiska och tekniska miljöer för verksamheter som drivs av kommuner, landsting och regioner bör utformas utifrån principen om universell utformning och tillgänglighet. Förbundet menar också att lagstadgade funk- tionskrav på tillgänglighet behöver vara tydliga för att möjliggöra en så entydig tolkning som möjligt.

58CRPD (2014), (CRPD/C/SWE/CO/1).

59N2018/04053/SUBT, N2018/03821/KLS (delvis), N2017/02017/BB m.fl. Vägledningen finns på Boverkets webbplats www.boverket.se/sv/PBL- kunskapsbanken/planering/oversiktsplan/allmanna-intressen/tillganglighet/begrepp/, hämtad 2019-04-02.

60Uppdraget redovisades till regeringen i oktober 2018 genom rapporten Analys av reglerna om enkelt avhjälpta hinder (rapport 2018:31, dnr 7391/2017). Rapporten bereds för närvarande i Regeringskansliet.

173

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Nationella mål för politikområdet

Det övergripande målet för samhällsplanering, bostadsmarknad, byggande och lantmäteriverksamhet är att ge alla människor i alla delar av landet en från social synpunkt god livsmiljö där en långsik- tigt god hushållning med naturresurser och energi främjas samt där bostadsbyggande och ekonomisk utveckling underlättas.61 Utöver detta finns det delmål som specifikt rör de områden som vårt före- slagna samhällsområde täcker.

Annan statlig styrning

Krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga och krav på att åtgärda enkelt av- hjälpta hinder finns i plan- och bygglagen (2010:900) och plan- och byggförordningen (2011:338). I Boverkets byggregler finns tillämp- ningsföreskrifter till lagen och förordningen. Lagen om bostadsan- passningsbidrag (2018:222) syftar till att personer med funktions- nedsättning ska kunna leva ett självständigt liv i en egen bostad genom att bostaden anpassas efter den enskildes behov. I social- tjänstlagen (2001:453) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade regleras rätten till särskild bostad och bo- stad med särskild service. Enligt socialtjänstlagen ska socialnämnden bidra till att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer utfor- mas så att det blir lätt tillgängliga för alla.

7.3Frågor av särskild vikt

Utöver de frågor som naturligt täcks in av de sju samhällsområdena finns det ett antal frågor av särskild vikt som av olika skäl inte är lämpliga att hantera genom vår modell med prioriterade samhälls- områden. Utredningen bedömer att frågorna är angelägna för att det nationella målet för funktionshinderspolitiken ska nås. Vi föreslår dock att regeringen bör hantera de enskilda frågorna i särskild ord- ning utifrån vad man anser vara lämpligt.

61Prop. 2011/12:1, CU1, rskr.89.

174

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Dessa frågor är sinsemellan av olika karaktär. Flera av frågorna är tvärsektoriella, t.ex. folkhälsa och upphandling. Andra är mer avgrän- sade och områdesspecifika som fritid och idrott. För flera av frågorna finns det inte en naturlig kandidat till samordnade myndighet. Vi har därför valt att uppmärksamma dessa frågor genom överväganden som närmast liknar styrningen genom de tidigare strategierna som pekade ut särskilt angelägna frågor för politikens genomförande.

I denna del lämnar utredningen alltså inte några skarpa förslag till hur de enskilda frågorna ska hanteras. För flera av frågorna finns det myndigheter som utifrån sitt uppdrag naturligen har att hantera frå- gan och som i flera fall för utredningen också uppgivit att de är villiga att ta en sådan roll. I dessa fall framgår det av utredningens bedöm- ning vilken myndighet som är lämplig.

Sammantaget har utredningen bedömt att följande frågor är av särskild vikt och därför behöver prioriteras och hanteras i särskild ordning:

•Digitalisering

•Demokratisk delaktighet

•Rättssäkerhet och rättsväsende

•Fritid och idrott

•Folkhälsa

•Upphandling

•Konsumentfrågor.

Nedan följer en beskrivning av dessa frågor vad gäller relevanta ut- gångspunkter, främst utifrån andra nationella mål för respektive po- litikområde, relevanta artiklar i FN-konventionen samt uppdrag för berörda myndigheter. Det finns som framgår av avsnitt 7.1 ett antal artiklar i FN-konventionen som kan sägas gälla generellt för samt- liga samhällsområden liksom de prioriterade frågorna. I beskriv- ningen nedan tar utredningen endast upp de artiklar som är specifika för respektive fråga.

175

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

7.3.1Digitalisering

Utgångspunkter

Digitaliseringen av samhället har skapat många nya möjligheter vilket även gäller för många personer med funktionsnedsättning. Detta påpekar också MFD i sitt förslag till ny strategi. Samtidigt har nya hinder uppstått när personliga möten ersatts av maskinell han- tering och onlinetjänster. Digitala lösningar finns inom alla områ- den, och för att inte nya hinder för tillgängligheten ska uppstå måste ett ökat fokus på universell utformning, tillgänglighet och använd- barhet riktas mot de digitala lösningarna.

I FN-konventionens artikel 9 om tillgänglighet slås bland annat fast att staterna ska främja tillgång för personer med funktionsnedsättning till ny informations- och kommunikationsteknik samt främja utform- ning, utveckling, tillverkning och distribution av tillgänglig informa- tions- och kommunikationsteknologi och -system så att de blir till- gängliga till lägsta möjliga kostnad. Övergripande förpliktelser inom detta område finns i artikel 4 (1g).

I den generella kommentaren till artikel 9 tydliggör FN-kommittén att utvecklingen av ny teknik i sig inte är en garant för att det blir bättre för personer med funktionsnedsättning, utan att så är fallet endast om den är utformad och tillverkad på ett sätt som säkerställer tillgänglighet. I Agenda 2030 handlar delmål 5.b om att öka använd- ningen av gynnsam teknik, i synnerhet informations- och kommu- nikationsteknik, för att främja kvinnors egenmakt.

Regeringen har pekat på betydelsen av innovation för universell utformning.62 MFD föreslog att it, innovation och teknikutveckling skulle utgöra ett prioriterat samhällsområde.

SKL har lyft att kommuner, landsting och regioner bör säker- ställa att deras digitala tjänster utformas så att de uppfyller gällande krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktions- nedsättning. Förbundet menar också att det behövs resurser och en samordnande myndighet för arbetet med den digitala delaktigheten.

62Prop. 2016/17:188.

176

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Exempel på statlig styrning av frågan

Inom informations- och kommunikationsteknik gäller EU-reglering i Sverige. I tidigare och nyligen beslutade direktiv på telekomom- rådet återfinns regleringen av elektroniska kommunikationstjänster, som också innehåller preciseringar av krav som berör personer med funktionsnedsättning.

Webbtillgänglighetsdirektivet trädde i kraft i Sverige den 23 sep- tember 2018 och handlar om tillgänglighet till digital offentlig ser- vice och innebär att offentliga sektorns webbplatser ska vara till- gängliga och följa den internationella standarden för tillgänglighet (WCAG 2.1 AA).63 Den 1 januari 2019 började lagen om tillgänglig- het till digital offentlig service (2018:1937) att gälla i Sverige.64

Det inom kort beslutade Tillgänglighetsdirektivet kommer sanno- likt också att få stor betydelse för digitaliseringsfrågorna. (För en kort beskrivning av detta direktiv se avsnitt 7.3.7 om konsument- frågor.)

Enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska per- soner med funktionsnedsättning tillhandahållas tillgång till bland annat telefonitjänster i samma utsträckning och på likvärdiga villkor som för andra slutanvändare.

Berörda myndigheter

Post- och telestyrelsen (PTS) är förvaltningsmyndighet för elektro- nisk kommunikation och har ett samlat ansvar för funktions- hinderspolitiken inom sitt ansvarsområde.

Vidare framgår av PTS instruktion att myndigheten genom upp- handling får tillgodose behov som personer med funktionsnedsätt- ning har av särskilda posttjänster, grundläggande betaltjänster och elektroniska kommunikationstjänster.65 PTS erbjuder även rådgiv- ning, vägledning och stöd i egenskap av expertmyndighet. Också den nya Myndigheten för digital förvaltning (DIGG) har en viktig roll på området genom sitt ansvar att samordna och stödja den för- valtningsgemensamma digitaliseringen i syfte att göra den offentliga

63Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102.

64Lag om tillgänglighet till digital offentlig service (2018:1937).

65Förordning (2007:951) med instruktion för Post- och telestyrelsen.

177

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

förvaltningen mer effektiv och ändamålsenlig. DIGG är också till- synsmyndighet för lagen om tillgänglighet till digital offentlig service. Det finns också andra myndigheter som har ansvar för olika digitaliseringsfrågor som exempelvis Statens servicecenter och E- hälsomyndigheten.

Utredningens bedömning

PTS har som förvaltningsmyndighet för elektronisk kommunika- tion ett ansvar för vissa digitaliseringsfrågor. Vidare ska PTS i likhet med andra sektorsmyndigheter särskilt verka för att målen för funk- tionshinderspolitiken uppnås inom dess ansvarsområde och ska vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter. Begreppet sektorsansvar nämns dock inte.66

Enligt utredningens bedömning ger PTS instruktion en god möj- lighet för myndigheten att ta ett ansvar för att bidra till att funk- tionshinderspolitikens mål uppfylls när det gäller frågor om digitali- sering. Det krävs dock att flera aktörer samarbetar och samverkar eftersom digitaliseringsfrågan är mycket bred och påverkar i stort sett alla samhällsområden. MFD är mot bakgrund av sin särskilda kompetens inom funktionshinderspolitiken en lämplig stödjande part i detta arbete. En väl fungerande samverkan mellan PTS och be- rörda myndigheter är därför viktig för att uppnå goda resultat.

7.3.2Demokratisk delaktighet

Utgångspunkter

Målet för demokratipolitiken är en levande demokrati som är uthål- lig, kännetecknas av delaktighet och där möjligheterna till inflytande är jämlika.67 Deltagande i demokratins processer är en förutsättning för att kunna utöva inflytande över politiska beslut. Den som deltar

66Bestämmelsen är dessutom försedd med ett extra stycke som säger att myndigheten får ge- nom upphandling eller stöd av mindre betydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 360/2012 av den 25 april 2012 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse som beviljas företag som till- handahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse finansiera utvecklingsprojekt, andra insat- ser för ökad tillgänglighet, användbarhet och mångfald inom it och elektronisk kommunika- tion samt elektroniska tjänster för personer med funktionsnedsättning. 11 § förordning (2007:951) med instruktion för Post- och telestyrelsen.

67Prop. 2017/18:1, prop. 2018/19:1, Uo 1, s. 46.

178

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

och som därigenom kan utöva inflytande kan också känna en del- aktighet i samhället.

Ett jämlikt inflytande förutsätter också att alla har samma möj- ligheter att delta och påverka den politiska maktutövningen oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, hudfärg, språklig, etnisk eller religiös tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell lägg- ning, ålder eller socioekonomisk status. Demokratiutredningen från 2016 konstaterade dock att personer med funktionsnedsättningar är mindre delaktiga i demokratin än den övriga befolkningen. Detta av- speglar sig i valdeltagandet och i representationen i de politiska för- samlingarna.68

En viktig aspekt av demokratisk delaktighet är också tillgången till information. Det handlar såväl om att man har man har tillgång till och kan värdera information som hur man kan själva kan bidra och skapa information.

FN-konventionens artikel 29 om rätten till deltagande i det poli- tiska och offentliga livet, artikel 21 om rätten till yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt tillgång till information, artikel 4 (3) om samråd och att aktivt involvera personer med funktionsnedsättning i be- slutsfattande processer, artikel 8 om medvetandegörande och arti- kel 9 om tillgänglighet, är vidare direkt relevanta för denna fråga.

FN-kommittén har rekommenderat Sverige att säkerställa att val- information erbjuds i tillgängliga format samt att valkampanjer görs fullt tillgängliga.69

Bland FN:s globala utvecklingsmål är utvecklingsmål 16 om att minska ojämlikheten inom området demokrati relevant.

Regeringen understryker i Strategi för en stark demokrati – främja, förankra, försvara (Ku 18:02) att demokratiska processer måste ut- formas med beaktande av mångfalden i befolkningen och utifrån människors olika behov och förutsättningar. Personer med funk- tionsnedsättning är en viktig målgrupp i arbetet för en jämnare för- delning av makt och inflytande i samhället. Regeringen har också i andra sammanhang lyft fram problemet med lägre politisk delaktig- het i gruppen personer med funktionsnedsättning jämfört med övriga befolkningen (prop. 2016/17:188). MFD lyfte i sitt förslag till strategi att demokrati skulle utgöra ett prioriterat samhällsområde.70

68SOU 2016:5, s. 30, 73, 78. Se även MFD (2016d).

69CRPD (2014), (CRPD/C/SWE/CO/1).

70MFD (2016a).

179

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

SKL har gjort ställningstaganden om att den lokala demokratin måste stå öppen för personer med funktionsnedsättning, såväl i egen- skap av förtroendevalda som genom möjlighet att delta och påverka politiska processer eller att ta del av beslut.

Exempel på statlig styrning av frågan

I kommunallagen (2017:725) regleras flera krav för att möjliggöra delaktighet för personer med funktionsnedsättning i beslutsprocesser och som förtroendevalda. I yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) finns en bestämmelse som medger att det i lag meddelas föreskrifter om textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik för tillgängliga sändningar för personer med funktionsnedsättning. Sådana föreskrifter finns numera även i radio- och tv lagen (2010:696).

Berörda myndigheter

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) tar fram och förmedlar kunskap om det civila samhällets villkor. MUCF fördelar organisations- och utvecklingsbidrag. Socialstyrelsen beslu- tar om statsbidrag till funktionshindersorganisationer. Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) har enligt sin instruktion i uppdrag att verka för att alla ska ha tillgång till litteratur och samhällsinfor- mation utifrån vars och ens förutsättningar oavsett läsförmåga eller funktionsnedsättning. Ett exempel är webbplatsen Alla väljare som ska öka möjligheten för personer med lässvårigheter att tillgodogöra sig information och ta del av den politiska debatten. Även Val- myndigheten och Myndigheten för radio, press och tv berörs av frå- gan om demokratisk delaktighet för alla.

Utredningens bedömning

Frågor om demokratisk delaktighet är enligt utredningens bedöm- ning centrala i genomförandet av funktionshinderspolitiken. Inom området finns inte någon självskriven myndighet som kan ges i upp- drag att ta ett samlande ansvar för att bidra till att funktionshin- derspolitikens mål uppfylls när det gäller demokratisk delaktighet.

180

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Valmyndigheten, MUCF, Socialstyrelsen, MTM och Myndigheten för radio, press och tv har på olika sätt uppgifter som anknyter till demokratipolitikens mål. MFD har en roll utifrån sitt breda uppdrag att främja genomförandet av funktionshinderspolitiken. Utred- ningen föreslår dessutom nedan en nationell samordnare som ges i uppdrag att bidra till en utvecklad dialog mellan förtroendevalda på olika nivåer i syfte att lyfta fram funktionshinderspolitikens mål.

När det gäller att främja demokratisk delaktighet för alla är det dock, enligt utredningens uppfattning, svårt att se att det primära ansvaret ska ligga på tjänstemän i statliga myndigheter. Ansvaret för en levande demokrati som ständigt utvecklas och fördjupas måste

istället bygga på att det demokratiska systemet självt värnar allas rätt till deltagande och inflytande. Därför menar vi att de politiska parti- erna har en nyckelroll när det gäller att ge alla likvärdiga förutsätt- ningar till demokratiskt deltagande för alla.

Under 2018 fördelades medel till riksdagspartierna för särskilda informationsinsatser inför de allmänna valen 2018.71 Avsikten med medlen är att ge partierna ökade möjligheter att nå ut till grupper av röstberättigade med lågt deltagande i tidigare allmänna val.72 Utred- ningen menar att det är av största vikt att regeringen i dialog med de politiska partierna, med folkbildningen och andra aktörer inom det demokratiska systemet särskilt lyfter fram de funktionshinderspoli- tiska hänsyn som anknyter till demokratisk delaktighet på likvärdiga villkor för alla.

7.3.3Rättssäkerhet och rättsväsende

Utgångspunkter

Rättssäkerhet kan sägas vara en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Allmänt brukar begreppet betyda att ett land har en lag- stiftning och ett system i övrigt som innebär att den enskilda med- borgaren har ett skydd för godtyckliga ingrepp från samhället självt. Till exempel att inte åtalas eller dömas utan tillräcklig bevisning, att inte dömas utan att det finns stöd i lag för det och att alla medbor- gare oavsett samhällsställning eller ursprung bedöms på ett likartat

71Ku2017/02544/LS.

72Prop. 2018/19:1, Uo1.

181

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

sätt. Detta kräver ett fungerande rättsväsende som alla har tillgång till.

Rättsväsendet och att personer med funktionsnedsättning ges tillgång till detta är därför centralt för FN-konventionens förverkli- gande. De rättsliga institutionerna är den sista utposten dit en person kan vända sig om inte dennes rättigheter förverkligas. I artikel 12 stadgas bl.a. att staterna ska erkänna att personer med funktionsned- sättning åtnjuter rättskapacitet på lika villkor som andra i alla hänse- enden och vidta ändamålsenliga åtgärder för att erbjuda personer med funktionsnedsättning tillgång till det stöd de kan behöva för att utöva sin rättskapacitet. Av artikel 13 framgår vidare att staterna ska säkerställa effektiv tillgång till rättssystemet för personer med funk- tionsnedsättning på lika villkor som för andra, genom att erbjuda dem processuella och åldersrelaterade anpassningar för att under- lätta en verksam roll för dem som direkta och indirekta deltagare, inklusive som vittnen, i alla rättsliga förfaranden. Detta åtagande är uttryckligen brett eftersom det omfattar alla rättsliga förfaranden och alla sätt som en individ kan delta i dem. Den omfattar även pro- cesser som ibland kategoriseras som administrativa, som exempelvis asylprocessen.

I den allmänna kommentaren till artikel 12 om likhet inför lagen finns utvecklade resonemang om olika system för ställföreträdande beslutsfattande, bland annat förmyndarskap, som begränsar rätts- kapaciteten för personer med funktionsnedsättning. Vidare behand- lar flera delmål till mål 16 i de globala utvecklingsmålen rättsväsendet, rättssäkerhet och rättstrygghet.

FN-kommittén har vidare uppmärksammat att förvaltarskap in- nebär att enskilda fråntas egen beslutsrätt i Sverige. Kommittén re- kommenderade i stället stödjande beslutsfattande och att Sverige be- aktar den enskildes rätt ett efter egen förmåga ge och ta tillbaka sam- tycke.

182

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Exempel på statlig styrning av frågan

Regeringen har uppdragit till Domstolsverket att fortsätta genom- föra insatser för att öka kompetensen i syfte att anpassa verksam- heten inom Sveriges Domstolar för personer med funktionsnedsätt- ning.73 Vidare gav regeringen 2017 Polismyndigheten i uppdrag att stärka kompetensen hos polisanställda för att bemöta personer med psykisk ohälsa genom förstärkta utbildningsinsatser på området. Polismyndigheten har under 2018 tillsammans med Åklagarmyndig- heten tagit fram en handledning vid förhör med barn och med vuxna som har osynliga funktionsnedsättningar.

Regeringen har vidare gett Statskontoret i uppdrag att bl.a. överväga hur länsstyrelsernas samordning av tillsyn och tillsynsvägledningen på området för gode män och förvaltare kan förbättras. Därutöver har de länsstyrelser som ansvarar för tillsynen av överförmyndarna fått i upp- drag att ta fram vissa riktlinjer som är avsedda att förbättra tillsynen på området.

Berörda myndigheter

På området finns flera myndigheter som berörs av frågan: Polis- myndigheten, Åklagarmyndigheten, Sveriges Domstolar, Brotts- offermyndigheten, Migrationsverket och Kriminalvården.

Utredningens bedömning

Frågor om rättssäkerhet och rättsväsende är enligt utredningens be- dömning viktiga i genomförandet av funktionshinderspolitiken. MFD föreslog att rättsväsende skulle utgöra ett prioriterat samhälls- område. Dessa frågor lyfts också mycket tydligt i FN-konventionen. Mot denna bakgrund att har utredningen noga övervägt om rätts- väsendet ska vara ett eget prioriterat samhällsområde. Inom rätts-

73Domstolsverket ska genomföra insatser för att öka kompetensen i syfte att anpassa verk- samheten inom Sveriges Domstolar för personer med funktionsnedsättning. Uppdraget ska genomföras i enlighet med den inriktning som redovisas i propositionen Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken (2016/17:188) och i dialog med Myndigheten för delaktighet och funktionshindersrörelsen. Genomförda insatser ska redovisas i årsredovis- ningen för 2018. (Ju2018/03543/LP Regleringsbrev för budgetåret 2018 avseende Sveriges Domstolar, Funktionshinderspolitiken).

183

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

området finns många myndigheter, men ingen som utifrån sitt upp- drag är given när det gäller att ta ett samordnande ansvar för att bidra till att funktionshinderspolitikens mål uppfylls när det gäller frågor om rättssäkerhet och rättsväsende.

Vi menar därför att regeringen bör överväga och besluta om sär- skilda insatser som är nödvändiga för att tillförsäkra rättssäkerhet och tillgång till rättsväsendet på jämlika villkor för personer med funktionsnedsättning. I Sveriges kommande rapportering till FN- kommittén i oktober 2019, har kommittén ställt sammanlagt nio frå- gor som gäller åtgärder för att verkställa Sveriges skyldigheter enligt artikel 12 och 13 i FN-konventionen. Kommittén har bland annat efterfrågat information som rör rättssäkerhet och rättskapacitet för personer med intellektuella och/eller psykosociala funktionsned- sättningar. Rapporteringen ska redovisa de åtgärder som Sverige har vidtagit och de framsteg som har uppnåtts. Artikel 35 efterlyser även uppgifter om de omständigheter och svårigheter som påverkar i vilken grad skyldigheterna i denna konvention uppfylls, alltså kvar- varande hinder. Såväl tidigare rekommendationer som kommande rekommendationer av FN-kommittén bör ses som vägledande för regeringens initiativ till åtgärder.74

7.3.4Fritid och idrott

Utgångspunkter

En aktiv fritid kan innehålla olika typer av aktiviteter som idrott och friskvård, att delta i föreningslivet eller frilufts- och naturupplevel- ser. Fritidsfrågorna har också nära anknytning till kulturområdet ge- nom exempelvis kulturskolornas och bibliotekens verksamheter.

Uppföljning visar att tillgängligheten till fritidsaktiviteter för personer med funktionsnedsättning är begränsad och kan förbättras. Unga med funktionsnedsättning deltar generellt mindre i förenings- livet och motionerar också mindre än andra.75

74”Konventionen, inklusive de allmänna principerna, liksom de rekommendationer som kommittén har lämnat, är en utgångspunkt i regeringens funktionshinderspolitik”, Dir. 2017:133, s. 2.

75SKL (2017) s. 32. MFD (2016a), s. 107 f.

184

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Regeringen lyfter i budgetpropositionen för 2019 fram den hand- lingsplan för personer med funktionsnedsättning som Riksidrotts- förbundet beslutade om 2017.76 Handlingsplanen kan, enligt utred- ningen, ses som ett viktigt initiativ för att åtgärda ojämlikheten när det gäller fritid och idrott.

Av FN-konventionens artikel 30 Deltagande i kulturliv, rekrea- tion, fritidsverksamhet och idrott framgår bl.a. att för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att på lika villkor som andra delta i rekreations- och fritidsverksamhet och idrott ska konventionsstaterna vidta ett antal ändamålsenliga åtgärder.

Dessa åtgärder ska:

a)Uppmuntra och främja deltagande i största möjliga utsträckning av personer med funktionsnedsättning i allmänt tillgänglig idrottslig verksamhet på alla nivåer.

b)Säkerställa att personer med funktionsnedsättning har möjlighet att organisera, utveckla och delta i idrott och rekreation som är särskilt anpassade för personer med funktionsnedsättning och i detta syfte uppmuntra erbjudande av ändamålsenlig instruktion, utbildning och resurser på lika villkor som andra.

c)Säkerställa att personer med funktionsnedsättning har tillgång till idrottsanläggningar, rekreationsanläggningar och turistanlägg- ningar.

Exempel på statlig styrning av frågan

Målen för den statliga idrottspolitiken är att ge möjligheter för flickor och pojkar, kvinnor och män att motionera och idrotta för att främja en god folkhälsa, att stödja en fri och självständig idrotts- rörelse samt att ge flickor och pojkar, kvinnor och män positiva upp- levelser av idrott som underhållning. 77

Regeringen har också nyligen gett MFD ett uppdrag att kartlägga den enskildes tillgänglighet till hjälpmedel för fritidsaktiviteter och hur en aktiv fritid för personer med funktionsnedsättning främjas lokalt och regionalt. Uppdraget ska genomföras i samverkan med Folkhälso- myndigheten, MUCF, SKL och i dialog med relevanta organisationer.78

76Prop. 2018/19:1, Uo17. s. 152.

77Prop. 2008/09:126, KrU8, rskr.243.

78Regeringsbeslut 2019-03-21 S2019/01379/FST (delvis).

185

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Berörda myndigheter

Inom idrottsområdet finns inte någon statlig myndighet med ett tydligt utpekat ansvar. Naturvårdsverket och Folkhälsomyndig- heten har dock vissa uppgifter som anknyter till området. MUCF har i sin instruktion i uppdrag att verka för att ungdomar har meningsfulla och utvecklande fritidsaktiviteter. Kommunerna har i regel ett omfattande engagemang i frågor som rör fritid och idrott.

I budgetpropositionen för 2019 lyfter regeringen fram idrottsrö- relsens ställning som folkrörelse. Idrottsrörelsen har under många år arbetat för inkludering av personer med funktionsnedsättning i idrot- ten. Riksidrottsförbundet (RF), hanterar statsbidrag till idrotten och har till uppgift att stödja, företräda och leda idrottsrörelsen. Mångfald, icke-diskriminering och idrott för alla är frågor där RF fungerar sam- lande för föreningslivet.

Utredningens bedömning

Fritids- och idrottsfrågor är enligt utredningens bedömning viktiga delar i genomförandet av funktionshinderspolitiken. Meningsfulla fritidsaktiviteter för alla, särskilt barn- och unga, är betydelsefulla för såväl delaktighet i samhället som för personlig utveckling. Det kan avse såväl fysiska aktiviteter som mer intellektuellt eller kultu- rellt orienterad verksamhet. När det gäller fysiska aktiviteter är idrottsrörelsen en central aktör. Att alla ges möjlighet att på jämlika villkor delta i all idrott från motions- till elitnivå bör vara ett viktigt sätt att uppnå de idrottspolitiska målen.

Det finns, som sagt, inte någon självskriven myndighet som skulle kunna ges i uppdrag att ta ett samordnande ansvar för att funktionshinderspolitikens mål uppfylls när det gäller frågor om fritid och idrott. Idrottspolitiken bygger i hög grad på att idrotts- rörelsen, med RF som samordnande aktör, tar ett avgörande ansvar för utvecklingen inom området.

Utredningen ser positivt på att en folkrörelse tar ett ansvar för genomförandet av politiken. På många sätt kan, enligt vår uppfatt- ning, ett aktivt arbete i en organisation inom civilsamhället, som RF, ge väl så goda bidrag till att uppnå det nationella målet som insatser från en statlig myndighet. En viktig utgångspunkt är dock att reger- ingen framhåller betydelsen av idrottsrörelsens insatser för att

186

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

främja funktionshinderspolitiken och att idrottsrörelsen aktivt tar denna roll. Vår bedömning är att RF arbetar strategiskt och målin- riktat för att skapa likvärdiga förutsättningar för personer med funk- tionsnedsättning när det gäller att delta i ett aktivt idrottsutövande.

7.3.5Folkhälsa

Utgångspunkter

Det är väl känt att personer med funktionsnedsättning har ett sämre allmänt hälsotillstånd än personer utan funktionsnedsättning. Mot denna bakgrund är det viktigt att minska de hälsoklyftor som finns.

Iinledningen till FN-konventionens artikel 25 slås fast personer med funktionsnedsättnings rätt att åtnjuta bästa möjliga hälsa och utan diskriminering på grund av funktionsnedsättning. I den mån folkhälsa berör förebyggande av funktionsnedsättning blir även be- stämmelserna om synen på funktionsnedsättning i FN-konvention- ens Inledning (m), Artikel 3 (a, d) Allmänna principer och Artikel 8 Medvetandegörande om situationen för personer med funktions- nedsättning viktiga. SKL har antagit ställningstaganden om funk- tionshinder och delaktighet inom folkhälsa.

Exempel på statlig styrning av frågan

Folkhälsoarbetet i Sverige utgår från det nationella målet att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på jämlika villkor för hela befolkningen. Det övergripande målet förtydligar samhällets ansvar för människors hälsa genom att det visar på sambandet mellan samhälleliga förutsättningar, vilka kan påverkas genom politiska be- slut, och hälsoutvecklingen i befolkningen.

Berörda myndigheter

Folkhälsomyndigheten ska verka för god folkhälsa, utvärdera effek- terna av metoder och strategier på folkhälsoområdet, följa hälsoläget i befolkningen och faktorer som påverkar detta, genom kunskaps- uppbyggnad och kunskapsspridning främja hälsa och förebygga sjuk- domar och skador samt verka för ett effektivt smittskydd. Särskild vikt

187

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

ska fästas vid de grupper som löper störst risk att drabbas av ohälsa. Myndigheten hade också ansvar som strategisk myndighet i den senaste strategin för genomförande av funktionshinderspolitiken.79

Utredningens bedömning

Folkhälsomyndigheten har utifrån sitt uppdrag i instruktionen en- ligt utredningens bedömning en god möjlighet att ta ett ansvar för att bidra till att funktionshinderspolitikens mål uppfylls när det gäller frågor om folkhälsa. MFD är mot bakgrund av sin särskilda kompetens inom funktionshinderspolitiken en lämplig stödjande part i detta arbete. Också Socialstyrelsen har viktiga uppgifter inom området. En väl fungerande samverkan mellan dessa myndigheter är därför viktig för att uppnå goda resultat.

7.3.6Upphandling

Utgångspunkter

Redan år 2000 i handlingsplanen Från patient till medborgare be- skrevs vikten av att ställa krav på tillgänglighet i upphandlingar av varor och tjänster.80 Krav på tillgänglighet och social hänsyn i upp- handling är viktiga verktyg för att personer med funktionsnedsätt- ning ska kunna delta i alla verksamheter som fristående aktörer be- driver på uppdrag av offentliga aktörer. Enligt MFD är det fort- farande alltför få upphandlingar som ställer sådana krav att det säkerställs att ingen utesluts. Samtidigt är upphandling ett mycket viktigt instrument för att öka tillgängligheten. Den offentliga upp- handlingen beräknas av Upphandlingsmyndigheten uppgå till när- mare 700 miljarder kronor årligen.81 Att ställa krav i upphandling skapar således starka incitament för privata aktörer att utveckla och producera tillgängliga produkter och tjänster.

Regeringen har bland annat tagit fram en nationell upphandlings- strategi för att tydliggöra regeringens mål om offentlig upphandling som ett strategiskt verktyg för väl fungerande verksamheter och ett

79Förordning (2013:1020) med instruktion för Folkhälsomyndigheten.

80Prop. 1999/2000:79.

81www.upphandlingsmyndigheten.se/verktyg/statistik-om-offentlig-upphandling/, hämtad 2019-04-01.

188

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

medel för att bland annat nå de sociala hållbarhetsmålen. Av strate- gin framgår bland annat att krav på social hänsyn bör ställas i offent- liga upphandlingar när det är möjligt och lämpligt. Det är viktigt att upphandlande myndigheter och enheter i ett tidigt skede av upp- handlingsprocessen tillämpar principen om universell utformning. 82 Att ställa krav i upphandling är särskilt lämpligt sett till ansvars- och finansieringsprincipen och utifrån att funktionshinderspolitiken ska vara samhällsekonomiskt effektiv.

I FN-konventionen nämns inget om upphandling eller det offent- ligas inköp av varor och tjänster som ett sätt att öka delaktigheten. Däremot lyfts upphandling fram i kommitténs kommentar till artikel 9 om tillgänglighet. Bland annat sägs att staterna som en del av om- prövningen av tillgänglighetslagstiftningen, måste utreda sina lagar om offentlig upphandling för att säkerställa att tillgänglighetskraven är införlivade i tillvägagångssätten vid offentlig upphandling. För att säkerställa tillgänglighet och faktisk jämlikhet för personer med funktionsnedsättning bör offentlig upphandling användas för att se till att allas behov fylls och för att åstadkomma icke-diskriminering. Det är enligt kommittén oacceptabelt att använda offentliga medel för att skapa eller vidmakthålla den ojämlikhet som oundvikligen blir följden av otillgängliga tjänster och anläggningar. 83

EU:s uppdaterade upphandlingsdirektiv innebär vidare att i all offentlig upphandling av sådant som ska användas av människor ska krav på tillgänglighet ställas för personer med funktionsnedsättning eller krav på formgivning med tanke på samtliga användares behov.84 Av lagen (2016:1145) om offentlig upphandling framgår därför att om det som ska anskaffas ska användas av fysiska personer så ska de tekniska specifikationerna bestämmas med beaktande av samtliga användares behov, däribland tillgängligheten för personer med funk- tionsnedsättning.85

82Regeringsbeslut Fi2016/00833/OU.

83I FN-kommitténs kommentar om rätten till utbildning uppmuntras vidare staterna att an- vända offentlig upphandling när det gäller utforma och bygga alla nya skolor så att de följer principerna för universell utformning.

84Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU.

85Lagen om offentlig upphandling (2016:1145) 9 Kap, § 2.

189

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Berörda myndigheter

Upphandlingsmyndigheten är central myndighet på området och ska ge stöd och kunskap i upphandling. Myndigheten har bland annat i uppdrag att ge stöd till upphandlande myndigheter, enheter och leverantörer för att bidra till att upphandlingar hanteras strategiskt.

Utredningens bedömning

Upphandlingsmyndigheten har enligt sin instruktion

det samlade ansvaret för att utveckla, förvalta och stödja den upp- handling som genomförs av upphandlande myndigheter och enheter. Myndigheten ska verka för en rättssäker, effektiv och socialt och miljö- mässigt hållbar upphandling till nytta för medborgarna och näringslivets utveckling.86

Enligt utredningens bedömning har Upphandlingsmyndigheten en god möjlighet att ta ett ansvar för att bidra till att funktionshin- derspolitikens mål uppfylls när det gäller upphandling. MFD är mot bakgrund av sin särskilda kompetens inom funktionshinderspoliti- ken en lämplig stödjande part i detta arbete. En väl fungerande sam- verkan mellan Upphandlingsmyndigheten och MFD är därför viktig för att uppnå goda resultat inom området.

7.3.7Konsumentfrågor

Utgångspunkter

Att personer med funktionsnedsättning ska kunna vara aktiva, fullt delaktiga och informerade konsumenter är en central tillgänglig- hetsfråga. Konsumentfrågor är också till sin natur tvärsektoriella och berör flera sektorer.

Företrädare för Konsumentverket lyfter bland annat frågor om transporter, digitalisering och fysisk tillgänglighet till varor och tjänster som centrala ur ett funktionshinderperspektiv. Det är också där Konsumentverket oftast möter klagomål. Samhället är i dag mycket beroende av fungerande digitala lösningar. Det är det därför

86Förordning (2015:527) med instruktion för Upphandlingsmyndigheten.

190

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

viktigt att arbetet med att öka tillgängligheten inom även detta område så att alla kan vara aktiva konsumenter.

Begreppet konsument nämns över huvud taget inte i FN-konven- tionen. Samtidigt är frågor om delaktighet och tillgänglighet centrala för att personer med funktionsnedsättning ska kunna utöva sina rättigheter som konsument. Däremot berörs konsumentaspekterna i FN-kommitténs kommentar till artikel 9 om tillgänglighet där kom- mittén anför att alla nya varor, produkter, anläggningar, tekniker och tjänster bör utformas universellt för att säkerställa fullständigt, jäm- likt och obegränsat tillträde och tillgång för alla potentiella konsu- menter, däribland personer med funktionsnedsättning.

I Agenda 2030 handlar utvecklingsmål 12 om att säkerställa håll- bara konsumtions- och produktionsmönster.

Av stor betydelse på området är också Tillgänglighetsdirektivet (European Accessibility Act) som beslutats i april 2019. Direktivet avser tillgänglighet till vissa kommersiella produkter och tjänster och att undanröja och förebygga hinder för den fria rörligheten som uppstår på grund av olika tillgänglighetskrav i medlemsstaterna. Direktivet ska även hjälpa medlemsstaterna att på ett harmoniserat sätt uppfylla såväl sina nationella åtaganden som sina skyldigheter enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsned- sättning när det gäller tillgänglighet. Hur direktivet ska implemen- teras i Sverige och vem som ska utöva tillsyn är oklart men kommer sannolikt att utredas vidare, enligt uppgift till utredningen.87

Berörda myndigheter

Konsumentverket är ansvarig myndighet på området med uppgift att stärka konsumenternas ställning, stävja felaktigt agerande på mark- naden och att stötta konsumenter.88 Vidare har Diskrimineringsom- budsmannen viktiga uppgifter när det gäller att utöva tillsyn över att diskrimineringslagen följs. Konsumentfrågorna är dock tvärsektoriella och det finns många myndigheter som behöver integrera ett funk- tionshindersperspektiv i de konsumentrelaterade delarna av sin verk- samhet, exempelvis i sin uppföljning.

87www.edf-feph.org/sites/default/files/st15174-ad01.en18.pdf, hämtad 2019-04-02. E-post från Socialdepartementet till utredningen, 2019-03-05 & 2019-04-02.

882 § förordning (2009:607) med instruktion för Konsumentverket.

191

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Utredningens bedömning

Konsumentverket har i sin instruktion uppdrag att i sin löpande verk- samhet ”integrera ett funktionshindersperspektiv och utifrån detta stödja och driva på övriga berörda parter.” 89 Enligt utredningens be- dömning ger Konsumentverkets instruktion myndigheten en god möjlighet att ta ett ansvar för att bidra till att funktionshinderspoli- tikens mål uppfylls när det gäller konsumentfrågorna. MFD är mot bakgrund av sin särskilda kompetens inom funktionshinderspoliti- ken en lämplig stödjande part i detta arbete. En väl fungerande sam- verkan mellan Konsumentverket och MFD är därför viktig för att uppnå goda resultat.

Utredningen noterar att Konsumentverket i dag inte har något uppdrag att återrapportera brister i tillgänglighet och hinder som personer med funktionsnedsättning möter i sin vardag som konsu- menter. Regeringen bör överväga om Konsumentverket ska ha ett tydligare uppdrag i detta avseende.

7.4Arbetssätt och myndigheter med särskilt ansvar

Utredningens förslag:

•En myndighet inom varje prioriterat samhällsområde ska ha ett samordnande ansvar i förhållande till andra berörda myn- digheter och aktörer. De ska även vara stödjande och pådri- vande inom sitt verksamhetsområde. Dessa myndigheter är:

–Arbetsförmedlingen

–Statens Skolverk

–Trafikverket

–Statens Kulturråd

–Socialstyrelsen

–Boverket.

89Ibid.

192

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

•Myndigheterna med samordningsansvar ska, tillsammans med andra berörda parter, ansvara för att det för samhällsområdet finns en genomförandeplan samt indikatorer för uppföljning.

•Ytterligare myndigheter inom respektive samhällsområde ska ha ett utpekat ansvar för att bidra till områdets genomförande av och/eller uppföljning av funktionshinderspolitiken samt till arbetet med genomförandeplan och/eller indikatorer för upp- följningen inom området.

•Regeringen ska i uppdrag till myndigheterna fastställa vissa grundläggande krav på indikatorer för att följa upp utveck- lingen på området liksom vissa krav på processen för att ta fram indikatorer och genomförandeplan inom området.

•Regeringen ska ge i uppdrag till myndigheterna med samord- nande ansvar att rapportera utfallet av genomförandeplanerna vartannat år till regeringen. En mer omfattande avrapportering ska ske vart fjärde år.

•Myndigheten för delaktighet (MFD) ska ha ett långsiktigt och övergripande ansvar för det tvärsektoriella perspektivet avse- ende genomförandet av funktionshinderspolitiken.

•Regeringen ska ge MFD i uppdrag att lämna en övergripande, tvärsektoriell rapport vartannat år till regeringen baserad på rapporteringen från de olika samhällsområdena.

I detta avsnitt beskriver utredningen utgångspunkter, bedömningar och förslag till ett reformerat myndighetsansvar för genomförandet av funktionshinderspolitiken, där regering och riksdag tydligt kopp- las in i systemet.

Utredningens förslag avseende de statliga myndigheternas arbets- sätt avser att förbättra förutsättningarna för såväl styrning som uppföljning och analys av funktionshinderspolitiken. Genom att statliga myndigheter arbetar tillsammans och med andra relevanta aktörer, ökar möjligheterna att fånga upp problem och lösningar. Återkommande rapportering till regeringen skapar förutsättningar för politiskt ansvar på nationell nivå och signalerar tillbaka till myn- digheterna att arbetet är prioriterat.

193

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Utredningen föreslår att en myndighet inom vart och ett av de sju prioriterade samhällsområdena ska ha ett särskilt samordnande ansvar. Dessa myndigheter ska även vara stödjande och pådrivande inom sitt verksamhetsområde. Vi föreslår att de samordnande myn- digheterna ska vara Arbetsförmedlingen, Statens Skolverk (Skol- verket), Trafikverket, Statens Kulturråd (Kulturrådet), Socialstyrelsen och Boverket.

Vårt förslag innebär att de samordnande myndigheterna ska leda processer i genomförandet och uppföljningen av funktionshinders- politiken, bland annat genom att ta fram genomförandeplaner med indikatorer för uppföljning. Detta bör ske i samråd eller genom andra typer av nätverksarbete tillsammans med andra myndigheter, funktionshindersorganisationer, kommunsektorn och andra rele- vanta aktörer. Det är centralt att arbetet är väl förankrat och känt bland andra berörda aktörer. I uppdraget ingår även att ansvara för uppföljning och återrapportering till regeringen.

Utredningen föreslår att ytterligare ett antal myndigheter inom respektive samhällsområde ska ha ett ansvar för att bidra till områ- dets genomförande av och/eller uppföljning av politiken. Det är dock viktigt att påpeka att detta inte utesluter att även andra myn- digheter behöver delta i arbetet. Den samordnande myndigheten bör därför löpande pröva vilka aktörer som bör bjudas in till arbetet.

Vi förordar att regeringen ger de samordnande myndigheterna i uppdrag att rapportera utfallet av arbetet vartannat år. En mer om- fattande avrapportering ska dessutom ske vart fjärde år.

MFD bör vidare få i uppdrag att lämna en övergripande, tvär- sektoriell rapport till regeringen baserad på rapporteringen från de olika samhällsområdena vartannat år.

194

SOU 2019:23			Styrning och uppföljning i praktiken

7.4.1Myndigheter med samordnande ansvar

Funktionshinderspolitiken är tvärsektoriell och relevant inom många samhällsområden. Genomförandeförordningen reglerar samtliga myndigheters ansvar. Utredningen menar dock att vissa myndigheters ansvar behöver betonas ytterligare.

För att realisera ambitionshöjningen som det nya nationella målet om funktionshinderspolitiken innebär, behöver samverkan och kun- skapsspridningen inom och mellan olika samhällsområden intensi- fieras. Genom att en myndighet inom respektive område agerar som facilitator, bland annat genom att samla bidrag till arbetet från olika aktörer och möjliggöra utbyte i nätverk, skapas förutsättningar för att förbättra genomförandet och uppföljningen av funktionshin- derspolitiken. Vårt förslag till lösning består inte i att öka detalj- styrningen av enskilda myndigheter eller att specificera detaljerade mål på flera nivåer. Våra ledord har i stället varit samordning och uppföljning.

Utredningen föreslår därför att regeringen ger en myndighet ett samordnande ansvar inom respektive prioriterat samhällsområde. Samordningsansvaret ska ha sin tyngdpunkt i att koordinera och

90Folkbildningsrådet är inte en myndighet.

195

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

facilitera utbyte mellan myndigheter och andra aktörer inom områ- det. I ansvaret ska ingå att i samverkan med andra myndigheter och aktörer ta fram en genomförandeplan, indikatorer för uppföljning och att följa upp utfallet.

Av de sex myndigheter91 som vi föreslår ska få samordningsansvar inom sitt samhällsområde har alla utom Trafikverket i dag ett sek- torsansvar för funktionshindersfrågor. Vi bedömer att vårt förslag om samordningsansvar för Trafikverket fungerar väl utifrån myndig- hetens roll som samhällsutvecklare. Myndigheterna ska även vara stödjande och pådrivande inom sitt verksamhetsområde.

I strategin för funktionshinderspolitiken under åren 2011–2016 fanns det 22 strategiska myndigheter av vilka 10 (från början 14) fort- farande har ett utpekat sektorsansvar i sina respektive instruktioner. MFD har föreslagit att 30 myndigheter skulle få ”särskilt ansvar” varav 5 dessutom skulle ha ”ansvar för ökad kunskap”.

En utmaning för utredningen har varit att å ena sidan förtydliga och konkretisera vissa myndigheters ansvar på funktionshinders- politikens område utan att detta ansvar blir ett sidospår vid sidan av kärnuppdraget. Å andra sidan behöver vi säkerställa att alla viktiga myndigheter involveras utan att ansvaret sprids på sådant sätt att ”allas ansvar blir ingens ansvar”.

Tydligt, men delat ansvar

Det är viktigt att påpeka att den samordnande myndigheten tillsam- mans med övriga utpekade myndigheter inte har ensamt ansvar för att målet inom samhällsområdet uppnås. Viktiga aspekter av det övergripande målet kan ligga utanför myndigheternas mandat och kan därför inte ligga till grund för traditionellt ansvarsutkrävande. Däremot ska myndigheten ha ansvar för att kommunicera och med- vetandegöra målen inom den egna myndigheten och inom samhälls- området. Vidare ska man i samarbete analysera på vilket sätt man kan bidra till att målet uppfylls.

91Socialstyrelsen föreslås få ett samordningsansvar för två samhällsområden: Hälso-och sjuk- vård samt tandvård respektive Social välfärd och trygghet.

196

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Källa: Kenneth Eliasson, Ekonomistyrningsverket.

Inom de flesta av de sju samhällsområdena har andra aktörer än sta- ten viktiga roller och uppgifter. Kommuner och regioner är huvud- ansvariga för den offentliga verksamheten inom flera områden, ex- empelvis skola och hälso- och sjukvård. Kulturområdet är komplext och finansieras av både offentlig och privat sektor på såväl lokal, regional som nationell nivå. Kulturverksamhet bedrivs av både offentlig och privat sektor, civilsamhället och det professionella kulturlivet. Inom transportområdet verkar många privata företag och så vidare.

De statliga myndigheterna påverkar utvecklingen genom insatser inom sitt ansvarsområde, men kan alltså inte göras ensamt ansvariga för utvecklingen på området som helhet. Därför menar utredningen att myndigheternas samordnande områdesansvar ska vara inriktat på att koordinera och facilitera i nätverk med andra myndigheter och aktörer.

Generellt gäller det för berörda myndigheter att analysera och reflektera hur man utifrån sitt mandat och tillgängliga styrmedel kan bidra till så god måluppfyllelse som möjligt. Inte minst ligger det ett ansvar att följa upp uppfyllelsen av det övergripande målet utifrån indikatorerna som man tillsammans med berörda myndigheter ska ta fram. Dessa indikatorer kan ta sikte på delar av det övergripande målet, tex. delar som svarar mot enskilda myndigheters verksamhet.

197

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Även om man inte råder över hela området så kan man följa upp och redovisa resultatet av uppföljningen inom myndigheten och inom samhällsområdet och diskutera internt och externt vad som krävs för att måluppfyllelsen ska förbättras. Vilket givetvis kan ligga utanför den egna myndighetens verktygslåda. En viktig uppgift för myndigheterna blir att uppmärksamma statsmakterna på föränd- ringar av t.ex. regelverk och finansiering om sådana faktorer kan an- tas påverka måluppfyllelsen. Så menar vi också att det reformerade myndighetsansvaret innebär att regering och riksdag får viktiga styr- signaler om hur det funktionshinderspolitiska målet kan nås och rät- tigheter enligt FN-konventionen förverkligas.

7.4.2Andra myndigheter med utpekat ansvar

De sex myndigheter som vi föreslår ska få ett samlat ansvar inom sitt samhällsområde är inte heller ensamma om att ha viktiga uppgifter inom dessa områden.

Utredningen föreslår därför att ytterligare en eller flera myndig- heter utöver den samordnande myndigheten ska ha ett utpekat an- svar för att bidra till genomförande och/eller uppföljning av funk- tionshinderspolitiken inom respektive område. Myndigheterna ska tillsammans med den samordnande myndigheten inom samhälls- området delta och bidra i arbetet utifrån sina kunskaper och upp- gifter till en genomförandeplan och indikatorer för uppföljning inom området. Utredningen föreslår att vissa av dessa myndigheter bör ges ett tudelat ansvar för att bidra till såväl genomförande som uppföljning av funktionshinderspolitiken, medan andra, företrädes- vis tillsyns- och analysmyndigheter, enbart bör ges ansvar för att bidra till uppföljning. För renodlade tillsynsmyndigheter menar utredningen att det är befogat att precisera att myndigheterna ska bidra till uppföljningen utifrån tillsynens iakttagelser.

Det är viktigt att utpekandet av dessa myndigheter inte innebär att ytterligare myndigheter inte kan eller ska involveras i arbetet. Alla statliga myndigheter kommer att ha ett fortsatt grundläggande ansvar för att bidra till funktionshinderspolitikens mål. Många frå- gor behöver dessutom hanteras genom sektorsövergripande sam- verkan.

198

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

7.4.3Regleringen av myndigheternas ansvar

Ansvaret för myndigheter med samordningsansvar respektive annat utpekat ansvar ska regleras dels i respektive myndighets instruktion, dels i genomförandeförordningen.92 Denna lösning innebär att regle- ringen av en viss myndighets ansvar inom funktionshinderspolitiken samlas på samma ställe som regleringen av myndighetens uppdrag i övrigt. Den ger enligt vår bedömning bättre effekt och mindre risk för att frågan faller vid sidan av myndighetens ansvar för andra uppgifter.

Det kan givetvis finnas både för- och nackdelar med olika lös- ningar, såväl att samla alla myndigheters ansvar på det funktionshin- derspolitiska området i en och samma förordning, till exempel i nämnda genomförandeförordning, som att reglera detta ansvar i myndigheternas respektive instruktioner.

Under utredningsarbetet har argument framförts för att ett för- tydligande i vissa myndigheters instruktion inte skulle behövas utan att ansvaret för att bidra i genomförandet av funktionshinderspoliti- ken redan är tydligt för alla myndigheter. Utredningen delar inte denna uppfattning. Den bild regeringen ger av att det behöver vidtas åtgärder för att öka hastigheten i genomförandet av politiken talar tvärtom för att ansvaret inte är tillräckligt tydligt i dag. Styrningen behöver därför förtydligas gentemot vissa myndigheter inom priori- terade samhällsområden i enlighet med de förslag vi nu lämnar.

I dag har 10 myndigheter ett så kallat sektorsansvar eller motsva- rande för funktionshindersfrågor inom sitt verksamhetsområde.93 För de flesta innebär det att de ska vara samlande, stödjande och på- drivande i förhållande till övriga aktörer inom området. De exakta formuleringarna är för majoriteten av myndigheternas instruktioner, med undantag för vissa språkliga variationer, närmast identiska.

92När det gäller Folkbildningsrådet, som inte är myndighet utan är en ideell förening, behöver ansvaret att bidra till genomförande och uppföljning av funktionshinderspolitiken framgå av uppdrag i regleringsbrev.

93Arbetsförmedlingen, Arbetsmiljöverket, Boverket, Försäkringskassan, Konsumentverket, Post- och telestyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Socialstyrelsen, Statens kulturråd, Skolverket.

199

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Vissa hur-frågor regleras i genomförandeförordningen

Utredningen föreslår att ansvaret för att det för samhällsområdet finns en genomförandeplan samt indikatorer för uppföljning, ska regleras i förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av funktionshinderspolitiken, för att und- vika specifika hur-frågor i myndigheternas instruktioner.

Myndigheter med sektorsansvar eller motsvarande som inte får samordningsansvar

Utredningen anser att det finns skäl att revidera ansvaret i instruk- tionen för ett par av de myndigheter som i dag har ett sektorsansvar eller motsvarande och som vi inte föreslår ska ha ett samordningsan- svar.

För Arbetsmiljöverket, Försäkringskassan och Riksantikvarieäm- betet föreslår vi att ansvaret i instruktionen ska revideras i linje med ansvaret för andra utpekade myndigheter. Det innebär att de ska bi- dra till genomförande och uppföljningen av funktionshinders- politiken.

När det gäller Konsumentverket föreslår vi ingen ändring av myn- dighetens nuvarande instruktion. Det innebär att myndigheten kommer att ha kvar sitt ansvar att integrera ett funktionshinders- perspektiv och utifrån detta stödja och driva på övriga berörda parter.94

Vi föreslår inte heller någon ändring av Post- och telestyrelsens nu- varande instruktion, vilket innebär att myndigheten även i fortsätt- ningen särskilt ska verka för att målen för funktionshinderspolitiken uppnås inom dess ansvarsområde och ska vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.95

MFD:s övergripande ansvar

MFD har i dag till uppgift att bland annat arbeta tvärsektoriellt och främja ett systematiskt och effektivt genomförande av funktionshin- derspolitiken på alla nivåer i samhället, och följa upp, utvärdera och

942 § förordning (2009:607) med instruktion för Konsumentverket.

9511 § förordning (2007:951) med instruktion för Post- och telestyrelsen.

200

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

analysera insatser från statliga myndigheter, kommuner, regioner och andra aktörer i förhållande till de nationella funktionshinderspolitiska målen. MFD har också ett särskilt kunskapsuppdrag när det gäller flera centrala frågor för funktionshinderpolitiken som rör delaktighet, tillgänglighet, universell utformning, välfärdsteknologi, miljö, lev- nadsvillkor och rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Utredningen menar att det även fortsättningsvis är nödvändigt att en myndighet ska ha ett långsiktigt och övergripande ansvar för det tvärsektoriella perspektivet avseende genomförandet av funk- tionshinderspolitiken. Vi ser också att MFD:s roll som facilitator bör präglas av myndighetens kunskapsuppdrag.

7.4.4Krav på indikatorer och genomförandeplan

Utredningen menar att det är viktigt att det finns vissa grundläg- gande och gemensamma krav på såväl processen för att ta fram indi- katorer, genomförandeplaner, uppföljning och avrapportering som krav på själva indikatorerna. Kraven på processen och indikatorerna bör regeringen fastställa i uppdrag till myndigheterna. Det ger ut- rymme för att anpassa uppgiften till förutsättningar som råder på olika myndigheter. Även start- och rapporteringstidpunkter bör därför fastställas av regeringen i uppdrag till myndigheterna.

Utgå från en nulägesanalys

Utredningen menar att det är viktigt att vid utformningen av genom- förandeplaner och de indikatorer som ska mäta utfall mot målet utgår från en nulägesanalys. Man måste veta var man står för att veta vad som ska åtgärdas. Ofta är det enklaste sättet att involvera olika samhälls- aktörer och funktionshindersrörelsen att bjuda in dem till att ha syn- punkter på rådande brister. Nulägesanalysen bör fokusera på jämlikhet i levnadsvillkor och hinder för full delaktighet för personer med funktionsnedsättning i förhållande till övriga befolkningen och utifrån fullt åtnjutande av rättigheter enligt FN-konventionen. En viktig del av analysen är att identifiera hinder i relation till båda dessa aspekter.

201

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Genomförandeplaner

Med en genomförandeplan avser utredningen en plan över åtgärder för att uppnå målet för samhällsområdet. Olika aktörer kan genom sin verksamhet, olika insatser eller program bidra till att målet upp- nås. Dessa olika aktiviteter bör framgå av genomförandeplanen. Vi menar att man i nätverk bör analysera på vilket sätt hur respektive aktör kan bidra till att målet för samhällsområdet uppfylls.

Indikatorer utifrån målet för samhällsområdet

Myndigheternas uppföljning av målen inom respektive samhällsom- rådet bör, så långt som möjligt, innehålla strukturella indikatorer, processindikatorer och resultatindikatorer:

•Strukturella indikatorer som visar hur effektiv lagstiftningen och utfallet av lagstiftningen är för att uppnå målet

•Processindikatorer som handlar om vad som görs för att förverkliga målet och vilka förutsättningar för jämlika villkor som skapas. Indi- katorerna inkluderar verksamhet, åtgärder och program.

•Resultatindikatorer som visar på utfallet och som visar graden av förverkligandet av målet.

Syftet med att strukturera indikatorerna enligt denna modell är att koppla ihop uppföljning med möjligheten att identifiera hinder för att uppnå målen. Dessa hinder och möjliga förslag till lösningar ska ingå i rapporteringen till regeringen.

Visa utveckling och progressivitet

Indikatorerna som tas fram ska kunna visa utveckling eller progressi- vitet över tid. En viktig del av uppföljningen är att kunna följa utfallet av insatser över tid. Det bör dock inte hindra att indikatorerna ska kunna revideras vid behov.

202

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Barn, jämställdhet och politikens inriktning i övrigt

Det nationella målet ska bidra till ökad jämställdhet och till att barn- rättsperspektivet beaktas. Därför bör jämställdhet- och barnrätts- perspektivet samt politikens inriktning i övrigt – det vill säga principen om universell utformning, befintliga brister i tillgänglighet, individu- ella stöd och lösningar för individens självständighet samt ickediskri- minering – integreras i arbetet med genomförandeplaner, uppföljning och analys.

Aktiv involvering av funktionshindersrörelsen

Det arbete som innebär att myndigheterna ska ta fram genomföran- deplaner och indikatorer för uppföljning ska involvera företrädare för personer med funktionsnedsättning och deras organisationer. Detta bör ske genom samråd eller andra typer av nätverksarbete.

Andra relevanta aktörer

De samordnande myndigheterna ansvarar för att ta fram indikatorer som svarar mot det övergripande målet inom området. Det är dock inte självklart att dessa myndigheter är bäst lämpade att identifiera relevanta indikatorer för samhällsområdet. Målet för samhällsområdet berör inte enbart myndighetsspecifika frågor och därför behöver indikatorerna arbetas fram i samråd och nätverk med andra relevanta aktörer. Utredningen menar alltså att det är nödvändigt att även in- volvera kommuner och regioner, näringsliv och civilsamhälle i arbetet.

Uppföljning på kort och lång sikt

MFD:s förslag till strategiperiod var att strategin skulle gälla under åren 2017–2025. Remissinstanserna var till största delen positiva till en lång tidsram även om flera förordade en halvtidsavstämning. Flera funktionshindersorganisationer menade att strategin hellre skulle löpa på en kortare tid – fem år – för att inte förlora tempo.

Utredningen har förstått att arbetet med de tidigare strategierna har varit trögstartat eftersom strategiperioderna har uppfattades som långa, men att man sedan kunnat hamna i tidsnöd när man väl närmade

203

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

sig slutrapportering. Vi kan inte bedöma hur generell den bilden är. Vi ser dock ett behov av både ett kortare och ett längre perspektiv i det funktionshinderspolitiska arbetet. Ett kortare för att få igång arbetet och ett längre för att kunna se utvecklingen och också förbättra processerna. Vi menar därför att avrapporteringarna ska ske vartannat år med en mer omfattande avrapportering vart fjärde år.

Övergripande tvärsektoriell rapport

Regeringen bör ge MFD i uppdrag att lämna en övergripande, tvär- sektoriell rapport till regeringen baserad på rapporteringen från de olika samhällsområdena vartannat år.

7.4.5Reformerat myndighetsansvar

Utredningen föreslår att en myndighet inom vart och ett av de sju prioriterade samhällsområdena ska ha ett särskilt samordnande an- svar. Dessa myndigheter ska även vara stödjande och pådrivande inom sitt verksamhetsområde.

Utredningen föreslår vidare att ytterligare en eller flera myndigheter utöver den samordnande myndigheten ska ha ett utpekat ansvar för att bidra till genomförande och/eller uppföljning av funktionshinders- politiken inom respektive område. Myndigheterna ska tillsammans med den samordnande myndigheten inom samhällsområdet delta och bidra i arbetet utifrån sina kunskaper och uppgifter till genomförande- planer och indikatorer för uppföljning inom respektive område.

Arbetsförmedlingen ska ha samordnande ansvar inom arbete och försörjning

Nuvarande lydelse

Förordning (2007:1030) med instruktion för Arbetsförmedlingen

Särskilda ansvarsområden

5 § Arbetsförmedlingen har ett samlat ansvar, sektorsansvar, för han- dikappfrågor inom arbetsmarknadspolitiken och ska inom ramen för detta ansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

204

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Förslag till ny lydelse

Arbetsförmedlingen ska inom samhällsområdet arbete och försörjning, verka för att personer med funktionsnedsättning har jämlika möjlig- heter till delaktighet på arbetsmarknaden. Inom detta samhällsområde har Arbetsförmedlingen ett samordnande ansvar och ska i övrigt inom sitt verksamhetsområde vara stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

Bedömning

Utredningen föreslår att Arbetsförmedlingen ska vara samordnande i förhållande till övriga berörda parter inom området arbete och egen försörjning. I ansvaret ska också ingå att det för samhällsområdet finns en genomförandeplan samt indikatorer för uppföljning. Arbets- förmedlingen ska i övrigt vara stödjande och pådrivande inom sitt verksamhetsområde i förhållande till övriga berörda parter.

Utredningen menar att Arbetsförmedlingen genom sitt kärnupp- drag att ansvara för den offentliga arbetsförmedlingen och verka för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt har en nyckelroll i ge- nomförandet och uppföljningen av funktionshinderspolitiken. Myndigheten ska bland annat prioritera dem som befinner sig långt från arbetsmarknaden.

Det bör poängteras att den aviserade omläggningen av Arbets- förmedlingens verksamhet inte kommer att omfatta insatser för personer med funktionsnedsättning.96 Utredningen bedömer därför att omläggningen inte hindrar att detta ansvar läggs på myndigheten.

Även Försäkringskassan, ESF-rådet och Arbetsmiljöverket ska ha utpekat ansvar

Bedömning

Utredningen föreslår att Försäkringskassan, Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige (ESF-rådet) och Arbetsmiljöverket ska ha ett särskilt utpekat ansvar för att bidra till områdets genomförande och

96Vi utgår från den sakpolitiska överenskommelse, ”januariavtalet”, som regeringen träffat med Centerpartiet och Liberalerna i den offentliga version som framgår av Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna. www.socialdemokraterna.se/globalassets/aktuellt/utkast-till- sakpolitisk-overenskommelse.pdf, hämtad 2019-04-02.

205

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

uppföljning av funktionshinderspolitiken. I ansvaret för samtliga dessa myndigheter ingår att delta i arbetet med en genomförande- plan och med indikatorer för uppföljning inom området som Arbetsförmedlingen samordnar.

Samverkan mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och kommunerna framhålls ofta som en förutsättning för att olika in- satser ska fungera. Försäkringskassan ansvarar för socialförsäkrings- systemet och den del av trygghetssystemet som har med arbetsinrik- tad rehabilitering att göra. Försäkringskassan samordnar insatser för att kunna återgå i arbete eller arbetssökande.

ESF-rådet förvaltar och fördelar medel ur Europeiska social- fonden. Medlen går bland annat till projekt för att arbetsgivare ska arbeta med kompetensförsörjningsfrågor utifrån tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning och universellt utformade ar- betsplatser. Arbetsmiljöverket har föreskriftsrätt avseende arbets- miljöfrågor och arbetar för att främja och sprida information om till- gängliga arbetsplatser.

Även Myndigheten för arbetsmiljökunskap bör involveras då det är motiverat utifrån myndighetens uppdrag som nationellt kun- skapscentrum för frågor om arbetsmiljö. Utredningen ser dock inte att detta motiverar ett särskilt utpekat ansvar i Myndigheten för arbetsmiljökunskaps instruktion.

Statens skolverk ska ha samordnande ansvar inom utbildning och livslångt lärande

Nuvarande lydelse

Förordning (2015:1047) med instruktion för Statens skolverk

Andra uppgifter

18 § Myndigheten ska

1.ha ett samlat ansvar (sektorsansvar) för funktionshindersfrågor inom ramen för sitt verksamhetsområde och – i den mån det inte är en uppgift för Specialpedagogiska skolmyndigheten – inom ramen för detta ansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter

206

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Förslag till ny lydelse

Myndigheten ska

1.inom samhällsområdet utbildning och livslångt lärande verka för att personer med funktionsnedsättning har jämlika möjligheter till utbild- ning och livslångt lärande. Inom detta samhällsområde har myndigheten ett samordnande ansvar och ska i övrigt inom sitt verksamhetsområde vara stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter,

Bedömning

Utredningen föreslår att Statens Skolverk (Skolverket) ska vara sam- ordnande myndighet inom området utbildning och livslångt lärande. I ansvaret ska också ingå att det för samhällsområdet finns en ge- nomförandeplan samt indikatorer för uppföljning. Skolverket ska i övrigt vara stödjande och pådrivande inom sitt verksamhetsområde i förhållande till övriga berörda parter.

Skolverket har en nyckelroll inom utbildningsområdet som för- valtningsmyndighet inom barn-, ungdoms- och vuxenutbildning. Skolverket ansvarar för att styra och stödja den svenska förskolan och annan pedagogisk verksamhet, de obligatoriska skolformerna, gymnasie- och vuxenutbildningen.

Utredningens förslag innebär att Skolverket ska verka samord- nande (dvs. koordinera och facilitera utbyte) även i förhållande till aktörer inom folkbildning, yrkeshögskoleutbildning samt högskole- och universitetsutbildning. Detta är särskilt viktigt ur perspektivet om det livslånga lärandet och att ge möjlighet till fortsatta studier efter avslutad gymnasieutbildning för att främja övergångar mellan utbildningsformer. Samtidigt är vi medvetna om att det kan vara svårt att hitta formerna för samarbete mellan skolmyndigheterna och Myndigheten för yrkeshögskolan, Universitets- och högskole- rådet samt Folkbildningsrådet. Det kan kräva ett nytt arbetssätt och att nya kontaktytor etableras. I styrningen av myndigheterna bör regeringen därför lyfta fram behovet av att utveckla insatser och arbetsformer som främjar samverkan mellan samtliga myndigheter på utbildningsområdet.

207

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Även Specialpedagogiska skolmyndigheten, Myndigheten för yrkeshögskolan, Universitet- och högskolerådet, Folkbildningsrådet

och Statens Skolinspektion ska ha utpekat ansvar

Bedömning

Utredningen föreslår att Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Myndigheten för yrkeshögskolan (MYH), Universitet- och högskole- rådet (UHR) och Folkbildningsrådet97 ska ha ett särskilt utpekat an- svar för att bidra till områdets genomförande och uppföljning/kun- skapsspridning av funktionshinderspolitiken. Myndigheterna ska delta i arbetet med en genomförandeplan. Skolinspektionen ska ha ett sär- skilt utpekat ansvar för att bidra till uppföljning inom området utifrån tillsynens iakttagelser. I ansvaret för samtliga dessa myndigheter ingår att delta i framtagandet av indikatorer för uppföljning som Skolverket samordnar.

SPSM är expertmyndighet när det gäller förutsättningar och an- passningar som utgår från alla barns och elevers rätt till en funge- rande utbildning. Skolinspektionen utövar tillsyn över barn-, ung- domsutbildning och vuxenutbildning. Tillsynens iakttagelser är viktiga utifrån hur skollagstiftningen tillämpas i praktiken, och då särskilt utifrån hur barn och elever tillförsäkras utbildning i för- hållande till det funktionshinderspolitiska målet.

Utredningen menar att det är angeläget att genomförandet av funktionshinderspolitiken inom utbildningsområdet omfattar ut- bildningsformer i alla åldrar. Folkbildningsrådet är en ideell förening med vissa myndighetsuppdrag givna av riksdagen och regeringen.98 Folkbildningen har för många personer med funktionsnedsättning sedan länge varit en alternativ och kompletterande utbildningsform. Många folkhögskolor har kunnat erbjuda en lärmiljö och en pedago- gik som fungerat bra för studerande med funktionsnedsättning.

Inom yrkesutbildning och högre utbildning verkar bland annat MYH och UHR. Utbildningsanordnare inom yrkeshögskolan har en skyldighet att se till att studerande som behöver särskilt pedago- giskt stöd under utbildningen får det. Inom högskoleområdet ska UHR motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättig- heter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller

97Folkbildningsrådet är en ideell förening, ej myndighet.

98Uppdragen regleras via förordningar, riktlinjer och regleringsbrev.

208

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Myndigheten ska också arbeta för att främja breddad rekrytering.

Även MTM bör involveras då det är motiverat utifrån myndig- hetens arbete med tillgängliga medier generellt, kurslitteratur för studerande med läsnedsättning och lättläst i skolan. Utredningen ser dock inte att detta motiverar ett särskilt utpekat ansvar i MTM:s instruktion.

Trafikverket ska ha samordnande ansvar inom transporter

Förslag till ny lydelse

Förordning (2010:185) med instruktion för Trafikverket

Trafikverket ska inom samhällsområdet transporter verka för att perso- ner med funktionsnedsättning har jämlik tillgång till transporter. Inom detta samhällsområde har Trafikverket ett samordnande ansvar och ska i övrigt inom sitt verksamhetsområde vara stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

Bedömning

Utredningen föreslår att Trafikverket ska vara samordnande myn- dighet inom området transporter. I ansvaret ska också ingå att det för samhällsområdet finns en genomförandeplan samt indikatorer för uppföljning. Trafikverket ska i övrigt vara stödjande och pådri- vande inom sitt verksamhetsområde i förhållande till övriga berörda parter. Transportområdet präglas av en mångfald av aktörer, vilket gör att behovet av att ha en myndighet som bär ett övergripande an- svar och har ett mandat att samordna är stort. Vidare utmärks områ- det av att de regionala kollektivtrafikmyndigheterna som vanligen har regioner som huvudmän har viktiga uppgifter. Det är därför vik- tigt att även dessa involveras i arbetet.

Tidigare hade fyra myndigheter på transportområdet Banverket, Transportstyrelsen, Sjöfartsverket och Vägverket liknande uppdrag i sina instruktioner. Detta sektorsansvar togs bort i samband med att Trafikverket och Trafikanalys bildades den 1 april 2010 och Ban- verket, Vägverket och Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) avvecklades.

209

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Trafikverksutredningen hade i sitt delbetänkande Tydligare uppdrag

–istället för sektorsansvar (SOU 2008:128) föreslagit att begreppet sektorsansvar i instruktion och regleringsbrev för transportmyndig- heterna skulle tas bort och ersättas med tydliga uppdrag och styrmedel som regeringen definierar utifrån gällande lagstiftning.99 I budget- propositionen för 2010 konstaterade regeringen att det genom inrätt- andet av det nya Trafikverket inte längre finns skäl för sådana trafik- slagsspecifika uppgifter och att begreppet sektorsansvar ersattes med tydliga uppdrag och styrmedel.100 Något utpekat ansvar för funktionshinderspolitiken finns därför inte i myndighetens nu- varande instruktion.101

Transportstyrelsen, Trafikverket och Sjöfartsverket tog under den senaste handikappolitiska strategin (2001–2016) fram ett ge- mensamt förslag på delmål och insatser för genomförandet av funk- tionshinderspolitiken inom sina respektive verksamhetsområden. Fokus för insatserna låg på att bytespunkterna inom det nationellt prioriterade nätet skulle vara användbara för personer med funk- tionsnedsättning. För att nå målet menade myndigheterna att sam- verkan mellan berörda aktörer inom transportsektorn behövde öka.

Utifrån Trafikverkets roll som samhällsutvecklare och breda kun- skap och ansvar på transportområdet, menar utredningen att myn- digheten är lämplig att få en samordnande roll.

Även Trafikanalys ska ha utpekat ansvar

Bedömning

Utredningen föreslår att Trafikanalys ska ha ett särskilt utpekat an- svar för att bidra till områdets uppföljning av funktionshinderspoli- tiken. I ansvaret ingår att delta i framtagandet av indikatorer för om- rådet som Trafikverket samordnar.

Trafikanalys utvärderar och analyserar åtgärder inom transport- området utifrån de transportpolitiska målen. I mars 2019 avslutade Trafikanalys ett regeringsuppdrag att kartlägga hinder i kollektivtra- fiken för personer med funktionsnedsättning.102

99(SOU 2008:12).

100Prop. 2009/10:1, utgiftsområde 22, s. 47 f.

101Förordning (2010:185) med instruktion för Trafikverket.

102Trafikanalys (2019).

210

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Statens kulturråd ska ha samordnande ansvar inom kultur

Nuvarande lydelse

Förordning (2012:515) med instruktion för Statens kulturråd

3 § Myndigheten ska också

3.ha ett samlat ansvar, sektorsansvar, för funktionshindersfrågor med anknytning till myndighetens verksamhetsområde och inom ramen för detta ansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda aktörer

Förslag till ny lydelse

3.inom samhällsområdet kultur verka för att personer med funktions- nedsättning har jämlika möjligheter att uppleva, delta i och utöva konst- närlig och kulturell verksamhet. Inom detta område har myndigheten ett samordnande ansvar och ska i övrigt inom sitt verksamhetsområde vara stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter,

Bedömning

Utredningen föreslår att Statens kulturråd (Kulturrådet) ska vara samordnande myndighet inom kulturområdet. I ansvaret ska också ingå att det för samhällsområdet finns en genomförandeplan samt indikatorer för uppföljning. Kulturrådet ska i övrigt vara stödjande och pådrivande inom sitt verksamhetsområde i förhållande till övriga berörda parter.

Kulturrådet verkar för kulturens utveckling och tillgänglighet. I sin bidragsgivning ställer Kulturrådet krav på lokala och regionala kulturinstitutioner att ta fram handlingsplaner för tillgänglighet, åt- gärda enkelt avhjälpta hinder samt tillgängliggöra webbplatser.

211

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Även Riksantikvarieämbetet, Kungliga biblioteket och Kulturanalys ska ha utpekat ansvar

Bedömning

Utredningen föreslår att Riksantikvarieämbetet och Kungliga biblio- teket ska ha ett särskilt utpekat ansvar för att bidra till områdets genom- förande och till uppföljning av funktionshinderspolitiken. I ansvaret för samtliga dessa myndigheter ingår att delta i arbetet med genomförande- planer och indikatorer för uppföljning inom området som Kulturrådet samordnar. Myndigheten för kulturanalys ska ha ett särskilt utpekat ansvar för att bidra till uppföljning och delta i arbetet med indikatorer för uppföljning inom området.

Riksantikvarieämbetet arbetar med tillgänglighetsfrågor i kulturs- arvsmiljöer och fördelar medel för tillgänglighetsskapande åtgärder. Kungliga biblioteket har till uppgift att överblicka och främja sam- verkan inom det allmänna biblioteksväsendet. Myndigheten för kultur- analys har till uppgift att inom ramen för sin verksamhet bedöma utvecklingen gällande tillgänglighet inom kulturområdet.

Även MTM bör involveras då det är motiverat utifrån myndig- hetens uppdrag när det gäller tillgång till litteratur i tillgängliga for- mat. Utredningen ser dock inte att detta motiverar ett särskilt utpe- kat ansvar i MTM:s instruktion.

Socialstyrelsen ska ha samordnande ansvar inom hälso- och sjukvård samt tandvård

Nuvarande lydelse

Förordning (2015:284) med instruktion för Socialstyrelsen

2 § – – –

Socialstyrelsen har ett samlat ansvar, sektorsansvar, för genomförande av de funktionshinderspolitiska målen med anknytning till Socialstyrel- sens verksamhetsområde.

Socialstyrelsen ska inom ramen för detta ansvar vara samlande, stöd- jande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

212

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Förslag till ny lydelse

Socialstyrelsen ska inom samhällsområdet hälso- och sjukvård samt tandvård verka för att personer med funktionsnedsättning har tillgång till hälso- och sjukvård samt tandvård efter behov. Socialstyrelsen ska också inom samhällsområdet social välfärd och trygghet verka för att personer med funktionsnedsättning har likvärdiga möjligheter till ett självständigt liv och tillfredsställande levnadsstandard. Inom dessa sam- hällsområden har myndigheten ett samordnande ansvar och ska i övrigt inom sitt verksamhetsområde vara stödjande och pådrivande i förhål- lande till övriga berörda parter.

Bedömning

Utredningen föreslår att Socialstyrelsen ska vara samordnande myn- dighet inom området hälso- och sjukvård samt tandvård. I ansvaret ska också ingå att det för samhällsområdet finns en genomförande- plan samt indikatorer för uppföljning. Socialstyrelsen ska i övrigt vara stödjande och pådrivande inom sitt verksamhetsområde i för- hållande till övriga berörda parter.

Socialstyrelsen har ett ansvar för kunskap, uppföljning och före- skrifter för verksamheter inom hälso- och sjukvården och tandvården, där frågor som rör habilitering och rehabilitering också ingår. Social- styrelsens roll som kunskapsmyndighet är särskilt viktig igenomföran- det och uppföljningen av funktionshinderspolitiken. Genom myndig- hetens egna iakttagelser identifierar Socialstyrelsen kunskapsluckor och problemområden och tar fram kunskapsstyrande produkter.

Även Inspektionen för vård och omsorg och Myndigheten för vård- och omsorgsanalys ska ha utpekat ansvar

Bedömning

Utredningen föreslår att Inspektionen för vård och omsorg (IVO) ska ha ett särskilt utpekat ansvar för att bidra till uppföljning inom området utifrån tillsynens iakttagelser. Även Myndigheten för vård- och omsorgsanalys ska ha ett särskilt utpekat ansvar för att bidra till uppföljningen inom området. I ansvaret för dessa myndigheter ingår att delta i arbetet med indikatorer för uppföljning som Socialstyrel- sen samordnar.

213

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

IVO bedriver tillsyn inom hälso- och sjukvården, med ett tydligt uppdrag att ha ett patient- och brukarperspektiv. Bland IVO:s prio- riterade riskområden för 2018–2020 ingår att barn och unga med psykisk ohälsa riskerar att drabbas av brister i samordning och en osammanhängande vårdkedja, samsjukliga patienter riskerar att drabbas av bristande tillgång till vård och omsorg samt att personer som behöver multidisciplinärt omhändertagande riskerar att drabbas av brister i vården. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys följer upp och analyserar hälso- och sjukvården och tandvården.

Även forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (Forte) och Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) bör involveras utifrån deras respektive kunskap inom området då det är motiverat. Utredningen ser dock inte att detta motiverar ett särskilt utpekat ansvar i Fortes eller SBU:s respektive instruktioner.

Socialstyrelsen ska ha samordnande ansvar inom social välfärd och trygghet

Förslag till ny lydelse

Se ovan.

Bedömning

Utredningen föreslår att Socialstyrelsen ska vara samordnande myn- dighet inom området social välfärd och trygghet. I ansvaret ska också ingå att det för samhällsområdet finns en genomförandeplan samt indikatorer för uppföljning. Socialstyrelsen ska i övrigt vara stödjande och pådrivande inom sitt verksamhetsområde i förhål- lande till övriga berörda parter.

Socialstyrelsen arbetar med frågor som har socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1993:387) om stöd och service för vissa funk- tionshindrade (LSS) som laglig grund, samt med andra frågor inom socialtjänstens område. Socialstyrelsens roll som kunskapsmyndig- het är särskilt viktig i genomförandet och uppföljningen av funk- tionshinderspolitiken. Genom myndighetens egna iakttagelser iden- tifierar Socialstyrelsen kunskapsluckor och problemområden och tar fram kunskapsstyrande produkter.

214

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Även Försäkringskassan, Inspektionen för vård och omsorg och Myndigheten för vård- och omsorgsanalys ska ha utpekat ansvar

Bedömning

Flera av välfärdens lagstiftningar, däribland socialförsäkringsbalken (2010:110), socialtjänstlagen (2001:453), hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och lag (1993:387) om stöd och service till vissa funk- tionshindrade (LSS) stadgar att olika aktörer ska samverka kring stödet till personer med funktionsnedsättning. Ett gott samarbete innebär fördelar både för den enskilde och för myndigheterna medan bristande samordning kan ge upphov till att enskilda hamnar mellan stolarna.

Utredningen föreslår alltså att Försäkringskassan ska ha ett sär- skilt utpekat ansvar för att bidra till genomförande och uppföljning av funktionshinderspolitiken inom området social välfärd och trygg- het. I ansvaret för Försäkringskassan ingår att delta i arbetet med genomförandeplaner och indikatorer för uppföljning inom området som Socialstyrelsen samordnar.

IVO ska ha ett särskilt utpekat ansvar för att bidra till uppföljning inom området utifrån tillsynens iakttagelser. Även Vård- och om- sorgsanalys ska ha ett särskilt utpekat ansvar för att bidra till upp- följning inom området. I ansvaret för dessa myndigheter ingår att delta i arbetet med indikatorer för uppföljning som Socialstyrelsen samordnar.

Försäkringskassan ansvarar för socialförsäkringar som ger förut- sättningar för individers delaktighet. IVO bedriver tillsyn inom so- cialtjänst och verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och ser- vice till vissa funktionshindrade (LSS), med ett tydligt uppdrag att ha brukarperspektiv. Bland IVO:s prioriterade riskområden för 2018–2010 ingår att personer med funktionsnedsättning riskerar att utsättas för brister i boendemiljö och omsorg. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys följer upp och analyserar hela socialtjänst- ens område och de insatser som ges med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen om vård av missbrukare i vissa fall och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktions- hindrade (LSS) utifrån ett tydlig patient- och brukarperspektiv.

I frågor om frihet från våld/kvinnofrid är det naturligt att Social- styrelsen också samverkar med Folkhälsomyndigheten (FHM) utan

215

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

att det föranleder ett särskilt utpekat ansvar för FHM. På motsva- rande sätt är det rimligt att Forte och SBU involveras utifrån deras respektive kunskap inom området då det är motiverat.

Boverket ska ha samordnande ansvar inom bostad, byggd miljö och samhällsplanering

Nuvarande lydelse

Förordning (2012:546) med instruktion för Boverket

Funktionshindersfrågor

7 § Boverket har ett samlat ansvar, sektorsansvar, för funktions- hindersfrågor med anknytning till sitt verksamhetsområde.

Boverket ska inom ramen för ansvaret enligt första stycket vara sam- lande, stödjande och pådrivande i förhållande till andra berörda parter.

Förslag till ny lydelse

Boverket ska inom samhällsområdet bostad, byggd miljö och samhälls- planering verka för att personer med funktionsnedsättning har möjlig- het att välja var och med vem de vill bo och har tillgång till byggd miljö på jämlika villkor som andra. Inom detta samhällsområde har Boverket ett samordnande ansvar och ska i övrigt inom sitt verksamhetsområde vara stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

Bedömning

Utredningen föreslår att Boverket ska vara samordnande myndighet inom området bostad, byggd miljö och samhällsplanering. I ansvaret ska också ingå att det för samhällsområdet finns en genomförande- plan samt indikatorer för uppföljning. Boverket ska i övrigt vara stödjande och pådrivande inom sitt verksamhetsområde i förhål- lande till övriga berörda parter.

Boverket är förvaltningsmyndighet med ansvar för frågor om boende, fysisk planering, byggande och förvaltning av bebyggelse.

216

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Även Socialstyrelsen ska ha utpekat ansvar

Bedömning

Utredningen föreslår att Socialstyrelsen ska ha ett särskilt utpekat ansvar för att bidra till områdets genomförande och uppföljningen av funktionshinderspolitiken. I ansvaret ingår att delta i arbetet med genomförandeplaner och indikatorer för uppföljning som Boverket samordnar.

Socialstyrelsen är förvaltningsmyndighet med ansvar för lagen om bostadsanpassningsbidrag (2018:222), som syftar till personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett självständigt liv i en egen bostad genom att bostaden anpassas efter den enskildes behov. Socialstyrelsen arbetar även med frågor som har socialtjänstlagen och LSS som laglig grund, där rätten till särskild bostad och bostad med särskild service regleras. Enligt socialtjänstlagen ska social- nämnden ska bidra till att offentliga lokaler och allmänna kommuni- kationer utformas så att de blir lätt tillgängliga för alla.

7.5Tydligt och sammanhållet system för uppföljning och analys

Utredningens förslag:

•Levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning ska inrättas som ett nytt statistikområde för officiell statistik. Regeringen ska ge Statistiska centralbyrån (SCB) statistikan- svar för att följa upp levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning. Ansvaret bör regleras i förordningen (2001:100) om den officiella statistiken.

•Regeringen ska ge SCB i uppdrag att utveckla statistik och metoder i samarbete med forskare, andra myndigheter och Rådet för främjande av kommunala analyser samt i interna- tionellt utbyte. När det gäller undersökningsmetoder ska användarperspektivet fångas in i samråd med personer med funktionsnedsättning och deras organisationer.

217

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

•Myndigheten för delaktighet ska ansvara för övergripande uppföljning och analys av funktionshinderspolitiken. Denna uppföljning och analys bör värdera utvecklingen utifrån det nationella målet för funktionshinderspolitiken och utifrån ett helhetsperspektiv peka ut särskilt angelägna problem och brister samt identifiera påverkbara hinder för jämlikhet och delaktighet.

Utredningens bedömningar:

•Uppföljning och analys av funktionshinderspolitiken bör be- lysa hur det nationella målet för funktionshinderspolitiken uppfylls, bland annat utifrån mänskliga rättigheter enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsned- sättning (FN-konventionen). Uppföljning och analys bör inne- fatta levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsätt- ning, funktionshinderspolitikens genomförande, resultat och effekter samt analys av hinder för jämlikhet och delaktighet.

•Uppföljning och analys som myndigheter med särskilt ansvar genomför ska utgöra basen i uppföljningen av funktionshin- derspolitiken. Det samlade kunskapsunderlaget bör även in- kludera andra källor såsom oberoende forskning.

•Uppföljning och analys ska ske i samverkan mellan berörda aktörer, funktionhindersrörelsen, myndigheter, kommuner och regioner.

I detta avsnitt redogör utredningen för sina utgångspunkter, bedöm- ningar och förslag till ett sammanhållet system för uppföljning och analys av funktionshinderspolitiken. Vi ger en bild av utgångsläget, inklusive de möjligheter, krav och utmaningar som finns.

Vi ser betydande möjligheter inom uppföljning och analys av funktionhinderspolitiken. Vi märker dock olika grad av engagemang hos berörda myndigheter och andra att utveckla uppföljningen. Utredningens förslag i denna del syftar till

•Tydligare ansvarsfördelning

•Utvecklat samarbete

•Stärkt inflytande för personer med funktionsnedsättning

•Tydligare fokus på analys.

218

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Uppföljningen under den senaste funktionshinderspolitiska strate- gin byggde på myndigheternas uppföljning av etappmål, officiell sta- tistik och särskilda undersökningar. Utredningens bild är att detta är otillräckligt som underlag för att följa upp politiken. Inte minst uti- från de krav som ställs på uppföljning i och med att Sverige ratificerat FN-konventionen. Denna bild styrks också av FN-kommitténs tyd- liga ställningstaganden avseende Sveriges första rapport, där kom- mittén uppmärksammade flera brister i underlaget.

Tydligare vägledning genom uppföljning och analys

Uppföljningen har hittills haft en svag koppling till analys. Uppfölj- ningen behöver därför kompletteras med analys som svarar på frågor som Vilka är de stora problemen? och följaktligen Vart ska man rikta resurserna? En annan grundläggande fråga är Blev det som var sagt också gjort? När det gäller att analysera resultat och effekter är det viktigt att ställa sig frågan Hur förklaras eventuella förändringar?

Sammantaget har tidigare uppföljning och analys inte i tillräckligt hög grad fungerat som en mekanism för att driva utvecklingen framåt. För att åstadkomma detta behövs metodutveckling och att bättre ta tillvara de data som redan finns. Kunskapsunderlag behövs från olika källor, såsom myndigheter, oberoende akademisk forsk- ning och sektoriella forskningsinstitut.

En annan grundläggande fråga att ställa sig vid uppföljning och analys är För vem är den till? Utredningen har redan refererat till regering och riksdag utifrån ett styrningsperspektiv men som en del av ett kunskapsbaserat arbete är även profession och akademi viktiga målgrupper för uppföljningen. Här instämmer vi i resonemangen från Kommissionen för jämlik hälsa, som menar att bättre uppfölj- ning, utvärdering och forskning samt en tätare dialog mellan politi- ker, profession och akademi behövs för ett stärkt kunskapsbaserat arbete.103

Eftersom Sverige ratificerat FN-konventionen och då det nya funktionshinderspolitiska målet utgår från FN-konventionen ser vi också behovet av en uppföljning som svarar upp mot konventionens krav och FN-kommitténs förväntningar. Inte minst vad gäller bredd och fokus på förändring och förändringsarbete/-insatser.

103SOU (2017:47), s. 272–286.

219

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Utredningen menar dessutom att egen erfarenhet och kunskap hos personer med funktionsnedsättning behöver få en självklar plats i uppföljningssystemet i enlighet med det centrala kravet i FN- konventionens artiklar 4 och 33. Våra förslag syftar också till ökat samarbete mellan myndigheter, med kommuner och regioner liksom med andra länder.

En av de stora utmaningarna är naturligtvis att personer med funktionsnedsättning inte är en homogen grupp och att statistik och data alltför ofta är för trubbiga för att belysa olikheter mellan grup- per. Det gäller såväl olika funktionsnedsättningar som andra indel- ningsgrunder såsom ålder, kön, utländsk bakgrund osv. Utred- ningen sitter inte inne med lösningarna på detta men vi ser det som en viktig utvecklingsfråga. Inte minst för att uppfylla krav i FN- konventionen, som innebär att den information som samlas in för uppföljning ska kunna visa på skillnader både mellan grupper av per- soner med olika funktionsnedsättning samt på andra grunder än funktionsnedsättning.104 Ur metodutvecklingssynpunkt utgör kra- ven på att kunna redovisa fler indelningsgrunder också ett dilemma utifrån integritetsaspekter. Att upprätta register baserat på egen- skaper hos individer är inte oproblematiskt.

Vi menar att det är angeläget att uppföljningssystemet återför frå- gor till regering och riksdag i så stor utsträckning som möjligt. Det måste finnas ett moment av politiskt ansvarsutkrävande, så att upp- följningen inte stannar vid en stum redovisning. För att regeringen ska kunna bedöma hur olika relevanta verksamheter lyckas eller inte lyckas med att förverkliga den av riksdagen fastslagna politiken är en effektiv och professionell uppföljning av största vikt. Uppföljning är dessutom ett viktigt styrinstrument och ger regeringen underlag för att löpande utveckla och justera sin styrning på olika områden. En aktiv uppföljning ger också en viktig signal till de ansvariga aktörerna och deras ledningar om att riksdag och regering ser funktionshin- derspolitiken som ett tydligt prioriterat område.

Som jämförelse visar forskning om miljöutvärderingar att utvär- deringarnas kvalitet och förmågan att möta olika intressenters kun- skapsbehov är grundläggande för att kunna bidra till en hållbar ut- veckling. Utvärderingarna måste dessutom inte bara utvärdera måluppfyllelse utan också ifrågasätta det program, den policy eller det system som målen är uppställda i. Därför är det väsentligt att

104FN-konventionen artikel 1, 4, 5 (+ preamble p).

220

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

utvärderingar tar andra effekter än de önskade i beaktande när ett program eller policy utvärderas. Det befintliga utvärderingssyste- mets främsta värde är att det stärker de nationella miljömålen, åter- kommande rapporterar om måluppfyllelse och uppmanar aktörer om deras gemensamma ansvar att förbättra sitt miljöarbete.105

Regeringen kan enbart rikta sin formella styrning av uppföljning mot de statliga myndigheterna, men i praktiken innehåller uppfölj- ningen i stor utsträckning data om andra aktörers verksamheter. Styr- effekten av en väl utformad uppföljning är därför betydande också gentemot till exempel kommuners och regioners verksamheter.

7.5.1Nytt statistikområde för officiell statistik

Statistikansvar levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning

Det statistiska underlaget rörande levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning är i dag tämligen bristfälligt. Utredningen föreslår att levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsätt- ning ska inrättas som ett nytt statistikområde för officiell statistik och att regeringen ska ge Statistiska centralbyrån (SCB) statistikansvar för att följa upp levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsätt- ning. Ansvaret bör regleras i förordningen (2001:100) om den offici- ella statistiken.

Utredningen föreslår också att SCB, inom ramen för detta upp- drag, ska utveckla statistik och metoder i samarbete med forskare, andra myndigheter, Rådet för främjande av kommunala analyser lik- som i internationellt utbyte.

Här är det viktigt att understryka att utredningens förslag inte inskränker ansvaret för andra myndigheter att ta fram och utveckla egen statistik.

Utredningen menar att SCB:s uppdrag bör vara inriktat på vad som är möjligt utifrån befintlig statistik, bland annat genom att sam- ordna definitioner och andra kvalitetsfrågor. En viktig metodfråga

105Larsson (2018).

221

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

är hur de stora nationella urvalsundersökningarna bättre kan använ- das för att belysa situationen för utsatta grupper och utifrån diskri- mineringsgrunder.106

SCB bör även undersöka möjligheter med tidigare framtagna för- slag om att integrera frågor till och om personer med funktionsned- sättning och deras situation i flera av de stora nationella urvalsunder- sökningarna. I uppdraget bör även ingå att bedriva metodutveckling för insamling av data som rör personer med psykisk ohälsa och in- tellektuella funktionsnedsättningar, liksom data om barn med funk- tionsnedsättning och deras föräldrar.

Överhuvudtaget behöver statistik och data som belyser betydel- sen av kön, socioekonomi och ålder ingå i analysen. Det handlar bland annat om att leva upp till högt ställda krav på att statistiken ska vara könsuppdelad samt ska analyseras ur ett jämställdhetsper- spektiv i de fall där det handlar om mer än att bara presentera siffror. Sedan 1994 finns krav på att officiell statistik ska vara fördelad på kön.107 I förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetun- derlag finns också krav på att all individbaserad statistik som myn- digheter redovisar i sina årsredovisningar ska vara uppdelad på kön.

Målet med metodutveckling är att så långt som möjligt visa ut- vecklingen över tid, jämförelser med befolkningen i övrigt, skillna- der mellan kvinnor/män respektive flickor/pojkar, förutsättningar som går att koppla till specifika funktionsnedsättningar samt bak- grundsfaktorer såsom socioekonomisk status, födelselandsland etc.

Metodutveckling behövs även för samstämmighet vad gäller de- finitioner men även för att kunna bryta ned data ytterligare (dis- aggregering) – exempelvis gällande personer med intellektuella funk- tionsnedsättningar. Dessa olika utvecklingsfrågor är nödvändiga för att uppfylla FN-konventionens krav på uppföljning.

Under 2018 hade SCB ett särskilt uppdrag att redovisa data för att möjliggöra uppföljning av levnadsvillkoren för personer med

106En ramlag för den sociala statistiken (IESS) är under beredning inom EU. Om det nu gällande förslaget beslutas kommer det att innebära att EHIS (European Health Interview Survey) och SILC (Statistics of income and living conditions) kommer innehålla objektiva mått på personer med funktionsnedsättning. EHIS kommer att genomföras vart sjätte år och SILC varje år. Hälsofördjupningen i SILC, där det objektiva måttet på personer med funk- tionsnedsättning ingår, kommer dock endast att genomföras vart 3:e år. SCB:s avser att komplettera undersökningen nationellt, så att uppgifter samlas in årligen. I SILC och i LFS (Labour Force Survey) kommer därtill ett subjektivt mått samlas in mer regelbundet., epost till utredningen från SCB 2018-12-21.

107Förordning (2001:100) om den officiella statistiken, 14 § Individbaserad officiell statistik skall vara uppdelad efter kön om det inte finns särskilda skäl mot detta.

222

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

funktionsnedsättning. SCB skulle, i den utsträckning det är möjligt, redovisa uppgifter i befintlig statistik om personer med funktions- nedsättning utifrån bl.a. kön, ålder och utländsk bakgrund, samt överlämna färdigställd statistik till Myndigheten för delaktighet (MFD) för att möjliggöra uppföljning av funktionshinderspolitiken och genomförandet av Agenda 2030. Regeringen angav även att

Redovisningen av uppdraget ska föregås av en dialog om innehållet med Myndigheten för delaktighet. Denna dialog kan även resultera i förslag till hur befintliga data i större utsträckning kan användas för att följa upp funktionshinderspolitiken och kostnader för detta. Vidare ska myndigheten efter dialog med Myndigheten för delaktighet redovisa ut- vecklingsmöjligheter samt kostnader framöver gällande statistik om lev- nadsvillkor för personer med funktionsnedsättning.

Uppdraget redovisades den 27 november 2018. SCB föreslår att myn- digheten ges ett långsiktigt uppdrag, inklusive en samordnande roll, avseende statistik om levnadsförhållanden för personer med funk- tionsnedsättning. Redovisningen innehåller även förslag till en översyn av definitionen av personer med funktionsnedsättning och förslag till utökad datainsamling för att bättre kunna belysa levnads- förhållanden för personer med funktionsnedsättning.108

Synergier med andra utvecklingsarbeten

Utredningen ser flera möjliga synergier med andra utvecklingsar- beten som rör statistik och nyckeltal när det gäller mänskliga rättig- heter och social hållbarhet. Det gäller såväl uppdraget till SCB om ett nationellt uppföljningssystem för genomförandet av Agenda 2030 som SCB:s uppdrag att ta fram resultatindikatorer avseende mänskliga rättigheter.109 Här vill utredningen uppmärksamma att det redan pågår arbete med att ”översätta” mellan FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och de globala hållbarhetsmålen (SDG:s/Agenda 2030).110

108Statistiska centralbyrån (2018).

1092018 gav regeringen SCB i uppdrag att samordna utvecklingen, produktionen och tillgänglig- görandet av statistik för uppföljning av genomförandet av Agenda 2030 (Fi2018/02412/SFÖ). SCB har även tagit fram förslag till indikatorer för regeringens nationella arbete för mänskliga rättigheter, enligt regeringsuppdrag Ku2018/01727/DISK. SCB har redovisat uppdraget i rapporten Indikatorer för regeringens nationella arbete för mänskliga rättigheter (2019).

110humanrights.dk/publications/rights-persons-disabilities-2030-agenda-sustainable- development, hämtad 2019-04-02.

223

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Uppgiftsskyldighet för andra myndigheter

Andra myndigheter ska vara skyldiga att lämna uppgifter till SCB avseende personer med funktionsnedsättning. Utredningen föreslår att levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning ska inrättas som ett nytt statistikområde för officiell statistik. Av 6 § statistikförordningen följer att statliga myndigheter ska lämna de uppgifter som behövs för framställning av officiell statistik till sta- tistikansvariga myndigheter.

7.5.2Flera perspektiv och källor

För att uppföljningen av funktionshinderspolitiken inte ska stanna vid myndigheternas redovisningar menar utredningen att det är an- geläget att följa upp politiken även utifrån andra perspektiv och från andra källor. Utvärdering av offentlig verksamhet bör baseras på ut- värderingspluralism.111 Det vill säga att kunskapsunderlag ska tas in från olika källor – myndigheter, oberoende akademisk forskning och sektoriella forskningsinstitut. Analys- och utvärderingsutredningen lyfter bland annat:

Regeringen får i för liten utsträckning underlag för att kunna bedöma effekter av olika insatser, kostnadseffektivitet eller hur den samlade måluppfyllelsen ser ut inom ett område. Analys- och utvärderingsmyn- digheterna har en viktig roll vad gäller kopplingen mellan forskning och politik och skulle i högre grad kunna tillgodose regeringens behov ge- nom att lämna rekommendationer till regeringen, baserade på utvärde- ringar och forskningsresultat.112

Analys- och utvärderingsutredningen menar också att analys- och utvärderingsresurser kan vara en central brygga mellan politik och forskning. Mycket information och kunskap skapas oavsett statlig påverkan, och strukturer behövs för att hantera olika information.113

111SOU 2008:118.

112SOU 2018:79.

113Ibid.

224

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Myndigheternas uppföljning och analys utgör basen

Utredningen menar att uppföljningen av funktionshinderspolitiken till stor del ska baseras på den uppföljning som myndigheter med samord- nande ansvar inom sju samhällsområden föreslås koordinera enligt vårt förslag. Även andra myndigheter med utpekat ansvar, inte minst analys- myndigheterna, ska bidra till uppföljningen inom respektive samhälls- område. Uppföljningen som myndigheterna genomför ska utgöra basen i den samlade uppföljningen av funktionshinderspolitiken.

För att vara så relevant som möjligt ska uppföljningen ske i nära samverkan med funktionshindersrörelsen, kommunsektorn, andra myndigheter och övriga berörda aktörer. Utredningen menar att den expertkunskap som finns inom respektive område hos olika aktörer är avgörande för kvaliteten på uppföljningen. Genom att systema- tiskt ta tillvara erfarenheter, kunskap och synpunkter från funk- tionshindersorganisationer i första hand, men också andra relevanta aktörer, kan man fånga upp olikheter mellan olika gruppers levnads- förhållanden och prioritera relevanta frågeställningar.

Vi föreslår vidare att MFD även i fortsättningen ska ansvara för övergripande uppföljning och analys av funktionshinderspolitiken. MFD:s uppföljning och analys ska inriktas på att värdera utveck- lingen utifrån ett helhetsperspektiv. Den ska peka ut särskilt ange- lägna problem och brister och identifiera påverkbara hinder för jäm- likhet och delaktighet.

7.5.3Följa det nationella målet och hur konventionen förverkligas i Sverige

Uppföljning med konventionens krav som grund

Utredningens förslag bygger på att uppföljning och analys av funk- tionshinderspolitiken ska belysa hur det nationella målet uppfylls och hur mänskliga rättigheter enligt FN-konventionen förverkligas i Sverige. Detta eftersom Sverige har ratificerat konventionen och då den nu utgör utgångspunkt för det nationella målet för funktions- hinderspolitiken. Uppföljning och analys bör därför innefatta ett an- tal aspekter:

225

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

•Levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning

•Funktionshinderspolitikens genomförande, resultat och effekter av politiken

•Analys av hinder för jämlikhet och delaktighet.

Det nationella målet för funktionshinderspolitiken utgår från FN- konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsätt- ning. Konventionen kräver att staterna ska följa upp konventionen genom att samla in statistik och information.114

Artikel 31 om insamling av statistik och information är central för Sveriges skyldighet att följa upp genomförandet av FN-konven- tionen. Sverige ”åtar sig att insamla ändamålsenlig information, där- ibland statistik och forskningsrön [som ska] användas till att bidra till att bedöma konventionsstatens genomförande av sina åtaganden enligt denna konvention”. Kravet på uppföljning gäller alla samhälls- nivåer, alla samhällssektorer och av alla samhällsaktörer.

Utöver denna redovisningsskyldighet kräver FN-konventionen uppföljning för att information om genomförandet av konventionen ska kunna kopplas till behov av styrning. Uppföljningen syftar till att göra det möjligt att identifiera och bemöta de hinder som perso- ner med funktionsnedsättning ställs inför och utforma och genom- föra riktlinjer som ger verkan.115

Det är ett generellt krav i flera internationella konventioner att staterna ska rapportera uppgifter om lagstiftning, vidtagna åtgärder och åtnjutande av rättigheter i praktiken för olika målgrupper. FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter har tagit fram en modell med tre nivåer för indikatorer för att främja och övervaka implemen- teringen av mänskliga rättigheter.

•Strukturella indikatorer som visar hur effektiv lagstiftningen är för att säkra mänskliga rättigheter.

•Processindikatorer som handlar om vad som görs för att förverkliga rättigheterna och vilka förutsättningar för lika möjligheter som skapas. Indikatorerna inkluderar verksamhet, åtgärder och program.

114FN-konventionen artiklar 4, 31 och 33. I åtagandet att främja, skydda och säkerställa åtnjutandet av rättigheterna i FN-konventionen (Artikel 1 Syfte) ingår som en bärande del att ha vetskap om huruvida rättigheterna främjas, skyddas och säkerställs i Sverige eller ej. Det är alltså en skyldighet att veta om rättigheterna uppfylls i praktiken.

115FN-konventionen artiklar 31 (1), 31 (2).

226

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

•Resultatindikatorer som visar på utfallet i form av graden av för- verkligandet av rättigheter.

Som vi nämnt tidigare behöver resultat/utfallsindikatorer visa om målet för samhällsområdet är uppnått eller ej. Såväl process- som strukturindikatorer pekar i sin tur på vilka förutsättningar som råder och vilka aktiva åtgärder som genomförs för att uppnå målet.

Rapporteringskraven för FN-konventionen liknar i stora delar den sociala rapportering som funnits i Skandinavien sedan 1960-talet med undersökningarna av befolkningens levnadsförhållanden. Men rapporteringen utifrån FN-konventionen ska också visa vad staten gör, det vill säga redogöra för olika åtgärder som genomförts. Den ska även innehålla en lägesrapport, nationella data och jämförelser, analys av hur exempelvis diskrimineringsskyddet fungerar samt identifiera brister och hinder och visa utveckling över tid. Data ska också redovisas uppdelad efter olika funktionsnedsättningar.116

Sverige lämnade sin första rapport till FN-kommittén 2011. Efter granskning återkopplade FN-kommittén sina iakttagelser och re- kommendationer på rapporten. Enligt kommittén belyste rapporten ett alltför smalt perspektiv av hur konventionens rättigheter för- verkligas. Kommittén påpekade att rapporten inte omfattade hela bredden av konventionens alla rättighetsområden och att indikatorer saknades på viktiga områden. Den iakttog också att det är ett pro- blem att uppgifter från kommunerna är frivilliga och menade att Sverige behöver förmå kommunerna att följa upp hur konventionen genomförs.

Kommittén noterade också att det inte fanns information upp- delad på olika typer av funktionsnedsättningar och påpekade att så- dan information är nödvändig för att uppmärksamma specifika bris- ter som drabbar vissa grupper. Kommittén iakttog också brister på grund av att uppgifter och information inte redovisades efter flera indelningsgrunder, exempelvis kön och ålder.

116Tössebro (2018).

227

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Att FN-kommittén uppmärksammar brister i statistiskt underlag är inte något unikt för Sverige. Det är vanligt att stater saknar sta- tistiskt underlag och andra former av empiriska data som relaterar till mänskliga rättigheter och när data finns så är den sällan möjlig att jämföra mellan stater.117

Ett intersektionellt perspektiv

FN-konventionen ställer också krav på att informationen ska brytas ned på ett ändamålsenligt sätt. Konventionens rättigheter gäller alla personer med funktionsnedsättning. Dessutom erkänner konven- tionen behovet av att skydda personer med funktionsnedsättning från diskriminering på alla grunder.118 Det innebär att en ändamålsenlig nedbrytning av den information som samlas in under Artikel 31 ska kunna visa på skillnader även på andra grunder än funktionsnedsätt- ning. Genom att dela in uppgifter efter flera indelningsgrunder kan man ur ett intersektionellt perspektiv belysa faktorer som samverkar och förstärker varandra, såsom betydelsen av kön, socioekonomi eller ålder.

Följa framväxten av universell utformning

Utredningen menar att det är viktigt att även följa upp utvecklingen och tillämpningen av universell utformning i samhället. Vi anser att de processindikatorer som tas fram bör spegla hur universell utform- ning som vägledande princip för genomförandet för funktionshin- derspolitiken får genomslag inom de olika prioriterade samhällsom- rådena. För detta kan det krävas att nya metoder utvecklas, men vi ser ett stort värde i att det redan från start finns möjlighet att följa framväxten av universell utformning.

117Kjearum & Lind (2017) s. 101.

118FN-konventionen artikel 5 (2).

228

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

7.5.4Syftet med uppföljningen

Sverige är ett av de mest statistikförda samhällena i världen, men frå- gan är om vi har rätt sorts statistik och vilka perspektiv som fångas i befintlig statistik och data när det gäller funktionshinderspolitiken och säkerställande av rättigheterna i FN-konventionen.

Uppföljning och analys av funktionshinderspolitiken behöver ge kunskap om ett nuläge, genomförda insatser och effekter samt ut- veckling över tid. För det första behöver uppföljningen av funk- tionshinderspolitiken alltså visa levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning, inbegripet skillnader i levnadsförhållan- den för personer med funktionsnedsättning jämfört med övriga i be- folkningen.119 På så sätt uppmärksammas brister och uppföljningen ger en indikation på om utvecklingen går framåt eller bakåt i något avseende. Uppgifter om att ingen förändring sker kan vara en nog så viktig information.

För det andra behöver uppföljningen visa vilka insatser som ge- nomförs och effekterna av insatserna om det är möjligt. I båda de- larna bör uppföljningen kopplas till målen i styrsystemet. Resultaten kan användas för att identifiera områden som kräver insatser för att riva hinder och främja jämlikhet i levnadsvillkor.

Varje aktör behöver ha kunskap om hur den ska bidra till genom- förandet av det nationella målet för funktionshinderspolitiken och till förverkligandet av FN-konventionens rättigheter. Det kräver uppföljning av egna insatser och resultat av dessa i förhållande till rättigheter för individer och i förhållande till strukturer.

Det huvudsakliga syftet med uppföljningen är alltså att ge kun- skap om var de största problemen finns och vilka insatser som fun- gerar bäst. På så sätt bidrar uppföljningen till att ge styrsignaler om vilka åtgärder riksdag och regering behöver vidta och vart resurser behöver riktas.

7.5.5Från utredningar till myndigheter

Historiskt har statliga utredningar och framför allt de två statliga handikapputredningarna 1966–1976 respektive 1989–1992 haft stor betydelse för uppföljning och utvärdering av funktionshinderspoli- tiken. Utredningarna har genomfört en bred insamling och analys av

119FN-konventionen artikel 5.

229

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

den kunskap som funnits vid aktuell tidsperiod om situationen för personer med funktionsnedsättning.

Numera har de statliga myndigheterna en större roll när det gäller att ta fram kunskap om utvecklingen mot att personer med funk- tionsnedsättning har jämlika levnadsvillkor och fullt ut kan delta i samhället. Riksförsäkringsverket initierade exempelvis en utvärder- ing av den svenska handikappolitiken 2001.120

7.5.6MFD:s uppföljning av funktionshinderspolitiken

Både Handikappombudsmannen och Handisam hade i uppdrag att följa upp och utvärdera funktionshinderspolitiken. I fallet med Handisam var uppföljningsuppdraget nära knutet till de handikap- politiska strategierna och de samhällsområden som var prioriterade. Numera är det MFD som följer upp funktionshinderspolitiken och dess genomslag i samhället. Enligt myndighetsinstruktionen ska

MFD

1.följa upp, utvärdera och analysera insatser från statliga myndigheter, kommuner, landsting och andra aktörer i förhållande till de natio- nella funktionshinderspolitiska målen,

2.bidra med kunskapsutveckling kring levnadsvillkor och rättigheter för personer med funktionsnedsättning,

3.inneha samlad kunskap om arbetet för ökad tillgänglighet och dess resultat samt om utveckling och skillnader i levnadsvillkoren för per- soner i alla åldrar och kön med olika funktionsnedsättningar bland annat genom att genomföra kartläggningar, uppföljningar, utvärde- ringar och analyser, däribland samhällsekonomiska analyser,

4.föreslå lämpliga åtgärder för en effektiv styrning och samordning av det funktionshinderspolitiska arbetet.

MFD beskriver själva att funktionshinderspolitiken följs upp utifrån offentliga aktörers arbete med att integrera funktionshinderperspek- tivet och levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning i sin verksamhet.121 Underlaget från uppföljningen ska ge en bild av hur Sverige lyckas genomföra funktionshinderspolitiken och förverkliga

120Riksförsäkringsverket (2002).

121Socialstyrelsen har tidigare haft specifika regeringsuppdrag att ta fram ett system för att följa levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning och därtill ett uppdrag att ta fram en tematisk rapport.

230

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsned- sättning. I regleringsbrevet för 2018 hade MFD i uppdrag att årligen redovisa utvecklingen inom funktionshinderspolitiken i en samlad rapport. All individbaserad statistik ska presenteras, kommenteras och analyseras efter kön.

En undersökningspanel Rivkraft med cirka 3 000 personer som har olika funktionsnedsättningar bidrar till uppföljningen genom att ge perspektiv på vad som ligger bakom olika utfall. MFD samlar och redovisar också statistiska underlag från befolkningsundersökningar och annan offentlig statistik. Man har även genomfört fördjupnings- studier om jämställdhet, arbetsmarknadsområdet och arbetet inom landsting och regioner. Under senaste strategiperioden tog MFD emot och analyserade rapporter om insatser från de strategiska myn- digheterna. Vid strategiperiodens slut tog MFD fram en samlad ut- värdering och analys av funktionshinderspolitiken 2011–2016 och ett förslag på struktur för genomförande, uppföljning och inriktning inom funktionshinderområdet.

Statskontoret gjorde 2016 en myndighetsanalys av MFD och be- dömde då att MFD:s uppföljning löpte på utan större problem. Statskontoret uppmärksammade dock att MFD:s kommunenkät fått kritik från SKL för uppgiftslämnarbördan för kommunerna.122 Socialstyrelsen och flera andra strategiska myndigheter har yttrat sig kritiskt till att deras rapportering skulle ske så ofta. Socialstyrelsen menade att den omfattande årliga rapporteringen har varit tidskrä- vande och tar resurser i anspråk som innebär att annat får stå till- baka.123 Flera strategiska myndigheter menade att MFD behandlat samtliga mål med samma dignitet i sin årliga rapport vilket innebär att myndigheter som har mål som är lätta att nå kan redovisa ett bättre utfall än dem som har mål som är svåra att nå. MFD har upp- fattats som lite ”fyrkantiga” i sin tolkning av måluppfyllelsen. I Statskontorets rapport framgår det att MFD:s årliga redovisning inte tydligt visade hur myndigheten har viktat och bedömt myndig- heternas måluppfyllelse.

MFD:s uppföljning har förändrats sedan Statskontoret gjorde granskningen. Det är framför allt uppföljningen av myndigheter, kom- muner och landsting som har förändrats. Fem återkommande tema- enkäter till kommuner (arbetsmarknad, fysisk tillgänglighet, idrott,

122Statskontoret (2016).

123Socialstyrelsen (2016).

231

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

kultur samt utbildning) har sedan 2017 ersatts med en enkät med fokus på funktionshinderperspektiv i styrning och ledning. Målet med den nya uppföljningen är att koppla den närmare till konventionen och till mänskliga rättigheter.

7.5.7Strategimyndigheternas uppföljning

Under den senaste strategiperioden 2011–2016 genomförde flera myndigheter särskilda undersökningar för att analysera situationen för personer med funktionsnedsättning, många gånger som reger- ingsuppdrag eller för att följa upp resultatet av egna etappmål. Ex- empelvis utvärderade PTS digital delaktighet – en slags skuggunder- sökning av webbtillgänglighet i förhållande till SCB:s undersökning It-användning bland individer.124 PTS undersökning gav ett annat utfall mot vad SCB:s undersökningar visat. PTS kunde bland annat konstatera att personer med kognitiva funktionsnedsättningar behöver uppmärksammas särskilt för att inte hamna efter i den digitala samhällsutvecklingen.

Socialstyrelsen genomförde särskilda analyser av jämlik vård, där myndigheten konstaterade ojämlik tillgång till hälso- och sjukvård för personer med psykisk ohälsa och personer med LSS-insatser. Analy- serna avsåg bland annat tillgång till vård och behandling för cancer, akut hjärtinfarkt, diabetes och stroke. Socialstyrelsen använde data från flera källor för att lägga ett pussel och på så sätt få ut mer av be- fintliga uppgifter. Socialstyrelsen genomför också särskilda undersök- ningar om personlig assistans, boenden för barn och om individuellt självbestämmande inom ramen för sitt befintliga sektorsansvar för funktionshinderspolitiken.

124SCB-undersökningen It-användning bland individer (numera Befolkningens it-använd- ning) visar privatpersoners tillgång till och användning av it, www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter- amne/levnadsforhallanden/levnadsforhallanden/befolkningens-it-anvandning/,

hämtad 2019-04-02.

232

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

7.5.8Andra jämförbara uppföljningsuppdrag

Barnombudsmannens uppföljning av barnrättspolitiken

Barnombudsmannen håller för närvarande på att utveckla sitt ana- lysverktyg Max 18 för att få en tydligare koppling till Barnkonven- tionen och den temaindelning som finns där. Totalt kommer det att utvecklas fler indikatorer, bland annat eftersträvar man att få med flera indikatorer där barnen själva beskriver sin situation.

Jämställdhetsmyndighetens uppföljning av jämställdhetspolitiken

Jämställdhetsmyndigheten ska systematiskt följa och analysera sam- hällets utveckling och jämställdhetspolitikens möjligheter att styra mot de sex jämställdhetspolitiska delmålen. I arbetet genomför myndigheten egna uppföljningar och analyser och använder tillgäng- lig statistik, studier, aktuell forskning och andra myndigheters upp- följningar med relevans för området.

Uppföljning utifrån Agenda 2030

Agenda 2030 med 17 globala mål för hållbar utveckling antogs av FN:s medlemsstater 2015. Enligt agendan ska undertecknande stater bedriva ett hållbarhetsarbete som tar hänsyn till levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning. I regeringens handlingsplan för genomförande av agendan 2018–2020 ingår att Statistiska central- byrån (SCB) ska bygga upp ett nationellt uppföljningssystem genom att samordna utveckling, produktion och tillgängliggörande av sta- tistik. Rådet för främjande av kommunala analyser (RKA) ska ta fram nyckeltal för att underlätta genomförandet av Agenda 2030 i kommuner och regioner.

SCB har tagit fram förslag på nationell indikatorslista för uppfölj- ning av Agenda 2030. I sin kartläggning av tillgänglig statistik har SCB uppmärksammat att det saknas data för flera av målen i agendan som berör personer med funktionsnedsättning. Det är inte heller möjligt att bryta ut personer med funktionsnedsättning som en bak-

233

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

grundsvariabel i individstatistiken. SCB pekar dock på utvecklings- möjligheter, inte minst utifrån att använda mer av befintliga register- uppgifter.125

Uppföljning av strategi för mänskliga rättigheter

I slutet av 2016 beslutade regeringen om en strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter. Det saknas i dagsläget särskilt framtagna resultatindikatorer. Regeringen gav nyligen SCB i upp- drag att ta fram sådana indikatorer.126

Miljömålsuppföljningen

Miljömålsuppföljningen i Sverige är ett system med indikatorer uti- från Sveriges 17 miljökvalitetsmål. Uppföljningen görs av ett antal miljömålsansvariga myndigheter. Systemet har riksdagsbundna natio- nella målnivåer.

MUCF:s uppföljning av ungdomspolitiken

MUCF har i uppdrag att följa upp ungas levnadsvillkor. I MUCF:s ungdomspolitiska uppföljningssystem ingår ungdomsenkäten (Lupp), samlad statistik på webbportalen ungidag.se, en fokusserie med djupare analys av olika områden samt attityd- och värderings- studier som ger ökad kunskap om ungdomars syn på sina levnads- villkor.

Folkhälsomyndighetens uppföljning av folkhälsopolitiken

Folkhälsomyndigheten har i enlighet med sin instruktion ansvar för uppföljning av befolkningens hälsa, sektorsövergripande uppfölj- ning av utvecklingen av folkhälsans bestämningsfaktorer med ut- gångspunkt i folkhälsopolitikens målområden, samt att utvärdera insatser och metoder inom folkhälsoarbetet. Folkhälsopolitiken

125Statistiska centralbyrån (2017).

126Ku2018/01727/DISK, 2018-08-30.

234

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

utgår från ett övergripande mål och en målstruktur med sju sektors- övergripande målområden och ett sektorsspecifikt målområde som berör hälso- och sjukvården.

7.5.9Begränsningar och svårigheter avseende statistik och undersökningar

Det finns flera kända begränsningar hos den statistik och de data som beskriver levnadsförhållandenen för personer med funktions- nedsättning i Sverige. Inom ramen för sitt sektorsansvar har Social- styrelsen undersökt och analyserat tillgången till information om levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning.127

I urvals- och intervjuundersökningar blir undersökningsgruppen så avgränsad att man inte kan redovisa uppgifter för olika funktions- nedsättningar och belysa heterogeniteten inom gruppen. Det går inte att bryta ned statistiken för att visa på skillnader mellan grupper, trots att det är känt genom andra studier att skillnaderna är stora exempelvis när det gäller arbete. Det finns också begränsade möjlig- heter att göra analyser utifrån ett intersektionellt perspektiv där fokus inte enbart ligger på funktionsnedsättning utan också upp- märksammar skillnader utifrån exempelvis ålder, kön, utländsk bak- grund, socioekonomi, sexuell läggning och religion.128

Tillgången till relevanta data när det gäller barn med funktions- nedsättningar eller personer med intellektuella funktionsnedsätt- ningar är mycket begränsad.129 Problemet handlar då i första hand om att det är svårt att göra tillförlitliga enkät- och intervjustudier med personer som kan behöva hjälp att svara på frågor.

Ytterligare en svårighet är att man i olika undersökningar använ- der olika definitioner av personer med funktionsnedsättning och att det därmed är svårt att jämföra över tid och med andra länder. I Italien uppger exempelvis 8 procent av befolkningen att de har en funktionsnedsättning medan motsvarande andel i Finland är 30 pro- cent. I Sverige varierar andelen i olika studier mellan cirka 15–35 pro- cent. EU-snittet ligger på omkring en sjättedel av befolkningen.

127Socialstyrelsen (2009).

128Artikel 5, 6, 7 samt preamble (p).

129Artikel 1 (4), 31.

235

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

Jämfört med andra länder har Sverige både mycket och lite statistik. Vi har folkbokföringsregister och personnummer vilket ger goda förut- sättningar för registerstudier. Ändå har såväl Storbritannien som Nederländerna mer statistik när det gäller att specifikt belysa situa- tionen för personer med funktionsnedsättning. Socialstyrelsen har även uppmärksammat detta ur ett internationellt forskningsperspektiv.

Att Sverige har goda förutsättningar för registerstudier har, som nämnts ovan, emellertid inte tillvaratagits inom funktionshindersfältet på ett förväntat sätt. Detta har rönt viss internationell förvåning och Sverige har uppmuntrats att bättre tillvarata sina möjligheter till registerstudier kring levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning. I den internationella utvärdering av svensk forskning om funktionshin- der som genomfördes på uppdrag av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap konstaterade utvärderarna att ”Sweden has a competi- tive advantage over the rest of the world in its population registries, data sets and social welfare oriented social policies. Build on these strengths to design new disability cohort and population based studies.”130

Systemet för den officiella statistiken i Sverige är decentraliserat med 28 statistikansvariga myndigheter. Det nuvarande systemet för offi- ciell statistik kom till i mitten av 1990-talet. Tidigare hade ansvaret för det mesta av den officiella statistiken legat på SCB. Numera an- svarar SCB för sektorsövergripande statistik och för att samordna den officiella statistiken och statistiksystemet. SCB har dock inget utpekat ansvar för statistik på det funktionshinderspolitiska områ- det. Det finns inte heller någon annan myndighet med samlat sta- tistikansvar för statistik om personer med funktionsnedsättning.

Olika definitioner av personer med funktionsnedsättning

Hur man kommer fram till hur många personer som har en funk- tionsnedsättning varierar. Olika metoder ger olika resultat och det finns inte ett enkelt svar på hur många personer som har en funk- tionsnedsättning i Sverige.

Traditionellt har ”handikapp” eller funktionshinder definierats som en egenskap hos individen. Definitionen av målgruppen för funktions- hinderspolitiken har varit kopplad till en medicinsk diagnos, som en följd av en sjukdom, skada eller av biologiska förklaringar. Definiti- onen numera utgår i stället i samspelet mellan omgivning och konkreta

130Socialstyrelsen (2009).

236

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

situationer och individuella egenskaper. Det innebär också att ett funktionshinder uppstår som en följd av brister i samhället.131

I befolkningsbaserade urvals- och enkätundersökningar får ett re- presentativt urval av befolkningen frågor om de har nedsatt funktions- förmåga. Svaren från undersökningen generaliseras till befolkningen. Själva måttet kan antingen utformas som ett objektivt eller subjektivt mått. Med ett objektivt mått menas att uppgiftslämnaren tillfrågas om hen har svårigheter att utföra vissa aktiviteter, t.ex. se eller höra vilket sedan summeras till ett samlat mått på personer med funktionsned- sättning. Detta är det mått som förespråkas av Washingtongruppen vid FN:s statistikkommission.132 Det används av SCB i undersökningarna av levnadsförhållanden och även i den nationella folkhälsoenkäten som Folkhälsomyndigheten genomför.

Det andra sättet är mer subjektivt, där begreppet funktionsned- sättning definieras och intervjupersonen själv får uppge om man har en funktionsnedsättning. Denna typ av fråga finns i undersökningen om situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsned- sättning133, arbetsmiljöundersökningen134, och undersökningen om befolkningens it-användning135.

I andra mer riktade studier är det vanligt med en administrativ avgränsning som innebär att den som får någon form av insats eller ekonomisk ersättning på grund av en funktionsnedsättning ingår i undersökningsgruppen. Administrativa avgränsningar är ofta snä- vare genom att de inte fångar inte in personer med funktionsned- sättning som av någon anledning inte tar del av eller får del av olika insatser eller förmåner.

131Se Socialstyrelsens termbank; funktionshinder respektive funktionsnedsättning samt FN- konventionen artikel 1 och inledning e).

132The Washington Group on Disability Statistics (WG) is a UN city group established under the United Nations Statistical Commission. The WG was constituted to address the urgent need for cross-nationally comparable population based measures of disability. Its mandate is the promotion and co-ordination of international co-operation in the area of health statistics focusing on disability data collection tools suitable for censuses and national surveys. www.washingtongroup-disability.com/washington-group-question-sets/short-set-of- disability-questions/, hämtad 2019-04-02.

133Tilläggsundersökning till Arbetskraftsundersökningen (AKU).

134Ibid.

135Tidigare it-användning bland individer.

237

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

7.5.10SCB:s uppdrag och undersökningar om levnadsförhållanden

För att utveckla och ta fram statistik har SCB i flera omgångar fått i uppgift att redovisa befintlig befolkningsstatistik nedbruten på per- soner med funktionsnedsättning. Under hela perioden för den senaste funktionshinderspolitiska strategin hade i SCB uppdrag att redovisa statistik om levnadsförhållanden bland personer med funk- tionsnedsättning. Under 2018 hade SCB ett särskilt uppdrag att redovisa data för att möjliggöra uppföljning av levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning, vilket vi redan har nämnt ovan.

Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF/SILC)

SCB:s undersökning av levnadsförhållanden (ULF/SILC) genom- förs varje år sedan 1975 på uppdrag av riksdagen. Den vänder sig till ett slumpmässigt urval av ungefär 10 000 personer som är folkbok- förda i Sverige och är 16 år eller äldre.

Undersökningen syftar till att belysa välfärd och levnadsförhål- landen ur ett brett perspektiv för olika grupper i befolkningen med avseende på boende, ekonomi, fritid, hälsa, medborgerliga aktivite- ter, sociala relationer, sysselsättning och trygghet. Den här typen av social rapportering har funnits i Norden sedan 1960-talet för att identifiera problem som politikerna kan vidta åtgärder emot.

Under den första strategiperioden för funktionshinderspolitiken (2001–2010) hade Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram metoder för att följa levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning. I slutrapporten föreslog Socialstyrelsen att SCB skulle få ansvaret för att förbättra tillgången till information, bland annat genom en tillläggs- undersökning vart fjärde år till SCB:s undersökningar om levnadsför- hållanden (ULF/SILC). Tilläggsundersökningen skulle beskriva lev- nadsförhållanden för vuxna med funktionsnedsättning, barn med funktionsnedsättning och föräldrar till barn med funktionsnedsätt- ning. Socialstyrelsen menade också att tillgängliga data om levnadsför- hållanden bör användas i större utsträckning, främst olika myndig- heters registeruppgifter.136

136Socialstyrelsen (2009).

238

SOU 2019:23

Styrning och uppföljning i praktiken

Undersökning av barns levnadsförhållanden (Barn-ULF)

I samband med levnadsnivåundersökningen år 2000 genomfördes för första gången en undersökning om barns levnadsförhållanden i Sverige som innehåller direkta frågor till barn, i åldrarna 10–18 år (12–18 år från 2015). Undersökningarna av barns levnadsförhållan- den (Barn-ULF) omfattar frågeområden som skola, hälsa, ekonomi, hushållssysslor, relationer till föräldrar och kompisar, fritid och trygghet.

SCB har uppgett till utredningen att de är missnöjda med hur undersökningen fungerar i dag, främst utifrån stora bortfall i svars- frekvens. I en analys av Barn-ULF menar MFD att det trots under- sökningen saknats tillförlitliga data för att beskriva utvecklingen av levnadsförhållanden för barn med funktionsnedsättning eftersom Barn-ULF inte visar signifikanta skillnader mellan barn med funk- tionsnedsättning och övriga barn. Detta är ett tecken på att under- sökningsgruppen varit för liten enligt MFD.137 Även Socialstyrelsen har konstaterat att Barn-ULF i nuvarande form inte kan användas för att beskriva levnadsförhållanden för barn med funktionsnedsätt- ning. Urvalet är inte tillräckligt stort för att barn med funktionsned- sättning ska kunna identifieras och särredovisas på ett meningsfullt sätt.138

7.5.11Indikatorer på lokal och regional nivå

För att uppfylla statens förpliktelse att säkerställa rättigheter enligt FN-konventionen krävs både genomförande och uppföljning av konventionens rättigheter i kommunal verksamhet.139 Det finns alltså inga undantag som gäller för verksamheter i kommuner eller regioner när det gäller krav på genomförande eller uppföljning.

Kommuner och landsting har enligt kommunallagen ansvar för att följa upp verksamhet, oavsett om den utförs i egen regi eller av annan utförare. Sedan början på 2000-talet har Öppna jämförelser utvecklats som ett format för att analysera verksamheter, lära av varandra, förbättra kvaliteten och effektivisera resursanvändningen. SKL tar fram Öppna jämförelser på flera områden i kommuner och

137MFD (2016c).

138Socialstyrelsen (2009).

139FN-konventionen artikel 4 (1d, 5).

239

Styrning och uppföljning i praktiken

SOU 2019:23

regioner. De behandlar olika teman såsom företagsklimat, samhälls- planering och jämställdhet, dock utan indikatorer som speglar till- gänglighet eller något särskilt som avser personer med funktions- nedsättning.

Socialstyrelsen ger ut Öppna jämförelser inom socialtjänst och hälso- och sjukvård i samverkan med SKL. I denna serie ingår Öppna jämförelser av stöd till personer med funktionsnedsättning.

Som tidigare nämnts har MFD utvecklat en kommunuppföljning med fokus på kommuners arbete med tillgänglighet och delaktighet.

Kommun- och landstingsdatabasen (Kolada) innehåller cirka 5 000 nyckeltal som kan ge underlag för analyser och jämförelser av verksamheter i kommuner och regioner. Nyckeltalen bygger ofta på nationell statistik från de statistikansvariga myndigheterna, men också på uppgifter från andra källor. Exempelvis deltar de flesta kommuner och regioner i en frivillig redovisning av kvalitet i olika verksamheter i Koladas inmatningsfunktion.

Kommun- och landstingsdatabasen ägs av den ideella föreningen RKA. Svenska staten och SKL är föreningens medlemmar. I mars 2019 redovisade RKA frivilliga nyckeltal som ska stödja kommu- nernas och regionernas lokala arbete med Agenda 2030. Arbetet med att ta fram nyckeltalen utgjorde en del av regeringens handlingsplan för Agenda 2030 för åren 2018–2020 och skedde i samråd med SCB, Agenda 2030-delegationen och ett antal kommuner och landsting.140

140RKA, Agenda 2030 – Nyckeltal, rka.nu/agenda2030.2868.html, hämtad 2019-04-02.

240

8En nationell samordnare främjar funktionshinderspolitiken

Utredningens förslag:

•En nationell samordnare bör tillsättas med uppdrag att främja genomförandet av den nya funktionshinderspolitiken. Sam- ordnaren ska verka som ambassadör för den nya politiken i dialog med politiska företrädare i kommuner och regioner lik- som med andra relevanta aktörer.

•En rådgivande expertgrupp knyts till den nationella sam- ordnaren. Gruppen bör bestå av representanter för funktions- hindersrörelsen, kommunal och statlig sektor samt akademin.

8.1En nationell samordnare främjar genomförandet

Utredningens bedömning

Utredningen har tidigare konstaterat att det återstår ett omfattande och långsiktigt arbete för att det nationella målet för funktions- hinderspolitiken ska kunna uppnås. De moderna former för styrning och uppföljning som utredningen föreslagit kan ge viktiga bidrag till ett effektivt genomförande av politiken. Styrning och uppföljning är dock inte tillräckligt för att leda till ett effektivt genomförande av riksdagens och regeringens ambitioner på området.

Den nya politiken behöver, enligt vår uppfattning, dessutom en stark politisk uppbackning för att bli framgångsrik. En aktiv dialog inom och mellan olika politiska nivåer är därför av avgörande bety- delse för att skapa ett ökat engagemang och en utvecklad kunskap om den nya politiken, dess nationella mål och FN-konventionen.

241

En nationell samordnare främjar funktionshinderspolitiken

SOU 2019:23

Som tidigare lyfts fram har kommuner och regioner en central roll när det gäller genomförandet av den nya politiken. Kommun- sektorn ansvarar för en stor del av de verksamheter som påverkar människors vardag och har därför en avgörande betydelse för på vilka vägar samhället kan uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för alla.

För de aktörer som nu verkar inom funktionshinderspolitiken finns inte de möjligheter som krävs för att arbeta med ett uttalat uppdrag att främja den nya politiken i direkt dialog med framför allt politiska företrädare på olika nivåer i samhället. Det behövs därför en aktör som kan arbeta under friare former med att bygga upp en förtroendefull dialog med inte minst kommunsektorn, men också med andra intressenter liksom med en bredare allmänhet.

Den formella styrning som regeringen kan rikta mot statliga myndigheter har inte heller sin motsvarighet när det gäller kommu- ner och regioner vilka utför sina uppdrag med utgångspunkt i den grundlagsfästa kommunala självstyrelsen.1 Detta gör också att det krävs andra former för att främja den nya funktionshinderspoliti- kens mål i kommunsektorn.

Utredningen föreslår därför att en nationell samordnare tillsätts under en begränsad tid för att företräda och verka som ambassadör för regeringens funktionshinderspolitik och därigenom aktivt främja ett effektivt genomförande av den nya politiken med särskilt fokus på kommuner och regioner.

En ambassadör för den nya funktionshinderspolitiken

Uppdraget till den nationella samordnaren syftar till att stärka arbe- tet med att uppnå det nationella målet och till att FN-konventionens rättigheter förverkligas, inte minst i kommuners och regioners verk- samheter. Arbetet med att främja kunskap om principen om univer- sell utformning bör här ges särskilt fokus.

Den nationella samordnarens främsta uppdrag bör vara att fun- gera som en främjande kraft och ambassadör för den nya politiken. Samordnarens uppdrag bör riktas särskilt mot målgrupper som en myndighet under regeringen inte lika lätt kommer i kontakt med.

1RF 1:1.

242

SOU 2019:23

En nationell samordnare främjar funktionshinderspolitiken

Det handlar främst om kommunsektorns ledningar och andra för- troendevalda på lokal, regional och nationell nivå. Det kan också in- begripa andra samhällsaktörer och allmänheten.

Arbetet bör ha ett tydligt fokus i att intensifiera och utveckla dialogen mellan förtroendevalda på olika nivåer i syfte att stärka en- gagemang för samt utbyte och kunskap om den nya funktionshin- derspolitiken. Ett viktigt fokus bör vara att arbeta för att skapa en gemensam mål- och problembild mellan staten och kommunsek- torn. En bild av vad som bör prioriteras i arbetet med genomförandet av politiken och hur detta arbete ska kunna ske i effektiv samverkan mellan kommuner, regioner och staten.

Den nationella samordnaren ska även kunna fungera som sam- talspartner till funktionshindersrörelsen och andra ideella organisa- tioner liksom andra samhällsaktörer av betydelse för politikens genomförande. Samordnaren bör dessutom ha en nära samverkan med forskarsamhället. Genom sitt friare arbetssätt ska samordnaren kunna säkra att genomförandet av den nya funktionshinderspoliti- ken bygger på ett tvärsektoriellt perspektiv där berörda sektorer och aktörer har god kännedom om politiken och dess mål.

8.2Samordnarens uppdrag

Ett tydligt uppdrag är en förutsättning för att lyckas

Den nationella samordnaren bör ha ett tydligt uppdrag från reger- ingen. Erfarenheter från tidigare samordnaruppdrag, vilka bland andra Riksrevisionen2 och Statskontoret3 granskat, understryker be- hovet av tydlighet i uppdrag och roll om samordnaren ska bli lycko- sam i sitt arbete.

Uppdraget bör formuleras som att samordnaren på olika sätt ska vara främjande i genomförandet av den nya funktionshinderspoliti- ken och dess nationella mål. En central utgångspunkt bör vara att aktivt verka för att det nationella målet och FN-konventionen får ett praktiskt genomslag i kommuners, regioners och andra relevanta samhällsaktörers verksamheter.

2Riksrevisionen (2016).

3Statskontoret (2014).

243

En nationell samordnare främjar funktionshinderspolitiken

SOU 2019:23

Den nationella samordnaren bör vidare fokusera på att bidra till att öka takten i genomförandet av funktionshinderspolitiken. Reger- ingen har som framgått konstaterat att takten i arbetet med att sä- kerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden och det nationella målet för funktionshinderspolitiken måste öka.4 Samord- naren bör därför aktivt sträva efter att hitta sätt att öka reformtak- ten. Ett viktigt arbetssätt för att öka hastigheten i genomförandet av politiken är att utveckla och intensifiera kommunernas och region- ernas aktiva medverkan i arbetet.

Nationell samordnare eller myndighet?

Utredningen har även övervägt alternativet att föreslå att Myndig- heten för delaktighet (MFD) skulle ges det uppdrag vi nu förslår för den nationella samordnaren. MFD har, liksom andra myndigheter, en pådrivande roll som en del av sitt uppdrag och arbetar brett med externa kontakter över landet.

Riksrevisionens slutsatser om potentialen hos ett väl genomtänkt uppdrag till en nationell samordnare ger dock stöd för bedömningen att en främjande roll av denna typ inom ett tvärsektoriellt område som funktionshinderpolitiken är ett uppdrag som bättre lämpar sig för en samordnare.5 Den friare position och de särskilda möjligheter att direkt kommunicera med politiska företrädare, allmänhet och andra målgrupper som en nationell samordnare har, gör att vi för- ordar en nationell samordnare för detta strategiska uppdrag.

Vi menar att eftersom det huvudsakliga uppdraget bör vara att företräda och verka som ambassadör för regeringens politik, inte minst i förhållande till kommunsektorns företrädare, talar för sam- ordnaren och dennes friare roll. Riksrevisionen beskriver det som att samordnaren ”blir ett sätt för regeringen att kommunicera direkt med den politiska ledningen i kommunerna.”6 En roll som en myn- dighet under regeringen rimligen inte kan ha.

En nationell samordnare kan dessutom arbeta betydligt friare i sitt uppdrag och anpassa det efter de krav som ställs från de aktörer

4Dir. 2017:133.

5Riksrevisionen (2016).

6Ibid. s. 46.

244

SOU 2019:23

En nationell samordnare främjar funktionshinderspolitiken

dialogen förs med.7 En nationell samordnare har också andra möjlig- heter att ta kontakter, göra utspel, använda alternativa kanaler för kommunikation och samråd, ta initiativ och lägga förslag på för- bättringar och effektiviseringar efter direkt dialog med såväl upp- dragsgivaren som externa aktörer på ett sätt som myndigheter inte kan, eller i alla fall inte kan förväntas göra.

Mot bakgrund av den diskussion som återkommande förs mot att myndigheter ska ha olika opinionsbildande uppdrag finns det skäl att renodla ansvar genom att ge denna typ av uppdrag till andra ak- törer än till myndigheter under regeringen.

Här kan man ta utgångspunkt i det arbete som gjordes i 2006 års förvaltningskommitté.8 Kommittén konstaterande att myndigheter- nas opinionsbildande verksamhet varit omdiskuterad under hela efter- krigstiden och att den organisatoriska formen för opinionsbildande verksamhet i statlig regi därför bör övervägas med hänsyn till verk- samhetens karaktär. Ett alternativ till att placera denna typ av verk- samhet i en myndighet bör i stället vara att välja att inrätta en tillfällig myndighet inom ramen för kommittéväsendet.

En utmaning som kräver olika angreppssätt

Genomförandet av funktionshinderspolitiken möter en hel del ut- maningar. Regeringen lyfter, som sagt, inte minst fram behovet av att öka takten i genomförandet av politiken.9

Utredningen ser därför goda skäl för att pröva olika metoder för att driva på genomförandet av den nya funktionshinderspolitiken. I ett läge där det finns skäl att på bred front manifestera det nya nationella målet för politiken menar vi att regeringen inte bör be- gränsa sina insatser till redan givna och traditionella verktyg. I stället bör man överväga andra former för främjandet av politiken, som till exempel den nationella samordnare vi föreslår.

7Ibid. s. 48.

8SOU 2007:107. Se t.ex. s. 83 f.

9Prop. 2016/17:188.

245

En nationell samordnare främjar funktionshinderspolitiken

SOU 2019:23

Vad ska samordnaren inte göra?

Lika viktigt som det är att klargöra den nationella samordnarens uppdrag är det centralt att klargöra vad samordnaren inte ska ägna sig åt. Generellt sett gäller att samordnaren inte ska medverka i det operativa arbetet med genomförandet av funktionshinderspolitiken.

Den nationella samordnaren ska till exempel inte involveras i det löpande arbete som vi föreslår ska ligga på samordnande och utpekade myndigheter och de aktörer som samverkar med dessa. I samordna- rens uppdrag ligger inte heller att delta i arbetet med uppföljningen av politiken. Samordnarens arbete ska alltså inriktas på kommunikation och dialog i stället för operativ verksamhet.

8.3Former för arbetet

Framgångsfaktorer för en nationell samordnare

En nationell samordnare är inte en förvaltningsmyndighet. Uppdra- get är tidsbegränsat och en samordnare förfogar inte över några tvingande styrmedel. Det ger såväl möjligheter som begränsningar.

Riksrevisionen har visat att nationella samordnare kan vara ett ändamålsenligt styrmedel.10 Resultatet beror dock på hur de används och vilka förutsättningar samordnarna ges. Den främsta styrkan med att använda nationella samordnare är den flexibilitet som uppdraget ger. Ett vanligt skäl för att tillsätta nationella samordnare är att regeringen behöver hantera frågor som involverar många aktörer. Ytterligare skäl för regeringen att tillsätta en nationell samordnare är att det finns behov att agera i akuta situationer eller att det finns en tydlig efterfrågan på statlig styrning.

Riksrevisionen nämner, utöver det flexibla mandatet, fyra fakto- rer som man bedömer vara av stor betydelse för att styrningen ska bli framgångsrik:

1.Samordnarnas kompetens och legitimitet

2.Etablerandet av en ömsesidig dialog

3.Prioritering av målgrupper

4.Frågornas karaktär.

10Riksrevisionen (2016).

246

SOU 2019:23

En nationell samordnare främjar funktionshinderspolitiken

När det gäller frågornas karaktär menar Riksrevisionen att nationella samordnare har lättare att uppnå resultat om frågorna de ansvarar för kan avpolitiseras och inte framstår som partiskiljande. Det gör det möjligt att skapa en ökad samsyn om problemets orsaker och lös- ningar samt att få olika aktörer att arbeta mer enhetligt och välkoor- dinerat, vilket merparten av samordningsuppdragen syftar till. Det samstämmiga stöd för den nya politiken som uppvisades i samband med riksdagens beslut 2017 ger därmed också argument för bedöm- ningen att uppdraget lämpar sig väl för en samordnare.

Bred dialog i fokus

Arbetet bör bygga på en väl upparbetad dialog med relevanta aktörer. Det är därför viktigt att samordnaren redan från början har, eller annars snabbt arbetar upp, en förtroendefull relation till inte minst kommun- sektorns representanter liksom till företrädare för funktionshinders- organisationerna, men också med andra relevanta aktörer.

Nationella samordnare tillsätts ofta för att främja frågor där staten och kommunsektorn har ett delat ansvar. En aktiv samverkan med kommunsektorns företrädare är därför i många samordnares fokus. Inom detta uppdrag kommer vikten av en sådan samverkan att vara avgörande för resultatet av uppdraget. Resor och dialoger runt om i ”Kommunsverige” blir därför sannolikt en av de viktigaste arbetsformerna för samordnaren.

Samordnaren bör också vinnlägga sig om att arbeta i nära dialog med uppdragsgivaren. Vi tror att, förutom direkt dialog med olika statsråd, bör statssekreterarnivån och den samordning mellan olika berörda departement som sker på denna nivå, vara en viktig samtals- part för samordnaren.

Statliga myndigheter blir också viktiga dialogparter för samord- naren. Inte minst de myndigheter som utredningen nu föreslagit ska få samordnande uppdrag inom prioriterade samhällsområden liksom de myndigheter som pekats ut att särskilt bidra i genomförandet. Samverkan ska dock, som sagt, ske utan att samordnaren därför in- volveras i myndigheternas operativa arbete.

247

En nationell samordnare främjar funktionshinderspolitiken

SOU 2019:23

MFD bör också vara en central samverkanspart för den nationella samordnaren. Myndigheten kan ge värdefulla bidrag till samordna- rens uppdrag genom att stötta med kunskap, erfarenheter, kontakt- nät och tillgång till samverkansarenor.

I många uppdrag av det slag vi här diskuterar har landets länssty- relser haft en central roll. Den regionala och lokala förankring som länsstyrelserna har bör vara en viktig tillgång i samordnarens arbete.

Stimulansmedel eller inte?

Under diskussionen om en nationell samordnare för att främja genomförandet av den nya funktionshinderspolitiken har frågan om behovet av särskilda stimulansmedel kommit upp. Skulle samordna- rens uppdrag underlättas och effektiviseras om hon eller han hade tillgång till ekonomiska styrmedel i någon form?

Trots att ekonomiska styrmedel antagligen skulle kunna ha vissa positiva effekter på politikgenomförandet avstår utredningen från att föreslå en sådan lösning. Som vi uppfattar det är det främst ett underskott på dialog och kunskap som lägger hinder i vägen för ett effektivt genomförande av funktionshinderspolitiken på bred front. Inte en brist på särskilda stimulansmedel.

Stimulansmedel, vilka knappast på allvar skulle kunna påverka de egentliga ekonomiska förutsättningarna för olika verksamheters för- måga att implementera den nya politiken, medför i stället risker och problem. Inte minst i förhållande till kommuner och regioner.

Sveriges Kommuner och Landsting har återkommande lyft de pro- blem som följer av en rik flora av specialdestinerade bidrag från staten. Många olika styrsignaler från statens sida fragmentiserar och riskerar att leda till suboptimering. Ansökningsförfaranden ger också admi- nistrativa kostnader som inte minst riskerar att medföra problem för mindre kommuner. Detta kan i sin tur innebära att olika kommuner ges olika förutsättningar att ta del av extra resurser från staten. Stats- kontoret bekräftar och understryker denna bild i en aktuell rapport.11

Kommunsektorn föredrar därför mer av långsiktiga spelregler som utgår från att regeringen och kommunsektorn arbetar för att få

11Statskontoret (2019).

248

SOU 2019:23

En nationell samordnare främjar funktionshinderspolitiken

en gemensam bild av utmaningarna för att nå de långsiktiga målen för välfärden.12

Utredningen avstår således från att föreslå särskilda stimulansme- del knutna till samordnarens uppdrag. I stället betonar vi den viktiga roll en samordnare bör ha i att skapa en gemensam målbild för staten och kommunsektorn när det gäller genomförandet av den nya funk- tionshinderspolitiken och den potential som ligger däri.

Organisation och hemvist

Av de erfarenheter som gjorts verkar det inte vara avgörande för resultatet om den nationella samordnaren organiseras inom kommit- téväsendet eller som en funktion i Regeringskansliet. Båda formerna används och har visat sig fungera. Det förefaller vara av mer avgö- rande betydelse att uppdraget är tydligt än i vilken organisatorisk form samordnaren verkar.

Likaså är det centralt att rollfördelningen mellan den nationella samordnaren och regeringen, det statsråd som ger uppdraget och Regeringskansliet är tydliggjord om uppdraget ska få goda förutsätt- ningar att lyckas.13 Förenklat skulle man kunna säga att den natio- nella samordnaren bör ha en roll som gör att hon eller han såväl upp- levs som en företrädare för regeringens politik på området som en flexibel samtalspart med ett förtroendekapital hos relevanta aktörer. I det här fallet särskilt ledningar i kommuner och regioner. Utred- ningen menar därför att det är viktigt att samordnaren har möjlighet att agera utan att begränsas av eller komma i konflikt med Regerings- kansliets tjänstemannaorganisation.

Mot bakgrund av detta förordar vi att den nationella samordnaren tillsätts i form av en särskild utredare. Kommittéformen ger admi- nistrativ stadga och utarbetade arbetsformer. Rollen för den natio- nella samordnaren gentemot Regeringskansliet blir tydlig.

En rådgivande expertgrupp bör också knytas till samordnaren. Gruppen ska bestå av representanter för funktionshindersrörelsen, av aktiva forskare på området liksom representanter för kommunal och statlig och sektor. Även i fallet med den rådgivande gruppen

12Se t.ex. SKL (2018), s. 54 f.

13Riksrevisionen (2016) s. 50 f.

249

En nationell samordnare främjar funktionshinderspolitiken

SOU 2019:23

finns det fördelar med att samordnaren organiseras inom kommitté- väsendet. Gruppen kan då organiseras som en formell expertgrupp med den tydlighet detta innebär.

Den nationella samordnaren föreslås dessutom biträdas av ett sekretariat med lämplig bemanning, kompetens och resurser.

Tidshorisont och avrapportering

Olika samordningsuppdrag kräver olika lång tid och erfarenheten visar att samordnare arbetat i allt från några månader till flera år.

Vår bedömning är att detta komplexa och utmanande uppdrag bör få rimligt med tid för att hinna med att såväl bygga upp kontak- ter och effektiva arbetsformer som att föra en bred dialog i samhället och även dra slutsatser av uppdraget vilka kan bidra till fortsatt lärande. Uppdraget bör därför ges åtminstone två års tid.

Förutom att föra dialog och främja samverkan bör samordnaren ges möjlighet att lämna förslag till det fortsatta genomförandet av politiken. För kunskapsöverföring och lärande är det viktigt att sam- ordnarens arbete dokumenteras.14 I avrapporteringen till regeringen bör samordnaren kunna välja att ge förslag till framtida ansvars- och uppgiftsfördelning, arbetsformer, behov av normering, hantering av resurser m.m.

Efter uppdragstiden bör arbetet utvärderas.

Samordnarens bakgrund

En nationell samordnare har, som tidigare framhållits, en friare och mer flexibel roll än en myndighet under regeringen. För att kunna utnyttja denna fria roll är det dock av avgörande betydelse att till nationell samordnare utse en person med betydande integritet och förankring. Riksrevisionen visar att det är av stor vikt att rekrytera rätt person för uppdraget.15 Den egna personen är uppenbarligen en nationell samordnares främsta verktyg. Utredningen menar därför att några faktorer bör ha betydelse för att samordnaren ska ha goda förutsättningar att lyckas med detta komplexa uppdrag.

14Ibid. s. 49 f.

15Ibid. s. 43 f.

250

SOU 2019:23

En nationell samordnare främjar funktionshinderspolitiken

Vi menar för det första att det är en betydande styrka att i detta uppdrag ha god kunskap om funktionshinderspolitiken och de ut- gångspunkter den vilar på. En god kännedom om området och dess aktörer är också viktigt för att nå legitimitet och förtroende. På mot- svarande sätt är det av avgörande betydelse att samordnaren har god kännedom om och upparbetade nätverk inom kommuner och regioner och den politiska sfären i övrigt.

Det breda samordningsuppdraget fordrar för det andra förmåga att samtala med och förstå olika aktörers bakgrund, verklighet och vilja. Det behövs därför erfarenhet från, kännedom om och för- ståelse för olika samhällsområden för att föra den breda dialog som blir uppdragets huvudsakliga verktyg.

För det tredje bör personen ha en utpräglad kommunikativ och inlyssnande förmåga. En utvecklad förmåga att kommunicera på olika arenor och i olika forum torde därför ge stora fördelar i genom- förandet av uppdraget. Riksrevisionen framhåller att när opinions- bildning och dialog med media ingår som vitala delar i uppdraget väljer regeringen ofta en profilerad person med lämpliga erfarenheter inom området.16

16Ibid.

251

9 Konsekvensanalyser

I detta kapitel redovisar vi konsekvenserna av utredningens förslag. Enligt 14–15 § kommittéförordningen (1998:1474) ska konse- kvenser av förslag som påverkar kostnaderna eller intäkterna för sta- ten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda beräknas och redovisas. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser

i övrigt, ska dessa redovisas.

När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting1, ska kommittén föreslå en finansiering. Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala själv- styrelsen, ska konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller förslagens eventuella betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, kon- kurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företag, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

Om ett betänkande innehåller förslag till nya eller ändrade regler, ska förslagens kostnadsmässiga och andra konsekvenser anges i be- tänkandet.

9.1Konsekvenser för de offentliga finanserna

Som framgår av direktiven till utredningen ska de förslag som lämnas kunna finansieras inom befintliga ramar. Utredningen har inte heller sett som sin uppgift att tillföra myndigheterna något ansvar som de inte redan har.

1I betänkandet använder utredningen ”regioner” i stället för ”landsting”. Formellt sett finns fortfarande landsting, men då samtliga landsting numera kallar sig ”regioner” har utredningen valt denna namnform.

253

Konsekvensanalyser

SOU 2019:23

9.1.1Regeringens bedömning

Av propositionen 2016/17:188 Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken framgår att den fastslagna inriktningen för den nya funktionshinderspolitiken inte beräknades innebära en kostnadsökning.

Mot bakgrund av att det nya nationella målet innebär ett förtyd- ligande och uppdatering av begrepp gjorde regeringen bedömningen att detta inte borde leda till ökade kostnader för vare sig stat, kom- muner eller privata företag. Regelrådet har i sitt remissvar konstaterat att förslaget inte får sådan betydelse för företag att rådet yttrar sig.

Att det nationella målet tydliggjordes innebär enligt regeringen i stället ett förbättrat stöd till olika aktörer i deras överväganden för att öka delaktigheten för personer med funktionsnedsättning. Detta kunde i sin tur skapa bättre förutsättningar för samhällsekonomiskt effektiva lösningar med behov av lägre utnyttjande av offentligt finansierade individuella stöd. En ytterligare orsak till att det nya målet inte bedöms leda till ökade kostnader var enligt regeringen att det nya målet är mer renodlat än nuvarande mål och tydligare inrik- tas mot funktionshinderspolitik.

Målet är heller inte inriktat mot enskilda diskrimineringsgrunder utan är mer allmängiltigt. Den nya inriktningen innebär dock ett för- tydligande jämfört med nuvarande inriktning och är en vägledning för på vilket sätt funktionshinder kan förebyggas och undanröjas för att det nationella målet ska kunna nås.

Regeringen bedömde därför att förslagen i propositionen inte leder till ökade kostnader för berörda aktörer.

Genom att inriktningen av funktionshinderspolitiken blir tydli- gare skapas också förutsättningar för att fler beslut ska kunna fattas utifrån principen om universell utformning. Principen om universell utformning innebär inte tvingande regler eller någon formell styr- ning. Principen handlar inte heller om att lägga på nya kostnader i övrigt. På detta sätt kan onödiga funktionshinder undvikas och ökad tillgänglighet och delaktighet skapas. Det innebär även i detta fall att samhällsekonomiska aspekter i högre utsträckning kan beaktas.

254

SOU 2019:23

Konsekvensanalyser

9.1.2Utredningens bedömning

Utredningen gör analogt med regeringens resonemang i proposition 2016/17:188 bedömningen att utredningens förslag inte innebär några tillkommande kostnader. Undantaget är förslagen om att ge SCB ett statistikansvar för att följa upp levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning och förslaget att tillsätta en nationell samord- nare för att främja genomförandet av funktionshinderspolitiken. De förslag som utredningen lägger i stort ligger dock helt inom det ansvar som slagits fast av riksdagen och vars konsekvenser analyserats av regeringen inför detta beslut enligt ovan.

Funktionshinderspolitiken är till sin natur ett tvärsektoriellt om- råde som skär över flera samhällsområden, genomförandet för att nå det nationella målet och att rättigheter enligt FN-konventionen för- verkligas kan därför inte vara ett sidoordnat projekt. Förverkli- gandet av funktionshinderspolitiken måste därför integreras i myn- digheternas ordinarie processer så att kraften i myndigheternas hela ordinarie verksamhet används för att förverkliga målet. Eftersom förslagen riktar sig till att förändra arbetet inom ordinarie processer medför de inte några konsekvenser för de ekonomiska ramar som statsförvaltningen har att verka inom.

Principiellt har utredningen resonerat på följande sätt:

Sverige har ratificerat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning med vilket följer skyldigheter för sam- hällets aktörer. Riksdagen har också slagit fast ett nytt nationellt mål för funktionshinderspolitiken med FN-konventionen som utgångs- punkt. Utredningens förslag innebär således inget utvidgande av det offentliga åtagandet jämfört med vad som redan tidigare beslutats.

Regeringen gör bedömningen att hastigheten i genomförandet av politiken måste öka.2 En uttalad vilja att myndigheter och andra sam- hälleliga aktörer ska utföra redan givna uppdrag och uppgifter på ett bättre och effektivare sätt innebär dock inte ett argument att kräva extra resurser till myndigheterna.

Vidare bygger utredningens förslag på en ny styr- och uppföljnings- modell för funktionshinderspolitiken på ansvars- och finansierings- principen. Principen som slagits fast ett flertal gånger innebär i sina huvuddrag att varje sektor i samhället har ansvar för att funk- tionshinderspolitiken genomförs. Man ska utforma och bedriva sin

2Prop. 2016/17:188, Dir 2017:133.

255

Konsekvensanalyser

SOU 2019:23

verksamhet så att den blir tillgänglig för alla medborgare, inklusive personer med funktionsnedsättning. En viktig del av principen är just att kostnaderna för nödvändiga anpassningsåtgärder, ska finan- sieras inom ramen för den ordinarie verksamheten.

Vi vill också lyfta fram att förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av funktionshinderspoli- tiken redan i dag – alldeles oaktat de ytterligare förtydliganden ut- redningen föreslår – innebär att alla myndigheter ska utforma och bedriva sin verksamhet med beaktande av de funktionshinderspoli- tiska målen och verka för att personer med funktionsnedsättning ges full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor.

Utredningen har dessutom gjort ett mycket medvetet val genom att inte lägga förslag som innebär ytterligare detaljstyrning av myn- digheterna. Utredningen utgår från grundtanken att det är myndig- heterna som är experter och bäst lämpade att i samverkan med andra och utifrån sina mandat veta vad som kan och bör göras inom re- spektive samhälls-/verksamhetsområde för att på mest effektiva sätt nå de funktionshinderspolitiska målen och de åtaganden som följer av FN-konventionen.

Utredningen har också funnit det nödvändigt att påminna om att den modell för styrning av de statliga myndigheterna som sedan lång tid tillämpas utgår ifrån att myndigheterna själva är mest lämpade att avgöra vilken kompetens, tekniska lösningar och andra resurser som krävs för att lösa sina uppgifter och nå målen för verksamheten.

Med tanke på att myndigheterna sedan länge har viktiga uppgifter inom funktionshinderspolitiken har utredningen utgått från att man hörsammat styrsignalerna och sett till att man har den kompetens och andra resurser som krävs.

Det är samtidigt viktigt att påminna om att det är regeringens och riksdagens ansvar att se till att det finns tillräckliga medel på myn- dighetsnivå för att faktiskt vidta de åtgärder som följer av FN- konventionen och det nya nationella målet. I det fall en myndighet gör bedömningen att de resurser som man tilldelats inte är tillräck- liga för att man ska kunna fullgöra sina uppgifter är detta något som det får förutsättas att man lyfter inom ramen för den sedvanliga budgetdialogen med regeringen/ansvarigt departement.

Om man vill öka hastigheten och snabbare göra verklighet av det nationella målet kan riksdag och regering välja att ge myndigheter

256

SOU 2019:23

Konsekvensanalyser

och andra aktörer utökade ekonomiska ramar för detta. Detta ligger dock utanför denna utrednings mandat att föreslå.

Ansvariga myndigheter får alltså enligt de ramar som gäller för funktionshinderspolitiken utgå från befintliga resurser när de be- stämmer takten i arbetet.

9.1.3Uppdrag till SCB

Utredningen föreslår att levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning ska inrättas som ett nytt statistikområde för officiell statistik och att regeringen ska ge Statistiska centralbyrån (SCB) statistikansvar för att följa upp levnadsförhållanden för per- soner med funktionsnedsättning. Ansvaret bör regleras i förordning (2001:100) om den officiella statistiken.

Utredningen föreslår också att SCB, inom ramen för detta upp- drag ska utveckla statistik och metoder i samarbete med forskare, andra myndigheter, Rådet för främjande av kommunala analyser lik- som i internationellt utbyte.

SCB har i ett regeringsuppdrag som redovisades i november 2018 föreslagit att myndigheten ges ett långsiktigt uppdrag, inklusive en samordnande roll, avseende statistik om levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning. I sin redovisning beräknar SCB att detta uppdrag till 5 miljoner kronor per år.3 Till utredningen upp- ger SCB att denna summa bygger på en överslagsräkning fördelat på följande poster per år:4

•Ämneshandläggare (utveckla och producera statistik, samråd med användare och andra producenter) 4 100 tkr

•Kommunikation (redaktionellt arbete, publiceringsspecialister, webb) 300 tkr

•Annat (metodfrågor, mätteknik, insamlingsfrågor samt extern kompetens, t.ex. från forskarsamhället) 600 tkr.

SCB:s beräkningar har karaktären av en överslagsräkning. Vid ett genomförande av utredningens förslag måste en ny och mer genom- gripande ekonomisk konsekvensbedömning göras. Utredningen gör

3Statistiska centralbyrån (2018).

4E-post från SCB till utredningen 2019-03-25.

257

Konsekvensanalyser

SOU 2019:23

dock bedömningen att den årliga kostnaden kan finansieras inom en lägre kostnadsram om man anpassar ambitionsnivån när det gäller utveckling av analyser inom SCB m.m. till en något lägre resursnivå. Det torde dessutom finnas möjligheter till samordningsvinster inom SCB. Utredningen uppskattar mot bakgrund av detta att kostnaden inte ska behöva överskrida 4 miljoner kronor årligen.

I fråga om hur detta uppdrag ska finansieras vill vi framhålla att man skulle kunna argumentera för att MFD som expertmyndighet borde ha rollen att ansvara för statistikområdet. Vi har dock uppfat- tat det så att MFD inte har förutsättningarna för ett sådant ansvar i dag. SCB har däremot visat i sin rapportering av ovan nämnda regeringsuppdrag att man både kan och har ett intresse av att ta an- svar för utvecklingen av detta statistikområde. Eftersom det nya sta- tistikområde vi föreslår får anses vara knutet direkt till funktions- hinderspolitiken så bör finansieringen ske från detta ansvarsområde.

Då utredningen enligt direktiven ska redovisa förslag till finan- siering av sina förslag föreslår vi att resurser motsvarande 4 miljoner kronor årligen överförs från Myndigheten för delaktighet till SCB för detta uppdrag. Då vi anser att inrättandet av statistikområdet i syfte att få en väl fungerande statistikhantering är högt prioriterat anser utredningen att neddragningen av MFD:s resurser bör hante- ras genom omprioriteringar i myndighetens verksamhet.

9.1.4Uppdrag till nationell samordnare

Utredningen föreslår att en nationell samordnare tillsätts med upp- drag att främja genomförandet av den nya funktionshinderspolitiken och därigenom verka som ambassadör för riksdagens och regering- ens politiska inriktning.

Utredningen beräknar att den nationella samordnaren behöver en årlig budget i storleksordningen 3 miljoner kronor under två år. Detta avses rymmas inom ordinarie ekonomisk ram för kommitté- väsendet genom att den nationella samordnaren prioriteras vid till- sättandet av nya utredningar.

258

SOU 2019:23

Konsekvensanalyser

9.2Samhällsekonomiska konsekvenser

FN-konventionen och det av riksdagen fastslagna nationella målet innebär att förutsättningarna ska öka för att fler beslut ska kunna fattas utifrån principen om universell utformning. Utredningen an- ser att universell utformning bör användas som vägledande princip i ett framtidsinriktat och proaktivt genomförande av den nya funk- tionshinderspolitiken. Regeringen bör därför slå fast att myndighe- terna utöver att verka för att deras lokaler, information och verksam- het i övrigt är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning också i största möjliga utsträckning ska genomföra och utveckla verksamheten utan behov av anpassning eller specialutformning (universell utformning).

Principen om universell utformning innebär i sig inte tvingande regler eller någon formell styrning. Principen handlar heller inte om att lägga på nya kostnader i övrigt. Genom att utgå från principen kan dock onödiga hinder undvikas och ökad tillgänglighet och del- aktighet skapas. Rätt tillämpad ger principen snarare möjligheter till samhällsekonomiska vinster genom att delaktigheten ökar och onö- diga kostnader för till exempel anpassning i efterhand och individu- ella stöd undviks.

9.3Konsekvenser för kommuner och regioner och den kommunala självstyrelsen

De åtaganden som följer av FN-konventionen är vida och gäller inte enbart staten utan omfattar hela samhället. Kommuner och regioner är viktiga aktörer i arbetet med att göra samhället tillgängligt för alla. Utredningens förslag om ansvar för styrning och uppföljning riktar sig dock i enlighet med direktiven enbart till den statliga sektorn och innebär därför i dessa avseenden inte några tillkommande kostnader för kommuner och regioner utöver de som redan följer av att Sverige ratificerat FN-konventionen. Även kommuner och regioner kom- mer att vara viktiga aktörer i arbetet med att förbättra styrningen och uppföljning av funktionshinderspolitiken. Utredningens förslag till styrning och uppföljning syftar även till att underlätta bland an- nat kommuners och regioners arbete med FN-konventionen.

259

Konsekvensanalyser

SOU 2019:23

9.4Övriga konsekvenser

9.4.1Konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män

I det nationella mål som riksdagen slagit fast beaktas jämställdhet genom de allmänna principer som gäller för konventionen om rät- tigheter för personer med funktionsnedsättning. Av målet framgår också att det ska bidra till ökad jämställdhet. Det är också något som utredningen tagit som utgångspunkt vid våra förslag om hur funk- tionshinderspolitiken ska styras och följas upp. Genom att ta tillvara detta perspektiv bör förslagen leda till positiva konsekvenser och förutsättningarna för jämställdhet bedöms därför bli bättre än i dags- läget.

9.4.2Konsekvenser för barn och unga

Av det nya nationella målet framgår att det ska bidra till att barn- rättsperspektivet beaktas. Det är också något som utredningen tagit som utgångspunkt i våra förslag om hur funktionshinderspolitiken ska styras och följas upp. Förslagen bedöms leda till att barn med funktionsnedsättning ges ökade förutsättningar till jämlikhet i lev- nadsvillkor och full delaktighet i samhället.

9.4.3Konsekvenser för små företags förutsättningar

Regelrådet konstaterade i sitt remissvar angående propositionen Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken att försla- get inte får sådan betydelse för företag att rådet yttrar sig.5 Eftersom utredningens förslag inte innebär några nya åtaganden i förhållande till den av riksdagen antagna propositionen gör utredningen ingen annan bedömning än Regelrådet.

5Prop. 2016/17:188, s. 85.

260

Särskilt yttrande

Särskilt yttrande av experterna Amanda Lindberg, Lika Unika

och Elisabeth Wallenius, Funktionsrätt Sverige

Vi som företräder alla i samhället som direkt eller indirekt berörs av utredningens förslag lämnar här ett särskilt yttrande.

Vi menar att kommittédirektiven och den korta tiden har begrän- sat förutsättningarna för att utredningens förslag ska bli tillräckligt offensiva. Styrsystemet som utredningen fick i uppdrag att ta fram måste skapa bästa förutsättningar att implementera FN:s konven- tion om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i Sverige med utgångspunkt från det nationella målet för funktionshinder- politiken.

Vi anser att förslaget till styrning och uppföljning är alltför svagt för att rättighetsperspektiv, ökad jämlikhet och full delaktighet ska göra skillnad i människors vardag. En jämförelse kan göras med politiken för jämställdhetsintegrering, miljöstyrning och barnrätt som har fått betydligt större genomslag i samhället.

Vi delar utredningens bedömning att politiken på olika nivåer måste ta ett större ansvar för ett genomslag av funktionshinderpolitiken. Vi vill särskilt lyfta fram att åtgärder som involverar politiska ledningar i arbetet, samt ökar kunskaper om konventionen, behövs för att stärka politiska verktyg för att arbeta med FN-konventionen på ett aktivt sätt i planering, beslutsfattande, budgetarbete och uppföljning.

Vi delar även riksdagens tillkännagivande om att regeringen ska ta ett samlat helhetsgrepp om funktionshinderpolitiken (betänkande 2017/18:SoU5). Vi anser att det krävs en sammanhållen plan med mål och prioriteringar, förutom en utveckling av sakpolitiska områ- den. Bara då kan politiken på allvar leda till ett förverkligande av FN- konventionen så att mänskliga rättigheter tillkommer personer med

263

Särskilt yttrande

SOU 2019:23

funktionsnedsättning på lika villkor som gäller andra i det svenska samhället. Det gäller såväl omedelbara medborgerliga och politiska rättigheter som ekonomiska, sociala och kulturella.

Mål och indikatorer för prioriterade sakområden behöver styras utanför förordningen 2001:526, integreras och samordnas med ett förstärkt genomförande av Agenda 2030 och funktionsrättskonven- tionen. Erfarenheter från sektorsmyndigheter under nationella handlingsplanen för funktionshinderpolitiken och den funktions- hinderpolitiska strategin 2011–2016 visar på nackdelarna med att myndigheterna själva i sina stuprör fått utveckla mål.

I betänkandet finns förslag till hur arbetet utifrån det nationella målet och den inriktning som riksdagen har lagt fast inom fyra om- råden. Vi har föreslagit att förordningen som riktar sig till alla stat- liga myndigheter ska lyfta fram tvärpolitiska verktyg för att integrera mål och inriktning i remissyttranden, förslag till föreskrifter, upp- handling och digitalisering. Detta skulle bidra till att offentliga medel används till inkludering samt att det skulle finnas bättre förutsätt- ningar för transformering av rättigheter. Vi hade velat se skarpa förslag för att koppla krav på tillgänglighet för statliga eller kommu- nala bidrag med inspiration från kultursektorn.

Utredningen lämnar förslag till prioriterade områden med ett antal mycket övergripande mål för funktionshinderpolitiken. För- slag om hur olika sakpolitiska områden ska utvecklas för att göra att FN-konventionens artiklar uppnås saknas däremot och har inte varit utredningens uppdrag. Det arbetet måste initieras av regeringen och kräver ett aktivt deltagande av funktionshinderrörelsen.

Från funktionshinderrörelsens sida har vi upprepade gånger fört fram behovet av fördelning av resurser som stärker förutsättning- arna att förverkliga FN-konventionen, men direktiven har uttryck- ligen begränsat möjligheten att lyfta fram förslag för dessa nödvän- diga förutsättningar för reformer.

Styrning och uppföljning på regional och kommunal nivå

FN-konventionen måste implementeras med kraft i hela Sverige. Det får inte avgöras av att Sverige har valt att organisera samhället med ett långtgående kommunalt självstyre. Det är något som såväl vi som FN-kommittén har påpekat.

264

SOU 2019:23

Särskilt yttrande

Idag är det stora skillnader över landet med ökad ojämlikhet och försämringar för möjligheter till individuella stöd som följd. Svårig- heterna att få del av sina rättigheter har dessutom förstärkts av att det är svårt för individen att få sina rättigheter och fastslagna beslut prövade. Det blir extra tydligt på kommunal nivå. Den klyfta som finns mellan staten och kommunerna måste överbryggas för att fullt ut genomföra konventionen.

Vi delar inte utredningens bild av att den kommunala uppfölj- ningen har utvecklats eller förbättrats. Den har försämrats och om- fattar nu enbart en uppföljning på strategisk nivå. I tidigare system har fler verksamheter involverats. Utöver uppgiften att följa upp politiken har det också varit ett sätt att direkt till verksamheter på- minna om konventionen. Vi menar, precis som FN-kommittén, att uppföljningen måste vara en del av kommunernas uppdrag i att bidra till övervakningen av hur FN-konventionen implementeras, inte en frivillig uppgift.

Vi föreslår ett förtydligande av länsstyrelsernas uppdrag om arbetet i kommuner och regioner med konventionen genom att tydligt slå fast att det är det nationella målet för funktionshinderpolitiken som ska styra politiken också i kommuner och regioner.

Förstärkt nationell styrning och samordning

Utredningen har inget uppdrag från regeringen att lägga förslag om regeringens organisation. Men det är i regering och riksdag som det ”paradigmskifte” som markerar att funktionshinderpolitik handlar om mänskliga rättigheter måste ske. En rekommendation från FN är att ansvaret för konventionen flyttas från Socialdepartementet till det departement som ansvarar för frågor om mänskliga rättigheter. Vi uppmanar därför regeringen att i det fortsatta beredningsarbetet ta fasta på detta angelägna ”paradigmskifte” och säkerställa att alla departement äger frågorna på samma sätt som jämställdhetsintegre- ring har genomförts.

Förstärkt nationell styrning kan utvecklas och formaliseras i en funktion inom regeringen där interdepartementala samarbeten sker för att förstärka samordning av politiken. En sådan funktion skulle kunna stärka genomförande av politiken med utgångspunkt från

265

Särskilt yttrande

SOU 2019:23

artikel 33.1 i konventionen och aktiv involvering av funktionshinder- rörelsen. I samma artikel beskrivs möjligheten att ha flera kontaktpunk- ter i regeringen. Det bör övervägas för att bidra till en tydligare styrning och uppföljning. En kontaktpunkt kan mot bakgrund av behovet av lik- värdighet över landet ha en specifik uppgift som rör genomförande i kommuner och regioner.

Om regeringen tillsätter den nationella samordnaren som utred- ningen föreslår är det viktigt med ett oberoende och tydligt mandat utifrån FN-konventionen och det nationella målet över hela landet. Resultaten av samordnarens arbete behöver tas till vara i politiken och utvärderas gemensamt med berörda parter, särskilt funktions- hinderorganisationer.

Vi vill också framhålla att det är absolut nödvändigt att Sverige aktivt integrerar arbetet med funktionshinderpolitiken i genomförandet av Agenda 2030. För att lyckas med uppdrag och aktiviteter till de mål och delmål i Agenda 2030 som direkt berör funktionshinderperspektivet måste framtagande av indikatorer, samordnas med funktionshinder- politiken och indikatorer för mänskliga rättigheter.

Tillämpning av universell utformning

Utredningen har haft uppdraget att ta fram förslag till tillämpning av universell utformning. Vi menar att tiden inte har medgett en samska- pande process, med FN-konventionen och den allmänna kommen- taren 2 som utgångspunkt för att ta fram förslag. En sådan process be- hövs snarast för att förtydliga en samordnad och effektiv tillämpning av universell utformning.

Vi delar utredningens bedömning om behovet av att ett skifte i samhället genom att göra rätt från början. Universell utformning skulle kunna bli en offensiv motor för politiken. Om den tillämpas som en del av fyra i inriktningen som riksdagen har beslutat. Uni- versell utformning är framför allt en process för samskapande av allt nytt som tas fram. Processen kan användas som metod i genom- förandet av Agenda 2030 för att ”ingen ska lämnas utanför”. Lagar och standarder för tillgänglighet utvecklas parallellt internationell och inom EU.

Det andra området av inriktningen som handlar om borttagande av befintliga hinder för tillgänglighet behöver samordnas över hela

266

Referenser

Offentligt tryck

Bet. 1982/83: SoU27 om handlingsprogram i handikappfrågor.

Bet. 1997/98: SoU24 Nationell handlingsplan för äldrepolitiken.

Bet. 2008/09: SfU1 Utgiftsområdena 10, 11 och 12 inom socialförsäk- ringsområdet.

Bet. 2008/09: SoU1 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg m.m.

Bet. 2008/09: SoU3 Mänskliga rättigheter för personer med funk- tionsnedsättning.

Bet. 2008/09: TU14 Mål för framtidens resor och transporter.

Bet. 2009/10: KrU5 Tid för kultur.

Bet. 2011/12: AU2 Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv.

Bet. 2012/13: TU1 Utgiftsområde 22 Kommunikationer.

Bet. 2015/16: SfU3 Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn.

Bet. 2017/18:SoU5 Nationellt mål och inriktning för funktions- hinderspolitiken.

Dir. 2017:133 Översyn av styrningen inom funktionshinderspolitiken.

Dir. 2018:115 Tilläggsdirektiv till Styrutredningen för funktionshin- derspolitiken (S 2017:09).

Ds 2008:23 FN:s konvention om rättigheter för personer med funk- tionsnedsättning.

Ds 2019:4 Förslag till en nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige.

269

Referenser

SOU 2019:23

Europeiska unionens råd (97/C 12/01) Resolution utfärdad av rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet av den 20 december 1996 om lika möjligheter för människor med funktionshinder.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den

26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG.

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 av den 26 oktober 2016 om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kom- pensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer.

Förenta Nationerna (FN) (1989), A/C.3/44/SR.16. Summary record of the 20th meeting: 3rd Committee, held on Thursday, 26 October 1989, New York, General Assembly, 44th session.

Förenta Nationerna (FN) (1994), A/RES/48/96. Resolution adopt- ed by the general assembly [on the report of the Third Com- mittee (A/48/627) Standard Rules on the Equalization of Oppor- tunities for Persons with Disabilities. 1994.

Förenta Nationerna (FN) (2009), A/HRC/13/29. General Assem- bly Human Rights Council. Thirteenth session. Thematic study by the Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights on the structure and role of national mechanisms for the im- plementation and monitoring of the Convention on the Rights of Persons with Disabilities. 2009.

Förenta Nationerna. Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) (2014), CRPD/C/SWE/CO/1. Sammanfattande slutsatser avseende Sveriges första rapport. 12 Maj 2014.

Förenta Nationerna. Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) (2016), CRPD/C/1/Rev.1. Rules of procedure. 10 October 2016.

270

SOU 2019:23

Referenser

Förenta Nationerna. Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) (2018a) CRPD/C/GC/7. Gen- eral comment No. 7 (2018) on the participation of persons with dis- abilities, including children with disabilities, through their repre- sentative organizations, in the implementation and monitoring of the Convention.

Förenta Nationerna. Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) (2018b) CRPD/C/SWE/QPR/2-3. List of issues prior to submission of the combined second and third periodic reports of Sweden.

21 September 2018.

Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och fakultativt protokoll till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. New York den 13 december 2006. Sveriges internationella överenskommelser (SÖ 2008:26).

Proposition 1997/98: 113 Nationell handlingsplan för äldrepolitiken.

Proposition 1999/2000:79 Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken.

Proposition 2008/09:28 Mänskliga rättigheter för personer med funk- tionsnedsättning.

Proposition 2008/09:1 Budgetpropositionen för 2009. Proposition 2008/09:93 Mål för framtidens resor och transporter. Proposition 2009/10:1 Budgetpropositionen för 2010.

Proposition 2009/10:3 Tid för kultur.

Proposition 2011/12:1 Budgetpropositionen för 2012. Proposition 2012/13:1 Budgetpropositionen för 2013.

Proposition 2013/14:191 Med fokus på unga – en politik för goda lev- nadsvillkor, makt och inflytande.

Proposition 2015/16:1 Budgetpropositionen för 2016.

Proposition 2016/17:188 Nationellt mål och inriktning för funktions- hinderspolitiken.

Proposition 2016/17:1 Budgetpropositionen för 2017. Proposition 2017/18:1, Budgetpropositionen för 2018. Proposition 2018/19:1 Budgetpropositionen för 2019. SOU 1964:43 Social omvårdnad av handikappade.

271

Referenser

SOU 2019:23

SOU 1976:20 Kultur åt alla.

SOU 1992:52 Ett samhälle för alla.

SOU 2004:54 Handikappolitisk samordning – organisation för strategi och genomförande.

SOU 2007:10 Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft, Ansvarskommitténs slutbetänkande.

SOU 2007:75 Att styra staten – regeringens styrning av sin förvaltning. Betänkande av Styrutredningen.

SOU 2007:107 Opinionsbildande verksamhet och små myndigheter.

SOU 2008:118, Styra och ställa – förslag till en effektivare statsför- valtning.

SOU 2008:128 Tydligare uppdrag – istället för sektorsansvar. SOU 2010:70 Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter. SOU 2016:5 Om delaktighet och jämlikt inflytande.

SOU 2017:47 Nästa steg på vägen mot en mer jämlik hälsa – Förslag för ett långsiktigt arbete för en god och jämlik hälsa.

SOU 2018:42 Tryggad tillgång till kontanter. Delbetänkande av Riks- bankskommittén.

SOU 2018:47 Med tillit växer handlingsutrymmet – tillitsbaserad styr- ning och ledning av välfärdssektorn.

SOU 2018:79 Analyser och utvärderingar för effektiv styrning.

SOU 2019:13 Agenda 2030 och Sverige: Världens utmaning – världens möjlighet. Betänkande av Agenda 2030-delegationen.

Skrivelse 1982/83:131 om handlingsprogram i handikappfrågor.

Skrivelse 2004/05:86 Statlig organisation för handikappolitisk sam- ordning.

Skrivelse 2009/10:166 Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken och grunden för en strategi framåt.

Svensk standard, SS-EN 17161:2019, Design för alla – Tillgänglighet enligt ett Design för alla- förhållningssätt för produkter, varor och tjänster – Utöka spektrat av användare.

272

SOU 2019:23

Referenser

Rapporter m.m.

Boverket (2018) Analys av reglerna om enkelt avhjälpta hinder (rap- port 2018:31, dnr 7391/2017).

Handikappförbundens Centralkommitté (1972) Ett samhälle för alla. Princip- och Handlingsprogram för Handikappförbundens Central- kommitté.

Handikappförbundens samarbetsorgan (2000) Agenda 22. Handikapp- rörelsen och agenda 22: handledning till bruksanvisningarna för kom- muner, landsting och företag (redaktör: Maryanne Rönnersten).

Handikappförbunden (2014) Känd och erkänd. Perspektiv på funk- tionshindersrörelsens samhällsroller.

Kommunal- og moderniseringsdepartementet, Norge (2018) Høring – ny forskrift om råd for eldre, for personer med funksjonsnedsettelse og for ungdom.

Mental Disability Advocacy Center (2011) Building the Architecture for Change: Guidelines on Article 33 of the UN Convention on the Rights of Persons with Disabilities.

Myndigheten för delaktighet (MFD) (2012) Samlad uppföljning av funktionshinderspolitiken – Hur är läget 2012?

Myndigheten för delaktighet (MFD) (2013) Samlad uppföljning av funktionshinderspolitiken – Hur är läget 2013?

Myndigheten för delaktighet (MFD) (2014) Samlad uppföljning av funktionshinderspolitiken – Hur är läget 2014?

Myndigheten för delaktighet (MFD) (2015) Samlad uppföljning av funktionshinderspolitiken – Hur är läget 2015?

Myndigheten för delaktighet (MFD) (2016a) En funktionshinders- politik för ett jämlikt och hållbart samhälle. MFD:s förslag på struktur för genomförande, uppföljning och inriktning inom funk- tionshindersområdet.

Myndigheten för delaktighet (MFD) (2016b), Myndigheten för del- aktighets analys av delmålen. Bilaga 1 till Utvärdering och analys av funktionshinderspolitiken 2011–2016. Redovisning av regerings- uppdrag om ett samlat uppföljningssystem för funktionshinders- politiken.

273

Referenser

SOU 2019:23

Myndigheten för delaktighet (MFD) (2016c) Utvärdering och analys av funktionshinderspolitiken 2011–2016. Redovisning av regerings- uppdrag om ett samlat uppföljningssystem för funktionshinders- politiken.

Myndigheten för delaktighet (MFD (2016d) Demokratisk delaktig- het hos personer med psykisk funktionsnedsättning.

Myndigheten för delaktighet (MFD) (2018) Kommunikationssats- ning om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Slutrap- portering av regeringsuppdrag.

Myndigheten för delaktighet (MFD) (2019) Uppföljning av funk- tionshinderspolitiken 2018.

Riksförsäkringsverket (2002) Socialförsäkringsboken.

Riksrevisionen (2016) Nationella samordnare som statligt styrmedel (RiR 2016:5).

Socialstyrelsen (2009) Att följa levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning.

Socialstyrelsen (2016) Yttrande över ”En funktionshinderspolitik för ett jämlikt och hållbart samhälle – Myndigheten för delaktighets för- slag på struktur för genomförande, uppföljning och inriktning inom funktionshindersområdet” (dnr S2016/O4598/FST).

Statistiska centralbyrån (2017) Om statistikbaserad uppföljning av Agenda 2030.

Statistiska centralbyrån (2018). Förbättrade möjligheter till statistik och analys om levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning (Dnr. U-2018/0349).

Statistiska centralbyrån (2019) Indikatorer för regeringens nationella arbete för mänskliga rättigheter.

Statskontoret (2009) Från vision till verklighet? En utvärdering av nationell handlingsplan för handikappolitik (2009:21).

Statskontoret (2014) Nationella samordnare – Statlig styrning i otra- ditionella former?

Statskontoret (2016) Myndighetsanalys av Myndigheten för delaktig- het (2016:18).

Statskontoret (2019) Utveckling av den statliga styrningen av kom- muner och landsting – en analys (2019:2).

274

SOU 2019:23

Referenser

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) (2017) Funktionhinder och delaktighet – positionspapper.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) (2018) Ekonomirapporten december 2018.

Trafikanalys (2019) Kollektivtrafikens barriärer – kartläggning av hinder i kollektivtrafikens tillgänglighet för personer med funktions- nedsättning (Rapport 2019:3).

Vårdanalys (2015) Sjukt engagerad – en kartläggning av patient- och funktionshinderrörelsen, Vårdanalys rapport 2015:4.

Artiklar, avhandlingar m.m.

Bengtsson, Steen (2005) Princip og virkelighed. Om sektoransvar i handicappolitikken. Köpenhamn: Socialforskningsinstituttet.

Bruce, A., Quinn, G., Degener, T., Burke, C., Quinlivan, S., Castellino, J., Kilkelly, U. (2002). Human rights and disability: the current use and future potential of United Nations human rights instruments in the Context of Disability. Geneva: United Nations Press.

Bruce, Anna (2014) Which Entitlements and for Whom? The Conven- tion on the Rights of Persons with Disabilities and its Ideological Antecedents, Lund University.

Johansson, Håkan, Johansson, Linn & Scaramuzzino, Roberto Mellan deltagande och inflytande: En kartläggning av brukarråd i Skånes kommuner. Meddelande från Socialhögskolan, Lunds universitet, 2011:3.

Keast, Robyn & Mandell, Myrna P. (2014) ”A Composite Theory of Leadership and Management Process Catalyst and Strategic Leveraging – Theory of Deliberate Action in Collaborative Net- works” i Agranoff, Robert, Mandell, Myrna P. & Keast, Robyn (red) Network Theory in the Public Sector :Building New Theoret- ical Frameworks, Routledge.

Kjearum, Morten & Lind, Anna-Sara (2017) ”Att skydda mänskliga rättigheter i normgivning och praktik”, i Anna-Sara Lind & Elena Namli (red), Mänskliga rättigheter i det offentliga Sverige, Lund: Studentlitteratur.

275

Referenser

SOU 2019:23

Koliba, Christopher (2014) “Governance Network Performance. A Complex Adaptive Systems Approach” i Agranoff, Robert, Mandell & Myrna P., Keast, Robyn (red.) Network Theory in the Public Sector. Building New Theoretical Frameworks. Routledge.

Larsson, Magnus (2018) Nationella miljöutvärderingssystem – väg- ledning mot hållbarhet? Umeå universitet.

Montin, Stig & Hedlund, Gun (2009) ”Governance som interaktiv samhällsstyrning: gammalt eller nytt i forskning och politik?” i Hedlund, Gun & Montin, Stig (red.) Governance på svenska, Stockholm: Santérus Academic Press.

Pierre, Jon & Sundström, Göran (2009) Samhällsstyrning i för- ändring. Malmö: Liber.

Qvist, Martin (2012) Styrning av lokala integrationsprogram. Institu- tioner, nätverk och professionella normer inom det svenska flykting- mottagandet, Linköpings Universitet, Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Linköping 2012

Qvist, Martin (2017), ”Trafikverket som samhällsutvecklare”, i Jacobsson, Bengt & Sundström, Göran (red.) En modern myn- dighet: Trafikverket som förvaltningspolitiskt mikrokosmos. Lund: Studentlitteratur.

Sørensen, Eva (2006), “Metagovernance: The Changing Role of Pol- iticians in Processes of Democratic Governance” i The American Review of Public Administration 2006 36: 98.

Tössebro, Jan (2018) ”Mät smart istället för brett”, i Kan vi mäta bättre? Statistik och uppföljning av funktionsrättskonventionen och Agenda 2030, Funktionsrätt Sverige.

Van Dooren, Wouter, et al. (2015) Performance Management in the Public Sector, Routledge.

276

Bilaga 1

Kommittédirektiv 2017:133

Översyn av styrningen inom

Dir. funktionshinderspolitiken 2017:133

Beslut vid regeringssammanträde den 21 december 2017

Sammanfattning

En särskild utredare ska se över styrningen inom funktionshinders- politiken. Utgångspunkten ska vara det nya nationella målet och den nya inriktningen för funktionshinderspolitiken som utgår från FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Utredaren ska också närmare beskriva tillämpningen av principen om universell utformning. Vidare ska utredaren lämna förslag till utform- ningen av ett stabilt och långsiktigt styr- och uppföljningssystem som grundas på det nya nationella målet och den nya inriktningen.

Syftet med översynen är att den ska resultera i konkreta förslag till utformningen av ett stabilt och långsiktigt styr- och uppfölj- ningssystem som är väl förankrat hos berörda myndigheter och organisationer.

Utredaren ska bl.a.

–beskriva tillämpningen av principen om universell utformning,

–föreslå effekt- och resultatmål för samhällsområden,

–se över de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av funktionshinderspolitiken, och

–föreslå hur långsiktig uppföljning för målen inom funktionshin- derspolititiken bör utformas.

277

Bilaga 1

SOU 2019:23

Uppdraget ska redovisas senast den 31 januari 2019.

Bakgrund

Regeringen beslutade den 11 maj 2017 om propositionen Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken (2016/17:188). I propositionen redovisas regeringens funktionshinderspolitik som utgår från Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättig- heter. Funktionshinderspolitiken är en del i arbetet för ett mer jäm- likt samhälle, där människors olika bakgrund eller förutsättningar inte ska avgöra möjligheten till delaktighet i samhället. I propositio- nen lämnas förslag till ett nytt nationellt mål för funktionshinders- politiken med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt. Det nya nationella målet ska ersätta de tidigare nationella målen. Det föreslås vidare en ny inriktning för genomförandet av funktionshinderspolitiken som ska ersätta nu- varande inriktning (prop. 2016/17:188).

Genom den tidigare nämnda propositionen beslutades den

30november 2017 ett nytt nationellt mål för funktionshinderspolitiken och en ny inriktning för genomförandet av funktionshinderspolitiken (prop. 2016/17:188, bet. 2017/18:SoU5, rskr. 2017/18:86). Beslutet innebär bl.a. att målformuleringen även i fortsättningen bör inne- hålla en koppling till mänsklig mångfald som grund eftersom det tydligare belyser att människors skiftande funktionalitet omfattas. Det nya målet lyder:

”Det nya målet för funktionshinderspolitiken är att, med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full del- aktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jäm- ställdhet och till att barnrättsperspektivet beaktas”.

Regeringen aviserar i propositionen en kommande utredning som bör ges i uppdrag att se över styrningen av funktionshinderspoliti- ken. I propositionen framhålls att viktiga utgångspunkter för den nya funktionshinderspolitiken är följande:

Konventionen, inklusive de allmänna principerna, liksom de rekom- mendationer som kommittén har lämnat, är en utgångspunkt i reger- ingens funktionshinderspolitik.

278

SOU 2019:23

Bilaga 1

Jämställdhet behöver bli en tydligare del av politiken. Att utjämna skillnader i levnadsvillkor mellan flickor och pojkar respektive kvin- nor och män med funktionsnedsättning är prioriterat. Likaså är det angeläget att tydliggöra hur barnets rättigheter tillgodoses i alla åtgärder som rör barn med funktionsnedsättning med utgångspunkt i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Vikten av insatser för att stärka kunskapen om barnkonventionen betonas i den av riksdagen antagna strategin för att stärka barnets rättigheter i Sverige (prop. 2009/10:232).

Funktionshinderspolitiken är en del i arbetet för ett mer jämlikt samhälle. Människors socioekonomiska bakgrund eller utbildnings- nivå ska inte avgöra vilken möjlighet de har att få rätt stöd. Åtgärder som syftar till att förebygga och motverka diskriminering är grund- läggande om människors lika värde ska respekteras. Att förebygga uppkomsten av all form av diskriminering är därför en viktig del i arbetet för full delaktighet och jämlikhet.

Individuella förutsättningar och behov är också en grundläggande utgångspunkt i arbetet för hållbar utveckling. FN:s Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling är en viktig del i det arbetet. När vi bygger samhället smart och hållbart ska hela befolkningens behov och förutsättningar beaktas. Vidare måste ansvars- och finan- sieringsprincipen tydligt gälla (prop. 2016/17:1, utgiftsområde 9).

Beslut har fattats om ett tillkännagivande till regeringen om att det behöver tas ett samlat helhetsgrepp om funktionshinderspolitiken. Det är av stor vikt att det finns en helhetssyn på de olika delsystem som omfattar den enskilda människan oavsett funktionsnedsättning. Samtidigt konstateras att det pågår flera utredningar och uppdrag inom viktiga delar av den samlade funktionshinderspolitiken. För att regeringens proposition ska kunna fungera fullt ut i praktiken krävs att alla delar av funktionshinderspolitiken bildar en samlad helhet, vilket ännu inte är fallet. Ett helhetsgrepp kan svårligen tas innan utredningar, remisshantering och analyser är färdigställda (prop. 2016/17:188, bet. 2017/18:SoU5, rskr. 2017/18:86).

279

Bilaga 1

SOU 2019:23

Uppdraget att beskriva tillämpningen av principen om universell utformning

I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsned- sättning anges i artikel 2 en definition av begreppet universell utform- ning. Definitionen innebär ”sådan utformning av produkter, miljöer, program och tjänster att de ska kunna användas av alla i största möjliga utsträckning utan behov av anpassning eller specialutform- ning. Universellt utformade enligt artikel 2 ska inte utesluta hjälp- medel för enskilda grupper av personer med funktionsnedsättning där så behövs.”

Principen om universell utformning kan innebära att när sam- hället utformas och planeras så är det grundläggande att göra rätt från början genom att redan initialt säkerställa tillgänglighet så att det inte finns behov av att åtgärda i efterhand. Exempel på principen eller inriktningen kan, enligt rapporten från Myndigheten för del- aktighet (MFD) En funktionshinderspolitik för ett jämlikt och håll- bart samhälle – MFD:s förslag på struktur och genomförande, uppfölj- ning och inriktning inom funktionshindersområdet (dnr 2016:0115), vara att säkerställa kompetensen hos personal eller de digitala syste- mens tillgänglighet eller att det finns tillräckligt breda dörrar. Det kan beröra allt från lekparker till en tågstation och omfatta allt från den byggda miljön till information och kommunikation. Alla fysiska produkter t.ex. mobiltelefoner, biljettautomater, hus och fordon bör utformas så att fler kan använda dem. I de system som binder sam- man olika tjänster och produkter måste det säkerställas att inte funk- tionshinder uppstår i överlappningarna mellan olika delar av syste- men. Rätt tillämpning av principen om universell utformning kan bidra till att förverkliga konventionens intentioner samt målet om tillgänglighet och delaktighet. Universell utformning kan vidare bidra till att personer med funktionsnedsättning ska kunna ges möj- lighet att verka i vardagen på samma villkor som människor utan funk- tionsnedsättning.

Principen innebär i detta sammanhang inte tvingande regler eller någon formell styrning. Principen handlar heller inte om att lägga på nya kostnader utan ska betraktas som en vägledning som möjliggör överväganden så att onödiga hinder för användningen kan undvikas. Det innebär bl.a. att de förslag som ska lämnas på hur principen om universell utformning i högre utsträckning ska kunna tillämpas av

280

SOU 2019:23

Bilaga 1

aktörer inom såväl offentlig som privat sektor, ska utgå ifrån att åtagandet och kostnaderna för offentlig och privat sektor inte ska öka. Principen syftar i stället till att ge incitament och vägledning att göra rätt från början och därigenom bidra till förbättrad effektivitet genom åtgärder som inte skapar behov av dyra särlösningar.

Utredaren ska därför

–beskriva tillämpningen av principen om universell utformning och lämna förslag på hur principen i högre utsträckning ska kunna tillämpas av aktörer inom såväl offentlig som privat sektor.

Uppdraget att föreslå effekt- och resultatmål samt uppföljning av målen inom funktionshinderspolitiken

Det behöver vidtas åtgärder för att öka takten i arbetet med att säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden och det nationella målet för funktionshinderspolitiken. En grundläggande del i arbetet är ett styr- och uppföljningssystem, dvs. effekt- och resultatmål samt uppföljning, som är långsiktigt och stabilt och som innebär att funktionshindersperspektivet bättre kan integreras i verksamheter inom olika samhällsområden. För att ge t.ex. statliga myndigheter samt kommuner och landsting stabila planeringsför- utsättningar behöver de effekt- och resultatmål samt förslag på upp- följning som tas fram, grundas på väl genomarbetade analyser, kon- sekvensbedömningar och andra underlag för att kunna ligga fast under längre tid. De mål som föreslås ska grundas på det nya natio- nella målet och den nya inriktningen för funktionshinderspolitiken. De mål för olika samhällsområden samt förslag på uppföljning som föreslås i MFD:s rapport behöver ses över och vidareutvecklas. Vidare behöver målens förhållande till mål inom andra samhällsområden och påverkan på möjligheten att uppnå dessa beskrivas.

Detta ställer höga krav på att berörda aktörer bereds möjlighet till samråd i beredningsarbetet. Det kommande arbetet med att se över och vidareutveckla dessa mål bör utgå från de perspektiv som redovisas tidigare i detta direktiv samt det beslutade nationella målet för funk- tionshinderspolitiken och den nya inriktningen av genomförandet av funktionshinderspolitiken (prop. 2016/17:188, bet. 2017/18:SoU5, rskr. 2017/18:86).

281

Bilaga 1

SOU 2019:23

MFD pekar i sin rapport på vikten av att beslutade mål följs upp för att kunna följa resultaten av funktionshinderspolitiken i sin hel- het. Rapporten visar samtidigt på svårigheter och brister med uppfölj- ningen av funktionshinderspolitiken i dag. Bland annat saknas statistik som möjliggör en fullgod uppföljning. MFD har en central roll och ett centralt ansvar när det gäller uppföljningen av funktionshinders- politiken, men samtidigt är myndigheten beroende av ett flertal aktörer som ansvarar för statistik, uppföljning och analys inom prio- riterade områden. För genomförandet av funktionshinderspolitiken och möjligheten att följa utvecklingen mot nationellt uppsatta mål är det nödvändigt att relevant statistik, uppföljning och analys sam- ordnas och finns att tillgå inom prioriterade områden.

Arbetet bör resultera i att konkreta förslag ska kunna lämnas till utformning av ett stabilt och långsiktigt styr- och uppföljningssystem De förslag som lämnas ska kunna finansieras inom befintliga ramar.

Utredaren ska därför

–föreslå effekt- och resultatmål för samhällsområden som är väl förankrade hos berörda myndigheter och organisationer, och

–föreslå hur långsiktig uppföljning av målen inom funktionshinders- politiken kan utformas. Även denna del ska vara väl förankrad hos berörda myndigheter.

Uppdraget att se över de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av funktionshinderspolitiken

De statliga myndigheternas ansvar och insatser är en viktig del av arbetet för att uppnå de funktionshinderspolitiska målen. Den stat- liga sektorns ansvar regleras i bl.a. förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av funktions- hinderspolitiken samt genom ett uttalat ansvar i ett antal myndig- hetsinstruktioner. MFD har i sin rapport gjort bedömningen att nuvarande styrformer som förordningen (2001:526) om statliga myn- digheters ansvar inom funktionshinderspolitiken, sektorsansvar samt särskilda uppdrag till utpekade strategiska myndigheter innebär otyd- lighet i ansvarshänseende. MFD har mot denna bakgrund lämnat för- slag som gäller föreskrifter med förändrade uppgifter för ett stort antal myndigheter som t.ex. genomförande av funktionshinders- politiken och ansvar för ökad kunskap och kunskapsutveckling.

282

SOU 2019:23

Bilaga 1

Det är bl.a. mot denna bakgrund angeläget att styrningen av myn- digheter när det gäller genomförande av funktionshinderspolitiken ses över. Förändringar i myndigheternas styrning ställer dock höga krav på att berörda myndigheter kan beredas möjligheter till samråd

iberedningsarbetet. Utredaren ska därför

–se över de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av funktionshinderspolitiken och efter samråd med berörda myn- digheter lämna förslag till hur genomförandet och uppföljningen kan effektiviseras.

Konsekvensbeskrivningar

Förslagens konsekvenser ska redovisas enligt 14 och 15 §§ kommitté- förordningen (1998:1474). De förslag som lämnas ska kunna finan- sieras inom befintliga ramar.

Konsekvenserna av förslag ska bedömas, särskilt i de fall över- väganden eller förslag kan påverka den kommunala självstyrelsen och de kommunala huvudmännens ekonomi. Om förslagen påverkar det kommunala självstyret ska, utöver deras konsekvenser, också de särskilda avvägningar som lett fram till förslagen särskilt redovisas.

Vidare behöver förslagens påverkan på mål inom andra samhälls- områden och påverkan på möjligheten att uppnå dessa beskrivas.

Samråd och redovisning av uppdraget

Utredaren ska föra dialog med berörda myndigheter, Sveriges Kom- muner och Landsting (SKL), funktionshindersorganisationer samt andra organisationer och aktörer som berörs av förslaget. Utredaren ska vidare föra en dialog med arbetsmarknadens parter.

Utredaren ska hålla Regeringskansliet (Socialdepartementet) infor- merat om arbetet.

Uppdraget ska redovisas till regeringen (Socialdepartementet) senast den 31 januari 2019.

(Socialdepartementet)

283

Bilaga 3

SOU 2019:23

Universell utformning – Ett diskussionsunderlag / Hedvall

Inledning

Efter många år av arbete med tillgänglighet till produkter, tjänster, program och miljöer för personer med funktionsnedsättningar pågår nationellt och internationellt ett skifte i synsätt från arbete med tillgänglighet för särskilda grupper till inkluderande design som har alla människor som målgrupp, så kallad Universell utformning (UU) eller Universal Design (UD) som det heter på engelska. En viktig anledning till UU:s genombrott är FN:s ”Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar (CRPD)1”, där UU förs fram som huvudstrategi för det fortsatta bygget av ett hållbart och inkluderande samhälle.

UUväxte fram i USA under 80-talet, med arkitekten Ron Mace2 som en av förgrundsfigurerna3. Eftersom Ron Mace satt i rullstol kom UU redan från början att förknippas med frågor som rör funktionshinder i samhället. UU förstås än idag som att det i första hand handlar om människor med funktionsnedsättningar. I definitionen av UU, så som den skrivs i CRPD blir det dock tydligt att UU handlar om alla människor:

UUinnebär ”sådan utformning av produkter, miljöer, program och tjänster att de ska kunna användas av alla i största möjliga utsträckning utan behov av anpassning eller specialutformning. ’Universellt utformade’ ska inte utesluta hjälpmedel för enskilda grupper av personer med funktionsnedsättning där så behövs.”4

Det som gör UU extra kittlande är att det handlar om alla människor, inte enbart personer med funktionsnedsättningar. Det står för ett mångfaldstänkande, där designen och designprocesserna handlar lika mycket om den som är vänsterhänt eller högerhänt, introvert eller extrovert som hur mycket en person råkar se eller kan röra sig. En fråga som uppstår när en nation, likt Sverige, bestämmer sig för att satsa på UU är:

Hur går det att skapa ett samhälle som inte skyler över olikheter utan istället bejakar och systematiskt strävar efter att bli bättre på att tåla och ta tillvara på mångfald?

Denna text är avsedd att fungera som ett diskussionsunderlag i arbetet med utredningen ”Styrutredningen för funktionshinderspolitiken, Dir 2017:133”. I utredningens uppdrag ingår att ”beskriva tillämpningen av principen om universell utformning och lämna förslag på hur principen i högre utsträckning ska kunna tillämpas av aktörer inom såväl offentlig som privat sektor.” Syftet med diskussionsunderlaget är att försöka att ge stöd och tankar angående hur och vad som är viktigt att tänka på vid utveckling och konkretisering av UU. Fokus ligger i första hand på hur UU kan göras till en del av styrning inom den svenska funktionshinderpolitiken. Dokumentet skrevs i första hand för att användas internt inom utredningen, därav den resonerande stilen, och presenterades vid ett möte inom utredningens expertgrupp 2018-09-13.

1Förenta Nationerna. (2006). Convention on the Rights of Persons with Disabilities.

2 Mace, R. L. (1998). Universal design in housing. Assistive Technology.

3Steinfeld, E., & Maisel, J. L. (2012). Universal design: Creating inclusive environments.

4Nations, U. (2006). Convention on the Rights of Persons with Disabilities, Artikel 2.

288

Bilaga 3

Universell utformning – Ett diskussionsunderlag / Hedvall

Universell utformning - Introduktion

Universell utformning är ett begrepp med flera innebörder. Det är en vision, en strategi, en metodik, en fackterm och ett område5. Liksom engelskans ”design” är Universell utformning både verb (”to design”) och substantiv (”a design”). I Sverige finns det en tendens att verb- formen, och därmed en ansenlig del av potentialen, försvinner. Under de senaste åren har process-perspektiven betonats allt starkare6, 7, men de har funnits med redan från de ursprungliga formuleringarna av UU8. I denna text betraktas Universell utformning därför i första hand som en process och strategi för att uppnå ett inkluderande samhälle9, 10.

Tidigt i framväxten av Universell utformning formulerades sju principer i ett första gemensamt ramverk11. Dessa kallas ibland för de sju principerna för universell utformning. Det är i detta sammanhang inte viktigt att beskriva var och en av principerna på djupet. För styrning inom funktionshinderpolitiken är det den helhet de olika principerna tillsammans bildar som är det mest intressanta (se Figur 1).

1. Jämlikhet

7. Rumslighet

2. Flexibilitet

6. Hanterbarhet

3. Kognition

5. Feltolerans

4. Perception

Figur 1. Översiktbild av de sju perspektiv på inkludering som principerna för Universell utformning bygger på: jämlikhet, flexibilitet, kognition, perception, feltolerans, hanterbarhet och rumslighet. Illustration: Per-Olof Hedvall.

5För fördjupning, se Lid, I. M. (2013). Universell utforming: verdigrunnlag, kunnskap og praksis.

6“Universal Design is a process that enables end empowers a diverse population by improving human performance, health and wellness, and social participation” Steinfeld, E., & Maisel, J. L. (2012). Universal design: Creating inclusive environments, sid 29.

7“Universal Design is a process, not an outcome.”, NDA Web Site, http://universaldesign.ie/What-is-Universal-Design/The-10-things-to-know-about-UD/.

8https://projects.ncsu.edu/ncsu/design/cud/about_ud/udprinciplestext.htm.

9Se även kapitlet 2.1 ”Universal Designing” i Christophersen, J. (2002). Universal Design - 17 Ways of Thinking and Teaching.

10Danford, S. & Tauke, B. (2001). Universal Design New York, sid 2, http://idea.ap.buffalo.edu//Publications/pdfs/udny1.pdf.

11https://projects.ncsu.edu/ncsu/design/cud/about_ud/udprinciplestext.htm.

289

Bilaga 3

SOU 2019:23

Universell utformning – Ett diskussionsunderlag / Hedvall

Det bör också noteras att principerna utvecklades för mer än tjugo år sedan. Principerna och deras praktik bör därför ses som en dörr in i att tänka och arbeta med universell utformning. De behöver utvecklas över tid12 och bland annat kompletteras med mer utvecklade socioekonomiska och sociokulturella perspektiv samt stärkas när det gäller system och tjänster13.

De två första principerna handlar om likvärdighet och flexibilitet och är särskilt viktiga för förståelsen av UU. Principerna bör läsas som att en mångfald av människor förutsätter en mångfald av sätt att nå likvärdiga resultat14. Ett annat sätt att uttrycka detta är att ”Flexibilitet öppnar upp för olikhet”.

	Det finns tre missförstånd som är särskilt vanliga
	när det gäller UU:	Figur 2. Maj 2018. #utanförskap, case 1.
	1) att UU handlar om ”one-size-fits-all”-	Figur 2. Maj 2018. #utanförskap, case 1.
	1) att UU handlar om ”one-size-fits-all”-	Jag står utanför ett stadshotell i en
	lösningar,	medelstor svensk stad. Röda mattan är
	2) att UU bara handlar om slutresultaten och	utrullad och jag funderar på hur jag som
	utvärdering av färdig design samt	använder rullstol ska ta mig in. Genom
	utvärdering av färdig design samt	att be en förbipasserande person gå in
	3) att UU har personer med	att be en förbipasserande person gå in
	3) att UU har personer med	och fråga får jag reda på att det finns en
	funktionsnedsättningar som huvudsaklig	och fråga får jag reda på att det finns en
	funktionsnedsättningar som huvudsaklig	separat, tillgänglig ingång ett kvarts
	målgrupp.	separat, tillgänglig ingång ett kvarts
	målgrupp.	kvarter bort som personalen kan låsa
	UU:s fokus på processer som bygger på flexibilitet	upp och släppa in mig genom.
	UU:s fokus på processer som bygger på flexibilitet	Foto: Per-Olof Hedvall
	och likvärdighet visar på att så inte är fallet. Denna	Foto: Per-Olof Hedvall
	och likvärdighet visar på att så inte är fallet. Denna
	tolkning ligger i linje med den som görs av UU i
	Allmän kommentar nr 2 (2014) om Tillgänglighet
	(artikel 9): ”Tillämpningen av universell utformning
	gör samhället tillgängligt för alla människor, inte
	bara personer med funktionsnedsättning.”15.

12Se kapitel 44 i Preiser, W., & Smith, K. H. (2010). Universal Design Handbook, 2E.

13Maisel, J. L., Steinfeld, E., Basnak, M., Smith, K., & Tauke, M. B. (2017). Inclusive Design - Implementation and Evaluation.

14Den som har formulerat utredningstexten om att ”Universell utformning kan vidare bidra till att personer med funktionsnedsättning ska kunna ges möjlighet att verka i vardagen på samma villkor som människor utan funktionsnedsättning.” gör en feltolkning av Universell utformning. Ingen har samma villkor. Universell utformning handlar om likvärdiga villkor, inte samma villkor. Ordet ”equal” betyder i detta sammanhang inte ”samma” utan ”lika” eller ”likvärdiga”, som även ligger nära ”jämlika”.

15http://www.mfd.se/globalassets/dokument/publikationer/rapporter/2016/2016-16-allman- kommentar-nr-2-2014-om-artikel-9-tillganglighet.pdf.

290

Bilaga 3

Universell utformning – Ett diskussionsunderlag / Hedvall

Universell utformning – Arbetssätt

UUhandlar om att göra huvudlösningen tillgänglig för alla och att så långt det är möjligt insistera på att undvika stigmatiserande särlösningar. Det bör dock inte tolkas som en motsättning till att det också finns situationer när individuella lösningar behövs som komplement till det generella. Jag som skriver detta använder själv en rullstol efter en olycka för mer än 30 år sedan. Även i det mest öppna, inkluderande och tillgängliga samhälle jag kan föreställa mig kommer jag fortfarande att behöva någon form av individuellt hjälpmedel för att ta mig runt i samhället. UU innebär att huvudlösningen tillåter att jag kan göra det.

Under många år har arbete med tillgänglighet skett med ett starkt fokus på människor med funktionsnedsättningar, och inte sällan har dessa tillgängliga lösningar skett genom särlösningar. Ett av de exempel som ofta förs fram är separata entréer för den som använder rullstol. En sådan exkluderande tillgänglighet är alltför ofta standardlösningen idag i Sverige. Detta gäller både anpassning av redan existerande design och vid nyutveckling.

Tillgänglighetsarbete som sker med UU som tankebas är proaktivt och fokuserar på att huvudlösningen redan från början ska kunna användas av alla. I ett sådant perspektiv blir ordet ”anpassa” en markör för något som inte var tillgängligt, detsamma gäller för ordet ”tillgängliggöra”16.

Figur 3. Juni 2018. #utanförskap, case 2. Särtänkande leder inte sällan till utpekande särlösningar. I entrén till Lunds kommuns nybyggda stadshus Kristallen finns det en snurrdörr och bredvid den en separat slagdörr utmärkt med symboler för vem som får använda den, i detta fall personer i rullstol och bebisar. Var föräldrarna ska gå framgår inte. Om skylten togs bort blev det en flexibel entré där var och en kan använda den ingång de vill. Personligen föredrar jag snurrdörrar eftersom att jag slipper att stanna upp och vänta på dörren men det finns samtidigt andra personer som tycker att snurrdörrar är obehagliga att gå igenom eller av andra anledningar föredrar vanliga slagdörrar.

Foto: Bitte Rydeman.

16Debattartikel: https://www.dagenssamhalle.se/debatt/sluta-tillgaengliggoer-samhaellet-22446.

291

Bilaga 3

SOU 2019:23

Universell utformning – Ett diskussionsunderlag / Hedvall

Vid arbete med UU är det viktigt att förstå och dra lärdom av de informativa ytterligheterna (se Figur 4). Arbetet sker med ytterändarna som utgångspunkt snarare än att arbeta sig från mitten och utåt, från något slags föreställning om ”breddad normalitet”. Dan Formosa har uttryckt detta som att ”If we understand what the extremes are, the middle will take care of itself.”17.

Ett annat sätt att beskriva detta är att utgå från vad Lena Lorentzen kallar ”de strängaste kravställarnas behov”18. Därför är användarmedverkan en central komponent i arbete med

UU.UU har ingen generell mall som kan tryckas in i en designprocess, utan arbetet måste ske underifrån med en stor grad av känslighet för extremerna. ”Extrem” bör här förstås som något positivt och extremt informativt och lärorikt. När det gäller att förstå ytterändarna finns det inget som slår samskapandeprocesser, ofta kallat människocentrerad design.

Vem får vara med i samskapandet av samhället? Hur kan medborgarna vara med och bidra i kunskapandet kring UU? Här har funktionsrättsrörelsen och andra rättighetsrörelser viktiga roller att fylla, som en del av lösningen19. Aimi Hamraie, som ligger långt framme när det gäller kritiska perspektiv och UU, skriver: “Knowing what defines a more accessible world depends, in one sense, on how much we know, and in another, on the politics of knowing- making”20.

Universell utformning – Nuläget

Universell utformning är idag en global företeelse. En av huvudanledningarna till att just UU fått så stor spridning är begreppets centrala roll i konventionen CRPD. Jag skiljer i denna text inte på begreppen Universal Design, Design för Alla och Inclusive Design, i linje med CRPD.

Här är sex exempel från olika delar av världen:

1.Australien: Introducerade 2015 ”Accessibility Design Guide – Principles for Universal Design Australias aid program”21, som understödjer strategin “Development for All 2015-2020”22.

2.Dubai: Lanserade 2017 den omfattande “Dubai Universal Design Code”23 med målsättningen att publika byggnader och faciliteter ska vara tillgängliga år 2020.

3.Irland: Införde “The Disability Act” år 200524. Se mer på nästa sida.

17Från dokumentären ”Objectified”, https://documentaryheaven.com/objectified/.

18Lorentzen, L. and Hedvall, P.-O. (2018). Bringing human diversity into design processes through empathic modelling.

19Hedvall et al. (2018). Co-constructing Universal Design in Citizen Science Workshops.

20Hamraie, A. (2016). Building Access: Universal Design and the Politics of Disability, sid 223.

21https://dfat.gov.au/about-us/publications/Documents/accessibility-design-guide-brochure.pdf.

22https://dfat.gov.au/about-us/publications/Documents/development-for-all-2015-2020.pdf.

23https://www.dha.gov.ae/Documents/HRD/RegulationsandStandards/Polocies/Dubai%20Universa l%20Design%20Code%20Final%20Feb%202017.pdf.

24http://universaldesign.ie/About-Us/.

292

Bilaga 3

Universell utformning – Ett diskussionsunderlag / Hedvall

4.Japan: Introducerade 2005 ”General Principles of Universal Design Policy” 25.

5.Kanada lanserade under sommaren 2018 ”Accessible Canada Act”, Bill C-81 26, 27, där Inclusive Design ingår som en del.

6.Norge: Är ett av få länder som har UU inskrivet som en del av sin lagstiftning. Första gången som UU användes som begrepp i en offentlig text i Norge var redan år 1997. Norge har under de senaste 10-15 åren haft två handlingsplaner för införande av UU i Norge. År 2009 introducerades ”Norge Universellt Utformet 2025 - Regjeringens handlingsplan for universell utforming og økt tilgjengelighet 2009-2013”28, och därefter ”Regjeringens handlingsplan for universell utforming 2015-2019”29.

En genomgång av de olika ländernas sätt att implementera UU visar på en del skillnader i konceptualisering och tolkning av begreppet30. Exempelvis avgränsar Australien UU till att bara handla om fysisk infrastruktur medan Norge har med bland annat informations- och kommunikationsteknologi i sitt arbete med UU. Samtliga sex länder fokuserar i första hand på UU i samband med sitt arbete kopplat till personer med funktionsnedsättningar, dvs. som en del av sin funktionshinderpolitik. Samtidigt betonar de att UU medför vinster för många grupper av medborgare, t.ex. gravida kvinnor, äldre personer och barn. På Irland finns ett av Europas ledande kunskapscentra för UU31, som drivs av National Disability Authority (NDA). I sin nuvarande funktionshinderpolitiska strategi betonar NDA att deras motiv för att arbeta med UU inte är begränsat till personer med funktionsnedsättningar: ”Our role in universal design is relevant not only to people with disabilities but also to the wider community, including older people, the very young, and people across the full range of human diversity. ”32.

Med detta som bakgrund är det intressant att konstatera att litteraturen är knapp när det gäller UU ”för alla” eller som kanske till och med fokuserar på helt andra målgrupper än personer med funktionsnedsättningar, t.ex. nyblivna föräldrar som återbekantar sig med och upplever sin stad med barnvagn eller människor som nyligen kommit till Sverige och hur de möter Sverige genom den design de möter. Allt har en design. Försäkringkassan lika mycket som Stockholms centralstation. Jag skulle gärna se fler studier som försöker att ringa

25http://www.mlit.go.jp/kisha/kisha05/01/010711/04.pdf.

26Accessible Canada Act, summary, https://www.canada.ca/en/employment-social- development/programs/accessible-people-disabilities/act-plain-language-summary.html

27Accessible Canada Act, bill, http://www.parl.ca/Content/Bills/421/Government/C-81/C-81_1/C-

81_1.PDF

28https://www.regjeringen.no/globalassets/upload/bld/planer/2009/norge-universelt-utformet- 2025-web-endelig.pdf

29https://www.regjeringen.no/contentassets/48ed7783842b410881a7da36ab530c72/no/pdfs/regje ringens-handlingsplan-uu.pdf

30För ytterligare perspektiv från olika länder, se Preiser, W., & Smith, K. H. (2010). Universal Design Handbook, 2E. I kapitel 10-16 beskrivs arbete med UU i Norge, Japan, Frankrike, Tyskland, Brasilien, Italien och Israel.

31http://universaldesign.ie.

32http://nda.ie/About-Us/Corporate-Publications/Strategic-Plans/Strategic-Plan-2016-20181.pdf.

293

Bilaga 3

SOU 2019:23

Universell utformning – Ett diskussionsunderlag / Hedvall

in UU:s betydelse för andra målgrupper än just personer med funktionsnedsättningar. Det är en sak att beräkna merkostnaderna, som i t.ex. Australiens fall beräknas till 0,01%-2%33, men var finns mervinsterna över tid för ett land som bestämmer sig för att satsa på UU?

Det behövs aktörer överallt i samhället och på arbetsplatser som förstår och har gjort mångfaldstänkandet bakom universell utformning till sitt eget. På standardiseringssidan sker det en intressant utveckling just nu. I ett arbete lett från Sverige har det vuxit fram en standard för Design för Alla34, som fastställdes under i mars 2019. Det som särskiljer denna standard från många andra är att den har ett starkt process-fokus och handlar om hur Design för Alla kan göras till en del av ledning och styrning av organisationer.

UUbetraktas idag som en del av arbetet med hållbar utveckling. Detta framgår bland annat genom att inkludering explicit förs fram som en del i arbetet med flera av FN:s 17 mål för social hållbarhet i Agenda 2030. UU utgör idag en central strategi för att över tid skapa ett mer öppet och inkluderande samhälle, vilket syns i flera standarder inom hållbar utveckling35, 36. De långa tidsperspektiven är särskilt intressanta i samband med hållbar utveckling. Anne-Marie Willis har skrivit att ”We design our world, while our world acts back on us and designs us”37. Så går det även att tänka när det gäller inkluderingsfrågor. Hur mycket otillgänglighet är vi beredda att lämna efter oss till kommande generationer?38

UU- En jämförelse mellan Sverige och Norge

Norge betraktas av många som ett föregångsland när det gäller UU och är ett av få länder som har infört UU som en del av sin lagstiftning. Med tanke på Norges närhet både geografiskt och kulturellt är det intressant att se lite extra på hur de har gjort.

I norsk lagstiftning är Universell utformning en viktig strategi för att uppnå allmänt inkluderande lösningar39. UU används både som strategi och process, och som krav- och gränsvärden för ”det universellt utformade”. Det senare ligger nära det vi i Sverige menar med tillgänglighet, men med betoning på likvärdig/jämlik tillgänglighet. Nedan är en jämförelse mellan Boverkets föreskrifter för gångytor och den norska Forskriften för gångåtkomst. De är slående lika men där Sverige använder ”tillgänglighet och användbarhet” använder Norge ”Universell utforming”.

33https://dfat.gov.au/about-us/publications/Documents/accessibility-design-guide.pdf, Sektion 3.5

34EN 17161:2019 Design for All - Accessibility following a Design for All approach in products, goods and services - Extending the range of users. https://sis.se/produkter/miljo-och-halsoskydd- sakerhet/ergonomi/ss-en-171612019/.

35ISO 20400:2017, https://www.iso.org/standard/63026.html.

36ISO 26000:2010, https://www.iso.org/standard/42546.html.

37Willis, A.-M. (2006). Ontological Designing — laying the ground.

38Inspirerat av ett samtal med Pär Lannerö, https://www.pts.se/sv/bloggen/pts-bloggen/vad-ar- en-hallbar-digital-miljo/

39Lid, I. M. (2013). Universell utforming: verdigrunnlag, kunnskap og praksis, sid 173.

294

Bilaga 3

Universell utformning – Ett diskussionsunderlag / Hedvall

Tabell 1. Jämförelse mellan Boverkets föreskrifter för gångytor och den norska Forskriften för gångåtkomst.

Sverige: Boverkets föreskrifter och	Norge: Forskrift om tekniske krav til
allmänna råd om tillgänglighet och	byggverk (Byggteknisk forskrift)41
användbarhet för personer med nedsatt
rörelse- eller orienteringsförmåga på
allmänna platser och inom områden för
andra anläggningar än byggnader, BFS
2014:15 ALM 140
Gångytor	§ 8-6.Gangatkomst til byggverk med krav
7 § 42	om universell utforming
En gångyta bör	(1) Gangatkomster til byggverk med krav
En gångyta bör	om universell utforming skal
1. vara så horisontell som möjligt –	om universell utforming skal
1. vara så horisontell som möjligt –	a)	være trinnfrie
eftersom en längslutning brantare	a)	være trinnfrie
eftersom en längslutning brantare
än 1:50 kan vara svår att använda	b)	ha stigning som ikke er brattere enn
för personer med nedsatt	1:15, unntatt for strekninger inntil 5,0 m
rörelseförmåga,	som kan ha stigning som ikke er brattere
2. inte luta mer än 1:50 i sidled,	enn 1:12
2. inte luta mer än 1:50 i sidled,
3. vara 2,00 meter bred eller vara	c)	ha hvileplan på minimum 1,6 m x
3. vara 2,00 meter bred eller vara	1,6 m for hver 1,0 m høydeforskjell
minst 1,80 meter bred och ha	1,6 m for hver 1,0 m høydeforskjell
minst 1,80 meter bred och ha
vändzoner med jämna mellanrum,	d)	ha fri bredde minimum 1,8 m,
4. vid öppningar i t.ex. staket, häckar	unntatt for strekninger inntil 5,0 m som kan
4. vid öppningar i t.ex. staket, häckar	ha fri bredde minimum 1,4 m
och dylikt vara minst 0,90 meter	ha fri bredde minimum 1,4 m
och dylikt vara minst 0,90 meter
bred,	e)	ha tverrfall på maksimum 1:50
5. vara fri från hinder,	f)	ha fast og sklisikkert dekke
6. vara väl åtskild från cykelbana och	g)	ha visuell og taktil avgrensing
körbana samt	h)	ha nødvendig belysning.
	h)	ha nødvendig belysning.
7. särskiljas från möbleringszon med	(2) Der terrenget er for bratt til at kravet
exempelvis avvikande	(2) Der terrenget er for bratt til at kravet
exempelvis avvikande	om stigningsforhold i første ledd bokstav b
markbeläggning.	om stigningsforhold i første ledd bokstav b
markbeläggning.	kan oppnås, skal stigningen være
	kan oppnås, skal stigningen være
	maksimum 1:10.

40https://rinfo.boverket.se/ALM%5CPDF%5CBFS2004-15ALM1.pdf

41https://lovdata.no/dokument/SF/forskrift/2017-06-19-840?q=universell%20bygg

42Inledningen och avslutningen är bortklippt för att minska textmängden.

295

Bilaga 3

SOU 2019:23

Universell utformning – Ett diskussionsunderlag / Hedvall

Jämförelsen mellan Sverige och Norge är visserligen mellan föreskrifter och inte lagar men de visar på mångtydigheten i UU. UU kan ses både som en process och som ett slutresultat. Vilka är för- och nackdelarna med att olika aspekter av UU införs i lagstiftning?

I november 2018 släpptes en rapport där utvecklingen av kunskap och inställningar till UU inom den norska byggbranschen och i norska kommuner kartläggs43. Den bygger på tidigare kartläggningar från 2014 och 2016 och visar bland annat på: att kunskapen om UU är stabil, att inställningen till UU som sådant går fortsatt i en positiv riktning, att det finns ett klart samband mellan kunskap och inställning till UU samt att behovet av kompentens inom UU är stabilt men hur man önskar tillägna sig kompetensen har ändrats. Ett särskilt intressant resultat är att samtidigt som det finns en bred uppslutning visar kartläggningen också på en nedgång i andelen som upplever att UU är integrerat i byggprocesser. Nästan samtliga deltagare, 97% av de tillfrågade, menar att UU är viktigt för att skapa ett inkluderande samhälle medan andelen som svarar att UU är naturligt och integrerat i hela byggprocessen har gått ned med 8 procentenheter, från 60% till 52%. De flesta (59%) av dem som har svarat positivt finns i de norska kommunerna. En personlig reflektion här är att kartläggningen visar på vikten av och samtidigt utmaningarna med att få UU att bli naturligt integrerat i byggprocesser.

Universell utformning – En kulturomdaning

Min uppfattning, mot bakgrund av det ovanstående och efter att ha arbetat med och undervisat i UU i många år, är att Sverige bör fokusera på UU ur ett process-perspektiv som bygger på ett inkluderande mindset och har fokus på samhällsbyggande i dess vidaste mening. Det innebär att implementeringen av UU kommer att och per definition måste få lov att ta tid och fortsätta över tid.

Att införa UU kommer att kräva en kulturomdaning, med en policyförskjutning i riktning mot att sträva efter likvärdig och jämlik tillgänglighet för alla, däribland personer med funktionsnedsättningar. Inger-Marie Lid pekar på vikten av att skapa en ”kultur för tillgänglighet”44. Tillgänglighetsbegreppet, så som det förstås idag, handlar om åtkomst för utsatta grupper till det existerande samhället, det som är byggt efter normal-mallar. Det samhälle som är byggt på en kultur för jämlik tillgänglighet känner vi inte. Det är ett samhälle som hedrar att det finns oändligt många sätt att vara i världen. Ett samhälle som inte skyler över olikheter utan bejakar och tar tillvara på dem snarare än försöker eliminera dem45.

43https://dibk.no/globalassets/02.-om-oss/rapporter-og-publikasjoner/universell- utforming/ipsos_universell-utforming-2018.pdf.

44Lid, I. M. (2013). Universell utforming: verdigrunnlag, kunnskap og praksis, sid 175.

45Hamraie, A. (2016). Universal Design and the Problem of “Post-Disability” Ideology.

296

Bilaga 3

Universell utformning – Ett diskussionsunderlag / Hedvall

Här har begreppet "delaktighet” en stor betydelse, eftersom det reder ut att tillgänglighet handlar om förutsättningar för delaktighet46, det som i CRPD benämns ”tillträde och tillgång” (”access to” i den engelska versionen). Att betrakta UU som en process bör inte utnyttjas som ett sätt att tona ner allvaret eller nivån på åtagandet. UU:s fokus på flexibilitet är varken vagt eller till intet förpliktigande. Det finns inget vagt i den upplevelse av förtryck som till exempel presentatörspodiet i Regeringskansliets lokaler ger upphov till genom att det inte går att höja och sänka utan är fast på en hög manshöjd. Det är ett uttryck för att 1) till Regeringskansliet kommer inte människor som är olika långa/korta eller som råkar använda rullstol för att presentera något och för att 2) dessa människor inte heller arbetar på Regeringskansliet.

Tillämpning av Universell utformning i Sverige

Att införa UU i Sverige ger begreppet tillgänglighet en ny laddning. Det existerar redan idag en stark kunskapsbas kring olika lösningar för tillgänglighet baserat på tröskelvärden och mått. Även framgent kommer det att behövas en vändradie på 130 cm inne i ett badrum och en kontrastsskillnad på åtminstone 0,4 på webbsidor, men dessa får en ny resonansbotten om de ingår i en inkluderande agenda med alla som målgrupp (Figur 4). Och även om UU i första hand gäller processer för allt nytt som skapas i samhället så blir även anpassningar och ombyggnationer ofta mer inkluderande och mindre stigmatiserande om de sker med utgångspunkt i ett UU-tankesätt.

Alla människor


Några	De ﬂesta	Några
människor	människor	människor

Figur 4. Översiktsbild som lyfter fram de informativa ytterändarna och som också ställer frågan ”Vilka ryms i alla?”. Bilden visar en normalfördelningskurva med inritade gränsvärden där de flesta människor ryms innanför gränserna men där samtidigt några människor befinner sig utanför. Över kurvan i sin helhet svävar begreppet ”alla människor”. Illustration: Per-Olof Hedvall.

46Hedvall, P.-O. (2017). Delaktighetsforskning och funktionshinder - Kartläggning av kunskapsläge och forskningsbehov med särskilt fokus på teknik- och designperspektiv.

297

Bilaga 3

SOU 2019:23

Universell utformning – Ett diskussionsunderlag / Hedvall

Det finns en spänning mellan ”alla” som vision och ”så många som möjligt” i konkret arbete med utformning av produkter, tjänster, miljöer, med mera. Arbete med tillgänglighet som bygger på tröskelvärden och mått baseras i regel på ett slags innanför och utanför. En kritik som har framförts angående UU är att det är ett utopiskt begrepp och att det alltid kommer att vara någon som faller utanför gränsen för hur långt tillgängligheten har nått. Även i definitionen av UU, se ovan, finns det ett ”i största möjliga utsträckning” med.

Spänningen blir synlig i formuleringarna av den framväxande europeiska standarden för Design för Alla. Den heter ”Design for All - Accessibility following a Design for All approach in products, goods and services - Extending the range of users” 47. I standarden definieras tillgänglighet som: “The extent to which products, systems, services, environments and facilities can be used by people from a population with the widest range of user needs, characteristics and capabilities to achieve identified goals in identified contexts of use.” (min kursivering). Genom sin utformning placerar standarden tillgänglighetsbegreppet i en Design för Alla/UU-tradition, där ständig förbättring och systematiskt arbete över tid med/för icke-stigmatisering och likvärdighet utgör bärande delar. På så vis hanterar den relationen mellan ”alla” och ”nästan alla”, om än på ett implicit sätt.

I texten har jag använt mig av mitt eget perspektiv för att ge exempel på betydelsen av UU. Förhoppningsvis har det tillfört något, men jag vill samtidigt betona att det har nackdelen att det framhäver fysiska aspekter eftersom jag använder rullstol. Som jag hoppas framgår av det ovanstående är det ytterst viktigt att se UU i dess fulla potential och inte, som i en del länder, fokusera på fysisk tillgänglighet.

Nedan är några tankar och idéer för diskussion:

-Ta fram en nationell handlingsplan för den kulturomdaning som skapar förutsättningar för utbrett och systematiskt arbete med UU som en ständigt pågående process i Sverige, där alla människors inneboende värden hedras.

-I denna handlingsplan bör även finnas en sektion som handlar om en översyn och genomgång av styrdokument, riktlinjer och föreskrifter så att de ligger i linje med en kultur för inkluderande och jämlik tillgänglighet. Utgångpunkten bör vara CRPD och särskilt den allmänna kommentaren nummer två kring tillgänglighet och Universell utformning48.

-För att realisera en UU-agenda behövs nya sätt att få in de strängaste kravställarna i design- och utvecklingsprocesser. Det bör vara en central del av Sveriges UU-strategi. Det bör också skapas incitament (och sanktioner) som ger förutsättningar för denna bransch att växa fram.

47prEN 17161 - Design for All - Accessibility following a Design for All approach in products, goods and services - Extending the range of users, sidan 8.

48http://www.mfd.se/globalassets/dokument/publikationer/rapporter/2016/2016-16-allman- kommentar-nr-2-2014-om-artikel-9-tillganglighet.pdf.

298

Bilaga 3

Universell utformning – Ett diskussionsunderlag / Hedvall

-För att bereda vägen för UU:s genombrott i Sverige bör varje beslutfattare och politiker gå en halvdagskurs i designtänkande. Det skulle många andra områden också vinna på.

-Likvärdighet och flexibilitet är UU:s bärande principer. De är underutnyttjade som drivande av innovation. Vid UU bör optimering snarare än kompromisser vara ledordet. Hur kan till exempel flexibilitet utnyttjas när det gäller boenden så att dessa kan optimeras på olika sätt i olika skeden av livet, så kallad livsspannsdesign?

-Var redan från början beredd på att det finns en skevhet som gör att många insatser och en stor del av budgetar vigs åt fysiska aspekter av tillgänglighet. Det syns helt enkelt mer om någon installerar en ny hiss än en smart, inkluderande lösning för ökad kognitiv tillgänglighet. Det signalerar tydligt till kunder, besökare, chefer och politiker att man bryr sig om och arbetar med tillgänglighetsfrågor49.

-Samtänk olika inkluderingsperspektiv, som kön, ålder, kulturell bakgrund och funktionsnedsättning, istället för att behandla dem som separata angelägenheter.

-Ta fram ett sätt att följa framväxten av UU i Sverige, redan från början.

-Skapa en kunskapsbas för UU, som börjar fylla det kunskapsgap som finns när det gäller UU-processer.

UUbör tillämpas som vision, strategi och tankesätt för skapandet över tid av ett öppet och inkluderande samhälle. Däremot bör inte begreppet UU användas för att beteckna det vi i Sverige idag kallar tillgänglighet och användbarhet, för att undvika begreppsförvirring. Låt UU handla om alla människor, ”all potential consumers”50, så som det uttrycks av FN.

Universell utformning

Tillgänglighet

Figur 5. UU är en process som går bortom de miniminivåer som definieras i standarder kring tillgänglighet och för olika människor och perspektiv samman. Här illustrerat i form av ett UU-moln som svävar över åtminstondet/baslinjen ”tillgänglighet”.

Illustration: Per-Olof Hedvall.

Det finns många krafter i världen just nu som skapar murar mellan människor och ställer grupper mot varandra. Här kan UU utgöra en motkraft. Jag tror på design som för människor samman snarare än håller dem isär. Just därför blir det viktigt att fokusera på de mjuka men

49Hedvall et al. (2018). Co-constructing Universal Design in Citizen Science Workshops.

50http://www.mfd.se/globalassets/dokument/publikationer/rapporter/2016/2016-16-allman- kommentar-nr-2-2014-om-artikel-9-tillganglighet.pdf. För det engelska originalet, se https://www.ohchr.org/EN/HRBodies/CRPD/Pages/GC.aspx.

299

Bilaga 3

SOU 2019:23

Universell utformning – Ett diskussionsunderlag / Hedvall

kraftfulla värden som UU står för. Och därför blir det viktigt att förstå UU som att det handlar om alla människor. Denna bredare förståelse är nödvändig för att få syn på hur olika människor kan dra nytta av och bidra till UU, som ett led i att skapa inkluderande publika miljöer för barn och deras familjer, att stimulera inkluderande arbetsplatser och utbildningsverksamheter, att stödja resande och migration, eller bara för att göra livet lite lättare för den som nyligen brutit benet och plötsligt befinner sig i en ovan situation, med nya beroenden.

Att designa något är på inga sätt en oskyldig handling. All design är bärare av inbyggda värden, attityder och normer. De är kulturbärare, barn av sin tid. Eller som Bruno Latour har uttryckt det: ”Technology is society made durable”51. Nu finns det en möjlighet för Sverige att skapa en kultur för inkluderande och jämlik tillgänglighet, med Universell utformning som vägledande vision, strategi och tankebas (mindset). Jag vill avsluta med några ord som jag brukar säga till våra designstudenter i samband med att de går kurser i UU och därmed får en möjlighet att börja fundera kring kopplingarna mellan mångfald och design:

Vid design och med design går det

-att visa kärlek och omsorg,

-att respektera rättigheter och

-att bejaka, högakta och tillvarata att alla har något av värde att bidra med till samhället52.

/Per-Olof Hedvall, 2019-03-20

Illustration på framsidan: Johanna Rydeman.

51In J. Law (editor) A Sociology of Monsters Essays on Power, Technology and Domination,Sociological Review Monograph N°38 pp. 103-132, 1991

52Bygger på Axel Honneths erkännandeteori, där han utvecklar en rättighetsteori baserad på Love recognition, Respect recognition och Esteem recognition.

300

Bilaga 4

Kontakter under utredningsarbetet

Styrutredningen för funktionshinderspolitiken har haft ambitionen att bedriva sitt utredningsarbete öppet. Vi har därför inriktat oss på att ta del av viktiga kunskaper och erfarenheter från många håll. Bland annat har vi haft kontakter med enskilda personer, funktions- hindersrörelsen och andra delar av civilsamhället, kommuner, regio- ner, statliga myndigheter, forskare, arbetsmarknadens parter och andra med erfarenhet och kunskap av relevans för utredningens uppdrag. Med funktionshindersrörelsen har vi haft ett betydande antal träffar i grupper och med enskilda företrädare för olika organi- sationer. Utredningen har också bjudit in till tre träffar med en refe- rensgrupp för ett urval av funktionshindersrörelsens organisationer.

Sveriges Kommuner och Landsting har inbjudit utredningen till möten med styrelsens arbetsutskott, politiska beredningar och dele- gationer samt till olika möten med tjänstemän med koppling till utred- ningens arbete. Detta har gett värdefulla möjligheter till dialog och kunskapsutbyte med kommun- och regionföreträdare från hela Sverige. Vi har dessutom haft bilaterala träffar med enskilda kommun- och regionföreträdare.

Kontakter med statliga myndigheter har varit en viktig del av kunskapsinhämtning och förankringsarbete. En referensgrupp för ett urval av statliga myndigheter som utredningen bjudit in till har utgjort en viktig källa till dialog och kunskap. Utredningen har där- utöver haft återkommande överläggningar med enskilda statliga myndigheter,

Främst har vi mött människor i Sverige, men vi har också besökt Norge för att ta del av erfarenheter från ett land som allmänt sett genomför ett ambitiöst arbete inom funktionshinderspolitiken. Nedan redogör vi för de organisationer vi haft planerade möten, samtal och andra kontakter med under arbetets gång.

301

Bilaga 4

SOU 2019:23

Statliga myndigheter

Arbetsförmedlingen

Arbetsmiljöverket Barnombudsmannen Boverket Diskrimineringsombudsmannen Domstolsverket Ekonomistyrningsverket Folkhälsomyndigheten Försäkringskassan Inspektionen för vård och omsorg Jämställdhetsmyndigheten Kammarkollegiet Konsumentverket

Kungliga Biblioteket Länsstyrelsen i Jämtlands län Länsstyrelsen i Kalmar län Länsstyrelsen i Kronobergs län Länsstyrelsen i Stockholms län Myndigheten för delaktighet Myndigheten för digital förvaltning Myndigheten för kulturanalys Myndigheten för tillgängliga medier Myndigheten för vård- och omsorgsanalys Myndigheten för yrkeshögskolan Polismyndigheten

Post- och telestyrelsen Riksrevisionen Statens Kulturråd Statens skolinspektion Statens skolverk Statskontoret Socialstyrelsen Specialpedagogiska skolmyndigheten Statistiska Centralbyrån Statskontoret Riksantikvarieämbetet

Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige

302

SOU 2019:23

Bilaga 4

Trafikanalys

Trafikverket

Upphandlingsmyndigheten

Universitets- och högskolerådet

Kommunsektorn

Alvesta kommun Bräcke kommun Emmaboda kommun Göteborgs stad Hudiksvalls kommun Landstinget i Kalmar län Mönsterås kommun Mörbylånga kommun Norrköpings kommun Nybro kommun Oskarshamns kommun Region Skåne

Region Västerbotten Stockholms läns landsting Västtrafik

Västra götalandsregionen Växjö kommun Älmhults kommun Östersunds kommun

Organisationer

Astma- och Allergiförbundet

Autism- och Aspergerförbundet

DHR, Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet

FUB, För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning

Funktionsrätt Sverige

Förbundet Unga Rörelsehindrade

Föreningen Kognitivt Stöd

Föreningen Sveriges Socialchefer

Huvudvärksförbundet

303

Bilaga 4

SOU 2019:23

Hörselskadades Riksförbund

Landsorganisationen i Sverige

Lika Unika

Mun- och halscancerförbundet

Nordens välfärdscenter

Reumatikerförbundet

Riksförbundet HjärtLung

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa

Riksidrottsförbundet

Svenskt Näringsliv

Sveriges Dövas Riksförbund

Sveriges Kommuner och Landsting

Synskadades Riksförbund

Unga med Synnedsättning

Statliga utredningar och delegationer

Agenda 2030-delegationen (Fi 2016:01)

Analys- och utvärderingsutredningen (Fi 2017:06) Kommunutredningen (Fi 2017:02) Hjälpmedelsutredningen (S 2015:08) LSS-utredningen (S 2016:03)

Tillitsdelegationen (Fi 2016:03)

Utreda inrättande av en nationell institution för mänskliga rättig- heter (Ku 2018:A)

Internationellt besök

Ammerud Gård, Oslo, Norge

Barne- og likestillingsdepartementet, Oslo, Norge Barne-, ungdoms-og familiedirektoratet, Oslo, Norge

304

Statens offentliga utredningar 2019

Kronologisk förteckning

1.Santiagokonventionen mot organhandel. S.

2.Ingen regel utan undantag – en trygg sjukförsäkring med människan i centrum. S.

3.Effektivt, tydligt och träffsäkert

–det statliga åtagandet för framtidens arbetsmarknad. A.

4.Framtidsval – karriärvägledning för individ och samhälle. U.

5.Tid för trygghet. A.

6.En långsiktig, samordnad och dialog baserad styrning av högskolan. U.

7.Skogsbränderna sommaren 2018. Ju.

8.Kamerabevakning i kollektivtrafiken

–ett enklare förfarande. Ju.

9.Privat initiativrätt – planintressentens medverkan vid detaljplaneläggning. N.

10.Stöd för validering eller kompetens åtgärder i samband med korttidsarbete. Fi.

11.Biojet för flyget. M.

12.Nya befogenheter på konsumentskyddsområdet. Fi.

13.Agenda 2030 och Sverige: Världens utmaning – världens möjlighet. Fi.

14.Ett säkert statligt ID-kort

–med e-legitimation. Ju.

15.Komplementär och alternativ medicin och vård – säkerhet, kunskap, dialog. S.

16.Ny kärntekniklag

–med förtydligat ansvar. M.

17.Bebyggelse- och transportplanering för hållbar stadsutveckling. N.

18.För flerspråkighet, kunskaps utveckling och inkludering. Modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmål. U.

19.Belastningsregisterkontroll

i arbetslivet – behovet av utökat författningsstöd. A.

20.Stärkt kompetens i vård och omsorg. S.

21.Effektivt investeringsfrämjande för hela Sverige. UD.

22.Sveriges miljöövervakning

– dess uppgift och organisation

för en god miljöförvaltning. M.

23.Styrkraft i funktionshinderspolitiken. S.

Statens offentliga utredningar 2019

Systematisk förteckning

Arbetsmarknadsdepartementet

Effektivt, tydligt och träffsäkert

–det statliga åtagandet för framtidens arbetsmarknad. [3]

Tid för trygghet. [5] Belastningsregisterkontroll i arbetslivet

–behovet av utökat författningsstöd. [19]

Finansdepartementet

Stöd för validering eller kompetensåtgärder i samband med korttidsarbete. [10]

Nya befogenheter på konsumentskyddsområdet. [12]

Agenda 2030 och Sverige: Världens utmaning – världens möjlighet. [13]

Justitiedepartementet

Skogsbränderna sommaren 2018. [7]

Kamerabevakning i kollektivtrafiken

– ett enklare förfarande. [8]

Ett säkert statligt ID-kort

– med e-legitimation. [14]

Miljö- och energidepartementet

Biojet för flyget. [11]

Ny kärntekniklag

– med förtydligat ansvar. [16] Sveriges miljöövervakning

–dess uppgift och organisation för en god miljöförvaltning. [22]

Näringsdepartementet

Privat initiativrätt – planintressentens medverkan vid detaljplaneläggning. [9]

Bebyggelse- och transportplanering för hållbar stadsutveckling. [17]

Socialdepartementet

Santiagokonventionen mot organhandel. [1]

Ingen regel utan undantag – en trygg sjukförsäkring med människan i centrum. [2]

Komplementär och alternativ medicin och vård – säkerhet, kunskap, dialog. [15]

Stärkt kompetens i vård och omsorg. [20] Styrkraft i funktionshinderspolitiken. [23]

Utbildningsdepartementet

Framtidsval – karriärvägledning för individ och samhälle. [4]

En långsiktig, samordnad och dialog baserad styrning av högskolan. [6]

För flerspråkighet, kunskapsutveckling och inkludering. Modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmål. [18]

Utrikesdepartementet

Effektivt investeringsfrämjande för hela Sverige. [21]

SOU 2019:23		Innehåll
Bilagor
Bilaga 1	Kommittédirektiv 2017:133 .........................................	277
Bilaga 2	Kommittédirektiv 2018:115 .........................................	285
Bilaga 3 Universell utformning – ett diskussionsunderlag
	av Per-Olof Hedvall .....................................................	287
Bilaga 4	Kontakter under utredningsarbetet.............................	301

Sammanfattning ................................................................		15
Lättläst sammanfattning.....................................................		25
1	Författningsförslag.....................................................	33

(2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för
genomförande av funktionshinderspolitiken ........................	35

Innehåll		SOU 2019:23
1.10	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(2010:1385) med instruktion för Myndigheten för
	vård- och omsorgsanalys ........................................................	46
1.11	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(2011:124) med instruktion för Myndigheten för
	kulturanalys.............................................................................	47

	skolmyndigheten ....................................................................	49
1.13	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(2011:556) med instruktion för Statens skolinspektion ......	50
1.14	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(2011:1162) med instruktion för Myndigheten för
	yrkeshögskolan .......................................................................	51
1.15	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(2012:515) med instruktion för Statens kulturråd ...............	52
1.16	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(2012:546) med instruktion för Boverket.............................	54
1.17	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(2012:811) med instruktion för Universitets- och
	högskolerådet..........................................................................	55
1.18	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(2013:176) med instruktion för Inspektionen för vård
	och omsorg .............................................................................	56

	delaktighet...............................................................................	57
1.20	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(2014:1585) med instruktion för Riksantikvarieämbetet ....	59
1.21	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(2015:284) med instruktion för Socialstyrelsen ...................	60
1.22	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(2015:1047) med instruktion för Statens skolverk...............	62

2	Uppdrag och arbete ...................................................	65
2.1	Uppdraget................................................................................	65
2.2	Utredningsarbetet...................................................................	65
2.3	Betänkandets disposition........................................................	67

3	Erfarenheter av tidigare funktionshinderspolitik ............		69
3.1	Från en medicinsk till en social fråga.....................................		69
	3.1.1	Ökat fokus på mänskliga rättigheter......................	73
	3.1.2	En tvärsektoriell fråga .............................................	74
3.2	FN-konventionen ...................................................................		76

2011–2016................................................................................		77
3.3.1	MFD:s utvärdering av strategin 2011–2016...........	80

		funktionshinderpolitiken ........................................	81
3.4	Ny politik och inriktningsmål 2017.......................................		83
3.5	Utredningens reflektioner......................................................		84
4	Utredningens utgångspunkter .....................................		87
4.1	En fråga om mänskliga rättigheter .........................................		88
4.2	Politiken inriktas mot fyra områden .....................................		89
4.3	Att styra och följa upp tvärsektoriell politik.........................		90
4.4	Prioritering och tydligt ansvar ...............................................		92
4.5	Ett reformarbete kräver politiskt stöd...................................		94
5	Att göra rätt från början – universell utformning............		97
5.1	En vägledande princip för politiken.......................................		97
5.2	Introduktion till universell utformning...............................		101
	5.2.1	Princip, process och metod...................................	101
	5.2.2	Att tänka och arbeta proaktivt..............................	102
	5.2.3	En princip för mångfald ........................................	102

SOU 2019:23		Innehåll
7.2.5	Hälso- och sjukvård samt tandvård ......................	167
7.2.6	Social välfärd och trygghet....................................	169
7.2.7	Bostad, byggd miljö och samhällsplanering.........	172
7.3 Frågor av särskild vikt...........................................................		174
7.3.1	Digitalisering..........................................................	176
7.3.2	Demokratisk delaktighet.......................................	178
7.3.3	Rättssäkerhet och rättsväsende.............................	181
7.3.4	Fritid och idrott.....................................................	184
7.3.5	Folkhälsa ................................................................	187
7.3.6	Upphandling ..........................................................	188
7.3.7	Konsumentfrågor ..................................................	190
7.4 Arbetssätt och myndigheter med särskilt ansvar ................		192
7.4.1	Myndigheter med samordnande ansvar ...............	195
7.4.2	Andra myndigheter med utpekat ansvar ..............	198
7.4.3	Regleringen av myndigheternas ansvar ................	199
7.4.4	Krav på indikatorer och genomförandeplan ........	201
7.4.5	Reformerat myndighetsansvar..............................	204

och analys ..............................................................................		217
7.5.1	Nytt statistikområde för officiell statistik ...........	221
7.5.2	Flera perspektiv och källor....................................	224

	konventionen förverkligas i Sverige .....................	225
7.5.4	Syftet med uppföljningen......................................	229
7.5.5	Från utredningar till myndigheter ........................	229

	funktionshinderspolitiken ....................................	230
7.5.7	Strategimyndigheternas uppföljning ....................	232
7.5.8	Andra jämförbara uppföljningsuppdrag...............	233

	statistik och undersökningar ................................	235
7.5.10	SCB:s uppdrag och undersökningar
	om levnadsförhållanden ........................................	238
7.5.11	Indikatorer på lokal och regional nivå..................	239

	funktionshinderspolitiken .........................................	241
8.1	En nationell samordnare främjar genomförandet...............	241
8.2	Samordnarens uppdrag.........................................................	243
8.3	Former för arbetet................................................................	246

9	Konsekvensanalyser .................................................		253
9.1	Konsekvenser för de offentliga finanserna .........................		253
	9.1.1	Regeringens bedömning .......................................	254
	9.1.2	Utredningens bedömning.....................................	255
	9.1.3	Uppdrag till SCB...................................................	257
	9.1.4	Uppdrag till nationell samordnare .......................	258
9.2	Samhällsekonomiska konsekvenser.....................................		259

kommunala självstyrelsen ....................................................	259
9.4 Övriga konsekvenser ............................................................	260

	kvinnor och män ...................................................	260
9.4.2	Konsekvenser för barn och unga..........................	260
9.4.3	Konsekvenser för små företags förutsättningar ..	260
9.4.4	Övriga konsekvenser ............................................	261
Särskilt yttrande...............................................................		263
Referenser	.......................................................................	269