av Saila Quicklund (M)
till Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)
År 2017 lämnade jag som ordförande för kulturutskottets utvärderingsgrupp över utvärderingen av statens idrottspolitiska mål. Staten ger årligen över 2 miljarder kronor i stöd till idrotten, för att främja det arbete som 650 000 ideella ledare i 20 000 föreningar dagligen gör för såväl barn som vuxna.
Idrottsrörelsen har med sin självständighet och sitt oberoende makten att själv lägga fast målen för sin verksamhet. Dock ska den fördela statens stöd i enlighet med riksdagens mål och vad regeringen bestämmer. Kulturutskottets utvärderingsgrupp gick tidigare igenom hur dessa mål efterlevs, och vi såg att detta arbete behövde stärkas.
I utvärderingen konstaterades att idrottsanslagen inte har fördelats med utgångspunkt i de mål och syften som man har fastställt. Trots att statens stöd till idrotten har ökat kraftigt de senaste åren har aktivitetsnivån inom barn- och ungdomsidrotten minskat. Olika regeringar har redovisat att aktivitetsnivån har minskat; dock har man förklarat sig nöjd med RF:s arbete.
Det är även bekymrande att barns och ungas idrottsvanor i hög grad styrs av socioekonomiska förhållanden och att aktivitetsnivån är lägre bland unga med exempelvis någon form av funktionsnedsättning. Dessutom är det faktum att flickor med utländsk bakgrund idrottar i mindre utsträckning än pojkar med utländsk bakgrund något som oroar.
I utvärderingen konstaterades vidare att det är svårt att få en samlad bild av vilken effekt statens stöd till idrotten har fått. Det finns problem med kränkningar inom idrottsrörelsen, och det är viktigt att det finns tydliga rutiner som främjar att dessa upptäcks och åtgärdas. Staten måste helt enkelt på ett bättre sätt kunna säkerställa att statens stöd till idrotten används på det sätt som riksdag och regering har beslutat om.
Utvärderingsgruppen menade också att det saknas en systematisk uppföljning av barnrättsperspektivet. De kränkningar som sker inom idrotten kräver mer kunskap för att vi ska få en bild av deras omfattning. Preskriptionstiden på två månader i RF:s stadgar, inom vilken ett övergrepp måste anmälas för att det ska leda till en påföljd, fann utvärderingsgruppen klart försvårande. Därför är det glädjande att Riksidrottsförbundet efter riksidrottsmötet har tagit ett tydligare grepp kring frågan, allt för att stärka barnrättsperspektivet.
Syftet med den statliga idrottspolitiken är dels att stödja en fri och självständig idrottsrörelse, dels att se till att målen och syftena med idrottspolitiken uppnås. Vi i utvärderingsgruppen menade att styrningen och utformningen av statens anslag behöver tydliggöras för att göra resultaten mer klara. Dessutom ansåg vi att staten bör följa upp att endast barn- och ungdomsidrott som bedrivs ur ett barnrättsperspektiv får bidrag.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga kultur- och demokratiminister Amanda Lind:
Vilka åtgärder avser ministern att vidta med anledning av utvärderingen av statens idrottspolitiska mål?