av Carina Ståhl Herrstedt (SD)
till Statsrådet Ardalan Shekarabi (S)
Personer med autism har i genomsnitt 2 657 kronor över per månad när hyran är betald, visar en LSS-enkät från Autism- och Aspergerförbundet. Det ska jämföras med existensminimum, som ligger på 4 923 kronor. LSS-enkäten undersöker villkoren för personer med autism som har stödinsatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.
År 2008 föreslog regeringens LSS-kommitté att man skulle utreda om personer med funktionsnedsättning har merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning. I januari i år presenterades LSS-utredningen utan några som helst ambitioner att ta fram fakta i frågan. Att inte ha merkostnader är en viktig funktionsrättsprincip, men i praktiken gäller inte den principen för de ca 27 000 personer som har en LSS-bostad.
Personer med autism och deras anhöriga vittnar om att den ekonomiska situationen för många med autism är ohållbar. I dag lever alltså många med autism i fattigdom, och detta är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige. Alla måste garanteras en ekonomisk nivå som ger möjlighet till goda levnadsvillkor. Regeringen måste höja aktivitets- och sjukersättningen till en rimlig nivå och återställa skyddsparagrafen (§ 19) i LSS, som säkerställer att personer med funktionsnedsättningar kan leva på samma villkor som andra.
I dag saknas ett helhetsansvar för den enskilda individens ekonomiska situation, och det är något som Sveriges socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi måste rätta till. Efter en granskning av SVT har ministern visserligen öppnat för att ändra lagen kring aktivitets- och sjukersättningen, men än har vi inte sett något hända. Det är viktigt att regeringen snabbt tar initiativ för att motverka den fattigdom som i dag är en bister verklighet för många som har behov av LSS-insatser och som har sin inkomst från aktivitets- eller sjukersättning.
Min fråga till statsrådet Ardalan Shekarabi är:
Hur tänker statsrådet agera för att personer med autism inte ska hamna i fattigdom?