av Ann-Sofie Lifvenhage (M)
till Statsrådet Jennie Nilsson (S)
Skarven finns upptagen som skyddsvärd i fågeldirektivet trots att dess utveckling nu bedöms stabil och ökande på nationell nivå. Mängden skarvar koncentrerad till en och samma plats, såsom Trosa hamninlopp i Sörmland, ger skadliga effekter på såväl boendemiljö som tillgång på fisk för fiskerinäring och fritidsfiske. Att ge stöd till investeringar för att täcka skador åsamkade av djurets framfart löser inte grundproblematiken. Skarvens förändrade och kraftigt ökande population innebär svårigheter som samexistens med människor i tätbebyggda områden. Dess framfart när den tar sig allt närmare mänsklig bebyggelse, i exempelvis Trosa, påverkar orternas möjlighet till utveckling och attraktivitet samt innebär svårigheter för företag med turism och fiskerinäring som huvudsaklig syssla att få en livskraftig utveckling.
Då skarven uppnått sådan nationell status att den inte längre bör anses särskilt skyddsvärd bör Sverige verka för ett undantag från fågeldirektivet och därmed underlätta för landets länsstyrelser att fatta beslut grundade på aktuella förhållanden i stället för artens felaktiga skyddsstatus i fågeldirektivet. Härtill bör skarvens negativa inverkan på allmänna intressen definieras och ligga till grund för skyddsjakt. Skarvens inverkan på fiskbeståndet och kustens ekologiska status tillsammans med förekomsten av andra djur som kan vara till skada bör vägas samman för att inte riskera en sammantagen kritisk situation för fisken.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Jennie Nilsson:
Vilka åtgärder avser statsrådet och regeringen att vidta för att minska skarvens förödande framfart utmed Sveriges kustband?