av Lina Nordquist (L)
till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
I september 2018 antog riksdagen regeringens proposition om en modernisering av adoptionslagarna. Syftet var att anpassa lagstiftningen efter samhällsutvecklingen, inte minst att många numera inte är gifta utan endast sambor. Förändringen innebar visserligen att lagen blev modernare, men i vissa avseenden är den fortfarande inte i takt med tiden.
Ett barn växer upp med sin förälder och en annan mycket nära vuxen. På papperet och i myndigheters ögon är den nära vuxne bara en inflyttad styvförälder, men för barnet är de båda älskade föräldrar och familjemedlemmar.
Tiden går, barnet blir äldre och decennier senare vill det då vuxna barnet bli adopterat av sin styvförälder för att de båda ska få på papper det som alltid känts självklart inuti dem: att de hör samman och är en del av samma familj.
Det får de dock inte då lagstiftningen säger nej. Om styvföräldern vid det laget inte längre lever tillsammans med den biologiska föräldern är banden till föräldragestalten numera alldeles för svaga, menar myndigheterna.
När adoptionslagstiftningen moderniserades nämndes detta i förarbetena. I en följdmotion från Liberalerna föreslogs en friare syn på så kallade vuxenadoptioner, ett förslag som riksdagen inte biföll. Regeringen lämnade dock en öppning för en framtida förändring då de i propositionen skrev följande: ”Det kan tänkas att någon vill manifestera sin relation till en styvförälder trots att styvföräldern och den andra föräldern inte längre är gifta eller sambor.”
Det är min bestämda uppfattning att det nu är dags för regeringen att öppna den dörren. Två vuxna människor med långvariga nära band måste själva få avgöra om de är släkt; detta är inte en sak som lagstiftningen eller en myndighet ska kunna avgöra.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:
Avser regeringen att se närmare på lagstiftningen kring vuxenadoptioner?