av Pål Jonson (M)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Under de senaste åren har utvecklingen av mindre lokala bryggerier präglats av en stark tillväxt. År 2010 fanns det 42 bryggerier i Sverige. Sju år senare fanns det närmare 400 stycken. Av dessa är den absoluta merparten mycket små bryggerier som bedrivs utan ett tydligt vinstsyfte. Mikrobryggerierna redovisade 2015 i genomsnitt en förlust på 15 miljoner kronor. För de stora bryggerierna var vinsten i genomsnitt ca 190 miljoner kronor per företag. Bryggeribranschen är, sett till antalet företag, en av de snabbast växande branscherna i Sverige.
Till skillnad från de allra flesta andra länder inom EU har Sverige valt att inte särskilja skattesatserna för mikrobryggt öl och storskaligt producerat öl. Trots att detta är fullt möjligt. Enligt artikel 4 i rådets direktiv 92/83/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker får ett land sänka punktskatterna på alkohol på mikrobryggt öl. Intentionen med denna möjlighet att särskilja skattesatserna för mikrobryggerierna är att det ska gynna inhemska och hantverksmässigt framställda produkter.
Det är därför angeläget att svenska mikrobryggerier får samma möjligheter som bryggerier i de flesta andra länder inom EU för att långsiktigt kunna klara sin lönsamhet. Kostnaden för att tillämpa det ovan nämnda rådsdirektivet bedöms enligt mikrobryggeriernas branschförening inte överstiga 60 miljoner. Samtidigt skulle det gynna småföretagande och utvecklingen i landsbygdsdelar av Sverige samt understödja mål i livsmedelsstrategin.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson:
Varför har ministern och regeringen valt att inte tillämpa möjligheten att ge svenska mikrobryggerier en lägre skattesats trots att detta skulle öka deras konkurrenskraft och främja företagande på landsbygden?