av Ludvig Aspling (SD)
till Statsrådet Peter Eriksson (MP)
År 2013 lanserade Kina One Belt One Road-initiativet, vars uttalade syfte är en övergripande strategi för infrastrukturutveckling i Kinas närområde för att öka konnektiviteten mellan Kina och dess grannar och på så sätt underlätta handel och ekonomisk utveckling.
Inom strategin finansierar Kina ett antal stora infrastrukturprojekt genom olika instrument, bland annat China Development Bank och Exim Bank. Kinas policyer för utlåning har utsatts för kraftig kritik som fokuserar på frågan om så kallad skulddiplomati, det vill säga utlåning till villkor som inte står i paritet till vad låntagaren klarar; när låntagaren sedan inte kan betala kräver Kina återbetalning genom diplomatiska gentjänster, naturtillgångar eller till och med territorier. Det råder ingen tvekan om att en del av syftet med OBOR är att öka Kinas geopolitiska inflytande i bland annat Centralasien.
Malaysias premiärminister har exempelvis varnat för att Kina håller på att skapa en ny version av kolonialism.
Ytterligare ett instrument med nära band till OBOR-strategin är Asiatiska infrastrukturinvesteringsbanken. Banken kontrolleras till 26 procent av Kina, vilket ger denna vetorätt. Det är relativt uppenbart, sett till de projekt som banken finalserier, att dess syfte är att fungera som ett komplement till OBOR.
Sveriges kapitaltillskott till AIIB uppgår till 630 miljoner US-dollar, vilket motsvarar en ägarandel på ca 0,65 procent. OECD:s biståndskommitté Dac beslutade 2017 att kapitalinsatser i AIIB till 85 procent klassificeras som bistånd.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Peter Eriksson:
Varför anser regeringen att det är lämpligt att investera biståndspengar i ett instrument med så tydlig koppling till Kinas utrikespolitiska strategi?