av Carina Ståhl Herrstedt (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Funktionsnedsattas behov av stöd och service tillgodoses i huvudsak av kommunen enligt LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. LSS ger förutom rätt till personlig assistans också rätt till nio andra insatser.
Ansvaret för insatsen personlig assistans är fördelat mellan kommunen och staten, det vill säga Försäkringskassan. Om en persons behov av assistans för det som i lagen kallas ”grundläggande behov” bedöms understiga 20 timmar i veckan ska kommunen ta hand om det. Dessa är ”personlig hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade”.
Om en person bedöms behöva mer än 20 timmars personlig assistans i veckan för ”grundläggande behov” är det Försäkringskassans ansvar att utreda och bevilja ersättning. Detta regleras i socialförsäkringsbalken. Anledningen till detta är att staten går in och bidrar när det handlar om stora kostnader.
Kommunerna sätter själva sin ersättningsnivå och ligger många gånger lägre än Försäkringskassans schablonersättning – som även den är alldeles för låg eftersom den inte följer löneutvecklingen i allmänhet. Ersättningsnivån ser alltså olika ut i olika delar av landet.
Trots att det är en myndighet som har hand om beviljanden och avslag skiljer sig antalet beviljanden i procent väldigt mycket åt i Sverige. Självklart har individer olika behov, men skillnaderna borde inte vara så stora som 6 procent beviljade i Örebro och 29 procent i Boden.
Det är fullständigt orimligt att din bostadsort ska vara avgörande för huruvida du blir beviljad eller inte samt vilken ersättning du ska få. Vad hände med jämlik vård? Det borde noggrant utredas vad dessa ojämlikheter beror på.
Jag vill med anledning av ovanstående fråga socialminister Lena Hallengren:
Hur tänker ministern agera för att komma till rätta med de stora ojämlikheter som råder för funktionsnedsatta?