av Ludvig Aspling (SD)
till Statsrådet Mikael Damberg (S)
Regeringen har nyligen tagit beslut om utvisning av sex utlänningar enligt lagen 1991:582 om särskild utlänningskontroll (LSU). På grund av läget i respektive persons hemland har det ansetts föreligga verkställighetshinder, och utvisningarna har därmed inte kunnat verkställas. Personerna, som utgör hot mot rikets säkerhet, får därför i princip utan restriktioner gå fria i Sverige. Statsrådet har vid flera tillfällen, bland annat i en interpellation av mig tidigare under hösten, och till Svenska Dagbladet, hävdat att regeringen arbetar aktivt med att avhjälpa verkställighetshinder. Statsrådet har dock inte velat svara på hur regeringen går till väga i detta, eller förbinda sig till att skapa ett regelverk för hur detta ska gå till.
Sverigedemokraterna har lagt fram förslag på hur detta kan genomföras, genom avtal med länder som vi vill utvisa säkerhetsrisker till. Avtalen kan exempelvis följa ett redan beprövat institut, deportation with assurances. Genom diplomatiska medel eller genom att villkora bistånd kan avtal om utvisning av dessa personer bli verklighet. Till vilken grad regeringen är villig att använda dessa medel för att få detta till stånd blir, på grund av statsrådets ovilja att specificera hur arbetet sker, osagt.
Det framstår även oklart hur väl regeringens arbete med att avhjälpa dessa verkställighetshinder faktiskt framskrider. SVT konstaterade i en granskning av tillämpningen av LSU att väldigt få utvisningar på grund av denna lag verkställts; enbart tre av nitton sedan 2004.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Mikael Damberg:
Vid hur många tillfällen har regeringen avhjälpt verkställighetshinder för utvisningar enligt LSU, och hur många verkställda utvisningar enligt LSU har detta arbete lett till, om det av någon anledning skiljer sig åt?