av Markus Wiechel (SD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
Fredagen den 21 augusti beordrade den turkiske ledaren Recep Erdoğan ytterligare en forntida kyrka, det nutida Kariyemuseet, skulle omvandlas till moské. Detta sker bara en månad efter att man genomfört konverteringen av Unescos världsarv Hagia Sofia till moské.
I samband med konverteringen av Hagia Sofia fick utrikesministern en skriftlig fråga av undertecknad (2019/20:1749), just mot bakgrund av vilka konsekvenser konverteringen skulle få, såväl rent praktiskt som symboliskt. Samma problem möter vi nu, när Hagia Sofias tusenåriga mindre granne ser ut att gå samma öde till mötes.
Båda förändringarna återspeglar Erdoğans islamistiska ansträngningar, och många ser det som ett sätt att stärka sitt stöd från islamistiska väljargrupper i en tid då Turkiet lider av såväl inflation som ekonomisk osäkerhet. Faktum är dock att dessa förändringar inte är tillfälliga.
Protesterna har duggat tätt från olika håll, trots vetskapen om att Turkiets nuvarande styre inte tar lätt på kritik. En parlamentsledamot från det oppositionella vänsterpartiet HDP kallade det nya beslutet för en skam för Turkiet och menade att det var ett angrepp mot landets djupa, multikulturella identitet och multireligiösa historia. Från delar av arabvärlden menar man till och med att det inte bara är en förolämpning mot kristna eller sekulära, utan även mot muslimer.
Det är minst sagt tydligt att Erdoğan följer likt osmanska rikets ledare önskar islamisera landet och att detta gärna får ske genom att unika kristna kulturskatter försvinner. I svaret till den av tidigare inlämnade frågan av undertecknad sade utrikesministern att hon beklagade beslutet rörande Hagia Sofia. Vidare påpekades att Sverige tillsammans med EU:s övriga medlemsländer hade framfört vikten av att Turkiet inte vidtar åtgärder som kan hota Hagia Sofias status som världsarv. Vid EU:s utrikesministermöte den 13 juli fördömdes också beslutet att ändra Hagia Sofias status.
Det står dock klart att de förhållandevis blygsamma protesterna mot Erdoğans agerande inte har hjälpt, och att den turkiske ledaren inte drar sig för att gå vidare med den här typen av beslut, trots att det kan förvärra en redan oerhört spänd relation med Grekland.
Mot bakgrund av detta önskas utrikesminister Ann Linde svara på följande fråga:
Avser utrikesministern att kalla upp Turkiets ambassadör mot bakgrund av detta beslut, och kan vi förvänta oss ytterligare åtgärder på initiativ från utrikesministern?