av Dennis Dioukarev (SD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
Kina är ett land med långtgående inskränkningar i mänskliga rättigheter. Oliktänkande förs bort till ”omskolningsläger”, allt och alla övervakas och medborgarna betygsätts genom ett ”social credit system”. Samtidigt har man gjort teknologiska framsteg som saknar motstycke, utvecklat ekonomin och lyft miljontals kineser ur fattigdom. Man har allt från AI-restauranger till självkörande bussar och tåg som går i tid. I dessa avseenden ligger Sverige långt efter.
Svenska företag som bedriver verksamhet i Kina beskriver en verklighet där intresset för svensk innovation är stort men där man verkar i en svårnavigerad företagsmiljö med byråkrati och särbehandling av kinesiska företag. Folkkongressen har dock i år antagit en ny lagstiftning som ska underlätta för utländska investeringar i enlighet med ambitionen om att öppna upp marknaden, vilket sprider framtidstro för svenska företag i tider av oförutsägbarhet och handelskonflikt.
Sverige är utan tvekan beroende av en fruktsam handelsrelation med Kina. Samtidigt kompliceras relationen av deras inrikes- och utrikespolitiska angelägenheter – inte minst av brotten mot mänskliga rättigheter, en delikat situation i Hongkong och Belt and Road Initiative. Sverige saknar dock en fullt utvecklad Kinastrategi på de här områdena. Exempelvis är Belt and Road Initiative mer än ett globalt infrastrukturprojekt och måste därför analyseras och behandlas utifrån säkerhetspolitiska överväganden, vilket hittills har uteblivit.
Min fråga till utrikesminister Ann Linde är därför följande:
Avser ministern och regeringen att ta fram en fullt utvecklad Kinastrategi med hänsyn tagen till säkerhetspolitiska överväganden, mänskliga rättigheter och svenska intressen?