av Markus Wiechel (SD)
till Statsminister Stefan Löfven (S)
På morgonen den 21 juli vaknade svenska folket upp till nyheten att statsminister Stefan Löfven godkänt det som kommit att bli slutdealen efter de tuffa budgetförhandlingarna i EU. Eftersom han av sina partikamrater påstås vara en duktig förhandlare kom det därför som en chock för många vad han gått med på.
Sverige, som i EU-sammanhang återkommande varit noga med att verka för en budget i balans, har alltså en statsminister som lättvindigt valt att skuldsätta våra yngre generationer med hutlösa summor i syfte att ösa pengar över dåligt skötta ekonomier i södra Europa. Man strör pengar över länder med såväl lägre skattetryck som lägre pensionsålder än Sverige, samtidigt som Sverige måste fatta svåra egna beslut då vår egen välfärd i mångt och mycket håller på att kollapsa. Vi ser integrationsproblem och utanförskap i vårt land. Vi ser polisbrist, en vårdkris, katastrofala skolresultat, enorma brister inom äldreomsorgen och en omfattande och växande kriminalitet. Samtidigt som de redan så knapra pensionerna i många fall krymper överväger svenska politiker en höjning av den, ur ett internationellt perspektiv, redan så höga pensionsåldern – just för att få den haltande inhemska ekonomin att gå ihop.
Det är naturligtvis svårt för statsministern att erkänna hur han fullkomligt misslyckats med förhandlingarna, men likväl en skandal att han till slut ändå gav med sig. Det är uppenbart en oerhörd skillnad mellan att sitta som ordförande för IF Metall i en avtalsrörelse, där förhandlingarna dessutom i mångt och mycket sköts av avtalssekreterare, och att själv förhandla budget i EU.
Att så få länder i EU har samma ekonomiska synsätt som Sverige är talande för vilka problem som unionen har och vilka svårigheter vi kommer att få i framtiden. När man står inför detta faktum är det därför inte konstigt att man ställer sig frågan: Varför inte använda vetot?
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsminister Stefan Löfven:
Vad krävs för att statsministern ska använda sig av vetorätten vid budgetförhandlingar i EU, och hur kan statsministern motivera att så inte skett vid de senaste förhandlingarna?