av Per Åsling (C)
till Statsrådet Jennie Nilsson (S)
För drygt två år sedan fattade riksdagen beslut om regeringens proposition 2017/18:179 En sammanhållen politik för Sveriges landsbygder – för ett Sverige som håller ihop. I propositionen föreslog regeringen en aktiv, långsiktig och holistisk politik för att vända den negativa utvecklingen i Sveriges landsbygder.
Landsbygdens särskildhet bejakades. Riksdagen ställde sig därmed bakom en strategi där landsbygdernas tillgångar och utmaningar för en gångs skull sattes i fokus. Detta i relation till den mer allmänt hållna regionala tillväxtpolitiken. En politik som i praktiskt genomförande inte sällan bortser från landsbygdernas särskilda förutsättningar.
Regeringens proposition byggde i hög grad på de förslag som Den parlamentariska landsbygdskommittén lagt fram i sitt slutbetänkande SOU 2017:1, vilket var förslag som tagits fram i stor politisk enighet och med en samsyn om att nu var det dags att prioritera de glesare befolkade delarna av vårt land.
Det har nu gått tre och ett halvt år sedan kommittén lämnade sina förslag. På många sätt går utvecklingen fortfarande i fel riktning. Centraliseringen av statens egen verksamhet fortsätter. Landsbygdspolitikens helhetsperspektiv för en undanskymd tillvaro i regeringens sektoriserade styrning av sina myndigheter. De resurser som föreslogs i propositionen för genomförandet av förslagen har inte heller tillförts. Omprioriteringar inom landsbygdsprogrammet medför att viktiga satsningar på utveckling i landsbygderna uteblir.
Hela Sverige ska leva visar i sin aktuella genomlysning av vad som hänt sedan Landsbygdskommittén presenterade sina förslag att endast 3 av 75 förslag har genomförts. Detta trots som sagt en bred politisk enighet om kommitténs slutbetänkande.
Den pandemi vi nu genomlever visar på ett övertydligt sätt behovet av att ta vara på hela Sveriges resurser. För att upprätthålla en rimlig beredskap och förmåga att klara framtida kriser måste landsbygdernas resurser tas till vara på ett bättre och mer effektivt sätt än i dag. Facit så här långt har visat att Sverige saknar denna förmåga och beredskap. Regeringens förda politik visar på mycket få konkreta åtgärder för att förverkliga riksdagens beslut.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Jennie Nilsson:
Hur ser statsrådet på möjligheterna att i rimlig tid realisera de beslut riksdagen fattade med anledning av regeringens proposition 2017/18:179?